Metrobloggen

Oj jag minns inte riktigt vart jag slutade skriva och det har hänt fruktansvärt mycket saker i mitt liv just nu så det finns inga ord.
Men allt handlar om att överleva och jag tappade foten igen och motivationen men någonstans där hittar man styrkan igen..

Sist jag skrev handlade om skolan och kampen hur ett normalt liv skulle se ut bakom drogerna.
Jag var under frivården och myndigheter men jag hade ett hem som jag hade för första gg kunnat ha under 2 år.
Jag lärde känna nytt folk och även lärde jag känna mig själv mera, och första tiden var allt deprimerande.
Att inte veta vem man är,vad man gillar,dagarna saknade jag drogerna men samtidigt så lärde jag känna ett nytt liv som var skrämmande för mig..

Jag var inte längre samma tjej som mina vänner kände mig,
Jag fick kontakt med gamla vänner som jag svikit under alla år...

Snyft..återkommer en annan dag ..jobbig ämne

Till mina läsare..

Jag orkar inte skriva i min blogg och därför kommer jag inte blogga alls här på kanske 4-5 veckor..

Jag har inte mått bra och gör inte det ännu så jag fortsätter att inte skriva här..Återkommer om någon månad..

Förlåt

Tänkte berätta lite om mitt uppväxt också.
När jag kom till Sverige med åren jobbade min mamma och pappa.
Vi hade inkomst eller dem ialla fall..
Vi hade ett fint hem men jag minns att jag aldrig fick köpa fina kläder eller dem köpte inte ofta till mig och jag minns jag var ändå tacksam.Jag ville inte ha något och det  jag ville ha var mina föräldrar som kunde älska mig och ge mig trygghet.

När jag gick till dagis såg jag alla andra barn och deras föräldrar,
Jag minns jag började klass 1 och alla barn fick hjälp med sina läxor men det fick inte jag.
Jag var så ensam med min inre själ och tankar.

Jag var en ordningssam tjej som ville hålla alltid rent i mitt rum och skötte mina saker och gjorde mysigt i mitt rum.
Jag lekte med mig själv oftast.
Jag hade alltid vänner i skolan och jag lekte mycket med killar.
Jag kände sen jag var liten att jag inte var som andra tjejer som lekte med barbie eller tjejsaker.
Jag älskade pyssla,Jag älskade leka med grabbarna för jag tyckte dem var roliga och coola.

Alltid på rasterna lekte jag med grabbarna och jag spelade fotboll med dem.
Tjejerna i min klass var oftas svartsjuka och försökte frysa ut mig men det hjälpte aldrig för jag var den tjejen som aldrig brydde mig och jag ville inte ens umgås med tjejer..

Minns första gg min mamma köpte till mig ett par dyra jeans och jag var så tacksam och glad.Minns jag gick till min klassfest då gick jag klass 4.En fyllde år och jag var bjuden.
Jag gick med mina fina jeans och fina tröjja som mamma köpte.
Jag kände mig så fin och ville visa upp mig.
Det var inte ofta jag fick saker men jag uppskattade alltid saker jag fick av andra.Jag klagade aldrig på något.

Jag var också den tjejen sen jag var  liten som ville hjälpa andra,ge dem saker och dela med mig min godis påse eller pengar jag fick.
Jag var aldrig snål eller ville andra illa heller.

När jag såg andra barn skratta,
När jag såg hur deras föräldrar pussade dem när dem blev hämtat ifrån frita eller dagis,skolan så ville jag också bli bemött.Men mina föräldrar gjorde aldrig det.
Jag fick gå som 6 åring lång väg till skolan som kanske tog 30 min promenad och farliga vägar.Ett barn ska inte gå..

Men jag klagade fortfarande inte...

Mina föräldrar köpte en tv och en soffa också till mitt rum.
När dem bygge mitt rum som om det var ett  hem så blev jag krossad.För dem ville aldrig jag skulle vistas utanför mitt rum.
Det kändes som om dem låste in mig men inte min bror.Han fick allt han ville och han fick göra allt,men lilla jag fick vistas oftas i mitt lilla rum..

Varje kväll den tiden jag bodde hemma så gömde jag mig under täcket,sängen.Jag var rädd för alla,Jag var så rädd men det enda som tröstade mig var min dagbok som jag skrev dagligen i.

Jag kunde ligga och drömma dag ut och in efter en familj.
Jag undrade hur en familj ska vara men samtidigt trodde jag detta som skedde innanför vårat hem var normalt som visade sig nu alla år efter att detta var inte friskt beteende av mina föräldrar.
Min mamma låg deprimerad oftas i sängen,apatiskt.
Pappa som aldrig var hemma och under mitt uppväxt skildes sig mina föräldrar 7 gg under alla år tills idag.

Att aldrig veta vart man tillhör,
Att vakna en dag och se pappa är borta och ett år senare är han hemma.
Jag visste inget,kroppen skakade,oron växte...

Men jag överlevde allt,precis allt..

Ann: Skicka ett mail till mig så får du lösen och så:)

Vilsen83@live.se

Och ni andra som vill följa mitt liv dagligen maila mig så får ni det med,annars är detta en blogg som jag skriver berättelse från början av mitt tragiska liv till slutet:) De ska bli sakta en bok av mitt liv..

Jag är tillbaks och jag har en del o berätta men inte här.

Då jag skriver i bloggen sakta om mitt liv så kan jag inte avslöja hur mitt liv ser ut idag.Jag har en annan blogg där jag skriver dagligen med lösen skyddat som sagt så därför så är detta mest berättelse sakta med säkert om mitt liv.
Ska börja blogga snart ordentlig men inte nu då jag har precis kommit ut ifrån avgiftning och är under LVM och detta ska tas bort då jag går på frivillig vård och just nu får jag subbutex men ska snart byta till metadon behandling för heroin suget.

