Metrobloggen

Maramures består huvudsakligen av fyra dalgångar. En av dessa heter Iza och i den finns en liten stad som delvis fått sitt namn av dalen. I Poienile Izei finns en träkyrka från 1604 som 1999 skrevs in i rullorna som något UNESCO vill skydda. Målningarna i den handlar till stor del om himmel, helvete och andra religiöst viktiga motiv. Vid ingången till kyrkan finns till vänster ett hål genom väggen och till höger en metallring. Hålet användes av kvinnor som varit otrogna och som därför tvingades stå med håret intryckt i hålet under gudstjänsten. Män som varit otrogna bands samtidigt fast i ringen. Om det var dessa verktyg Prins Charles ville se på sitt besök här år 2006 vet jag inte men trakten är mycket stolt över att han varit i deras kyrka. De är också stolta över att sedan något år ha blivit en egen kommun efter att under lång tid ha varit underställd grannstaden Botiza. En del säger att den förändringen är skälet till att alla nu är så glada i Poienile Izei. Ibland kommer säkert en del av glädjen från traktens Ţuica (uttalas tsuika), plommonbrännvin. År 2008 var plommonskördarna här rekordstora samtidigt som skördetiden för andra grödor var för regnig. Mellan de dagar då skörden kunde hämtas från åkrarna fanns inte mycket annat att arbeta med än att tillverka Ţuica och därför blev det inte ovanligt att maskinerna för detta fraktades med häst och vagn mellan husen i Izadalen. Producenten på bilden har en kokpanna i koppar bakom sig och ett jäskärl i trä längst bak. Ţuica används sedan som aptitretare före måltider, hjälp till matsmältning efter och annars som ett sätt att bekräfta att ett avtal ingåtts eller helt enkelt för att välkomna gäster. I staden finns flera trevliga gäststugor och om jag känner rumänerna rätt ordnar de plats åt dig även om de egentligen är fullbelagda. Härifrån kan du vandra längs med en grusväg och några ängar till Glod. Det är också ganska nära till både Borsa, Tuppkammen, den glada kyrkogården och Breb.Om du har bil kan du också åka någon timme söderut och komma till Cluj-Napoca där det bland annat finns en starkt växande filmfestival. Överallt kan det vara bra att använda lokal parkeringsteknik.

Jag nämnde i min artikel om att vandra i Laos att både Laos och Kambodja är fyllda med nyfikna barn. som leker med turister och annat de hittat i närheten. Om du bjuder på dig själv och frågar innan du fotograferar kommer du att få många bra bilder. Barnen brukar roas lite extra av rörliga bilder och därför spelade jag in den här filmen med tre syskon på södra delen av ön Don Khong i södra Laos. De är från en familj som sedan generationer producerar palmsocker. I den verksamheten klättrar man upp i en palm ett par gånger om dagen och där uppe skär man av fröstängerna för att den söta saven skall kunna samlas i bamburör. Den hanteras sedan ungefär som knäck och blir riktigt gott! Ofta ser man grupper av barn leka i byarna och det är lätt att ryckas med i deras entusiasm. Det kanske är därför som Angelina Jolie adopterade ett barn från Kambodja. En trevlig by i Laos med många roliga barn och som jag skrivit om är Ban Biewkahn.Och byn på bilden ligger längs Mekongfloden någon timme norr om Pakbeng.

