Metrobloggen

Till slut vräkte vi den där busen, och det är lugnt i huset. Här ett exempel från den tiden han bodde här. Läs här genom att klicka på meningen .

För ett tag sedan hörde vi här i byn att han är död nu. Överdos.

Egentligen ska jag plugga 40 sidor i min bok till lektionen i morgon, men måste få iväg ett inlägg så jag har det gjort. Bra argument mot läsning, eller hur..?

Men på senare tid har jag noterat en rädsla som gör mig sorgsen. Ända sedan jag var liten har jag varit hundvän. Min mamma brukar säga att jag var sånt matvrak när jag var liten att mina första steg gick till skafferiet, själv är jag säker på att de var riktade mot hundkojan. Vi hade en hittehund hos oss, en schäfer. Av alla systrar är det mig det finns flest foton och filmer på tillsammans med hunden och även hennes valpar. Film kommer inom kort.

Dessvärre blev jag allergisk mot pälsdjur och mitt umgänge med hundar har begränsats av det. Men så skaffade vi den här lilla trasselsudden som man kan tåla även som allergiker och livet är väl mer eller mindre fulländat.

Bortsett från det senaste halvåret.

Vid flera tillfällen har både jag och min hund, var för sig, råkat ut för anfallande hundar. Det har nu gjort mig hundrädd. Det är en stor sorg. Jag gillar inte att vara rädd över huvud taget, allra helst inte för hundar. Självklart är jag inte rädd för min hund och tur är väl det. Men vem vet vad jag överför på min omgivning...och vilka konsekvenser det får.

Det är ruggigt svårt för mig att få ordning på tillvaron. Jag känner inte igen mig själv i någonting! Tankarna tumlar runt som vanligt visserligen, men jag har så svårt att sätta dem på pränt som förr.

Hela vintern har jag mått skumt utan att riktigt veta varför. Och då är det inte enbart negativt skumt. Kanske mer annorlunda, även om det inte varit positivt skumt, då, alltså...

Alla klagar på kylan och vintern. Utom jag, som alltid annars gärna övervintrar i ett soligt och varmt land. Det är först i veckan som jag för första gången kände att jag frös över huvud taget! Men då var jag felklädd. Syrran flydde till Gambia, en väninna är på Kanarieöarna och den familjen har även bokat resa till Dubai i påsk, en annan väninna vägrar komma hem från sin grekiska ö där hon vistats sedan september. Jag tycker det är fint med all snö. Har bara haft besvär av min köldallergi två gånger. Helt enkelt rätt klädd. Men det är något mer. Jag har ingen längtan. Inte någonstans. Det känns som ett under att jag kom i väg till Göteborg. Jag skulle endast motvilligt ge mig iväg utomlands om någon bad mig. Jag tror helt enkelt att jag blivit vuxen. Mognat. Lärt mig att leva i nuet. Jag vet ju att det kommer en vår och en sommar, varför då lägga ner någon energi på att längta dit?

I söndags var jag på bio med min rebell. Precious. Bästa filmerna har inte lyckliga slut, så är det bara. (Obs! Lägg märke till vem som producerat filmen!) Tänk om det är så med livet också? Ju bättre slut desto sämre liv och tvärtom? Fast Precious hade varken det ena eller det andra. Ibland har jag funderat på om det är där skon klämmer...jag sitter och vänder papper, kunder tjafsar om småören och så finns - eller ska jag säga fanns? - Haiti...Det blir någon meningslöshet över allt man gör, en maktlöshet som gör mig olycklig.

Olycklig är jag även över min hälsa, det gör ju mycket att jag inte skriver så mycket längre. Återigen en maktlöshet. Jag ska be kosmos om hälsa för er alla, det är det finaste ni har.

Tre måndagar har jag varit "i skolan". Går en kurs nu på Karolinska, men tyvärr är det så tufft att jag undrar om jag kommer att genomföra hela kursen. Boken är för tung att bära, plus att det är störtomöjligt att koncentrera sig och minnas det man läser. Dessutom får jag ont i händerna av att hålla i boken när jag läser! Men jag fortsätter ett tag till så får vi se. En del av kursen är grupparbete och laborationer, så det kanske lättar.

I går började min yogakurs. Inte den där tuffa bikramyogan som jag skrivit om tidigare, utan helt vanlig yoga i byn intill, så jag går dit på 20 minuter istället för att resa flera timmar som tidigare.

