Aspergerbloggen

Ett strandskydd värt namnet?

Sat, 20 Mar 2010 19:40:29 +0000

Aftonbladet konfirmerar idag vad jag sedan länge misstänkt: det svenska strandskyddet är inte längre värt namnet. Fler och fler personer med inflytande och kontakter bygger hus i direkt konflikt med de bestämmelser som än så länge gäller. Men de får dispans, emedan de är mäktiga män och kvinnor. Huruvida pengar är en faktor låter jag vara osagt. Kanske är det dags för den stora strandtomtsreduktionen. Karl XI och far och son Fleming: kom tillbaka!

Rätten till sin död, rätten till sitt könsliv

Sat, 20 Mar 2010 17:01:57 +0000

Eutanasidebatten är igång igen, och som vanligt har jag en åsikt. Kyrkornas åsikt om livets helighet delar jag ingalunda, men jag förstår fullt och klart läkarnas motstånd. En läkare har nämligen slutit den hippokratiska eden för att vårda och rädda liv, inte för att ta liv. Jag förespråkar den okränkbara rätten för varje enskild människa att själv få bestämma över huruvida man ska leva eller dö. Den rätten får dock aldrig - under inga omständigheter - utövas av någon annan. Samtidigt tycker jag alltså att ingen läkare skall tvingas till att utföra någon form av dödshjälp mot sin vilja och övertygelse. Rätten till ens egen död ska alltså aldrig ställas mot läkarens yrkesskyldigheter. Ingen mänsklig rättighet väger tyngre än någon annan. "Asks förslag kan stoppa många män" (aftonbladet.se) På tal om etiska spörsmål meddelade Beatrice ask häromdagen att hon tyckte det var en god idé att skicka färgade kuvert till män (och i förekommande fall kvinnor, då, får man anta) som avslöjats som sexköpare. Det är en idiotisk idé som luktar gammal rutten hycklarmentalitet. Inte nog med att jag tycker att sexköpslagen är idiotisk, jag tycker också att stigmatisera torskarna gör dem till tacksamma offer för en skitpratsmentalitet som vi inte ska ge ytterligare näring. Man skyddar inte de ofrivilligt prostituerade genom att stigmatisera torskarna. Man stävjar inte trafficking och narkotikakopplingen försvinner inte. Man driver bara problemet under jord. Alla aspekter av prostitution är heller inte något bedrövligt. Om två samtyckande människor gör en överenskommelse sinsemellan som innefattar ekonomisk ersättning, så är det deras sak och ingenting som ett bigott samhälle som vårt ska bry sig om. Människan ska vara vuxen nog att själv avgöra vad som är bra och dåligt för henne. Tyvärr är hon inte det, och det skyller jag på dylik förmyndarmentalitet. När ska vi få bli vuxna och själva inse vad som är dåligt respektive bra för oss? Kommer det aldrig att ske?

Ålderdomligt språk

Fri, 19 Mar 2010 11:52:24 +0000

Jag älskar svenskans ålderdomliga, nästan utdöda, uttryck. Emellertid har jag på sistone haft en tendens att använda minst ett av dessa uttryck fel, nämligen ehuru, vilket Wulfahariaz också med sedvanlig stringens påpekat för mig. Jag ber om tillgift. Mest för att jag mycket väl vet ordets betydelse, men använder det fel eftersom min hjärna förväxlar det med ord som emedan eller enär. Ordets betydelse är närmast som fast eller ändock. Men jag älskar att slänga mig med ord som ehuru, eljest, ånyo, förstone, tillfyllest eller kanske de sorgligt underskattade enär och emedan. Vissa gamla dativformer (som just ånyo) smyger sig in också, emellanåt, fast jag inte går så långt att jag vill få mitt skriftspråk att se bibliskt ut (och då pratar vi givetvis Karl XII:s bibel, vilken i princip är en sjuttonhundratalets språkuppdaterade version av Olaus Petris översättning av Luthers tyska bibelöversättning. Luther i sin tur översatte i stort sett Vulgata.) Det har ingenting med någon ambition att vara märkvärdig att göra, vilket kanske är en slutsats som ligger nära till hands, utan mer en stilla missionsverksamhet för vårt svenska språk som är så mycket ordrikare än folket i gemen förstår. I mitt förra inlägg prövade jag också att lägga genetivändelsen på agenten i inte mindre än två meningar, och inte på det sistföljande ordet, vilket känns naturligast. Meningen såg givetvis konstig ut, men så vitt jag vet är det så man förväntas göra, ehuru knappast någon människa gör så längre. Jag återgår nog till att sätta genetivet på det mest naturliga stället.

