Josefin Utas kommenterar

Kaffe och bulle för ditt engagemang

Mon, 08 Mar 2010 20:21:59 +0000

Politikerna får ofta ris – välförtjänt - p.g.a. sin brist på närhet till folket. Men det finns också exempel på initiativ i en mycket bra riktning. Ett sådant som jag gillar och vill lyfta upp är det nere i skåne av miljöpartisten Gustav Fridolin. Han ordnar kaffe-och bulleträffar (se hemsidan) för icke-politiker och lyssnar på deras idéer och diskuterar samhälle och politik. Lysande. På hemsidan skriver Fridolin: "Bästa sättet att få bättre politiker är att bli en själv" Och det har han ju alldeles rätt i. Bli det själv och vips har politiken blivit lite bättre enligt dig själv. Man behöver inte bli en tråkig politiker som alla andra utan man är fri att välja helt nya vägar, så som Fridolin gör. Säkerligen kommer man inte bli ensam på den nya vägen. Fler har nog tänkt tanken och bara går och väntar på att någon ska ta initiativet så de kan hänga på.

Städhjälpen fortfarande känslofråga

Thu, 04 Mar 2010 13:42:02 +0000

Vågorna går höga på många ställen i ”städdebatten”. Ulla Johansson, f.d. hembiträde, skriver ett debattinlägg idag i expressen. Hon vädjar till Mona Sahlin att avstå RUT-avdraget, för att städare behandlas illa och kommer att slita ut sig m.m. I ring P1 hörde jag härom veckan en f.d lärare som numera hade sin egen städfirma och stortrivdes. Hon fick frågan om den intellektuella stimulansen blev alldeles för låg för henne. Inte då sa hon. Hon hade jättegivande diskussioner med de (oftast äldre människor) som hon städade hos. Sedan hade hon ju sin fritid också. När man hör sådant är det väldigt svårt att kalla detta för ”principiellt fel”. Jag tror att Ulla till stor del sitter kvar i en gammal tid. Det finns hos många fortfarande en känslomässig spärr emot att anlita städhjälp - eller att andra gör det - p.g.a. hur det sett ut förut. ”Sånt ska man göra själv!” sitter i ryggmärgen, även på mig. Men denna attityd har stört mig och jag har försökt jobba bort den eftersom jag inte vill tycka eller agera på några ryggradsbeteenden utan vill göra det enligt mina värderingar och ha argument bakom mina åsikter. Det går långsamt, men det går. Känslor är bra och hjälper oss. Men vi måste vara vaksamma så att de inte stjälper oss. Samhället förändras, tack och lov, och det är rent ut sagt dumt att sätta snubbelsnara för sig själv eller andra p.g.a. några inprogrammerade fördomar. Förslag på länkar: aftonbladet debatt, aftonbladet debatt, SvD debatt, SvD vad opinionen tycker, DN.

Framtidens hälsningsförfarande

Thu, 04 Mar 2010 09:36:03 +0000

Jag har själv funderat över ämnet som Hanne Kjöller tar upp i DN idag. På vårdcentralen sträckte jag också fram handen för att hälsa och fick då höra ett ”nej, så gör vi inte längre”. ”Eh, jaha” sa jag och drog skamset bort handen och en känsla av bortstötthet kom över mig. Under mötet kunde jag inte släppa detta och noterade att vi ändå tog i samma dörrhandtag och inte såg jag det tvättas i mellan. Är verkligen vinsten med denna nya idé så mycket större än förlusterna? När jag sedan besökte min gynekolog på en privat mottagning, en äldre herre som nästan känns som en extrapappa pga sin omtanke, så var jag orolig över att detta stympade hälsningsförfarande hade spritt sig dit. Som tur var hade det inte det. Det var ett ordentligt tryggt handslag som sa ”du är i goda händer” och jag blev glad och kunde pusta ut. Hälsningsprocedurer fyller en funktion. Det markerar starten på ett möte mellan två människor. Särskilt i vårdsammanhang är starten viktig eftersom mötets utgång kommer att bero mycket på den tillit som finns. Om man nu absolut inte ska skaka hand behöver man ersätta handskakningen med något annat. Förslag från filmvärlden: i filmen Avatar säger de "jag ser dig" och tittar varandra i ögonen. I min favoritfilm "Demolition man" från 1993 som utspelas i framtiden så sätter man upp handflatorna (en var eller båda två) mot varandra och gnuggar dem mot varandra i luften utan direktkontakt. Det vore åtminstone något, även om det vore en klen tröst.

