Mrs Dalloway´s

Bloggen har flyttat!

Tue, 25 Mar 2008 09:26:23 +0000

Mrs Dalloway’s har flyttat till mrsdalloways.wordpress.com/ Mindre reklam, snyggare gränssnitt och fler möjligheter men fortfarande samma lågmälda resonerande kring livet, kärleken och allting.

Kommunikation

Tue, 11 Mar 2008 10:55:40 +0000

Min granne har fått nya grannar. En stor familj. Jag hör dem kvällstid stå ute på altanen och prata mycket högt. Oroar mig för hur det ska bli i sommar. Med tystnaden. Vad är det i det nordiska sinnelaget som gör att tystnaden är så viktig? Friden? Fågelsången? Vindsuset i löven? Varför inte lika gärna prata högt och glatt? Jag känner en biker som är en tystlåten typ. När jag frågar dumma frågor svarar han "kanske" på det mesta. Eller "ta´t lugnt". Vilket får mig också att vilja gå ut i min trädgård och prata mycket högt och upprört om vikten av rak och öppen kommunikation. Efter över två år har jag lärt mig att hans svar kan betyda två saker: antingen ett "nej, aldrig i livet" eller "jag har redan planerat något men tänker inte tala om det för dig än" (ochomdutjatartänkerjagintesäganågotalls). Lättare att kommunicera med barnbarnet som tittar på mig med glada ögon och säger "gäh". Varpå han tjuter högt som en siren bara för att visa att han kan. Och får ett uppskattande tillrop av mig, mormor. Vi förstår varandra, tror jag. Med tonåringen är det som med min kära. En fråga renderar i allmänhet ett svar i stil med "uhh" eller "mmm" eller "vem bryr sig?". Vid sällsynta tillfällen fungerar kommunikationen riktigt bra och minstingen blir för en stund sitt forna jag. För att strax återgår till en tonårings vegetativa tillstånd och alldeles egna hemliga värld. Som mor gäller det att snabbt som attan känna och förstå när det är läge för samtal. Det är en konst att läsa av och förstå allas olika sätt att kommunicera med omvärlden. En viktig konst. Inte alltid så lätt för det kräver förmåga att lyssna på någon annan än sig själv. Är det typiskt kvinnligt att ha dåligt samvete och känna sig otillräcklig för att man inte lyssnar tillräckligt väl? Tillräckligt länge? Tillräckligt medkännande? Ibland är det nog bra att lyssna på sig själv också. Och låta andra ta ansvar för att göra sina röster hörda, förmedla sina behov och känslor på ett bra begripligt sätt. Dessa krav kan dock ej alltid ställas på spädbarn, tonåringar och medelålders män. Enligt erfarenhet.

Sorgsna tystnader

Mon, 03 Mar 2008 10:21:23 +0000

Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartre var livskamrater. De hade båda andra partners under sitt liv ihop men lämnade aldrig varandra. Ville båda ha det så? Var det en uppoffring hon gjorde för att få hålla honom kvar? Var allt på hans villkor? Bilden av det fria, intellektuella förhållandet krackelerar onekligen när man funderar ett tag. Talande är, att när Sartre fann en annan kvinna, gick Simone, som alltid annars skrev, in i "en sorgsen tystnad". Vi är många som periodvis drabbas av sorgsna tystnader. I bloggar, dagböcker och verkliga livet. Varför ska det vara så svårt att bara älska?

Inför veckan

Mon, 03 Mar 2008 10:05:23 +0000

Fredag, lördag, söndag har passerat. Vart försvann de? Min biker ringde sent på lördag kväll. Tröstade med att det snart är måndag. Tack för det! Själv befann han sig på jobbet alla helgens nätter. När jag ska in i ekorrhjulet igen är han ledig. Det är ett pussel att finna gemensamma stunder. Sen har vi båda något som kallas liv också. Var och en på sitt håll. Ytterligare en komplicerande faktor. Men kanske orsaken till att vi hänger ihop av och till fortfarande och med bibehållen passion står att finna i avståndet, längtan, avbrotten, ickevardagen? Hursomhelst. I hans sällskap känner jag mig som en jäkla tjugofemåring. Good or bad? Vår relation håller mig levande. Aktiverar alla sinnen. Alltid något. Några barn eller barnbarn syntes inte till denna helg trots goda intentioner. Promenerade istället länge igår. Äldsta dottern ska flytta och har fullt upp. Själv drömmer jag om en ny lägenhet. Nära centrum. Ljus och stor. Billig. Hann knappt bläddra igenom dagens DN i morse. Tunn, tunn måndagstidning. Ändå alltid dessa morgnar! Flänger som en galning uppför trappan till andra våningen. Kommer på att jag glömt kaffekoppen i köket på bottenplan. Rusar tillbaka. Fönar håret mellan kaffekopp och sminkning. Letar kläder. Var är alla kläder på morgnarna? De var ju där kvällen innan! Angenäma tankar på onsdagens middag med S. Ska det bli fisk, fågel eller något mittemellan? Valet är mitt, helt och hållet mitt. Det lutar åt fisk just nu. Men än är det långt till onsdag. Hinner ändra uppfattning innan dess. Och längta. Efter sällskapet. Ska blir så roligt. Roligt också att se Miss Li, som uppträder på kvällen. I morse låg ett snötäcke över cykelbanorna men redan ser jag att det är borta. Kroppen, sinnet, kräver vår. Nu! Dörrarna in till jobbet fullsprejade med rosa färg. Finns det inga andra sätt att uttrycka sig? Inga vettigare sätt att göra sin röst hörd?

