Murder She Wrote

Hur tar man vara på tiden, liksom?

Sat, 13 Mar 2010 14:37:55 +0000

Alltså när vi träffades var jag så smal, så smal, och jag bodde med Nathalie. Jag lånade hennes jacka som jag egentligen tyckte var alldeles för tjejig för mig, men jag hade inget alternativ egentligen. Jag bodde i lägenheten, den där fina jävla lägenheten som jag älskade, men nu i efterhand så kommer jag knappt ihåg hur det var, vad jag gjorde, det är den där hösten och vintern 2007 som är som bortblåst, heck, två jävla år har gått sen dess och vad var det jag sysslade med egentligen? Jag har lättare att komma ihåg när jag tänker på vad som fanns i min garderob. Jaha, den dära vit/röda tunikan som jag hade återträff med den sommaren, då kan jag på något sätt förstå i vilken sinnesstämmning jag var i. Så, den hösten, jag gick fortfarande på Långbro, och jag fotade en bro. Jag hade Nathalies jacka, röda tygskor från H&M, åh, dessa skor, dessa älskade skor i vitt som jag vurmade för, dom var söta och lite misslyckade, precis som jag och alla mina karlar, det var dom och mina dansskor på Trädgården. Jag fotade en bro och du fotade mig, vi satt på en parkbänk ett tag, jag var bakis och nykter och nervös, ovan vid att inte snurra. Jag var liksom så liten, min garderob var full av skit, men det bästa skitet, som Puckos gamla kostymbraller och den där tröjan jag råkade köpa fel en gång på AA. Vinet flödade och det var tidig vår på Boule och Berså, jag hade hoppet i behåll, hoppet om oss, om framtiden, om livet, jag var i mitt esse som hade hittat något så bra, något så fint. Den bruna skinnjackan gjorde mig oövervinnerlig, när jag satte på mig den så fick jag Hulkens styrka och Spindelmannens smidighet, jag var världsvan och berest, längst och vackrast. Jag älskade den så mycket, jag hade köpt den för fula pengar och det kanske det var därför den var så fin, för att den var lite skitig i hörnen liksom, som gårdagens disk eller en svag doft av sex. Vår och sommar på Långholmen i för liten klänning som jag köpte när jag och Henrik fortfarande var tillsammans, och den alldeles för stora munkrocken som fick träffa så många på Trädgården sommaren innan. När det sommaren sa adjö så fick den sitta kvar, vintern var ju så sval de två åren, jag gick runt i två sommarjackor och en extra tjocktröja och det var jävla bylsigt och trångt men det gjorde inte så mycket. Jag jobbade mycket och slutade bry mig om att vara sådär snygg hela tiden. Batiktajtsen inhandlades och jag gick upp en del i vikt. Jag var liksom inte lika glad, eller jag var mindre ledsen men också inte lika glad. Jag gick ständigt omkring i ett nöjt tillstånd, som att livet var väl ändå helt okej, men inte sådär spännande och fartfyllt som jag vill ha det. Vi bråkade mycket också, varje gång vi gick ut, men inte alls lika mycket som på senaste. Sen slutade jag bry mig över huvud taget. Jag förseglade mig i din lägenhet och tappade allt var medvetenhet heter, det var inte så att jag inte orkade, jag bara ville inte. Det är här som mycket försvinner, dessa gråa, tråkiga dagar som på något sätt lagras och blir ihågkommna som en ena stor massa, en deg av något odefinierbart. Men där har jag nog även fel, eller har vi kommit så långt att vi är inne på 2009? Det är som att det har funnits två liv, två helt olika Nadia som har gjort helt olika saker. Prisca-vintern, kvällar med alldeles för dyrt vin på Riche och dåliga mornar, det var en snålblåst att vakna upp varje morgon och tänka på att jag kan göra det här utan problem, bara det att något sa nej liksom. Någon jävla äcklig ömhet, någon ruskig respekt, vete fan om det kan kallas kärlek, men jag antar det. Sen kom sommaren och du var kortklippt och tog sepiabilder på Skansen, jag grät en kväll på bussen när hela den här Malmökarusellen drog igång, vi firade ett år och du fick en klocka, det var uteserveringsmiddagar på Debaser och jag var fan en sån jäkla bra brud alltså. Jag flyttade in i huset, detta underbara hus som är mitt, bara mitt, ingen ska få bestämma någonting här inne, det är fan min vackra borg som jag styr och ställer över, men det hör inte hit utan jag tror bara att när det drog igång, när allt det här började, den där dagen då du bara kom hem och berättade hur livet låg, det var den kvällen då jag dog lite och slutade kämpa. Jag har fan bearbetat och gått igenom och undrat och grinat helt själv, sen dess, och att jag nu fick nog, det skulle lika gärna ha kunnat hänt när som helst. I julas, i somras, i höstas, för allt mitt hopp, all min vurm, det började långsamt sina tills det inte fanns någonting kvar. Nu börjar en helt ny period, ett helt nytt kapitel, och det kommer bli snoppshorts, träskor, skinnpaj och hockeyfrilla. Eller så kommer det inte alls bli det, utan jag kommer gå helt bananas och bara sätta mig in i något helskevt, vad fan vet jag, jag har suttit och skrivit i två timmat, jag har inte onanerat på två veckor, jag är i ett konstant bakfullt tillstånd, jag njuter av att någonstans leva lite mer på gränsen än tidigare, jag tänker inte älta, jag har liksom redan gjort det. Jag bara önskar att tiden kunde gå fortare, bara lite lite fortare, sådär så att jag kan slappna av lite mer, att jag kan andas lite lättare, så att jag slipper höra saker, jag vill slippa allt skitsnack och bara kunna få leva liksom. För helt ärligt så tänker jag inte längre än vad näsan räcker, och det är det som är så bra, för när man börjar fnysa in i saker som man egentligen inte behöver gå igenom så blir det bara pannkaka av allting och det slutar illa. Det skall tilläggas att jag inte har en aning om vad exakt det är jag har skrivit i detta milslånga inlägg, men det här är fan sista gången ni får läsa om K och vårt liv tillsammans, för det finns inte längre. Jag hänvisar nu till min helt nya och färska singelblogg. Ni får adressen alldeles strax, jag måste bara ta tag i den först.

