http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.10508693 Mon, 01 Mar 2010 18:00:33 +0000 Polopoly metrobloggen.se@metro.se 30 http://www.metrobloggen.se/gui/rss_logo.jpg http://www.metrobloggen.se 144 22 Grannar. Vad skulle man vara utan dem? Ja, fri. Vad skulle de vara utan mig? Ingenting. Jag älskar verkligen det besvikna och frustrerande dunket i golvet under mig då jag kommit hem från jobbet och knäppt lite med gitarrens strängar – ganska milt bör påpekas. När man fått en annan människa att fastna i det-ska-minsann-vara-tyst-som-i-smala-susie-i-detta-huset-tokeriet, då har man hittat rätt i grannsmeten.    Nu vill jag naturligtvis automatiskt testa gränserna. Typ, kasta ägg på hans barn och sånt där. Ni vet, småsaker. Men för att slippa problem så tänker jag istället tyst, stillsamt och lugnt tänka ut vad det är som är felet på riktigt.    Så kära granne; Är du sur för att du inte fått stoppa korven i pirogen på ett tag. Är det stopp i the tunnel of love för dig. Vad synd. Och det är ju verkligen mitt fel att din kompass inte pekar åt norr längre. Jag ber verkligen om ursäkt för det kära granne. Att mina melodier kunde raska om din kobra till den höga grad att den dog. Tänka sig. Ja, livet är då tungt ibland. Du verkar lyssna väldigt noga på mig. När du kanske borde börja lyssna lite mer på din fru istället.   http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.11710110 19.11710110 Tue, 08 Sep 2009 16:49:14 +0000 Fan vad härligt det var när seriehysterin infann sig och vi ihop kollade på avsnitten när de rullade i rutan. När Vänner dundrade osett, och inte nio gånger om dagen på kanal 5 som idag. Eller när V gick på tv på riktigt och vi höll på att göra i brallan under vart enda avsnitt. När McGyver var tuff på riktigt - och man trodde på hans trick. Då hände något hos oss. Det fanns något fint där. Nu känns det mer som en ensamkultur. Förut stack vi iväg och handlade pizza, godis och läsk för att ladda upp inför en futtig liten halvtimme. Nu klarar vi knappt se en halvtimme för att vi tror att vi har bråttom till något - typ fetma, för godis och läask och pizza slänger vi gärna i oss. Detta på vägen med en bärbar mini-lap top på magen för att se senaste skvallret om vem som eventuellt har hånglat runt behind the scenes i Lost. Snacka om att vara förlorad.  Någonting triggade den här tanken i dag. Det kan ha varit en repris på ovan nämnda serier. Det kan också ha varit ej existerande pizza, godis eller läsk. Eller så kan det ha varit att jag under dagen fortsatt tänka på karaktären "Corkey" som skapades tidigare, som är surfbutiksägare, singel och gillar knarket ganska duktigt. För att inte tala om vilken OC-silare han hittills verkar vara. Men jag vet inte? Det är så mycket nu runt omkring som rör runt i min nostalgigrogg och jävlar vad jag gillar det. Det händer grejer minsann. Fina grejer. Pang på bara! Rubbet ska med från tankar och ord. Ner på papperet. Det är nu det händer, hela tiden.  Så, vad lär jag mig av det här då? Jo, att prata med folk och att göra saker tillsammans med dem i kulturens namn och inte hamna där jag alltid hamnar. Ensam, naken och bitter tittandes på ett dubbelepisode av Desperate Housewifes och faktiskt bli lite lite upphetsad av det. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.11581037 19.11581037 Wed, 02 Sep 2009 17:53:04 +0000 ... vad klumpar det var i mjölken               sade den blinde när hon drack ur spottkoppen. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.11533937 19.11533937 Mon, 31 Aug 2009 17:39:06 +0000 Kollar på tv. Kaffet är på samtidigt som Frodo skriker att Sam är en äcklig Amsterdam-hora. Varför gör han det undrar jag? Efter en stund förstår jag. Sam är den dåliga i laget som drar ner alla andra. Den där man egentligen ska tycka synd om för att han inte har alla knappar i gylfen eller indianer i kanoten, men som man bara vill klämma fast pungen på i ett skruvstäd. Gud vad tråkig han är nu ser jag. "Jag orkar inte hela vägen till Mordor. Frodo! Nu får du bära brödet, det är så tungt." Men för helvete Sam. Nu lugnar du ner dig, tänker jag och undrar vad fan Peter Jackson funderade på när han lät honom leva alla tre filmer och dessutom gifta sig på slutet. Han är ju inte ens byxmyndig plutten. Tjock är han dessutom, och ful.     http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.11478103 19.11478103 Fri, 28 Aug 2009 20:09:13 +0000 Nu har skolan satt igång. Några dagar har passerat och bloggen har fått vila länge nog. Det kommer snart fler dråpliga anekdoter. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.11453456 19.11453456 Thu, 27 Aug 2009 17:54:58 +0000 Jag vet att du vill ha lite *blingbling* hängandes på kroppen, en rykande populär tv-show och ha en kåtstatus liknande Johan Palm. Men nu är det så enkelt att vissa människor är snäppet sämre och fulare en andra. Tyvärr så är det. Attans! Syns man inte så finns man inte, tänker du. Men så är det naturligtvis inte. Du finns visst. Du räknas bara inte.   Jag vet att det är jobbigt i början, men det går faktiskt att vänja sig vid att vara en värdelös människa. Att vara sig själv blir lite enklare eftersom du helt har släppt kraven på dig själv (inte för att det var speciellt våldsamt höga innan heller) och att hela tiden förlora kommer i längden bara att göra dig starkare. Du kommer inte att slita på dig själv så som Mtv-människorna gör. Ty, det är ett tungt ansvar att bära en metallfabrik på knogarna och samtidigt sjunga "hora" till dansande tjejer. Sen kan du alltid fråga dig själv; vill du se ut som Eminem gör efter en grandios prozachelg, eller som 50 cent efter ett hallickparty med Hollywoods heroinelit? En sak kan du i alla fall trösta dig med. Livet som värdelös är troligtvis mycket längre än en känd människas. Du slipper också förföljas av låtsasjounalister som drar tungspetsen brunklumpig i kungafamiljens vallgrav till arsle. För helt plötsligt gnistrar de betydelsefulla människornas EKG tio gånger mer än det två kilo tunga diamanthalsbandet de bär. Då är du på plats. fullt beredd.     Vem är värdelös nu, säger du, när du skrattande pinkar på Kanye West begravningsplats och pantsätter hans barn på Hänt Extras redaktion. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.11242608 19.11242608 Mon, 17 Aug 2009 19:05:52 +0000 Jag minns den där delikat mjuka och harmoniska känslan som infann sig precis efter att jag med stor svart spritpenna ritat en riktigt, riktigt stor kuk på matsalsbordet. Det var en känsla av trygghet. Men ungefär två minuter senare sprack bubblan då Kristoffer från 6:C tog ett konstnärligt punggrepp på mig genom att kludda dit en snäppet större kottstump. Hans droppade dessutom - vad betydde det egentligen, tänkte jag bestört och avundsjukt?     Vi kunde snabbt konstatera att vi varken var redo för det där med sex, eller det där med högstadiet som alla talade om med blandade känslor.  Hösten 1990. Grungen hade inte kommit än, min första fylla skulle inom två år stunda och våra föräldrar var fortfarande skitsura för Sveriges mögelinsats under fotbolls-vm i Italien. (Första fyllan var tog för övrigt plats när Toleredsskolans klass 8:a åkte på skidresa till Branäs. Jag drack fyra och en halv folköl och gick sen loss lättklädd i sovsäck på vandrarhemmet i tron om att jag var en ilsk grävmaskin - trots det fortsatta man med skiten.)  Så skolstartens kulturhändelser hade inga vidare förutsättningar för oss. Vi förlorade oss i ett Ronny o Raggestim samtidigt som vi överallt såg pojkar som hängde i kalsonger från krokar, såna som hade fått klotter i pannan (ja, även där var det kukar - som droppade) och såna som bara såg väldigt vettskrämda ut. Nollningen var någonting vi hört väldigt mycket om men aldrig riktigt förberett oss för. Vad skulle vi kunna göra, hänga upp oss själva? Som tur var kände jag en kille som gick i nian på skolan. Han hette Carl och var rasist. Jag är inte kompis med Carl längre. Det var något som inte riktigt stämde. Men hur som helst så lyckades jag slippa de värsta påhoppen tack vare att han hälsade på mig i korridorerna. Sieg Heil! sa han och viftade glatt med näven i luften. Nej, jag bara skojar, det gjorde han inte. Fast en gång hörde jag att han åkt fast för hets mot folkgrupp i stan flera år senare. Att folk inte lär sig respektera andra. Vifta sådär. Man kan ju peta ur ögonen på folk om man inte är försiktig. Nåväl. Högstadiet. En riktig brygga att vandra. Det går att skriva en roman om det här. Vem vet, det kanske kommer en också. Jag ville bara påpeka att skoltiden och uppväxten hade något fint i samband med den väldigt svikande livskunskapen och att det var okej att balla ur. För det är faktiskt inte så mycket som skiljer en högstadie elev från exempelvis en fullt vuxen byggnadsarbetare egentligen. Den ena pennan är snodd ur en lärarbänk på skolan, den andra är inköpt från en snickerifirma. I övrigt är det bara samma kuk, om och om igen.    http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.11164063 19.11164063 Thu, 13 Aug 2009 19:34:51 +0000 Från fjärran flyger orden. "Vad ska vi göra?"- krossa rasismen! "När?" - nu, nu, nu! "Hur då? Vänta lite förresten. Stopp. Nej, nej, nej, vi ska inte komma med några lösningar här. Det är ju för tusan kamp vi vill ha. Seså, fortsätt krossa nu. Bums, omedelbart!" "Vad ska vi göra?" - Krossa orättvisan! "Va! Vem sa det?"  - Det var lasse på rad fyra.  "Lasse, kom genast fram och ta på dig kapitalisthatten och skäms. Fy för dig. Kan du inte koncentrera dig på en fråga i taget. Det är rasismen två gånger i rad, sen borgarna och sist orättvisan." "Okej, då kör vi igen. Vad ska vi.... vänta lite. Fanken också. Mitt tuggumi har tappat smak. Sådär. Okej, igen då" "Vad ska vi göra mot svälten?"- ge dom mat! "nej nej nej! Sluta äta kött ska ni skrika. Igen" - Sluta äta kött! - börja tänka rött! "Bra initiativ där Ann-Marie, du får ha den sovietiska ledartröjan. Spring nu och spotta på Lasse som var oetisk förut."  "Vad ska vi göra?"- Krossa kapitalet! "Nej, alltså. Vad ska vi göra på riktigt. Detta kommer vi ju ingenstans med. Lasse, du var dum förut. Du får kasta sten så det händer något här. Det är ju ingen som lyssnar på oss."  Polisen haffar Lasse.  Gruppen är i chock, men talaren ger mod till dem alla. "Lasse han är Sverigedemokrat, Sverigedemokrat, Sverigedemokrat" Så var kampen åter och alla kastade de tegel tills solen gick ner bakom den ljusblå horisonten. De var så lyckliga.   http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.11055067 19.11055067 Sat, 08 Aug 2009 09:35:43 +0000 Det har ju varit ett ständigt beklagande de senaste tio åren. Det startade 2001 med att ett par plan flög in i ett par torn och gjorde halva världens befolkning till terrorister. Sen kom krigen, fågelinfluensor, kosjukor, finanskrisen och svininfluensor. Finanskrisen verkar förövrigt vara en suverän bortförklaring för att avskeda folk dessutom - allt för att bidra till den positiva andan.    Jag tycker att det är dags att vända på steken, ta tuppen i röven och jucka sig ur problemen. För problemet är inte att det är en tupp vi ska sätta på, utan hur länge vi ska behöva stonka på fjäderfät för att bli på bättre humör. Förstår ni ungefär vart jag vill komma? (tuppen vet)   Vi vet om att kött görs av besprutade majsfält som sedan göder djuren som sedan blir köttet. Det klagar vi på, ändå står vi där med två Big Mac’s i näven och tänker att det inte är så farligt med en liten tugga till. Jag är ingen forskare. Jag vet inte hur farligt det är. Men tanken säger mig att förmycket av det som vi själva anser vara dåligt borde inte vara så bra. Oavsett om det är bensin, palmoljor eller en pjäs av Lars Norén. Huvudsaken är att vi vänder på humöret. Tar hoppet med oss. "Yes we can" som han sa Baracken. Och ja, han har ju rätt karl. Det är dags att göra något åt pessimistfittornas tradiga framfart och ta tag i livets glada tider.  Om du får sparken - gör allt du velat göra, för jobba är inte så skoj som vi vill få försäkringskassan att tro.  Om du blir pank - råna Mc Donald’s så slipper du både den där burgaren och vitlöksdippen (den är lite väl svag tycker jag).  Ta vara på tillvaron. Prutta och skrik. Gör allt du inte tänkt göra mer än i dina tankar.  Själv har jag startat ett nytt varumärke.  Jag ska göra trämöbler.  Slogan: "Made out of rainforest". Skål. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.11013456 19.11013456 Wed, 05 Aug 2009 20:51:42 +0000 Vi bryr oss jättemycket om andra, för så länge de har ett fel eller någon typ av problem man kan lägga lagom takt och kraft på men ändå inte vara för närgången är det väl bara att köra. För, man vill ju inte kränka sig på för mycket. Eller som den gamla kommentaren ljöd: "Jag är inte rasist eller så, men att knacka svart bög är väl inte fy skam på tisdagar".     Ja, det är inte lätt att vara ett levande bevis på en mental mjältbrand. Men det ska vi tacka evolution och tappade bebisar för. Utan samhällets idioter hade vi vart mindre värda än vad vi tycker alla är värda egentligen. Så tack, herr och fru knasboll. Nu är det stormdebatter i och med Pridefestivalen. HBTQ-frågorna dundrar med åska och ljusglimtar i mediaströmmen. Vissa diggar det, andra spyr av tanken. Människor är konstiga varelser. Ska det vara så svårt att förstå att två vuxna människor vill ha den i prutten, att fyra tjejer är ihop eller att folk kör vad fan de vill med sina liv och känslor.  Så vi bryr oss jättemycket om andra.  Bara de fyller en funktion som vårt eget liv saknar.  Ibland är det kärlek. Ibland en egen åsikt.  Ibland är det en spegelbild av vad vi vill men inte kan.  Vi bryr oss tillräckligt mycket för att hata någon.  Tänk då hur det skulle bli om man vände på spettet då och då.   http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.10897774 19.10897774 Thu, 30 Jul 2009 20:32:55 +0000