Lussan har ordet

Tack!

Sun, 07 Mar 2010 19:17:05 +0000

Lillemor och Diana med flera: ett hafsigt, slafsigt och stressat, men mycket innerligt TACK till er! Jag älskar er och hela världen - så lättsmickrad är jag. Ni gjorde mig glad, det är vad jag försöker säga. Allvarligt talat saknar jag både det evinnerliga skrivbluddrandet och lika mycket de kära personer som gör sig besväret att uttrycka en eller annan kommentar efter texterna jag klottrat ihop. Jag är övertygad om att jag snart kommer att fastna i bloggtramset igen. Det har bara varit lite hysteriskt omkring mig ett tag, men det ska vara övergående. Hoppas att vi ses igen, mina små juveler. Yours truly Lussan den Lättsmickrade

Dagens look

Mon, 11 Jan 2010 20:41:17 +0000

I den hårda konkurrens som råder är det viktigt för varje webbtidning att vara lätt igenkännlig. Att förpacka sitt budskap på ett sätt som gör att varje läsare snabbt förstår vem som formulerat det är extremt värdefullt. En webbtidning som behärskar denna svåra konst till fullo är Metro.se. Redan i sitt karaktäristiska sätt att presentera det man anser vara de viktigaste nyheterna skyltar man skickligt med sitt varumärke. Nedan följer ännu ett praktexempel. Se så fint och stilrent den nyhet som jag visade på i föregående inlägg följs upp: Vilsamt för ögat. Märk hur Metrologgan är helt överflödig. Vi känner helt enkelt omedelbart igen oss. Och varför ändra på ett vinnande koncept? Betyg: Jag ger Metro.se 5 sexrobotar av 5 möjliga för deras förmåga att vara konsekventa. P.S. Till något helt annat: vilket amerikanskägt företag med placering i Trollhättan är det som ska läggas ner? Jag har tänkt på det hela dagen, men kommer bara inte på svaret.

Ett pip mitt i bloggsabbaten

Sat, 09 Jan 2010 11:47:08 +0000

Toppmöten i all ära, men nog är det väl magstarkt av Metro.se att så totalt ignorera Saabs avveckling till förmån för en WoW-dejt? Kalle: — Vilka verb ska vi använda? Förslag? ”Har inletts” kanske? Kjelle: — Är du dum på riktigt? Sådant går högt, högt över våra puckade läsares huvuden.”Har börjat.” Det förstår de. Kanske. Krusmynta: — ”Inleds”, jag tycker att vi satsar på ”inleds”. Kort och snyggt. Kjelle: — Äh, känn dig nersablad, din sabla sabotör! Aldrig! I så fall tänker jag hålla andan! Kalle: — Nej, nu måste vi fan bestämma oss. Krusmynta: — Försten ut vinner en flaska Parador!

Nu är grisarna hetare än någonsin

Fri, 08 Jan 2010 20:49:40 +0000

Jag har funderat på att flytta bloggen. Börja om. Men så mindes jag vad antikens filosofer brukade säga: ”Man kan måla läppstift på en gris, men det kommer ändå att vara en gris.” Så det får nog vara. Eller så blir det när grisar kan flyga. Jag, på julfest med jobbet.

År 2009

Fri, 01 Jan 2010 14:42:04 +0000

Eftersom jag uppvisar en negativ kraftutveckling och behöver se över mina verksamheter, tänker jag avstå från att skriva ett enda ord. Slött, slappt och likgiltigt låter jag istället ”Bard ser bak och fram”, fräckt norpad från DN:s ledarsida, beskriva en del av år 2009. En riktigt God Ny Natur till er alla önskar Åkerspöket!

Annandag

Sat, 26 Dec 2009 20:32:04 +0000

I morgon är en annan dag. Åtminstone om vi får tro Christer Björkman.