Jag återkommer och börjar blogga om nån vecka ordentlig,men tack för att ni finns och bryr er..

Meddelande till alla vilsens läsare.
Vilsen är under lvm vård som socialtjänsten gått in med.

Hon sitter på beroende enheten och är under tvång just nu.
Socialtjänsten gör utredning just nu och ska inlämnas snarast för att fastställa LVM.
Men om vilsen väljer att gå på frivillig vård så släpps hon men just nu är det mörkt för vilsen.
Hon har gått på heroin och avgiftas just nu .

Skulle skriva så ni vet varför det inte skrivs här.
Och vi får hoppas att hon kommer hem snart och kämpar igen men just nu mår inte hon alls bra..

Mvh/ Hennes vän Linda

Mitt sista återfall var 2007 som jag tog kraftigt återfall under flera månader.Jag las in under en månad och mina leverprover var väldig dåliga.Jag kunde ha dött denna gången.
Jag minns deras skräck i ögonen,Jag minns deras steg in i mitt rum när dem sa allvarligt vilsen.
En till drog i din kropp nu så dör du.
När jag hörde att jag dör snart så gjorde det ont.
Jag ville ju leva,Jag har fan ett liv kvar och jag vet att snart blir livet mitt men måste kämpa.
Jag kom ut och tillbaks till mitt hem.
Jag började kämpa och jag fick en stark styrka som jag aldrig haft.
Jag blev drogfri för gott därifrån.
Jag gick i skolan och efter 2 års aldrig i skolan första året så började jag gå i skolan och ökade mina timmar.
Jag minns att jag klarade av mitt första betyg i hela mitt liv och det var i matten.3 år efter helvete i skolan och massor återfall och skrik så tog jag igenom min ena betyg och sakta rullade det på och jag tog hem mitt andra betyg i Svenska..
Jag minns första gången jag fick min betyg i handen,jag grät.jag grät för jag hade aldrig haft ett enda betyg i hela mitt liv,jag hade aldrig känt mig duktig i skolan men nu hade jag betyg framför mig.
Min fantastiska lärare hade jobbat med mig under 3 år att bygga trygghet för mig.
Han tillät mig kasta saker,riva sönder alla papper,skrika,gråta,för han visste det behövdes innan jag blev lugn.Jag var ju bara så rädd och liten.Jag visste inget annat än våld i mitt liv,jag visste inte hur man hanterar livet överhuvudtaget.Jag visste bara droger,våld och fly ifrån allt..

Jag fortsatte att vandra ensam i min sorg,smärtan.
Jag var liten och nyfödd till ett liv som jag skulle börja lära mig.
Jag hade aldrig känt av ångesten riktigt då jag alltid flydde,och jag hade aldrig känt av mitt liv och diagnoser tidigare.
Men nu var jag drogfri och med tiden kom ångesten starkt tillbaks och depressioner.
Jag fick flashback och minnen kom ikapp mig.
Det var så smärtsamt och  jag stoppade i mig massor med benzo för att döva.Jag gick som vanligt till skolan och terapin.
Jag började utvecklas under terapin.
Jag började prata ordentlig efter ett och ett halvt år i terapin.
Kvinnan som var min psykolog räddade mitt liv.Hon vågade stanna kvar under alla omständigheter som fanns.Hon brydde sig om mig,hon såg något hos mig som ingen annan såg

Min skola gick jag sällan i men samtal med frivården,öppenvården hade jag dagligen då jag var dömd ännu..

Många återfall under mina 2 år av drogfrihet och jag las in ut och.
Jag hade kontakt med min förre detta ex som jag var ihop med som yngre och han jag missbrukade drogerna med.Men jag gick min väg då jag tog beslutet 2005 men det var svårt vissa dagar att låta bli.
Jag var ibland hos honom,jag hjälpte han med drogerna,jag trodde jag kunde rädda han,men det var så fel,så fel jag hade.Jag hamnade själv under drogerna många gånger...

Dålig uppdatering här just nu men beror på att jag har fått kraftig återfall just nu och har ingen ork eller tid för bloggandet.
Jag återkommer så fort jag tillfrisknar i mitt beroende..

Jag har inte tagit återfall såhär kraftig under snart 2 år och fick det innan jul och det handlar bara om ångest och självhat.
Men mera om det kommer jag senare..

God jul

&

Gott Nytt år Mina underbara blogg vänner och läsare

Jag hade börjat för första gången att plugga och denna skolan tillhörde öppenvården och där går man oftas kort tid för att bli säker och vara mera drogfri så man kan söka vidare men jag var speciell i denna fall fick jag veta idag!!!

Jag gick där i början 1 gg i veckan och jag orkade bara vara där 10 minuter innan jag somnade och inte orkade mera.Det var inte konstigt att jag kände så för jag hade inte suttit på en skolbänk sen jag var 11 år gammal och idag var jag 21 år gammal!!
Min lärare och jag spelade spel och månaderna gick och sakta med säkert började jag bli trygg där.Min lärare fanns vid min sida och han jobbade annorlunda med mig och han ansåg att jag är väldig trasig och inte vilken ungdom som helst som han har haft tidigare.Han förstog att det kommer krävas väldigt mycket stöd och trygghet för mig om jag ska lyckas komma dit!!!Månaderna gick och för första gången efter 6 månaderna tog han fram matte boken och jag vart livrädd.Mitt självförtroende låg på noll och jag vågade inte ens gissa mig fram.
Jag slet sönder böcker,rev sönder alla papper och skrek och drog därifrån...Jag tog mycket återfall och var knappt i skolan första ett och ett halvt åren..

