Metrobloggen

En ny vecka har rullat igång. Det är många nya termer att dras med och mycket skriva, skriva, skriva... Då är det skönt att som idag, koppla av med pingis och alfapet efter skolan. Pingisen gick väl sådär måste jag säga, men i alfapet kan jag få in riktigt snygga poäng. 

Vi lever som i ett eget litet samhälle här. Jag har 'gått på stan' i Kalix en gång. Det tog väl ungefär tio minuter. Då är det tacksamt att det finns så många att hänga med i någon av korridorerna. Det börjar dock märkas att vi är många som håller till i korridorerna, stöket uppdagas nu såhär efter två veckors smekmånad. Till en början ville folk hålla sig väl med alla. Nu stöter man på gamla mjölkkartonger som lämnas kvar på bord så det bildas en odör som inte luktar Dior i korridoren, brödsmulor som legat på köksbänken och vandrat ned mot golvet, fortsatt ut ur köket för att civilisera sig med diverse skosulor.

Det blir ju så då man tycker att 'det är inte bara jag som sölat ner denna spis, den såg ut så när jag började laga min mat...'. Själv är jag noga med att städa efter mig de få gånger jag befinner mig i köket. En gammal keso har jag förvisso stående i kylen, men det kan väl bli en fin läxa för den som tycker om att sno andras mat. Sitta på toaletten en hel dag istället för i skolan. Äh, jag trivs. Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete. 

Så var det måndag om två timmar. Jag har spelat sällskapsspel i ungefär 14 timmar denna helg. Det är sjukt. Risk och The Settlers. Mycket grabbsnack har förflutit eftersom det varit ett rikligt överskott av testosteron. Tre killar och lilla jag. Jag känner mig lite utsatt, men jag är ju inte den som är den, utan ger tillbaka. Skönt att.. Jisses, jag har redan glömt bort vad tjejers motsvarande till testosteron är, hormoner? Skönt att lite hormoner kommer tillbaka till umgängeskretsen imorgon.

Å andra sidan har det varit skönt med en grabbhelg, inte så mycket snack. Denna vecka fortsätter vi med grundkursen. Jag ska lämna in artikeln imorgon, sedan kommer den ut i webtidningen, den första för vår klass. Senare i veckan kommer vi få skriva notiser, det blir intressant att få göra något mer kreativt. Elevrådsmöte väntar oxå och inte att förglömma tisdagens relax. Vi på journalistlinjen ska spendera ett par timmar på sporthallens relaxavdelning. Sweeeet. Jag funderar på att offra någon hundring till massage eller ansiktsbehandling. Sedan tänkte jag offra några kalorier till simning, har blivit lite för mycket skrovmål och pizza på sistens. Det är nästan så att jag är less på kött, min kropp verkar fått ett överskott. Jag känner mig äcklad. Men det går nog över, inga drastiska åtgärder som kaninmat än så länge.

PS. Mamma, jag har ändå promenerat ikväll, man kände sig lite tom då det var slut på spelandet och var tvungen att få lite friskluft.

Klättringen uteblev. Istället lullade vi runt på stan i Luleå några timmar. Jag investerade i lite tyger på H&M och sedan köpte vi alla ett varsitt sällskapsspel som man har stor användning av här i korridorerna. Igår spelade vi Risk som går ut på att ta över hela världen (läs: spelplanen). Vi satt som pensionärer och ojade oss över vilket liv alla supande ungdomar förde då vi försökte vara totalt fokuserade på spelet. Hur som helst var det riktigt kul. Det var allieringar, förnedringar och diverse psykningar. Jag åkte ut först av alla, men idag kommer jag förstå lite bättre hur man placerar de där gubbarna. Efter spelet, som varade över fem timmar, drog vi över till Happis för att hälsa på MAX. Där nöjde jag mig med en Mc:Flurry wannabe medan de andra goffade i friterat och hamburgare.

