Mitt liv - här är den Nakna Sanningen

Fast i isen

Fri, 05 Mar 2010 13:36:54 +0000

Nu är jag inte fast längre, men det var några dramatiska timmar jag och Lillan upplevde på Ålands Hav ombord på Amorella när vi sammanstötte med fartyget Finnfellow när de båda satt fast i isen. Det var meningen att vi skulle åka med Rosella - som jag alltid gör - till Kapellskär, men blev uppringda av Viking Line som meddelade att hennes turer ställts in pga isläget, men att vi var välkomna att åka med Amorella direkt till Stockholm. Sagt och gjort, vi tuffade iväg i rätt tid och det var knappt ett isflak i sikte. Förrän vi satt fast. Runt om oss satt det båtar överallt. Bl a Isabella på väg till Åbo som var 3,5 timme försenad. Kunde inte den förseningen ha gett Amorellas befäl en hint om att ställa in ALTERNATIVT gå den södra vägen som Silja gjorde? När vi suttit där en bra stund - i matsalen med god mat och en gigantisk dessertbuffé - kom Finnfellow upp jämsides och la sig fast ca 30 m bort. Efter en rätt lång stund var hon plötsligt mycket närmare och Lillan skojade lite och sa; - oj vi kommer att kollidera om de inte gör nåt, det är bäst att jag håller emot lite. Jag svarade att hon skulle kila upp på däck och hänga fast ett par fendertar. Lite flamsiga tittade vi ner mot isen och konstaterade att det var ett sånt enormt sug i det lilla vatten vi såg, och att det var oundvikligt att båtarna skulle stöta ihop, eftersom Finnfellow sögs bakåt i en båge mot oss. Efter bara ett par minuter bumpade det till - inte kraftigare än en bump mot ett isflak så den som inte såg stöten visste nog inte ens att den skett. Efter bara ett par minuter ropade de i högtalarna Giv akt! Giv akt! Samtliga passagerare skall komma upp från sina hytter och ALLA skall omedelbart ta sig till fören på plan 7 och 8. På tre språk och ungefär 10 ggr ropades detta ut. Under de trettio år som gått sen båten jag jobbade på förliste i engelska kanalen, har jag aldrig varit rädd på en båt. Då togs vi upp i livselen av håvrande helikoptrar och allt gick bra. Men igår blev jag rädd. Jag tänkte att det finns nog ingen möjlighet att man ska klara sig oskadd två gånger. På de få minuter vi satt där innan vi fick besked att faran var över hann jag tänka på många båtar som ligger på havets botten, men framför allt tänkte jag på människans behov av att utmana naturen. Faktiskt grät jag lite och nynnade Wiehes låt om Titanic "Det började som en skakning på nedre däck"... Jag har alltid tänkt - trots att jag inte gillar snö - att jag vill åka till Svalbard och titta på isbjörnar och uppleva isarnas kraft och storslagenhet. Den önskan är nog för alltid över, när jag nu fått se och uppleva isarnas kraft. Även om det "bara" var på lilla Ålands Hav. Isbjörnarna får jag kolla på annat håll, Animal Planet kanske. Vi matades med information via vänner och anhöriga om vad som skulle kunna tänkas ske. På båten var de mer sparsamma och berättade bara när de verkligen visste något. Sannolikt skulle vi gå till Åland eller Åbo eftersom båten skulle behöva in i dock för att laga skrovet och de två hytter som skadats. Men att vi skulle HAMNa i Stockholm var fortfarande en möjlighet, om än liten. Ymer på väg från Sundsvall och framme vid midnatt var ett besked vi fick både av bryggan och TV4 Nyheterna. Nyheterna påstod också att även om vi skulle komma loss så skulle vi inte kunna gå åt något håll pga ett fruktansvärt oväder som var på ingång. Det var dock inga uppgifter som personalen bekräftade. Sen fick vi gå till buffématsalen och äta och dricka så mycket vi ville. Finnarna drack så mycket de ville kan jag säga. Om vi hade en finne i sikte var det en mycket full sådan. En hytt fick vi också och sen tog en lång lång väntan sin början. Det var långtråkigt och segt och vi hade inte ens full tillgång till Internet. Då och då bara. När Ymer väl var framme började den stora trandansen. Hon och de två mindre isbrytarna; Tor och Vidar Viking, for fram och tillbaka, runt, runt i en sällan skådad uppvisning. Mest Ymer, för de andra två fastnade mellan varven. Jag bestämde mig för att gå och lägga mig. Vi skulle få besked om vart vi skulle gå efter att vi kommit loss. Befälet på Ymer och ingen annnan skulle fatta det beslutet. Just när jag lagt mig kom ett mess från min vän i viken. Han som aldrig blir orolig var plötsligt det. Högsta militära beredskap för en snabb evakuering med helikoptrar av båten. NEEEEJ, inte livsele en gång till. Tack A för din support under långa timmar. Plötsligt gav alla trägna försök resultat, vi rörde på oss!! 100 m men ändå. Ny dans och hundra meter till. På fjärde försöket gick vi loss och Ymer gick vidare för att hjälpa fler båtar. Sträckan det tagit 8 timmar och tre isbrytare att tillryggalägga var ca 400m. Till sången av isflak som slog mot skrovet somnade vi och ½7 rullade vi av färjan i Stockholm. När jag var liten sjöng min pappa en barnvisa för mig om Lykke Liten. Imorse tänkte jag mycket på den känslan. Jag kommer inte ihåg vad visan handlar om men jag kände mig trygg och älskad. Den känslan har jag nu också.

