Come to the dark side, we have cookies.. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.1260724 Tue, 12 Jan 2010 20:02:37 +0000 Polopoly metrobloggen.se@metro.se betraktelser film och musik sex och kärlek 30 http://www.metrobloggen.se/gui/rss_logo.jpg http://www.metrobloggen.se 144 22 Farsan hade förolämpat mig. Kommenterat att han tyckte att jag såg ut som en hora i min nyinköpta ..Rica blus.. av pärlemorsvit spets.. Jag kände mig varm där jag stod. Vreden som hans ord väckt, fick varenda liten centimeter av min kropp att bränna. Små, fina svettdroppar bröt ut bak i min nacke. Blusen klibbade emot min hud. Jag grep tag i den, och slet den av mig.. så att jag stod där iklädd endast mina mest sönderslitna jeans och BH. Jag stirrade ner på den tunna, ömtåliga blusen i min hand.. Knöt fingrarna om den, och slängde den sedan ifrån mig. I mina tankar kunde jag höra Farsans röst, "Du ser ut som en riktig hora i den där saken." Hora. Hora. Hora. Jag mässade ordet för mig själv, gisslade mig med det. Vreden blev bara värre. Jag snurrade runt och sparkade till närmaste föremål. Den vita trädörren till mitt rum skakade och jämrade sig. Tunga steg hördes ifrån den bortre delen av lägenheten. Sekunder senare så slogs dörren till mitt rum upp, och Farsan tornade upp sig i öppningen. Hans skugga föll över mitt ansikte. Mörk. Hotfull. "Vad fan håller du på med?" väste han, blottandes trasiga, gula tänder. "Jag sparkar sönder dörren till mitt rum," svarade jag kallt. "Men vad jag egentligen skulle vilja göra.. är att sparka in huvudet på dig!" Farsan bara stirrade på mig. Sedan började hans ögon långsamt att fyllas med en skrämmande vrede. Och hat. Starkt, rent hat. Det var en exakt reflektion av vad som fanns i mina egna ögon. "Jag är så trött på att bli hånad och förolämpad av dig varenda dag," fortsatte jag. "Riktigt jävla trött!" "Jaha.." sa han, och ett elakt leende förvred hans ansikte. "Det var ju synd för dig.. för jag bryr mig inte ett jävla skit om hur du känner dig." Paus. "Fattar du det, din jävla hynda?" Han tog ett steg emot mig, och jag borde ha tagit ett steg tillbaka. Hållt avstådet emellan oss. Men det gjorde jag inte. Därför jag visste att Farsan skulle se det som svaghet ifrån min sida, och det nöjet tänkte jag inte ge honom. Det äckliga leendet försvann, och Farsans ansikte hårdnade. En skugga passerade igenom hans ögon.. och jag visste vad som skulle hända. Jag visste. Och min kropp reagerade instinktivt på det - jag spände mig. Väntade. Han slog mig. Hårt. Nonchalant, som om han vispade till en fluga. Jag snubblade bakåt. Grep tag i bokhyllan. Bröt mitt fall. Stod där, mitt ansikte lutat emot det svala träet. Mina fingrar grep så hårt om kanten att mina knogar vitnade. Jag slöt ögonen. Andades in. Sedan lät jag min högra hand falla ner till min sida.. Jag snurrade runt, och min delikata näve svepte genom luften. Jag träffade Farsan perfekt tvärs över käken. Smärtan av slaget sved igenom armen. Han tappade balansen, snubblade bakåt, ut i hallen... Och endast den bärande pelaren därute, hindrade honom från att ramla. Hans ögon var vidgade av chock, och tvivel över vad jag just hade gjort. "Om du någonsin slår mig sådär igen.. så kommer jag att döda dig," sa jag, och min röst var endast ett lågt ..hotfullt.. morrande. "Det är ett jävla löfte. Fattar DU det?!" Farsan rätade på sig där han stod, försökte återfå lite värdighet. Men han sa inget. Jag gav honom en kall blick, och spottade sedan i hans rikning. Blod stänkte ner det blanka hallgolvet.. Farsan tog ett skarpt andetag, som om han tänkte säga något. Men jag vände honom ryggen., och stängde dörren bakom mig. Låset klickade igen. Jag lutade mig emot dörren. Hörde Farsan gå. Rörde försiktigt vid mina läppar, och mina fingrar kom av kladdiga med blod. Jag slöt ögonen. Ibland blir jag så trött på att leva. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.13685816 19.13685816 Tue, 12 Jan 2010 20:02:37 +0000 De flesta av er, mina kära bloggvänner.. trodde säkert att ni aldrig skulle få se mig här igen. Att jag hade slutat skriva. Helt. Men de här få raderna som jag skriver nu, så vill jag bevisa att ni hade fel. Ja, jag har varit borta under en väldigt lång tid. Nästan ett halvår, faktiskt. Men, nu är jag tillbaka.. Jag hoppas att ni har saknat mig. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.13476604 19.13476604 Tue, 22 Dec 2009 12:25:28 +0000 Jag red på en vild ..svart.. hingst. Vid min sida, ridandes en chokladfärgad märr, fanns Matthew King ifrån den intrigfyllda ..och extremt löjliga.. brittiska Tv-såpan Emmerdale. Tillsammans ledde vi en liten grupp av legionärer, igenom den italienska landsbygden. Något som borde ha varit en mäktig, färgsprakade fest för ögat. Men det var det inte. Istället, så såg hela landskapet ut som en oljemålning vars färger var döende. Sädesfälten som normalt hade en varm, gyllende färg ..var bleka och torra.. Sjuka. Och olivträden var mörka. Deras stammar förvridna, som om de befann sig i smärta. Ovanför allt, tornade en hotfull himmel upp sig - täckt av tjocka, mörka moln, som tycktes kväva solens milda ljus. Det var ett skrämmande, oroligt landskap. Jag slet blicken ifrån det, för att se på Matthew istället. Han hade ett starkt ansikte - raka, allvarliga linjer ..höga kindben.. och fylliga läppar, som endast en riktigt galen kvinna, skulle neka en kyss ifrån. Hans hår hade en rik, mörkbrun färg. Så mörk att den nästan var svart. Ögonen var smaragdgröna - gnistrandes av en farlig, beräknande intelligens och ren hänsynslöshet. Han satt rakt i sin sadel. Bärandes sin skräddarsydda uniform med stolthet. Den var helt svart, med undantag för de små silverbroderierna på ärmarna. Han var stilig på ett sätt som tog andan ur en. Men det var en kall, arrogant sorts skönhet. Plötsligt så vände han sig emot mig, mötte min blick. Och ett lekfullt, och lite elakt leende krökte hans läppar. "Enjoying the view, are you?" Hans röst var behaglig, len. Passande till hans välpolerade yta. "You know damn well that I do," sa jag torrt. Han gav mig ett riktigt, pojkaktigt leende då. Det mjukade upp dragen i hans ansikte. Och avslöjade små ..fina.. skrattrynkor vid hans ögon. Det bevisade att under den korrupta, svinaktiga fasade.. så fanns det fortfarnde ett hjärta. Han blinkade åt mig, för att sedan gräva in hälarna i sidan på sin häst. Den frustade till, och någonting vilt fyllde dess mörka Bette Davis ögon - fick dem att visa för mycket vita. Sedan.. så satte den av över fältet. Jag tvingade min häst att följa efter. Vi galopperade igenom det öppna landskapet, lämnandes gruppen av soldater bakom oss. När vi nådde krönet på en liten kulle, så ryckte Matthew plötsligt i sina tyglar. Häftigt. Tvingandes sin häst att stanna tvärt. Jag gjorde detsamma, och öppnade min mun för att fråga honom varför han stannat. Men orden hann aldrig lämna mina läppar, därför jag såg det - nedanför oss, där kullen slutade.. bredde en enorm kyrkogård ut sig. "Jesus Mary and Joseph," sa jag. Matthew skrattade. "Yeah, you can say that." Marken var bränd. Svart, som om en våldsam brand hade svept fram.. och slukat allting. Det enda levande som växte där var små vallmoblommor, som stod utspridda ibland de trasiga gravstenarna. Deras kronblad hade en ovanligt djup, röd färg. Det var som växterna hade druckit av blodet ifrån kropparna som låg begravda under dem. Vi red ner för kullen, och stannade precis där det torra gräset slutade ..och den brända marken tog vid. Soldaterna som vi hade lämnat, var plötsligt med oss igen. Jag kunde känna deras närvaro bakom mig. Spänd. Nervös. "Nobody steps on any of the fucking graves," sa jag, och min röst bar igenom den stilla kvällen. Sedan satt jag av min häst, tog tyglarna i ena handen.. och korsade gränsen emellan det land som tillhörde de levande, och det som tillhörde till de döda. En stark känsla av obehag kröp över mig, fick min puls att slå snabbare. Jag kunde känna dem - själarna till de tusentals människor som låg i marken under oss. De hade ingen frid. Och de var arga. Väldigt, väldigt arga.. Jag stannade. Matthew rörde vid arm. Försiktigt. "What’s wrong?" Jag svalde, och vände mig halvt om för att se på honom. "They are coming." I samma ögonblick utbröt kaos ibland soldaterna, då själar började att manifestera sig ibland dem. Till en början så såg de ut som tunna, silverfärgade moln av gas, som steg upp ifrån marken. Sedan.. långsamt, så började de att anta mänsklig form. En ung soldat skrek, snubblade bakåt, och föll. Ovanpå honom satt en ung kvinna klädd i en kort ..guldfärgad.. silkesklänning. Hon hade en liten, kurvig kropp. Mjuk. Åtråvärd. Hennes hud var så blek, nästan vit.. som om hur var skuren ur ren marmor. Långt, ljusblont hår föll i vågor över hennes axlar. Hon lutade sig ner emot mannen som hon fångat under sig, och slickade honom i ansiktet. En långsam, utdragen rörelse.. som om hon smakade på honom. Han gav ifrån sig ett ynkligt läte. Jag tog släppte mina tyglar, och tog ett steg emot dem. Hon vände sig emot mig, såg på mig med bleka ..grå.. ögon. Jag fortsatte att gå framåt, samtidigt som jag förde min hand ovanför mitt huvud. Långsamt.Mina fingrar slöt sig om fästet till ett kort svärd, som jag bar på min rygg. Jag drog det i en smidig rörelse. Kvinnan såg ifrån mig till vapnet, och ett lågt morrade kom över hennes läppar. Jag sparkade henne i ansiktet. Hon rullade iväg i ett blurr av vitt. Jag följde efter, klivandes över den unge soldaten, som fortfarande låg kvar på marken. För rädd för att röra sig. Hon försökte att krypa bort ifrån mig, men jag tog tag i hennes hår och drog upp henne på fötter. Omfamnade henne, så att