Nintendotjejens USA blogg

Tack och bock

Sat, 27 Feb 2010 14:14:08 +0000

Skulle hälsa från Make Shift Audio. De har just spelat på en animeconvention och på grund av snöovädret var Abode tvungen att åka två flygplan från Portland samt en Greyhoundbus som tog 24 timmar. Eric fick skotta hela dagen för att Link skulle komma fram till huset med bilen och sen väntade en färd genom snöstorm med många omvägar. När de kom fram försökte personalen ställa in alltsammans eftersom de inte skulle hinna soundchecka men de lyckades tjata så att spelningen trots allt blev av. Allt detta för att få spela i ett fullt upplyst rum med 70 personer i publiken som dessutom satt ner på stolar. Håll med om att de är hjältar? Hur som helst, nu har det blivit dags att ta ett break för den här gången. Det här är trots allt en reseblogg och jag tänker inte förpesta den med mitt vardagsliv. Om jag säger att den här bloggen kom till av barmhärtighet, förstår ni vad jag menar då? Antagligen inte, så låt mig förklara. Hur jobbigt är det inte att lyssna på någons reseberättelse? Det sägs att ska man sälja en produkt till någon så har man ungefär en hissfärd på sig att väcka intresse och göra ett intryck, alltså max tio sekunder. Så tror jag det är med allting. Orka. Bry. Sig. Liksom. Samma sak med resefoton. Hur många kan du seriöst titta på utan att börja gäspa? Vissa människor är artigare än andra men varför plåga dem för det? Bloggar kan ingen veta om man läser eller inte, dem läser man om man har lust, inte annars. Så var tanken. Tack till alla som har läst alltså! (Och till alla som ska läsa när de får tid *hostmorsanhost*.) Kommer jag att fara tillbaka till USA och utsätta mig för allt det jobbiga det innebär? Svaret är ett rungande ja! Fortsättning följer således. När och hur kan jag inte svara på men senast till nästa PowerCon. Nu ska jag gå och slutföra en låt jag har jobbat med i två år. Bättre sent än aldrig! Höres.

Värt att notera

Thu, 25 Feb 2010 17:57:33 +0000

Vi har nu kommit till slutet av reseskildringen för den här gången och i sedvanlig ordning tänkte jag ta upp lite saker jag kommit att tänka på nu när jag kommit hem. • En evig fråga i denna blogg har varit: Hur kan amerikaner äta så lite och ändå vara så feta? Alla jag känner äter endast ett mål mat om dagen. Själv äter jag alltid frukost, lunch och middag och jag tror jag talar för de flesta svenskar när jag säger att blodsockret annars kukar ur. Kanske har jag fått svar på min fråga nu. Jag fick denna gång höra att det är för att det tillsätts så mycket hormoner och steroider i kött och ost som folk ser ut som oformliga barbapappor. Att vara tjock är ju en sak men här pratar vi om att vara konstigt fet på ett sätt som är allt annat än normalt. Jag tror faktiskt det kan ligga någonting i påståendet om tillsatserna. • Apropå ovanstående. Jag insåg att jag endast ätit två hamburgare under hela resan. Måste väl ses som något av en bragd. Jag blev i stället matad av Erics mamma som kunde laga både kycklingsoppa och köttfärslimpa. Och sallad med tortillachips. • Vad brukar du glo på när du kommer hem från jobbet och vill koppla av? Vanliga tv-serier kanske? Jag häpnades över hur mycket independentfilm de kollar på där borta. Hemmagjorda grejer som till exempel den här som sålts på bensinmackar och blivit megapopulär. Vi såg även den här indierullen där en kille från ett av tv-spelsbandet som spelade på PowerCon hade huvudrollen. Soundtracket var skorrig gitarrmusik och allting var väldigt lågbudget. En annan sak jag inte kan förstå är varför man vill titta på microvågsugnsvideos på Youtube – varje dag! Nu snackar jag inte om bull-tv utan om små shower där man bränner upp olika prylar i en micro för att se hur snyggt just den saken exploderar. Eller vad sägs om att ha på en full webbkameratjej som sitter och mumlar med monoton röst i timmar i bakgrunden på sin dator hela tiden och aldrig tröttna på det? Det är otroligt att sådana människor och Einstein båda tillhör släktet Homo Sapiens. Sen har vi alla dessa speedruns som man ska äta till och till och med somna till. • Hur kan amerikaner vara så totalt avstängda från övriga världen? Jag och Eric kom att prata om folk på mitt jobb och jag berättade hur svårt det kunde vara att förstå Cockneydialekten. Eric gjorde då en besvärad min och uttryckte sin ogillande över detta läte. ”Men The Queen’s English är i alla fall utav det vackraste som finns,” fortsatte jag. ”Va, usch, Queens, där låter de ju för jävliga!” ”Nej nej, jag pratar alltså om The Queen’s English, alltså standardengelska.” ”Nej, usch och blä, säger jag bara. Queens, Brooklyn, Bronx… it’s all the same.” • Efter en titt i plånboken inser jag att jag gjort av med endast 90 dollar på hela resan. Skicklighet eller tur?