Alla trivs i Laos! Landet beskrivs som 'trevlig befolkning', 'lugnt', 'avkopplande' osv. Jag instämmer helt. Om man åker medströms längs Mekong från Huay Xei mot Pakbeng längs Mekongfloden finns många byar gömda en liten bit från strandkanten. Får du chansen att besöka någon av dessa bör du direkt ta den. Då kommer du garanterat att komma hem med många trevliga minnen av bland annat byarnas alla glada barn. Förmodligen övernattar du sedan i Pak Beng. Byn som bara får någon timme ström på morgonen och kvällen. Duschvatten värms med el och därför kan det vara trevligt att hålla reda på när el finns. Från Pak Beng går en väg till knutpunktsstaden Udomxai. För att hamna rätt åker du uppför backen och förbi marknaden i Pak Beng.. Den vägen går förbi många byar och i dem har du har goda möjligheter att till exempel se hur man rensar bomull. Med lite tur får du även se hur andra trådar blir till Om dessa två sysslor domineras av kvinnor är risskörden i området en mer könsneutral aktivitet. Vissa resenärer ger sig på att mala ris när de ändå är i trakten. Från Udomxai går det, när tillräckligt kundunderlag finns, båtar till den omåttligt populära småstaden Luang Prabang. Bara en timme innan du kommer dit passeras Buddagrottorna som är fyllda av små buddastatyer. Men först kan det vara trevligt att ta en omväg via Muong Ngoi och vandra upp till någon by som Ban Biewkhan som ligger mycket vackert uppe i de grönskande bergen. Det ligger många olika byar längs vägen och där finns alltid glada barn men de kan vara svåra att nå utan en lokal guide och folk vill alltid visa upp olika aktiviteter. På en grannflod till Mekong kan du få se lokala guldvaskare i arbete. Från Luang Prabang finns det smidiga sovbussar till Laos huvudstad, Vientiane. Lite i utkanten av Vientianne finns den trevliga Buddaparken som man givetvis måste besöka. Den ligger nära en av de ekonomiskt viktiga vänskapsbroarna mellan Thailand och Laos och visar med sina många statyertydligt hur hinduism och buddism historiskt och avsiktligt blandas ihop. Precis som skett på många andra ställen i den här delen av världen. Parken ligger aningen långt bort för att du skall vilja åka tuktuk dit. Fortsätter du din färd söderut är chansen god att du åker i närheten av Don Khong, den största av Laos 4000 öar. Ej att blandas ihop med den mer sydligt belägna och turistiska ön Don Khon, granne till Don Det. Flest boendemöjligheter och turism finns på Don Khongs östra sida men vill du se solnedgången behöver du åka till västra sidan. Ofta kan man hyra en moppe för att åka mellan öst och väst. Tankar gör man i små gatustånd. Givetvis dyker det upp andra gatustånd lite överallt och de säljer ofta saker man kan äta. Vid solnedgången umgicks jag en afton med några trevliga ortsbor innan jag började cykla tillbaka österut. Tyvärr gick cykeln sönder i beckmörkret ungefär 45 minuters cykelfärd från mitt hotell, men det är en annan historia. Bilden ovan visar hur sträckan jag var på ser ut på dagtid. Då ser man något av vägen. Annars hör man den bara. Resultatet blir en påfrestande färd men den vägdes upp av de lekande barnen vid rispappersfabriken och de vid palmsockerplantagen. Här i närheten finns Asiens största vattenfall. Det är ganska stort även uder årets torraste period (februari-mars) då varningsskyltarna blivit som flest.

