Skapandets moral

Inkonsekventa feminister

Fri, 19 Mar 2010 23:15:13 +0000

Vi har ingen tvångspolitik utropar centerpartistiska representanter i Dalabygden. Med det åsyftas att Alliansregeringen och Centerpartiet inte använder kvotering för att framtvinga ett visst samhällsmönster. Men de tvångsbeskattar oss gärna för att sedan subventionera pappor att vara hemma oftare med barnen, alltså tvång för att uppnå ett visst samhällsmönster. Samma sak gäller regeringens politik att använda en del av tvångsbeskattningen för att anslå pengar till ökat kvinnligt företagande, som om detta skulle vara statens uppgift. De enda vettiga reformer som tas upp i debattartikeln är dels att regeringen har påbörjat en reformering av vård, skola och omsorg som förbättrar förutsättningarna för ökad konkurrens mellan flera aktörer. Tyvärr går det väldigt långsamt. Och dels att regeringen har infört RUT-avdraget som innebär en större möjlighet att få ihop livspusslet genom att minska skattekilen mellan den som köper städning och den som utför städningen (och andra hushållsnära sysslor). Som vanligt tas den obekräftade och ovetenskapliga uppgiften att kvinnor tjänar mindre än män för samma arbete. Senare i texten förklarar de att kvinnors lägre löner i stor utsträckning beror på att kvinnor främst jobbar inom offentlig sektor som saknar konkurrens bland arbetsgivarna. Kanske dags att dra slutsatser av sina egna kunskaper? I samma tidning skriver några vänsterpartister om kvinnomisshandeln. Debattartikeln slår fast att det främst är ett mansproblem och inte ett kvinnoproblem. Debattörerna anser att detta inte tas upp i samhällsdebatten då fokus främst ligger på kvinnan som är offret. Förutom att det är en sund inställning att fokusera på brottsoffret och inte på brottsutövaren är vänsterpartisterna i fråga inkonsekventa. Hela artikeln har nämligen kvinnor som fokus, inte män. Som vanligt används den flummiga metoden att bunta ihop helt åtskilda fenomen till ett enda fenomen genom betydelseglidningar. Utan några konkreta belägg framför man tesen att våld mot kvinnor har en koppling till sexslaveri och att sexslaveri är kopplat till prostitution, och att prostitution är kopplat till sexindustrin. Och den gemensamma nämnaren är männens efterfrågan på sex. Den efterfrågan utnyttjar sexindustrin för att skapa en tillgång på kvinnor för att därmed tillfredsställa den manliga sexualiteten. Detta gör det sedan legitimt, enligt artikelförfattarerna, att våldta, misshandla och utnyttja kvinnor sexuellt. Med andra ord legitimerar jag våldtäkter om jag tittar på en porrfilm. Ett horribelt påstående som kräver mer bevisning än ett enkelt påstående. Det enda positiva med artikeln är att vänsterpartisterna frångår den vanliga feministiska uppfattningen att alla män är potentiella våldtäktsmän genom att kräva av männen att ta avstånd från den minoritet män som våldtar, slår och köper sex. Observera ordvalet minoritet. Detta är en nyansering av den feministiska retoriken som inte ska underskattas. Vad gäller kravet ställer jag utan tvekan upp på att ta avstånd från våldtäktsmän och kvinnomisshandlare, och det har jag och många män med mig gjort väldigt länge. Sexköp tar jag inte avstånd ifrån eftersom jag anser att det bör legaliseras. Brott utan brottsoffer är helt enkelt inget brott. Antingen är man tvingad till att sälja sex, och då är man en sexslav, något som alltid bör vara olagligt. Eller också väljer man själv att sälja sex, oavsett om sexarbetaren gillar det eller gör det enbart för pengarna eller till och med för att överleva, och då är det inget brott. Och är det inte ett brott att sälja sex, såsom det är i Sverige, kan det logiskt sett inte heller vara ett brott att köpa sex. Men logik är ju inte feminismens starkaste gren. Betänk också att det lika gärna kan vara sexarbetare som utnyttjar mäns önskan att få sex eller känna närhet. De utnyttjar män som känner sig ensamma, oavsett om de är gifta eller inte, för att de ska tjäna pengar. Den kvinna som säljer sex för att överleva har i Sverige möjlighet att leva på socialbidrag, om nu inte a-kassa och sjukpenning är aktuellt. En man kan inte på samma sätt dryga ut sin hushållskassa på det sätt som en kvinna kan göra. Hursomhelst bryr jag mig inte i vem som utnyttjar vem, det viktigaste är att ingen tvingar någon part. Avtalsfrihet ska gälla allt och alla, oavsett syftet. All handel bygger på att värde byts mot värde, passar det inte finns det städjobb och industrijobb att ta. Vad jag tycker om att köpa sex är en rent moralisk fråga och hör inte hit. Det är trist att behöva se dessa ologiska och inkonsekventa resonemang hos partietablerade politiker som borde veta bättre.