Idag ska jag ge mig på klättring. Igår kväll efter ett par öl kände jag, visst varför inte, och ska alltså haka på två klasskompisar till Luleå för att klättra. Jag har ingen koll på om vi är inomhus eller utomhus, om säkerhetsanordningar finns, såsom kudde för rumpan och cykelhjälm. Hmm, I did not think this through. Vi får väl se hur det går. Jag räknar med att mest hänga i luften. Här är ett så sjukt roligt youtube-klipp, enjoy.

Okej.. En underbar nackdel med att bo i korridor, är ju att man joinar de andra i kortspelet då man bara skulle gå ner till köket för att hämta kvällsmat innan läggdags. Det är förstås mysigt, men jag borde liksom ligga och sussa nu. Nåväl, delar av kvällen har gått åt till att göra research och fundera över frågor att ställa till politikern på fredag. Jag har fullt med bollar i huvudet, men alla studsar in i en återvändsgränd. Det där löser sig förstås, men jag stampar på samma ställe känns det som. För en stund sedan passerade både polis och brandkår skolan, det borde följts upp, men det gjorde jag inte. Så insåg jag i efterhand att vägen de körde är en återvändsgränd, alltså måste något skett rätt nära skolan, men inga sirener var på. Jahapp, off to bed.

Ikväll har vi haft möte om skolans webtidning som inte uppdaterats sedan stenåldern. Just nu känns det jättekul att planera och börja skriva i den, men frågan de flesta verkar ställa sig är hur engagerad man kommer känna sig då skolan med allt vad det innebär, kommit igång på riktigt. Som tur är kommer de flesta artiklar och reportage vi lägger upp vara skolarbeten. Jag har tagit på mig ansvaret att skriva den första artikeln, som faktiskt är något utöver skolan.

Det känns kul, skrämmande, spännande och intressant. Jag har alla dessa känslor inte minst för att artikeln verkligen kommer synas i sömmarna av de andra i gruppen. Den som trots allt ställer högst krav på artikeln, är nog jag själv. Det känns skönt att de andra finns där för att påpeka sådant jag inte tänkt på när jag skrivit, men samtidigt är jag väldigt noggrann och kommer inte stå ut med att jag gör några slarvfel.

Vi kommer verkligen pimpa upp skoltidningen. Just nu gör den inte så bra reklam för skolan, men vi ska använda oss inte bara av våra underbara artiklar som kommer ploppa upp på sidan under tidens gång, utan även rörlig bild ska finnas i tidningen och det kommer ske ändringar i layouten. Spännande, spännande...

Jag har spenderat kvällen med att googla på personen jag ska fokusera på i min artikel, men även pingis och te har hunnits med. Nu tänkte jag läsa nyheter innan läggdags. Imorgon börjar vi åtta för att lyssna på ekot. Innan dess ska frukosten i matsalen hinnas med, den vägrar jag missa eftersom den ingår i hyran.

Okej. Jag tog kanske minst poäng i bordtennisen, men damn alltså, jag svettades mest. Det är inte en dans på rosor att spela rundpingis när man är tre personer. Nu har jag två år på mig att åtminstone få vinna någon gång. I veckan kommer vi få besök av en gästlärare som arbetar för yrkesetiska nämnden. Då kommer vi bland annat diskutera moralen kring vissa bilder som publiceras, var går gränsen? Sådant är så himla svårt att avgöra. Men jag vet var en gräns gick för mig, då den så kallade 'Hagamannen' blivit gripen publicerades en bild på hans hus. Ett hem för inte bara honom, utan även hans familj. Det finns ingen moral i att publicera en sådan bild.

