Metrobloggen

            Bah! Jag borde veta bättre än att lova att jag ska skriva något på bloggen "i morgon" - det innebär alltid att jag håller upp en längre tid. För att ta experimentet med den blå vasen i korthet så var det en forskare som heter Arthur J Deikman som utförde det vid två tillfällen på sextiotalet. Hans avsikt var att undersöka vad det är som händer med en människas sätt att uppfatta verkligheten vid meditation, dvs. varför välkända föremål plötsligt börjar ändra form, doft eller ljud och varför man kan få visioner. Man kan läsa mycket av hans forskning på nätet, eftersom han har lagt upp mycket av den på sin egen hemsida (föredömligt - sånt gillar jag). Är man intressarad av "cult psycology" (~sekt psykologi), medvetande och spritualitet/mysticism ska man definitivt ta sig en titt på den.

            Eftersom jag är sen tänkte jag låta fredagsfilmen handla om just zen. När jag lärde mig meditera av en dominikanernunna, var det just zenmeditation hon hade som grund i sitt kunnande (bland mycket annat - som nunna var hon teologiskt väldigt väl utbildad, och hon är dessutom psykolog - syster Monika heter hon). Filmen ligger mig därför varmt om hjärtat av fler skäl.

Jag skrev just en lång kommentar på Den Goda Bloggen angående självmord. Jag har själv funderat på självmord och har (avlägset) bekanta som tagit livet av sig, så det finns en organisation som jag tycker behöver mer reklam, och det är

SPES

Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd

Den är i första hand tänkt för anhöriga så jag länkar också till

Jourhavande medmänniska

Glöm inte heller

Jourhavande präst

som du når via 112.

Imorgon återgår vi till det ordinarie programmet. Jag har nämligen hittat den blå vasen!

Nja, jag har sett mycket av kristen komik som är både sirapsgult och framförs av folk som ser ut att ha stolpiller i häcken (för att travestera Arne Anka när han var som bäst). Men det finns också guldkorn, särskilt i USA där publiken är större. Kerri Pomarolli är en av mina favoriter. (För er som gillar exakta uppgifter eller som stöter på saker ni inte känner igen har jag försett hennes nummer med annotationer under filmrutan.) Mycket nöje!

Bargain savvy: Ha näsa för fynd.

Holiday Inn: Hotellkedja (Jag tror att den finns i Sverige också.)

Neutrogena: Serie av kosmetik och hudvårdsprodukter, något i stil med Apotekets ACO.

Classico: Jag är inte säker på att det är "Classico" hon säger, men detta är ett märke som säljer italiensk mat för uppvärmning och micro.

Sam's Club: Säljer möbler och vitvaror.

Prayer circle: Fungerar som en studiecirkel. Man möts regelbundet och ber tillsammans (istället för att studera något).

Home Depot: Den amerikanska motsvarigheten till Beijers och Bauhaus.

Trophy wife: Lyxhustru (dvs. den enda uppgiften man har är att vara dekorativ och att shoppa. Ja, jag har fördomar, så stäm mig...)

Pastors wife: Pastorshustru ('pastorska'). Åtråvärd position, de som är eller har varit detta är mycket stolta över det.

Proverbs 31: Ordspråksboken 31. Från vers tio och framåt innehåller den en beskrivning av den ideala hustrun, som för övrigt är en flitig jordbrukare och framgångsrik affärskvinna.

Proverbs 32: Ordspråksboken 32. Finns inte (som man kan lista ut om man läser ovanstående annotation).

Issues: Standarduttryck för psykiska besvär. Den närmsta svenska översättningen (i det här sammanhanget) är 'problem' som i "Ha'ru problem, eller?". 'Issues' är dock inte lika socialt stigmatiserande som 'problem'.

Preschool: Förskola, dvs. dagis

            Den här letade jag upp för min blogg Parkettodlaren, men jag kan inte undanhålla er den. Det finns många sätt att använda Guds gåvor på, och jag tror att det här är en av de bättre. (Spillet vid tillverkningen gör man soppa av och bjuder publiken på, det som är användbart av instrumenten skänks bort efter konserten och resten går i komposten. Vill ni veta mer om orkestern kan ni titta på deras hemsida.)

Mupparna är inte speciellt religiösa av sig, men jag har lyckats hitta ett nummer som nästan kan stå för sig själv här. (Ja, jag försöker bli fri från mitt muppberoende, men det är ju fredag...)

            Jag har inte kunnat blogga sedan i lördags. Det hela har att göra med registreringen av ett företag (mitt) och ett nästaninköp av en lägenhet. Administration, helt enkelt. Företaget har nog tagit det mesta av min tid, inte för att det egentligen är så svårt att starta eller registrera - för sånt är enkelt idag - utan för att jag lidit av en svårartad 'tenta'ångest. Det är som om jag trott att så fort jag registrerat så ska en vampyr hoppa fram bakom närmsta dörr och ropa "haHA! Nu HAR jag dig!" och sköntaxera mig ner till sista blodsdroppe. Att besegra en sån skräck tar tid, i det här fallet ca en timme per knapptryck på datorn.

            Om du nu säger "Vänta nu - det borde betyda flera års kamp!" Alldeles riktigt, det här företaget har varit ett mångårigt projekt och nästan registrerat ett flertal gånger. Det var först med lockbetet 'trevlig lägenhet i område där vi vill bo' som jag verkligen tog ångestdemonen vid strupen och skakade skiten ur honom. Fortfarande finns det en del ångestmoment kvar, så jag hoppas att ni ursäktar de korta inlägg jag kommer posta några dagar framöver.

            Nej, jag vet! Det är inte en semester, men i och att jag blir företagare kommer bloggande att vara mitt jobb, så jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det. "Extra tidstjuv"? Straffarbete? Semester låter liksom trevligare.

Åtminstone om man får tro den här lilla filmen. Ibland när jag bloggar på engelskspråkiga kristna siter kan jag faktiskt känna det så här:

Hm, min hjärna har klarnat, men det är fredag och jag tycker att ni gjort er förtjänta av litet fredagsmys. Hör helgen ringas in av...

