Metrobloggen

Mitt på torget. Hunden hade just bajsat och jag klev över en snövall för att nå soptunnan. I ena handen alltså en hundbajspåse och i den andra en bag och en hund i koppel.

Det gick väldigt fort. Plötsligt låg jag på isen, snön och gruset. Det enda jag hann med var att känna smärtan i vänster hand när jag klappade till Moder Jord. Önskar att jag inte hade minnesproblem för då hade jag tagit fram ur minnet gamla ju-jutsukunskaper i fallteknik.

Men nu är jag ok. Eller inte värre än vanligt...

PS Broddarna låg i bagen...

Är det en kvinna som har barnbarn i tonåren?

Eller är det en kvinna som blivit mormor till ett barn fött av en tonåring?

Ibland saknar språket ord.

Tonårsmamma. Är det jag som har en tonåring? Eller är det en tonåring som blivit mamma?

Vad är sen en ung mamma? Och vad är en ung mormor?

Kan ni begripa att jag sitter och grubblar på sånt...?

När man släpper en sån här nyhet så blir man väldigt attraktiv.
Folk hör av sig på alla möjliga och omöjliga sätt.
Det ska fikas, pratas, träffas, promeneras och lunchas.

Mitt liv som sjukpensionär när jag satt ensam hemma om dagarna i tio år känns väldigt avlägsna.

Tack alla. Tack för att ni bryr er. Särskilt roligt med er som inte ifrågasätter, även om jag inte klandrar er som i ren chock säger dumheter.

Har nog vårkänslor, känner mig helt ok.

Ska in till stan för lunch med två vänner.

Om jag hinner köper jag nya byxor, mina har nu spruckit på låret...börjar bli gamla och slitna, jag har inte blivit fet, nej o nej...

Som vanligt på måndagar har jag lektion, men i måndags var vi i labbet och tog blodtryck och lyssnade på hjärtslag. Vi var i halvklass så jag fick börja som vanligt och slutade tidigt. Skönt när det inte blir så sent. Lågtrafik på kvällen är mördande tråkigt.

Tisdag kväll var jag med i en marknadsundersökning. En gruppdiskussion som gav både smörgås, te och godis plus 500 spänn.

På onsdagen skulle vi gått ut hela gänget på jobbet för att äta middag, men det körde ihop sig för säljaren så vi ställde in och sköt på det till torsdag.

Utöver dessa trevligheter på kvällarna har jag ju dagarna att överleva också. Och än är det inte slut. Lunch lördag med fd arbetskamrater och på söndag fira svärfars födelsedag.

Jobba, hunden, familjen, hemmet, träningen.

Nej, det här får inte upprepas. Jag är varken frisk eller ung.

Den som vill ha en jättestor nyhet kontaktar mig.

Mobil, msn, skype, facebook, mejl.

Gäller ej Fen och Liss, som redan vet.

Maken har ju bara haft bilen en vecka sedan bromsarna blev fixade och nu är det dags igen: punka!

Range Rover är mer på verkstaden än i bruk!

För några dagar sedan hittade jag på nätet en tjänst som jag har beställt.

Idag blir första leveransen. Jag är litet spänd och nervös.

Meningen är att vi varje söndag eftermiddag ska få hitkört kassar med mat så vi har allt till fem middagar för fyra personer.

Jag är rädd att det bara kommer att rasa in mat här och vi inte hinner med att laga och äta den. Jag valde vegetariska menyn så det kommer att bli en hel del färskvaror, som man bara måste göra av med. Det gäller att upptäcka i tid hur man ligger till också, så man hinner avbeställa nästa leverans före deadline.

Jaja, jag försöker i alla fall. Annars är det ju Papphammar som ska hitta på matsedel,handla, betala, släpa hit och laga maten. Det är inte alltid roligt och inte heller har han tid alla gånger. Då blir vi stående här utan mat, ofta med nödlösningen att gå till kvarterskrogen för att få middag. Ingen billig lösning.

Det är en strålande dag, en vinterdag när den är som vackrast. Jag är på hundpromenad vid idrottsplatsen, men hela tiden känner jag den där magkänslan. Oro, ångest. Det är rätt fascinerande hur ens mående kan påverka rent fysiskt. En klump som dansar eller tumlar runt i magen.

Jag har på omvägar hört saker om mig som framkallar den här oron och ångesten. Saker som jag har sagt, som inte på något sätt fastnat hos mig men som på flera sätt påverkat andra människors mående, till det negativa. Och helt omedvetet har det kunnat påverka både mitt eget liv och min egen framtid, likaväl som andras. Det är läskigt. Tänk vilken makt man har. Några ord som uttrycker vad man känner eller tänker som avgör människors liv.

Helt uppenbart måste jag börja hålla käft.

Jag har svårt att spela falskt, säger vad jag tycker och tänker, och är ärlig i största allmänhet.

Problem uppstår när mottagarna inte har någon som helst självkänsla, är stingsliga och snarstuckna och tror att allt kretsar kring dem och deras person.

Riktigt irriterande är det när folk inte frågar på en gång vad jag menar, utan det kommer fram på omvägar sådär 10-15 år senare...

Allt sker av en anledning, allt har sin tid och vi kan bara lära av det.

Jag tog inte med kameran i dag, bilderna är från i onsdags.

Minns ni det gamla huset jag visade er för halvannat år sedan? Det stod och förföll, ingen gjorde nåt med det.

I oktober 2007 såg det ut så här.

Jag passerar ofta, många kommenterar, undrar. Jag tog reda på att det var en gammal dams barndomshem, ägare var ett dödsbo. Jag tror damen var på ett ålderdomshem.

Förfallet gick fort. I juli 2008 var det här kvar av grinden.

Under hela förra året tog jag inga bilder, men det hände småsaker hela tiden. Fönster och dörrar spikades igen, någon bröts sig in, det brann, någon bosatte sig på övervåningen, ett duntäcke vädrades i fönstret, det spikades åter igen.

Häromdagen när jag kom farande med tåget förbi huset var det mycket som hade hänt ganska fort. Jag bestämde mig för att kort. Åkte hem, hämtade kameran, tog tåget dit, tog kort och tog vändande tåg hem igen.

Jag vet inte vad som är på gång. Ena grindstolpen är borta, några träd fällda, fasaden borttagen, på baksidan gräver skoporna. Containern var där bara ett par dagar och är borta nu.

Jag tror jag får anledning att återkomma. Särskilt som jag läst i tidningarna att ett känt svenskt par köpt en tomt i närheten! Kan det vara det här??