Är egoisten ond?

Thu, 18 Mar 2010 18:21:44 +0000

Är du en av dem som anser att egoism är ondska? En sådan som inte ser någon moralisk skillnad mellan rationell egoism och ociviliserad egoism? Egoism betyder egenintresse. En egoist är således någon som fokuserar sitt agerande på egenintresset. En egoist lever inte för någon annans skull, utan för sin egen skull. En egoist offrar inte sig själv och sina värden för ett kollektiv eller för ett abstrakt värde. Låt mig exemplifiera synen på egoism. Ser du någon skillnad mellan följande personer: Person 1 har skapat ett företag och genom hårt arbete och smarta investeringar fått ihop en förmögenhet på två miljoner kronor. Person 1 använder pengarna för att höja sin materiella standard och att skapa minnesvärda upplevelser genom att resa jorden runt. Person 2 har rånat en bank och har kommit undan med två miljoner kronor. Person 2 använder pengarna för att höja sin materiella standard och att skapa minnesvärda upplevelser genom att resa jorden runt. Person 3 har vunnit två miljoner kronor på lotto. Person 3 använder pengarna för att höja sin materiella standard och att skapa minnesvärda upplevelser genom att resa jorden runt. Alla tre personer har skaffat sig pengar för att tillfredsställa sina egna behov, inte andras. Därmed är alla dessa tre personer egoister, om man utgår från den enkla definitionen av begreppet egoism. Men finns det ingen moralisk skillnad mellan att tjäna pengar på arbete och investeringar å ena sidan och att råna en bank å den andra? Finns det ingen skillnad mellan person 1:s bidrag till mänskligheten och de två andra personernas bidrag till mänskligheten? Hur många arbeten har person 1, person 2 och person 3 skapat? Den som påstår att egoism är ondska anser att alla dessa tre personer är onda. Om person 2, bankrånaren, däremot använder sina pengar till att köpa saker till sin fru, ge bort pengar till välgörenhetsorganisationer och inte själv avnjuter ett dyft av pengarnas värde för sina egna behov, är person 2 en god människa då? Och om person 2 mått bra av att hjälpa andra människor med hjälp av de stulna pengarna är han fortfarande god då? Om person 2 ökar sitt välbefinnande genom att ge bort pengar till hungriga afrikaner, är inte person 2 egoist då, och därmed ond? Betänk också frågan om person 2 verkligen har gjort mer för andra människor än person 1. Person 2 skapar inga värden. Han bara roffar åt sig värden som andra har producerat och gett bort dem till de som hungrar. Person 1 har skapat välstånd, grunden för att person 2 ska kunna vara snäll och ge bort pengar till nödlidande, och skapat sysselsättning åt många människor. Vore det inte bättre om person 2 använde sin godhet till att skapa arbete åt de nödlidande i stället för att bara ge dem mat för dagen? Sedan kan ju person 1 givetvis både vara kapitalist och välgörenhetsgivare. Bill Gates och Ingvar Kamprad är två goda exempel på det. Men kärnfrågan är om Bill Gates och Ingvar Kamprads rätt till existens verkligen baseras på hur mycket pengar de ger bort till välgörenhet. Har de inte rätt att existera för sin egen skull?