...mupparna!

            Sitter på Barista och bloggar - de har lagt prydnadshjärtan i sin plastkaktusplantering, vilket jag tycker är sött. Just nu känner jag mig ganska tom i hjärnan, luftig liksom, och har svårt att skriva något skärpt om religion i allmänhet och antroposofer i synnerhet. Dels beror det på att jag nu kommit till stadiet att jag ska läsa en del stora textmassor som "Den antroposofiska kunskapsvägen" och rätt mycket religionspsykologi och religionsfenomenologi (försök säga det när du är full ;-)  ). Jag tycker om att fräscha upp mina kunskaper när jag granskar någonting. Dels har jag suttit och Alla Hjärtans Dagfikat på morgonen - och en diet på kanellängd och ballerinakex gör en inte direkt skärpt. Jag får nog nöja mig med att kåsera litet idag.


            Ett problem som varje religionsforskare ställs inför är att man alltid ser olika på en religion beroende på om man står utanför den eller är en del av den. Det finns helt enkelt saker som inte berättas för utomstående. Till exempel har forskningen om voodookulturen och forskningen om daoism (taoism) gått framåt med stormsteg sedan det dök upp forskare som lät sig initierats in respektive religion och utbildade sig till präster och munkar i dem. Fram till sextiotalet var de flesta forskare kristna, eller i vissa fall judar eller ateister, även om de ansträngde sig att vara objektiva både saknade de kunskaper om symbolsystemen som krävdes för att rätt tolka de texter (daoism) som fanns och tillträde till viktiga ceremonier och ritualer.


            En fördel med granskning av utomstående är dock att de ser saker som medlemmarna själva blivit hemmablinda för. Kristendomen har blivit utsatt för sådan hårdhänt granskning de senaste hundra åren - och det har vi tjänat på (om någon missat det så är jag kristen). Det är ju ingen mening att bygga sin tro på falska premisser, och den historiskkritiska läsningen av Bibeln har måhända tvingat oss att slänga en del traditioner, men den har också gett oss långt mer kunskap om texterna än om vi blundat för vad forskningen kan ge oss - bara för att ta ett exempel.


            Om jag nu ska studera antroposofin så kommer jag att göra det med en utomståendes blick. En andra fördel med detta är att jag kan använda min egen tro som "tändsticksask". Jag kanske måste förklara det begreppet närmare. Det fanns en tid när man alltid ställde en tändsticksask bredvid ett föremål när man fotade det för att det var onaturligt stort eller litet (tänk; rekordmoroten på skördefesten). Numer är tändsticksaskar ovanliga så jag undrar vad man skulle kunna använda nu, en dvdskiva? Hur som helst, tändsticksasken var helt enkelt något man kunde jämföra med så att man visste hur stor den fotograferade moroten (eller vad det nu var) egentligen var.


            Jag hör till dem som tycker att en forskare bör redovisa sin tro - särskilt om man är religionsforskare (detta är inte allom accepterat inom forskarvärlden). Tydligen har min egen presentationsruta för Pax Dei fallit bort, jag vet att jag skrev en om min tro just av det skälet. (Om ni hittar en beror det på att jag satt tillbaka den igen.) Min tro är inte särskilt speciell; jag är en luthersk kristen som tillhör Svenska Kyrkan. Även om jag själv följer fastebönerna i "Bönboken" tycker jag att varje person kan ha den tro hon trivs bäst med, och jag går mycket sällan i kyrkan. Det sistnämnda eftersom jag är ganska dålig på att mingla, och det är nästan alltid kyrkkaffe efter en gudstjänst.*


            Jag har flera gånger hört sägas eller läst i andra hand att antroposofer väntar med att lära ut vissa saker till en individ tills hon är "andligt mogen". Religionspsykologiskt sett är detta en klok politik, och de är långt ifrån ensamma om den. Samtidigt gör det att det finns kunskaper som jag förmodligen aldrig kommer att nå.  Jag kan nämligen inte kombinera min kristna tro med att bli hundra procent antroposof. En antroposof skulle nog anse att jag kan göra det, men jag som ser från "andra hållet" på problemet tycker inte att jag kan det. Av det jag sett av antroposofi finns det tillräckligt mycket som skiljer sig från kristendom för att de inte ska gå att förena utan att blandbygga två religioner. I förlängningen är det ett brott mot det första budordet "du ska inte ha andra gudar bredvid mig", och det är ett bud jag tar på allvar. (För den som undrar; jag läser inte heller horoskop eller spår i kort - längre.)


            Som forskare måste jag alltså välja mellan 'full förståelse' och 'ytterligare förståelse', som troende människa måste jag välja mellan religioner - och det valet är redan gjort. Man hamnar vid sådana stenhårda vägskäl ibland, och det är inte första gången jag står här. Valet är ganska lätt i och med att jag vet att den kunskapsmängd jag får ut av varje alternativ är ungefär lika stor - jag förlorar alltså inte så mycket som man skulle kunna tro på att inte bli antroposof.


            Hm, jag har problem med Baristas wlan och det är definitvt dags för lunch. Återkommer imorgon, förhoppningsvis med hjärnan på rätt ställe igen.

[Red; Det visade sig omöjligt att ladda upp det här från Barista - så fort jag gick in på Metrobloggen bröts kontakten med wlanet och den kunde bara återupptas om jag startade om datorn. Genom litet amatörmässigt datahokuspokus lyckades jag rädda posten och har laddat upp den hemifrån. Gör nu det bästa av Alla Hjärtans Dags sista timmar; tyck om er själva och andra!]

***

            *Kyrkkaffet är en väldigt viktig del av församlingslivet, så jag tycker att det ska vara kvar. Gudstjänster utan kyrkkaffe är, om möjligt, ännu jobbigare att besöka ur mingelhänseende.

Idag är det min födelsedag, och då gör jag precis som jag vill. Det betyder att följetongen om antroposoferna får göra en kort paus till förmån för... Terminator?