Skadliga storlekar i mina walk in closets

Wed, 23 Dec 2009 16:38:21 +0000

Jo. Ehum. Alltså. Liksom. Det verkar inte som det skrivs så värst mycket i den här bloggen, eller hur? Jag förstår den enorma besvikelsen i läsarmassorna, men den här gången har jag en hållbar ursäkt. Från den ena dagen till den andra fick jag nämligen ett nytt arbete, ett som jag inte ens visste fanns. Klart besked i fredags och flytt till nytt kontor i måndags, innan jag var klar med min förra anställning. Det nya arbetet kräver vissa förändringar. En av dem är att jag bör kamma till mig, både till det yttre och till det inre. Hur nu det ska gå till. Jag började med det lättaste redan i fredags. Raskt klev jag iväg från arbetsplatsen i vintermörkret, ut i den jättejättestora staden för att skaffa mig en ny och städad förklädnad, beredd att betala vad det kostade bara jag hittade något annat än jeans. Två timmar senare åkte jag hem. I stort sett tomhänt. Klädd i mina vanliga jeans. Bitter. Förbannad. Och uppgiven. Nä, ärligt talat mest likgiltig, men hur kul är det? ”Vad är då problemet, gnällspik?” undrar den enda läsaren, om nu inte alla människor i Sverige redan ligger under borden, fulla av julsnapsar. Jo, det berättar jag så gärna, ivrig som jag är att få fläka ut mig själv. JAG TRODDE ATT JAG LJÖG NÄR JAG KLAGADE ÖVER ATT DET INTE FINNS KLÄDER SOM PASSAR, MEN FÖRB.... men olyckligtvis - så tänkte jag säga - visade det sig dessvärre vara sant. Den här stan är för liten för min skapelse. Antingen det eller så är jag halvblind och behöver någon som pekar ut vad jag ska köpa. Kanske har TV3, 4, 5, 6 eller vilken tv-siffra som helst, något lämpligt program dit man kan anmäla sig för råd och stöd eller avlivning? Ah, innan jag fortsätter: får man skriva så här mycket skit i ett enda blogginlägg? Oh ja, vem kan hindra mig? ”Vad är problemet?” undrar samma tappra läsare igen, nu med något mer irriterad ton. Den läsare som troligtvis är jag själv. Jo. Tillbaka till fredagen, steg för steg. Föreställ er följande: Jag river planlöst bland galgarna i trängseln. Hittar ett par byxor som ser ”ordentliga” ut. Ja, precis sådana hade jag tänkt mig. Tur! Storlek 36 kanske? Energin återvänder och iförd en odrägligt segerviss min kliver jag mot provrummet. Med elektriskt hår och kokande blod tränger jag mig ut ur samma rum efter vad som känns som en livstid senare. Bilden i spegeln har gjort mig tårögd. Nästan. Inte alls, men vad fan. Jag har i alla fall konstaterat att 1) linningen är cirka tre meter för stor och att 2) byxbenens längd verkar vara avsedd för hamstrar. För att överleva vintern i dessa byxor skulle det krävas ett par rejäla benvärmare. Det känns som om jag är klar med benvärmare, och förresten finns det ändå inga i kritstrecksrandigt eller vad som nu kan krävas på styrelsemöten och andra viktigheter. Är det någon idé att i det läget leta efter storlek 34? Knappast, men jag letar i alla fall. Kanske kan man lägga ner det tyg som inte finns på de 34:or som inte heller finns? Ja, turligt nog saknas alltså 34:orna på lagret. Det är annars enkelt att föreställa sig hur folkilsket bitter jag blivit om de passat som shorts och inget annat. Maken till illasittande kläder får man leta efter! Nu ljög jag igen; illasittande kläder är det enda som finns. Jag önskar mig tillbaka till jeansavdelningen, där allt är så enkelt. Men något hittade jag i fredags. Faktiskt roffade jag åt mig en jacka med tillhörande kjol. Den senare i storlek 34. Jag upprepar: trea, fyra. Det kan väl inte vara min storlek på riktigt - något måste vara väldigt fel. Jag äger ju ett par 38:or från *host* 1990 som passar, och känner mig väldigt övertygad om att 36 är det jag ska ha, sedan storlekarna växte. I alla fall fick den vanskapta 34:an äran att följa med mig - inte till himlen, men väl till det nya jobbet. En knapp timme hann passera av gårdagen innan jag upptäckte att min nya vän var för stor i midjan. Den också. Vad är det frågan om? I min nöd vände jag mig till Ellos. De måste väl ha svaret? Med ledning av deras nya och utvidgade tabeller samt ett gammalt måttband har jag nu förstått att ... exakt vad har jag förstått? Jag förstår inte vad jag förstått. Kanske att jag inte har någon storlek alls längre. Måttabellen är alltså fräckt stulen från Ellos - stäm mig gärna, så kan vi ta ett samtal om storlekar - och de orangeröda siffrorna är ”jag”. (PSSST! Någon som är intresserad av en ”jag”? Man kan förstås betrakta detta som en kontaktannons, precis på samma sätt som hela min blogg. Väldigt, väldigt dåligt med kontaktsvar bara! Skärpning, tack!) Efter en halv dags eftertanke har jag räknat fram följande sammanhang: sedan man justerade måtten uppåt är jag tydligen en 32:a på byx- och kjolsidan. Eller rättare sagt en 32:a med lite för stor häck och fel ben för att få existera. Kiss my ass, är det enda jag vill säga om det. Jag visste knappt att det fanns 30 och 32:or. Ja, på riktigt alltså. Vad är det för jävla trams? Tabellen förklarar saken, men jag vill vara det jag brukar (nu är vi tillbaka i 1990-talsstorlekarna igen) och tänker hävda min rätt att vara en normal 36-38, ingen fejkpygmé. Basta! Nu tar vi choklad på det. En Stor och God Jul från mig till er alla. P.S. Om någon kollega råkar läsa detta är varje ord lögn. Jag har inte, verkligen inte, drabbats av plötsliga klädidéer i samband med jobbytet. Naturligtvis finns det i mitt hem tio-tjugo walk in closets, dressing rooms, eller varenuheter, fulla av den ena eleganta Paris- och Milanokreationen efter den andra. Bloggen har för övrigt INGENTING med mig att göra. Jag har inte den blekaste aning om vilken sjuk jävel som skrivit den. Smileyn? Tunga får man ha till jul, det stämmer.