Marssöndag

Sun, 02 Mar 2008 14:00:03 +0000

Något osorterade tankar far genom huvudet en söndag så här i början på mars. I min trädgård har små tulpanblad stuckit sig upp men i övrigt ser allt ganska eländigt ut. Gamla fjolårslöv och torkade blomblad som slokar lite trist och blött. I min sinnevärld är ordet trädgård en synonym till blomstrande, prunkande, doftande, yppiga blomster och blad. Alltså är det något fel på min. Men så här års brukar drömmarna om idealträdgården vakna så kanske...i år. Då kan jag bjuda in min kära cowboy och så ska vi sitta där, titta på stjärnorna och tänka på hur fint vi har det medan biffen ligger på grillen och vinet väntar på att bli uppdrucket. Han är, som Suzzie Tapper sjunger om, mitt "mirakel" den mannen. En barnledig söndag räcker liksom aldrig till. Vilan som inte blev av på lördag ska klaras av nu, tvätten, strykningen, förberedelserna. Vem är det som planerar mitt liv så illa? Varför har ingen diskat och bytt sängkläder utan sparat allt till söndag? Troligtvis är det jag själv som vimsar genom tillvaron alltför ostrukturerad och ibland föredrar att sova till mitt på dagen än pliktskyldigt stå vid spis och dammsugare. Hellre lycklig i kaoset än olycklig i en pedantisk tillvaro säger jag bara.

Kaos, kaffe och Morberg

Thu, 24 Jan 2008 09:34:46 +0000

Slaskig januarimorgon. Hann olja in cykelstödet, som inte gick att fälla upp, innan jag gav mig av på slirigt blöta gator mot jobbet. Fick ändå ta en hammare för att banka upp det. Värdelös Clas Olssonolja. Har noterat att det just nu pågår en skivrea därute. Kanske dags att göra en raid in i närmsta skivaffär för att ladda inför kommande alltför tysta stunder. Läste en nästan erotiskt laddad beskrivning av kaffebönor av en viss sort. Hur de mals ner och blir till en underbart doftande stark brygd som väcker livsandarna. Tänkte på mitt sorgliga paket Gevalia hemma i skåpet. Minns inte längre var i cyberrymden textpassagen om kaffet fanns men den etsade sig fast och fick morgonkaffet att smaka ljummen besk sörja. Mitt badrum är fö just nu ett kaos av använda bomullstopsar, använda klädesplagg, använda handdukar, smink i högar stora som berg, försvunna hårborstar, felplacerade hårtorkar, plattänger....Har nämligen tonåring i huset denna vecka vilket innebär en träning i såväl tålamod och tolerans som roliga diskussioner och träning i hur man som vuxen gränssätter. Turligt nog är min lilla dam foglig och snäll och trivs förträffligt hemma så konflikterna handlar mest om datortid och matvanor och det stökiga badrummet och dito köket där hon huserar vant och självsäkert bland grytor och kastruller så fort hungern slår till. Det får jag ta, har ju uppfostrat henne med tanke på att hon skall kunna själv. Men måste ha missat det där med disk och städning. Per Morberg. Är det ett ålderstecken? Sååg ni baggeutdelningarna häromkvällen? Jag som inte är påverkbar. Slutade för länge sedan dregla över karlar. Men som han gjorde entré, tog av sig kläderna inför publiken och svidade om till galaklädsel. Alldeles vimmelkantig blev denna fyrtioåring. Och glad så in i...Var är er humor karlar? Kan han bjuda på sig själv kan ni. Det är så man gör succé.