            Om vi återgår till den engelska wikipediaartikeln om Rudolf Steiner så hittar vi ett intressant delkapitel "Race and ethnicity". Att Rudolf Steiner skulle ha varit rasist är en mycket, mycket öm tå för antroposofer, om inte annat så för att han har en så pass stark ställning inom dagens rörelse så att det gör dem själva till smygrasister. Och hur ska man tolka att han både gjorde tämligen starka uttalanden om ras samtidigt som han kritiserade sin tids antisemitism och blev föremål för förföljelse från Nationalsocialisterna?

            För att förstå detta måste man förstå att rasismen har olika ansikten beroende på tid och plats, likaväl som man måste förstå att de idéer nazisterna gjorde till sina inte var deras egengods - de var skruvade versioner av idéer som var allmäna i Europa på den tiden. Om ni minns från min post "Antroposofisk tidsbubbla" så var tiden runt sekelskiftet (och fram till och med trettiotalet) en tid då man biologiserade allt. Storbrittanien, Frankrike, Tyskland, Spanien och Portugal var alla stormakter med kolonier runt om i världen, och makten i kolonierna höll man med stor grymhet. Men för att sådant skulle accepteras måste det finnas en förklaring, något som gav stormakterna rätt att piska andra till lydnad.

            Från början använde man kristendomen - religion är effektivt att utnyttja som ursäkt. Som kuriosa kan jag säga att hade Europa varit mestadels buddhistiskt, muslimskt eller hedniskt hade de religionerna varit lika användbara som redskap, för det är inte grundtexterna eller grundidéerna som är det viktiga i en sån process, det är vilka tolkningar centrala personligheter gör. Jämför debatten om homosexualitet där vissa (höger)kristna gör en mycket liten passus i Gamla Testamentet till en så viktig trossats att den i debatten överskuggar sådana kristna värden som Gyllene Regeln och imitatio christi (att följa Kristus, dvs. att handla och förlåta som Kristus gjorde).

            Nå, i och med att den textkritiska läsningen av Bibeln och boomen i naturvetenskaplig forskning undergrävde kristendomens roll förlorade den också värde som ursäkt för kolonialismen. Vad skulle man då ersätta den med? Biologin passade som hand i handske. Genom att biologiskt förklara vissa folkslag som underlägsna andra kunde man dels ursäkta sin kolonisering av andra länder, dels hålla sig till tidens vetenskap. (Jämför för övrigt George W. Bushs argument för kriget mot terrorn som inte var kristna i huvudsak, trots att han själv står i ett uttalat högerkristet sammanhang. Hans huvudargument var att beskydda demokratin.)

            Får vi tro den engelska wikipediaartikeln satte Rudolf Steiner den vita rasen, och då särskilt det germanska folket, som evolutionens höjdpunkt. Det var han säkerligen inte ensam om, ens om vi drar ifrån den grupp som sedan kom att bilda nazismen. Tyskland hade en särställning i Europa eftersom landet historiskt sett var sprunget ur det Tysk-romerska riket och i förlängningen en arvtagare till Rom. I och med att man använde biologiska maktargument måste det ha varit frestande att sätta folket i en sådan stormakt högst upp. Många var de judar som inte flydde i tid eftersom de vägrade tro att ett kulturellt utvecklat folk som tyskarna kunde sjunka så lågt som till massmord.

            Offentliggörandet av Auschwitz blev ett kallt uppvaknande för mänskligheten. Äntligen tvingades man inse att "ras" är en obetydlig del i en människas karaktär - och för den delen i en etnisk grupps dito. Tro inte att detta tänkande är försvunnet, men vi har tvingats omvärdera det många gånger om. Dock, när öppnandet skedde hade Rudolf Steiner varit död i många år - och hans tankar kom på pränt i en tid när även de mest liberala tänkte i "ras". Man såg det helt enkelt inte som (ondskefullt) rasistiskt att tala om "sin ras" eller att "bryta med sin ras" som Effie Munro uttrycker sig i "the Adventure of the Yellow Face" av Arthur Conan Doyle.

"Detta var John Hebron från Atlanta" förklarade kvinnan, "och en bättre man har aldrig levat på denna jorden. Jag bröt med min ras för att kunna äkta honom; men inte en enda sekund så länge han fick vara i livet ångrade jag mig."*

            'Äventyret med det gula ansiktet' är en Sherlock Holmeshistoria vars grundproblem är att en kvinna fått ett svart barn med sin första make och inte vågar visa det för sin andra make utan gömmer undan det i en närbelägen stuga tillsammans med en sköterska. När novellen publicerades 1894 fanns det förbud mot äktenskap mellan raser i flera europeiska länder - dock inte i Storbrittanien där historien utspelar sig. Arthur Conan Doyle var inte heller rasist i vår bemärkelse, tvärtom försvarade han vid två tillfällen människor som felaktigt dömts och som båda var måltavlor för rasism; George Edalji (halvindier) och Oscar Slater (jude). Det hindrar honom ändå inte från att beskriva en av karaktärerna i 'Thor Bridge' med

"Tropisk börd och tropisk natur. Ett solens och passionernas barn."**

Och han kan också blomma ut i beskrivningar som idag verkar riktigt fult rasistiska. Tiden var helt enkelt så impregnerad av biologism att sådana beskrivningar inte upplevdes som rasistiska.

            Det hade kanske varit mer förvånande om Rudolf Steiner, som ju är samtida med Arthur Conan Doyle, inte hade tänkt i ras på något vis. Samtidigt är hans arv av rastänkande problematiskt. Även om man anser att ras är av sekundär betydelse, så blir tanken att vissa raser är underlägsna och dömda till undergång svår att hantera. Religion tenderar till att konservera, så detta kan mycket väl ha överlevt hos antroposoferna till denna dag. Samtidigt överlever ingen religion utan förmågan att omtolka sina idéer och traditioner, så det kan också vara så att Steiners rasteorier helt enkelt förpassats till 'det runda arkivet'***. (Ja, jag ser fortfarande antroposofi som en religion. En av orsakerna till att jag gör den här undersökningen är att jag vill se om motsatsen kan bevisas.)

