METABLOGGEN

Willys

Sat, 20 Mar 2010 16:18:04 +0000

Nyss, på väg hem från jobbet, tog jag en avstickare till Liljeholmsgallerian för att flanera lite inne på Ica. Den som läst min blogg tidigare är måhända bekant med min passion för stormarknader. Jag skulle kunna öppna storhandlarföretag för barnfamiljer, ge mig en bil och en shoppinglista så handlar jag allting åt er, mot typ en fast avgift. Jag hade egentligen tänkt åka till Gröndal och köpa deras urrekordbästa suhsi, åh vad jag hade längtat , jag hade längtat efter sushi i flera dagar och bestämt mig för att på lördag, då när jag ska fixa och trixa lite hemma och P är med popbandet, då ska jag fan ha unnesushi, och sen idag var jag inte alls särskilt sugen längre. Så jag åkte till Ica istället. Fast sen såg jag att Willys äntligen öppnat. Äntligen, äntligen tänkte jag i djupet av mitt hjärta. Inne på Willys var det trångt och hetsigt och jag kunde inte riktigt hitta mitt stormarknadslugn (jag hittade dock ett paket varmkorv för fem kronor, samt tidigare okänd delikatess kallad böckligpastej som jag ännu inte smakat på) eftersom jag vanligtvis storhandlar på dagtid på vardagar och tycker bäst om att handla i butiker där jag redan hittar och där det erbjuds smakprover på saker av trinda Icafruar. Dessutom är både deras glassfrysdisk och deras färdigmat/pizzafrysdisk större än deras frysta grönsaker-disk, vilket gjorde mig besviken eftersom jag var sugen på Findus kikärtsgrilladpaprikablandning och den fanns inte, det fanns överhuvudtaget inte särskilt mycket mer än ärtor i fem olika sorter och "sommarblandning". Så när jag stod där vid "grönsaks"disken och funderade på om jag skulle ta något annat eller gå till Ica i alla fall, så dök det upp en riktigt ful och enfaldig barnfamilj. Ni vet en sådan som får en att undra hur den har uppstått, om föräldrarna varit fula och enfaldiga från början eller blivit det av den tillsynes påtvingade barnskaffarprocessen. Och om de var så fula och enfaldiga från början, blev de ihop bara för att de insåg att de båda var lika fula och bör höra ihop? Det skulle ju kunna förklara varför närvaron av en sådan familj alltid får en att ofrivilligt skrynkla upprört med ögonen mot frysdiskdörren, eftersom deras brist på kärlek vid det här laget blivit en rent negativ faktor som ett pissgult moln av bitterhet runtom dem. Ett av de extremt övertydligt könskodat klädda barnen började gnälla om något, ett äpple, och mamman frågade varför hon inte kunde ha sagt något om det när de nu precis alldeles nyss befunnit sig vid fruktavdelningen. Jag gjorde ju det gnällde ungen, varpå mamman förklarade att hon måste säga till högre så att pappa hör, för pappa hör aldrig någonting, vände sig mot pappan och sa åt honom att gå tillbaka till fruktavdelningen för att hämta det gröna äpplet. Pappa protesterade och mumlade att de nog skulle gå förbi fruktavdelningen igen om en stund, varpå den ömma modern utbrast i någon form av litiania, inte i affekt, bara med totalt förakt: Vadå gå förbi fruktavdelningen igen, vafan skullen vi gå förbi där igen, gå och hämta äpplet nu och sluta vara så jävla dum i huvudet. Pappa gick tyst bort till fruktavdelningen. Det är så mycket i hela den här lilla scenen som är liksom, vad ska man kalla det, osunt? Sen när är pappor springpojkar och sen när får man kalla sin partner för dum i huvudet inför sina barn och hur kommer det sig att kvinnor blir så elaka och män så frånvarande? Det är ju inte precis första gången man ser eller hör något liknande. Det är såhär jag tänker mig att det ofrånkomligen går om man inte delar lika på föräldraförsäkringen, rakt av bara, med fördel delad halvtid från vecka ett (okej, jag ger mig, den fysiska kropp som utsatts för traumat att bära och föda annan varelse kan behöva återhämta sig och därför inte utföra tunga arbeten på några veckor). Jag kan verkligen inte se något annat sätt för ett par som trots allt väljer att skaffa barn att förhindra ett förlopp där den ena aldrig är med (och nu menar jag "med" i betydelse själsligt närvarande, tagandes ansvar för allehanda situationer, aldrig i funktionen "hjälpreda" eller "springpojke"), slutar lyssna och förstå, och den andre alltid är med, aldrig klipper navelsträngen, förgiftar avkomman med sin bitterhet och sitt förakt och använder den ohämmat som slagpåse eller offerlamm; se här hur jag har slavat för er, men jag kunde lika gärna slavat för Ingen, så blinda ni är.