Uppdatering från det förfallande huset.

Sat, 20 Feb 2010 19:29:45 +0000

Ja, imorgon bär det av upp på taket. Jag måste då skotta hela taket, för annars kan det bli litet för tugnt och falla in. Ja, in i huset då. Jag sitter liksom lite som på nålar hela tiden, för tänk om det inte går att vänta tills imorgon, tänk om vi måste skotta nu, då kommer ju taket att rasa in inatt när vi sover så vi inte märker det sen kommer vi inte vakna imorgon. Jag är i alla fall tokförkyld och har tänt tusen ljus hemma, för snart kommer Älskling hem från Ica och har köpt käk och film, så ska vi ha det så jävla bra här hemma. Spenat- och fetapasta med citron och pinjenötter, stenugnsbakat surdegsbröd med baba ganoush och tapenad, chokladmousse med bär och hemmagjord chokladsås med bär, kesella och short bread. Fy fan vilken kväll. På det blir det En Kvinnas Doft, Iron Man och Tillbaka till Framtiden 2. Alltså. Jag tror inte att denna kväll kan bli bättre. Hej egg!

All summer long.

Mon, 15 Feb 2010 01:41:03 +0000

Jag är fruktansvärt trött på denna vinter. Min hals går bananas och vägrar läka. Det är så kallt att jag måste ha dubbla långkalsonger. Vi betalar en hutlös elräkning. Men annars är livet ganska så fint. Jag längtar till våren då jag kan ha färre tjocktröjor och tunnare skor. Jag längtar till sommaren då jag ska cykla mellan parkerna i shorts, sandaler och fransjacka. Jag längtar tills jag får nakenbada i Glasan och gå hela jävla backen upp igen. Svettas på jobbet. Behöva raka mig uner armarna. Kunna sova med öppet fönster. Sitta på verandan och dricka té tills solen går ner och sedan upp igen. Jag och Pälskling ska lyssna på så bra musik hela nätter, spela piano och gitarr, laga middagar till hudratals, grilla, parka, mysa, sova, skratta, sola, och ha en så jävla underbar sommar. Lite som här. Man kommer hem efter jobbet så sitter det folk och grillar i min trägård. Det, mina vänner, det är trevligt. Så, öppet hus från och med April, ända till Augusti.