Berättelserna här får magen att vända sig. Choeung Ek utanför Kambodjas huvudstad Phnom Penh är ett resmål som lockar på ett skrämmande sätt. Det upptäcktes ganska snart efter att Vietnam i januari 1979 motat bort de Röda Khmerena från makten och in i den nordkambodjanska djungeln. Nära en av de få kvarvarande gravstenarna från den tid då det här området var en kinesisk kyrkogård och inte en massavrättningsplats finns ett stort träd med grenar som spretar långt ut åt alla håll. I det trädet hängde Röda Khmererna upp högtalare för att med musik kunna överrösta de ljud som kom av det systematiska dödandet. Går vi tillbaka mot den kinesiska gravstenen och förbi den kommer vi till ett annat träd som skall ha använts för att krossa huvudet på barn som oftast gjort missen att födas av lärda föräldrar. Och nära det trädet finns massgraven där de Röda Khmersoldater som hamnat i onåd fått sina halsar avskurna med oskarpa palmkvistar. Mellan gravarna går stigar där mänskliga tänder och rester av offrens kläder hela tiden kommer till ytan. Så fortsätter historierna i det som nu är en buddistisk minneslund, en stupa. Inne i stupan finns nästan 9000 dödskallar som hittats i de 86 uppgrävda gravarna. Fler rester än vad som kan hanteras skall finnas här för minst 20 000 personer tros ha mist livet i Choeung Ek under Röda Khmerernas nästan fyra år långa skräckvälde. De flesta offer kom via fängelset S-21 (Toul Sleng) och i början var de vanligtvis kända motståndare till de Röda Khmererna eller utbildade personer men på slutet kom de oftast från de egna leden. Totalt skall det ha funnits 129 gravar men några har spolats ned i den mycket närbelägna Mekongfloden och det ser inte ut att bli fler utgrävningar. Termen Killing fields kom från den Kambodjanske fotografen Dith Pran som är förebilden till en av centralfigurerna i den prisade filmen Killing Fields från 1984. Det tar en knapp timme att åka tuktuk till Choeung Ek och att hyra en sådan för en heldag kostar 15-20 dollar. Stället fungerar nu både som minneslund och museum. Annat är det att titta på soluppgången där Mekong och Tonle Sap flyter samman eller en afton med en Angkor Stout.

Från den myllrande staden Saigon finns det gott om dagsturer till dessa tunnlar och de inkluderar ofta ett besök hos den allomfattande religionen Cao Dais största kyrka. Där får man se på under någon av de mycket frekventa gudstjänsterna och lyssna på den musik som spelas.

Efter allt det kanske det kan vara på sin plats att besöka någon marknad eller utmana det Vietnamesiska köket. På marknaderna hittar du bland annat levande ormar och sniglar. Vietnameserna anser att köttet är gammalt om djuret är dött. Fast djur är inte lika vanliga på marknaderna i centrala Saigon.

Att dra dit pepparn växer är ett bra förslag! Jag vill åka nu! På paradisön Phú Quốc söder om Kambodja finns det många pepparodlingar. De ligger främst i inlandet på det som nu är Vietnams största ö. En gång i tiden användes den av fransmännen som gummi- och kokosplantage och den invaderades även lite kort av de kambodjanska Röda Khmererna i maj 1975. Under Vietnamkriget hade Sydvietnam ett fängelse på öns södra del och det sägs att det 1973 funnits upp till 40 000 fångar här. Plats för dessa fanns för ön är ungefär lika stor som Singapore eller Phuket. Just Phuket figurerar nu ofta som jämförelse för de ambitioner som finns för öns framtid. Phú Quốc får bara en tiondel av det antal turister som åker till Phuket men ön upptäcks av allt fler för varje år. Här är det varianter av lugna dagar i solen som gäller. Hyr till exempel en moped för några dollar per dag och utforska ön själv. Det finns trevliga stränder och småstäder lite varstans och mitt på ön finns fina berg och vattendrag. Allt är lättillgängligt och ofta lagom folktomt. Högsta berget är till exempel bara ungefär 600 meter högt.

- Vi bor på ett jättetrevligt hotell. Det ligger alldeles här borta och sedan går vi hit på kvällarna för att äta, berättade nyligen ett glatt tyskt par innan de fick maten de beställt på en av nattmarknadens små restauranger. De hade åkt till Phú Quốc för att få lite kontrast till Saigons storstadspuls. Snart gjorde ivern att de beställde en flaska Vietnamesiskt vin som skulle testas till maten.

Utöver svartpepparn har ön gjort sig känd för sin fisksås och som en begynnande dykdestination. Som fortfarande syns på hemsidan var Rainbow Divers nyligen öns enda dykcenter. Nu finns ett knappt tiotal dykcenter.

- Visst kan du dyka i morgon. Det är bara att skriva upp dig på listan här och betala 65 dollar för två dyk. Vi hämtar dig från hotellet vid klockan 07.30 och ordnar all mat, vatten, frukt, utrustning och luft, berättar Viet som är en av delägarna till ett av öns nyaste dykcenter.

