http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.6877785 Fri, 19 Mar 2010 13:54:35 +0000 Polopoly metrobloggen.se@metro.se livsåskådning betraktelser politik 30 http://www.metrobloggen.se/gui/rss_logo.jpg http://www.metrobloggen.se 144 22 Jag håller ju -som mina facebookvänner säkerligen redan vet- på och läser en bok om Axel von Fersen d.y. I boken finns utdrag från hans dagbok, bl.a ett från 1794, då han efter sex års utlandsvistelse kommer hem till Sverige igen. Det han skriver om Sverige och svenskarna känns så aktuellt än idag att man undrar om det skett någon genetisk mutation med oss som förhindrar förändring. Jag citerar: "Vad vi ändå är småaktiga. Vi var det ibland redan under gamle kungens tid (Gustav III, som relativt nyligen blivit mördad, Joshies anm.) , men vi har blivit det outhärdligt mycket mera. Medan hela Europa är upptaget med stora och viktiga saker, som rör hela samhällsordningen, är en kopp kaffe på en klubb, en presentation och ett ordensband våra största intressen och åstadkommer brytningar. Det är underligt att vi, mitt under de stora intressen som upptar hela Europa, ej är sysselsatta med annat än eländiga hovintriger och fru Cardells presentation vid hovet. Skall hon bli presenterad eller inte? Och vem skall vara henne följaktig på hennes uppvaktningar? Se där, vad som är det mest betydelsefulla under vår trånga horisont." (...) "Vi förstår oss inte på vackra föremål, visserligen är det sant att vi inte har några stora förmögenheter, men de som har sådana, förstår inte att använda sina pengar, utan slösar på sådant som är värdelöst. I allmänhet har vi inte smak och har dessutom den löjliga fåfängan att alltid börja klandra allt nytt, som kommer från ett annat land, för att senare taga emot det med kolossal iver. Jag har svårt att finna mig i umgängestonerna här och den småaktighet som råder." Inte mycket har ändrats på över två hundra år, och jag är inte ensam om att tycka det. I marginalen på boken har någon skrivit med blyerts: "Sverige har inte förändrats." I övrigt; regnig dag, ja REGN, kan man tänka sig. Mulet och tö. Promenad med T. i skogen sedan kaffe och skrivande. Mys. Jag vill leva så här, riktiga jobb är intet att ha (tyvärr nödvändigt just nu ). http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.14340925 19.14340925 Fri, 19 Mar 2010 13:54:35 +0000 Idag är det en totalt grå och tråkig dag när man bör sitta inne och dricka kaffe hela dagen,vilket jag avser göra. Efter den dagliga promenaden tassar (klampar) jag in i sovrummet där T. ligger under täcket i en hög (allt som sticker upp är en svart hårtofs) och hämtar min dator. Sätter mig i köket med min dator och kaffe. Inleder med mail och ams, viktiga trista saker och hamnar efter kanske fem minuter så klart på facebook. Nu kommer vi till den creepy delen. Jag har ju läst en del om döda människor som finns kvar på sidan och hur svårt det är att ta bort dem eftersom man (moment 22) måste ha den dödes lösenord för att komma åt sidan. Inte så sannolikt att man får det. När jag dör ska jag ha lämnat en lapp med mitt lösenord till eventuella efterlevande. I och för sig om jag blir överkörd av en galen cyklist i morgon eller råkar trilla ned i den öppna graven på kyrkogården här utanför så kan nog T. ganska enkelt lista ut vilket lösenord jag har.    Hur som helst, tillbaka till den förlorade röda tråden: Facebook är säkerligen en intressant sida att hänga på för de som har vänner som också hänger där. Mina vänner tenderar att aldrig vara ute, ett gott tecken kanske, det tyder på att de har ett liv. Och efter att ha svarat på lite kommentarer finns det ingenting för mig på sidan att göra. Man borde logga ut, men eftersom man är en sinnesslö, lat 80-talist som ändå inte orkar göra någonting vettigt (och det är ju mulet) börjar man söka på olika saker, namn och företeelser, bara för att.   