Det är så det ska se ut hemma!!!

Tue, 09 Feb 2010 11:07:18 +0000

Det finns inget bättre än att vakna, gå ut i köket och se gårdagens middagsdisk. Det är som en påminnelse om hur mysigt man hade det igår. Det är fan så det ska se ut hemma.

Tänk att ha sådan tur som jag.

Tue, 02 Feb 2010 01:36:51 +0000

Ja, som alltid med vintern kommer inlägget om min älskade vinteralkoholism! Jag är nästan ensam hemma för det mesta, jag jobbar oftast sent, jag har vänt på dygnet, och en oväntad semester har gjort att festandet har tagit över livet totalt - men mest på gott! Dagar av socialisering gör mig överlycklig och får mig att må som en gudinna. Att ha ett sådant socialt nätverk som jag har är få förunnat. Jag älskar mina vänner - helt och hållet. Varenda en. Den som dyker upp på Lilla Hotellbaren när jag är där helt själv, dom som sen skyndar sig dit när det gänget har dragit, han som bjunkar på vin och öl en helt lördagkväll, hon som sitter på the Liffey på söndagar, ah, dessa söndagar som alltid spårar ur, och de små stackarna som väntar i tio minuter till bara för att jag inte ska få sitta själv för länge på Carmen. Jag älskar er! Ni är underbara vänner som kommer med lavendelsocker och som förstår och som tar hand om och som accepterar och som tänker på en och som skrattar med en och som gråter med en. Ni är så pass vackra att jag måste säga att man kan inte ha bättre vänner. Man kan inte det. Det värmer liksom så fint, ända in i hjärtat.

Mitt käraste hem.

Fri, 29 Jan 2010 16:20:00 +0000

Jag bor i en villa på cirkus sjuttio kvadrat, tillsammans med mina två bästa vänner. Sanna & Nathalie. Huset är min morfars, och han bor nere i friggan. Sanna och jag har känt varandra sen dagis, och jag och Nathalie har känt varandra sen lågstadiet. Nathalie har två katter. Det här är Salve... ...och det här är Ines. I vintras bakade vi lussekatter, jag och pojkvännen. Det gick under förväntan. Jag vet att jag har sagt det hundra gånger förut, men jag är bara så stolt. Jag, Nathalie och Sanna har målat om hela huset själva. Vi gjorde det på fem dagar och då är nästan hela huset i pärlspont som man måste pensla på. i hallen krävdes fem lager vitt för att det skulle bli bra. Vi är hundvakter just nu, till världens fulaste hund, Miklo. Det är en mops. Han vill gärna vara kompis med katterna. Katterna vill inte gärna vara kompis med han. När Pälskling var uppe förra helgen så ordnade vi alla mina hyllor efter färg. Jag är sådärnöjd, men det får vara så ett tag. Lampan köpte jag på auktion uppe hos mamma i Hälsingland, och jag älskar den. Masken på köpte jag på impuls när jag var 16, jag hade aldrig sett något galnare och roligare. Plåtasken med rosor är min hemliga låda, den är full av sorgliga gamla saker som man helst inte kollar på så ofta. Men den innehåller även väldigt fina klistermärken som är min mors gamla. Jag har inga gardiner, och ingen plats för mina kläder, så här får dom hänga. Den röda sammetsjackan ni ser till vänster än min mest sinnessjuka jacka, när man har den på sig känner man sig som Michael Jackson och Jimi Hendrix på samma gång. MC-jackan fick jag köpa av min bästa väns mamma, och det är tur det, för när jag tar på mig den så får jag ett mod som jag aldrig har känt förut. Tavlan till höger köpte Sanna till mig. Hon har något liknande som jag har tjatat på sedan länge, så när hon såg den uppe i Dalarna på loppis så köpte hon den till mig. Bara sådär. Jag blev så glad. Mina smycken kanske inte är mycket värda, men dom är otroligt vackra och jag har helst på mig alla på samma gång. Mycket har jag snott från min mamma eller min Gudmor, men den runda ringen köpte jag faktiskt i London sist jag var där. Silverkedjan med den stora platta stenen fick jag av pojkvännens föräldrar när jag konfirmerade mig. Jag älskar små askar och krukor, och den här har jag fått av Susannes mamma. Det blå-gula fatet har min mamma bankat ihop för länge sen. Jag har hårnålar i krukan och silverkedjor på fatet. Egentligen så tror jag inte att man ska ha speglar i ett sovrum, men när man bor tre stycken är det inte schysst att sprida ut allt. Så jag har nyttigt placerat mitt emot sängen, sådär som man absolut inte ska ha. Min tapet är sockersöt. Guld och rosa blandat med körsbärsblommor och pippifåglar. Plastrosorna fick jag av en gammal gymnasiekärlek. Orkideen är i tyg. Jag köpte den på Indiska för många år sen, jag har aldrig riktigt kunnat ta hand om levande växter. De små hyllorna bakom köpte jag när jag var sexton. Jag satte upp dom för första gången när jag flyttade hit. En gul Buddah myser med en liten Babusjka, och bredvid den myser Jesus med en säl. Krucifuxet har Linnea eller mamma köpt till mig. Båda kom hem med Jesusprylar ungefär samtidigt, har litet svårt att sära på dom... Det hänger övanför sängen, sådär härligt vakande. Jag har väldigt svårt att komma upp på morgonen och då är det bra med sånna här väckarklockor. Tyvärr så räcker det inte alltid, men oftast. Tre av mina favoritplagg. Den fina blusen som har armar som vaginor, yllehatten och mormors gamla lådväska. Det var allt för idag.