Annars gjorde jag DN's nyhetstest denna vecka, det består av sju frågor. Jag hade två rätt. Vi har inte läst så mycket nyheter på skoltid i veckan, får väl skylla på det. Denna vecka kommer varje morgon börja med att radion står på i klassrummet och vi lyssnar på morgon-ekot tillsammans. Sedan bläddras det i tidningar (jag tar på mig mina 'mimarhandskar' aka vita bomullshandskar för att kunna bläddra i papper utan att få blåsor över hela händerna) och nästa söndag ska jag ta mig fan få 7 rätt av 7 på nyhetstestet. Det blir veckans mission.

IKEA-besöket flöt på smidigt. Vi tre var ganska synkade, imponerande tycker jag. Det las ner lite grytor, lite mattor, lite beställningar från korridorskamrater och en för mig väldigt efterlängtad konservöppnare, i vagnen. Trots att det verkade vara emot alla odds, så höll jag mig till min lista över vad jag skulle handla, grej efter sak kunde strykas och innan jag hann reagera, var vi framme vid kassorna. Det bästa (rent ekonomiskt, inte för världen) köpet var en dörrmatta för fem kronor och vi diskuterade hur mycket den kostar att tillverka. Alltså, det finns inget miljövänligt med det köpet, det ser man direkt på prislappen. Vi lever i en konsumtionsvärld där dörrmattorna är billigare än piggelinen. När skedde den omvandlingen? Nu dricker jag blåbärssoppa, alstrar lite energi inför bordtennis med några klasskompisar. Vem sa att journalister var lata?

Helgen har gått lite för fort, men så är det väl alltid. Det har varit fest med mingel i diverse korridorer och bänkning framför 'Morden i Midsumer'. Idag blir det en liten road trip med IKEA i Haparanda som destination. Jag har inte varit där tidigare, blir kul att se hur de designat världens nordligaste IKEA. Annars har jag haft så himla störda drömmar. Det har varit små lamm att rädda, sekter som hållt mig fast, tandlossning och nu senast, varit på väg att bli björnmat utan att jag förstod det. Lätt hänt då det sker mycket runtomkring en.

Om man ska återvända till IKEA-trippen. Jag åker med två killar från klassen, så något säger mig att det kommer gå lite fortare än då man åker med två tjejer. Killar vet vad de ska ha då man sätter sig i bilen och den mentala listan brukar inte vara särskilt lång. Tjejer har (som jag) ofta skrivit upp en lååång lista med diverse nödvändigheter och kommer sedan på trettio saker till som 'kan vara bra att ha', särskilt om det är sänkt pris på varorna. Men jag brukar trots allt vara den som står och trampar i väntan på att resten skall ha handlat klart, blir intressant att se vilken roll jag blir tilldelad idag.

Imorgon är en ny dag, då ska jag se till att vara friskus. Vi kommer få läsa varandras kompisporträtt. Jag är sjukt nyfiken på hur resultatet blivit och vad man får för ris och ros för sina ord. Idag har vi hunnit gå igenom vårat schema som sträcker sig för hela höst- och vårterminen och jag är grymt laddad. Det ska bli jättekul att arbeta med de olika tidningarna på skolan. Redan i höst kommer vi ha en gemensam praktikvecka på en lokal nyhetsredaktion här i Kalix, så himla kul!

www.wulffmorgenthaler.com

Okej, då var det ju detta om när man bor så tätt inpå varandra. Många har blivit sjuka i början av veckan och ikväll slog det till för mig. Jag är helt slut, pang boom krasch. Skolan kommer helt klart orkas med, men sedan vet jag inte riktigt hur jag skall palla med att leva livet under helgen. Dagen har varit riktigt trevlig. Jag har ätit surströmming för första gången, smakade absolut inte som det luktar, utan var gottgottigottgott. Jag har lärt mig lite om min linje, journalistlinjen, som verkligen har en del karaktärer. Man får le, skratta, och skratta lite högre. Det är underbart. Hur som helst fick vi plats fjorton stycken på en liten pall i tre sekunder, vi vann. Det berodde nog mest på tävlingsgnistan hos vissa, damn vilka bra vinnare (jag hade inte velat se dem förlora ;) Kort och gott: Jag trivs jättebra med dessa människor och har hamnat rätt. Dags för C-vitamin.