hon stod med sin baksida pressad emot min framsida. Hon lutade huvudet bakåt, så att hon kunde se på mig. Vi stirrade på varandra i ett ömtåligt ögonblick. Sedan.. sedan körde jag svärdet igenom henne. Precis vid nyckelbenet. Hon suckade, och upplöstes i ett moln av aska. Jag lät svärdet glida tillbaka i sitt fodral på min rygg, och gjorde en liten rörelse för att vända mig om ..och ansluta mig till de andra. Det var då som jag såg det - jag stod med ena foten ovanpå en gammal, omärkt grav ..som var delvis gömd under döda löv.. Ironiskt, eller hur? Jag visste vad som skulle hända, innan det hände: en hand for upp ur marken, precis som i en klassisk skräckfilm. Jag snubblade bakåt, men jag var inte snabb nog. Och den slöt sig omkring min vrist. "Matthew!" Jag skrek hans namn, och min rädsla skar genom luften som ett rakblad. Sedan försvann marken under mina fötter, och jag föll. Jag landade på på mage, och luften slogs ur mig. Samtidigt kände jag hur en andra hand grep tag lite högre upp på mitt andra ben. Vassa naglar grävde sig igenom mina svarta läderbyxor, rispade min hud.. Drog mig bakåt. Mina fingrar famlade desperat över den torra marken, försökte hitta något att hålla fast i. Och rösten i mitt huvud skrek åt mig att vakna. Men jag kunde inte. Jag var halvägs nere i graven, när jag hörde någon skrika mitt namn och ljudet av springande fotsteg. Jag såg upp i tid för att se Matthew kasta sig själv emot mig. Han gled över marken, och jag sträckte mig efter honom. Hans hand slöt sig omkring min. Stark. Trygg. Vi stirrade på varandra. Sedan, plötsligt.. så uppstod en explosion av vitt ljus ifrån våra sammanflätade händer. Han skrek, och jag ekade honom med ett eget. Sen vaknade jag. Bara sådär. Flämtandes, och med fingrarna i ett krampaktigt grepp om kanten på min madrass.. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.10739838 19.10739838 Wed, 22 Jul 2009 14:32:03 +0000 Jag låg utsträckt ovanpå sängen och lyssnade till signalerna ifrån min mobil ..som färdades genom den mörka, varma sommarkvällen.. Bort emot Amerika. Han svarade på den 5:e signalen. "Hello?" Hans röst var hes. Rökig, som om han befann sig någonstans emellan sömn och medvetande. "Hello Nathan," sa jag. "Baby Doll!" sa han. "God I’m glad to hear your voice. It’s been too long, much too long, since we last spoke." "I know," sa jag, och log. Ett sorgset, medhållande leende. "How are you?" "Tired. So very fucking tired." Han suckade. "This job is really wearing me out. So therefore.." Ett skarpt andetag, "Therefore, I have decided to quit at the end of the week." "Quit?" upprepade jag. "Do you mean that you’re going to quit the project that you’re doing now, or quit as in quit it all, for good?" "I mean quit as in quit it all, for good." "Oh.." "I feel that it’s time for a change." Jag sa inget. Jag har alltid varit för att man ska följa sin inre röst. Göra det som man vill göra. Ändå, så tyckte jag att Nathan var bra galen som tänkte sluta på sitt jobb i tider som dessa. Men det var hans beslut. "So, how are you my beautiful?" frågade han. "Angry." Han skrattade lågt, som om han borde ha förutsett mitt svar. "A couple of weeks ago.. I heard from an old friend of mine, that I hadn’t spoken to in quite a while," berättade jag. "And.. he told me that he’s getting married at the end of the summer." "You’re angry ’cause a friend of yours is getting married?" "Yes," sa jag. "I am." "Why?" "For two reasons," sa jag. "First, hearing about the big changes in all of my friends lives, always reminds me of the fact that I’m oh so far behind." Mina ord dröp av bitterhet. "And I will continue to be so, until I find a way to escape this.. this prison that my Father’s locked me into, to prevent me from spreading my wings. From living." Paus. "And the second reason to why I’m angry about the marriage.. is because I don’t think he’ll manage to be faithful to her." Nyfikenhet i hans röst, "And why is that?" "Because he is a fucking player!" sa jag, som om det var uppenbart. "He’s had so many women that I wouldn’t be surprise if you’d find a picture of him in the dictionary, next to the word "Casanova."" Nathan skrattade. "His whole life, he’s pissed on the white picket fence and all that it stands for," fortsatte jag. "And now.. now he’s gone and done a god damn U-turn." "Maybe he’s changed." Ett föraktfullt, litet leende krökte mina läppar. "Most people don’t change." "You sound just like House," sa han. Jag ryckte på axlarna. "I guess that we are quite alike, him and me. Especially when it comes to how we see life, and people." "Oh Baby Doll, the two of you are very much alike," sa han, och jag kunde höra ljudet av ett leende i hans röst. "Lone wolves. Cynical, brutally honest and fucking self-destructive." "Don’t forget sardonic, passionate and rebellious," sa jag. "Oh, and that we are almost always right about things."  "That too." Vi var båda tysta för en stund ..Lyssnandes till det där oföränderliga bruset på linjen, som blandade sig med ljuden av våra andetag.. Undvikandes det avslut på smatalet som vi båda kände att vi hade kommit fram till. Jag öppnade munnen först, "I’ve got to go now." "Don’t," sa han. "Please." "I’ve got to," sa jag. "It’s late, and I’ve got a busy day ahead." "What are you going to do?" frågade han, och höll kvar mig på linjen ännu lite längre. "I’m going with my Father to the hospital," sa jag. "You aren’t planing to unplugg anything, are you?" frågade han. "What?" sa jag, och blinkade. "I can see it infront of me.." sa han, och hans röst var inte mer än en viskning, "Your Father lying helpless in one of those hospital beds.. while you are disconnecting all the machines that are keeping him alive." "Do you believe that I could do something like that?" Han skattade, som om han tyckte att jag var naiv som frågade. "You bought a gun." Paus. "Don’t you think that that’s answer enough?" Jag sa inget. För jag visste vad jag skulle säga. För ca 4 år sedan, när jag var 18, så köpte jag ett riktigt skjutvapen. En Smith and Wesson 9mm. För att vara exakt. Anledningen.. anledningen var att jag ville ha något som kunde skydda mig emot min Far. Något som skulle ge mig överhanden emot honom. Men, under de månader som jag hade den där pistolen.. så jag lekte också med tanken.. tanken på att mörda honom. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte gjorde det, att jag inte var frestad.. Bevisar det verkligen att jag är kapabel göra det? Mörda min Far? Nathan verkade tycka det. "Patricia.. Baby Doll," sa han, och bröt den laddade tystnaden som uppstått. "You’ve got fucking ice water in your veins. And I don’t believe, I know, that you can do a lot of great evil." Paus. "And you know that, too. Somewhere, deep in your heart you know that." Efter det blev det tyst på linjen. Mitt batteri var slut. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.10136949 19.10136949 Thu, 18 Jun 2009 15:58:50 +0000 Igår i SVT 1, så visades den första delen av fyra, i filmatiseringen av Leo Tolstojs romanklassiker - Krig och Fred. Jag kan bara beskriva den som mästerlig. Och vacker.  För er som missade som missade det hela.. så sänds reprisen i SVT 24 på Söndag. (Jag hittade tyvär ingen lämplig video med trailern. Så ni får nöja er med den här lilla musikvideon, med scener ifrån filmen. Enjoy.) http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.9604875 19.9604875 Wed, 20 May 2009 12:43:59 +0000 Klockan 07.13. Jag vaknade till ljudet av att den tunna, vita, trädörren till mitt rum öppnades. Våldsamt. Sedan, så hörde jag min Mammas röst, "Var är nyckeln?" Hon lät irriterad. Jag satte mig upp, blinkades emot det ljus som strömmade in ifrån hallen, dräpandes de tjocka skuggorna som omgav mig. "Vilken nyckel?" "Den till soprummet." "I min väska," sa jag, och min röst var sluddrig. Full av sömn. "Vänta, så ska jag hämta den." Jag befriade långsamt mig själv ifrån de ceruleanblå silkesaktiga lakanen ..och kröp över madrassen.. emot fotänden av sängen. När jag kom dit, så såg jag Mamma.. i full färd med att söka igenom min väska. Tydligen så ansåg hon sig inte ha tid att vänta .. i de ynkliga sekunder.. som jag behövde för att ta mig ner ifrån sängen. Saker som tidigare legat i min väska, låg nu utspridda i en enda röra över den moccafärgade nylonmattan ..som täcker majoriteten av golvytan inne i mitt rum.. Freestyle, plånbok, nycklar, några CD skivor, The Mermaids singing av Val McDermid, läppglans, och en stilettkniv. Allting låg där.. allting förutom sopnyckeln. "Vad fan gör du?" sa jag, och orden kom ut som ett hotfullt morrande. Sömnigheten var borta. Jag lutade mig över kanten på sängen, och slet åt mig väskan. Sedan, sedan så öppnade jag ett av de yttre sidofacken ..som hon inte hunnit söka igenom.. och stack ner handen. Mina fingrar snuddade vid ett nyckelband som är fäst vid en liten, ovalformad plastbricka. Man behöver scanna av den, plastbrickan dvs, vid en monitor utanför soprummet ..för att få tillträde in.. Med andra ord; det var nyckeln. Jag slöt handen om den, och drog ut den. För att sedan, med en svepande rörelse.. kasta ut den genom den halvöppna dörren. Ut i hallen. "Där har du den jävla nyckeln." Mamma såg up på mig, och hennes ögon var inte vänliga. Hennes mun öppnades som om hon tänkte säga något.. Men sen så stängde hon den igen, vände mig ryggen, och lämnade rummet. "Jävla fitta." Jag slet åt mig min svarta kimono som hängde på en av sängstolparna, drog på den, och hoppade ned ifrån sängen. 