Fem gånger mer kärlek

Livet suger

Mon, 15 Mar 2010 17:21:15 +0000

Jag är så trött mentalt nu. Materiellt lever vi ett bra liv. Ekonomiskt sett alltså, och det är nog tack vare det som det går att stå ut. Hade det funnits ekonomiska problem också hade jag nog dränkt mig. Nej, så farligt är det inte. Fast några bakslag har det blivit. Att Buspojken är busig det visste vi redan. Att Buspojken är barnslig visste vi också. Som pedagog kunde jag se att Buspojken ligger mer i samklang med 4-åringarna på dagis än 6-åringarna i förskolan. Så det kom inte som en överaskning att läraren föreslår ytterligare ett år i förskoleklassen. Det är inget konstigt med det...det är bättre att gå om tidigt än att börja ettan och ständigt misslyckas. Fast i mammahjärtat känns det ändå. Buspojken har så dåligt självförtroende, och varannandag kantas av utbrott, att han hatar oss och att vi vill att han ska dö. Varannan dag anstränger han sig genom att sammarbeta och vara snäll. För att nästa dag bryta ihop och inte lyssna på ett ord man säger. Sedan är det Studsbollen. Han har stora rejäla problem. Det riktigt glänser AS kring honom. I skolan så gjordes ett ITTPA-test, där han låg under snitt. Enligt specialläraren så har han flera större svårigheter, och nästa drag är att göra ett LOGOS-test www.logometrica.com/index.cfm för att utröna vari hans lässvårigheter ligger. I övrigt så väntar vi på en basutredning, och i det här länet så är gången annorlunda än vad vi är vana vid från Västkusten. Studsbollen hamnar i konflikter hemma så fort han lämnar datorn. Det är mycket dramatik hemma , och mycket slag. Allt, allt är tråkigt och allt som är tråkigt är inte värt att göra. Kvar har vi Prinsessan, som klarar sig bra i skolan, men som lurar sin fröken gruvligt. Hon läser bra, men förstår inte mycket. Hon räknar bra, men bara i de rätta situationerna...nu är det även mycket lov, studiedagar och inte som vanligt. Så under den sista veckan har jag blivit halvt hörselskadad. Det har skrikits, det har varit ständiga utbrott, det har varit våld mellan barnen. Jag påbörjade en Komet-utbildning för tre veckor sedan i habiliteringens regi..men jag har förstått att alla dessa föräldrakurser förutsätter att man har ETT barn. Ett barn som man kan fokusera på, ge positiva förstärkningar, ignorera negativa beteenden. Och jag rekommenderar starkt Komet till dem som har ETT barn som de anser ha bekymmer med. Har man inte redan verktygen i sitt föräldraskap, som tydlighet,beröm, belöningar osv så har man nog mycket ut av kursen. Har man därmot som jag läst vartenda bok om föräldraskap som finns, dessutom läst pedagogik och specialpedagogik och gått speciella kurser om just NPF-problematik så fanns där inget nytt. För mig blev dessa tre timmar på måndagskvällar ytterligare ett stressmoment, och ett stressmoment att försöka att fokusera på ett barn, när det finns tre. Jag har verkligen börjat sakna mina föräldrar den sista tiden. Jag hade så gärna 1) velat ha barnvakt för jag och Tjuren har helt tappat bort varandra mellan jobb och utbrott. 2) Jag hade så gärna velat kunna dela upp barnen. Studsbollen har alltid kommit i tredjehand, och jag vet att det hade varit guld för honom att få tillbringa tid med både mamma och pappa tillsammans, och det hade det varit för alla tre barnen. Egentid existerar knapp tillsammans med barnen var för sig. Jag känner mig så otillräcklig som mamma. Jag har teorin, jag har kunskapen. Men varken jag eller Tjuren har de förutsättningar som barnen behöver för att utvecklas på ett bra sätt. Just nu suger allt. Jag vill bara rymma hemifrån. Det är långt till sommaren.