            Så, är antroposoferna rasister? Vissa anser det, och en del av dem gör det efter att ha råkat illa ut hos dem. Jag nöjer mig just nu med att konstatera att man har ett problematiskt arv efter sin Filosof. För att få ett bra svar på frågan kan jag inte bara titta på vad Steiner själv skrev, utan jag måste också titta på vad dagens antroposofer gör av hans texter. Man bör komma ihåg att antroposofer anser sig vara goda, och det brukar vara så att majoriteten i en rörelse strävar efter att leva upp just till den goda bild man har av den. Rasism är inte godhet i dag, vilket gör att de flesta förmodligen inte heller är rasister. Förmodligen - jag måste gräva djupare för att kunna säga något säkrare.

***

*"Sherlock Holmes Äventyr

Det gula ansiktet"

sir Arthur Conan Doyle

Norstedts Förlag 1987

**"Sherlock Holmes Äventyr

Den krypande mannen"

sir Arthur Conan Doyle

Norstedts förlag 1987

***Ett sådant har alla religioner, och om ni inte vet vad det är så står uttrycket för att göra något otilgängligt eller sluta använda det genom att arkivera det (dvs. göra det till enbart ett historiskt fakta).

Jag har praktiserat som präst och besökt en och annan syförening. Någon gång måste jag har träffat en sån här.

En liten film för lördagskvällen, för jag tycker att om vi ändå ska ställa oss frågan om vad som är verklighet och vad som är dröm så kan vi också slänga med litet muppar.

            Det som slår mig när jag läser sidor av och om antroposofer är hur pass mycket de bevarar från de strömningar som fanns i Europa under sekelskiftet 18-1900. Det är ibland som att titta in i en pastellfärgad tidsbubbla.

            Tiden kring sekelskiftet 18-1900 var en spärrkokande gryta av religiösa åsikter, framför allt eftersom man tvingades omdefiniera vetanden som stått oemotsagda i över tusen år. Processen hade börjat redan på sjuttonhundratalet, men fick ordentlig fart i och med Darwins "Origin of the species" (1859) och "Descent of man" (1871 - den bok där Darwin lägger fram att människan härstammar från aporna), det faktum att Vedaskrifterna började översättas till olika europeiska språk och det faktum att man dessutom kunde finna likheter mellan sanskrit och europeiska språk. Dessutom hade en textkritisk läsning av Bibeln vuxit fram, där man fastslog att den varken var skriven av en hand eller vid ett tillfälle - ens när det gällde de enskilda böckerna i verket. (Bibeln är egentligen en samlingsvolym bestående av över sextio olika böcker. Det var först på 1200talet som man började binda ihop dem till en bok, innan dess var Bibeln ett mindre bibliotek, där vissa delar kunde sambindas, till exempel de fyra evangelierna.)

            När så grundläggande åsikter måste bytas ut på så kort tid kallas det paradigmskifte, och sådana gör ont. Många strävade efter att hitta fotfästet för sin tro, bland normaltroende såväl som bland forskare, präster och filosofer. Fram växte en tendens till att biologisera allting. De religiösa upplevelserna kunde reduceras till livmoderrörelser och hysteri (när det gäller kvinnor) såväl som undertryckt sexualitet och isolering. Även folkkynnen och kultur bands gärna till olika biologiska faktorer.

            En annan tendens var att försöka klämma in allt - och jag menar ALLT - i ett enda makrosystem. Tyska filosofer försökte frambringa ett system som kunde samordna filosofin med matematiken. Den framväxande jämförande språkforskningen visade att åtminstone vissa språkområden (Europa och Sydasien) hade gemensamma ursprung. Man gav sig också på jämförande religionsforskning i samma anda. Det man sökte var hela tiden en urkälla. Helst skulle allt kunna klämmas in i naturvetenskaplig forskningsmetodik där allt har ett objektivt ursprung/är en objektiv företeelse som kan studeras - eller för att säga det på ett annat sätt; alla ting har bara en sanning.

            Samtidigt växte en sorts proteströrelse fram i spiritismen, där (den moderna) teosofin hade sin plats. Man blev också tvungen att konstatera att tanken faktiskt kunde ha makt över kroppen, något som särskilt Freud och Jung var drivande i. Dessa två herrar representerar på sitt sätt de två sidorna i den debatt som tog sig många uttryck på den här tiden; hade allting sin grund i något biologiskt (Freud och sexualiteten) eller fanns det också en tro (Jung, arketyperna och den undermedvetna religionen)?

            Nå, redan så här tidigt i mina studier av antroposoferna har jag stött på några företeelser flera gånger. Dels verkar man anse sig kunna studera den andliga världen objektivt, med metoder som är vetenskapliga. Dels verkar man anse att den andliga världen direkt påverkar den materiella världen (alltså, man gör ett enda system av det hela). Tillsammans med att man är en aning naturromantiska gör att jag ibland känner det som om jag tittar på en grupp som på övernaturligt vis kastats hit till 2000talet direkt från förkrigstiden. Denna antydan till konservering av idéer är i sig en fingervisning om att vi här har att göra med en religion, för religion är idékonserverande (på gott och ont).

            När det gäller religion är det så att ingen religion överlever om den inte kan förändra sig, oavsett vilken man tittar på kommer man att upptäcka en pågående strid om hur olika traditioner tolkas och en långsam ändring av dess olika uttryck. Jag hoppas verkligen att detta även gäller antroposoferna, för Steiners tid hade en del problematiska konsekvenser.

            Just nu har jag läst igenom den svenska och engelska artikeln om Rudolf Steiner på Wikipedia. Den svenska artikeln kändes en aning okritisk, så jag var inte ett dugg förvånad att se att den engelska artikeln blivit satt under article probation för ett drygt år sedan.

"Editors of this are expected to remove all original research and other unverifiable information, including all controversial information sourced in Anthroposophy related publications. It is anticipated that this process may result in deletion or merger of some articles due to failure of verification by third party peer reviewed sources."