Fem gånger sex

Sat, 05 Dec 2009 15:24:26 +0000

Konsten att i text skildra sex och kärlek är något som få behärskar. Åtminstone om författarens mål är att skänka sina eventuella läsare annat än glada skratt åt textens ofrivilliga humor eller få dem att somna av ren överlevnadsinstinkt. Det senare hände mig när jag för första gången, under stort instinktivt motstånd, gav mig på en bok av chick lit- och numera också deckarförfattaren Denise Rudberg. ”Den sköna underhållningslitteraturens obestridda drottning levererar igen”, utlovar en recension på omslaget. Jo, men vad? Snart tänker jag kasta mig rakt in i Denises försök att beskriva något som ska vara en kärleksakt. Lyckligtvis är det ganska tunnsått med sådana skildringar i just den här romanen, eftersom författaren hellre koncentrerar sig på sövande redogörelser för vilka kläder varje karaktär har på sig dag för dag samt vad de stoppar i munnen. Eller vad de INTE äter. Men ett par gånger slår Denise till med lite tantsnusk också, för att tillfredsställa alla. När vi kommer in i handlingen i det stycke jag strax ska visa, har huvudpersonen nyligen träffat mannen i sitt liv och i scenen som följer ska det alltså hetta till. Jag citerar: ”Åse lade sig under och Otto trängde in i henne samtidigt som Åse fick göra allt i sin makt för att inte komma på en gång.” Tre korta meningar följer. Sedan kommer detta: ”— Oj, jag måste ta det lugnt. Jag kommer när som helst. Åse andades tungt och när Otto återigen fortsatte kom hon med sådan kraft att det förvånade henne själv.” Fem korthuggna meningar senare får man njuta av den här frågan: ”— Varför är du så rädd att jag ska komma i dig?” På samma textfattiga sida lyckas även nedanstående få plats: ”Åse som aldrig klarade av att komma två gånger efter varandra förvånades igen över hur upphetsad hon blev och hur hon till slut kom med samma kraft som tidigare.” *** — Jag skriver som folk pratar, förklarar Denise själv i en intervju. Kom och ta mig långt härifrån! För andra gången den här veckan upplever jag den känslan. Men. Jag ska inte vara för mallig. Det finns roligare exempel. Därför finns Bad sex award, en utnämning som delas ut till den författare som juryn anser lyckats bäst med att vara sämst på att skildra sex. I år kammades priset hem av denne man. Grattis till dig, Jonathan. Konkurrensen är nämligen hård - även bland våra svenska författare finns det fler mästare. Jens Ganman gjorde vad han kunde i det här stycket: ”...han gled in bakom henne i duschen och kupade händerna runt hennes bröst bakifrån, försiktigt, försiktigt, som om han var en tjuv som tänkte stjäla dem…” Bob Hansson är också ganska (medvetet?) rolig när han skriver detta i långdikten Här är vi. ”det går för mig jättefort sedan sticker jag in den slak och håller på jättelänge men först av allt slickade jag henne till orgasm” Fast frågan är om inte detta är något alldeles extra? ”Hon ryckte och slet i min domkraft som om det hade varit en växelspak till en Alfa Romeo med synkad låda och hon flödade själv som en uppjackad kanna...” Ofrivilligt får jag en bild av en rolig Jerry Williams för ögonen. Till sist en hyfsat svårslagen boktitel. Eller vad sägs om ”Thong on fire”? Lyckligtvis hinner man få hem den så avtändande romanen till jul, om man beställer direkt, och de gamla Brandsta City Släckers kan få en lugn julafton, fria från alla uppdrag. Nu är jag matt och orkar inte knyta ihop säcken. Tack och god natt.