Livet från den ljusa sidan.

Thu, 28 Jan 2010 17:53:32 +0000

Trots mensflöde och sömn till fyra så har det varit en riktigt bra dag. Jag kom över en riktigt söt blogg och jag fick reda på att jag bara har två omtentor att göra. Eventuellt en komplettering också, men jag har gjort den så han kanske ser över det. Fan vad bra. Jag är så jäkla inspired. Jag klippte mig ju igår. Jag kom på varför jag helt bara klipper mig en gång om året. Jag hatar ju att gå till frisören. Jag är alldeles för otålig för att sitta still i en och en halv timma. Det går liksom inte. Hon var trevlig, men disträ. Hon massakerade min hårbotten när hon fönade håret. Den var jättehård, hennes jävla borste, och jag hade röda märken i pannan efteråt. Jag undrar om hon var arg på något. Jag undrade om hon var arg på mig, fast egentligen på sig själv, för vi hade lite lika näsa och då tänkte jag att jag påminde henne om sig själv men sen så har jag lite för vild fantasi ibland också. Frisyren blev i alla fall så sjukt fin att jag är toknöjd. Kommer definitivt gå dit igen, om jag vill behålla denna vackra frisyr, det vill säga. jag råkade även köpa kläder för sexhundra spänn på Weekday, men dom var på rea och jag har inte handlat kläder på länge. Igår skottade jag och tvättade mina lakan direkt efter att dom hade åkt av sängen. Jag kände mig så huslig. Jag ska försöka gå ner i garaget och skaffa fram lite spikar också, sen ska jag hänga upp tavlor och krokar här inne, i mitt lilla kyffe. Jag älskar mitt rum. Det är det finaste, underbaraste, vackraste rummet som någonsin har funnits. Jag tänkte låna Sannas kamera idag och ta litet kort, så ni får se på undret. Mensvärken ska bort snart, sen ska jag hoppa i duschen och göra mig fräsch. Tänkte gå ut en sväng ikväll. Hej egg.

Eva, gör mig vacker nu, för fan!

