Här bor jag,ett villrådigt skogsväsen av tvivelaktig karaktär som blivit en del av detta allsmäktiga nät... Var God http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.291310 Fri, 19 Feb 2010 10:42:02 +0000 Polopoly metrobloggen.se@metro.se livsåskådning betraktelser allmänt 30 http://www.metrobloggen.se/gui/rss_logo.jpg http://www.metrobloggen.se 144 22 Slaviskt gräver jag mej vidare i den snö som fallit och undrar om våren bara är en myt. Finns den verkligen någonstans där bortom vaborgsmässoeldens knastrande sken? Jag är väl inte riktigt vad man kan kalla en sportnörd av rang. Visst viftar jag av glädje när mitt lag råkar blir svenska mästare i någon obskyr idrott, och jag nekar sällan till ett parti boule en ljum sommarkväll, annars är jag tämligen moderat när det gäller att hänryckas av sport. Men nu, nu är det OS och OS skapar helt andra förutsättningar. Jag är fast! Hittade mej själv klockan fyra i morse bakom ett berg av disk och pappersnäsdukar (vilka behövdes när Anja tog ett brons), stint stirrandes på åtta karlar som skickar stenar fram och tillbaka på en is bara för att en stund senare spontant jubla åt att något litet öststatsland kvitterar i hockey mot ett ansenligt mycket större dito. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag kan bara inte slita mej. Nästan så man börjar undra om det kan vara något rent religöst kring detta evenemang som får en tämligen sansad person att hoppa högt av glädje över den minsta ting och ta till tungomål som den mest inbitne Livets ordare när inte de vanliga hejarramsorna räcker till. Så har det sett ut i snart en vecka nu. Mest är jag dock orolig för hur det ska fungera i ytterligare en vecka. Jobbet lider redan som det är med denna sömnbrist konstant hängandes över mej. Finns det stödgrupper för OS-omaner? Någon opolitisk förening med kraftfullt stabila människor som under dessa veckor vågar ställa sig mellan mej och min TV och med höjda nävar våga slå tillbaka demonerna som letar sig fram från skärmens blåa skimmer och fyller mina sinnen och som sedan kan lägga en varsam hand på mit huvud och med vän stämma försäkra mej om att allt blir bra även om jag missar kvalet i tvåmansbob? Har hur som helst lyckats med konststycket att under en och samma bilfärd blivit uppdragen ur diket 4 gånger, stoppad av polisen däremellan. Färden slutade dock lyckligt i en väl tilltagen snövall där bilen nu får stå tills våren kommer. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.14073368 19.14073368 Fri, 19 Feb 2010 10:42:02 +0000 Sitter för första gången på länge framför en fungerande uppkoppling....och är aldeles blank i tanken. Brukar ju inte vara några större problem att fylla skärmen med nonsens och dumheter, men nu är det bara tomt. Märkligt hur det kan vara ibland. Nåväl...uppkopplingen finns väl kvar ett par dagar till... http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.13984822 19.13984822 Wed, 10 Feb 2010 16:38:05 +0000 Det är när kylan biter i och snö letar sej in till illa valda kroppsdelar som man på alvar inser hur begränsad man är i sitt val av kläder. Det spelar ingen roll vad man tror sig sia om, vad man än väljer för kläder på morgonen så kan man vara tämligen säker på att valet var det sämsta möjliga till lunch och rent utav olidligt när eftermiddagen gör entré.  Nu borde detta vara goda nyheter, eftersom det kan vara ett tydligt tecken på att våren just nu gör sina första trevande försök att ta över vårt väderlekiga rike, men av erfarenhet så vet jag att det lika gärna kan betyda att ett virus springer runt i kroppen och bråkar med alla mina invärtes organ. Låt oss hoppas på det tidigare för allas vår skull.  