Efter 1 helt år blev jag trygg i skolan och då började jag vara i skolan och ha mera närvaro.Men jag tog det försiktigt och sakta.
Jag började sakta öppna matte boken efter ett och ett halvt år och började våga se i boken utan panik..
Min lärare hade ett enormt tålamod med mig och han har fått kriga med mig och kämpat för att få mig bli trygg.

Jag var oftas sjuk också då jag har dålig immun efter ett helvete droger som levt i min kropp.Mina värden såg inte bra ut och leverproverna var dåliga.Så jag låg oftas sjuk eller på sjukhuset i mellan åt eller på avgiftningen..

Efter 2 år med samtal hos psykologen ,frivården och skolan så rullade det bättre för mig..Men jag tog ett kraftigt återfall under 4 månader och dem hittade mig medvetslös i min lägenhet och detta upptäckte öppenvården då jag var borta ifrån allt och alla och ingen visste vart jag var och en av dem hade mitt extra hemma nyckel så dem väljer just den dagen komma hem till mig men då hittar dem mig medvetslös.
Jag hade tagit heroin och drogat väldigt mycket så det första som hände var att åka in akut med mig och jag las in snabbt för avgiftning.
Låg där i 7 veckor och tände av på heroin och benzo.Jag mådde så dåligt och låg väck länge..Det börjades prata att jag ska iväg på behandling med mera men jag INSÅG där att NEJ,jag vill inte iväg någonstans för jag vill stanna hemma.Jag har ett hem,psykologen,skolan och allt annat och nej drogen ska inte vinna över mig..Jag hade ju bestämt mig..
Men jag fick en ny chans ialla fall och psykologen stannade kvar i mitt liv.

Jag hade känt öppenvården,psykologen,skolan och allt annat under 2 år och detta var rekord för mig att samma myndigheter hade varit i mitt liv så länge för innan har jag flyttat runt och med mera..

Nu hade jag börjat hos min psykolog engång i veckan.
Jag minns hur jobbigt det var och hur ont det gjorde men mest av allt var jag RÄDD!!
Jag var så rädd för hon ska nå mig,så rädd att hon ska öppna mig och se alla mina sår som jag har haft hela mitt liv,Jag var rädd för hon skulle se nu all smärta som jag har burit på.

Jag gick på frivården och hade samtal då jag var dömd fortfarande,jag gick till öppenvården och samt en skola som ingick där..
Jag byggde sakta upp mitt hem men oerhört jobbigt var det.
Men någonstans så kände jag mig trygg i min lägenhet och jag har aldrig känt mig trygg i hela mitt liv någonstans men något med denna bostaden fick den att känna mig trygg.Jag kände att något började bra..

Under mitt första 1 år som jag gick i terapi och öppenvården och skolan så hade jag väldigt många återfall i drogerna och jag avgiftades ut och in fortfarande och i mellan åt fick jag åka tillbaks till mitt hem och jobba med återfallen men dem ansåg detta tillhörde min tillfriskning och anledningen att jag inte blev straffad är för dem såg jag reste mig upp och dem såg att jag ville fixa mitt liv men att det är en LÅNG väg och tuff väg!!

Jag hade aldrig fått en chans i verkligheten av myndigheter,jag levde varje dag med rädsla att dem ska också kasta ut mig,svika mig för mina misstag jag gör,jag var rädd hela tiden att säga något som får dem att hata mig och kasta ut mig.Jag var rädd hela tiden.
Jag var rädd att visa tårar,rädd för att visa mig svag för då skulle dem svika mig..Anledningen att jag kände så,är för under alla år jag har farit från hem till hem så hade vuxna svikit mig,kastat ut mig för minsta lilla sak,ingen ville ta hand om mig,ingen ville möta mina smärtor och detta gjorde att ingen vågade jobba med mig.
Så denna hemska rädslan satt i mig.Jag hade min gräns och det var att bara vara lugn och inte säga något för annars vilsen blir du utkastat..

Nu hade jag ett hem som var mitt..
Jag visste inte hur man hanterar ett hem,hur man bygger upp ett hem och ett normalt nyktert liv.
Allt var nytt för mig och främmande.
Jag var rädd verkligen men tack vare all stöd så gick det bra.
Jag blev insatt med concerta som skulle hjälpa mot min adhd så det minskar rastlöshet och lugnare i själen.
Under denna tiden beslutade jag att sluta med Subbutex efter 1 och ett halvt år som jag hade gått på..Jag ville vara frisk ifrån all mediciner som går och jag ansåg att subbutex var drog fast det var medicin mot heroin missbruket.
Dem trodde jag skämtade när jag tog upp det med min läkare på beroende enheten men dem valde avgifta mig och trappa ner på dosen.
Första 4 månaderna var jag hur dålig som helst och tog återall och avgiftades ut och in hela tiden.Dem sa till mig fortfarande att jag ska börja med den igen men jag envisades.Jag sa NEJ,jag vill vara FRI..

Jag hade nu en bostad och det var jobbigt..
Sakta med säkert öppnades en ny värld för mig när concertan började funka på mig.Jag mådde så psykiskt dåligt och ville dö så många gg.
Jag krigade om att få psykolog men ingen tog emot mig på psykriatin och dem ansåg jag inte behöver och skickade tillbaks remissen till beroende enheten...

Men det dem inte VISSTE var att nu var vilsen verkligen på g,
Ingen ska någonsin förstöra mig mera.
När jag hörde dem hade nekat mig vård då brast det..
Tog på mig kappan och drog till Psykiriatin och sa att jag behöver träffa en läkare NU,men dem nekade mig..Jag skrek och skrek allt jag kunde men denna gången skrek jag av rättvisa.
Jag skrek..