Först och främst något lite kort om Vogue. Resume berättar om ett modereportage i Indien som Vogue gjort. Fattiga människor poserar med väskor värda hundratals dollar, så försvarar sig Vogue med att "..man inte kan det för seriöst med mode. Vi försöker inte göra några politiska ställningstaganden eller rädda världen." Vad vill man få ut av att sitt mode-reportage då, ifall man inte kan ta det seriöst med mode? Menar de att man istället skall skratta åt eländet och ironin i att en befolkning som lever på 1,25 dollar om dagen (enligt Resume) fotograferas med väskor värda 100 dollar, eller det en kvinna i trasiga kläder poserar med, en väska värd 10 000 dollar. Kom igen.. Visst kan det vara intressant att väcka debatt, men var är moralen i detta?

Uppdrag granskning var väldigt intressant ikväll. Det var ett reportage om grannfejden som pågått i tjugo år, i Vojakkala utanför Haparanda. En familj bestående av elva personer, har terroriserat en hel by under denna tid, till och från på grund av tillfälliga fängelsestraff. Själva uppger de att de känner sig hotade av de andra lokalinvånarna, men alltså det är helt galet att se hur det kan gå till i ett litet samhälle och ingen av de få lösningarna som försökt göras är ens i närheten av att vara tillräcklig.

Tre familjer har under åren bosatt sig och flyttat från grannhuset då det inte gått att leva där på grund av hot, glåpord och dråpförsök. Reportaget var väldigt bra gjort. Det enda som störde mig var att de nämnde endast en av de före detta grannarnas yrke hela tiden, och det var en präst. Han blev inte terroriserad för att han var präst, punkt. De behövde inte spä på mer oskyldighet, som tittare förstod man ändå hans frustration. Det måste vara fruktansvärt att hamna i en sits där kommunen inte kan hjälpa tillräckligt och polisen inte har andra vittnen än de familjer det berör, vilket leder till nedläggning av fallen i brist på bevis och ord står förstås mot ord. Det är svårt att känna sympati med den terroriserande familjen, men visst har även de hamnat i kläm, då samhället och skolan inte kunnat hjälpa dem på bästa sätt.

Jag är just hemkommen från ett ganska intensivt husmöte. Många studenter är missnöjda med hyreshöjningarna, som inte gått schysst till. Själv har jag inte råkat ut för någon högre höjning, men det är eftersom denna korridor har en väldigt låg standard, lägre än glocalnet skulle jag våga säga och hyran är nog så hög. Det är verkligen sorgligt hur studiemedel sjunker medan hyror och matpriser höjs. Ska vi inte uppmuntras till att studera? En del av elevernas engagemang var otroligt inspirerande på husmötet, det märks att det är en skola med journalistlinje! Vi får se vad som sker med den saken.

Tidigare idag fick vi en guidad tur i Kalix. Det kändes lite som charter att sitta på bussen och höra vad som fanns till höger och vänster om oss. I Folkets Hus fick vi information om både gym, bibliotek och annan kultur och fritid. En sjuk inspiration infann sig hos mig och jag ville prova åka skridskor, rida, köra forsränning, börja simma, låna böcker och sedan fick inte mer plats i huvudet. Overload. Det verkar som att Kalix satsar grymt mycket på Kultur och Fritid, eftersom vi dessutom erbjuds halva priset på årskort (vid snabb affär) om man vill börja gymma, simma eller gruppträna. Biblioteket har oxå jättebra öppettider och man kan låna ljudböcker och e-böcker på nätet. Jag ska försöka att inte bli uttråkad denna höst. Jag lovar mig själv att inte bli en soffpotatis.