Har varit på jakt efter en ny Snowboard ett tag. Då jag förbrukar dessa på löpande band har jag insett att nyköp skapar ett glapp i min plånbok jag villigt är utan, så jag har nu, i ett desperat försök att få pengarna att räcka begett mej ut på den fragila begagnatmarknaden med blandade resultat. Blocket är ju ett naturligt ställe att börja på, men att hitta en ärlig annons där är som att hitta ett uns av vettighet i Sverigedemokraternas valmanifest, så efter att ha slösat bort all min lediga tid och hela den ekonomiska förtjänsten på bensinkostnader efter att ha ränt runt i länet ivrigt påhejad av lurendrejeriets osaliga ande har jag nu gett upp att finna lyckan på denna gigantiska loppmarknad. Efter att ha suttit och beklagat mej över ett stop öl på Baronens balkong (en sån där inglasad sak med infravärme och vinterväxter) så vräkte någon ur sej att om det är begagnat man är ute efter och nödvändigt ska hitta detta på nätet så är det auktionssiten Tradera man ska uppsöka. Det har jag nu gjort och….Ehhh….  Hej jag heter Bear, och jag är beroende av nätauktioner…. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.13786816 19.13786816 Fri, 22 Jan 2010 10:08:48 +0000 Jag brukar vanligtvis inte vara någon förespråkare av påtvingad nödhjälp då hjälpen pinsamt ofta hamnar så galet fel att man som bidragsgivare känner sig lurad och som biståndsarbetare en uppgivenhet över att se utlovade resurser försvinna ner i djupa fickor på vägen till hjälpen, något jag alltför ofta fick se under mina år som aktiv i olika gatubarnsprojekt. Men ibland händer det ofattbara vars enda räddning är en världsomfattande hjälp för att rädda det som räddas kan innan katastrofen blir mer än en katastrof. Naturligtvis borde detta gälla vart än hjälp behövs för att rädda liv, men vad som hände på Haiti är ändå en av dessa händelser där vi med snabba insatser kan rädda ett helt land från långvarigt lidande, på samma sätt som världen ställde sig upp i gemenskap när tsunamin slog till med förödande kraft. Man kan bara hoppas att vi rika västlänningar orkar bry oss även när det inte är vårt favorithotel som blir förstört, utan vågar chansa på att ringa ett samtal eller skicka ett SMS. Jag är ingen Guru, men Läkare utan gränser är alltid att lita på. Sms:a LIV till 72990 för ett bidrag på 50 kr Eller varför inte UNICEF's Haitihjälp som jag har som rubrik. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.13746490 19.13746490 Mon, 18 Jan 2010 16:20:16 +0000 Ibland, för att inte säga ofta, så kryper verkligheten upp och naffsar en i den nedre ryggregionerna, ni vet bara sådär för att göra sej lite påmind om att den faktiskt finns där ute och väntar på att åter få bli en del av det egoistiska alltet. Vad jag vill ha sagt är nog mest att hur mycket man än försöker att hålla sej så långt ifrån tristess analklåda och värk så sitter man ändå där och undrar vilken salva som funkar bäst. Nu kan denna inledning te sej en aning undlig då resten av mitt inlägg kommer att handla om dvärgkastning och dyliga, illasinnade påfund. Ett av de stora problemen med att leva ett spartanskt liv utan överflöd och lyx är avsaknaden av vettiga TV kanaler. Inte för att jag är någon storkonsument av den fyrkantiga låda som styr så många människors liv, men ibland så smyger sej ändå en vilja att krypa ner under ett täcke i soffan och njuta av ett hjärnlöst flöde av förnöjelse.Men hur hjärnlöst, men framförallt hjärtlöst får det eentligen bli? En av de saker som slagit mej allra hårdast med förundran och avsky när jag rest runt i vår värld är hur skevt människovärdet kan te sig när man som relativt öppensinnad nordbo scannar av de lokala televisionsutbudet. I Argentina t.ex är ett av de popluläraste familjeprogramen uppbygt kring småväxta som försätts i prikära situationer som fotbollsmatcher på is iförda minimal klädsel och med raggsockor på fötterna. Ganska roligt, men fortfarande högst människoförnedrande. I vissa delar av USA är fortfarande "kast med liten dvärg" ett stående inslag på både pubbar och i mer oficiella