Farväl grymma värld

Wed, 24 Feb 2010 11:40:56 +0000

Vad kan jag säga? Baltimore var ett ghetto. Det var ganska deprimerande att se men det gjorde ingenting eftersom jag åkte till USA för att träffa mina vänner och inte för att turista i en sunkstad. Jag tänker ändå på det i efterhand, vilka dåliga vibbar jag fick och hur det skulle kunnat vara att växa upp i en sådan stad. Det var inte bara fult, nej, det kändes även som om misären fanns alldeles runt hörnet. Så var också verkligen fallet. Jag skojar inte, man kunde ofta höra pistolskott när man satt i vardagsrummet. På nyårsafton vrålgarvade Erics pappa till mig och Make Shift Audio-killarna: - Yes, där fick ni höra ert första skott! Det var en helt annan typ av smällare än dem jag var van vid. Åkte man till Baltimores utkanter kunde man få se folk som slog in husfönster med bilskrapor – live. Några veckor innan jag åkte var Eric alldeles förtvivlad eftersom en gammal rumskompis till honom tagit livet av sig. Bara några dagar senare sköt hans granne sin sambo. Häromdagen när jag chattade med honom fick han just reda på att hans kompis dragit i sig duster och skurit upp handlederna. Och så allt detta prat om hostmedicin i tid och otid. Folk verkade bara må så himla dåligt och det var hemskt att se. Jag vet att jag i förbifarten tidigare har nämnt Gilgamesh som nu har visat sig vara en av Erics närmaste vänner. Första gången jag såg honom bildade jag mig en uppfattning om honom som jag nu förstått inte hade en siffra rätt. Vad jag såg var en löjligt begåvad pianist på Dream Theater-nivå, förmodligen skolad, med städat (om än väldigt nördigt) utseende och trevligt sätt. Han framstod för mig som en vinnare som dragit essen ur livets kortlek. Men ack vad man kan bedra sig. Gilgamesh är tydligen svårt sinnessjuk. Innan jag åkte till PowerCon frågade jag om han skulle vara där. Jag fick då svaret att han nyligen grävt ner sina nycklar och mobiltelefon på olika ställen i State of New York. När han senare började gå omkring barfota överallt, attackerade sin pappa med en ketchupflaska och hotade att skära halsen av sig ringde hans föräldrar polisen och han åkte in på mentalsjukhus. Eric tyckte att det var lika bra att han missade PowerCon eftersom han tenderar att bli överaktiv efter conventions och balla ur totalt. Jag pratade med honom helt kort i telefon och han sluddrade mest men han har kommit ut nu och jag hoppas verkligen att vi får se honom nästa convention. (Ni som inte förstår vem jag pratar om, PM:a mig så ska jag länka er till Youtube. Den här killen måste man bara spana in om man gillar tv-spelsmusik, han är helt fantastisk.) Även om jag nog måste säga att jag avskydde platsen Baltimore så grät jag ändå lite när det blev dags att åka därifrån. Och det var inte för att hundfanskapet försökte bita av mitt byxben när jag kramade Erics pappa adjö utan för att jag visste att jag skulle sakna mina vänner. Jag har inte så många sådana i London… än. - Jag är ledsen att vi inte kunde fixa bättre väder åt dig, ursäktade sig mamman utan minsta tillstymmelse till ett leende det sista hon gjorde innan jag steg ur bilen för att gå in på flygplatsen. - Det är lugnt, jag är van vid kyla, svarade jag och blinkade.