1.80 meter för att vara exakt. Jag landade ..hårt.. på alla fyra, likt en katt. Min blick gled över röran av saker framför mig. De var bara vanliga småsaker. Men, de representerade mig, den jag är, min persona. Och att se dem på nära håll, så respektlöst utspridda, som om de vore ingenting.. Det väckte den där fruktansvärda vreden som jag bär inom mig. Jag gled ut i hallen, och styrde stegen i riktning bort emot köket. När jag kom till den smala passage som förbinder de båda rummen, så såg jag Mamma. Hon var på väg emot mig, ut ifrån köket. I händerna hade hon påsar fyllda med hushållsavfall, och grejer som skulle till återvinningen. Sopnyckeln hängde runt hennes hals. Vi stirrade på varandra. Och jag vet att hon kunde se vreden, som mörk eld i mina ögon. Ändå, så fortsatte hon framåt. Dumt. Verkligt dumt. När vi möttes halvägs, så tog jag ett litet ..näst intill obetydligt.. steg åt sidan. Min axel slog emot hennes, samtidigt som jag gick framåt. Kraften i min rörelse var så stark, att hon snubblade och var tvungen att ta emot sig emot väggen ..för att inte falla.. "Du, din jävla horunge!" skrek hon. Jag vände mig emot henne. Hennes ögon var vilda, och hon hade knutit samman ena handen. Format en näve.  "Kom igen," sa jag, och ett obehagligt leende kröp över mina läppar. "Gör det." Jag tog ett steg framåt, lutade mig över henne. "Gör det, så får du se vad som händer." För en sekund så såg jag rädsla i hennes ögon. Äkta rädsla. Sedan, var den borta. Undanstoppad någonstans. "Du har verkligen en svart själ, som Djävulen och din Pappa." Jag skrattade. Ett lågt, mörkt läte. "Kanske." Hon bara såg på mig för en stund. Sen, så samlade hon ihop soppåsarna, som hon tappat när jag knuffat henne ..Innan hon slutligen skyndade bort emot ytterdörren. Ut.  Jag stod och såg efter henne i en sekund ..eller kanske två.. Sedan så gled jag ut i köket. Hungern kallade. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.9487272 19.9487272 Fri, 15 May 2009 15:36:26 +0000 Det 17:e kapitlet ifrån min pågående bok. Enjoy. *** Pain. I sat up, gasping as my lungs filled with air. I heard Gerry screaming my name and the sound of running footsteps, but I couldn’t seem to turn around. I was too busy relearning how to breathe. "What happened?" He knelt by me, gun in hand. The others stayed standing, flanking us. Vasic on our left, Haven and Caesar on our right. Their guns were drawn too, faces serious as they looked out into the thick twilight, searching for something to shoot. I gripped Gerry’s arm, shaking my head, trying to talk. But when I finally had air enough, all I said was, "Shit, shit, shit!" It wasn’t helpful, but I was scared. Most of the time when I get this scared, I get cold, schocky, but not when it’s psychic stuff. Whenever something goes wrong with magic, I never get cold or go schocky. I stay warm. If anything it’s like a tingling warm, as if I’d stuck my finger in a light socket. The man that I’d seen in my inner vision, had somehow sensed me whatching, and shut me down. I pulled my shields around me like clutching a coat against a blizzard, but strangely he’d backed off. Though if that one swat of power had been any indication, he could slice me, dice me, and serve me on toast if he wanted to. He hadn’t wanted to. I was glad, thrilled, but why hadn’t he hurt me worse? How had I sensed him from so far away, and how had he sensed me? Usually, my greatest talent is with dark magic and the dead. Did that mean that this man had something to do with either of the two? No answers. No answers to anything. I forced myself to stop useless cursing, and said, "Put up your guns, boys. I’m all right. Besides, there’s nothing here to see and nothing to shoot." Gerry did as I said, showing how great his trust for me really was. The others however, settled for just lowering their guns, pointing them to the ground. "Can you stand?" It was a good question. "With help, maybe." Gerry put a hand under my arm and pulled me to my feet. The world wavered, and I clung to him, hands digging in as my brain tried to slide out my ear. He started moving us back towards the car. I stumbled and finally had to tell him, "Stop, please." He stopped, and swept me up in his arms the way you’d do when you carry a small child. He did it in one smooth motion, effortlessly, like I weighed nothing. He was strong, but carrying like this is a lot harder than it looks. We’d see how he’d do. Here’s hoping he didn’t drop me. I clasped my arms around his neck to be more secure, and leaned my head against his shoulder. The fear had faded because it was useless.I’d tried a bit of magic, and I hadn’t been good enough. I was learning ritual magic, but I was a beginner. Power isn’t enough. You’ve got to know what to do with it, like a gun with the saftey on. It makes a fine paperweight, but that’s about it unless you know what to do with it. Gerry sat me down by the Hummer. He hadn’t stopped once to catch his breath. In fact, his breathing had barely sped