Ni har INGEN rätt att neka mig vård,
Under alla mina år har ni aldrig brytt er,Ni har aldrig tagit på er ansvar över något..Jaaaa jag har missbruksproblem men inte när jag var 10 år.
Jag utsattes för hemska trauma på varandra men vart var ni? 
Ni är fegaste personerna som inte vågar möta en tjej som behöver hjälp,ni sätter diagnoser på mig men hjälper mig inte?? JAG SKREK OCH SKREK och skulle anmäla dem men då kom chefen fram och vi pratade och hon lovade fixa hjälp.
Vad hände? Jo en vecka efter fick jag PSYKOLOG och jag fick Ing-marie som utredde mig..
Hon valde bli min psykolog...............

Tack vare att jag slogs för mina rättigheter,
Jag fick slåss för mitt liv,
Fast jag mådde så dåligt att jag  kröp runt på golvet men jag vägrade ge upp....................................

Nu hade jag suttit det mesta av min tid och nu var det dags för frihet för min del.Men jag hade ingenstans att bo.
Jag levde lite hos vänner och min mamma ibland men ibland på hemmet var jag tvungen att vara.
Jag hade varit ren länge.

Min socialsekreterare och frivården hade ställt in ett möte på mitt behandlingshem och vi skulle prata vidare hur jag ska fortsätta sitta av straffet men jag fick så klart frihet då jag hade skött det..

Vi hade bestämt att träffas på öppenvården som jag ska börja en behandling sakta med tiden.
Öppenvården hade behandling för missbrukare och där pratade man med sin kontaktman och dem erbjöd skola för dem som ville vid sidan om.Och jag tackade direkt ja till skolan!!!

Jag skulle börja gå i skolan 1 dag i veckan och öppenvården 4 gg i veckan..
Samt beroende enheten lämna urinprover 4 gg i veckan och hämta medicin då jag behandlades fortfarande med Subbutex och concerta skulle sättas in snabbt.

Allt detta skulle börja i April och jag startade min tid och under denna tiden fixade jag en bostad:) Jag flyttade in i början av Juni.

Nu hade jag varit på behandling väldigt länge och allt med låsning och häkte..
Nu fick jag min utredning i handen och jag minns steget jag tog till rummet där jag skulle få besked.
Min psykolog började med att berätta för mig att jag har lidit av Adhd under många år och detta har varit en stor problem för mig som gjort att jag inte klarat av att stanna på ett och samma hem,att jag har misslyckat med skolan & aggressiviteten.
Även mitt andra diagnos Bordeline som jag har levt alldeles för många år och detta orsakat mig så jag har haft svårt med relationer med andra människor..

Adhd födds man med och detta har jag haft sedan jag låg i mammas mage medans bordeline utvecklades från jag var 6 år uppåt.
Bordeline får man när ett barn växer i ett oinstabil miljö..

Att höra allt detta gjorde ont men samtidigt en lättnad för jag visste något inte var rätt..Jag märkte att jag alltid var annorlunda jämfört med andra ungdomar,jag hade aldrig ro i kroppen..

Psykologen sa att jag ska sättas in snabbt med medicin för mitt adhd men att beroende enheten ska sköta det!!

Nu fick jag min utredning i handen..

Jag skriver av utredningen nu så inte mina ord..
Det är psykolog och läkare som skrivit under!!

Vilsen är mycket motiverad för psykologundersökningen.Hon kommer i god tid till mötena.Är samarbetsvillig och deltar aktivt och med uthållighet i utredningen.Blir först i slutet av samtalen som varar 1 ½ per tillfälle trött,rastlös och lite plockig.Är vänlig och tillmötesgång i kontakten.Är öppen,har god förmåga att verbalisera,redogör sammanhängande.Ger ett normal begåvat intryck.Uppvisar god självkunskap och även psykologiskt förståelse.Pratar mycket och ivrigt,men kan lyssna och för trots ett stort behov att prata och berätta en dialog.Ter sig hjälpsökande och vilsen i tillvaron.Är mycket mån om att jag skall få rätt bild av och förstå hennes problematik och lidande.Blir enbart vid ett tillfälle upprörd och lämnar rummet,men på ett kontrollerat sätt.Detta sker när vilsen i slutet av vårt andra samtal tillfrågas om fullmakt för intervju med modern.Ger på eget initiativ fullmakt nästa gång vi träffas,och förklarar sin reaktion med att relationen till modern är ett känsligt område..

Resultat:
Negativa omgivningsfaktorer innefattande ständig stress och traumatiska upplevelser har haft stora inverkan på förloppet av funktionshindret.Vilsen har vuxit upp i en allvarlig dysfunktionell familj präglad av föräldrarnas inbördes konflikter med bråk och gräl,upprepande seperationer och återförenade,faderns och även den några år äldre broderns fysiska våld gentemot vilsen.
Samt föräldrarnas inkonsekvens och brist på gränssättning i hennes uppfostran.Det har under flera år varit ständiga uppbrott från olika behandlingshem/instutioner,där vilsen har oftas straffat ut sig själv,Skolgången avbröts redan som 10 åring,och därefter har hon inte fått fortsatt skolgång då hon ständigt bytte behandlingshem.
Hon har även utvecklats ett drogmissbruk med debut i tidigt ålder och upprepande återfall.Redan som 12 åring började vilsen missbruka hasch och amfetamin samt alkohol.


Genomgång är att vilsen har ett ojämnt fungerande,med bra och dåliga dagar eller perioder.Dåliga dagar och perioder framträder hennes funktionshinder och personlighetsrelaterade problematik.
Vilsen underpresterar således vad gäller verbal förmåga jämfört med sina inneboende resurser,och kanske har hon en i grunden genomsnittlig verbal begåvning.Hon brister dock allvarligt vad gäller exekutiva funktioner. Dvs ( förmågan att planera,organisera,samordnam,utvärdera,som oftas utvärderas av adhd problematik.