sammanhang. I Peru finns en TV show som låter förståndshandikappade tävla i olika idrottsgrenar som alla utförs med en tvist som såpade löpparbanor eller djur på fotbollsplanen, alltid med avsikt att deltagarna ska utsättas för förudmjukelse. När jag såg detta kände jag ändå en viss stolthet över att sådand sker iallafall inte i Sverige. Här värdesätter vi individer oavsett handikapp, sexuell avikelse eller skev trosuppfattning. Naturligtvis inte på individnivå, men som samhälle. Tänk vad fel jag hade!! Vi gör ju precis som övriga världen, bara det att vi försöker gömma det bakom ett lustspel. Naturligtvis är det Paradise Hotel jag reagerar över. Helt uppenbart sinnessvaga individer med både fysiska och psykiska dysfunktioner stängs in i ett paradis liknande hus, förses med alkohol (och rätt så uppebart med värre preparat än så) och ska sedan under förnedrande former eliminera eller elimineras. Till vårt försvar ska väl ändå sägas att vi ändå framställer dessa olyckliga individer som förebilder för våra unga att acceptera och gärna ta efter och skapa sig en värld där det faktiskt är acceptabelt med alkolism, kroppsstympning och psykisk ohälsa. Så tack TV6 - tack för att ni låter lyteskomiken fortsätta frodas till allas vår glädje! http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.13691565 19.13691565 Wed, 13 Jan 2010 11:18:03 +0000 Det är i de mörkaste av tider man blir varse hur viktiga livets små glädjeämnen och ljusglimtar verkligen är. Som att tillbringa drygt en vecka utan konstant uppkoppling. Nu ska jag väl inte måla hela världen i mörksvart bara för därför, trots allt är det rätt skönt att vända informationssamhället ryggen ibland och bara vara sig själv till viljes. Och man lär sig på ett och annat sätt också att det finns saker utanför cyberrymden som är värda att frottera sig med. Jag är dessutom inte helt säker på när min konstanta uppkoppling kommer i ordning än på länge. Det som ligger bakom detta problematiska i-landsproblem är ett telefonnummer. Kort beskrivet är det så här: Jag fick ett nytt telefonnummer när jag nu slutligen väl bestämde mig för att bli vuxen och skaffa ett riktigt abonemang, ni vet ett sånt som sitter fast i väggen och allt. Tyvärr var den tidigare ägaren till just detta nummer också något av en slarver. Ty till just detta nummer hade han också en internetuppkoppling samt ett avtal om TV över samma uppkoppling som han notoriskt valt att inte betala för. Om detta visste jag dock inget när jag valde numret som skulle bli mitt egna, och jag ska väl inte sticka under stolen med att jag hade brytt mig särdeles mycket om jag vetat om det heller. Inte då!! Men nu, när jag sagt upp mitt mobila bredband till förmån för en fast lina in i väggen, och blivit varse att mitt nummer är blockerat av något som närmast kan beskrivas som en trådbunden inkassoräkning bryr jag mig desto mer. Vårt smygstatliga televerk vägrar notoriskt att koppla bort ett icke fungerande internetabonnemang och den tidigare ägaren vägrar på ren rackarskap att betala sina förfallna fakturor. Och där sitter jag nu fastklämd med ett, förvisso trevligt nummer, men utan möjlighet att göra något annat än att ringa. Kan villigt erkänna att det inte var för detta jag skaffade en telefonlinje. Som en extra kaka till kaffet undrade jag om det var möjligt att få ett nytt telefonnummer, och då gärna ett utan brotsligt förflutet, och visst kunde jag få det. Bara jag sa upp mitt nuvarande nummer vilket skulle ta tre månader, och sedan startade ett nytt abonnemang a´ 1700 sek Tekniken känns inte riktigt så gudomlig just nu..... http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.13468705 19.13468705 Mon, 21 Dec 2009 16:54:03 +0000 För första gången på några år har jag nu äntligen fått uppleva det kaos jag till viss del saknat en aning när jag befunnigt mej på betydligt varmare ställen