Fredagsläge

Fri, 04 Dec 2009 18:02:16 +0000

Se där! Exakt så platt har föregående inlägg blivit, att det inte längre syns. Överhuvudtaget. För att förtydliga: Inlägget finns fortfarande kvar, men befinner sig i redlöst fredagsliggläge och är därför omöjligt att uppfatta för ett mänskligt öga. Inte ens ett inläggshålfotsinlägg kunde få bukt med symptomen. Det återstår inget annat än att säga ”Vila i frid, men det var nog bäst det som skedde”.

Herpes, krabbor och vinter i kroppen

Tue, 01 Dec 2009 13:06:51 +0000

— För var passion kan leda till ett helvete... — Va? Varifrån kom du? — Man får vara tacksam för en fuktig drypare... — Nej, nej, nej, Magnus! JAG VILL INTE HA DIG SJUNGANDE I MITT HUVUD! — Med krabbor kring sin käpp och herpes på sin läpp... — HÅLL KÄFTEN, MAGNUS! FÖRSVINN! DU ÄR INTE INBJUDEN! — Eller syfilis, katarr och HTLV-treeee... Javisst ja. Den låten, ja. Kan inte ha trollats fram i går. Hur länge sedan var det man pratade om HTLV3? Och, framför allt: hur faaaaaan (ursäkta svordomen, men den är för helvete befogad) dök Magnus upp i mitt huvud? Varför, varför, varför? Exakt vad försöker mitt undermedvetna säga mig? Och hjälp; hur bekämpar man en uggla som helt oprovocerat ätit sig in i hjärnan? Jag menar, man vill ju hemskt gärna höra något annat. Också. Ibland. Försjunken i dessa grubblerier vandrade jag vidare mot affären. Varje steg togs i ofrivillig takt till Magnus karaktäristiska skrålande om ”vårtbesudlade snoppar” och ”ljuvligt knull”. Ni förstår min desperation, hoppas jag? Tappert uträttade jag likväl mina ärenden i mataffären. Rev åt mig ett par chokladkalendrar, och tillsammans med andra lättidentifierade i-sista-minuten-föräldrar stirrade jag efter saffran, hyacinter och allt vad man nu brukar stirra efter (helst före) första advent. Tryckte ner potatis, morötter, mjölkpaket och annat exklusivt i mina matkassar, hela tiden med den jävla Magnus i öronen. Ut igen. Magnus höjde genast hånfullt volymen till ”outhärdligt”. Alla försök att ersätta honom med något annat var fåfänga. Jag kapitulerade. Det enda som återstod var att marschera i magnustakt medan regnet silade in innanför jackkragen och ett ton matvaror förlängde mina redan apaktiga armar. En timme senare, fortfarande med den gamla mögliga ”Passionsfrukten”** på repeat, var mina alldeles nya röda mockahandskar förvandlade till något från lumpboden, sönderskurna av plastkassarnas handtag. Fingrarna i dem tycktes redo att amputeras, eftersom blodtillförseln varit lika med noll sedan jag lämnade affären. Om de inte redan var naturligt avskurna. Vågade jag se efter? Illamåendet och svindelkänslorna tilltog. Kallsvetten blandades med regnet. Glitter och glamour syntes avlägsnare än någonsin. Men värst av allt var fortfarande den kraxande könssjukdomsfågeln. Skulle jag tvingas dela resten av mitt liv med Magnus Uggla som ett kroniskt virus i hjärnan? Räddningen kom, men på ett oväntat sätt. Den vite riddaren, winter vomiting disease, intog skyndsamt scenen, mitt under inledningen av den skräckfilm jag försökte se en liten stund senare. Först trodde jag, ärligt talat, att det var jag som blivit äckelmagad. Tålde jag inte ens att beskåda en liten avsågad arm på film längre? Svaret på den frågan är ännu okänt, men fullt utrett är det i alla fall att just det här kraftiga illamåendet handlade om ännu en självinbjuden gäst. (Jag skulle inte klicka på den länken om jag vore jag.) En inkräktare som, sin litenhet till trots, effektivt knockade och tystade Magnus. Ett virus bekämpade ett annat. Nästan poetiskt. Bleksiktig och något plattare än vanligt vill jag nu uttrycka mitt tack till vinter*piiip*sjukan (det låter värre på svenska) för dess godhjärtade och effektiva insatser. Men vågar jag någonsin lämna hemmet igen? Blir det Rick Astley nästa gång och vilket hemskt virus krävs det i så fall för att utrota ”Never gonna give you up”? Frågorna hopar sig. En annan vit riddare. ** Varning! Länken ovan kan vara skadlig och bör användas med försiktighet. (Själv stängde jag av ljudet just in case, som vi säger på Apfarmen.)