            Fördelen med Wikipedia är inte bara att man får snabb information gratis, det är också att man får veta hur pass kontroversiellt ett ämne är genom att titta på den lilla fliken "discussion/diskussion" som finns vid varje artikel (högst uppe i sidhuvudet om någon vill leta). När jag skriver artiklar om indoeuropeisk religion på andra bloggar har jag slutat länka till motsvarande wikipediaartiklar eftersom diskusionerna bakom avslöjat ett veritabelt krig mellan nypaganister och mer traditionella akademiker. Huruvida the arbitration committee är nöjd med den engelska artikeln om antroposofi vet jag inte (jag kan inte mycket om det interna arbetet med wikipedia), men den är bättre än den svenska, även om min akademiska spindelkänsla fortfarande pingar när jag läser den.

            Men vad säger då det faktum att den svenska artikeln knappt har någon diskussion alls? Vi kan inte dra många växlar på ett exempel, men jag tycker att det speglar en tendens i Sverige. Antroposoferna diskuteras inte. Om man inte stöter på någon som har extremt dåliga erfarenheter eller är extremt kritisk, så säger man inget alls. Det är som om man vill hålla kvar en dröm om blommande rosengårdar där allt är bra.

            Tro det eller ej, men jag letar just nu frenetiskt efter en blå vas. Bildligt talat. Den blå vasen hade huvudrollen i ett religionspsykologiskt experiment som utfördes i USA på sextiotalet - och jag jagar efter den eftersom jag vill ha exakta siffror; vilka genomförde experimentet, på vilket universitet och vilka liknande experiment som man har gjort på andra ställen. Det sistnämnda är viktigt - för att resultatet av ett experiment ska accepteras måste man kunna upprepa det med samma resultat*.

            Själva experimentet kommer jag aldrig att glömma, och det demonstrerar dessutom några grundläggande fenomen inom religionspsykologin, så jag tar på mitt samvete att berätta om det redan nu. Vi teologie studenter fick höra om det på baskursen, kanske till och med från Anton Geels som gjorde en gästföreläsning (ity att han har skrivit en bok tillsammans med Owe Wikström som heter "Den religiösa människan").

            Experimentet utfördes av två anställda vid ett amerikanskt universitet. De började med att sätta upp en lapp om gratis undervisning i meditation på campus, med upplysningen om att detta skulle ske via nio träffar - en per vecka. Sedan gick de på motsvarande Åhlens och köpte en billig, blå vas, utan någon mer baktanke än att det skulle vara en billig pryl vilken som helst. Denna blå vas ställde de sedan på en piedestal längst fram i lokalen, utan att nämna den i sin undervisning.

            De nio meditationstillfällena gick, och när de var över frågade de två universitetsanställda om studenterna ville göra en extra, tionde session. Det ville de flesta, så salen bokades om, men den gången tog man bort den blå vasen. Studenterna reagerade omedelbart då de kom in i rummet.

"Var är den blå vasen?"

"Vilken blå vas?"

"Men skämta inte nu, ställ tillbaka vasen!"

Trots att vasen aldrig nämnts tidigare vägrade många studenter att meditera en tionde gång om inte den fanns med.

            Det första det här experimentet illustrerar är hur lätt människor har för att fästa sina tankar vid ting - och att detta även gäller religiösa upplevelser. Studenterna hade i det här fallet fått en hård känslomässig bindning till en billig blå vas.

            Man gjorde också en uppföljning av experiment genom att djupintervjua de personer som varit med. Bland de upplevelser av den blå vasen de haft fanns

• att den ändrade form
• att den talade med den mediterande
• att den mediterande blev sexuellt upphetsad av vasen (här fnittrade hela auditoriet**)
• riktigt djupa mystika upplevelser

            Man lät också en av de studenter som haft djupa mystika upplevelser fortsätta meditera tio gånger - med vasen som fokus. Efter att ha djupintervjuat henne kunde man konstatera att hennes upplevelser var mycket lika det kända mystiker, till exempel Johannes av Korset och Teresa av Avila, hade upplevt. Möjligtvis låg skillnaden i att hennes upplevelser centrerade sig kring en blå vas.

            Det viktiga detta experiment illustrerar är att andliga upplevelser kan framkallas på 'konstgjord' väg, och att dessa upplevelser tar färg av sin omgivning utan att det krävs mycket påverkan från dess sida. Vasen hade ju bara stått där, visserligen längst fram i rummet, men utan att omnämnas på annat sätt. I förlängningen gör ju detta att majoriteten av alla andliga upplevelser i världen bestäms av sin miljö. Jag lägger också till att den viktigaste faktorn i miljön är den religion man har omkring sig, för oavsett om man kallar sig religiös eller inte är det den som står för de andliga bilder man har matats med.

            Studentskan med de gjupa mystika upplevelserna då? Hennes upplevelser var ju lika kända mystikers - betyder detta att det faktiskt finns en objektiv andlighet? Tja, jag kan inte säga så mycket om henne förrän jag har hittat ordentliga data om experimentet. Fram till dess måste jag tyvärr lämna både er och mig i ovisshet. Men tro mig - jag letar.

***

            *På det viset fungerar experiment som kakrecept. Ingen människa skulle kalla ett recept på chokladkakor för ett chokladkakerecept om det inte blev chokladkakor när man använde det.

            **Auditorium = området där publiken sitter. Ordet kan också användas om publiken i sig, i det här fallet vi teologiestudenter.  Jag envisas med att använda sådana ord när det gäller universitetet.

            Då har ni inte tittat på "the Holy Land Experince" som är - jag skämtar inte - ett sorts Disneyland fast med Bibeln (och då särskilt Nya Testamentet) som tema. Jag misstänker att kreationisterna ligger bakom även här, eller så säljer man "My Creationist Bible" till barn mest för att man vet vilka kundgrupper man har.

               Jag kan inte låta bli att undra hur man tänker när man jobbar som Jesus på ett sånt ställe:

"Skit också - nu har jag uppstått från de döda tre gånger idag, och vad gör schemaläggaren? Han sätter mig på att välsigna barnen precis innan stängningsdags! Jag behöver en drink Guds välsignelse."