Vårstädning och drömmar

Sun, 07 Mar 2010 19:18:02 +0000

Idag har jag ägnat mig åt att köp fålla upp mina nya vårpaneler. Jag har haft lite svårt att hitta snygga gardiner, vita med lite grönt. På hemtex hittade jag dock några snygga paneler. På tok för långa så jag fick fålla upp dem. Jag är inte så jättebra på sådant även om jag använde fållfix. Men nu är de uppe iallafall. Jag har även städat och tvättat golvet. Jag är riktigt nöjd med mitt dagsverk. Och bifogar några bilder. Jag har även möblerat om lite sedan sista bilderna på tapetseringen. Om jag står vid hallen så ser det ut så här. Så småningom vill jag gärna ha någon snygg tavla eller något vitrinskåp vid väggen där växterna står. Matsalsbordet har fått flytta ut till vardagsrummet. Det är inte optimalt, men mer praktiskt. Dock passar matbordet inte in i rummet längre. Jag hade gärna sett ett sådant här bord från Miomöbler; Åminne matbord och Vilma stol. Men det får bli vid ett senare tillfälle, men det hade blivit mycket snyggare än vårt bruna matbord. Fast jag tror nog jag ska försöka spara ihop till det...med lite hjälp av Tjuren Något som jag är mindre förtjust i är tevehörnan i vårt nya matsalsrummet. Men Prinsessan har ett stort behov att få titta på teve och dra sig undan, och bara här och i stora teverummet i källaren finns tevejack. Så tills vi får installerat tevejack i hennes rum så får det bli så här. Det är inte minsta snyggt, men de kurar ihop sig i fotöljen framför. Divanerna har vi flyttat in i det som var den tidigare matsalen. Två omplanterade små palmer väntar på större ytterkrukor. Så småningom vill jag nog gärna ha någon form av avlastningsbord här och kanske något väggord. Det gamla marmorbordet har kommit upp igen. Under ligger min massagesits jag fick av Tjuren i julklapp. Jag höll på att glömma min fina ljusstake som jag köpte i Enköping. Den står vid fönstret i det nya matsalsrummet.Bilden blev lite dålig så den gör den inte helt rättvisa. Jag väljer att inte skriva om den i övrigt jävliga helgen. Tank god it´s monday! Imorgon.

6 veckor

Sat, 27 Feb 2010 23:06:44 +0000

I sex veckor har jag varit utan sömntabletter nu. Sover jag bättre? Nej. Jag ligger förvisso inte vaken hela nätterna, utan med hjälp av att jag stjäl Prinsessans melatonin så har jag somnat någång efter midnatt så där. Jag vaknar dock jättelätt. Och jag sover inte bra. Sedan jag slutade med sömntabletterna har jag även hamnat i någon form av nedstämdhet. Jag är inte glad längre, och svår att tillfredställa. Inget är bra liksom. Så nu har jag gett upp. På måndag har jag telefontid med psykdoktorn, så får han skriva ut mer sömntabletter till mig. En annan sak som kom lite som en chock är att Studsbollen remitterades till bup av skolsköterskan för någon månad sen, om ens det. Igår kom en kallelse, fast jag såg den först i dag, när jag skulle hämta reklamen och märkte att jag hade missat posten igår. Så nu ska jag fylla i ett stort formulär...det känns lite sådär...jag trodde det skulle ta ett tag. Ett långt tag. En tredje sak som vände upp och ner på mig var ett telefonsamtal jag fick igår. Jag satt vid datorn när mobilen ringde. Och det var tur att jag satt, för när jag förstod vem det var i telefonen så blev jag smått svimfärdig. Det var en människa som jag aldrig, aldrig trodde skulle ringa. Det var min äldsta son. Jag orkar inte dra historen här utan den går att läsa på en urgammal hemsida jag hade. hem.passagen.se/lindas_sida/ Sist jag träffade min äldsta son var Buspojken 6 månader och äldsta sonen fyllde 10 år. Det var sista gången jag träffade honom Jag har pratat med honom någon gång om året, vanligtvis när han fyllt år. Jag har skrivit brev som aldrig fått svar. jag har ringt och mycket sällan har någon svarat. Sista gången jag pratade med honom var när han fyllde 16. Han visste inte att jag hade flyttat trots att jag berättat det för hans pappa, skickat flyttkort och skickat brev. Han visste inget. Han visade ett intresse för mig och för sina syskon. Det kändes hoppfullt. Sedan blev det tyst igen. Ingen svarade när jag ringde. Och jag hittade inte ens deras adress på eniro. Jag började tro att de flyttat.... Igår ringde han. Ont i magen...kunde det verkligen vara han? Jag väntade på att han skulle tala om att något hänt hans pappa. Men han ringde för att han kunde. I all hemlighet. Och inte hemifrån. Jag fick ett mobilnummer. Han kan inte ringa från mobilen, bara ta emot samtal. Jag hoppas åh så jag hoppas att vi kan behålla denna lilla kontakten. Jag hoppas att han så småningom lyckas ta sig ifån sin pappa så vi kan få lite kontakt och lära känna varandra. Vi pratade i 40 minuter vilket var mer än vi pratat under de snart 7 åren vi inte fått träffas.Inte ens ett kort på honom har jag sett. Det sista kortet jag har på honom är ett skolfoto när han var 13 år. Men han ringde