Takida

Fri, 18 Jan 2008 19:42:46 +0000

Har någon redan sagt det? Underbart. Från Ånge, bara det.

Tätt intill dagarna

Tue, 15 Jan 2008 15:17:19 +0000

Mustafa Can får mig att tänka på döden på ett ytterst konkret sätt. Har bara börjat läsa boken Tätt intill dagarna: berättelsen om min mor, men redan förstår jag att det är mycket jag inte vet. Mycket jag inte vill veta och därför skjuter ifrån mig. Som hur kroppen blir när man ska dö av levercirros. Jag tänker på, vilka tankar som for genom huvudet på hans mor där hon låg döende. Många sjukdomsdrabbade dör en långsam död. Kanske pågår döendet i flera år alltmedan kroppen förlorar den ena funktionen efter den andra. Vad hinner man tänka då? Nej, bättre att hoppa fallskärm och få en hjärtattack på vägen ner. Plötsligt och abrupt, mitt i görandet, varandet och glädjen. Medan man lever är döden inte viktig. Så länge man inte drabbas. Så länge inte ens nära och kära drabbas. Så länge det är någon annan i tidningsrubrikerna som dör. Den som vågar skriva om döden är modig. Som vågar närma sig det vi inte förstår. Den, som med så stor kärlek kan närma sig och beskriva det outtalbara, det fula och motbjudande i den långsamma livsutplånande process som dödlig sjukdom hos en älskad närstående innebär, besitter ett stort hjärta och en visdom som jag önskar fler av oss hade. För Mustafa Can är kärleken till modern obruten hela vägen och det är så självklart att hon ska få vårdas hemma omgiven av alla sina barn. Litteratur kan skapa märkliga sinnesstämningar och väcka tankar till liv som aldrig skulle ha dykt upp självmant ur tomma intet. Varför tillbringa levande tid med att undra över döden kan man undra? Förr sågs jordelivet som en plåga, belöningen skulle man få i himlen om man arbetade idogt, flitigt och självutplånande. När det var dags blev man befriad från allt elände. Idag önskar vi oss all belöning här och nu, genast och helst igår och ser till att få så mycket vi bara kan. Någon himmel finns inte. Dö vill vi inte alls. Hur det kan bli. Vet inte hur det är med den saken men visst är, att det inte finns någon utväg. Så varför inte läsa Mustafa Can. Det är dock också en berättelse om att komma till Sverige från en främmande kultur och försöka hitta ett eget språk i allt det främmande. Vara mellan två världar. Hitta sin plats.

Musikglädje

Sat, 12 Jan 2008 18:25:06 +0000

Lördagsfeber....Vad gör alla människor en lördagskväll? Har ni inget för er, lyssna på Miss Li och bli glada! Galet roligt och glatt och så fullt av livsglädje! Finns på www.myspace.com/experiencemissli Eller underbara Mando Diao www.myspace.com/mandodiao En kulen, regning och trist lördag. Skruva upp på högsta volym, öppna en kall öl, luta er tillbaka och bara njut!

Lite tyst(are)

Mon, 07 Jan 2008 14:43:21 +0000

Trött blir man denna årstid. Om det bara inte var så mörkt. Har beställt dagsljuslampor till min arbetsplats. Kanske kommer de till våren när vitsipporna redan blommar. Så dags då. Cykeln fick stå kvar hemma idag också. Slaskiga gator är döden för en proper klädsel. Vill ju inte dyka upp nerskitad första riktiga arbetsdagen efter alltför långa helger. Dottern har ytterligare två dagar ledigt. Då har jag redan fått upp ångan. Och börjat cykla igen. Kanske kört ett träningspass eller två. Det är fantastiskt att följa dessa filmatiseringar av Austen och Brontë. Har ni tänkt på hur man kommunicerade på den tiden? Man och kvinna. I snirkliga ordalag. Aldrig pang på rödbetan utan alltid artiga fraser som sällan handlade om det man egentligen ville säga. Kanske var konflikterna också färre när man höll inne med vad man tyckte. Behovet av att ständigt yttra sin vilja och framföra sina åsikter är starkare idag. Ibland vore det bra om vi var lite tystare. Bara var. Som tittare sitter man bara och väntar: NÄR ska han fria/inse att han älskar henne/hon inse att hon älskar honom. Till sist gör han/hon det alltid och man kan dra en lättnadens suck efter att ha suttit klistrad framför rutan i två timmar för att se att det slutade så som man visste det skulle. På Alsike kloster ordnas det retreat på lördagar under våren. En bra övning i att bara vara en hel dag. I den miljön kanske tystnaden kan vara vilsam. Vi är ju så stressade nuförtiden.