Flyg går mellan Saigon och Phú Quốc flera gånger om dagen och det finns snabbfärjor mellan ön och Rach Gia och Hà Tiên. Det är bra att ha kameran beredd vid inflyngningen för den är ofta mycket vacker. Oftast ser du både Kambodja och Vietnam från flygplanet. Det är kortare till det kambodjanska fastlandet än till det vietnamesiska.

I sydostasien kan det vara omtumlande att ge sig i kast med det lokala köket. Som jag försiktigt nämnde i min artikel om restaurangen Kamphant Studio består dieten ofta av nudel- och rissoppor. Den som är mer vågad än så kan dock få positiva överraskningar. Orm är exklusivt kött som inte alls smakar illa och som därför ibland finns på menyer riktade till lokalbefolkningen i den sydvietnamesiska staden Cantho. Det finns också insekter av alla de slag och de har en tendens att smaka bättre än de ser ut. Ibland kryddar man och behandlar dem på olika sätt. Fisk finns givetvis i stora mängder längs hela Mekongfloden. Sniglar är också vanliga. I Kambodja är det inte alls ovanligt att äta stora marinerade och friterade spindlar. Benen är mer smakrika än resten av kroppen. Om spindeln inte riktigt vill slinka ner finns oftast en möjlighet att skölja ner den med lokalt producerat risvin. Det kan även behövas om du köpt ett kokt ägg med ankfoster i. Fostret märks inte alls och i övrigt smakar ägget bara äggula (för säkerhets skull är bilden på ett sådant ägg suddig). Klibbris är vanligt i Laos bland de mindre spektakulära maträtterna. Det äts med händerna och har influerat befolkningen i Kratie i norra Kambodja att tillverka en variant med nötter. Den säljs i bamburör som man skalar och är något jag varmt rekommenderar. Men något man absolut måste prova i Kambodja är Amok, Lok Lak och Tom Yum. De finns i många varianter och innehåller inget, förutom möjligtvis starka kryddor, som skrämmer den försiktige. Det finns också annat gott som till exempel palmhjärta och godis av palmsocker. Och i värsta fall går det att snabbt boka in sig i en sovbuss bort någonstan annanstans.

Ganska ofta är det detaljerna som gör skillnaden mellan något bra och något som är långt mycket mer givande. Att Laos är ett otroligt vänligt land har säkert många hört talas om och även att det drabbades av mycket omfattande bombningar när amerikaner var på väg tillbaka till Bangkok och ville bli av med bomber som inte släppts mot vietnameserna. Lite överallt har laotierna använt vad de kallar för de ’amerikanska souvenierer’ som trillade ner och gjort något fint av dem. På bilden syns ett exempel taget på Phu Si Hill i centrala Luang Prabang. För att hitta krukan behöver du bara gå till den sida av kullen där de många turister som inväntar solnedgången inte befinner sig. Går du till vänster om den krukan kommer du att hitta den lilla Wat Tham Phu Si-grottan där man kan tillbe Budda och rakt fram finns ett litet skjul som skyddar ett avtryck av hans fotspår. Fortsätter du förbi det huset kommer du snart till en plattform med utsikt över Nam Khanfloden och området runt Luang Prabangs flygplats. På den bortre kortsidan finns nu ännu ett litet skjul med ett annat av Buddas fotspår, men det här spåret är av någon anledning betydligt större än det första. Han måste ha haft en underlig gångstil med så stora och ojämna fötter! Den som går tillbaka upp mot turisternas samlingsplats passerar flera statyer som visar Budda med en kroppsställning per dag. Där kan den som vill försöka passa ihop avtryck och fötter. När den studien är klar kanske det är dags att beblanda sig med dem som väntar på solnedgången nedanför That Chomsi, som det 24 meter höga tornet högst upp på kullen kallas. Det byggdes 1804 och syns överallt i Luang Prabang men hamnar bakom ryggen när du tittar på solens nedgång bakom bergen vid den mäktiga Mekongfloden.