            Jag vet inte, det är naturligtvis pedagogiskt, men hur jag än tittar på siten så får jag inget annat intryck än det här:

            Eftersom det är lördag kommer här litet lördagsgodis. Först en länk till en fotovandring runt the Creation Museum i USA. Detta museum är byggt av kristna som tror att Bibeln bokstavligen är sann, och som här förklarar hur detta stämmer med upptäckten av fossiliserade dinosaurier (bland annat). Turen är lång, men kommentarerna till fotona gör det värt det.

A Visit to the Creation Museum 11/10/07

            För er som har ont om tid, eller som vill ha litet extra reptiler, toppar jag upp med muppversionen av "Never smile at an crocodile". (Ja, jag har en mupperiod just nu :-)  )

            Varför är det så viktigt att veta om antroposofi är en religion? Därför att den har inflytande i vårt samhälle, och det på områden som blir allt viktigare; miljövård och pedagogik. En annan orsak är att vi, när vi inhämtar information, bedömer fakta från religiösa organisationer på ett helt annat sätt än från andra källor. Hårddraget kan man säga att så fort en präst, mufti eller nunna säger något så förutsätter vi en subjektiv religiös agenda bakom - oavsett om det verkligen gäller tro eller något världsligt som hemlösas situation eller sopsortering. (Undantaget är om man själv råkar höra till religionen i fråga.)

               Att hålla den här garden är inte så dumt, men den gör också att vi slackar på vår vaksamhet när någon säger att de inte skulle vara religion (eller ideologi). Särskilt slackar det om denna någon har ett trevligt kafé man kan gå till - inte för att man är mutbar med bullar utan för att man inte vill tro något illa om någon man gillar.

                Betyder det att vi anser religion vara något illa? På en låg nivå ja, att vara religiös är dåligt på samma sätt som det är dåligt att ha förkylning. Helst ska en person vara ateistisk och hålla sig till naturvetenskaperna. Den här attityden finns i hela västvärlden, men är särskilt accentuerad i Sverige. (Känner du inte igen dig i beskrivningen? Försök då minnas hur du bemötte den senaste som kallade sig aktiv kristen.)

            Ur detta perspektiv är det dåligt om en tro säger att den inte är religon, trots att den är det, särskilt om den jobbar för att sprida sina ideal. I praktiken betyder det att man smyger på människor något utan att de kan ta ställning till vad det är. Jag ska påpeka att jag inte tycker att det är dumt att sprida sina sina ideal, jag tycker det är dumt att smyga på folk en religion genom att inte ge den en ärlig etikett.

            Gör antroposofer det då? Tja, för att få reda på det måste vi dels kolla upp om deras filosofi trots allt är en religion - och det är vad jag sysslar med just nu. Dels måste vi titta på hur de sprider sina ideal i samhället. Just nu kan jag bara ge ett axplock på kanaler; waldorfpedagogiken/waldorfskolorna är kända för sina kopplingar till antroposoferna, Saltå Kvarns produkter är en kanal där man kanske inte tänker på att den är idébärande likaväl som att den förser en med mat. Minst känt är nog att också KRAVmärkningen har kopplingar till antroposoferna - Biodynamiska föreningen var med och grundade kontrollföreningen tillsammans med Förbundet Naturenlig odling, Förbundet Organisk Biologisk Odling och Alternativodlarnas Riksförbund.

            Så länge det finns indikationer på att antroposofer smyger sin tro på andra, något jag anser är nästan lika illa som att tvinga någon till tro, kommer jag att fortsätta undersöka dem. Inte för att hamra på dem (ni märker säkert att jag inte är helt förtjust), utan för att kunna göra en rättvis bedömning. Jag hoppas att ni har tålamod med mig :-)

            (Tack till Kastrullhexan för inspirationen och för att du ställde en fråga som verkligen behövdes.)

            Och till alla er som läst; här får ni en liten bonus, bara för att det är fredag och jag råkar gilla mupparna. Mahna mahna på er...

            Jag är rädd att det kommer ta ett tag innan jag på ett klart och tydligt sätt kan redogöra för antroposofernas förklaring till varför antroposofin inte skulle vara en religion. Det jag kan hittills bygger på hörsägen, och det verkar som att jag måste läsa igenom en hel del innan jag kan bena ut frågan. Frågan är om de kan göra det själva; jag sitter just och tittar igenom de olika utbildningarna vid Pedagogiska  Institutionen vid Rudolf Steinerhögskolan i Stockholm. "Balderkursen", dvs. deltidsutbildningen till fritidspedagog, ägnar ett helt kursmoment till att förklara skillnaden mellan religioner och antroposofi under första utbildningsåret.

"Antroposofi och religion

  - Syftet är att på ett grundläggande sätt klargöra skillnaden mellan antroposofi och religion."

            Ett helt kursmoment för en sån liten sak? Skillnaden måste vara hårfin om man måste peka på den med ett så stort finger. Ännu mer intressant blir det om man tittar på kursmomentet under i listan

"Karma och reinkarnation

-Syftet är att möta och fördjupa frågeställningar runt detta ämnesområde."

            Jag tror inte att man behöver vara överliggare vid Teologen i Uppsala för att tycka att karma är ett religiöst begrepp och en religiös idé snarare än ett naturvetenskapligt fakta och en vederhäftig forskarteori. Men försök inte oförberedd säga det till en utbildad waldorfpedagog - en utbildning i vad som är skillnaden mellan antroposofi och religion ger en *******es massa argument. Jag förstår att de behöver den.

            Så vem är Ockham som jag skriver om i rubriken? Han var en medeltida ärkebiskop i England, och om jag minns rätt en ganska retlig person (det gäller att lägga märke till det väsentliga i sina studier...). Men han var också en person som ägnade sig åt empirik på ett sätt som är i det närmaste modernt*. Till exempel sköt han de teleologiska gudsbevisen i sank å det elegantaste. Och vad använde han för att kunna åstadkomma detta? Jo, en princip som han själv uttryckte med

"Non est ponenda pluralitas sine necessitate."

            Om er latin är lika rostig som min (jag har nämligen aldrig läst någon latin) så kan jag ge er två översättningar. Den bokstavligaste är

"Mångfald skall inte förutsättas om det inte är nödvändigt."