Lite lätt nedstämd

Fri, 26 Feb 2010 14:17:27 +0000

På många sätt är livet mycket bättre här uppe i Bålsta. Jag trivs verkligen. Fast vissa nackdelar finns. Sjukvården är en. Idag ringde jag vårdcentralen för att boka en läkartid. Jag blev ombedd att få återkomma om två veckor...för att boka en tid. Döh... Jag har medlemskap på Curves men nyttjar det inte. Jag borde. Och jag skall. Så fort jag inte känner mig febrig längre. Då skall jag boka in tider som får bli lika viktiga som om de vore läkartider. Fast det stora problemet är nog att jag tycker inte det är kul att träna. Och de har dumma öppettider. När jag kommer från träningen så är jag utmattad, och den utmattningen varar i två dygn. Jag vill träna något som är roligt och som ger mig energi snarare än tar energi. Något som jag faktiskt längtar efter är att jogga. Men det kan jag inte. Jag kan inte ens promenera längre sträckor utan att få ont i fötter och leder. Av den anledningen ville jag söka läkare. Men icke. En annan nackdel här är den kapitala bristen på barnvakter. Jag hade så gärna velat ut till Stockholm, shoppa, gå på bio, käka på restaurang...men ska jag göra det måste jag göra det ensam. Hur kul är det på en skala? Jag och Tjuren kan aldrig göra något tillsammans såvida det inte är på hemmaplan, och det med barnen. Det är tråkigt och har en dålig inverkan på förhållandet. Det blir inte bättre av att Tjuren jobbar och tränar två dagar i veckan då han inte är hemma förrän 23 på kvällen, så när helgen kommer så vill han bara vara hemma och spela tv-spel, vilket gör mig skogstokig. Fast mest av allt är jag nog understimulerad efter att ha haft barnen hemma på sportlovet. Jag känner mig rejält bunden. Till helgen är Tjuren borta på träningsläger så även denna helgen går bort. Inte ens bokrean har jag fått gå på

Snö, snö, snö

Thu, 25 Feb 2010 14:37:44 +0000

Eftersom det inte finns mycket annat än snö så kommer några snöiga kort. De här korten togs i tisdags. Man måste skotta små gångar annars så vadar man i snö. Hjälpas åt får man göra ibland. Det finns inte ett spår av dammen som ligger någonstans under snön. Buspojken kom på att man kunde använda snövallarna att åka pulka på. Jo, då ner kom han allt!