Tue, 26 Jan 2010 22:27:45 +0000

Imorgon bär det av till Eva på Hårgänget. Ja, hon ska minsann få klippa mig. Sexhundra tar hon, fan, jag skulle ha frågat hur mycket hon tog innan jag bokade tiden. Aja, det får helt enkelt bli sexhundra. Det spelar faktiskt inte så stor roll för mig, jag klipper mig en gång per år och då får det faktiskt kosta lite. Jag har haft så många frisyrer genom åren. Jag har varit helt snaggad, haft under cut, spockfrilla, munkflint, långt och slitet, kort och tantigt (det var INTE det jag ville ha dock). Det jag har trivts allra bäst i är nog långt. Eller luggen kanske. När jag och H gjorde slut, eller precis innan faktiskt, så bokade jag tid hos världens bästa Camilla på Mohair, och fick en frisyr som jag aldrig kommer kunna ha igen. Det var liksom inte bara frisyren, utan så mycket runt omkring den. Jag hade precis fått så långt hår att jag kunde känna topparna på nyckelbenen och jag böjde huvudet och det var så oklippt och tjockt att jag såg ut som Ronja efter varje dusch. Det tog mig 30 minuter att föna det torrt och det var nästan kolsvart efter alla mörkbruna färgningar. Sen gick jag dit utan större hopp. Jag har aldrig kommit overens med frisörer, eller det är inte så att vi blir osams, men jag har aldrig kunnat kommunicera med dom. Alla andra i salongen har pratat friskt med sina frisörer, och jag har bara suttit tyst. Det är inte för att jag njuter speciellt mycket heller, är faktiskt ganska håröm och hatar massage vid schamponering, utan vi har bara inte så mycket att prata om. Men Camilla och jag, vi hade en flytande och fin konversation om allt mellan himmel och jord. Vi hade en sådan fin stund tillsammans. Och håret blev magiskt, just kanske för att hon redde ut mitt Ronja-hår, för att vi hade en sån fin timma tillsammans och för att jag gick därifrån med helt nytt självförtroende. Jag tror att jag piercade mig några veckor senare, och ytterligare några veckor senare gjorde jag slut med H. Och frisyren var med mig hela vägen. Min vackra frisyr. Jag gick till henne ytterligare en gång för att skaffa den snyggaste luggen, flatluggen. Tänk Anna i Tillsammans. Hon klippte den och berättade att hon skulle åka till Australien. Jag blev väldigt ledsen men det var kul att se henne på Trädgården innan hon åkte. Ja. Sen var det bara att leta efter en ny frisör. Jag har gått till tre sen Camilla. Min pojkväns pappa, Elias på Klippoteket och Nathalie, min huskamrat som går frisörskola fortfarande. Nathalie klipper mig gratis och det är ju skitbra, pojkväns pappa klippte mig också gratis, toppenbra, men för mig har det alltid varit sådär lite speciellt att gå till frisören. Det är en lyx som jag unnar mig en gång om året, och då går jag gärna till hypade ställen som ska vara skitbra. Hårgänget, till exempel. Där betalar jag gärna 600 spänn för att det ska gå fort, för att dom ska fatta vad jag menar och för att jag inte ska behöva åka så långt, och mest för att jag bara gör det en gång om året. Jag vill inte behöva vänta på lärare, eller se kort på barnbarn, eller ha dåligt samvete över pengarna, eller något sådant. På sin höjd vill jag berätta om mitt liv för en person som kommer glömma bort det tio minuter efter jag har gått, eller helt höra en annan persons livshistoria. Den som hen berättar varje dag för de flesta kunder, men som jag alltid lyckas ta med mig. Elias på Klippoteket var så bra. Han ägde. Han fattade precis vad jag menade. Anledningen att jag går någon annan stans denna gång är för att innan Hårgänget blev så stora som dom är nu så var dom jäkligt bra på sinnessjuka frisyrer. Det var dit man gick om man ville ha en litet mer edgy frisyr. Och det är därför jag går dit nu. Jag ska testa om det verkligen är så. Ja, alltså. Jag tror ju alltid att jag är så ocool, typ den ocoolaste människan på hela jorden, så jag har aldrig vågat gå dit tidigare. Jag bokade tid en gång, men vågade inte dyka upp. Så cool och modig är jag. Men imorgon ska jag gå det. Jag kan alltid spatsera med att jag ska bli präst liksom...

Inspirationslöst.