Straffskatt på pensionärer

Sun, 14 Mar 2010 18:58:59 +0000

En populär retorik hos oppositionen och Skattebetalarnas förening är att pension är uppskjuten lön och därför bör beskattas på samma sätt som förvärvsinkomster. Jag håller med om att skatten för pensionärer på sikt ska sänkas till samma nivå som för förvärvsarbete. Men för att få råd med det måste fler i arbete. Då är det bra att först fokusera på att sänka skatterna för de som arbetar och för de som startar företag. Jobbskatteavdrag hör man ju på namnet att det handlar om just arbetsinkomster och inte pensionsinkomster. Det finns heller ingen motsättning att skapa bättre förutsättningar för löntagare och att skapa bättre förutsättningar för pensionärer. Dagens pensionssystem fungerar ju som så att dagens arbetande generationer betalar dagens pensionärer. Det är inte så att pensionärerna har sparat pengar till sig själva. Pensionssystemet är ett gigantiskt pyramidspel där den arbetande generationen löpande betalar för den pensionerade generationen. Så ju bättre samhällsekonomin är desto bättre blir pensionerna. Ett ytterligare argument som jag aldrig har tänkt på tidigare är att pensionerna inte enbart är uppskjuten lön. Den som arbetar tjänar pensionspoäng som sedan placeras i räntebärande papper eller i aktiefonder. Avkastningen på det intjänade pensionskapitalet kan inte räknas som uppskjuten lön. Om vi då ska vara petnoga ska pensionspengarna beskattas både som arbetsinkomst och som kapitalinkomst. Ska oppositionen och Skattebetalarna vara konsekventa bör de föreslå en sådan uppdelning av beskattningen för pensioner. Dessutom kan man betrakta pensionen som en obligatorisk försäkring då nuvärdet av intjänade pensionspoäng inte alltid sammanfaller med hur länge en pensionär lever. Så de pensionärer som lever längre än pensionssystemets beräkningar ska alltså betala enbart skatt på kapitalinkomst. (Uppdatering: 20100315: Eller snarare försäkringsinkomst.)

Stockholm finns inte!

Fri, 12 Mar 2010 17:31:12 +0000

Stockholm finns inte. Det har ledamöterna i riksdagen beslutat om i dag. Enligt en teori är inte det materiella verkligt utan enbart ett skuggspel av vår tillvaro. Därför kan man inte säga att Stockholm finns om inte alla erkänner det. Så därför kommer dagens beslut att ligga till grund för fortsatt utveckling i idévärlden. Skulle du ta följande nyhetsnotis på allvar eller skulle du bara skaka på huvudet och fundera på om författaren har psykiska problem? I verkligheten har svensk riksdag beslutat om att Turkiets folkmord 1915 mot armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker är sanning. Jag betvivlar inte att ett folkmord har skett även om vetenskapshistorikern Bernhard Lewis ifrågasätter om det verkligen var ett folkmord och inte massakrer från båda sidor. Mer än fem miljoner muslimer beräknas ha dödats under perioden 1821-1923. Om Bernhard Lewis har rätt eller inte ska inte avgöras av brottsåtal mot Lewis eller av politiska beslut utan av vetenskapsvärlden och kritiska tänkare.