En oslipad diamant

Tue, 23 Feb 2010 11:57:09 +0000

Erics pappa var ett riktigt original så jag tänkte dedikera en hel post till honom. Han var en man från södern och pratade som en sådan där gammal redneck som man ser (och garvar åt) på tv. Till skillnad från Eric hade han varit en mycket hårt arbetande man i hela sitt liv. Han hade jobbat på ett av världens största stålverk där hårda bud gällde. Flera gånger hade han sett kollegor förlora kroppsdelar och ramla ner i syrabad. Själv var han hörselskadad och saltöverkänslig. - Men ingen kunde kasta salt som jag! Jag säger dig, ingen! Ett tag jobbade han 106 timmar per vecka och för att få två veckors semester var man tvungen att samla ihop dagar i fem års tid. Han hade nu en pension på 2400 dollar i månaden som försörjde både frun och sonen. Att USA var ett crap-land var först och främst Reagans fel, ansåg han. Hans favoritsätt att påbörja en mening var: ”…before Ronald Reagan”. Denna usling till president hade infört skatt på ränta och andra idiotiska regler. - Sluta snacka om den där gamla skiten! Hon är svensk, okej? Hon vet väl inte vem Ronald Reagan är heller! grymtade mamman föraktfullt. Men han fortsatte att mala. The government hade tagit folks pengar och bankerna hade satt hela världen på pottkanten. Jag vet inte hur länge jag tvingades lyssna på detta snack om politik. Varje gång man gick in i köket för att hämta sig en kopp te eller något hoppade han fram och började prata. Jag är visserligen inte helt ointresserad men jag vågar bara inte sätta igång en diskussion av rädsla för att stöta mig med någon. Husfriden, som vi brukar kalla det i min familj, får gå före. Men de pengar man inte tjänar, dem hittar man på gatan och precis som Eric hade pappan ett speciellt sinne för att hitta värdefulla saker som folk tappat. Han tog plötsligt fram ett helt smyckeskrin med ringar och halsband han hittat och köpt oförskämt billigt. Han påstod till exempel att han hittat en diamantring ute på vägen och att han köpt en ring med en ovanlig, röd sten för en spottstyver. - Det här kan vara en röd diamant, serru! Då är den värd 100.000 dollar! Mmm, eller hur. Karln påstod även att han lyckats deala till sig en smådefekt Seikoklocka för endast tio dollar. Jag vågade inte fråga om han funderat på om den kunde vara fejk. En dag var han utan förvarning bara borta. Han hade stuckit på deer hunt och tagit den elaka lilla hunden med sig. Staten hade försökt ta teamets jaktmarker också men då tog han bara och köpte dat shit. Oh yes, det gjorde han.