Mon, 25 Jan 2010 23:34:09 +0000

Denna konstanta trötthet måste bero på vintern. Det enda jag vill göra är att sova. Hela dagar. Sova mig igenom snön och kylan. Idag var det så kallt ute att jag tog på mig två mössor. Jag upprepar: två mössor. Så kallt var det. Sen hade jag tjockstrumpbyxor, strumpor, raggsockor, benvärmare och mamelucker under jeansen. Och två tjockiströjor. Jag orkar inte mer! Jag är ju inte gjord för detta väder! Jag har ju inget underhudsfett alls! Mitt rum börjar bli varmt nu i alla fall, efter sådär en tre månader. Imorgon ska jag städa ur det och flytta på byrån som står framför elementet så att det blir ännu varmare. Då kanske jag till och med kan sänka lite. Jag och K sorterade alla mina hyllor i färgordning här om dagen. Jag är inte helnöjd, men nöjd är jag. Det ser fint ut, liksom. Imorgon ska jag dra och köpa pennor och papper, sen ska jag sätta igång att rita. Riiiita. Rita för hela slanten. Fan, nu kom Inez ut ur mitt rum. Hoppas att hon inte har gjort nått, om ni fattar vad jag menar. Jag vill inte hitta en pöl i sängen. Då kan det ske så att jag ignorerar den och somnar i alla fall, så det är nog bäst att jag inte söker efter den. Afro har inte varit hemma på en hel vecka. Det gör mig orolig i själen. Moffe var hemma här om dagen, hoppas han kommer och äter snart. Mina fina katter. Älskade dumma katter. Ja, alltså. Jag hade inget vettigt att säga för jag är så jäkla trött, så jag ska nog bara knyta mig nu. God natt.

Alla dessa tisdagsölar på Carmen.

Wed, 13 Jan 2010 03:31:14 +0000

Ja, Pojkvän har ju flyttat nu. Han drog i lördags. Det var jobbigt och gråtigt och alldeles för smärtsamt för att jag skulle orka med det. Vi sa hej då utanför Centralen och sen drog jag och jobbade. På kvällen gick jag på fest och dansade hela natten. Dagen efter sov jag till sju på kvällen och sen kollade jag på film. Dagen efter det jobbade jag, vilket var igår då, och på kvällen hade jag och Sanna jättetrevligt med vin på Indigo, och idag har jag också jobbat, sen var jag på Carmen ikväll och det är fan första gången som det har känts riktigt jobbigt. Jag och min pojkvän träffades på Carmen. Det var inte meningen på något sätt, utan efter fyra glas vin så var han bara där, och han såg skitdryg ut och jag tänkte "Han är den enda killen på Carmen som jag aldrig kan få". Nästan varje dejt vi hade avslutades på Carmen, innan man åkte hem det vill säga. Fyra månader senare övertalade jag honom att bli tillsammans med mig, vi satt under trappan vid de höga borden, på Carmen. Hela förra hösten spenderade vi tisdagar med att dricka öl på Carmen. Varje gång jag går in så frågar Yosif var Brorsan är, och jag kommer ihåg att jag tänkte länge på om han verkligen trodde att vi var syskon, och om så var fallet, vilken jävla äcklig relation han måste tycka att vi hade. Innan min pojkvän åkte bad han Mike hålla ett öga på mig, halvt på skämt, halvt på allvar. Vi var på Carmen då jag frågade vad han röstade på, och ångrade mig. Vi var på Carmen och höll händerna under bordet på vår första dejt. Jag vet inte hur många sms jag skickade till honom när vi dejtade och skrev att "Jag är på Carmen, kom hit!". Tillslut fanns det inga nya sätt att skriva det på att jag fick skriva det baklänges. Vi har haft så stora bråk på Carmen, bland annat den dagen då vi firade vår årsdag. Vi har också varit så nyförälskade på Carmen. Jag blev kär i min pojkvän på Carmen. Allt, hela vårt nya, jobbiga, heta, underbara, bråkiga föhållande började på Carmen. Det där jävla Carmen. Sen fortsatte det på Carmen. Fram tills förra tisdagen, då vi var på Tisdags-Carmen för sista gången på ett sånt där regelbundet sätt. Så det var lite jobbigt att vara där idag.