Ålder, tid och gamla majskolvar

Wed, 03 Mar 2010 20:41:16 +0000

Mina föräldrar var båda två "sladdisar". Lite kan man väl säga att jag är det också. I alla fall så pass mycket att när jag idag pratar om mina mor- och farföräldrar så höjs det på mer än ett ögonbryn när jag säger att de var födda på 1870- och 80-talen. Frågan jag får ofta är -hur gammal är du EGENTLIGEN? Tänk det undrar jag också. Eller kanske undrar jag mest över vad ålder, år, synsätt, utveckling och tillbakabildande gör med oss sett över tid. När jag fyllde8 år fick jag en silverbrosch av min mycket gamla faster. Hon var 50 år. Yngre än jag är idag, men gammal. Gammal i sitt sätt att vara, sitt sätt att klä sig och forutom det var hon inskränkt. Broschen jag fick såg ut som majskolvar på sin stängel med några blad runt. Men hallå, MAJSKOLVAR?!? Vilken idiot kom på att göra en silverbrosch med majskolvar? Och vilken idiot kom på tanken att köpa sagda brosch? Min faster var inte bara gammal, hon var elak också. Jag och min syster var depraverade ungar som sannolikt skulle bli både kriminella och missbrukare, och genom den otacksamhet jag visade när jag inte kastade mig om halsen på henne och tackade för den finfina broschen, skulle jag hamna i helvetet. Nu nästan 46 år senare tittade jag igenom gamla saker. Såna där saker som har legat i sina lådor märkta med "minnessaker" som har varit med flytt efter flytt utan att nägonsin gås igenom. Men nu var det alltså dags. Där mitt bland alla grejer låg min majskolvbrosch, och jag upptäckte att det alls inte var några majskolvar utan liljekonvaljer. Dessutom kom jag på att den var rätt söt. Så nu undrar jag; har jag ändrat smak för att jag är gammal - läs ungefär lika gammal som min faster var när hon köpte broschen - eller är det för att jag inte längre är den lilla flickan som hunsades av sin elaka faster(hon bodde hos oss när jag var liten och mamma låg på sjukhus, och det jag minns från den tiden är hennes hårda nypor och mina stora blåmärken) utan faktiskt kunde se broschen precis som den är? Det enda jag vet angående det är att vi sakta förändras med tiden. I vissa avseenden till det bättre och i andra till det sämre. Antar jag. Jag får fortsätta att grubbla på det till dess jag blir riktigt gammal. För det tänker jag bli, no doubt about it.