Vilsens uppmärksamshetsproblem tar sig framförallt uttryck i att hon tröttnar fort,fullföljer inte sådant som tar emot,har svårt att organisera sig.Hon saknar uthållighet och förmåga att mobilisera energi..Vilsen är väldigt känslig för stökiga och röriga miljöer,som t ex att det är mycket folk,ljud rörelse omkring henne..Hon får då väldigt svårt att koncentera sig och detta orsakar stress.

Vilsens impulsivitet och hyperaktivitet tar sig uttryck i en exrem handlingsbenägenhet.Hon har ända sedan barndomen varit affektlabil med ett intensivt temprament och varit i hög grad aggressivt utagerande,innefattande fysisk våld mot människor.Vilsen reagerar på allt möjligt,det kan vara stora som små saker,och hon reagerar oftast utan reflektion och eftertanke.

Ett bordelinefungerande visar sig i en hos Vilsen djupgående identitetsproblematik,med påtaglig instabilitet i självuppfattning och avsaknad av känsla av central identited.Vilsen uppvisar vidare en instabilitet som får allvarliga konsekvenser för henne själv, med bl a sexuellt risktagandeoch drogmissbruk.Det finns en allvarlig kronisk tomhetskänsla inom vilsen.

Vilsen har utöver nämnda problem dåligt självförtroende,en under en fasad av kaxighet ängslan och rädsla,en djup ledsenhet och övergivenhetkänsla.Hon står inte ut med ensamheten.
Hon har vid flera tillfälle,speciellt den allvarliga intoxikerat som 15 års åldern med tabletter och alkohol och detta var planerad.Vilsen vistades under längre tid på sjukhuset under intensivt vård då tabletterna kunde ha tagit hennes liv..Magsköljning och respirator inkopplades.
Vilsen har även sedan tidigt ålder markanta symtom på ätstört beteende.
Vilsen utsattes för ett grovt våldtäkt som 10 åring och inget hjälp fick hon.

Sammanfattning:Vilsen har Adhd / Bordeline personlighetsstörning/ Postrtraumatisk stress/Ätstörning/Missbruk

Mina första månaderna på detta öppna hemmet så var det tufft.
Jag skrek,grät och saknade friheten.
Saknade mitt gamla liv men någonstans ville jag inte dit mera.
Jag hade tagit beslut i häktet att avsluta med pojkvännen,avsluta mitt liv som har med droger att göra.
Jag ville något och detta fick jag dagligen påminna mig själv om.
Men jag kommer aldrig glömma min första tid på öppet hem.
Jag sov mitt första 1 helt åren men nu började jag vakna.
Jag började INSE vart jag är,Jag började se människor,jag började röra vid sakerna där.Jag har varit så nerdrogad mina 6-7 års tid så jag minns knappt av mitt liv..Och allt handlar inte om droger,det handlar om att jag hade levt verkligen VILSET liv..
Vara på massor av behandlingshem,häktet ja allt det där.
Jag hade aldrig insett vad jag höll på med..För första gg också stannade jag upp och började stor gråta efter 4 månader..
Då hade det gått 14 månader sen som jag drogade..

Minnen: Jag minns en natt jag vaknade av svett och tårar.
Jag skrek och skrek,personalen kom min till mitt rum och höll om mig.
Det var första gången en behandlare kramade om mig och skrek inte,hon höll om mig och kramade om mig..Det var det finaste en personal hade gjort mot mig..Jag tittade henne i ansiktet och sa..
Vad har jag gjort med mitt liv? Jag hade sånt kraftigt ångest att jag ville dö..Jag slutade prata..

Dagen efter tog dem beslut att jag ska akut till psykjouren och jag fick medicin lugnande..
Men det hjälpte inte.Mitt helvete började nu..
Marddrömmar,minne,flashback,svettningar..Jag rev mig i håret och hatade mig själv så mycket..Ingen spegel fick stå framför mig..Jag var så arg..Äcklades av mig själv..

Under denna tiden gjorde jag min utredning klar..
Beroende enheten satt in snabbt concerta mot min adhd som visade sig att jag led av och det finns förklarning till varför jag har varit så jobbig och inte trivs någonstans i hela mitt liv och aggressivitetet..
Jag fick även diagnos Bordeline..

Nu fick alla förklarning till VARFÖR jag var som jag var.
Nu trodde alla på mig,för under alla dessa år speciellt sista 3 åren i missbruket ville jag SLUTA,jag var trött,sliten.Jag ville ha ett hem men jag kunde inte få ro,ångesten var stark och jag hade inget tålamod..Allt gick åt helvete med mig..
Nu förstog alla och rätt hjälp fick jag nu..

Fortsättning följer

Jag kom till ett behandlingshem efter mitt lvm tid och där satt jag under kontraktsvård.
Allt var öppet men jag hade andra regler då jag var dömd.
Det var oerhört jobbigt för mig där och att veta dörrarna är öppna och jag kan sticka när som helst.
Jag hade aldrig i hela mitt liv under alla dessa år klarat av att bo på ett öppet hem eller ens låsbar avdelning..
Men nu hade jag varit i häktet och jag var van vid att sitta så inlåst man kunde bli..

Under alla år hade jag en remiss där läkarna och psykologer ville göra en psykriatiskt undersökning på mig men dem misslyckades då jag vägrade prata,vägrade göra som dem sa.
Nu hade det gått 1 år sen som jag satt häktad,
Nu var det några månader jag kom ut ifrån mitt låsta lvm hem.
Nu var jag på ett öppet hem..Och det var svårt och jobbigt.Nu var det ett helt år sedan som jag stoppade i mig droger,ett helt år sen som jag gjorde brott..
Min hjärna började tillfriskna .Men jag var trött och sliten..
Jag orkade inte riktigt med behandlingen ännu...