än Sveas rike under dessa månader. Och även om jag under de flesta av mina  levnadsår levt mitt ack så bristfälliga liv i den höga norden så är det ändå med någon slags chockblandad glädje jag nu möter den svenska vinterns outgrundliga raseri. Och av den utlovade växthuseffekten syns intet.... Lappmöglet ligger stadigt på marken som om det aldrig gjort något annat. Står dock inför större problem än utebliven sol och snöröjning. Har med trofast visshet kategoriskt tackat nej till alla inbjudningar till Nyårsfirande, då jag levt i tron om att jag skulle sitta fast med jobb hela nyårshelgen, bara för att nu få reda på att jag är ledig...Vad gör jag nu då?? Ack du grymma västlandsproblem http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.13418081 19.13418081 Wed, 16 Dec 2009 16:12:02 +0000 Så det är alltså nu det är dags att bita ihop och börja stålsätta sej för den kommande hysterin?? Jag kanske är hopplöst gammalmodig, men är det inte en aning för tidigt att bli attackerad av julgranssläpande småbarnsföräldrar i köpcentrum?? Tro nu inte att jag har något emot småbarn, ännu mindre julgranar. Det är bara det att vissa saker inte funkar tillsammans. Jag menar, jag tycker om sprakande brasor att mysa framför och jag tycker att det emellanåt kan smaka med en liten jäkel. Det betyder ju inte för den skull att jag tycker att en molotov i fel händer är en lysande (ehh) leksak. Lite samma sak är det alltså med små människor och granar. Det kräver en människa med enorma kunskaper och ett nära på inavlagt lugn för att i december månad mäkta med att hantera båda. Få småbarnsföräldrar innehar dessa egenskaper......I december! En annan av alla dessa saker jag känner kanske har hamnat en aning fel är mellandagsrean. Jag skulle förbi min lokala bilhandlare för att diskutera ett framtida bytesköp och kunde på stora banderoller läsa mej till att det nu var mellandagsrea och att alla bilar måste bort. Nu kan detta kanske bero på att min bilhandlande vän är av utlänsk härstamning, hans föräldrar är från Danmark, och att han därför har missupfattat begreppet mellandagsrea. Jag brydde mej inte om att påpeka detta med tanke på hans bakgrund, och det faktum att han gav mej en oförtjänt bra deal. Kanske hade jag låtit denna tanke fladdra iväg med allt annat som allt för snabbt lämnar min hjärna, om jag inte sett liknande skyltar på minst vart tredje butik under min tämligen långa promenad genom vår huvudstad. jag börjar undra om det är mej det är fel på. Har något hänt? Är det, utan min vetskap, ändrat så att mellandagsrean kanske pågår från Juldagen fram till nästa Julafton?? Hur det än må vara med det så tänker jag nog stänga in mej och grumsa under täcket fram till jul och krypa fram lagom till Kalle Anka och prinskorvar http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.13319728 19.13319728 Mon, 07 Dec 2009 17:15:54 +0000 Förtegenhet om min privata natur har aldrig legat mej varmt om hjärtat. Däremot är det med största försiktighet jag yppat mig om vad jag egenligen sysslar med  för att kunna betala hyra och olycksfallsförsäkringar. Detta har egentligen ingenting med något att göra, det har bara råkat bli så. Varför jag tar upp detta är helt enkelt att jag fick frågan på hur jag klarar av ett jobb när det mesta av min tid verkar gå åt att klanta till saker kring mej. Jag vill bara säga att det går alldeles utmärkt, men att det tagit en halv mansålder att hitta ett jobb som faktiskt klarar av att kombinera sig med resten av mej. För att fortsätta vara lite kryptisk kring min nuvarande sysselsättning tänker jag därför inte avslöja något om vad som hände, eller kommer att hända på jobbet idag. Däremot kan jag förtälja en liten skröna om hur man inte går tillväga om man vill köpa en bil av mej, men mest hur man faktiskt gör om man vill ha en bil med personlighet. Jag har under förvintern