Nobody calls me chicken

Mon, 22 Feb 2010 10:10:35 +0000

En dag mötte vi Kalle (svensken) och två Chippers Paradise-killar på ett chicken wings-hak. När vi anlände var de andra redan fulla och det första som hände var att den ene kraschade ett glas under obehärskat fniss. - Jag ska ta de här kycklingvingarna med den starkaste marinaden, meddelade Kalle bestämt. Keep away from girls, fire and pets står det här – sounds good huh? Chippers Paradise-killarna gjorde tummen upp medan Eric sneglade på honom och skakade diskret på huvudet. Jag beställde en kycklingburgare med blue cheese. Man visste ju inte när man skulle få mat nästa gång så det var säkrast att ta det flottigaste menyn hade att erbjuda. En liten stund senare serverades de überstarka vingarna och Kalle gnagde på utan att röra en min. Ena Chippers Paradise-killen svettades och grät en skvätt, hans läppar färgades blodröda och han började filma med sin iPhone. Eric satt fortfarande relativt oberörd och verkade mest intresserad av sin sallad. Så snart Kalle chuggat två öl som en äkta viking började det pratas om shots. Detta måste ha inspirerat honom på ett vrickat sätt för i nästa sekund satt han med en plastmugg ranch dressing tryckt mot munnen och bälgade i sig. Chippers Paradise-killarna skrek och fick kväljningar men det tycktes bara tagga Kalle som grundligt rengjorde muggen från den sista dressingen med tungan. Nu var det bara iPhonen som pallade att titta på och denna hölls upp av skakande händer medan dess ägare begravde huvudet i sin polares jacka. Tur att vi var de enda gästerna på plejset sånär som på en kille som spelade boxningsspel och halvt höll på att slå sönder en arkadspelautomat. I bilen gastades obsceniteter ut. Jag minns inte vad som sades med det handlade ganska mycket om någons mamma (ni vet, ”urmom”, världens äldsta skämt). Eric var lagom road efteråt. - Du blev väl inte illa berörd av allt det där de sa i bilen? - Öh va? Nej, don’t worry, jag har nog hört allt som går att höra vid det här laget. Han funderade vidare. - Jag förstår inte varför någon skulle vilja paja sin mage med den starkaste chicken wings-såsen och en hel sådan där kopp ranch dressing. It doesn’t make any sense. Han ska väl flyga hem i morgon också? Förstår du hur uppfuckat hans tarmsystem kommer att vara? Eric var förbryllad. Han kunde uppenbarligen inte se någonting som helst roligt i Kalles machobravader. Han tände sin guldpipa och var tyst en lång stund. Vitlöksshots har man ju hört talas om men…

Den amerikanska drömmen exposed

Fri, 19 Feb 2010 13:48:18 +0000

Varje gång jag gick ut i köket föll min blick på två fotografier som stod stolta ovanpå en murrig, brun möbel. Det ena föreställde Erics mamma, vacker med snofsig 60-talsfrisyr och pigga ögon. Jag hade nog inte fattat att det var hon om jag inte frågat. Fotot bredvid visade Eric som 15-åring. Det var en riktigt sådan där smörig och amerikansk bild föreställande en välkammad pojke med självsäkert pepsodentleende och slips. På den tiden hade han fått börja i specialskola för extra begåvade barn och tog sedermera examen som en av de duktigaste i sin årskurs. Han blev vid den här tidpunkten också medlem i The National Art Honor Society. Taget ur sitt sammanhang hade man kunnat tro att det här nu var en ung man som levde the American Dream som advokat eller liknande. Hur kunde det gå så fel? Hur blir man så trasig? I Sverige har vi stränga restriktioner för var och hur man kan få tag på läkemedel samt vilka läkemedel som över huvud taget får säljas medan de i USA är betydligt mer släpphänta med den saken. Nu vet jag inte om det är det som är orsaken till allt lidande som drabbat flera av dem jag känner där borta men jag misstänker starkt att så är fallet. Många blir beroende av hostmedicin. Det låter kanske löjligt och komiskt men jag försäkrar att det är allt annat än det. Eric är numera en nykter hostmedicinnarkoman efter många års knarkande bakom sig. Han påstod att det var därför han skrev spaltmeter med rabiata inlägg på forum förr i tiden. Detta är också anledningen till att en screenshot av programmet Impulse Tracker är permanent inbränd på hans näthinna efter att han suttit med det, hög, 16 timmar i sträck i månader. Hans flickvän dog av en överdos Dextrometorfan. Många var också de kvällar då han var tvungen att ”städa upp” (som han sa) sin andra flickväns mamma från golvet när hon däckat på hostmedicin. Arbete sedan. Ett tag hade han ett jobb på Arby’s (och kan bekräfta att deras mat mycket riktigt innehåller papper). En kille hade kommit in och stört honom varje dag med en kvast som han låtsades var ett lasersvärd men den lilla leken hade upphört när Eric kastat hett vatten i ansiktet på honom. En synnerligen glammig karriär. Numera säljer han sina tv-spelsskivor på heltid. - När du var liten, vad ville du då bli när du blev stor? frågade jag. - Jag ville… jag ville nog bara bli ett barn, blev svaret. The American Dream. Den verkliga versionen.