Undersköterskor är höginkomsttagare

Fri, 12 Mar 2010 06:27:40 +0000

I Socialdemokraternas och LO:s värld är sjuksköterskor höginkomsttagare. Wanja Lundby-Wedin, Mona Sahlin och Tomas Östros talar ofta om att det är den halva av svenska folket som tjänar mest som också är de som tjänar mest på Alliansregeringens skattesänkningar. Den där halvan som de så svepande talar om tjänar mer än 19 700 kronor i månaden. En månadslön som undersköterskor och lågbetalda förskolelärare tjänar i snitt. Talet om att det främst är höginkomsttagare som tjänar på skattesänkningarna är rent nys. Ta bara följande exempel: En heltidsarbetande genomsnittsinkomsttagare som tjänar 25 000 kronor i månaden har fått 20 000 kronor mer att leva för varje år tack var skattesänkningen. Den som tjänar 50 000 kronor får 21 000 kronor i lägre skatt per år. Hur kan man definiera detta som att regeringen sänker mest för de rika? Det är bara att räkna ut hur stor procentandel varje inkomsttagare får i skattesänkning så är det klart, svårare än så är det inte. Det här handlar om extrem missunsamhet och en extremt förvriden syn på vad som är rikedom och välstånd. Vi är så fixerade vid inkomstutjämning att vi inte ser hur hårt det slår mot förmögenhetsskapandet. När LO gnäller om ökad ojämlikhet jämför de en tiondel av befolkningen som tjänar mest med den övriga befolkningen. Problemet är bara att för att kvala in till denna tiondel räcker det att du tjänar 38 000 kronor före skatt, dvs. 27 000 kronor efter skatt, varje månad. Det om något borde visa att inkomstskillnaderna i Sverige är ytterst små. Att statistiken uppvisar stora inkomstskillnader handlar helt enkelt om att ett fåtal direktörer driver upp genomsnittslönen inom denna tiondel av befolkningen. Om det är något som vi bör oroa oss för så är det den stora ojämlikheten i förmögenhet. För här handlar det inte främst om hårt arbetande människor som sparar sina inkomster till en stor förmögenhet. De flesta erhåller sin förmögenhet genom att ha turen att köpa en fastighet i ett tillväxtområde, vinna på spel, få ett stort arv eller en stor gåva från någon närstående. I Sverige finns inget samband mellan inkomst och förmögenhet. Statistisken visar att fyra av tio som är förmögna har lägre inkomster än genomsnittet. Det är snarare slumpen som avgör sambandet mellan vad du tjänar och vilken förmögenhet du har. Orsaken till denna förmögenhetsstruktur är att höga skatter gör det svårt att spara ihop till en stor buffert. Först beskattas inkomsten och sedan avkastningen på sparkapitalet. Den som tjänar mycket tack vare utbildning, ambition och flit får dessutom betala statliga straffskatter. Inte konstigt att medelsvensson inte har några besparingar utan lever ur hand i mun. Vill du bli rik i Sverige bör du satsa på att få ett stort arv eller gifta dig rikt. Har du inga släktingar som kan erbjuda dig ett sådant arv eller om du inte lyckas attrahera någon rik man eller kvinna får du satsa på att köpa en fastighet i tillväxtorter. Är det så vi vill att förmögenheter ska skapas? Är det genom fastighetsspekulationer som till slut skapar bubblor som vi ska få njuta av frukterna av vårt arbete? Är det någon som mot denna bakgrund blir förskräckt över att svenskar flyr med sitt kapital till utlandet? 500 miljarder kronor uppskattas ha flyttats ut ur landet på grund av den tidigare förmögenhetsskatten som vänsterröran hotar att återinföra. Finansrättsprofessorn Sven-Olof Lodin påpekar att dessa 500 miljarder enbart handlar om det uppskattade skattefusket. Till detta tillkommer 500 miljarder till som flyttats ut ur landet av legala skatteskäl. Enbart de 30 rikaste svenskarna har flyttat ut den summan ur landet för att de höga skatterna inte ska gröpa ur förmögenheten. Detta kapital skulle vi behöva för investeringar i nya innovationer och företagsprojekt. Men eftersom vi svenskar inte uppskattar framgångsrika entreprenörer och företagare flyttar de till områden där man uppskattar framgång. I Sverige hatar man människor som lyckas eftersom det hotar vårt sjukliga behov av homogenitet och konsensus. Ingen ska få tro att de är något. Jag hoppas att ni jantelagare inser hur högt priset är att jaga ut framgångsrika personer såsom Ingvar Kamprad ur landet. Vi gräver helt enkelt vår egen grav! (Källa: Sunt förnuft nr. 2, Skattebetalarnas medlemstidning).