Jag sökte på Bockstensmannen, eftersom jag var lite nyfiken på vad folk kunde ha tänkas skrivit om honom och hittade en hel del faktiskt. Bland annat en hemsk särkrivining Bock Stensmannen. Stackars den människan som heter så. Hittade även någon som kallades Bockstensmannen af Halland. Och nu kommer vi till poängen. Den här Bockstenmannen af Halland var vän med en bekant till mig som ganska nyligen gick bort. Jag gick in på hans sida - vi var inte vänner på facebook - och var två milimeter från att skicka en vänförfrågan innan jag insåg att just det fan, han är ju död. Det var en ganska smärtsam insikt, vi hade inte känt varandra väl, men jag tyckte ändå om människan och jag insåg plötsligt det märkliga i att någon upphört finnas i denna världen, men är kvar i cybervärlden. Som om man någonstans inte inser att den här personen inte kan svara på min vänförfrågan, han är död. För varför skulle han inte kunna svara, han finns ju där, rakt framför mig, med bilder och logg och allting. Då man har mycket kontakt med sina vänner via nätet tycks vännernas själva existens bli irrelevant. Så länge man har möjlighet att kontakta dem via facebook måste de ju leva...? Eller hur? och det sjuka är väl att jag inte skulle blivit det minsta förvånad om han svarat på min vänförfrågan. Kan ju föreställa mig dialogen som kunde blivit: - Var inte du död? - Nej, det var bara ett skämt. Ett practical joke bara för att lura dig.    Men det är inte så, det vet jag ju egentligen. Och egentligen ville jag bara säga; vila i frid, Max. Så många ord för ett så enkelt budskap som den budskapet riktar sig till inte ens kan läsa. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.14332359 19.14332359 Thu, 18 Mar 2010 15:54:02 +0000 Jag bor sedan en tid tillaka alldeles intill en kyrkogård och kan från mitt fönster följa alla göromål på den. Har till och med en kikare ifall jag vill titta närmare. Enda anledningen till att jag skriver idag är för att jag hittade min lillasysters blogg och tänkte att det kanske vore skoj att blåsa liv i sin egen. Det var inte alls lika skoj när  jag loggade in på den och blev tvungen att skriva någonting. Det finns nämligen ingenting att skriva eftersom ingenting händer i mitt liv just nu. Det står stilla, så väl psykiskt som socialt och jag har ingen kraft eller energi att företa mig någonting kreativt. Kankse är det den eviga vintern som gör det eller någonting annat. Jag har i alla fall sällan känt mig så seg, som om man tillbakavecklas istället för att utvecklas. Till och med språket blir sämre. Förfärligt är det. Och vår grannen som skrattar som en get lyssnar på Kom med Timotej från melodifestifalen. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.14321268 19.14321268 Wed, 17 Mar 2010 11:56:34 +0000 Tog en promenad och tänkte på eftermiddagen sätta mig med min kaffekopp och plugga. sedan blev man dödlig. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.14268130 19.14268130 Thu, 11 Mar 2010 11:28:14 +0000 Har äntligen fått igång internet på min dator, efter att ha varit utan det ett bra tag. Skönt att slippa låna någon annans dator hela tiden. Vi sitter nu i den nya lägenheten, som bara är vår och helt bedårande fin. Flyttade in i lördags och har fått allting precis som vi vill ha det. Lugnt och tyst och rent ( som pedantjoshie vill ha det). Kanske man till och med kan komma igång med att skriva... http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.14205970 19.14205970 Thu, 04 Mar 2010 14:19:37 +0000 Det har gått ett bra tag sedan jag skrev, kanske för att det känns som om jag inte har någonting att skriva om, eller för att hela idén men blogg känns meningslös. Ibland vill man bara vara hemlig. Det är ganska fascinerande detta med att man alltid ska blotta sig, att alla ska veta allt om ens relationer och arbetsliv. Själv kan jag aldrig skriva någonting