I Luang Prabang finns en hel del annat att se. Det kan vara den tidiga vandringen som munkarna gör för att tigga mat varje morgon, eller de vackert belägna buddagrottorna en bit norrut längs Mekong där det finns massor av buddastatyer.

Sloveniens huvudstad Ljubljana är ett resmål som sällan nämns men som är väl värt ett besök. Här, mellan alperna och det adriatiska havet, ordnar stadens knappa 300 000 invånare ofta små festivaler och andra aktiviteter. De kan dyka upp mitt i staden, i borgen, vid det gamla fängelset eller bara i närheten. Ett av dessa initiativ är konstutställningen som syns på bilden. Den kantar floden Ljubljanica, dvs ’lilla Ljubljana’, och kan lätt ses från flodkanternas promenadstråk och mysiga små kaféer eller från en av flodbåtarna. En populär restaurang mitt i staden och som har mycket historik är Gostilna Šestica. Trevligast är att bo i den gamla stadsdelen eller i Metelkovaområdet nära centralstationen. I Metelkova finns till exempel det som en gång var ett fängelse och som nu är ett nästan alltid fullbokat vandrarhem. Vill du övernatta där hittar du lätt information om det på nätet och måste antingen ha tur eller boka rum några månader i förväg. Området har också några av stadens mest populära nattklubbar, hotell och minst ytterligare ett vandrarhem. Alla de bostadsalternativen ger bra möjligheter att insupa Ljubljanas vänliga och välkomnande atmosfär samtidigt som du har nära till konstutställningen om den då inte bytts ut. Nåja, då kan du alltid åka till närbelägna Bled för en till trevlig slovensk erfarenhet.

Vid adriatiska havets östra kust finns flera trevliga städer som nästan ligger ute i vattnet. En av dessa är den kroatiska småstaden Rovinj på Istriska halvön. Centrum här var en ö fram till 1763, då kanalen mellan ön och fastlandet fylldes igen. Det skedde under den period, 1283-1797, då staden var viktig för Republiken Venedig. Då byggdes också den mur som omgav staden men som nu bara delvis finns kvar.

Förutom Ventianskt har Rovinj varit Bysantiskt, Frankiskt och Romerskt. Det är säkert därför de små vackra gränderna ser ut som de gör och det finns människor här som pratar det romerska språket Istriot. I resten av Kroatien dominerar annars det sydslaviska språket Kroatiska, som tidigare var en del i det serbokroatiska språkexperimentet.

På sommaren kommer massor av turister hit från Kroatien och andra länder och de förhållandevis höga priser som då råder håller i sig mellan ungefär juni och mitten av augusti. Lättaste tillfället att få avkoppling här till ett bra pris borde alltså bli i slutet av augusti eller början av september. Kroatiska priser är dock redan från början oftast låga för en svensk.

Du kommer att hitta billigare boende och ett större utbud om du kommer till staden tidigt på dagen och letar runt själv i stället för att anlita någon av de många agenturer som jagar turister utan boende. Ofta vill de få dig att stanna minst tre nätter, men vem vill inte det i en så trevlig stad som Rovinj?

Lättaste sättet att ta sig hit är med bil och under högsäsong kan det vara svårt att hitta parkering. Det är också lätt att få parkeringsböter om du hamnat fel. Buss går att hitta och det finns faktiskt en tågstation. Närmaste flygplats är Pula och inom ett par timmars bilfärd finns även Rijekas och Triestes flygplatser.

Och om du kan prata tyska kommer du att märka att det är mer användbart än Engelska men båda språken fungerar tillräckligt bra för att du skall kunna njuta av Rovinj.

Prova någon av restaurangerna vid vattnet eller i gränderna! På kvällen smyckas staden med ljus och det finns klippbarer där lampor lyser upp havsbotten så att du kan ta en simtur före drinken utan att komma vilse.

