Kvinna i mogen ålder med rik livserfarenhet av såväl yrkesliv som relationer, singel, frånskild, vuxna barn. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.1978885 Thu, 18 Mar 2010 07:56:01 +0000 Polopoly metrobloggen.se@metro.se livsåskådning betraktelser allmänt 30 http://www.metrobloggen.se/gui/rss_logo.jpg http://www.metrobloggen.se 144 22 Visst kan det finnas skäl ibland att dölja vem man är ute i debatterna. Men blir det, som jag har skrivit tidigare, så trovärdigt? Det händer att jag också skriver under signatur i olika sammanhang, men mestadels gör jag det inte. Och de som framhärdar in absurdum och sitter helt genomskinliga under sina signaturer och baktalar och hånar sina överordnade, dem ger jag inte mycket för. Om man känner människor väl så är det ofta som att se en handstil framför sig, när de skriver något, ja inte ens när man förvränger det man skriver går det kanske att dölja. Igår fick jag en fråga från en ny vän om en signatur, redan efter kort tid kunde han identifiera mig. Vi är inte så osynliga som vi tror. Själv har jag nu ganska länge levt ett öppet liv, för jag tror ändå att folk vet vad jag eventuellt kan tänkas ha för mig. Det blir så konstigt när folk ser, men inte vill säga något. Jag är psykiskt uttröttad av spöken, av dubbla budskap och av saker som sägs i det fördolda. Min längtan står bara till det enkla, raka och tydliga, till någon som kan och vågar tala klarspråk i olika situationer. Det kryptiska kan få leva sitt eget liv-fast utan mig. Jag vill slippa skriva om tockar och svarta strumpor! http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.14328567 19.14328567 Thu, 18 Mar 2010 07:56:01 +0000 Förra hösten kostade min öppna spis mig cirka 5000 kronor, för den blev inte godkänd på vinden när jag bad sotaren titta på den. Huset är byggt 1982 och sedan dess har bestämmelserna ändrats. Och så skulle sotaren ha en extra stege också. Nåväl detta var i en period då jag faktiskt var stadd vid god kassa, det är ett tag sedan nu. En av de där riktigt hemska snödagarna nu i vinter när jag knappast kunde skönja bilen och inte komma till brevlådan innan jag hade skottat, och snön låg ca en halv meter tjock på taket och jag inte hade varit i mitt förråd på två månader, fick jag ett glatt besked i brevlådan. Sotaren skulle komma och besiktiga spisen och var jag inte hemma skulle jag lägga nyckeln hos grannen. Jag slog en blick upp på den halvmeter höga snön på taket och på den ännu högre drivan ut till förrådet där den höga stegen förvaras. Jag har temperament, det vet ni som känner mig, men jag har faktiskt lärt mig behärska mig rätt bra nu, tycker jag. Detta gick dock över alla gränser för mig, för jag vet att det inte är så lätt att ändra tiden. Ännu uppe i varv efter snöskottningen tog jag köksgolvet i ett par kliv och slet upp telefonen och ringde det nummer som stod på pappret. Sekreteraren svarade och jag frågade om de skämtade. Det gjorde de inte och jag skulle ringa sotaren själv. Jag fick inte tag på honom, och nu var jag riktigt uppjagad och ringde sekreteraren igen och sade vad jag tänkte och det var inga goda tankar. Därefter fick jag tag på sotaren och fortsatte med honom. Det stod på ett tag och så ringde han upp mig igen och läxade upp mig, mycket vänligt men bestämt. Så här gör man inte, menade han och tjejen på kontoret var visst inte så glad. Ja, troligtvis kunde jag ha varit mor till sotaren åldersmässigt sett, men han kanske anade att jag oftast känner mig som femton år. Nu insåg jag ju att det här inte höll, jag menar jag behöver ju ha sotning flera gånger i livet och dessutom hade jag faktiskt dåligt samvete för mitt uppträdande. Så jag bad snällt om ursäkt och det var okey. Och sedan fick jag försöka få tag på tjejen på kontoret, men hon var inte där så jag mejlade. Hela eftermiddagen mådde jag lite halvdåligt  för att jag hade burit mig så drulligt åt, och jag lovade mig själv att det var sista gången sådant hände. För jag har ju faktiskt skärpt mig alldeles enormt mycket på gamla dar! Så då gjorde jag väl också en så kallad pudel, som jag hoppas blir den sista. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.14326908 19.14326908 Wed, 17 Mar 2010 22:06:22 +0000 Nätet är ett märkligt forum, och ju mer jag ser av det desto konstigare tycker jag att det är. Och kanske viktigare också, för givetvis erbjuder nätet oändliga möjligheter, även om det också finns det som inte är bra här. Det mest fascinerande är väl hur man kan komma att se människor. Och de här dagarna funderar jag mycket över vad som egentligen gör att vi lär känna varandra. När man träffas på ett dansställe, dansar man tillsammans och sedan går man vidare. Känner man varandra då? Jag vet att man kan tro sig känna en människa i många, många år, ja kanske hela livet, utan att egentligen känna honom/henne. På nätet är det ju ofta tvärt om. Här kan man fläka ut sig och berätta, ibland om de mest intima saker. Ibland är det fel, tycker jag, om man till exempel berättar om problem med sina barn som inte är tillfrågade.Men annars tror jag att det kan vara jättebra att normalisera saker, att se att andra människor har det på samma sätt, att inte behöva känna sig unik. Och visst har kontaktmöjligheterna ökat. Många människor träffas via kontaktsajter. I min släkt- till-släkten finns idag två par som gift sig med varandra efter sådana träffar. Men situationen är märklig om man först möts i ord och sedan ska träffas. Det blir liksom inifrån och ut i stället för utifrån och in, eller hur? http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.14319436 19.14319436 Wed, 17 Mar 2010 08:26:12 +0000 Ibland är vi människor så angelägna om att skydda vår fasad att det kan ta de mest märkliga uttryck. På alla sätt försöker vi sopa kring oss och skydda för intrång i sanningen om våra liv. Självklart är det så att livet inte går på räls, inte ens då man inte drabbas av olyckor eller ond bråd död. Många saker i våra liv kan vi inte rå på. Men är det  då inte rätt så bra om man kan försöka vara ärlig och öppen i sin dialog med sina medmänniskor? Eller räcker det med att Gud vet vad som är sanningen? "Nöjer" sig då Gud med att vi har förtroende för honom, men inte för vår omgivning, att vi bluffar och spelar, manipulerar och ljuger för att låta fasaden skina blankt, men ursäktar oss med att Gud vet sannningen? Det är en konstig Gud vissa människor har. Tänk om Gud ställde frågan: - Vad gjorde du när NN bad om din hjälp och var i nöd? Och du då svarade att då kallade du på HH eller Charlie eller Cecilia eller Paul eller någon annan, som kunde tala i ditt ställe och hjälpa den nödställde, för man kan ju inte hjälpa vilka nödställda som helst- för sitt ryktes skull. Inte öppet i alla fall! Och tror du att Gud då skulle säga - Ja, Petrus förnekade ju Kristus tre gånger, så kör för det då!? Vore inte detta också en ganska konstig Gud i så fall? Ibland är det så svårt för oss att ta till oss att människor gör oss illa så vi tror att vi kan beveka dem genom att älska dem. Vi älskar jävlarna för att blidka dem, som jag har sagt någon gång. Det är väl detta som ibland händer när misshandlade kvinnor älskar sina misshandlande män. Men misshandel har många former. Det är inte enbart de slag som ger blåmärken som sätter spår. Kärlek ger värme. Den känns som en varm källa inom en. Kylslaget vatten eller läckande rör gagnar ingen. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.14313090 19.14313090 Tue, 16 Mar 2010 14:40:20 +0000 I eftermiddags när jag slumrade till helt kort, fick jag veta vad som hade hänt kycklingen. Jag, som också var en liten kyckling, som ingen lyssnade på, var ute och gick och plötsligt fick jag, helt oväntat, se att det där ägget som kycklingen hade försökt att krypa in i igen, efter det att det hade spräckts, nu låg i små bitar. Strax fick jag se kyckligen komma ilande fort, fort, fort. - Vart ska du? frågade jag. -  Jag ska på ett möte, sade han, och jag har bråttom, för nu har jag försinkat mig. Jag måste vara där klockan tolv. Då tittade jag på klockan och kunde meddela kycklingen - Men min vän, klockan är ju faktiskt fem över tolv! Sedan vaknade jag, så jag fick aldrig veta vad kycklingen svarade. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.14307952 19.14307952 Mon, 15 Mar 2010 21:41:25 +0000 Min son, sambo och hennes bror är just nu på väg från New York till Las Vegas- Los Angeles. Det är väl fjärde eller femte gången de är i L.A. Jag har aldrig varit där och lär väl inte komma dit heller. Nu älskar jag inte att flyga, det vill säga att jo, det gör jag, men jag känner olust, samtidigt som jag upplever tjusning. Men alla de timmarna över Atlanten, nej... Efter många år som reseledare ute i Europa och i Sverige på säsongtid och också vissa helger under hela året, vissa nyår och ibland på julen, sade det liksom stopp för mig med resandet. Associationerna blev bussar som gick sönder, bagage som kom bort och gäster som blev bestulna. Det var ungefär samtidigt som jag upptäckte att jag aldrig hade sett "blommorna vid vägen" här hemma. Under nio år hade jag dubbelt boende; lägenhet i Stockholm och huset här, mindre lägenhet i Oskarshamn och huset här, och då blev det ju så att jag åkte hit när jag var ledig. Sedan bodde dottern först i Sundsvall, sedan i Stockholm och sedan där hon nu bor, och sonen bor i Lund och en f d manlig vän bodde i Stockholm- fast numera har vi släppt kontakten. Då blev det mycket resor inom landet. Fast jag har lovat att åka ner och besöka den gamla barndomsväninnan i Rom, men just nu, de här dagarna, är hon i Malmö. Ibland tänker jag att det kunde vara roligt att resa igen, men... Jag får väl se. Livet gör en onekligen bekväm, och hammocken i trädgården är allt bra skön på sommaren! Och nu har jag lärt mig att se blommorna vid vägen och vitsipporna på mina skogsvandringar i skogen här intill, alldeles intill.Och visst är det härligt med nybakade bullar och nybakat bröd och att se en skön brasa, invirad i en filt i sjumannasoffan. Livet har olika faser, nu är jag här. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.14304591 19.14304591 Mon, 15 Mar 2010 16:40:31 +0000 -Vi människor är inte svarta eller vita, utan grå, brukar jag säga till en väninna, och hon håller med. Vi har gott i oss, och vi har ont i oss, och ibland gör vi det onda, fastän vi vill göra gott. Trots detta finns det folk som anser att en del verkligen har nattsvarta själar. Igår blev jag faktiskt beklämd när jag läste diskussionerna om någon kommentator från andra kommentatorer på den där prästbloggen. Sådana som hon (för det var nog en hon) skulle man inte ha med att göra. Man skulle fly dem som pesten, man skulle frysa ut dem, de skulle inte få gå i kyrkan. Men så gick någon annan försonande in och skrev att det var ju sådana som behövde kyrkan, och de borde få komma dit så att de kunde bli bättre med hjälp av Jesus.(!) Ursäkta, men nu måste jag svära för det är bara en sak man kan säga till sådant här; Vad fan är detta? De som skrev på detta sättet kallade sig kristna, då till skillnad från dem som inte kunde  vara det på grund av åsikter som inte passade dem. De anser att en blogg där man knappast gör någonting annat än hånar allt och alla, samtidigt som man tror sig vara jordens och kyrkans salt är en KRISTEN blogg. Det vore ju förskräckligt om det vore så, eller hur? Vem har rätten att säga "vi kristna" och därmed skilja ut ANDRA kristna? Jag har lärt mig ett nytt ord; heretisk, det är sådana som jag. Vi är heretiska, det betyder kättersk. Sådana kunde bli brända på bål förr. Så jag borde nog tacka Gud och säga: Tack gode Gud för att jag inte levde (för vi reinkarnerar väl inte!?) på 1600-talet så att jag inte blir bränd på bål!" Ja, de är inte kloka! De ser inte själva att deras forum kan te sig som  en Djävulens spelplan, även om det också förekommer en del kloka och begåvade ord där, från människor som kan värma ens själ. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.14300062 19.14300062 Mon, 15 Mar 2010 07:11:51 +0000 De senaste tio åren har vikten inte velat vara där jag vill ha den. I samband med detta har jag några gånger gått på Viktväktarna. Det är tungt att vara överviktig, man får ont i lederna, knäna och ryggen. Men frånsett detta måste jag erkänna att jag gillar tjockisar, så egentligen är jag rätt dåligt motiverad att viktminska, i alla fall vill jag inte viktminska så att jag riskerar att bli riktigt smal.De som kände mig när jag var riktigt slank, säger att jag alltid har sagt detta, även då alltså. Tjocka män ter sig liderliga i mina ögon. Vem vill ha en asketisk man? Det intrycket får jag av de disciplinerat magra. På Viktväktarna ska ju folk nå en viss målvikt. Vi följde ju varandra under ganska lång tid. Då kunde det komma dit vackra yppiga kvinnor- för det var mest kvinnor- med höfter, bak och bröst. Och när de var färdiga med programmet hade de förvandlats till torra, beniga fågelskrämmor. Och då APPLÅDERADE folk! Efter ett sådant tillfälle, när jag hade varit åskådare till bedrövelsen, slutade jag och gick hem och åt tårta! Så hade det inte varit för knänas skull, skulle jag nog lugnt kosta på mig att ha kvar mina höfter och min stora bak! http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.14298988 19.14298988 Sun, 14 Mar 2010 22:23:02 +0000 Jag undrar vad vår jämställdhets och integrationsminister hade svarat på frågan om eleverna fick skriva:" Vår lärare är en jävla fitta" på tavlan. Får de göra det? Inte? Har inte eleverna yttrandefrihet? De kanske TYCKER detta! Har de då inte rätt att uttrycka sin åsikt? Ingen kan väl kränkas i sin yttrandefrihet!? Nu förmodar jag att eleverna inte får skriva så. Men varför får då Lars Vilks rita Muhammed som en hund? Varför ska han ha yttrandefrihet i vulgariteterna om inte eleverna får ha det? Jag skäms över det här landet många, många gånger! Jag skäms över polisers råa agerande, som man hör talas om, jag skäms över att gamla får sitta inne utan att komma ut på hela sommaren, jag skäms över människors omänskliga och hårdhänta behandling av varandra. Hur kan någon försvara något så löjligt och provokativt som denna bild? Vad skulle det konstnärliga värdet överhuvudtaget kunna vara? En satir??? Jag tror att Lars Vilks sänker sig själv genom detta, för till slut måste man ju förstå att han är en provokatör och ingen seriös konstnär. Vart är vi på väg i det här landet när vi inte ens kan respektera varandras heligaste bilder? I detta, som politikerna kallar, mångkulturella samhälle! Är det konstigt om eleverna i skolan mobbar varandra? http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.14298900 19.14298900 Sun, 14 Mar 2010 22:06:55 +0000 Bland mina sista invandrarelever fanns också en mycket begåvad nyanländ elev från Irak. Föräldrarna hade känt sig tvungna att fly landet, och kom hit på sedvanligt sätt i en container genom Europa, med de minsta barnen nedsövda. Sedan började väntan på asylbeskedet. Detta var en familj med mycket välutbildade föräldrar. Deras hus hade blivit nerbränt. - Det var människor som gjorde det, berättade flickan för mig. Det var alltså inte en olycka utan ett dåd. Familjen var starkt troende och när den eleganta mamman, iklädd slöja och lång kjol, var på utvecklingssamtal hos mig, svarade hon med stor ödmjukhet när vi talade om dotterns framtid - Om Gud vill! Idag, när jag satt i mässan, tänkte jag på de orden "Om Gud vill". När vet vi vad Gud vill? Ibland drabbas vi inte bara av olyckor, utan av andra saker i livet som vi inte alls har räknat med, kanske minst av allt just då när vi drabbas. Detta har hänt mig några gånger förr, och det kunde tydligen hända igen. Utan att jag ville det, och inte alls passande i mitt liv där jag inte räknat med den sortens överrraskningar. Vad gör man då? Om Gud vill? Ja, tänk om Gud vill något med det? Ska man då säga att detta inte passar mig? Hur vet man vad som är rätt och fel i livet? När vet man om man går fel? Eller när man borde gå till mötes när man förskräckt bara drar sig undan? Jag vet inte, jag vet faktiskt inte slls. men jag vet att rädsla för det okända och gamla sår hindrar mig i mycket i livet. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.14295150 19.14295150 Sun, 14 Mar 2010 16:12:17 +0000