som är riktigt personligt (nej inte ens sockiplastminnet, sant är det men ändå inte rikigt nära) gå så där nära som många människor gör i sina bloggar. Det är väl därför det blir så myket åsikter, sådana är i alla fall öppna (fast vissa människor är så dumma i huvudet att de inte borde öppna käften ens). Och fortfarande denna ständiga snö ute, det byggs på allt mer och man minns knappt hur värdlen såg ut innan snön kom. Men det är vackert, särkilt nu med nysnö och alla orörda stillsamma drivor som lägger sig slät över den gamla upptrampade och trasiga snön. När det till sist smälter kommer all hundskit kvarlämnad av lata hundägare fram. Vinterns renhet är alltså bara en illusion. Och i morgon ska jag jobba från elva till åtta på kvällen, först på mitt hemska tråkiga och tack och lov tillfälliga jobb, och sedan på slottet. Sportlovsvecka och spökvisningar, äntligen får man sin slottsabstinens tillfredsställd. Nej, nu ska jag käka våfflor. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.14095384 19.14095384 Sun, 21 Feb 2010 17:18:08 +0000 Och det är ju alltid trevligt. fast den syns bara på ena sidan huset, inte andra. Det känns som det var åratal sedan jag såg solen. Tjohoo ;). http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.13861040 19.13861040 Fri, 29 Jan 2010 13:02:54 +0000 Igår kväll satt vi och tittade på Outsiders på femman. Det handlade om folk som lever för sina intressen (gud jag låter som en tioåring när jag skriver), alltså människor som är nördiga så in i helvete, eller helt enkelt har hittat en mening med sina liv och blir kallade nördar eftersom andra människor är avundsjuka. HUR SOM HELST. En av dem som deltog i programmet var en man som samlade på sockiplast (ni vet gummisulade strumpor) och då han berättade om sitt intresse uppkommer en diskussion om sockiplastens olika användningaområden och att man (vi var alla 80-talister) använt dem då och då. Jag nämner att jag har ett hemskt sockiplastminne, och ska precis berätta vari detta sockiplastminne består då orden tar slut och jag inser att det är omöjligt att berätta om, eftersom jag helt enkelt var rädd för att börja lipa.  Men jag har ju alltid haft lättare att uttrycka mig i skrift så... ... minnet är som följer. Jag var åtta år och pappa packade ett par sockiplast i min gymnastikpåse, att använda på gymnastiken. Men jag tyckte de var töntiga (de var ljusrosa) och vågade inte använda dem. En av dem försvann i barndomens röriga virvel av saker och ägodelar, men den andra blev kvar i botten på min ryggsäck. Varje höstkväll åkte jag skolbussen den dryga halvmilen hem till huset, och eftersom det låg nästan sist på rundan blev bussen nästan tom. Jag satt längst fram, längre bak satt två killar i min klass. Marcus hette den ena, den andra minns jag inte längre namnet på (Martin? kanske?). Jag sitter och tittar ut genom fönstret - det är mörkt ute - då killarna plötsligt tar tag i min väska, som ligger på sätet bredvid. Jag försöker på tag i den, men känner hur den dras ur min hand. De går tillbaka till sina platser längre bak och börjar gå igenom innehållet, jag är för rädd för att följa efter och ta tillbaka väskan (jag var klassens mobboffer och ganska kuvad). Jag tittar mellan sätena hur de får fram min töntiga, babyrosa sockiplast och skrattar rått åt den och åt mig. Sedan går Martin (om det var Martin)av, Marcus sitter tyst där bak med min väska, och tillsist är jag ensam på bussen och kan hämta min väska. Bör tilläggas att busschauffören ser allt men inte ingriper. Det är mitt hemska sockiplastminne, låter kanske inte så hemskt när man skriver det, men jag minns tydligt känslan av utanförskap, ensamhet och sårbarhet. Det satte sig tydligen så hårt att jag än idag har svårt att tala om det, och än idag alltid har väskremmen om armen eller knät då jag lägger väskan bredvid mig på en stol. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.13831644 19.13831644 Tue, 26 Jan 2010 18:31:47 +0000 Ännu en ny vecka har börjat, jag är ledig, men i morgon blir det jobba av, och har äntligen lyckats begripa hur den digitala läsplattformen på Högskolan i Borås fungerar (något sånär). Har även mailat arbetsförmedlingen (JA, jag har jobb, NEJ det är inte heltid, och NEJ jag har INTE rätt till a-kassa, soc eller alfa). Plus fått lön och betalat mina räkningar. Så jag känner mig hemskt duktig. Sitter och väntar på att jobbet ska ringa, på att flickan ska komma hem och äta lunch med mig och på att vädret ska bli bättre, på att männen ska bli klokare och människor vänligare. Eller något annat oseriöst. http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.13816333 19.13816333 Mon, 25 Jan 2010 11:03:32 +0000 Syster Jessie har skrivit ett bra inläggg som svar på puckot här i östergötland som tycker att man ska häva sexköpslagen (jag vet vem det är men människor med bara en hjärncell förtjänar inte att omnämnas med namn). Egentligen är allt jag behöver göra att länka till hennes inlägg. Men när jag hör sådana saker blir jag så förbannad. Sexköpslagen är en av de bästa lagar som gått igenom här i Sverige, särskilt för oss kvinnor (nu kommer nån liten karl gny att det minsann är synd om dem med som de alltid gör, och ja jag vet att även män far illa, men inte i samma utsträckning som kvinnor, inte i den här frågan). Lagen visar att regerineg finner det oacceptabelt att man köper en människans kropp, det skulle vara tio steg bakåt för Sverige om man tog bort den. Som argument för sin sjuka åsikt hävdar puckot att om sexköp blir lagligt så kan man minska den hemska delen, trafficking och dylikt. Myten om den lyckliga horan och sådana saker. Okej, låt oss reda ut lite saker. Om någon, man eller kvinna, av egen fri vilja väljer att sälja sex, för att han eller hon helt enkelt gillar att ha sex, så fine. Kör på, för min del, så länge man är lycklig med sitt val. Men i verkligheten ser det inte ut så, det borde till och med ett pucko med en hjärncell fatta. Sälja sex är för många en sista desperat åtgärd,  för andra ett tvång. Och vissa har gått på myten om den lyckliga horan och trampat rakt in i något som de inte riktigt förväntade sig. Och lagen måste skydda alla, man kan inte göra specialinriktade lagar bara för de lyckliga hororna. I och med lagen gör man de svårare att köpa sex av de grupper som inte är lyckliga, och det, lilla pucko, är en bra sak. Problematiken i hela frågan ligger inte i säljandet av sex, den ligger just i köpandet. Om inte behovet av att köpa sex fanns, skulle inte säljandet existera. Om ingen människa ville köpa byxor så skulle så småningom ingen sälja några heller. Och det är så klart det som det handlar om, det är därför sexköpslagen finns. Om alla människor vore laglydiga skulle kanske livet för många andra bli betydligt bättre. Vi kanske ska sluta "vårda" prostutionen som ett nödvändigt ont i vårt samhälle och istället ifrågasätta behovet att alls köpa sex, ändra på våra normer som sex som någon ofrånkomlig naturkraft som vi inte kan hejda. Det går att leva utan sex, det går att onanera istället för att köpa en billig hora någonstans, och skillnaden blir inte så stor. Och till sist, kära lilla pucko. En lycklig hora kostar några tusenlappar. Men en femtonåring som säljs mot sin vilja av andra, hon är billig hon. Vill du stoppa kuken i ett hål så kanske det är mer ekonomiskt för dig att köpa det billiga? Så, man bör fråga sig var problemet ligger, egentligen? Kan man få stopp på trafficking och andra former av sexuell handel genom att legalisera sexköp, eller genom att, långsamt måhända, förändra attityden i samhället gentemot sexualitet, kön och makt? http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.13701353 19.13701353 Thu, 14 Jan 2010 08:31:22 +0000