Ikväll ska jag däremot kolla teve. Vi är ett gäng från klassen som ska kika på Uppdrag Granskning tillsammans. Men det kan väl ändå inte räknas till soffpotatis-kategorin?  Förresten, vi har väldigt ambitiösa lärare. Till husmötet ikväll stod lärarna och gräddade underbara våfflor. Det är starkt jobbat tycker jag. Jag själv funderar på att leka ambitiös och gå med i elevrådet som ska starta. En känsla finns av att intresset i klassen inte är så stort att gå med, men man vet ju aldrig, kanske är jag inte ensam av att lockas avsätta tid till det.

Idag har vi intervjuat varandra. Jag fick självklart nöjet att ställa frågor till den för mig, och många andra, mest intressanta personen. Hon är från Zimbabwe och har arbetat som journalist, främst med samhällsfrågor, kvinnofrågor och HIV, i flera år innan hon flyttade till Sverige. Att skriva enbart 2500 ord om henne, känns nästan omöjligt. Det är rätt intressant ändå, eftersom man måste försöka se det ur läsarens synvinkel. Läsaren vet ju inte hur mycket material jag arbetat med och kommer förstås inte sakna det jag utelämnar, även om det känns för kort för mig. Jag har själv blivit intervjuad idag och det kändes mycket svårare än att intervjua. Då har jag väl hamnat rätt? Nu ska jag försöka bli färdig med denna uppgift, eller snarare bli nöjd, så jag kan skicka in den till granskarna och få veta alla fel jag gjort, hehe. Sedan ska jag se vad resten av korridoren har för sig en afton som denna.

Nu är andra kvällen avklarad. Efter att ha minglat runt bland elever från alla olika linjer är jag är fortfarande förälskad i Kalix Folkhögskola. Det är bara fortsätta hoppas att det fortsätter på samma trevliga vis. Nu ska jag kolla några vänner-avsnitt (har för övrigt fått bekräftat från en del av film- och tevelinjens elever att det inte är helt screwed up att ha alla säsonger av vänner och SATC) innan det är dags för sömn. Ett viktigt uppdrag denna vecka, utöver mingel, är att tvätta, både kläder och bilen. Good night, over and out suckers!

PS. Mamma, på torsdag kommer en stor utmaning. Vi ska promenera till en plats, varifrån det går en båt till en ö, där vi ska äta surströmming. För den kräsne finns annat käk, men jag har lovat mig själv att testa den omtalade, mögliga fisken.

Det är många nya intryck, ändå känner man sig verkligen som hemma. Idag har det i princip bara varit upprop och information av och om lärarna. Vi är tolv stycken som börjar journalistlinjen denna höst. Det känns jätteroligt att vi är många som blev antagna. Jag känner mig lyckligt lottad att gå här och träffa likasinnade. Alltid finns något att diskutera och vår största gemensamma nämnare är nog intresset av att debattera, tycka och tänka. Det blir många vinklingar och åsikter som vävs in i intressanta diskussioner och jag känner hur hjärncellerna riktigt förökar sig och kunskap föds.

Jag, precis som många andra i min klass, känner ändå rastlösheten. Man vill få uppgifter, känna på vad som komma skall. Istället går dessa första dagar mest åt att lära känna varandra, men lite pirrade det då vi fick schemat och torsdagen skvallrar om att vi har en deadline. En uppgift, i mindre skala, kommer alltså imorgon och det kliar i fingrarna att få sätta igång med den. Adrenalinet har pumpat konstant denna dag då tvåorna berättat om sina erfarenheter och äventyr, då vi fått se var radio spelas in, inplanerade studiebesök i schemat, snack om Bryssel-resan. I can't wait, så redo för min nya vardag. Nu ska jag ändå försöka slappna av och kika vad de andra har för sig, det ryktas om sammankomst i en korridor.