Fortsättning följer

Jag hade suttit på lvm hem under 6 månader på Lunden i Lund.
Jag var i bättre skick när jag kom dit då jag satt häktad så pass länge.
Min tid under Lvm tiden var motivation till ett drogfritt liv..
Jag hade aldrig varit drogfri så länge som jag blev 2005 den 29 oktober häktades jag och den dagen tog jag ett stort beslut..
Adjö till pojkvännen jag hade i mitt liv i så många år,adjö till drogerna,adjö till mitt gamla liv..
Min jag var tvungen för jag ville leva ju,Jag ville inte dö..

Det svåraste valet var här och nu..
Kämpa eller fortsätta??

Jag valde livet och jag hade ingen aning vad livet hade för något att erbjuda mig.Jag var nyfiken men samtidigt rädd.
Precis som ett litet barn födds och ska lära sig om livet och hur man lever så var jag..En nyfödd liten flicka som ska kliva till verkligheten..
Jag var så LITEN,rädd och vilsen..Jag visste inget..
All självkänsla var på noll,jag hatade att se mig själv i spegeln,jag hatade att nån rörde mig..

För första gången blev min hjärna sakta drogfri efter 1 år..Jag var fortfarande påverkad av all kemikalier och så hårt missbruk tar så mycket stryk.Jag sov under 1 års tid det mesta och apstinens och suget var hos mig varje dag..Jag grät mycket och skakade i kroppen..
Jag saknade mina droger..Men jag kämpade hela tiden..

4 månader häktet och 6 månader sluten låst så det blir 10 månaders drogfrihet..Jag fick subbutex behandling nu och det gjorde att suget mot heroin minskade och jag klarade av drogfriheten mera..

Fortsättning följer

Nu hade jag nott botten verkligen...
Inget kunde bli sämre mera.Jag hade förlorat allt i mitt liv..

Livet i häktet var inte lätt och det var första gången i mitt liv jag hade suttit häktad så pass länge 3-4 månader.
Första gången jag låstes in alldeles ensam i en egen cell där ingen kunde nå mig eller jag någon.
Ensamheten kom och för första gången tittade jag mig själv i spegel och ställde mig denna frågan..

Vill du dö vilsen?
Vill du fortsätta detta livet??

Vad vill du med ditt liv vilsen?
Mitt i allt elände och tända av på heroin och må så dåligt.
Jag grät,rev mig i ansiktet,hela kroppen kliades,jag kissade på mig,detta var värsta avtändningen i mitt liv och sitta inlåst också..
Jag har varit låst i mitt liv tidigare men aldrig ensam inlåsning.
Nu var det häktet vi pratar om och ingen ungdomshem..

Jag var så pass sjuk av drogerna så jag sov det mesta och fick mediciner mot avtädningen..Jag var fortfarande drogad av alla olika kemikalier..
Rättegången började och jag vart dömd 2 års fängelse.
Men jag slapp och dem valde ge mig kontraktsvård istället 3 år på ett behandlingshem och samtidigt gick soc in med ett Lvm på mig..
4 månader inlåst så fick jag flytta till ett låst hem i Lund och där vistades jag 6 månader och när mitt Lvm gick ut så flyttades jag till ett öppet hem fast med kontraktsvård..Så jag var låst fast dörrarna var öppen..Om jag rymde så fick jag komma tillbaks till häktet och sedan sitta av min tid på hinseberg..

Fortsättning följer

Jag kommer inte alls blogga mera tills jag är tillbaks i Sverige den 14 November..
Så jag startar ordentlig med denna bloggande runt 20 så nu är det stort paus och varit redan nu massor paus.
Men jag har haft väldigt mycket i mitt liv.
Jag blev interljuvad förra lördag av Bella journalisten i Sthlm så med tiden kommer ni sthlm kunna läsa tidningen och jag har valt att visa mig öppen och inte ANONYM"" 

Och du som skrev till mig Daniel som ville interljuva mig jag har mailat dig.Hör gärna av dig innan lördagen annars efter den 14 då jag är tillbaks..
Jag ställer upp mer än gärna..

Bella som interljuvade mig fick även se mina dagböcker hemma,bilder ifrån min tid jag satt inne och missbrukslivet,och hon fotade mig och tog bilder på andra saker för bevis..

Jag vill tacka mina läsare som läser och vågar även skriva och uttrycka sig"""

MVH/ VILSEN syns om 4 veckor igen

Vill ni nå mig privat?
Ja maila mig gärna på vilsen83@live.se

Mvh( vilsen

Nu hade vilken nått botten verkligen.
21 år gammal och redan varit placerad över 40 olika hem,
Förlorat 2 bostad under 10 månader,
Jag hade knarkat bort mitt liv,guld,precis allt,
Jag hade dödat mitt sista självförtroende,
Jag hade sålt min kropp & själ,
Jag hade smutskastat mig själv så mycket att jag inte hade någon värde kvar,
Jag hade ingen betyg alls,
Jag hade bara en sak och det var mina knarkar polare och INGET mera.

Många ställde den frågan alltid..

Varför gör du såhär mot dig själv vilsen??
Jag fick denna frågan från myndigheter,polisen,för dem såg något som ingen såg.Andra kanske tittade ner på mig,men dessa såg aldrig ner på mig.Dem gav sitt hjärta för att hela mig,dem såg mitt inre,smarta vilsen och inte denna tjejen som knarkare.
Dem smutskastade aldrig mig..