Jämlikhet viktigare än de fattigas välstånd

Thu, 11 Mar 2010 17:36:56 +0000

Fattigdom fördrages med jämnmod om den delas av alla skrev Ernst Wigforss i en riksdagsmotion angående arvsskatt. Det är bättre att alla är fattiga än att alla har det bättre i ett ojämlikt samhälle. Jämlikhet handlar egentligen om likhet inför lagen, och med den definitionen är det en av demokratins kärnvärden. Men jämlikhet i resultat medför att staten stjäl av Sven för att ge till Karl, vilket öppnar för en odemokratisk planekonomi. Vad finns det då för motiv till att arbeta hårt, utbilda sig och skapa framgångsrika företag? På vänsterkanten menar man att människor jämför sig med varandra och mår dåligt av att andra människor har det bättre och har en högre social status. Men i ett meritsamhälle som västvärlden handlar detta enbart om avundsjuka och om att man hyllar jantelagens portalparagraf att du inte ska tro att du är något. Du har ingen som helst rätt att njuta av frukterna av ditt eget arbete och dina egna framgångar. Dessa frukter måste staten omfördela till de parasiter som inte lyfter ett finger för att skapa något av värde. Inte för att de inte kan, utan för att de inte vill. Ett skattesystem kan inte bygga på en småsint avundsjukeprincip. Det måste finnas mer legitima skäl att frånta människor delar av sina inkomster. Ett legitimt skäl är att staten ska bidra med att skapa en låg grundtrygghet lika för alla så att ingen faller genom maskorna. Men det förutsätter en tacksamhet gentemot de som skapar de resurser som staten sedan kan betala ut till de som har ekonomiska problem. Margaret Thatcher har tydligt beskrivit hur sinnesjukt socialismens principer egentligen är: Via Fredrick Federley. Vi ska vara tacksama för att Ingvar Kamprad och Stefan Persson är framgångsrika. Deras verksamheter har skapat bra produkter till låga priser samtidigt som många har fått sin försörjning tryggad i dessa bolag. Är det då så fel att dessa två herrar tjänar mycket pengar? Deras rikedom har skapats genom att erbjuda människor något som de efterfrågar och känner behov utav. Utan några nöjda kunder hade de aldrig haft den förmögenhet de har i dag. Det är inte Kamprad och Persson som är kungar i marknadsekonomin, det är du och jag, vi som är kunder, det är vi som avgör vad som ska floppa och vad som ska flippa. Rikedomen sipprar ned till de fattigaste om människor tillåts bli rika. I ett jämlikt samhälle finns det inga resurser som kan sippras ned till de mest nödställda. I ett jämlikt samhälle har utvecklingen stagnerats och alla kommer på sikt att få det lika dåligt. Men det är klart, mår du bättre av att leva som grottmänniska bara du slipper känna avundsjuka mot din granne så visst. Problemet är bara att sådana som jag inte frivilligt ger upp våra möjligheter att leva i frihet och göra våra egna livsval. Då måste ni använda våld och tvång, precis som den politiska eliten tvingades göra i alla kommunistiska stater som ploppat upp under historiens gång. Frihet och jämlikhet är varandras motsatser. Så fort vi tillåter frihet uppstår ojämlikhet eftersom vi alla har olika preferenser och vill olika saker. Den som väljer att sälja sin fritid för att göra karriär kommer att tjäna mer pengar än den som struntar i karriären och investerar sin tid i familj, vänner och andliga aktiviteter. Bara valet av yrke och våra konsumtionsval skapar ojämlikhet. Så jämlikhet kan vi enbart få om friheten avskaffas fullständigt. Så fort vi tänker själva kommer ojämlikheten i resultat att uppstå. Så valet står mellan att tänka själv och bli en kugge i ett homogent maskineri. Vad väljer du?

Grekerna demonstrerar mot verkligheten!