Alla måste läsa

Thu, 18 Mar 2010 23:10:22 +0000

I brist på bättre sysselsättningar har jag under kvällen ägnat mig åt att försöka utröna vad som utgör en populär blogg. Lägg märke till att jag inte skrev en "bra" blogg, den diskussionen ska vi inte ta. Inte nu. Jag suckar. För vilka massor vill läsa om livet från en överviktig, allmänbildad, medelålders arbetslös mans med Aspergers syndrom och klar nördfaktor perspektiv. (Den meningen, ni! Slå den om ni kan.) Nej man är helt klart en skribent för en begränsad skara människor som inte ryggar tillbaka för lite kultur, historia, politik eller science fiction. Kul att ni är här, ty jag är inte bitter för det jag inte har, jag är glad för de som faktiskt läser mina små alster. Ska man bli poppis på den enorma skolgård som bloggosfären utgör, så ska man prata om sex, mode, ätstörningar, viktproblem och träning. Gärna i en bra blandning. Vad sexet angår, har jag inte mycket av intresse att delge världen, ty jag tycker att sex är alldeles för uttjatat vid det här laget. Mode är mig totalt likgiltigt, och ätstörningar har jag jag inga. Viktproblem har jag visserligen en smula av, men jag har lagt ned mycket pengar på att "se ut som en herre" som salig Ehrenmark uttryckte saken. Träning ägnar jag mig mycket sparsamt åt; jag simmar relativt regelbundet och kommer eventuellt att börja med lite innebandy, men annars är jag en lat herre. Sen hjälper det att vara tjej och det kan jag inte göra så mycket åt. Jag är man i varje tum av min kropp och har inte ens tendens åt crossdressing-hållet (DÅ skulle ni må, för det skulle vara en syn för gudarna). Dessutom ska den populära bloggaren gärna vara en ung (aj inte ung längre, heller) och snygg (snygg har jag aldrig varit) sådan. Jag är således dömd att förbli i bloggosfärens perferi och kommer inte att ta emot några bloggpris ur chefredaktörens på VR händer, då mitt språk, mina ämnen och min persona inte är kompatibel med det glitter och den glamour som en bloggare förväntas sprida över den här skolgården. Bra så. Och förresten glömde jag bort bögarna och flatorna, de har också populära bloggar och jag kan inte ställa upp i den kategorin heller. Kanske kommer det ett cynikerpris någon gång. Då kanske jag har en chans.

Kultur - vad är det?

Thu, 18 Mar 2010 17:34:32 +0000

En liten kulturdebatt är kanske under uppseglande. Bra. DN står i begrepp att byta kulturredaktör, och det märks, för nu städas skrivborden återigen i DN-skrapan. Jag såg inte "Debatt" igår, men det har sagts mig att det mycket handlade om kultursidornas vara eller icke vara, så där i allmänhet, och då DN:s kultursidor i synnerhet. Att sätta pekfingret på kulturbegreppet och få ett klart och tydligt allmänbegrepp är omöjligt, och emedan debattörerna, tidningsledningarna och inte minst ägarna har olika syn på vad kultur egentligen är, så är det omöjligt att få något tydligt konsensus i frågan. Många beskyller DN:s kultursidor för tråkighet, och det må vara hänt. Men vad är det som är tråkigt? Någon brist på ytlighetskultur finns verkligen inte, de djupa artiklarna av kulturpersonligheter saknas inte heller och notiserna fyller sin funktion. Vad som saknas är nog helt enkelt en själ, en vision att vara något annat än en anslagstavla för den som har håg att uttala sig om vilket kulturellt ämne som helst. Jämför med SvD. Där lever verkligen kultursidorna. De djupa artiklarna med sedvanlig kulturelitistisk frasapparat och den rätta touchen på lingfingret samsas med de mer ytliga och de klassiska men nästan alltid eminenta understreckarna. Att kvällstidningarna inte når upp i den klassen är förståeligt. För viss kultur är inte lättuggad och ska heller inte vara det. Kvällsdrakarna lever upp till sitt uppdrag att leverera koncenterarat och lättsmällt information, här finns inte plats eller tid för några djupare tankar. Det är där morgontidningarnas kultursidor har fördelen av både plats, eftertanke och en intresserad läsekrets. Kulturdöden börjar inte hos dem som ändå inte skulle ta till sig kulturens alla former och yttringar - se exempelvis kvällstidningsläsare. Nej, kulturen byggs upp av de som har ett genuint intresse och söker att förkovra sig ytterligare, exempelvis genom DN eller SvD eller annan landsortsdrakes försorg. Tappar kulturen gnistan där, då går svallvågorna på vattnet ut till oss andra och det är då vi kan tala om kulturskymning och kulturdöd. När ordet inte längre sprids för det har förlorat sin själ. Nästa steg är otvivelaktligen att intresset dör ut och viljan hos tidningarnas ägare att ge plats och tid åt kulturen blir ännu mindre. Det är en allvarlig tendens som måste bekämpas. Vad säger Gunilla Herlitz? Är hon månne mer ekonom än publicist? Då är vi illa ute.