Att må bra

Fri, 19 Feb 2010 20:44:53 +0000

Ibland kan jag undra varför det är så svårt att göra det man mår bra av. Jag mår bra av flera saker, det svåra är att göra dem. Jag mår bra av att det är snyggt och ordning hemma. Men jag har svårt att hålla ordning.Det krävs ju ett regelbundet städande och rensande för att hålla snyggt och iordning...tänk att det ska vara så svårt. Jag mår bra av att promenera. Jag har dock sedan en längre tid tillbaks värk i både fötter och ben och kan bara gå i ett par skor. Jag måste till en ortoped, men att få till och komma ihåg detta telefonsamtal känns lika svårt som att vinna på lotto. Jag mår bra av glada barn. Både Elias och Cassandra borde få en stund i veckan med bara mig, då jag gör något med bara ett av barnen. Men inte heller det blir av. Det här kortet togs i början av januari. Nu är vi inne i slutet av feburari och vi har ännu mer snö. Jag längtar efter sommaren. När jag hämtade Buspojken idag så fick han astmatisk hosta när vi kom ut från fritids. När vi kom hem fick han astmamedicin. En liten stund senare hittar jag honom i hans säng med täcket över sig. "Jag fryyser". Det visade sig att han hade 39 graders feber. Bara sådär. Han somnade vid 19...på en fredag. Då är man sjuk. Själv är jag trött, har huvudvärk. Det har jag alltid numer. Den blir bara värre också. Så jag borde boka tid hos läkaren också. Det har jag tänkt sedan jul....och det har fortfarande inte blivit av. Varför är det så svårt att göra det som man mår bra av?

Ingen supermänniska

Wed, 17 Feb 2010 20:07:02 +0000

Det skär i mig att erkänna det. Jag gör det inte godvilligt. Erkännandet kommer dock här. JAG ÄR INGEN SUPERMÄNNISKA. Det är nämligen så att jag har börjat studera. Jag kom in på 3 stycken distanskurser. Alla kurserna är på halvfart, dvs 50%. En halvfartskurs förväntas man lägga minst 20 timmar på studier. Jag kom in på "Engelska för lärare F-6" 50% , "Kreativ matematik F-6 " 50% och "Svenska för grundskolan åk 4-9" 50%. Vem som helst som kan bara lite matte inser snabbt att 50+50+50=150% vilket ger 60 studietimmar i veckan. Jag jobbar även 50% som elevassistent. Vilket innebär att jag är fullt sysselsatt 80 timmar i veckan. Utöver det har jag som bekant även 3 barn och en periodvis frånvarande man. Jag trodde faktiskt jag skulle klara det. Tills jag laddade hem tentan för första delkursen i Svenska. Grammatik och språkstruktur....Och jag börjar inse nu...Jag är ingen supermänniska. Jag som inte ens vill jobba på högstadiet, varför ska jag envisas med att läsa svenska för att göra mig behörig till att undervisa högstadieungdomar. Så jag har gjort ett beslut...Jag kommer hoppa av svenskan. Jag ville läsa den för min egen skull, för att utmana mig själv. Lära mig skriva igen, analysera texter och läsa mer litteratur. Jag tror dock att den utmaningen får vänta. Jag är redan behörig att undervisa i svenska upp till år 6. Jag läser matematiken, som gör mig behörig till år 6, och jag läser engelskan som gör mig behörig till år 6. Det får räcka. Så småningom vill jag läsa till speciallärare, så någon måtta med studier får det vara. Att studera 100% och jobba 50% torde räcka för min del. Även om jag kan vara envis till dumdristighet, så är jag ingen supermänniska. Det känns väldigt skönt att ha tagit beslutet att hoppa av svenskan. Jag har suttit och kämpat med denna tentan sedan i söndags. Jag har svurit och svurit. Jag har inte varit någon rolig mamma. Jag har kommit hem från jobbet, och sedan suttit framför datorn med mängder av grammatikböcker och inte blivit klokare. Nu kan jag istället koncentrera mig på det som är roligt, som engelskan och matten. En tyngd har fallit från mina axlar.

Släng av magsjuka

Wed, 10 Feb 2010 13:05:22 +0000

På väg till bilen igår, när vi skulle iväg till skolan, så böjer sig Studsbollen framåt. "Jag har ont i magen, känns som jag ska kräkas". Jag skickar in honom igen och åker iväg med de två små vilddjuren till skolan. När jag sedan sitter hos min elev, och försöker få till någon form av undervisning, så ringer Studsbollen och talar om att han kräkts. Två gånger. Idag på morgonen så är det min tur. Fast jag har tur..jag behöver inte kräkas...det tar den andra vägen istället. Jag känner mig definitivt inte sjuk, och hade det inte varit för att Studsbollen kräkts igår så hade jag nog inte ens övervägt att vara hemma. Men nu är jag hemma, idag och imorgon. Studsbollen får vara hemma imorgon också för säkerhets skull. Till skillnad från mig så mår han fortfarande lite tjuvtjockt. En bild på kirre som har det hur mysigt som helst i Studsbollens famn.