Good räcker inte ens till. Ikväll har jag först hängt i Norrgården (jag bor i Östergården som haft rykte som den skabbigaste gården, må den tiden rest in peace.) över ett glas vin, eller snarare i äkta studentanda: över två, små plastmuggar vin. Vi var ett gäng blivande journalister som brinnande diskuterade och fick nya insikter allihopa tror jag. Fan, vad intressant det var. Sedan avrundade jag och tänkte gå hem och sova. Som om. Jag hamnade hos min korridorsgranne, där det var nintendo som hägrade. Vi var ett gäng som satt och lirade. Det var jag och några av filmisarna som jag nämnde i föregående inlägg och denna gång snackades det istället om grejer jag faktiskt känner till, såsom family guy, the simpsons och south park. Studenttider - härliga tider. Må jag minnas denna första kväll då jag svär över diskhögen i det gemensamma köket ;) Nu ska jag sova, imorgon börjar höstterminen.

I detta andetag börjar en ny era i mitt liv. I detta andetag ser jag mig omkring och suger i mig den nya fasen. Min dåtid har packats upp till min nutid och min framtid. Jag är så redo. Är världen redo för mig? Jag ska ta för mig som aldrig förr och verkligen insupa kunskap och skapa några utav de bästa minnena i mitt liv. Äntligen ska jag bli journalist.

Efter att packat upp det bästa av det mesta, nallat en smörgås i matsalen där jag lyssnat på filmsnack och inte haft mycket att inflika (Amerikanska komedier är garanterat bannlyst från deras snack om hur intressant det är att filma konstfilm, hehe..), ligger jag nu och lyssnar på ett hösttecken. Lars Winnerbäck.

Resan har gått fint, jag lyckades stuva in skamligt mycket i bilen. Mitt fyraåriga kusinbarn "hjälpte" till. Hon packade förstås mest upp grejer och la det lite vart hon kom åt att lägga det i bilen. Pedagogisk och tålmodig som jag är, tackade och bugade jag ändå för hjälpen och gasade sedan iväg så någon annan i huset fick kliva upp och göra pigg-som-en-mört-lillisen sällskap. Innan jag styrde ut mot E10 hälsade jag på en för mig väldigt betydelsefull person, min morfar som ligger begravd på en kyrkogård jag inte svängt in till på alldeles för länge. Jag har inte träffat honom sedan jag var barn, men brukar drömma om honom. Om han ser oss från någonstans, så tror jag han är stolt över sina barn och barnbarn. Jag hoppas det. 

Igår spelade jag singstar för andra gången i mitt liv, första gången var en rejäl fylla i Hakkas, och jag rockade denna gång kan jag säga. Att bli ’Singstar’ är tydligen något väldigt prestigefyllt i detta spel, det innebär snuskigt med poäng. Jag kom, jag såg, jag segrade, jag blev singstar ett par gånger, faktiskt på andra försöket. Hade jag inte bott i studentkorridor, skulle jag tåga ner till affären och köpt playstation och singstar, men jag får väl våldgästa släkten istället.

Nu ska jag mingla ner i vardagrummet och se om några korridorskamrater finns där.

Sjukt mycket grejer. Det beror inte så mycket på att jag vill ha mycket saker i ett litet studentrum, som på att både min mor och farmor är överlyckliga över att jag äntligen har ett eget krypin och de kan lasta av mina dammiga grejer på mig.

Idag var jag och min kära Sofi förbi det nyöppnade dollarstore här i samhället. Det var mingel till tusen. Många var där, i vanlig ordning som då något nytt kommer hit. Tydligen har de slagit upp Sveriges största dollarstore. I Gällivare, Sveriges minsta ställe, ungefär, Hakkas kanske är snäppet mindre. Jag undrar om det beror på att vi är många låginkomsttagande människor utan miljötänk som bor här. Hur jag än grubblar, så finner jag ingen annan anledning. Jag och Sofi behövde inget då vi gick in, men hade ändå varsin kasse när vi gick ut. Schampo är väl sällan onödigt och tamponger behövs ju faktiskt ungefär 36 dagar om året.