Neurotypiskt funktionshinder

Wed, 17 Mar 2010 14:57:35 +0000

Ja, jag skrev det med flit. En oxymoron. Men i dessa dagar då man har behov att sätta etiketter på allt och envar, tyckte jag det var dags att även "normala" ska få vara med och känna sig speciella. Ty ni "normala" är "neurotypiska" på det fikonspråk där neurologer och psykologer med skrivklåda strukturerar upp världen. Det är bara det att neurotypiska människor verkar vara väldigt ovanliga. Alla dras med små egenheter och skvavanker så till slut är vi alla inskuffade i något litet fack som ska säga någonting om oss. Jag överdriver förstås, men känslan att det är på det här viset har växt sig stark inte minst bland de icke-neurotypiska, som så ofta blandar ihop funktionshinder med identitet. Men jag håller med i så måtto att jag nog anser att man inte behöver specificera så mycket mer om funktionshindren än man redan gjort. Att vidden på, och graden av, funktionshindret Aspergers syndrom är stor är visst. Det finns människor där som kanske ligger närmare till hands att sorteras under Kanners syndrom ("vanlig" autism) och det finns människor som feldiagnosticerats med flit för att de ska komma iåtnjutande av samhällets stöd via LSS. ADHD och ADD sorteras nämligen inte som funktionshinder värdiga den stora lagens personkretsar, och kommer nog heller aldrig att få bli det, ehuru statens utgifter skulle bli än större då, och kommuner och landsting gnäller redan över hur mycket pengar vi funktionshindrade kostar dem. Asperger och autism har fysiska aspekter också, något som ofta glöms bort i debatten kring funktionshinder som inte syns. Det kan yttra sig bland annat genom vad som kallas för perceptionsstörningar, dvs överdriven känslighet när det gäller kroppens sinnen, och man tror - och Hans Asperger var inne på det- att det kan finnas samband med kroppens olika enzymer och hormoner. Själv tycker jag att uttrycket neurotypisk bara är en eufemism för normal och precis lika svårdefinierad, för vem katten är den slätstrukne normalmänniskan? Hon finns ju inte.

Konsten att göra ingenting och fylla sitt liv med det.

Tue, 16 Mar 2010 12:24:10 +0000

Ja, så sitter man är ånyo och lyssnar på tystnaden. Eller snarare på tystnadens biprodukter: grannarnas avlägsna samtal, rörens tjutande, kajornas skrän i träden, etcetera etcetera. Jag har alltså haft besök i ungefär en vecka, varvid jag hunnit att beakta hur mycket ens liv skulle ändras om man nu skulle hamna i den situationen att man träffade någon. Jag tror nämligen inte att det skulle fungera att bo så någon längre tid. Nåväl, denna gång var det bara min mamma som var på besök, och hon hör till den människotyp som bara måste fylla varenda vaken sekund med mening och aktivitet. Att göra "ingenting" som är mig så kärt, ser hon med medfödd luthersk kärvhet som något förfärligt, en dödssynd, en säker väg till du-vet-var. Så vi har städat. Vi har städat, och gjort rent, och vänt upp-och-ned på huset och när det inte gick att få det renare, mer praktiskt eller mer organiserat så tog jag ned bilnyckeln från kroken och sa: "nu åker vi till Helsingborg. Ta med din kamera." Och så gjorde vi det, och uppenbarligen fungerade det, för att gå omkring i en stad, fotografera och studera är uppenbarligen helt okej. Bara man inte gör "ingenting", vilket i mitt fall inbegriper bokläsning, slummer eller kanske planlöst surfande på internet. Nu är det emellertid tomt här i huset igen, och modern har åkt hem till Eken igen. Själv inser jag mer än någonsin att om jag ska hitta någon trevlig tjej, så är det särboskap som gäller. För jag måste ägna mig åt "ingenting" emellanåt. Det är en konst att ha tråkigt, en konst jag behärskar till fulländning och som jag inte vill ha ändrad. Gissa vad jag ska göra nu? Just det: ingenting. (Bilden förställer givetvis inte min mamma, utan mäster Martin Luther, bannlyst av Leo X och en mycket inflytelserik reformator. Han är en indirekt orsak till den svenska tendensen att anse att om det inte är arbetsamt är det inte bra.)