Dagens obegripliga politiskt inkorrekta

Sat, 20 Mar 2010 13:51:51 +0000

- Hej hej! - Heeej.. Eh. - Vill du ha hjälp med något? - Nu är ju det här inte en eh sybehörsbutik men eh. Har ni sådana där grejjer för att sy i knappar? *gestikulerar* - Eh, sytråd..? - Njäe. Allt. Allt det där man behöver för att sy i en knapp. - Nä,nej tyvärr det har vi inte, men du kanske kan prova i den där prylaffären, eh här uppe runt hörnet, eller det är ett kvarter bort föresten. De kanske har sykit. Vet du vilken jag menar? - Mmh.. Hm. - Här uppe. *pekar* De har en massa olika smågrejjer. - Jaa hmm... Fast. De är ju utlänningar där. Det är så svårt det här att hitta de enkla grejjerna. - Du tror inte att de har knappar i utlandet? - Njäe.. eh. Det är så svårt att hitta. Och alla knapparna, de bara lossnar ju, en vecka tar det.

drömd verklighet

Mon, 15 Mar 2010 11:07:45 +0000

Inatt drömde jag att jag var på gymmet. Jag var så rädd för att göra bort mig med maskinerna att jag bara cyklade på träningscykeln och då och då smög iväg till maskinerna, och sen tillbaka till cykeln igen. Den här drömmen har helt förstört min dag. Hela morgonen präglades liksom av velande kring gym eller inte gym idag (kring om jag skulle Våga gå till gymet själv), tills jag vaknade till lite mer och insåg att jag nog inte hade tid, varpå det ändå var för sent och jag fick tid men då var det ju återigen försent. Ja, jag orkar inte förklara närmare. Huvudsaken är att jag har någon slags drömperiod, det vill säga mycket drömmar och svårigheter att skilja på dröm och verklighet, vilket jag har läst är ett av de första tecknen på utbrytande psykos eller schizoid störning, vilket skulle vara tämligen ironiskt eftersom jag för en gångs skull känner mig väldigt mentalt stabil och lycklig. Jag undrar vad det kan bero på det här, som de säger i Antichrist (som för övrigt inspirerade en blurrad dröm där jag på något sätt utgjorde ett hot för P, och som innefattade en liten kulhammare, som jag var väldigt rädd för, faktum är att jag alltid är fienden i mina värsta mardrömmar, när andra blir jagade så jagar jag): dreams are of no interest to modern psychology, Freud is dead isn't he? Men det kan väl inte innebära att det är välgörande eller likgiltigt att inte få sova ifred? Vad ska jag göra? Det här är verkligen en besvärlig och, tycks det, fysisk åkomma, bör jag medicinera den, bör jag söka terapi, jaha Linnea allt utfaller till din fördel och framtiden spelar sina skänker rakt i din famn, så vad är problemet? Jag har märkt att det bli tusen gånger förvärrat av alkohol, oavsett berusningsgrad, så jag ska nog ta tillfället i akt för den där vita månaden nu.