En stad i norra Rumänien som inte får många besökare men som är väl värd ett besök är det lilla samhället Glod. Bara en väg leder dit och därför säger man lokalt att det är den stad i Maramures som är svårast att nå. Till strax före ett kommunval för inte så länge sedan var det en grusväg men nu är en liten bit asfalterad. Vissa säger att det kommer av att en politiker ville fiska röster med den nya vägbeläggningen, men jag tvivlar eftersom området är så folktomt. Dalen där Glod ligger är omgiven av bedårande vackra gröna berg och ängar. Observanta besökare lägger märke till att markerna ofta klarat sig bättre här än i andra delar av Rumänien och den vanligaste förklaringen till det är att de inte var kollektiviserade i samma utsträckning som i resten av landet. Utan kollektivisering gick det fort att anpassa verksamheten till den situation som nu råder och fram till dess hade bönderna mer incitament att göra något bra av sina landområden. Dessa områden är mycket populära för vandringar som inte kräver så mycket. Ganska tidigt i Borat-filmen, som nyligen tog världen med storm, finns en scen där Borat besöker ett litet samhälle. Där pratar befolkningen rumänska och det sägs att staden är Glod. Han kanske inte märkte att språket inte var ryska eller att han var i fel land? Oavsett orsaken till misstaget är det mycket trevligt att besöka de välkomnande ortsborna, strosa runt i markerna runt staden och bara njuta av tillvaron. Jag brukar ibland åka förbi och då bli indragen till en alltid lika trevlig måltid. Efter den promenerar jag som i ett glädjerus över grönskande ängar där man fortfarande slår med lie och färdas med häst och vagn, till någon av de många närbelägna småstäderna. Ett trevligt litet samhälle helt enkelt.

Om du ändå är här kan du passa på att besöka Borsa, Sapanta och Creasta Cocusului. En hutt Horinca kommer du säkert att bjudas på lite här och var för det är en vanlig välkomstcermoni.

Ingen resa till Laos eller Kambodja blir komplett utan att åka tuktuk. Den som just skall ge sig ut på sin första tuktukfärd är ofta lite klumpig, och kanske även orolig, men det brukar raskt bytas till en vild förtjusning. Snart har en iver att åka tuk överallt ett fast grepp om resenären. Om inte chaufförerna jagar resenärer så gör resenärerna det. Givetvis måste man fotografera varandras färder och lika självklart är att det är svårt att få bilderna att bli skarpa under en skumpig och glädjesprudlande färd. Snigelfart är sällan ett alternativ. Den effektive passar på att mitt i skumpandet och fotograferandet förhöra de alltid lika välinformerade chaufförerna om vad som händer lokalt och vad man bör besöka. I Laos och Kambodja skiljer sig dessa ivrigt framförda skumpvidunder åt både mellan länderna och mellan olika städer inom länderna. En tuktuk i Siem Reap i Kambodja är till exempel mindre än de som används i Phnom Penh och de som används i Vang Vieng, se bilden, är av den största sorten. I Saigon har de tyvärr förbjudits och bytts mot vanliga taxibilar. Där finns fortfarande några få cyclos att hyra och givetvis även massor med mopedförare. Att åka cyclo är onekligen rofyllt men de smidigaste färdmedlen i Saigon är mopederna eller att färdas till fots. Numera får man antingen alltid en hjälm eller böter om man åker moped i Saigon och det kommer nog snart i först Kambodja och sedan Laos. Det finns till och med de som åkt tuktuk genom hela länder eller köpt med sig en att ställa i trädgården hemma. Fast det kanske är lite i överkant, eller vad tycker ni?