Våra djupaste hemligheter

Mon, 15 Mar 2010 21:43:00 +0000

Alla har dem. Skelett i garderoben, mörka hemligheter, saker som de inte vill att världen ska veta om dem. Ibland är hemligheterna onekligen värda att behålla. Jack the Rippers identitet var förvisso känd av minst en person - nämligen uppskäraren själv, och det hade förvisso varit till nackdel för honom om omvärlden fått reda på de eskapader som han hemsökte West End med. Mördarens identitet är vi fortfarande inte helt säkerställd, även om en rad olika forskare hävdar att just de vet svaret. Själv har jag inte mördat någon. Mina hemligheter är få och tämligen ointressanta för omvärlden. Dessutom är det med mig som med så många andra med Aspergers syndrom svårt att begränsa mig om vad i mitt liv jag ska tala om och inte. Jag är - eller var åtminstone- alldeles för öppen med detaljerna i mitt i och för sig ganska tråkiga liv. Men man lär sig ju och med åren har jag lärt mig att folk tycker sådan öppenhet är sorglig och ibland rent pinsam. Och det där med förslagenheten, förmågan till ränksmideri och intriger. Näe.... jag är nog alldeles för impulsiv i mitt förhållande till vad jag vill göra och uträtta så det blir nog rätt tydligt vad jag tycker direkt, det finns ingen plats för någon dold agenda. Det är nog därför jag är värdelös i schack. Inte ens mina mest pinsamma ögonblick har jag kunnat förtiga: som när jag drabbades av vad jag nu vet beror på min IBS på arbetet och fick fraktas hem i plastsäck eller när samma sak drabbade mig på bussen på hemväg från en kompis (jag hoppade av bussen och GICK en halvmil i det tillståndet. Tack och lov träffade jag inte någon) Eller när en dement upplyste mig om hur mycket svett jag luktade när jag var väl medveten om det själv och det var (och är) en bieffekt av den medicin jag måste ta. Nu sa jag kanske för mycket igen, men jag har i alla fall inte mördat någon, knarkat, bedragit någon, supit mig redlös eller hävt ur mig saker till folk som jag sedan har ångrat. Jag har bara mesiga hemligheter, plus sådant som folk sagt till mig i förtroende. Förtroenden är nämligen det allra finaste en människa kan ge en annan människa och ännu har jag inte yppat något sådant, ens om personer som sedan länge är döda. De talade i förtroende och dessa ting bär jag med mig in i mörkret. Dessa saker, mina vänner, är de viktigaste av mina hemligheter. Fast det är väl knappast någon hemlighet.

Republik? Nej tack.

Sun, 14 Mar 2010 10:53:10 +0000

Prins Daniels namn är ett juridiskt problem (metro.se) Att vårda sina traditioner tycks fortfarande vara något som fantasilösa, nyktra republikaner anser sig ha vuxit ifrån. Att kungahuset har hundraåriga anor och bär med sig en unik möjlighet att representera och ena, har antingen gått republikanerna förbi, eller också struntar de helt enkelt i det. Att skicka en politiker på representationsuppdrag har knappast samma gloire och effekt som att skicka en medlem av kungahuset. Så är det. Att regenten sedan i sin person personifierar allt detta: tradition, historia och ett livslångt lärande inför sin uppgift, tycker republikaner är löjligt och orättvist. Hovets anslag (apanage) var förra året ungefär 110 miljoner, vilket ska räcka till hela hovstatens utgifter (löner, underhåll för kungliga slott samt löpande kostnader). Detta är den minsta omkostnaden bland de svenska departementen och jag misstänker starkt att ett svenskt presidentkansli snabbt skulle bli större än så. Låt inte avunden vara en faktor när du tar ställning för eller mot monarki i allmänhet eller kungen i synnerhet. Kungen och vårt monarkistiska statsskick har definitivt en roll att spela i det demokratiska samhället, och spelar den därtill tämligen väl.

Folkmordspolicy

Sat, 13 Mar 2010 22:03:01 +0000

De nationalmedvetna turkarna är mycket upprörda över att den svenska riksdagen enats kring att förklara övergreppen mot armenier och andra minoriteter inom riket, för folkmord. Att det handlar om folkmord är nog alla utom turkarna själva överens om, men varför svenska riksdagen ska ta upp ämnet är väl mer tveksamt. När de nu har gjort det, tycker jag emellertid att regeringen ska stå fast vid detta och inte fegt backa genom att hänvisa till att historien inte ska politiceras. Här är emellertid ett annat perspektiv, signerat Elisabeth Özdalga i Svenska Dagbladet, som pekar på våndan att göra etiska val framför politiska när man handskas med sköra demokratier.