Kvinnliga förtecken på vårt vis

Sun, 21 Feb 2010 23:20:37 +0000

Flera gånger senaste veckan har jag nypt mig i armen och frågat mig om det är sant. Sant att Noelia, Åsa; Lena och Birgitta faktiskt kunde göra sig lediga från arbeten, uppdrag och familjer samtidigt. Jo, det var sant, men säg då den visshet som får råda särskilt länge. Kung Bore hade andra planer än vi, och spred kubikmeter med snö, vind och kyla över gamla Svedala. Väderprognosen för Åland var bättre, men inte mycket. Det kunde väl inte vara så illa så att yttre faktorer skulle få påverka, ja rent av helt ändra våra planer? Mina kära vänner lät sig inte skrämmas av något hot om 40-60 cm snö, stormbyar och andra extremvädersymptom. De tog i fredags färjan från Kapellskär för en helg mitt i Ålands Hav. Laddade till tänderna med vin, bacardibreezers och pokerskills ramlade de in i mitt lilla hem på eftermiddagen. Med skumpa firade vi att vi hade en härlig helg framför oss och vi laddade för en av helgens begivenheter; Ladies Night i poker på Casino Paf. Totalt var vi sjutton startande; de fyra svenska vännerna, 12 åländskor och så jag. Svårt att veta vilken grupptillhörighet jag har, är jag som boende på Åland åländska per automatik, eller kan man aldrig bli det? En timme innan turneringsstart arrangerade Paf en pokerskola vilket gjorde att det kom några nya ansikten till start. Väldigt kul och de verkade tycka att det är spännande. Jag hoppas verkligen att de kommer tillbaka. Turneringen blev en trevlig tillställning med trevlig stämning och goa tjejer. Åsa tog fram rakkniven i ungefär tredje potten och vägrade att släppa taget om den. Gittan var den som fíck tacka för sig först, och när vi kom till pengarna var det Lena, Åsa och jag kvar. Vi beslöt att dela pengarna rakt av på tre och enbart spela om Pafs bonuspris som var en biljett till Åland Masters nästa helg. Där får endast personer födda eller skrivna på Åland delta, så den av Lena och Åsa som vann skulle få motsvarande summa i ett Live Event vid annat tillfälle. Jag åkte rätt snabbt i en pott mot Åsa där jag var megafavorit, men turfaktorn får aldrig underskattas. När jag åkt ut påbörjades en Heads Up som tog flera timmar. Till sist stod Åsa som vinnare, och det betyder att hon har 75% av inköpet till Paf/Svitenkryssningen 13 mars klar. Senare under helgen blev jag uppringd av Johan som var turneringsansvarig och han överraskade mig med att jag som bästa åländska blir inbjuden att spela ÅM. Sååå, där fick jag två fantastiska besked i ett; dels inbjudan och dels att jag officiellt nu är åländska! Lördagen tillbringades i mjukisbyxor, framför tv:n, läsandes, skrattandes, några spelade poker på nätet, andra lagade mat och nån sov middag, men framför allt var vi tillsammans. Sen blev det melodifestival - då sjöngskrek Gittan och jag som de gamla proggare vi är Nationalteaterns "omoralisk schlagerfässtivaal" på bred göttebårrska - och efter det spelade vi ett spel som heter "Med andra ord" ett slags prat-charad; mycket underhållande. Utmattade sov vi sen så det stod härliga till och efter söndagens frukost var det dags för kvartetten att återvända till vardagen. Fan, vad kul vi hade!