Olyckligt förslag av Rothstein

Tue, 02 Mar 2010 21:06:02 +0000

Igår publicerades ett märkligt debattinlägg i Expressen. Det är den kände professorn Bo Rothstein som skriver att "bara Carl Bildt kan kväsa SD", med vilket han menar att Carl Bildt med sin raljanta attityd skulle kunna förlöjliga SD bort från den politiska scenen. Men snälla nån Bo Rothstein. Om du tycker så, varför kan du inte lyfta telefonluren och ringa till Bildt och berätta om ditt förslag? Han skulle definitivt svara och lyssna och då också kunna ge sin syn på frågan. Inte måste detta publiceras på bästa läsplats, där andra människor bara kan drömma om att få skriva? Carl Bildts agenda kommer knappast påverkas av debattinlägget. Möjligen är chansen att Bildt skulle debattera med SD nu ännu mindre. SD:s martyrpoängspott kommer däremot fyllas på rejält. Det är med noll trovärdighet Rothstein påstår att det vore bra att väljarsympatierna för SD skulle minska. Jag brukar kunna vara kreativ och hitta förslag på varför saker görs. Men i detta fall lyckas jag inte se någon annan sannolik förklaring till Rothsteins inlägg än att han vill synas i media och offrar den goda saken för det. Trist.

Frestelse som bäddar för frosseri

Tue, 23 Feb 2010 21:02:09 +0000

”Facebook är en samhällsfara” skriver Rolf Westerlund på aftonbladets debattsida. Några av hans exempel på det är att skolungdomar sitter med Facebook i stället för att plugga och göra läxor. Anställda sitter med Facebook i stället för att arbeta och föräldrar sitter med Facebook i stället för att ta hand som sina barn. Julia Skott, en s.k ”expert på sociala medier”, gav ett svar som innehöll liknelsen med pistolen. Det är inte pistolen själv som skjuter och skadar utan den som håller i pistolen. Och att man på motsvarande sätt inte kan skylla problem som datorprogram skapar på själva datorprogrammen. Men det är få som seriöst tror att något i datorn lever ett eget liv. Det som debatten handlar om är vad som händer när människan får tillgång till något nytt. Facebook utgör, tillsammans med andra sociala medier, en ny typ av frestelse. Många verkar ha en tendens att fastna i dessa. Bli beroende av dem. Att göra något vi tycker om är inte dåligt i sig. Men att hamna i ett ”missbruk”, då man vill sluta helt eller dra ner på användandet för att man märker att det har negativa konsekvenser, men inte klarar det, då kan det bli dåligt. Enligt Skott är Facebook ”ett sätt att kommunicera”. Absolut. Men var, när och hur vi kommunicerar påverkar i allra högsta grad oss människor bl.a. vår moral, synen på andra människor och vårt beteende. En diskussion om samhällspåverkan av olika dataspel, program etc är behövlig med tanke hur fort utvecklingen har gått på området och hur stor del av befolkningen som är berörd. Apropå moral så kan man ju undra över Skotts förslag på hur man löser problemet med att bilder publiceras mot någons vilja. Man kan: ”ta ett allvarligt snack med sina bekanta – kanske där man hotar med hämnd om de fortsätter att lägga upp dubbelhakebilder.” Är detta ett exempel på en framväxande ”facebook-moral”? I så fall har vi anledning att oroa oss...