Ordning och reda

Sun, 07 Feb 2010 14:40:25 +0000

...är väl inte direkt det som kännetecknar den här familjen. Jag vill ha det snyggt. Jag vill ha ordning och reda...det är vad jag strävar efter hela tiden. Därför städar jag hela tiden. Problemet är att denna ordningen är det bara jag som strävar efter, denna önskan är inget som delas av någon annan i familjen. Tjuren hjälper till på order. Just nu är det hobbyrummet som vi arbetar med. Här är den delen av hobbyrummet där pyssel och mer hobby/verkstadsbetonat arbete ska ske. Och även om vi är långt ifrån färdiga så ser man mycket mer av arbetsbänken på den här bilden än man gjorde tidigare. Här är det då tänkt att vara en studiehörna till mig. Men som ni ser...så går det ännu inte att använda som studiehörn. Men ni kan se golvet. Och det kunde man inte se tidigare. Det går sakta framåt. Det som är min stora huvudvärk är hallen. Jag vet bara inte hur man ska få ordning där. Vi är 5 stycken i familjen och en katt. Oftast slänger ungarna sina jackor rakt ner på golvet. Det här är vad som möter när man öppnar yttterdörren. En smal gång. Bakom innedörren står en skohylla och bredvid den står kattlådan. Det finns en röd panel så jackhängarna hänger såpass högt upp att Buspojken inte når, vilket innebär att hans jackor oftast hamnar på golvet bredvid eller på kattlådan. Så här ser det ut när man står vid den röda panelen och fotograferar. Det finns en snyggt elementskydd, där det läggs alla möjliga och omöjliga saker. Mellan innedörren och elementskyddet står alltså skostället. Hallen leder alltså till köket och vårt sovrum. På ena sidan skymtar en spegelvägg. Om man står vid köksingången och fotar så har vi försökt dölja röran med ett tygstycke. Meningen är alltså att tyget ska dölja den röra som döljer sig bakom med jackor, skor, den gula tunnan finns vantar, mössor, halsdukar etc. Vi har även vår grovsortering där. Men som sagt så är jag inte heller nöjd med hallen. Det lätta är färgen...den röda panelen ska så småningom målas om, och vi ska ha nya tapeter. Det riktigt svåra är förvaringen. Dammsugaren brukar allt som oftast gömmas bakom tygstycket också. Jag vill ha ordning i hallen. Den ska vara lätt att dammsuga och lätt för barnen att hålla iordning sina saker. Men HUR??? Vi har inte mycket att arbeta med. Har ni tips eller råd? Tips på smarta förvaringsmöbler/hallmöbler? Hur har ni andra gjort för att få ordning i röran som brukar bli i hallen? Jag tar tacksamt emot alla tips ni kan tänkas ha.

Ibland förvånar jag mig själv

Thu, 28 Jan 2010 20:16:15 +0000

Nu sitter/ ligger jag på ett vandrarhem i Karlstad. Jag har tagit tåget från Bålsta, bytte i Hallsberg och sedan buss till vandrarhemmet. För att imorgon gå på en kursintroduktion för engelska för lärare. Detta är något jag aldrig...jag menar aldrig hade gjort för några år sedan. Det var väldigt nära att jag inte började min lärarutbildning alls. För jag tyckte det var så läskigt att bara åka till Göteborgs universitet. Det gav mig sån ångest, alla nya platser...alla nya personer. Jag mådde förvisso inte bra när jag skulle åka idag, men det berodde nog mer på muskel och ledvärk och en feber på nästan 38 grader, än själva resfebern. Nu är jag här, vid liv. Förvisso fryser jag en hel del...och jag sakna katten, mina kuddar och mina täcken. Ipren köpte jag på pressbyrån. Denna resa jag har gjort, allt jag faktiskt vågat, som jag tidigare varit livrädd för. Jag förvånar mig själv. Jag hoppas bara att jag inte blir sämre än jag är nu. Ipren lindrar..men inte om jag måste ränna runt hela tiden. Nu ska jag vara här fram till tisdag kväll. Och nu är jag trött.