Och är det då inte typiskt att det arrangeras en kväll för oss nattvandrare på just en torsdag när jag har yogan?? Men jag ska dit, de lottar ut nåt pris bland dem som vandrat förra året, och det hela går av stapeln på ett hotell där min favvonevö jobbar, så det blir många flugor i den soppan...

Jag har inte gjort någon önskelista för 2010. Kanske är det därför jag är så vilse? Men allt har tett sig så grumligt, och jag blev besviken över förra årets lista så nu tar jag allt litet pö om pö. Börjar ikväll med att se Let´s dance. I helgen strykhögen och vila så jag orkar med måndagen igen.

Parkett när den är som bäst. Golv i rum 306 på Rica hotel i Göteborg januari 2010.

I början på december var jag och firade min tant B. Hon är moster till min mamma och fyllde 100 år! Även en annan moster blev över 100 år, hon levde faktiskt i tre olika sekler och var med om ett millenieskifte! Dessvärre dog min mormor alldeles för tidigt, redan medan jag var i mammas mage. Jag frågade min mamma när vi var där hur mormor var och sammanfattat var hon social och fåfäng...*harkel*

Här en bild på min favvotant.

Hon är lugn och fin, hör bra och ser bra, minns det mesta. Bor i det huset där hon alltid bott, tar en promenad till bussen, byter sedan från buss till spårvagn och åker omkring en stund och vänder sedan hem igen. Varje dag. Här sitter vi i lägenheten där kalaset hölls, hos hennes systerbarn, tant N, 92 år....

Istället för att explodera imploderar jag, vilket medför att jag måste skriva ett sånt här inlägg. Ett gnällinlägg, ett hatinlägg. Med bara några veckors mellanrum har jag av två olika personer, som inte känner varandra, hört att jag är helt igenom god och tror alla om gott.

Men här kommer sanningen.

Jag är ond. Jag kan känna hat!

Eftersom jag ofta är på vift för att få andra att tro att jag faktiskt är viktig någonstans och har ett liv, snurrar jag överallt och det gör jag med kollektivtrafiken. Jag älskar kollektivtrafiken, det brukar funka bra här i 08.

Men det finns en sak jag inte står ut med:

medresenärer som - för sig själva, tror de! - sjunger, hummar, visslar, trummar o/e stampar!

Jag hatar det! JAG HATAR DET! JAG HATAR DET!

JAG TÅL DET INTE! Det är få saker som får mig omedelbart och ofelbart på mitt sämsta humör!

Nästa gång du gör något av ovanstående offentligt ska du vara medveten om att det finns en som hatar dig!

www.svd.se/opinion/kolumnister/larsberge/vasterlandska-man-och-deras-garage_4150391.svd

Sista meningen är klockren, men det finns ett fel i den. Garaget är heligt som kyrkan och där svär man inte. Det är ett andlighetens hus där man finner sig själv.

Ni ska få något vackert att titta på när ni ändå tittar in.

I inlägget under syns vad jag sysselsätter mig med om dagarna. Jagar biljett till Göteborg...

Efter jobbet när jag vilat hemma en stund och vibbat för att samla krafter tog jag mig in till centralstationen för att där köpa tågbiljetter och betala med det lilla skitkort jag har.

Strax före sju klev jag in, tog nummerlapp och drog en repa förbi alla kassorna för att se vilka som jobbar. Jag kände tre, av fem-sex personer.

Hejade på alla och satte mig ner för att vänta på min tur. Mitt för mig var det en stor skärm med frågesport och reklam. Det gjordes reklam för evenemang! Då slog mig en tanke! En idé jag skulle testa. Strax var det min tur och jag kom till Susanne som jag jobbat med för 12 år sedan. Jag presenterade min idé och hon nappade direkt. En timme senare hade jag tur och retur tågresa, hotell en natt och en teaterbiljett! Så istället för 1500 som jag skulle betalat enbart för tur och returresa fick jag nu allt för 1380! Helt sagolikt! Jag hade inte så många evenemang att välja på, på det viset är det bättre att resa till Stockholm än till Göteborg, men jag behöver ju inte gå, det har lönat sig ändå! Om jag inte har något roligare för mig kan jag ju gå och se Det våras för Hitler....