Vidareutveckling

Fri, 12 Mar 2010 12:15:09 +0000

Haha, jag såg precis att jag i de två föregående inläggen har lagt upp två bilder som korresponderar på flera punkter. Vi har män, vi har muskler, vi har bränna, och vet ni vad det bästa är, är det inte fucking jävla Sunset-beach-Cole (jag har sett alla säsonger av Sunset Beach, jag kan nog fortfarande namnet på alla karaktärer och kan lätt återberätta flera av intrigerna), som är en av New Moon-vargarna, till höger bakom pack leader? Det här får mig att fundera på varför man gillar vargarna men inte SunsetbeachBen. Jag tror inte att slutsatsen är särskilt PK. Det är knappast brännan eller musklerna som är problemet - au contraire ( i och för sig är varulvarna indianer så de är inte solbrända, de är bara indianbruna). Problemet är snarare att SunsetbeachBen är lite för ren? Vi feminister gillar ju våra män mer när de är djur. Eller hur var det nu?

gamla flammor

Fri, 12 Mar 2010 11:56:58 +0000

En gång i tiden var jag intresserad av musik. Jag brukade alltid ha musik på hemma och alltid ha iPoden med mig när jag gick ut och jag letade efter nya saker att lyssna på. Nuförtiden är jag ganska gubbig med det där. Jag har typ tyst, eller P3 på. Men sen var jag och såg New Moon med C förra lördagen. Alltså Twilight, min guilty pleasure beyond comparison, får min inre tonåring att kickboxa mot mitt hjärta på ett sätt som jag hade glömt att hon kunde. I alla fall, förutom att New Moon är en hel jävla wonderfantastic orgie i mansporr kombinerat med ultrakonservativ kvinnligt medboerondepropaganda, så har den också ett bidrag från Thom Yorke i sitt soundtrack. Alltså, förstår ni, jag hörde en låt, gick hem och ansträngde mig för att hitta den, det är också något som inte skett sen hösten 2006 (då jag inte var tonåring, men ung vuxen. När man är inne på sitt 25:e är man inte ens det längre va?), vilket kanske också var hösten han senast släppte ett album? Tyvärr finns den (nya låten) inte på något album mer än "New Moon soundtrack", som dessutom är Stympat på Spotify, Thom Yorke finns inte med bland de lyssningsbara låtarna och nej han tycks inte vara på väg att släppa något nytt. Så, nu efterlyser jag annan musik som låter såhär. Jag kan fan inte sitta och youtubelyssna på samma låt om och om igen, även om jag har läst på internet att tjejer alltid gör det.