även om den bättre är

"Krångla inte till saker i onödan."

Det vill säga, står man med flera möjliga förklaringar till ett fenomen, så är den enklaste oftast också den troligaste. (Det sistnämnda är också en förklaring av Ockhams rakkniv även om den inte täcker alla aspekter av principen, medeltida skolastik på latin är inte det enklaste.)

            Låt oss ta ett känt exempel; om det går som en anka, ser ut som en anka och kvackar som en anka, så är det en anka, snarare än en ankrobot eller en liten fjäderfetischistisk alien i ankdräkt. Skulle vi tillämpa Ockhams rakniv på antroposofin finns det hittills fler indikationer på att det är en religion än att den inte skulle vara det. Frågan är varför man väljer att krångla till det för sig.

***

            *I det närmaste modernt är en sanning med modifikation - även Aristoteles använde sig av principen som fått namnet Ockhams rakkniv. Ockham hade den dock som favorit och därför fick den namn efter honom. Det är också ganska knepigt att läsa Ockhams egna texter - han var skolad i skolastiken, och dess tankesätt ligger långt ifrån hur en modern människa tänker.

            Rubriken är en kommentar till förra inlägget som jag fick av Kalikå. Detta är en mycket vanlig inställning till religion här i Sverige, och ibland kan jag undra om det inte är ett symptom på att leva i ett rikt land. Vi är vana att kunna köpa och blanda, och framför allt att få precis som vi vill.*

            Men när det gäller religion (och jag kallar fortfarande antroposofi för en religion) är detta en sanning med stor modifikation. En religion fungerar nämligen alltid som ett system centrerat kring en eller flera trossatser. I vissa fall är fler religioner sammankopplade i detta system; Kinas fyra (eller fem, beroende på hur man räknar) religioner fungerade under kejsartiden på det viset - de var alla del i en ordning som centrerade sig kring kejsaren och kejsarinnan. Ibland finns det bara en religion med, som kristendomen.

            Friast att välja delar ur systemet är den som just stött på det och har lärt sig en del om det. Det hon gör då är att ta nya trossintryck och plussa dem till sitt gamla system - för man har alltid ett sånt inom sig. Om man inte är speciellt aktiv religiöst (och det är väl tur att en del är "ljumma i tron" för annars skulle vi alla sitta och meditera på varsin bergstopp utan att någon fixade middagen) kan man fortsätta att leva så hela livet.

            Den som blir aktiv i den nya religionsgruppen, som kaffekokare eller besökare kommer att fördjupa sin tro över tid. Vissa är också så ambitiösa att de läser på i religionens skrifter och blir aktiva predikare. I båda fallen kommer individen att drivas mot en punkt där det gamla systemet inte fungerar till de bitar man har lagt till. Antingen anammar man då den nya religionen fullt ut och byter ut sitt gamla trossystem mot dess, eller så kommer man fram till att det gamla ändå var rätt och droppar ur. Det är dock inte alltid man tänker över detta medvetet, särskilt inte om en religion smygs på en.

            Om man inte har suttit och studerat religion i alldeles för många år, eller bekänner sig till en namngiven religion (som jag :-S ) tänker man sällan över vilket system man har för sin tro. Det är till exempel vanligt att svenskar plockar ihop en individuell religion, utan att märka att den är extremt lik alla andra svenskars "individuella" tro. (Jag märker det naturligtvis, men jag har för länge sedan tagit vanan att byta ämne när frågan kommer upp - personen som berättar brukar vara så uppfylld av sin religion och så lycklig med den, medan jag bara förvandlas till en intresserad vetenskapsman som gärna skulle stoppa ner hela rasket i ett provrör och skaka om. Personer är värda mer respekt än så.)

            I längden har man alltså ganska liten valfrihet med en tro. Finns sedan det någonting man tycker är dumt med den måste man förändra själva tron - tillsammans med övriga medlemmar.

            *Jag vet att det finns begränsningar för vår vilja, även här i Sverige, men med ett stort varuutbud och massor av reklam blir vi uppfostrade att välja och vraka - på gott och ont. Tyvärr är vi litet bortskämda.

            Det är tur att jag inte gör detta mot deadline, för jag tycker det är tungt att läsa igenom Antroposofiskt Infocenters hemsida. Inte så att den skulle vara tråkig, utan för att jag måste läsa alltihop om jag ska vara rättvis. Hemsidan är ju den bild som antroposofer själva vill visa upp av sig - och det är inte kattskit. Många som lever i en religion lever just efter den sida man vill visa upp.

            Kan jag då kalla antroposofi för religion? Tja, redan nu hittar jag en del som uppfyller några av de kriterier jag har ställt upp (se bloggposten "Vad är i så fall religion?" här nedan).

            Man tror på reinkarnation, en andlig verklighet som en egen värld och att meditation "öppnar kanaler för de positiva krafterna", vilket uppfyller kriterium 1 (ett eller flera fenomen som kräver tro istället för [objektiv] logik/empirik - jag har lagt till objektiv efter kritik jag fick på den bloggposten. Tack till Nineve som gjorde mig uppmärksam på detta). I och med att man tror på en andlig värld uppfyller man också kriterium 2 (trossystemet innefattar också transcendensen). I och med att man har ett eget system för meditation uppfyller man också kriterium 3 (trans/meditation).

            Det mest intressanta hittade jag dock här. Jag kan inte låta bli att citera direkt i bloggen. Sidan jag länkar till är en introduktion till Frans Carlgrens bok "Den antroposofiska kunskapsvägen", en svensk grundbok inom antroposofin som ligger utlagd i sin helhet på Antroposofiskt Infocenters hemsida.

" Antroposofin innehåller inga dogmer eller andra för förnuftet oåtkomliga trossatser. Det är inte en religion och inte heller ett uttänkt filosofiskt system."