Jag har också gjort det om moderaterna och provvalen

Sat, 20 Feb 2010 11:55:36 +0000

Det är svårt att hänga med i turerna som pågår om fifflet kring provvalslistorna inom moderaterna. Vem gjorde vad, hur och när. Debatten lyfter intressanta frågor kring demokratin och dess spelregler. Men det har också gett mig möjlighet att mentalt processa en händelse i mitt eget förflutna. För länge sedan, när jag var ung – och dum – lät jag mig övertalas att hjälpa just en moderat att klättra på en provvalslista. Det gick till så att jag bara sa ”ja, ok”. Då blev jag automatiskt medlem i moderaterna, röstade på den personen i provvalet, och sedan gick ur partiet. Det garanterades att det inte skulle finnas några spår av att jag varit med i partiet. Exakt hur gick till rent praktiskt vet jag inte. Ville inte veta. För mitt samvete blev sämre av det. Jag mår fortfarande dåligt över min bristande moral vid detta tillfälle. Men jag var ung, ville hjälpa en vän och klarade inte av att stå emot argument som ”mina andra vänner och familj har ställt upp på det”. Som ung och oerfaren var det svårt att säga nej. Idag skulle jag säga blankt nej. Oegentligheter inom provalsprocesser är alltså ingen ny företeelse. Det jag var med om hände för länge sedan. Inte heller var det i Stockholm, vilket är den del av Sverige som är aktuell just nu i debatten. Det ovan var ett solklart fall av fiffel. För det hade inget att göra med politiska åsikter. Jag var inte i närheten av att dela varken moderaternas eller denne persons åsikter. Det handlade bara om röstfiske. Men det hade kunnat undvikas med mitt och de andra medborgarnas civilkurage. Det är således inte bara politikerna som ska beskyllas för det som hänt. Utan medborgarna också, som låter det ske. Länkar: SvD, DN, DN, Aftonbladet debatt, Aftonbladet debatt, Expressen.

Partiledardebatt utan partier och hyfs

Sun, 31 Jan 2010 22:06:03 +0000

Jag hoppas att partiledarna som deltog i partiledardebatten i tv idag (DN, SvD) kommer att vara självkritiska. Debatten höll en låg nivå. Tror de inte att folk märker det när de vägrar svara på tydliga enkla frågor? Tror de att människor har så kort minne att de måste tjata om samma saker hela tiden för att få åsikterna att gå fram? Det är konstigt att de inte inser att genom att upprepa samma saker hela tiden så kastar de bort dyrbar mediatid då de kunde säga något vettigare. Om inte annat borde riksdagspartierna bry sig om vilken framtoning de har med tanke på att det finns ett åttonde alternativ som knackar på riskdagsdörren: Sverigedemokraterna. Ju mer motbjudande riksdagspartierna framstår, ju mer lockande blir det att rösta på ett parti som inte syns ofta och som inte deltar i debatten. Det var svårt att se någon ideologi skymta bakom resonemangen som fördes. Det är i och för sig inte förvånande eftersom det numera bara är två sidor som debatterar och inte 7 stycken partier som förut. Ska det fortsätta så här är det lika bra att partierna på varje sida går ihop så vi får vi ett system som i USA. Det skulle bli enklare och billigare. Något vi kunde fundera över på samma gång är att dra ner på antalet ledamöter i riksdagen när det ändå blir allt svårare för dem att verka. Påtryckningarna på enskilda ledamöter att inte säga eller göra något som kan "se illa ut" för partiet verkar bli allt större. Det hände nu i veckan när centerpartister utpressades till att inte delta i en debatt i riksdagen i kärnkraftsfrågan (i tv togs detta upp i nyheterna men i de stora dagstidningarna var det tyst om det!). Man kan inte tro att detta kan hända i Sverige! En fråga de kan ställa till partiledarna nästa gång är hur de ser på framtiden för det politiska systemet i sverige. Ska valen i framtiden bestå i att välja vem av två envåldshärskare man vill ha?

Fin- och fuljägare

Sat, 16 Jan 2010 10:30:02 +0000

Ett jaktbyte som kröning på en vacker naturupplevelse, det är något fint. Det anser Per Gahrton i SvD apropå dagarnas debatt om den jakt på 27 stycken vargar som tillåtits i norrland. Om vi drar bort naturupplevelsen så att man bara skjuter för att vinna över besten och få en trofé till exempel, blir den jakten mindre bra eller rätt? Vargarna blir lika döda. En parallell: hur mycket bättre blir en avrättning av en människa om man piffar till omgivningen kring den med vackra blommor och kanske en sista vilja uppfylld? Naturen tenderar att ses som en enhet som vi människor inte är en del av. Vi är fristående. Några regler gäller för oss, andra för naturen, så som att den ska gallras från oönskade objekt. För dess egen skull hävdar vi som om vi vore gudar, eller för vår egen skull. Garthon skriver: "Naturen är vårt gemensamma arv som vi har rätt att skörda överskottet från, men inte att förstöra." Vad är ”överskott” från naturen och vad inte? Och vad betyder förstöra? Vi människor tror att vi har makten över naturen. I själva verket vet vi inte vad naturen har i bakfickan att ta till mot oss när vi påverkar den. Den har en tendens att utjämna, balansera, slå tillbaks på olika sätt. Vad och hur mycket det blir i frågan om några vargar är förstås oklart. Men det finns andra situationer då vi borde fundera över saken några gånger till. Mer försiktighet och mindre storhetsvansinne vore önskvärt. Gärna också mindre hyckleri. Vi är djur vi också, även om vi kämpar hårt för att inte avslöjas att vara det...