Snygga killar

Thu, 11 Mar 2010 19:16:34 +0000

Alltså missa inte Klumpesnusks Vanliga-killar-tävling-omröstning! Jag försökte övertala P att ställa upp, men han verkade inte så sugen. Jag har tjatat på honom om en avklädd pin-up-kalender (med uteslutande P i alltså) sedan vi blev ihop utan resultat, så det här med internetz får nog vänta. Men jag tycker i alla fall att det är en sån himla fin idé! Mer sexobjektsmän som INTE ser ut som Sunset Beach-Ben i etern! Haha, jag tycker det är så himla fint med hur killar liksom presenterar sig själva, det är sånt jävla snoppfokus. Är det så det är att vara kille, är snoppen liksom det enda på den egna kroppen som man kan tänka sig intresserar och attraherar kvinnor (och män)? Om jag skulle skicka in nakenbilder någonstans så skulle jag ju liksom inte ta en fisljummen close-up-mug-shot på min fitta, jag skulle ju hålla på och ljussätta och siluettfokusera och sånt där. Nu låter det som om jag är värsta rutinerade internetamatörporraren. Det är jag inte, sorry, det finns inga nakenbilder på mig där ute. Men ja, there is so much more to the male body *amerikansk realitysåpa-åka-ut-musik*. Okej, men jag tänkte i alla fall att jag skulle göra en sånhär ostig lista på snygga och sexiga saker på min pojkvän. Alla vanliga män som funderar på en karriär som amatörporrstjärna och som har fotominnet fullt med snoppbilder i blixtbelysning är välkomna att inspireras till nya motiv: 1. Skrattrynkorna. P har världens snyggaste skrattrynkor. Dom syns mest när han skrattar och jag får fjärilar i magen när han skrattar så. Han är rätt snål med det annars. Kvällen vi möttes skämtade han och sa att han var mannen som aldrig log. Jag brukar hålla på och fjanta mig hur mycket som helst för att han ska skratta. 2. Nästippen. Han har en helt perfekt och lite skum nästipp. Jag brukar följa hans näsrygg ner till nästippen med fingret. 3. Underläppen. Speciellt ett litet ärr som gör så att den är som lite, lite svullen på ett ställe. 4. Nacken. Leder upp i lockigt hår. Kommentar överflödig, väl? 5. Halsgropen. Supermjuk hud. 6. Axlarna. Som nacken. Fräkniga och starka och perfekta bara. 7. Skulderbladen. Eller nästan mest dalen mellan dom. Bästa stället. 8. Bröstkorgen. Eller menar jag bringan? Jag hatar ordet bringa, men jag älskar själva bringan. P:s bringa är perfekt hårig och liksom hård-mjuk. 9. Bebisgroparna ovanför rumpan. Dom är så söta och han blir så grinig när man påpekar dom eller petar på dem, för han tror att bara tjockisar har bebisgropar. Det är inte sant, utan beror på hur musklerna är fästa i bäckenet. Jag har inte bebisgropar. 10. Raggar-eh-området. En gång kanske det var en sträng. Jag undrar om det var det. Hur ska jag få reda på om det var en sträng? 11. Höftbenen (benet?). Höftben får mig att tänka på rörelsen "jucka". 12. Världens ärtigaste röv. Den är så jävla liten och ärtig. 13. Så jävla snygga lår. De är liksom lite svälliga, inte på ett fettsätt. Mer typ jag-har-spelat-fotboll-alltid-sättet. 14. Jag glömde ovanför, som ni märker går jag uppifrån och ner, men jag glömde armarna och händerna. Alla delar. P är jättestark. Han får alltid bära saker åt andra för att han är så stark. Åh min starka pojkvän. Och så har han jättesnygga händer och ett spännande ärr runt vänstra handleden *no-emo* som en hiphopare skulle sagt. 15. Lurvet på vaderna. Det är så mysigt att dra i. 16. Han beniga och långsmala fötter. Okej jag är inget superfan av fötter precis *underdrift* men å andra sidan är jag typ eh tubsocksfetishist. På riktigt alltså. På fötter menar jag då. Mmm. Ibland är jag rädd att det är någon slags topp på ett förträngt hebefili-isberg, men jag tror inte det. Jag gillar nog vuxna män bättre än tonåringar. Jo. Jo det gör jag. Okej, det var väl det. Tror jag fick med allt nu va?

kompisar, bibliotek

Tue, 09 Mar 2010 17:54:55 +0000

Anna-Klaras inlägg om kompisar fick mig att komma ihåg min egen bästis-nemesis från lågstadiet. Jag fick som någon slags uppenbarelse kring min egen wannabe-sociala-fobi och måste typ bearbeta det här. Jag måste fundera lite mer på saken, men bekännelselitteraturkommer strax. Det är en man här på biblioteket som jag tror kanske försöker stöta på mig (vilken självupptagen slutsats, jag är något så ovanligt som en tokfeminist som män stöter på- Ibland.). Varje gång jag jobbar måste jag vid minst ett tillfälle hjälpa honom att boka en dator, jag har aldrig sett någon annan hjälpa honom med det. Hur gör han för att alltid få just min hjälp? De första tio gångerna visade jag med pedagogisk röst och tvingade honom att själv styra musen (no pun, please) så att han skulle lära sig att själv göra det. Jag är osäker på hur mycket svenska han pratar, när jag frågar Förstår du? eller Ser du nu här? så skrattar han bara mot mig, men han förstår när jag frågar Vill du sitta nu? eller när jag förklarar vilken dator jag bokat åt honom. Nu skrattar han mot mig varje gång han går förbi, men det är inget illvilligt skratt, utan mer Oj vad knasig jag är nu igen som om vi hade något slags hemligt band emellan oss. Jag vet inte. Det känns på ett sätt skönt att kapitulera inför uppgiften att lära honom boka själv.