Alla jag träffat eller rest med och som varit i Luang Prabang älskar staden men ändå är den ganska okänd för de flesta svenskar. Har du inte varit där är det dags att åka dit för turistströmmarna till Laos ökar för varje år och du vill säkert helst få lite plats för dig själv. Ett trevligt sätt att ta sig hit är att åka båt norrifrån. Gå till nationalmuseet och tag reda på varför staden heter som den gör. Se solnedgången från kullen mitt i den UNESCO-skyddade delen av staden och botanisera i den underbart vackra kvällsmarknaden. När du tröttnat på det kan du ta ett bad i något av vattenfallen i närheten och lära dig att tämja elefanter. Eftersom staden länge varit sätet för det mest långlivade av Laos tre gamla kungadömen finns här mycket kungligt att studera och lokalt sägs att nästan alla i staden har släktband med kungafamiljer. Den som vill veta mer om lokalt religionsutövande har många tempel att besöka och de mer morgonpigga kan se morgonprocessionen som leder till att stadens munkar får sin mat. Med en kort båttur norröver kan du snabbt nå Buddagrottorna vid Pak Ou och någon whiskeyproducerande by. Whiskey är här samma sak som risbrännvinet Lao Lao. Och när du är klar med allt det vill du kanske titta på silkesfabrikerna eller bara avrunda på någon av stadens urtrevliga restauranger. Det är lätt att bli fast i Luang Prabang och att älska det dag ut och dag in.

En erfarenhet som är lite utöver det vanliga är att spendera Nyårsafton i Vietnams största stad - Ho Chi Minh City, populärt fortfarande kallad Saigon. Pulsen här är alltid medryckande men på Nyårsafton är den något utöver det vanliga. Då verkar alla köra runt på sin moppe i centrum. Och jag menar inte det Vietnamesiska nyåret utan det som inträffar den 31:a december enligt västerländsk tideräkning.

Maria stod bredvid mig på trottoarkanten och sa med ett chockat leende:
- Kul! Jag har aldrig sett något så hysteriskt. Hur kan man få plats med så många mopeder i en och samma stad? Hur kommer de fram egentligen? De måste ofta krocka. Hur kommer jag över vägen?

Man kommer över gatan genom att sakta och bestämt gå rakt ut i trafiken. Den som backar blir garanterat påkörd. Stå hellre stilla. För att vara en jättelik stad ligger allt som en besökare brukar vilja se inom en promenads eller, för den som vågar, mopedfärds avstånd. Shopping brukar till exempel främst bli i Ben Thanmarknaden och längs den korta sträckan därifrån ned mot Mekongs strand. Mellan dem ligger Hotellet Rex och från dess takterass kan man länge och tryggt studera den ivriga trafiken nedanför. Andra takterasser finns hos de närbelägna hotellen Caravelle och Sheraton. Nattklubben i den senare verkar tyvärr ha blivit lite utav en central för prostituerade men utsikten från klubbens övre våning är bedårande. Fast skall du fira nyår här ska du inte sitta inomhus. Du måste ned i myllret av mopeder. Annars får du aldrig den rätta känslan. Åk strax före tolvslaget till backpackerområdet eller parken norr om det och beblanda dig med alla lyckliga människor som bevittnar platsens imponerande nyårsskådespel. Efter tolvslaget brukar det dansas och festas så länge benen bär.

När resandet gett för mycket av städer och lugnet lockar mer är Breb en av de trevligaste små byarna i Maramures. Här tar man det alltså lugnt, grillar lite på kvällen, pratar med ortsborna eller vandrar till något som lockar i närheten. Kanske till hälsobaden i den gamla saltgruvan i Ocna Şugatag? Från byn syns berget som kallas Tuppkammen, och som ofta används som riktmärke, tydligt. Vandrar du dit kommer du att passera små sjöar, en myr som mitt i norra Rumänien fått en skandinavisk flora och flera underbara ängar. Bara de runda hässjorna brukar räcka till flera rullar film eftersom de blir så otroligt vackra i det här landskapet. Det finns flera pensionat i Breb och jag skulle rekommendera Marinca Maria, som ligger direkt till vänster när du passerat den lilla bäcken och precis kommit in i byn. Sväng före byns enda busshållplats. Stället kallas även för Marioara och det betyder ungefär ’lilla Maria’. Namnet kommer av att det drivs av den alltid lika smittande glada Maria. Hon tar hand om alla så att ingen vill åka därifrån och lagar hela tiden olika underbara Rumänska maträtter. Vill du få en bra introduktion till det Rumänska köket räcker det alltså med att bara bo hos Maria i några dagar. Fast det trevliga slutar inte där. Hennes man arbetar som chaufför, har en buss och känner därför till vartenda skrymsle i Maramures. Du behöver inte ens veta exakt vart du vill åka utan kan fråga honom om han kan visa dig ’en träsnidare’, ’en konstnär som tycker om att måla på glas’ eller kanske en liten sjö som bara lokalbefolkningen känner till.