Lipsill

Thu, 18 Feb 2010 22:36:26 +0000

Jag har blivit så förbannat blödig. Fäller tårar för minsta lilla sak. Inte riktigt över det verkliga livet kanske - i form av mitt eget - utan mer som min pappa gjorde. Jag blir precis som han gråtmild av bragder och askungesagor. Och av musik med starka minnen. Och av filmer. Se på Anja Pärsons come-back efter den våldsamma kraschen i störtloppet. Hon kopplar in sin enorma vinnarskalle och alldeles oavsett om hon tog medalj eller hade kommit sexa eller sist så tog hon sin blåslagna kropp till start och körde för seger. En viss tvekan - en fullt förståelig sådan - i mittdelen av störtloppet kostade henne antagligen guldet. För mig är hon en självklar kandidat till bragdguldet i höst. Och när jag konstaterat det, måste jag ju gråta lite. Har just tittat på Susan Boyle på TV. En sedan barndomen mobbad, handikappad kvinna som 47 år gammal söker till "Britains got talent" och berättar för en arrogant jury att hon vill bli professionell sångerska. De himlar med ögonen och publiken vill se denna kvinna ätas till frukost av juryn. När hon sjunger får juryn publiken och jag gåshud och då går det inte att hålla tillbaka tårarna. Kanske ska jag passa på att se filmen Doktor Zjivago som var den första film jag såg på bio på en kvällsföreställning. Den filmen handlar om en mörk, mörk tid i historien och ser man den finns det all anledning att gråta; och inte bara av sentimentalitet.

Att shoppa på nätet

Mon, 15 Feb 2010 15:42:15 +0000

Med stor förtrytelse har jag upptäckt att jag är torsk på att shoppa på nätet. När jag var liten beställde man från kataloger (ja långt efter jag blivit vuxen också förstås), men då för tiden var det nästan bara folk på landsbygden som beställde för vi i stan kunde ju bara slinka in i affären. Kvalitén var undermålig - åtminstone enligt min mamma - och det borde - också enligt min mamma - TeKoindustrin skämts över med tanke på att Borås då var tekons Mecka och tygerna var allmänt kända världen över för sin höga kvalité. Postorderföretagen som översvämmade Borås köpte förmodligen sina varor från utlandet. Idag kan man verkligen köpa allt på nätet. Och alla lockas vi av modebloggar, inredningsbloggar, reklam och annonser via alla mediekanaler. Droppen urholkar stenen och till sist är man fullständigt övertygad om att man inte kan leva utan det där speciella sminket, de blå bootsen, maggördeln eller för all del någon av alla TV-shops förträffliga produkter. Häromdagen beställde jag en golvmopp från Tvins. H2O Mop. Det kommer med en hel radda attiraljer och tillbehör och det kommer att kännas som lilla julafton när jag ska packa upp den. Men LITE skämmigt är det. För jag vågar inte riktigt tro på att den är så där himla bra som de säger. Idag skrev Hefo på FB att hon funderar på att köpa samma mopp med orden "den verkar ju helt fantastisk". Surrade lite med henne på msn om dess fördelar och vi pratade hur bra det och det och det verkade och plötsligt slog det mig; vi lät verkligen som de amerikanska hemmafruar som pratar för TV-shops varor i reklamen. Lätt hjärntvättad väntar jag med spänning på leveransen, och ni kan vara övertygade om att jag återkommer med en rescension. Då får ni veta om jag är en värre torsk än jag tror...Och om jag är det ska jag tipsa Hefo om att hon bör avstå miraklet.

Hå hå ja ja för dubbelspråkigt

Sat, 13 Feb 2010 11:22:27 +0000

Ni vet det där med karuseller och gungor. Jag kan shoppa både det ena och det andra utan att konsultera min budget samtidigt som jag har medlemskort och samlar poäng, tex hos K-market som är Finlands motsvarighet till ICA. Poängen kan jag leva utan, men de har ofta riktigt bra erbjudanden och det bör ju utnyttjas om det är varor man ändå tänkt köpa. Hur glad blir man då när alla erbjudanden mailas på finska? 10% av de finska medborgarna har svenska som modersmål. På Åland är det svenska som gäller eftersom det är en enspråkig region. Som konsument är man som vanligt; lurad!