Det där med schampo och dusch. Nu ska jag alltså dela dusch med sju andra studenter. Mysigt. Jag avskyr att plocka upp andras hår ur duschsilen, kräkreflexen sätter igång för mindre. Uäck. Men, men, fördelar vs nackdelar, så kommer jag stortrivas i studentkorridor. Det känner jag på mig.

Häppåre resfeber, eller pluggfeber kanske är ett mer korrekt ord. Ikväll är det mesta packat, oljan är kollad, bilen är fulltankad. Jag har träffat min blivande klasskamrat, tillika kommande korridorsgranne, för att lasta mitt bagage med hans grejer. Jag har även fikat med en massa av mina salatjejor och damn vad mysigt det var. I två timmar satt vi och surrade, både viskandes och högljutt om allt mellan himmel och jord. Det roligaste kläckte ändå E då hon skulle berätta om en kille som skulle hamna i fängelse.

"Han har blivit dömd för missfall."

Resterande av oss sju tjejer nickar förstående, i ungefär en sekund, tills vi inser att något inte stämmer. Det är en liten skillnad i stavning, men ack så stor skillnad mellan missfall och misshandel. Huhu.

Såhär innan avresa sitter jag och tänker på att ett studentrum i Kalix kommer bli mitt nya hem. Jag fortsätter min rutin, tre hem per år.

2008: Sala, Gällivare, Kalix

2007: Borlänge, London, Göteborg

2006: Sala, Gällivare, Borlänge

Det är lustigt ändå. Just nu saknar jag London allra mest, det var ett år sedan jag flyttade därifrån och för stunden känns verkligen det som mest hemma. Kanske beror det på att det var länge sedan jag bodde där och i år har jag bara varit där på en snabbvisit. Varför London känns så hemma, är nog för att alla är välkomna och det är så inbjudande. Gällivare och Sala är oxå hemma, men på helt andra sätt. Gällivare känns väldigt slentrian, i Sala har jag haft mitt kontaktnät sedan förr, men med själva staden London fick jag bilda mina egna rutiner, alltid händer något oväntat och inte minst var jag tvingad att skapa mig ett eget kontaktnät. Det var som att bygga ett bo från grunden och kanske är det därför London känns som staden som får en alldeles speciell plats inom mig, mitt första alldeles egna hem.

PS. Årets ironi: Det är komiskt, jepp mina kära livelongvänner, komiskt är ordet för min situation. Att arbeta på posten har medfört att jag får utslag av trycksvärta. Detta innebär att jag i dagsläget knappt kan röra en tidning eller papper utan att få blåsor och blemmor på händer och armar. Journalist, som är så rätt för mig, har nog aldrig, åtminstone ur den synvinkeln, känts så fel. 

Lönen kom in igår och jag hade alltså ett gudomligt belopp på mitt konto. Nu har jag betalat skolavgiften, hyran, csn och fordonsskatten. Snipp, snapp, snut, så var pengarna snart slut. Poff, som i ett trollslag. Nåväl, lite har jag kvar ändå, men den våta drömmen om femtiotusen femtioörestuggummin är ett minne blott.

Det har ju härjat loss lite mördare runtom i Norden de senaste dagarna. Paret fick de tag i, men killen som fortfarande springer lös, befann sig självklart så sent som igår eftermiddag i Sala. Var annars? Hans ex har tydligen bott i detta bostadsområde där mamsen bor, tack och lov bor exet inte kvar. Inget illa menat, men kom igen. Jag hoppas bara han vet om det och inte smyger runt bland radhusen och letar.

Nu ska jag sluta skrämma upp mig själv och faktiskt göra lite nytta, det började ju så bra med att betala räkningar. Bäst att styra nosen mot alla grejer jag måste packa ner. Uff. So long suckers!