gasat runt i en kombi av tvivelaktig karraktär både vad det gäller trafiksäkerhet som miljö. Och när den för ett par veckor sedan, mot all förmodan, tog sej igeon besiktningen kände jag att det kunde vara ett bra läge att bli av med bilen. Jag ägnade några minuter på att få ihop en någorlunda trovärdig annonstext, lyckades ta ett par bilder på mitt objekt som inte såg allt för anskränliga ut och satte sedan ut bilen för försäljning på blocket för 5.000 kronor. Sen var det bara att vänta. Ett par timmar efter inläggningen av annonsen började telefonen ringa. Allt från 2.000 kronor till att jag skulle köra bilen till Malmö för snabb affär samt ett erbjudande om en trasig, men jättefin laptop i byte jämt upp. Artigt men bestämt klargjorde jag att jag inte var i behov av snabba pengar, skåneresor eller defekt datautrustning, utan bara ville sälja bilen till någon som förstår charmen med ett dement, men charmigt fordon. Intresset höll i sej under hela dagen, men ingen som ringde verkade egentligen vilja köpa något, bara ringa och skämma ut det mänskliga släktet ytterligare genom att försöka bräcka föregående intressent med korkade förslag hur en bilaffär ska gå till. Vändningen kom inte förrän morgonen efter införandet av annonsen, då en man ringde och sa att han var otroligt intresserad, och undrade om det gick bra att komma och titta på bilen redan samma förmiddag. Lite avtrubbad efter föregående dags märkliga upplevelser genom telefonlur och mejlväxling lät jag nog lite avmätt när jag förklarade att jag hade viktigare saker för mej, men att om han rappade på och kom innan lunch så. Jag lämnade en difus vägbeskrivning och han tackade överdrivet mycket, jag svarade med ett "Visst" och la på luren lite för snabbt, satte på en kanna kaffe och glömde snart bort den sista i raden av "seriösa" bilspekulanter och förskönk istället in i DN's korsord. Tjugo minuter senare ringde det åter på telefonen och en uppspelt stämma förkunnade att nu stog han minsann brevid bilen och beundrade den. Något chockad sa jag att jag skulle vara nere på gatan om ett par minuter, jag satt trots allt i minimal beklädnad utan en tanke på att lämna hemmet än på några timmar.  Väl nere möttes jag av en korpulent herre som tog ett stadigt tag om min hand och förklarade att här skulle det nog bli bilaffär av, om jag bara var beredd att diskutera priset en aning. Julen står ju som bekant för dörren, och med 6 barnbarn tär det en del på ekonomin, förklarade han inte helt utan en viss stolthet över den digra potens hans barn tydligen innehade. Jag suckade en aning innombords och stålsatte mej för att inte bara vända på klacken och stillsamt återgå till Söndagskrysset. Han lutade sej som i förtroende en aning närmare, tittade runt omkring oss lite som att försäkra sig om att ingen hörde oss och sa: "Det kan ju tyckas fjuttigt att vilja stå här som en andra gradens medborgare och vilja pruta, men med rådande konjuktur, ja, ni förstår säkert. Alltså förstod jag med all tydlighet att ni ville ha femtio för bilen. Jag är beredd att ge er förtiofemtusen här och nu, utan vidare diskussion." Jag kan utan att skryta inte påstå att jag är van att bli stående helt mållös, men nu tyckes jag ändå helt ha tappat talförmågan. Slutligen fick jag fram: "Fö fö fö förtiofem?" och hoppades innerligt att han skulle ta mitt chockartade beteende som ett medfött talfel. "Ja. alltså" sa han "om det inte är att ta i för mycket. Jag kan tänka mej att gå upp någon tusenlapp till, men det är, om sanningen ska fram vad jag kan mäkta med under rådande omständigheter." Jag samlade ihop tankarna illa kvickt oc försökte dölja min chock bakom en rynkad pannoch sa slutligen: " Jaaaa....Det är ju ändå advent, så visst. Förtiofem blir bra." Ett par minuter senare spruttade så min före detta bil igång och for iväg i ett blått avgasmoln mot horisonten, och jag stod skakig kvar på trotoaren med nittio stycken röda i byxfickan och undrade om jag skulle vakna snart.  