Bland snömodd och fåtöljer

Thu, 11 Feb 2010 01:33:02 +0000

I stora städer borde det inte få finnas snö. Kort sagt; i Stockholm ser det för djävligt ut. Kolsvarta vallar som man antar att det finns vit snö inuti, knöggliga trottoarer med isklumpar så inte en enda människa kan ta sig fram utan att riskera att bryta armar och ben av sig. Om man till äventyrs skulle hitta ett ställe att promenera någorlunda säkert på, är det längs husen. Nära väggen. Men DÄR kan ju ingen människa gå. På vartenda tak står det snöskottare som vid signal från en kollega på gatan med visselpipa i munnen, vräker ner snömassor och stora istappar. Och då menar jag stora. Typ meterlånga. Om man då står intill huset är man dödens lilla lammunge. Inte för att man står där, för då har man blivit bortsjasad av mannen med visselpipan dvs man är tillbaks på trottardelen med isklumparna och halkar omkring. Än så länge har jag inte brutit ens det minsta lilla ben i kroppen, men lite känns det allt som Moment 22. Igår var jag på a-kassans kontor för att ta reda på varför de inte skickat mina övergångspapper till den finska a-kassan som jag beställde i oktober. Jo, det fanns en anledning. Som uppenbarade sig genom min fråga. Systemutvecklarna gjorde om medlemsregistret för att likrikta det mot andra EU-länders system. Det var särskilt viktigt i de fall det skulle göras övergångar till eller från andra länder. Men då lyckas Bill och Bull med följande. Samtliga inmatade postnummer hämtade information från posten till vilken postadress de var knutna. Någonstans i någon tanke blev allting upp och ner. 221 00 Mariehamn är min postadress. 221 00 letade postens dator upp i Lund. Alltså skickades min post till Lund. För att aldrig mer återses. 416 59 går till en landsortsstad i Frankrike. Eller till nägonstans utanför Göteborg om man konsulterar Unionens nya system. Och då arbetades alltså detta system fram för att förenkla all hantering av utlandsärenden. Hur tänkte de? Jag undrar också lite över hur man tänker när man sätter upp följande dokument i ett av sina besöksrum: Detta är rum 302 och här skall finnas: 1 ovalt bord 6 gröna karmstolar 1 bokhylla på hjul 1 skrivbord 1 mörkblå skrivbordsstol 1 orange besöksfåtölj Om du lånar något, vänligen återlämna det innan lånetidens utgång. När jag satt där i rummet och väntade på min handläggare upptäckte jag plötsligt att besöksstolen jag satt i varken var orange eller fåtölj, utan istället en av de gröna karmstolarna. Och vad ännu värre var, det fanns ingen orange fåtölj överhuvudtaget i rummet. När handläggaren kom in i rummet sa jag nästan omgående att jag inte hade något att göra med den försvunna fåtöljen. Nej jag vet det sa han, det är en annan medlem som lånat den. Har de någon slags biblioteksverksamhet på möbler på Unionen? Endast för utlåning. Detta ex är just nu extra populärt att låna så lånetiden är förkortad. Lånar de ut kontorsmöbler för att folk ska sitta hemma och öva på att vara på en arbetsplats? Så att de har det i färskt minne när de får jobb igen? Det kändes skönt att gå därifrån. Jag hade fått mina papper och de hade koll på sin fåtölj. Men jag undrar fortfarande om jag inte kommer att få se det här i Dolda Kameran, eller kan det verkligen vara på riktigt?