Gudrun väcker känslor

Tue, 05 Jan 2010 22:48:02 +0000

Idag passerade jag en reklamaffisch för Let´s Dance med Gudrun Schyman på. Hon måste vara en av de offentliga personerna i Sverige som väcker allra mest känslor hos människor, känslor av olika slag. En del gillar henne skrapt, hennes åsikter eller det hon gör. Andra avskyr det. Jag delar inte Gudruns alla åsikter, den saken är klar. Inte är det heller beundransvärt allt hon gjort med kissande i hörn på bion och talet om att ”sätta gubbarna på plats” m.m. Ändå kan jag inte låta bli att beundra henne och se henne som en förebild när det gäller vissa saker. Gudrun är karismatisk och går sin egen väg. Det gjorde hon redan tidigt och skapade rubriker. På 70-talet födde hon t.ex. barn på film i syfte att visa hur det kan gå till, en film som används i undervisningssyfte fortfarande. Det senaste utspelet från henne, precis innan jul, handlade om att ”feminister har bättre sex”. Hon är en person som står på sig trots att hon får kritik. Hon har idéer, tar initiativ (lite fyndigt där, F!) och vågar vara den hon är under kändisskapet: en vanlig människa. Och nu i vår ska hon alltså, föga förvånande, vara med i Let´s Dance. Hon tyckte det var ett utmärkt drag så här ett valår. Vilka andra politiker skulle våga kläcka ur sig något sådant!? Inte många. Man kan störa sig något kopiöst ibland på vissa åsikter som framförs i media (exempel: Gudruns hypotetiska "mansskatt"). Men jag vill vända lite på det. När man hört åsikterna, då vet man i alla fall säkert vad man inte tycker eller vill ska ske! Det är också värt något. Mycket mer än man kanske spontant skulle tycka. Åsikterna gör att människor funderar, reagerar och kanske också agerar, för att stoppa dumheterna. De dåliga åsikterna bidrar därmed till förändring av samhället. Men man får inte glömma den känslomässiga vinsten heller: ibland är det bara så skönt att ha något att klaga och gnälla på.

Olika sorters vänner på Facebook

Sun, 03 Jan 2010 22:24:02 +0000

Jag får höra både det enda och det andra. Från att jag är larvig till att jag har fått storhetsvansinne, “så viktig är du väl inte?” Sådant har jag fått ta emot när jag sagt att jag vill vara restriktiv med det som finns om mig på nätet. Inte för att jag har något att dölja, utan för att faktiskt inte vem jag är eller vad jag gör om 1, 5 eller 15 år. Jag vill inte hamna i en situation då jag behöver ångra vad jag gjort idag. När det kommer till sociala medier och liknande verkar det ännu inte accepteras att människor bestämmer själva. Man bara MÅSTE göra som alla andra och stämma in i lovkören för varenda litet nytt program eller funktion som dyker upp på nätet. Och man måste förstås direkt anamma det. Grupptrycket är stort. Ju större masshysteri och "tvång" att göra saker, ju mer skeptisk blir jag och vill inta ett kritiskt förhållningssätt. Några måste ju ta på sig att tänka och bromsa och inte bara agera. Att andra har åsikter om vad man själv tycker är i och för sig inget nytt. Lite märkligt är det dock att få verkar kunna dra parallellen till det verkliga livet, IRL. Där brukar det oftast accepteras om man en dag t.ex. inte känner för att vara halvnaken på stranden. Eller man inte vill klistra upp bilder på sig själv på varenda anslagstavla med en tillhörande telefonlista. Varför skulle det då inte vara ok att bestämma vad man vill och inte vill göra på nätet? Det är förstås tråkigt att få gliringar och trista kommenterar. Å andra sidan fungerar det som en sil, man märker vilka som är ens riktiga vänner. Det är de som utan att häva ur sig hån och suckar kontaktar mig på sätt som är ok även för mig, d.v.s. är tillräckligt privata. Det är de som respekterar min vilja.