logiska felslut

Mon, 08 Mar 2010 20:11:26 +0000

Jag satt och slösurfade lite här, när jag ramlade in på det här klippet från bloggen Genusnytt, länkat från alliansfritt Sverige. I det här klippet intervjuar alltså Per Ström, som driver den antifeministiska bloggen Genusnytt, en kvinnlig riksdagsledamot vid namn Camilla Lindberg om det utbredda mansförtrycket. De diskuterar att "det pratas mycket om könsroller som sociala konstruktioner och patriarkat hit och dit" och Camilla håller med om att könsroller knappast är något kulturellt och att det vore befängt att försöka motarbeta dem, och eftersom det är en liberal grundtanke att alla är lika värda så är ju patriarkatet knappast möjligt, för att någon skulle behandlas olika på grund av kön, det är väl ändå för knäppt. Fast sen kommer de ju in på det här med pappor som inte får träffa sina barn, och visst är det inte så att det finns en förtryckarkultur här, jo att mammor ska ta hand om barnen och att "pappor kan ju inte lika bra ändå, säger man, och det är ju hemskt, det är ju mansförtryck helt klart". Trots att vi ju alldeles nyss kom fram till att könsrollerna inte är socialt konstruerade, och att det vore befängt att motarbeta naturen. Alltså, kära antifeminist, antingen finns det kulturella strukturer, eller så finns det inte. Antingen så är kvinnor och män olika bra på att ta hand om barn (med de nödvändiga logiska följder det får i form av mammor med ensam vårdnad), eller så är de det INTE.

Hej dagboken

Thu, 04 Mar 2010 12:04:13 +0000

Jag har fått ett DN-kort! Det har jag aldrig fått förut, och jag tror inte att jag förnyat min prenumeration, men vad spelar det för roll, med mitt nya DN-kort öppnar sig en värld av möjligheter. Halva priset på Skansen! Jag älskar Skansen! Om jag var med i TV och Lotta Engberg frågade mig vad jag ville ha för drömdejt skulle jag säga Skansen, helt klart, komplett med fika i Bredablick. Alltså, det känns som att jag fått medlemskap i en exklusiv klubb eller något, som om jag fått hem ett nummer av Connisseur (stavning?) och upptäckt att jag var miljonär. Om jag hade vetat hur det här skulle kännas hade jag sett till att bli helårsprenumerant för länge, länge sedan. I övrigt har jag extrem tandvärk efter monteringen av den lilla grillen i tisdags. Jag kan äta: youghurt, soppa, mjukt bröd med bortskurna kanter. Konstigt nog tycks det inte ha någon effekt på mig. Andra kanske skulle bli hungriga eller griniga men jag känner ingenting. Jo, jag var grinig på M-pedagogiken igår men det var för att det var så jävla tramsigt, inte för att jag var hungrig. Jag är lite orolig. Jag som hade jobbat upp en så väl fungerande hungermekanism. Jag har gått upp fyra kilo. KultursnobbLinnea retar sig för övrigt idag också på att i ett forum ha läst om en person som sökte intellektuella män "som läser riktiga böcker och Shakespeare" varpå hon blev beskylld för att vara posör. Åh, herregud ingen riktig posör skulle väl skylta med något så banalt som Shakespeare, eller använda uttrycket "riktiga böcker"? Sist men inte minst skulle jag behöva läsa en kortare kvällskurs, helst på distans, i ekonomi för kulturvetare typ. Finns det?

Fet grej

Wed, 03 Mar 2010 12:42:06 +0000

Alltså, åh gud jag ska göra en så jävla fet grej, jag är typ avundsjuk på mig själv. Jag har varit på möte med Anne idag angående den här feta, feta grejjen och jag är så jävla pepp. Det är ungefär vad jag tänker säga just nu.