Sun, 07 Mar 2010 06:41:19 +0000

Grekerna demonstrerar mot verkligheten. De demonstrerar för rätten att leva över sina tillgångar. De kräver att få konsumera mer än vad de producerar. En sådan attityd kan enbart sluta på ett sätt, dvs. ren och skär bankrutt. Om grekerna fortsätter med den här bortskämda attityden kommer de att få ett chockartat uppvaknande när de väl inser att verkligheten alltid kommer ifatt, hur mycket de än demonstrerar mot verkligheten. Vissa euromotståndare använder Grekland som ett exempel på hur misslyckat europrojektet är. Anledningen är att Grekland skulle ha kunnat dopa sin valuta om de hade haft kvar sin drakmer, och därmed fått igång sin exportindustri. Som om dopning av valutan har visat sig vara en framgångsrik väg. De som har ett elefantminne kommer säkerligen ihåg hur det gick med Sveriges devalveringsexcesser på 1970- och 1980-talet. Det ledde knappast till en mer fungerande marknadsekonomi som undviker att människor lever över sina tillgångar. I Sverige kom verkligheten ifatt i form av en fastighetskris och en finanskris på 1990-talet. En annan åtgärd som efterfrågas från euromotståndarna är möjligheten att manipulera räntan för att därmed dämpa överhettade ekonomier och stimulera deprimerade ekonomier. Även där använder man sig av dopning i stället för att vidta strukturellt nödvändiga åtgärder. Grekland behöver sanera sin ekonomi och det innebär åtstramning, sedan kan de sänka och höja räntorna hur mycket de vill. Den åtstramningen hade man sluppit om man förstått hur en ekonomi fungerar. Då hade man inte trott att man kan ha stora budgetunderskott år efter år och ständigt öka statsskulden för att sedan genom ett trolleritrick betala tillbaka sina skulder. Skulder måste alltid betalas tillbaka på ett eller annat sätt. Antingen genom att investeringar ökar intäkterna eller genom att man sänker kostnaderna vid ett senare tillfälle. Konstigare än så är det inte. En eurovaluta kan varken göra till eller från. Ekonomins naturlagar gäller oavsett om ett land har euro eller inte. Det är dags att politiker och medborgare lär sig detta, och det enda sättet att få människor att lära sig en viktig läxa är att ta konsekvenserna av sina misstag. Det värsta EU kan göra nu är att köpa ut Grekland från sina egna skapade problem. Om hela europrojektet riskeras i och med detta får Euroländerna helt enkelt omyndigförklara Grekland och tvångsförvalta landets ekonomi. Dock har euroskeptikerna rätt i en sak, och det är att Greklands problem visar hur det går när man inte tar ekonomiska avtal på allvar. Med en gemensam valuta krävs någon form av gemensam finanspolitik. Inom EMU valde man att införa en stabilitetspakt som bland annat sätter gränser för hur stora budgetunderskotten och statsskulderna får vara. Dessa regler struntade man i när man tillät Grekland införa euron. I stället för att avspegla verkligheten valde man att manipulera och fuska med redovisningen av statsfinanserna. EMU har här fått lära sig den kostsamma läxan att verkligheten alltid gäller före kartan. En redovisning som inte förhåller sig till verkligheten är i dessa sammanhang inte mer värt än ett skönlitterärt verk. EMU kunde lika gärna ha hänvisat till Homeros verk Iliaden och Odysséen. Det hade gett samma resultat. Det här fuskandet med redovisningen och den arroganta hanteringen av stabilitetspakten från stora länder såsom Frankrike är det bästa argumentet mot euron. Det går inte att ingå avtal om gemensam valuta om man inte kan lita på sina avtalspartners. (Jag röstade ja till euron eftersom jag underskattade detta arroganta beteende.). Så visst, fortsätt ni att protestera mot verkligheten och för rätten att konsumera mer än vad ni producerar. Men kräv inte att andra ska hjälpa er när ni står där på kanten vid tillvarons stup.

Mer kalhyggen i regeldjungeln tack!