Så var man ut igår då. Idag är den befarade morgondagen kommen. Alla ljud är lika höga som Eiffeltornet. Det sitter en rumpnisse och hamrar i mitt huvud. Då jag vaknade hann jag tänka Aldrig. Mer. Igen. Tills jag i samma andetag insåg att jag ska bo i studentkorridor de följande två åren. Jag hade ett mission denna helg och det var att dricka min första cosmopolitan. Det gjorde jag oxå, fast bartendern gjorde den tydligen inte helt rätt, men den var god.

I veckan har jag bilat från Gällivare till Sala tillsammans med Petra. Vi tog sovpaus i Umeå och passade på att gå på bio. Det blev Mamma Mia och det var allt annat än en besvikelse. Jag var på musikalen då jag bodde i London och filmen är uppbyggd på samma story och det är i princip samma repliker. Jag ska inte göra något långt utlägg om Mamma Mia, bara säga: Se den. Den har många scener som får en att småle och skådisarna är bra på att sjunga. Den största gåshudsfaktorn var då Meryl Streep sjöng The winner takes it all. Jag vet inte om det är just för att hon är en sådan fantastisk skådis, men hon gjorde det så bra och med en sådan inlevelse att gåshuden gick ända in i själen. Här är ett alldeles för kort YouTube-klipp som inte gör henne rättvisa, men som kanske kan locka någon till att se filmen. Nu vet jag med säkerhet vilken låt som är min ABBA-favorit, har haft lite svårt att välja förr.

Allt som krävdes för att jag skulle börja blogga igen var en ruskigt dålig siare. Spänningen hade byggts upp under hela dagen, för varje gång det tutade upptaget då jag ringde. När jag väl kom fram, prickade fanskapet inte in ett enda rätt och det tog tio minuter. Jag hade nog kunnat ringa SJ's automatiska telefonsvarare och fått bättre svar. Utdrag ur mitt och den så kallade siarens samtal:

Du har läst bra, en del kurser efter gymnasiet, men aldrig gått högskola.

Eh, jo, fast jag avbröt det.

Jaha, jaja. Men nu i sommar har du jobbat med turism?

Nej

Matlagning?

Nej.

Barn?

Jodå, fast inte i somras.

Ja, men alltså i sommar tänkte jag på. Servering?

Nej.

Eh, vad har du jobbat med då?

Sedan fortsatte samtalet med diverse felgissninar och självklarheter.

Du låser alltid bilen (No shit, du lyckades pricka in det. I dagens okriminella samhälle lämnar ju alla dörrarna på vid gavel.)

Hundra kronor jag inte ser röken av igen. Tio minuter som bortblåsta.

Annars är det mesta på topp. Jag är kär så det ibland känns som att jag svävar. Om två veckor sitter jag vid en skolbänk (som siaren definitivt inte kunde se, bara internutbildning inom företaget där jag skulle arbeta med att köra ut mjöl och socker till grossister.) och suger i mig kunskap. Och kunskap, ladies and gentlemen, vet vi väl alla vad det är? Makt.

Något tungt har lättat från mina axlar och klumpen i magen har försvunnit. Allt som behövdes var att träffa pappa och se att han blir piggare. Man känner sig maktlös då man är alldeles för långt ifrån och bara kan höra på avstånd vad som sker. Kontrollbehov är något jag ärvt av både far, mor och farmor. Screwed up for life. Igår träffade jag en 'nyfödd' släkting. Ett brittiskt, skrattande energiknippe, ett halvt sekel ungt. Kul att min farbror äntligen verkar hittat någon att åldras med.

Idag har jag och farmor trillat palt (så fick jag det sagt, som om det var världens världsligaste grej för mig), snart är det dags för Nolia och sedan ska jag kika förbi pappsen igen. Igår kilade jag iväg då han skulle luncha, men innan dess ledde jag honom till matsalen och personalen verkade måttligt förvånade. Jag frågade pappa var han brukade äta, och han svarade att han brukade ligga i sängen och käka. Ibland är det bra att komma med lite nya ögon.