Sup som en viking

Thu, 18 Feb 2010 12:01:16 +0000

En dag knackade det på presenningarna och en podcastkille från Chippers Paradise steg in relativt oannonserat. Eric lyfte knappt huvudet från datorn. Han hade hittat ett gammalt åttabitarsspel, en Double Dragon-ripoff från 90-talet som aldrig kom ut i västvärlden, och var helt uppslukad av detta. Där satt vi, jag och herr podcastnisse och glodde omväxlande på varandra och Erics rygg. - Vill du ha lite… vin kanske? föreslog jag när det hela började bli pinsamt. Jag hade tagit med mig en flaska vin till Erics föräldrar som present men dessa hade visat sig måttligt intresserade och till och med fnyst att de inte gillar vin så jag tyckte att det passade bra att öppna flaskan nu då vi faktiskt hade en gäst. Lite artighet har aldrig skadat någon. Men det blev mest jag som drack för han skulle visst köra bil. - Jag kan inte förstå hur någon kan leva på det här sättet så där som han gör i en källare hos sina föräldrar, suckade jag, skakade på huvudet och tyckte att jag hittat ett bra samtalsämne. - Nej, det var därför jag flyttade ifrån min farsas källare för något år sedan, jag orkade inte mer. Där dog på något sätt konversationen. Helt plötsligt meddelades det att vi skulle på en fest hos en annan Chippers Paradise-snubbe och vi lyckades till slut slita Eric från spelet. Vi hade haft tur. Tio minuter från Erics hus hölls en fest med en massa Chippers-folk. En podcast höll på att spelas in och podcastkillen satte sig vid en mikrofon och påbörjade någon sorts show. Svenska Kalle var där också. Vi hade ett långt snack om varför man åker till USA och nästan svälter sig till döds, umgås med galna människor och larvar sig till tv-spelsmusik. Vi kom fram till att svaret på den frågan helt enkelt är att man bara lever en enda gång och att det gäller att göra så mycket som möjligt av den tid man har. Båda tyckte att amerikaner är ett inspirerande folk att hänga med. Som svensk har man växt upp med trygghet, med föreställningen att säkerhet och långsiktigt förebyggande av alla sorters problem kommer att göra människor lyckliga. När man kommer till USA börjar man undra om det verkligen är sant. Folks leverne där borta är många gånger minst sagt idiotiskt men av någon anledning fungerar det för dem och det är på något sätt nyttigt att se. En sak som vi svenskar nog ändå är bättre på är att supa och festa. Amerikaner kör mycket bil och har därför vant sig vid att vara måttliga och ändå ha kul. Det är inte ovanligt att en och annan deltagare på en fest inte dricker någonting alls. Själv behöver jag inte mycket för att bli drängfull på dessa fester – man äter ju aldrig så det är klart att alkoholen kickar till som en ilsken mulåsna i skallen. - Jaeger bomb! hördes det från köket och någon outgrundlig kraft ledde mig dit. Så ner med en shot Jägermeister i ett glas med öl och botten upp. Lilla Moonshine, en av de kvinnliga remixarna vann, torkade sig om munnen och ställde ner glaset med eftertryck. (Tänk att jag sett henne naken apropå inget.) Jag gav upp efter två klunkar och blev utpekad. - I failed, sluddrade jag och gick ut i vardagsrummet. Några minuter senare satt jag plötsligt i podcastkillens bil och blev så illamående av färden att jag fick spendera en stund med att be till porslinsguden inne på det iskalla dasset hemma hos Eric. Vilket anticlimax. - Du blev för full, jag såg direkt att det skulle slutat illa. Så jag var tvungen att se till att du kom därifrån innan någonting dåligt hände. Vaffan, hade jag inte blivit intvingad i en bil och somnat hade jag varit fine! Men sådant förstår väl inte vissa. Olärt.