Sat, 06 Mar 2010 20:10:22 +0000

Kalhyggen är ingen positiv syn för den som gillar skog, men i regeldjungeln är kalhyggen något gudomligt vackert. Regelkrånglet har minskat med alliansregeringen. Men resultatet av regeringens arbete är långt ifrån vallöftet om 25 % lägre regelbörda. Hittills har man lyckats minska regelbördan med 2 %. Vi kan glädjas över ett trendbrott där regelinflationen har stoppats. Men varför går det så långsamt? Arbetslinjen är Alliansregeringen paradgren, men av någon anledning har de främst fokuserat på att maximera arbetsutbudet genom sänkta inkomstskatter och uppstramade bidragssystem. Men hur får man ett arbete som inte existerar? Ska alla som går på bidrag bilda egna företag? Eller har man fått för sig att utbudet skapar sin egen efterfrågan? Sedan 1990-talet har småföretagen skapat mer är 316 000 jobb medan storföretagen och den offentliga sektorn har skapat knappt 30 000 jobb. Borde inte det säga något om vilket fokus en arbetslinje borde ha? Missförstå mig rätt, sänkta inkomstskatter och uppstramade bidragssystem är helt nödvändigt. Men knappast tillräckligt. Det krävs även skattesänkningar för företagande och mindre regelkrångel. Trots att regelkrånglet har minskat med 2 % har 87 % av Företagarnas medlemmar inte märkt av någon förbättring av regeldjungeln sedan 2007. En rapport från Näringslivets regelnämnd uppvisar samma dystra resultat då de rapporterar att 75 % av företagarna inte har märkt någon skillnad. Förutom att det säger något om Alliansregeringens marknadsföring av sin politik, säger detta något om hur regelförenklingarna enbart har varit förbättringar i marginalen. Att Maud Olofsson skryter om att regeringen har sänkt de administrativa kostnaderna med 4 % genom regelförenklingar, trots att hon påminner läsaren om vallöftet, är en skymf mot företagarna. Hur kan hon på allvar vara stolt över detta resultat? Är det för att nymoderaterna i finansdepartementet ständigt sätter käppar i hjulen för regelförenklingarna? En förbättring med 2 eller 4 % kanske är en framgång utifrån dessa förutsättningar. Men för företagarna är det ingen framgång, det visar bara att företagsvänligheten till huvuddelen är retorik på tomgång. En ökad sysselsättning kräver fler småföretag som kan växa, särskilt inom tjänste- och kunskapssektorn. Men enligt Tillväxtverket (tidigare Nutek) anser 30 % av småföretagen att det är krångliga regler som hindrar tillväxt av verksamheten. 34 % anger brist på tid som orsak till utebliven tillväxt, och som alla vet innebär krångliga regler att mycket tid tas i anspråk av företagarna. Så kommer jag då att rata Alliansregeringen i valet 2010? Knappast. Om jag jämför alliansregeringen med idealet kan jag inte göra annat än kritisera regeringen. De har helt enkelt inte gjort tillräckligt. Men idealet existerar inte i något politiskt parti i riksdagen, så därför måste jag jämföra med ett verkligt alternativ vilket är det rödgröna alternativet. De har knappast ett program för sänkta skatter, regelförenklingar och bättre företagsklimat. Ta bara deras syn på Alliansregeringens mest effektiva arbetsåtgärd RUT-avdraget som gett 11 000 nya jobb till en låg, om på sikt någon, kostnad. Bara detta gör att de rödgröna helt avförs som alternativ till Alliansregeringen. Men om inte det räcker kan jag nämna krav på heltid, högre bolagsskatter och arbetsgivaravgifter. Så vad finns då för alternativ kvar? Rösta blankt? Det ger knappast 2 % mer regelförenklingar i nästa mandatperiod. Mitt främsta argument för att rösta på Centerpartiet är just att det är partiet som främst vurmar för småföretagarna och som mest driver frågan om regelförenklingar och en reformerad arbetsrätt som i Företagarnas undersökningar rankas som en av de största problemen för deras verksamhet. Den som anser att företagsklimatet är viktigt och som vill ha en fortsatt alliansregeringen bör fullständigt utesluta nymoderaterna som helt skiter i hur regelkrånglet påverkar företagandet i landet. För nymoderaterna är det viktigaste att maximera arbetsutbudet, utan att påverka arbetskraftsefterfrågan, fjäska för LO-topparna samt prioritera statsfinanserna över reformer som skapar dynamiska effekter. Nu börjar det bli dags att ersätta de små röjsågarna med de stora röjmaskinerna i 100 000 kronorsklassen.