up. Whatever you could complain about Gerry, being out of shape wasn’t part of it. I gave his arm a light squeeze before I stepped away from him. Then, I slid into the car, had the door closed and locked before anyone else had even opened theirs. "Tell me what happened, Eve." I looked at Gerry. "It would serve you right if I just looked at you and smiled." Something crossed his face, a frown, a snarl, quickly lost in that perfect blankness that he could manage. "You are right. I’ve been a secret-loving bastard, and it would serve me right, but you’re the one who said we needed to stop the pissing contest and solve the crime. I’ll stop if you will." I nooded. "Agreed." "So," he said. "Start the car and get us the fuck out of here." Somehow I didn’t like sitting on the nearly deserted road in the freshly spilled farkness. I wanted to be moving. Sometimes movement can give you the illusion that you are doing something. Gerry started the car, turned around in the weeds and drove back towards the highway. "Talk." "It wasn’t just my imagination," I said, and my voice was barely a whisper. "There is something.. or more precisely someone out there." "Who?" "Someone powerful. Someone who is miles away towards London. Someone who may be connected to dark magic or the dead in some way, which would explain why he called to me so strongly." I snuggled into my seat, hugging myself. "I’m going to need to fin a good local psychic to find out this thing.. this man has always been here or not." "I know of a few psychics," he said. "But wheather they are any good or not, I can’t say." "It’s a place to start," I said. "You got any local animators, necromancers, anyone who works with the dead? Oh, and if you got anyone who’s talented within the dark arts, that would be good, too. Because if this man is somehow connected to my type of power, then an ordinary psychic might not be able to sense it." "I don’t know any, but I’ll ask around." "Good." I turned to look out my window. We were back on the highway. The night was very dark, as if thick clouds hit the sky. The headlights of the car seemed very yellow against the blackness. "Do you think whatever or whoever-it-is has anything to do with the murders?" "I don’t know." "You don’t know a hell of a lot," he said. He sounded grumpy. "That’s the problem with psychic shit and magic. Sometimes it’s not very helpful." "I’ve never seen you do what you just did," he said."You hate the mystical crap." "Yes, I do. But I’ve had to accept what I am. I can’t run from it because it is me," I said."In other words, I am a black witch and an animator. And that’s that. So, why does it come as a total schock to you, that I may have other abilities?" "It doesn’t," he said. I glanced at him, but he was watching the road, and I couldn’t read his face. "It doesn’t," I repeated. "No," he said. "I called you in to be backup not just because you are shooter, but because you know more about preternatural stuff than anyone else I know, that I trust. You hate the psychics, witches and the mediums, because you are one. But you still deal in reality, and that makes you different from the rest of them." "You’re  wrong, Gerry. I saw a soul today, hovering in that room. It was real, just as real as the gun in your holster. Psychics, witches and mediums.. they all deal in reality. It’s just not the same reality that you deal with. But it’s real, Gerry. It’s very, very real." He didn’t say anything to that, just let the silence fill the car. I was content with that because I was tired, terribly, terribly tired. I’d found that doing psychic stuff sometimes exhausted me a hell of a lot faster than physical labor. I ran four miles every other day, lifted weights, took Kenpo class, and Judo, and none of it made me as tired as having stood in that field and opened myself to that man. I desperatly wanted to sleep. But the thing is that I don’t sleep in cars, because I don’t trust the driver not to have a wreck and kill me. That is the truth, no matter what I say out loud. My mother was killed in a car accident, and I’ve never really trusted cars since. I settled down in my seat, trying to find a comfortable place for my head. I was suddenly so tired, so tired that my eyes burned. I closed them, just to let them rest, and I felt myself sliding away.. Out of consciousness. I could have fought it, but I needed the rest, and I needed it now, or I wouldn’t be worth shit soon. And the thought crossed my mind as I let myself relax: I did trust Gerry. I really did. He wouldn’t let anything happen to me. Sleep came. It swallowed up the car, and the world around me. Leaving me alone, floating in the dark. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.9108071 19.9108071 Fri, 01 May 2009 14:26:23 +0000 Jag sköt upp den tunga glasdörren som ledde in till entrèn till den stora Sergelbiografen på Hötorget, och skyndade in, i skydd ifrån det ösande regnet. Min blick svepte över massan av människor, sökande. Sökande efter Joe. Efter en sekund ..eller kanske två.. så såg jag henne, ståendes vid foten till den trappa som sträckte sig upp till biografens övervåning. "Hej gumms!" Hon log emot mig. Ett vackert, oskuldsfullt leende. Hon var glad att se mig. Verkligt glad. "Hej," sa jag. "Förlåt att jag är sen." "Det gör inget." Hon kastade sig om halsen på mig. Kramade mig som om hon inte hade sett mig på väldigt, väldigt länge. Jag kramade tillbaka, men inte med samma värme som jag en gång i tiden brukade. Men då.. under den tiden dvs, så såg jag på henne som om hon vore min lilla syster, mitt blod. Det har förändrats; hennes svekfulla och narcissitiska beteende under de senaste åren.. har gjort att jag har förlorat förtroendet.. och respekten för henne. Men.. men jag har inte slutat älska henne. Det kommer jag förmodligen aldrig att göra. Och det är den enda anledningen till varför jag fortfarande träffar henne.. fortfarande ser efter henne så att hon har det bra. "Så.. har det hänt något spännande i ditt liv sen sist?" Jag erbjöd henne min arm likt en gammelmodig kavaljer. Hon tog den, och vi gick långsamt upp för trappan till övervåningen. "Ja, det har det," sa hon med ett leende. "Jag ska börja på en salsakurs nästa Söndag." "Det låter roligt." "Mmm," sa hon och lutade huvudet emot min axel. "Jag hittade en danspartner via Internet. Vi sågs för en fika förra veckan, och.." Orden dog på hennes läppar med en liten suck. "Och..?" sa jag och höjde frågande på ena ögonbrynet. "Han var underbar! Snygg, trevlig, utåtriktad." Hon såg upp på mig, och blicken i de vårgröna ögonen var dimmig ..som om hon druckit för mycket vin.. "Det var länge sen som jag tyckte om en pojke så myclet." Pojke..? Jag vände mig bort och hostade ..för att kväva det skatt som var på väg över mina läppar. Ibland så har Joe en tendens att uttrycka sig på ett sätt som påminner väldigt mycket om babyspråk. Något som jag finner ganska så löjligt ..och lite smaklöst. Faktiskt. "Har den här underbara.. pojken något namn?" "Roujman," sa hon och drog ut namnet ..fick det att verka längre, och mer syndigt än det egentligen var. "Är han fransman?" "Iranier." "Ah," sa jag och räckte över våra biljetter till den manliga kontrollant, som mötte oss utanför ingången till salong Nr 5. Han rev sönder, och gav tillbaka dem ..för att sedan göra en svepande rörelse emot den mörka, väntande ingången. "Mina damer.." Vi nickade emot honom, och gick för att leta upp våra platser. Tio minter senare ..klockan 18.10.. så började filmen. Slumdog Millionare för att vara exakt. Den glänste ifrån den allra första scenen, ända till slutet. Gripande, vacker, och lite melankolisk. En film väl värdig de 8 Oscars som den tilldelats. Med andra ord; den levde upp till båda mina, och den resterande publikens förväntningar.. Så, när eftertexterna väl rullade upp på den enorma duken ..så fylldes salongen med ljudet av applåder och busvisslingar..  "Kom." Jag grep tag i Joes hand och drog henne med mig igenom kasoet av extatiska människor ..och ut genom närmaste utgång. "Vart ska vi?" frågade hon, när vi var tillbaka nere på bottenplanet igen. "Någonstans där de har varmchoklad," sa jag. Hon log. "Tror du att vi kan hitta något cafè som har öppet vid den här tiden?" "Yes, I do." Vi klev ut i den sena kvällen. Det hade slutat regna, men himmelen hängde tung ovanför våra huvuden - ett löfte om att det skulle komma mer. Snart. "Den här vägen." Jag styrde stegen tvärs över det ödsliga torget ..bort emot Kungsgatans färgstarka neonskyltar. Joe följde mig likt en skugga. Efter en liten stund så hittade vi ett litet, stilfullt cafè som fortfarande hade öppet. Vi gled in, beställde varsin varmchoklad med vispad grädde ..à 36 kr styck.. innan vi slutligen satte oss vid ett avskiljt bord i ett hörn av lokalen. "Hur är det med din pappas hjärta? frågade Joe. "Har han opererat sig än?" "Nej," sa jag. "Hans läkare sa att han förmodligen kommer att få en kallelse någon gång i vinter." "Vad är det som de ska göra?" "Läkarna?" Jag ryckte på axlarna. "Jag vet inte exakt. Men det lär tydligen vara ett ganska komplicerat och riskfyllt ingrepp." Paus. "Chansen finns att han kan dö." Nyfikenhet i hennes röst, "Hur känns det?" Jag kastade huvudet bakåt och skrattade. Ett mörkt, vilt läte. "Min Farsa är Satan i mitt eget personliga helvete. Jag hatar honom." Jag såg på Joe i det milda skenet ifrån stearinljuset, som stod på bordet emellan oss. "Och, om han skulle dö.. så skulle de enda tårarna som jag skulle fälla.. vara tårar av lycka." Joe måste ha vetat vad mitt svar skulle bli. Ändå, så vred hon på sig, som om mina ord varit kalla fingrar ..som rört vid hennes rygg. Samtidigt så kände jag hur det blev alldeles stilla inne på cafèt. Riktigt stilla. Vårat samtal hade fångats upp på radarn ..hos de fåtal andra gäster som befann sig där.  "Tror du att han hatar dig?" "Han borde göra det," sa jag, "speciellt med tanke på att han är en extrem misogynist. Men nej, jag tror faktiskt inte att han gör det." Paus. "Å andra sidan, så han älskar mig inte heller." Joe sa inget. Hon bara såg på mig med stora, tårfyllda ögon. "Däremot så tror jag att min Farsa känner för mig mer än någon annan. Om du förstår vad jag menar," fortsatte jag. "Därför trots det faktum att vi är mer än olika.. så är vi båda av samma sort." "Hur menar du? Av samma sort?" viskade hon. Jag svepte i mig det sista av min choklad, för att sedan ställa ner glaset igen. Ljudet när botten slog emot bordet fick henne, och några av de andra gästerna att hoppa till. Jag väntade tills stillheten hade fyllt rummet igen.. Sen, sen så lutade jag mig emot henne, och ett rovgirigt leende kröp över mina läppar. "Det," sa jag, "det vill du inte veta." http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.8973149 19.8973149 Sat, 25 Apr 2009 16:05:28 +0000 http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.8613932 19.8613932 Fri, 10 Apr 2009 11:14:31 +0000 "How’s my fucked up Baby Doll doing?" Hans röst var inte mer än en viskning, ett andetag, i mitt öra. Det var som om han befann sig precis där ..i mörkret.. tillsammans med mig. Inte på något smutsigt, anonymt motell nere i Mexiko. "Peachy," sa jag och min röst dröp av sarkasm. Det var länge sen som jag mådde bra. Väldigt länge sen. "What’s wrong?" frågade han. "Me," sa jag. Det fick honom att skratta. Ett mörkt, överraskat, bubblande läte, som fick mitt hjärta att värka ..därför jag kunde räkna upp antalet ggr jag hört Nathan överraskad till skratt på en hand. Jag värderade ljudet av just det skrattet .. Det var som ett gamalt ljud ifrån en yngre, lyckligare, och mer oskyldig man. "So.." sa han slutligen, "..what exactly is wrong with you?" "I’ve been thinking that I don’t want to be some kind of monster when I grow up: someone forged by violence, anger and sadness." Paus. "But now, I believe that it’s too late, I’m already there." "Only you can decide how far gone you are, and how far you’ll go." Ljudet av skrattet var borta, lämnades hans röst tom. Jag såg på bilden av mig själv ..i den vulgära rokokospegeln.. som pryder en av väggarna i mitt rum. Den korta, svarta silkesklänningen fick min hud att se kusligt blek ut ..och framhävde det tunna, blåaktiga knivärret som löper längsmed min vänsta underarm, likt en orm. Mina ögon var stora, mörka som abysser.. Mitt hår rufsigt och vilt.. Jag såg ut precis som jag kände mig; som en melankolisk, gothisk Drottning. Typ. "Maybe it would be a start if I bought something pink." "Pink?" "Yeah, you know, pink, like lipgloss." "Like cotton candy," sa han. "Or almost everything that women give each other on baby showers." "Baby showers?" Jag höjde frågande på ögonbrynen. "When were you at a fucking baby shower?" "Amber and John has taken me to a few of them. It’s the new thing back home, couples baby showers." Ett litet, ytterst roat leende krökte mina läppar. "You, at couples baby showers, Nathan." "You dressed in something the colour of children’s candy and Barbie clothes." Jag kunde nästan höra hur han skakade på huvudet. "Just trying to imagine you looking like that gives me a fucking headache. You are one of the least pink women that I know." "I was quite pink once." "Most people like us start out soft," sa han. "But you can’t stay that way, not and survive." "There’s got to be someplace that I won’t go, something I won’t do.. some bad freakin line that I won’t cross." "Why?" Det enda ordet innehöll mer nyfikenhet än vad han normalt tillät sig själv att visa. "Because if I don’t have any limits, then what kind of person does that make me?" "You’re having a crisis of conscience." "Yeah, I guess I am." "Don’t go soft on me," sa han. "The reason that I love you because you are a dark and ferocious badass. Not girly and sweet." Jag sa inget. "The genie is out of the bottle for you, baby, just like it is for me. You can’t unmake yourself. Think of all the effort, all the pain, that went into making you the woman that you are. Do you really want to throw all that away?" Jag tänkte för ett ögonblick. Slutligen så sa jag, "No, I don’t." "If you heart starts bleeding for who you’ve become, and all the bad things that it has made you do.." sa han allvarligt, "..it won’t be the last thing that bleeds. Trust me." Det där höga pipande ljudet skar igenom det statiska bruset på linjen, likt ett rakblad. Sedan.. så blev det tyst. Vår tid var slut. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.8483895 19.8483895 Sun, 05 Apr 2009 10:44:00 +0000