Maja min maja

Wed, 17 Feb 2010 11:21:41 +0000

- Fan, mitt gräs är slut. Måste ha nytt, mumlade han som några dagar tidigare hade sagt att det var hans nyårslöfte att sluta. Mamma, kan du skjutsa mig? Que? Skulle hans mamma alltså köra honom till hasch headquarters för att köpa knark? Jag kunde inte låta bli att hänga med. Vi åkte genom Baltimore in i trakter som inte såg mer ghettoliknande ut än andra (kom ihåg: allt är relativt) och blev avsläppta utanför en hög byggnad. - Lås bildörrarna efter er! uppmanade mamman oss strängt när vi lämnade henne ensam att vänta i bilen utanför och jag rös lite. Vi åkte upp i en hiss och gick igenom en stor lokal tills vi kom till ett litet rum där tre killar bodde tillsammans. Sängarna var fastgjorda i väggen en bit ovanför golvet och det fanns inte mycket grejer. Två av dem iakttog oss medan Eric och hans polare gjorde affärer. - Jag vill ha samma sak som förra gången, okej? Det var schyssta grejer. - Det blir 80 dollar. Pengarna till gräset tjänas tydligen genom skivförsäljning. På PowerCon lyckades han skrapa ihop ungefär 400 dollar inklusive 30 dollar som han hittade på marken och det var ändå ganska dåligt jämfört med tidigare år. Hittepengar måste förresten absolut räknas in i budgeten ”eftersom man alltid hittar pengar som ligger och skräpar på conventions”. Eric förklarade: - People don’t understand that you can’t really afford to have too many luxuries. Mine is smoking weed. Not too much, I use a real little pipe and just take a hit every now and again. But I do that because I don’t do dumb shit like eat out all the time. Jaja, whatever floats your boat… När vi gick ut ur byggnaden sa han: - Jag hajar inte hur min polare kunde ta livet av sig där inne. Han hängde sig och jag fattar inte hur han nådde upp till taket, det är ju hur högt som helst. Jag rös igen.