Ondskan är inte problemet

Fri, 05 Mar 2010 11:44:58 +0000

Det är inte ondskan som är problemet, det är likgiltigheten. Har du hört den klyschan förut? Uttrycket är vanligt bland välvilliga människor såsom präster som tycker att människor ska agera mot ondskan. Prästen Birger Sjungargård refererar positivt till detta i sin krönika i Dalabygden. Visst håller jag med om att man bör bekämpa ondskan och inte stå likgiltig inför den. Men det är inte någon plikt som det är frågan om, vilket sentensen ovan ger sken av. Utan det ligger i ditt rationella egenintresse att göra det. Ondska är nämligen inte något som du tjänar på. Vill du leva i ett hederligt och ärligt samhälle som lever efter rationella principer måste du själv leva därefter och minimera konsekvenserna av de personer som inte efterlever dem. Dessutom kan du inte kräva att någon ingriper till ditt försvar om du själv inte ingriper till andras försvar. Om du inte själv är hederlig och ärlig kan du inte begära att andra ska vara hederliga och ärliga mot dig. Men att insinuera att det är en plikt att hjälpa andra är ondskefullt i sig. Du lever inte för andras skull, utan helt för din egen skull. Det är inget vackert och fint i att uppoffra sina egna värden och sitt eget liv för någon annan. Ännu allvarligare är det att sentensen om att det är likgiltigheten som är problemet fråntar ondskefulla människor ansvaret för sina handlingar. Det är en plikt och en skyldighet att inte medvetet försöka skada någon annan via våld eller psykisk misshandel såsom mobbing. Men det är inte din plikt att ingripa när någon blir mobbad eller utsatt för våld. Det är en dygd att ingripa när någon blir utsatt för ondska. Det är ett handlingsmönster som uppstått via goda vanor som ger dig anledning att ingripa till andra människors försvar. Du mår själv bättre av att göra det och du skapar förutsättningar för ett gott samhälle om du gör det. Såsom du själv vill bli lämnad ska du lämna andra. Men för att undvika att bli en dörrmatta som folk torkar av sin skit på måste du behandla andra människor som du själv blir behandlad. Så när du för första gången träffar en människa bör du utgå från att han eller hon är rationell och god och behandla honom eller henne såsom du själv vill bli behandlad. Men blir du illa behandlad av den personen bör du behandla honom eller henne på samma sätt för att demonstrera var gränserna går. (Och om jag lämnar människor sårade har jag ingen moralisk rätt att oja mig över att andra människor lämnar mig sårade.) Det är min vardagsfilosofi och den är livsbejakande till skillnad från vänsterns och de religiösas filosofier som handlar om självuppoffring för påhittade värden såsom kollektivet och andeväsen.

Är slöjförbud diskriminering?

Sun, 28 Feb 2010 20:27:59 +0000

Är slöjan en symbol för diskriminering eller förtryck av kvinnor? Svaret på den frågan är inte enkel och därför blir det problem med generella lagförbud mot slöjor såsom i Frankrike. Så länge det finns kvinnor som frivilligt väljer att bära burka, niqab och andra slöjor är det omoraliskt att förbjuda slöjor. De kvinnor som tvingas bära slöjor är förmodligen inte enbart förtryckta genom att tvingas bära en slöja, utan slöjbärandet är enbart ett symtom. Det viktigaste stödet för dessa kvinnor är en svensk kultur med självförtroende som vågar sätta sig emot barbariska ideologier. Svenskar som inte skäms över sin kultur, sina traditioner, sina västerländska värderingar och sin civiliserade frihet. Men är det verkligen rimligt att förbjuda slöjförbud? Det snabba svaret är nej. Det långa svaret kommer nu: Arbetsgivare och skolor som postulerar en viss klädkod har rätt att kräva följsamhet av alla sina anställda. Muslimska kvinnor som vill bära slöja ska inte stå över dessa regler. Icke-diskriminering innebär att alla är lika inför lagen. Bestämmer en arbetsgivare att slöjor inte är acceptabelt på grund av att kunderna har rätt att se ansiktet på den som betjänar dem, har inte företaget diskriminerat någon. Den arbetsgivare som anser att alla anställda ska klä sig i yrkeskläder har rätt att kräva det. Vad arbetsgivaren inte har rätt till är att behandla vissa anställda annorlunda. Om arbetsgivaren bestämmer att alla ska ha kostym på sig, får inte arbetsgivaren ge dispens till vissa grupper som av irrationella religiösa skäl vill ha andra kläder på sig. Passar det inte får den slöjbärande kvinnan söka sig till ett företag som inte har några klädkoder eller till företag som har klädkoder som accepterar slöjbärande. Svårare än så är det inte. Samma resonemang gäller skolor. Är det viktigt att bära slöjor får de flickor och kvinnor som vill bära dem söka sig till skolor som tillåter det. Det viktiga här är att staten inte reglerar människors klädval. Men staten har heller inte rätt att bestämma över hur företag ska reglera sina egna klädkoder. För om staten tar sig den rätten finns det inga principiella motargument till att poliser ska få bära slöja, och är man inne på den vägen har man helt kastat rättssystemets principer över ända. Då gäller varken likhet inför lagen eller rätten att kunna kräva identifiering av de som utövar statens våldsmonopol. Socialdemokraternas kvinnoförbunds ordförande Nalin Pekgul formulerar det på ett mycket kärnfullt sätt. "– Jag skulle vilja gå i min tjocka fula tröja och jeans, men det kan jag inte på jobbet, särskilt inte om jag ska träffa folk från andra länder. Arbetsgivare och skolor diskriminerar inte när de säger nej till kvinnor som har niqab."