Jag hade verkligen nott botten tills den dagen också jag förlorade mitt andra hem och denna gången brutalt då jag åkte fast och häktades under 3-4 månader och socialen gav mig ett LVM om kriminalvården släpper mig och ger mig vård.

Mer berättar jag en annan dag!!

Fortsättning...

Mitt lvu släpptes och jag hamnade på gatan.
Jag levde farligt denna gången så farligt att jag nådde botten så pass ung.Jag kom ut ifrån alla år som jag suttit inlåst,jag visste inget om normala livet där ute..
Livet var tufft men jag kan aldrig glömma samma dag dem kastade ut mig och jag drog tillbaks till mitt hemstad.
Jag minns hur jag tryckte nålen i armen och skjut i mig mina doser och hittade lugnet i själen.Kände hur det brändes men kände även frihet i själen.
Jag och min pojkvän var ihop men aldrig på det sättet mera..
Nu hade vi en sak gemensamt det var nålarna och drogerna..
Det var allt vi delade ihop.
Jag var tillbaks i min stad och kunde snurra runt utan att polisen kunde ta mig för oftas var jag lyst då jag var omhändertagen..
Mina dagar var sprit,knark och jaga pengar.
Brott efter brott gjorde jag,sov i källaren,sov i trapphus,jag hade inget hem..
Jag tog en natt överdos och hamnade sedan avgiftning 1 månad efter det sa soc du får gå ut och vi kan inte ge dig vård mera..
Jag var lycklig och samma vevva så kom min mamma in i mitt liv mera.
Hon köpte till mig en lägenhet för hon ansåg bostadslös gör mitt liv svårare.
Vad gjorde jag? Jo jag tackade självklart ja och sa att jag ska fixa mitt hem..Men det gjorde jag aldrig..
Hur ska jag fixa ett hem när jag inte visste om något i detta normala livet?Hur fasiken skulle jag kunna?
Mamma köpte den till mig men det hann inte gå mig än 4 månader innan jag blev vräkt totalt då jag hade sönder knarkat lägenheter och grannarna hittade sprutor i trapphuset och nu handlade inte om mig,jag hade folk hos mig,jag började sälja droger och hade knark i mitt hem och springandes i trapphuset.
Detta va mitt sätt att leva..Jag började öppenvård men missköte allt.
Jag brydde mig inte och knarkade på.
Jag blev 21 år och bodde på gatan men fick en ny lägenhet igen och denna gg hyresrätt...Även där försökte jag vara drogfri länge men den hann jag inte ha mer än 4 månader innan polisen tog fast mig och mer av detta ska jag berätta..

Jag förlorade 2 hem under 10 månader..Då kan ni förstå hur illa jag var..Jag fick prickar och under tiden anmälningar till soc då folk gjorde anmälan och ville socialen ska gå in med ett LVM omedelbart för jag riskerar dö men ingen brydde sig och inte jag heller..

Fortsättning följer

Socialtjänsten och alla olika ställen tröttnade verkligen på mig.
Ingen visste vad dem skulle göra för att rädda mig och inget dög för dem.Precis inget!!
Jag har sabbat så mycket i mitt liv och alla bra chanser jag fick men jag  klarade inte av..
Det har aldrig heller bara handlat om droger,det har även varit mitt starka ångest som har jagat mig så hemskt mycket.
Varje dag var en plåga för mig.
Min psykolog säger idag..

Många barn som mig hade varit apatiska men jag lyckades inte bli det istället vart jag oro och flydde min väg på alla sätt.
Allt jag har gjort i mitt liv handlade inte om att slå i sig drogen,göra brott.Det har varit mitt sätt att överleva smärtan.
Smärtan var stark och aldrig kan skrivas med ord det kan man bara känna!

Jag mötte vissa i mitt liv som ville dö för min skull,hjälpa mig,gav mig guld men jag valde fly.Jag kastade bort dem.
I min värld hatade jag vuxna,jag hatade alla som hade gjort mig illa.
Jag ville inte prata..Jag visste inte hur man pratade.
Jag visste bara hur man slåss,svär,kastar saker,drogar,brott.

Jag var aldrig som dem tjejerna.Jag har heller aldrig suttit med en tjej som varit i samma vevva som mig eller haft mitt beteende.
Tjejerna kunde rymma,tjejerna kunde se på film ihop men jag kunde aldrig se på film,gå ner i varv,äta som dem gjorde.
Jag plågade andra hela tiden..
Men idag finns svar till varför jag var så som jag var men med tiden skriver jag om det!! Och tack vare det räddade det mitt liv..

Polisen hämtade mig och Jessica valde också följa med frivilligt.
Jag mådde så dåligt och vi låg i en cell i Malmö för att transporten skulle ta oss till vårat hem.Och på natten kom vi fram till Ekhaga..Personalen tog emot oss och hon fick sitta i en avskiljningsrum på en annan avdelning och jag på Ekhagas isolering..
Jag vägrade lämna urinprov,jag skrek men endå inte.
Jessica hade jag ingen aning just nu..Men allt jag vet hon fick komma in på avdelningen dagen efter eftersom Thc sitter ett tag i kroppen och hon var inte påverkad.
Vad jag förstog hade jessica sagt att vilsen har varit med om ett fruktansvärd sak..Men det visste inte jag då..

Personalen dagen efter ville jag ska lämna urinprov men jag ville inte det.Dem skrev till slut i journalen att jag är positiv eftersom jag inte ville lämna då antar dem det..Och jag hade oavsett varit positiv så det spelade ingen roll..Jag hade aldrig kommit tillbaks frivilligt till något hem tidigare och varit så tyst..
Personalen märkte en sak med mig..

