http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.2673615 Sat, 30 Jan 2010 05:00:58 +0000 Polopoly metrobloggen.se@metro.se livsåskådning studentlivet betraktelser 30 http://www.metrobloggen.se/gui/rss_logo.jpg http://www.metrobloggen.se 144 22 Jag har blivit skändad. Jag har blivit bedragen. Jag har blivit virtuellt våldtagen. Jag har blivit utsatt för något så fasansfullt att det är svårt att sätta i ord. Jag har blivit censurerad. När jag, den enda som verkar ha någon civilkurage i dessa dagar, tog upp problemet om de våldsbenägna trädknullarna kallade för G*********e, ett problem som så många andra tiger om, så blir jag tvingad till tystnad. Utan varning ryter övermakten till och censurerar mig. I teorin borde det här bryta mot alla möjliga och omöjliga lagar som vi i detta land lyder under. Ett skandal av monumentala mått är det. Och vad kommer jag göra åt detta? Inte ett jävla dugg. Jag önskar att jag kunde iklädda mig rollen som martyr, honom som med alla medel möjliga slåss för friheten att få säga sanningen. Jag önskar jag kunde säga att i morgondagens gryning kommer en ny epok inledas, en epok av frihet. En frihet för mig, en frihet för dig. En frihet som våra kungar så många gångar har slåtts för, som tusentals män har lagt ner sina liv för genom vår ärofyllda historia för att forma det Sverige vi nu lever i.  Istället för kamp kommer jag med rak rygg lämna över min värja och erkänna mig besegrad. Varför? För jag bryr mig inte. Inte ett endaste dugg ärligt talat. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.13866813 19.13866813 Sat, 30 Jan 2010 05:00:58 +0000 http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.13506098 19.13506098 Sat, 26 Dec 2009 07:58:32 +0000 Det kan idag vara en historisk dag för den svenska journalistiken. För första gången, vad jag kan minnas, har en inskickad stackars-mig-bild publicerats. Inte allt förvånande på aftonbladet.se. För att ge det hela en bakgrund så kan vi gå igenom journalistikens grundbultar. När en relativt okänd person kommer från till synes ingenstans och skördar framgång, allt som oftast inom idrott, skall det göras reportage om vart allt började. -    Här, säger då pappan eller mamman och pekar på en intetsägande gräsplätt eller någon annan abstrakt sak. Sen äts det prinsesstårta och tittas på tavlor, som om det skulle finnas något som helst intresse i dem. Ej att förglömma är att alla som medverkar i denna procedur har långa stickor uppförda i sitt anus. Motsvarigheten till det här är självklart deppbilden. Fy fan va synd det är om mig-bilden. Varje gång samhället sviker en dyker de upp i pressen. Är folket på migrationsverket dumma mot dig? Blev drömsemestern förstörd av nakna tyskar? Visade det sig att din ryska fru aldrig hann med planet? Det är lugnt. Aftonbladet skickar ut ett team som skriver en objektiv artikel plus tar en bild som ska demonstrera just hur lurad du känner dig. Troligtvis måste det tas flera bilder eftersom jäveln där bak inte lyckas få till sin tomma blick. Det här är ju egentligen skäl nog att bojkotta hela Schibsted. Lägre än så kan det väl inte bli? Jo det kan det. Nu kan man själv skicka in ett foto, taget med sin mobil, om hur deppig man är. En tjej sitter fast på Washingtons flygplats. Eller det är nog flera som sitter fast på flygplatsen. Men en tjej ville verkligen visa hur det känns att sitta fast där. Så hon skickar in bilden till Aftonbladet. Och får den publicerad! Från och med nu borde man skicka in deppbilder till Jan Helin och hans medbrottslingar varje gång man missar spårvagnen, varje gång favoritlaget förlorar eller varje gång som det regnar ute. För det är min absoluta övertygelse att det är så framtidens journalistik ser ut. :( http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.13468677 19.13468677 Mon, 21 Dec 2009 16:50:36 +0000 http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.13370085 19.13370085 Sat, 12 Dec 2009 03:25:11 +0000 Efter att ha fått stått ut med Rix FM två dagar i rad på byrån nu har jag noterat vissa grejer, de flesta för ondskefulla för att skriva i text. En sak som jag vill ta upp dock är Bon Jovi. Jag är inget större fan av honom, jag tycker inte illa om han heller. Han är någonstans i det diffust neutrala gränslandet för mig. Hans senaste låt som nu spelas alldeles för frekvent börjar med “This one goes out to the man who mines for miracles. This one goes out to the ones in need. This one goes out to the sinner and the cynical”. Okej? Och deras storhit It’s my life börjar så här; “This ain’t a song for the broken hearted”. Varför berättar han till vilka sången är riktade till eller inte riktade till hela tiden? Teorier. Kanske är det så att Jon är en snäll gubbe som bara vill informera oss med ett broken heart att vi inte bör lyssna på låten, men borde vi inte få ta reda på sånt själv. Trots ett brustet hjärta kanske jag klarar av det. Eller är det riktlinjer för marknadsföringen som han nämner så att reklamarna och PR-typerna inte ska ha några tvivel. Eller, så kanske det är så att han är jävligt elitistisk av sig. Han schaktar upp alla potentiella lyssnare och bestämmer att du och du, men inte du ska få lyssna på den här sången. Jag hoppas på det, mer elitism åt folket! Men hur som helst, Jon vet allt vilka lyssnare han vill ha, något jag tycker är fascinerande. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.13165906 19.13165906 Tue, 24 Nov 2009 23:02:02 +0000 Trött och hungrig var jag. När jag ensam stod ute i snålblåsten och väntade på spårvagn 4 in mot stan. Eller jag var inte bara hungrig, jag var ashungrig. En hungrighet av pyramidala proportioner hemsökte mig. Jag hade jobbat natt och inte fått i mig mat på ett halvt dygn. I mitt huvud försökte jag definiera just hur hungrig jag var. Lite trevande startade jag med att vara hungrig som en hel vargflock fast tillslut bestämde jag att jag var lika hungrig som all befolkningen sammanslaget i ett mellanstort afrikanskt land. Från Mölndal kom kalla vindar och i ett desperat försök att skyla mina händer körde jag ner dem djupt i rockfickorna. Och döm av min förvåning när min högra hand hittar en knäckemacka i just den rockfickan. Vilken fantastiskt lyckorus det blev. Det var i onsdags som några stackars gossar stod ute i det regniga Göteborg och delade ut gratis Wasa Sandwiches med smak av creme cheese och pepparot. Jag tackade och tog emot, arkiverade exemplaret i rockfickan, och glömde bort den. Och så nu igår, när hungern långsamt våldtog min själ, så hittar jag den där. Som en skänk från ovan. Trevligt värre. *** När jag kom hem så låg det en dildokartong utanför min dörr. Det var ovanligt.         http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.13126517 19.13126517 Sun, 22 Nov 2009 04:32:20 +0000 Energidryck. Good. Super Mario. Goood. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.13080119 19.13080119 Wed, 18 Nov 2009 15:25:43 +0000 Mittemot min lägenhet står det ett litet fult hus. Bortsett från ett pingisrum vet jag egentligen inte vad som finns därinne men vad från vad jag har hört, och sett den gången då jag som en annan fulgubbe stod på tå och kikad in, har jag dragit slutsatsen att det fungerar som ett slags kreativt centrum. Ett samlingsplats där vilsna vänstersympatiserade själar kan skapa lerkrukor eller kasta en liter brun färg på en vägg och kalla det för konst som representerar kapitalismens förtryck. Utanför detta lilla hus står det alltid en långhårig man, iklädd av färgen att döma ekokläder och tofflor, ständigt bolmande på en cigg. Han ser ut som en gammal hippie som inte riktigt vill överge 60-talet och jag skojar inte när jag säger att jag ser honom fyra, kanske fem, gånger i veckan. Han måste alltså vara någon slags föreståndare för denna lilla institution som blockerar min utsikt.  Redan första gången jag såg min framtida lägenhet, den fjärde juli 2008, samma dag som Springsteen öppnade med Born in the USA på Ullevi, såg jag för första gång denna hippie. Med sitt långa hår och ovårdade yttre dömde jag ut honom som en vilsen alkoholist. Men tiden skulle bevisa motsatsen. Under tiden i min kära tjugoniokvadratare har jag från denna man bevittnat ihärdighet och lojalitet. Styrka och engagemang. Och ständigt med en cigg i mungipan. Efter i praktiken ha sett varandra varje dag, i ett och ett halvt år, har det skapats en trygghet oss emellan. Vi har inte sagt ett ord till varandra men för snart två veckor sedan togs ett stort steg i vår relation. Vi nickade mot varandra. Jag hade varit på Hemlöp och inhandlat en påse Eldorado formbröd för 12 och 95, besteg de massa trappstegen på vägen mot mitt hem och mötte plötsligt min käre hippie. Vår ögonkontakt råkade bli ovanligt lång och i paniken att detta inte var socialt acceptabelt gjorde jag något så drastiskt som att nicka med huvudet mot honom. En enkel neutral nick som låg någonstans mellan ”waz up” och ”ha en bra dag.” Och han nickade tillbaks! Åh vilken glädje. Sen dess har vi nickat till varandra ytterligare två gånger vilket leder till det totala antalet av tre. Vi är reda som bästa kompisar. Inom kort är det tänkt att fas nummer två ska inledas. Jag ska hälsa på honom. Verbalt. Och därifrån är inte steget långt till vi åker på chartersemester tillsammans. Jag. Och kvarterets egna hippie. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.12973461 19.12973461 Wed, 11 Nov 2009 09:19:35 +0000 *** Äh, fakk it. Jag åker till Rom. Hörs nästa vecka. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.12884156 19.12884156 Thu, 05 Nov 2009 14:32:53 +0000 När man är osäker på vad man får respektive inte får skriva så bör man alltid kolla med Alf Henriksson först. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.12817958 19.12817958 Mon, 02 Nov 2009 12:09:30 +0000