Great minds think alike

Tue, 16 Feb 2010 13:13:50 +0000

En av de saker jag sett fram mest emot var att jamma med Eric. Han hade klankat ner löjligt mycket på min musik och jag hade fnyst åt att han kallat sina direktplankade covers för arrangemang. Det var dock glömt nu och vi ville verkligen testa att spela tillsammans. En dag kom hans polare förbi, en bortskämd brat som nyligen hoppat av Berklee, var rätt värdelös på de flesta instrument, bara snodde alkohol av folk och nog mest var ute efter kontakter som sålde gräs. Vi spelade tv-spelsgrejer på måfå, egna låtar och Metallica. Alltihop skedde i Erics sovrum/replokal. Killarna rökte på som de flummare de var men när polaren ville ha en öl vägrade Eric ge honom en eftersom han skulle köra sen. Några dagar senare fick jag en idé. - Har du lirat Donkey Kong 64? Det är asbra musik när man kommer till det där rummet med flodhästen och grisen! Så vi började jobba på en cover på den låten som kallas Troff’n’Scoff’s theme. Jag la alla gitarrer, akustiska gitarrer med mycket öppna strängar och Eric körde bas och trummor med många subtila ljudeffekter på cymbalerna. Jag skulle gärna länka er till vår inspelning men det är så otajt och flummigt att jag skäms. Vi rökte också mycket riktigt på under inspelningen. Jag nös och hostade och fick faktiskt någon sorts effekt, så det kan förklara resultatet. Men jag kunde spela, något jag inte skulle kunna efter två bärs. Eric själv går förresten aldrig på scen utan att vara stenad. Fast när jag tänker efter är han nog alltid påverkad, no matter what. Vilken mixningsset-up han har sedan, grabben. Spelar in med värsta budgetprogrammet och lägger på effekter som man inte kan lyssna på i realtid. - Hmm, den där gitarren är lite förskjuten, flytta den! - Haha, tyvärr, det går inte nu! Då måste man göra om alltihop. En cave man skulle inte kunna spela in på det här viset men jag har gjort det i över tio års tid! Bra där… Allt gammalt groll var verkligen som bortblåst. Han begravde ansiktet i händerna och skämdes som en liten hund varje gång vi pratade om posterna på det där message boardet. Men jag ska inte sticka under stol med att våra sätt att jobba och tänka är väldigt olika och att jag inte begriper mig på hans. Jag är väldigt tysk och strukturerad i mitt musicerande. Så snart jag fått en idé sätter jag mig och blundar och försöker lyssna på arrangemanget i huvudet några gånger. När jag efter många om och men och revideringar bestämt mig för hur jag vill ha det skriver jag ner alltsammans på ett papper och sedan tabbar jag gitarrdelarna. Medan han däremot slår på en chiptune och lirar till den några gånger tills han kan den, spelar in samtidigt och väljer ut det som blev bra. Jag försöker alltid tänka ut ett perspektiv, ett koncept som dessutom de flesta människor kan förstå och relatera till och jag försöker göra det smart med lite hjärna. Eric bara plankar låtar rakt av och lägger kanske till någon skojig kompgitarr här och var. Inget fel med det i och för sig och man ska komma ihåg att det är väldigt svårt att spela de här låtarna i samma tempo som originalet men att han och hans band grejar det. Men mina galoppkomp till Game Overs låtar fixade han inte på gitarr. - Jag fattar inte hur ni kan ha så här avancerade riff och spela dem så snabbt som ni gör! stönade killen som tre år tidigare hade dissat mitt band så hårt. Ah, sweet revenge!

Första gången

Mon, 15 Feb 2010 12:33:26 +0000

Första låten på vår andra skiva har riktig sitar och handlar om när Dr. Wily ”flyger högt” genom dödskallepalatset. Den blev genast en favorit hemma hos Shawn som tyckte att det inte var så illa pinkat av någon som dissade maja så hårt som jag gör. - Hörrö, kan man få testa det där någon gång? frågade jag uttråkad när Eric tog fram sin pipa för hundrafemtioelfte gången. - Testa? Oh geez, säg inte att du inte har prövat det förut! - Äh, kom igen, jag är svensk okej? Vi gillar mest att supa. Jag har tagit något enstaka bloss någon gång men det var värdelöst. Jag fick bara hjärtklappning och det hade jag ju redan. Eric verkade bli glad och började ivrigt mecka med någon liten skrumpen växt han omsorgsfullt stängt in i en medicinburk. - Vill du tända eller? - Nej fan, du får tända, det blir för mycket att tänka på annars för lilla mig. - Okej. Du ska dra in röken i lungorna, långsamt, sen ska du lätta på det här hålet på sidan med fingret. Tastes like toffee, huh? Mega Man-låten gick på repeat i bakgrunden och situationen var ganska bisarr. - Vänta, du måste hålla kvar röken i lungorna en stund, andas gärna in lite luft också. Fast du måste skynda dig innan det slocknar. - Alltså, vad jobbigt! Kan du skriva ner det där eller? Jag är inget stort fan av droger. Några bärs eller ett glas vin då och då är tillräckligt för att inte behöva utöka behovet till annat tjafs. Ni vet också att jag älskar att partysnusa några gånger om året. Men jag måste säga att både snus och kaffe kändes mer än det här. - Jag känner ingenting. Är du säker på att det inte bara är någon sorts placebogrej? - Man kanske måste hålla på ett tag för att verkligen få effekt. Men ta lite mer. Fem minuter senare: - Nothing. - You took like six or seven hits and still nothing happened? Geeez! - Totally overrated shit. (…) - Wait, wait! Oh my God! Oh my God! - What? What? - Haha, just kidding!