Jag röcks ur mitt komaliknande tillstånd av min mobils gälla signal, svarade och hörde en röst som sa: "Du kompis, jag hämtar bilen för 3000 kronor" "Skit påre" sa jag, gjorde ett litet skutt och försöket high fiva en lilahårig tant som hade oturen att passera just då. Just som jag skulle öppna porten och försöka ta mej upp till mitt lilla hem kan jag svära på att jag hörde en viskande röst i den svala morgon brisen.... God Jul Bear....God Jul.... http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.13287149 19.13287149 Fri, 04 Dec 2009 15:59:33 +0000 Satt i godan ro med morgonkaffet i ena handen och min nyinköpta tegelstensroman i den andra och fantiserade mej bort en aning i stadens första, riktigt kalla morgon. Förvisso härligt gnistrande i solen, men ändå med ett tydligt löfte om att ett par långkalsonger inte kommer att räcka till. Till att börja med undrade jag hur jag, när jag hade chansen, inte stannade i värmen utan valde att flytta hem. Då, för ett år sedan fanns det inget alternativ när längtan efter den svenska våren blev för stor. Men tiden har ju en förunderlig makt att med knivskärpa karva bort allt det onda med tiden, så nu känns det lite som att jag flydde paradiset till förmån för överdimensionerade parkas och illasittande lovikavantar. Den andra lilla tanken som slog mej var hur allt började. Jag menar, några var ju först med att hitta hit till vårt kylslagna lilla rike. Ponera följande: En nomadisk liten grupp av jägare med familjer kommer grymtande knallandes utmed en vägg av is som av en händelse ploppade upp på deras boplats för ett tag sen. Deras resa för dom från vad som idag är södra Ryssland. Dom har just insett att Caspiska havet börjar bredda ut sej på ett sätt som verkar oroväckande, det blir svårt att hitta ett ställe  där man somnar torr men mest bara flyter runt när man vaknar, så dom bestämmer sej att ge sej ut på långpromenad. Efter några månvarv når dom så det vi idag kallar för Slovakien, och där blir dom sittandes. Runt sin eld försöker dom inte allt för stortänkande männen komma fram till en fortsättning på sin resa mot livet. Dom spanar åt höger (norr) och ser i fjärran den stora isväggen, som nu verkar vandra bortåt. Men dom ser den bara knappt då den skyms av det vita, kalla från skyn som aldrig verkar sluta falla, och som alltid har den starka vindanden i släptåg. Dom spanar åt vänster (söder) och ser en ocean av prunkande växtlighet, saftiga frukter, bytesdjur i övertal och en storslagen framtid i civilationens vagga, allt upplyst av en aldrig slocknad eld på himmelen. Hmmmm, säger Fhaaddee, den störste och starkaste jägaren (senare fick densamme jobb som dörrvakt på Spy Bar), vi går åt höger, för jag har äntligen lyckats komma på hur jag ska göra för att knyta en bäver kring mitt skrev. De andra runt elden petar sej nervöst i öron ögon och andra onämnbara kroppshål, alltför rädda för stryk  för att våga komma med andra förslag. Några meter bort sitter kvinnorna och himlar med ögonen. Så här är vi nu, oförmögna att göra något åt vår kyla (även om många gör sitt bästa för att fixa till det genom växthuseffekter) men ändå med en kärlek till att vara medlemmar i den minskande skara människor som trots allt får chansen att uthärda en förfrusen tumme, isskrapor och broddar. (Det bör tilläggas att stammens Shaman, som just börjat upptäcka det roliga i att kombinera eld med diverse växter, försvann vidare västerut samma natt och grundade ett eget rike en aning söder om Sverige) Och ett tillägg till gårdagens inlägg: Saknar man cykel eller moped, så brukar det funka rätt bra att bara prata också...har jag hört :) http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.13258279 19.13258279 Wed, 02 Dec 2009 11:16:35 +0000