Vilsen kom frivilligt,Vilsen krypit under täcket och gömt sitt huvud och pratar inte.Jag var apatiskt..Inga droger,inget kunde få mig att prata mera.Våldtäkten knäckte mig där och jag slutade prata i 3 dagar och låg i samma kläder och trosor..Jag kunde inte röra mig och dem till slut tvingade Jessica att säga vad som hänt..Alla vart oroliga..
Jag minns deras steg och hur försiktiga dem blev mot mig.
Satt bredvid mig och gjorde allt för mig..

Min kontaktperson kom 2 dagar efter in och satt sig bredvid mig och sa..
Vilsen,vi vet vad som har hänt dig.
Låt oss hjälpa dig,vi har bokat snabbt en läkar undersökning och polisen är på väg hit..
Även ska vi köra dig till Psyk läkare som får träffa dig och prata med dig..Du måste prata!!

Jag tittade sakta upp och stor grät.Jag grät och grät och skrek rör inte mig..Jag mådde så dåligt och ville ta livet av mig,jag ville hänga mig,jag slog mig själv,rev  mig i håret.Jag hatade min kropp,hatade mig själv..Jag var så trött,värdelös,hatet växte..
Jag kunde inte prata..Höll på kvävas av tårar som bara rann och andningen var tungt..Hjärtat slog fort..

Jag minns polisen kom och hur dem steg in i rummet och tittade på mig.Dessa poliser jobbar med övergrepp och annat så dem visste hur dem ska prata och bete sig..Dem öppnade mig och jag började berätta och dem beslog tog alla kläder ifrån mig och dem beundrade mig att jag aldrig duschade,bytte om eller så...Jag slet av mig allt och dem körde mig sen till sjukhuset för göra gyn undersökning.
Dem undersökte mig där nere,tog lite hår av mig,fingeravtryck,körde något i munnen för att ta saliv med mera tester..Jag grät och grät..
Jag ville dö och skrek hela tiden..Dem hittade dna fick jag veta men denna personen tydligen var inte känd hos polisen så då blir det svårt att hitta honom.
Jag minns jag förklarade vägen till lägenheten som hände,jag hade ett nr till hans kompis som höll på med jessica och allt detta gav jag till polisen.
Jag åkte efteråt till läkaren som skrev ut sömnmedicin.
Jag åkte till låsta hemmet och visade positiv på droger så jag fick stana i isolerings rummen men inte bara av drogerna mest också att jag hade blivit utsatt för övergrepp och behövde vara ifred,andas och vara ensam.

Dem förklarade för tjejerna där ute att något hemskt hade hänt men får inte säga och det får jag göra om jag vill senare!!
Tiden gick och dem hämtade tv till rummet och mackor,mat,saft och i den sekunden var jag omhändertagen och detta har hänt en gg under mitt vistelse på något hem.Där man har fått vara liten och bli omhändertagen..Dagarna gick och polisen utredde och sånt tar tid för dem visste ju inte vem han var!!! Men dem hade hittat dna och det har dem nu ifall dem tar fast han..

Vardagen kom chefen in och pratade med mig ..
Efter en vecka började jag må bättre och fick komma till avdelningen igen..Jag umgicks med tjejerna och försökte men det gick inte..Sanningen och barndomen och övergreppen som hände mig 2 gg ena 10 år och nu äldre och båda nyktert.Det var smärtsamt..

Jag ville på permission och tidigare hade jag inte fått någonsin åka hem.Men jag hade ingenstans att åka..Jag var så ensam man kunde vara..Men jag fick kontakt med min mor och berättade och hon sa du får komma hem.Och äntligen bara för allt hände mig så tyckte dem synd om mig och lät mig åka hem men det dem inte visste var att jag skulle knarka ihjäll mig.
Jag tog mitt överdos och låg inlagd 2 veckor.Jag andades med maskin.Jag ville dö då.
Jag hade varit på Ekhaga nu 5 månader strax..Jag åkte tillbaks sen dit igen och då säger personalen där till mig..
Vi har tagit beslut att du aldrig mera få komma in på avdelning och att du ska leva isolerat tills vi kommer på en annan lösning..Tjejerna mår inte bra av att du bor här och dem är rädda.
Jag var chockad,hur kunde detta ske? Kände svek,kände tårarna rann..Hur kunde dem?
Jag skrek och skrek och jävlades..Fick tag i något vass och skärde mig lite och satt blod på deras väggar och skrek att jag ska hugga ut mig härifrån.Jag hatade dem för hur dem behandlade mig och dem hade gjort grymt tjänstefel..Jag hade fan inte gjort någon något...
Jag var chockad...Jag skrek och skrek..

Dagen efter kom chefen och 2 personal till in på isoleringen.
Dem sa till mig..Vad vill du vilsen? Du har farit runt för på många hem och inget hjälper dig och ärligt kan vi inte heller hjälpa dig mera.
Du har suttit av din tid på LVU hem mera.Du måste in på vuxen hem om vi anser..
Jag skrek jag vill bli fri,dem sa aldrig.går du ut så kommer du dö.
Jag ringde min soc och skrek släpp ut mig,jag har varit låst för många år nu,jag måste ut och ut och ut..

Det jag inte visste då var att dem hade ansökt om ett nytt låst hem men det fanns inga platser i landet just då..men det sa dem inte till mig.
Min soc ringde mig och sa..Vilsen vi har tagit beslut i från socialkontoret att SLÄPPA dig ut för gott.Men ditt lvu försvinner om 2 månader..Jag var så glad och pekade fuck you åt allt och alla..jag var så glad att soc aldrig lyssnade på dessa idioter..Jag tog mina saker eller kläder och dem fixade en biljett till dit jag ville åka..Jag var FRIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII...
Jag var så glad..

Jag minns en sa till mig..Jag kommer på din begravning vilsen,
Du kommer dö och vi ska hindra detta för du inte ska gå fri..

Fortsättning följer