Några dagar mitt i livet

Mon, 08 Feb 2010 15:22:39 +0000

Det har varit intensiva dagar under Mariehamns Winter Jazz. Jag har jobbat 4 kvällar och alla kvällar har vi haft uppträdande. Jazz på torsdagen, swing på fredagen och på lördagen, ja då var det ett fantastiskt bluesband från Sverige. Jonathan Stenson Band. Har ni möjlighet att se honom, gör det. Söndagen får jag nog hålla för mest speciell trots allt. On stage på Parks lilla barscen; Linda Gail Lewis. Det svängde ett gäng kan jag säga. Klingar det inte bekant alls? Nå, hon har spelat sedan 60-talet, gammal hederlig rock ´n roll. Precis som sin namnkunnige 12 år äldre bror Jerry Lee Lewis. De har spelat tillsammans i ett antal turnéer runt hela klotet. Efter konserten hade jag en trevlig pratstund med denna 63-åriga tjej. Född och uppväxt i den amerikanska södern med allt vad det innebär. Det starkaste minnet hon har av Europa var när hon turnerade tillsammans med den levande legenden B.B King. De var inne på sin 28:e konsert på lika många dagar och Linda var för första gången i Wien, eller för henne - Vienna. Dagen efter konserten var de äntligen spellediga och Linda och B.B bestämde sig för att åka in till stan för att äta de österrikiska specialiteterna Wienerschnitzel och Apfelstrudel. Lite förvånade blev de när chauffören pratade franska, men de blandade ihop Österrike och Schweiz och konstaterade att där har de ju flera officiella språk. Chauffören sa att det var ca 1½ timmes bilfärd till city. Nåväl, det kunde det väl vara värt. Sedan slumrade de in i baksätet och vaknade av att chauffören sa att nu är vi framme. Å vad jag skulle ha velat se B.B Kings min när han blickade upp på Eiffeltornet, och gallskrek: Hur länge har vi sovit, vi är ju i Paris, God damn it! Knorren på historien är att de inte alls spelade i Wien (förstås) utan i Viennes 150 km sydväst om Paris. Vem hade inte velat vara en liten fluga där och då? Nu sitter jag på Rosella på väg till Stockholm för att umgås med goda vänner men också för att slåss mot väderkvarnar. Vem vill vara min Sancho Pancha? Att åka med Rosella är inte någonting jag brukar uppskatta men idag kan jag inte låta bli att mysa lite. 90% av resenärerna är svenska pensionärer som tar en liten kryssning över dagen. De har så roligt. De pratar och dricker vin, spelar kort och dansar. Lite extra intensivt till den odödlige slagdängan "De sista ljuva åren". Ja, det står ett vedsågargäng på scenen och mal dansbandslåtar, men jag förlåter dem det för det är en fröjd att se dessa gamla par som varit gifta i en evighet och dansat med varandra ännu längre, att se hur roligt de fortfarande tycker att det är. När jag blir gammal vill jag också vara just vad de är; en glad pensionär.

Sitter på Ålands Hav

Fri, 29 Jan 2010 07:08:17 +0000

Fascinerande. Steg upp i ottan och gick ut på min trappa. Så där dov tystnad som bara nysnö kan ge. Snön var lätt och fluffig och hade jag bara haft rätt kläder hade jag kastat mig mitt i fluffigheten och gjort änglar. Men eftersom jag var på väg till färjan fick jag skjuta upp det till imorgon. Men då jäklar ska det bli änglar. Just över trädtopparna stod fullmånen, stor och nästan alldeles röd. Med 21 minusgrader i Strandnäs tuffade jag iväg i min över dagen hyrda Transitbuss för att hämta min soffa jag köpt av Lina. Väl ombord blev det stor frukostbuffé så nu sitter jag här alldeles mätt och glad. Nu ligger dimman tät över havet och jag önskar mig bara en sak. Att det inte blir några incidenter - man vet aldrig så noga med en nyservad båt, kanske glömde de att byta tändstiften - så man måste klättra i livbåtarna. Visserligen finns det överlevnadsdräkter men jag kan vara utan den erfarenheten. Nej, vi kör som vanligt tycker jag. Om 75 minuter lägger vi till i Kapellskär. Sen ska jag bara klara halkan in till stan, men det har jag gjort förr, så varför skulle inte det fungera idag? Ska köpa mig en ny mobil, båda mina har pajat, den ena mer, den andra lite mindre. Men hur svårt ska det vara? De tre modeller jag väljer mellan de är slut ÖVERALLT. Tack och lov finns det ju e-handel om allt annat spricker. Någon som har LG KP500, LG KU990i eller Samsung S5230? Och i så fall, bra eller? Jag ska inte ha nåt dyrt eller invecklat, bara en med hygglig kamera och pekskärm med tangentbord. Det mesta andra är lull lull och inget jag kommer att använda.

Jag saknar MLI

Tue, 26 Jan 2010 02:54:02 +0000

I lördags var det ett år sedan vi tog farväl av MLI. Jag tänker på henne nästan varje dag, ibland skrattar jag och ibland gråter jag. Jag tycker att det är så märkligt med saknad. På något sått är det som om den blir större ju längre tiden går. Eller är det så enkelt att sorg har ett ansikte och saknad ett annat? Och att saknaden ersätter sorgen? Vad jag skrev för ett år sedan kan du läsa här