Nähäpp? Inte det? Det är ju väldigt mycket tal om andlighet, meditation och själslighet på sidorna. Redan i nästa stycke heter det:

" — Men sådana kunskaper är inget självändamål, betonar författaren. Det enda verkligt bärkraftiga motivet att försöka nå in i de Översinnliga världarna"

            Försöker inte antroposoferna att både äta kakan och ha den kvar här? Jag vet att antroposoferna själva har en förklaring till hur det hänger ihop. Än är jag inte riktigt nöjd med vad jag själv har läst, därför bryter jag analysen just här, för att återuppta den senare när jag läst på mer. (Jag lovar dock inte att återkomma med den imorgon - det brukar bara betyda att något inträffar som för att jag börjar skriva om något helt annat istället...)

           För övrigt så ser jag att sidan inte är färgad i de pastellfärger som jag minns från när jag var tonåring. En lättnad för min del.

Dans har en särställning inom religion, antingen som medel för gudskontakt, tillbedjan eller rit. I vissa fall har den också betraktats som något farligt och syndigt. Intressant nog har den ofta dubbla ställningar inom samma religion. Oavsett vad så vet varje dansare av rang att nivån på framträdandet till hög grad beror på vilken meddansare man har, och hur personkemin fungerar

Dansaren i filmen här ovan är Rudolf Nureyev, en av de absolut största inom baletten. Han var bög och förblev i garderoben hela sitt liv, eftersom homosexualitet var ett ännu känsligare ämne då än det är nu. Svårt att tro kanske, när man hör en del religiösa ledare göra märkliga utläggningar. När det gäller kristna tycker jag att de silar mygg och sväljer kameler (det finns så många mer viktiga saker att koncentrera sig på i Bibeln), men de är långt ifrån ensamma i sitt gebit. Vare hursom har vi här kanske en förklaring varför min favoritmiss kammar noll.

Ja, jag erkänner - alla dessa musikradioövergångar är bara en ursäkt för att visa delar av ett Mupparna-avsnitt som jag älskade redan när det visades i Sverige för första gången. (Jag var väl max sju år.) Enjoy!

            Därom tvista de lärde. Det finns precis lika många definitioner av religion som det finns smaker på glass - och några till. Tro mig, det var ett härke att läsa igenom de mest accepterade när jag gick på teologen (ZZZZZZZZZZzzzzzzzznark). Men om jag nu vill kalla antroposofin för en religion måste jag på något vis förklara vad jag tycker det är som gör en religion till just det.

            Jag har valt att ställa upp nio kriterier. De flesta måste vara uppfyllda för att ett trossystem ska kunna kallas religion istället för ideologi. För att testa den här modellen provar vi alla kriterier mot kristendom, buddhism och kommunism. Av de första två kriterierna (som jag tror att de flesta kräver av en religion) måste trossystemet pricka in åtminstone en.

#1 Trossystemet måste ha ett eller flera fenomen som kräver tro iställer för logik/empirik för att kunna accepteras. Detta kan gälla både i stort som i smått.

Kristendom: Ja; Gud, Jesu uppståndelse, nattvarden, de dödas uppståndelse, evigt liv (etc. etc.)

Buddhism: Ja; reinkarnation, livsgnistans utslocknande

Kommunism: Ja; det klasslösa samhället

#2 Trossystemet måste innesluta även det transcendenta.

"Det transcendenta" kan ungefärligt översättas med "den övernaturliga dimensionen". När en religionsforskare talar om "transcendensen" och "ett liv i det transcendenta" så menar hon alltså "det övernaturliga" respektive "ett liv med det övernaturliga".

Kristendom: Ja (se ovan)

Buddhism: Nej och ja. Även om buddha (Siddharta Gautama) lärde att det inte finns någon transcendens så har det inom folkbuddhismen vuxit fram flera transcendenta reinkarnationsnivåer, och man har också ett helvete.

Kommunism: Nej

Av resterande kriterier måste de flesta uppfyllas.

#3 Trans/meditation

Kristendomen: Ja. (Den tidigaste skildringen jag läst av kristen meditation är från trettonhundratalet, hur mycket äldre detta fenomen är vet jag dock inte.)

Buddhism: Ja.

Kommunism: Nej.

#4 Ritualer

Kristendom: Ja.

Buddhism: Ja, särskilt inom folkbuddhism

Kommunism: Nja; man avslutar ofta större möten med att sjunga Internationalen och demonstrerar på första Maj, men ett utvecklat ritualsystem liknande de i buddhismen och kristendomen saknas.

#5 Festalmanacka (dvs. året delas in efter eller med olika högtider knutna till trossystemet)

Kristendom: Ja

Buddhism: Här är min kunskap aningen luddig, men jag vet att olika buddhistiska länder gärna firar högtider knutna till buddha. Jag måste läsa på litet mer innan jag kan svara mer än "nja" på frågan.

Kommunism: Nja - första Maj återigen, men jag vet inte om jag kan göra en högtid till en hel almanacka...

#6 En förklaring av hur världen är uppbyggd och varför den fungerar som den gör.

Kristendom: Ja

Buddhism: Ja

Kommunism; Nja. Man har en förklaring till hur samhället är uppbyggt och varför det fungerar som det gör. Resterande delar lämnas vanligtvis till vetenskapen.

#7 Regler för hur människor ska uppföra sig mot varandra och mot resten av världen.

Kristendom: Ja, till exempel de tio budorden

Buddhism: Ja

Kommunism: Nej (inte som utvecklat system).

#8 En eller flera profeter och/eller guddomliga förebilder.

Kristendom: Ja, Jesus, de gammaltestamentliga profeterna, helgonen etc.

Buddhism: Ja, Siddharta Gautama bla.

Kommunism: Ja (jag dristar mig till att kalla Karl Marx för profet)

#9 Ett högre mål att jobba mot

Kristendom: Ja; frälsning och evigt liv i himlen

Buddhism: Ja, utslocknandet av livsgnistan

Kommunism: Det klasslösa samhället

            Som vi ser här prickar kristendomen in alla nio kriterierna (beror delvis på att jag som satt upp dem är kristen - man blir aldrig helt fri från sin trosuppfattning), buddhismen prickar in alla utom två, och kommunismen faller ur ramen. Fast gör den det egentligen? Om de tre nja:na skulle vara ja istället skulle jag nog kalla också den för religion. Ge den några hundra år till, så kommer den att bli det.