Lättast tar du dig hit genom att åka norrut med bil från Baia Mare (betyder ’Stor gruva’). Du kommer att passera genom Baia Sprie (dit Ceuasescu skickade feltänkare för att bryta uran) och får den finaste färden om du sedan åker rakt genom Cavnic (som mest är känt för monumentet från en Tatarinvasion och sina skidbackar). Efter ett litet tag kommer du att se skylten på bilden och då har du en kilometer kvar till Maria och henne kommer du inte att vilja lämna.

Vill du läsa om vad Ocna är för något skall du klicka här.

Större skidbackar än de i Cavnic finns i Borsa som nu byggs upp i en rasande takt. När du åker upp till de backarna färdas du paralellt med det vackra Hästskovattenfallet.

Vilken Glod var Borat i när han trodde att han var längre österut? En kandidat finns här i trakten.

Några filmexempel från vandringar i Maramures finns här: Hiking, Vandring, Maramures och Panorama. Blir vandringen för tärande kanske en nubbe Horinca hjälper?

Det finns många bra matställen i Cluj-Napoca men tvingas jag välja ett blir det Maimuţa Plangatoare. Trots att, eller kanske på grund av att, den här restaurangen ser så liten och enkel ut är den en verklig pärla. Kockens storsäljare måste vara traditionell rumänsk mat med alla de underbara soppor, kötträtter och efterrätter som det innebär. Den uppmärksamme märker säkert snabbt att det rumänska köket tagit influenser från Österrike-Ungern och Turkiet. Schnitzel, Gulasch och Sarmale (kåldolmar) är vanliga rätter, På sommaren blir det ännu lite trevligare för då öppnar restaurangen sin lummiga lilla innergård med de vackert enkla trämöblerna. Lättaste sättet att hitta Maimuta Plangatoare på är att följa Str. Memorandumului, som ligger bredvid St Michaelskyrkan, bort från centrum. Vid de andra stoppljusen byter gatan namn till Calea Moţilor och i den korsningen ser du restaurangen snett framför dig på höger sida. Utanför hänger en skylt med en apa (Maimuţa uttalas majmutsa och betyder ’liten apa’. Plangatoare uttalas som det skrivs och betyder ’gråtande’). Priset här är förvånandsvärt lågt, servicen bra och det enda som skulle kunna förbättras är om det lokala Ursusölet togs upp bland dryckerna. Skulle alla platser vara upptagna delar Maimuţa Plangatoare kök med restaurangen till vänster. Miljön där är inte riktigt lika trevlig men fungerar som kompromiss.

Maimuta Plangatoare
Str. Emil Isac Nr. 3, (Gatan hette tidigare Str. 1 Mai).
400023 Cluj-Napoca
Telefon: 0722-328031
Öppettider: Klockan 11 – 23 varje dag.

Staden Cobán är huvudstad i den höglänta del av Guatemala som ligger vid Cahabónfloden och som kallas Alta Verapaz. Vid en första anblick ger staden ett aningen luggslitet intryck men sedan börjar man upptäcka ett centrum med vackra blandningar av kolonial och Guatemalansk arkitektur omgivna av traktens berg. Gräver vi lite djupare märker vi snart att Cobán även färgats mycket av de tyska immigranter som bjöds in hit under andra hälften av 1800-talet för att bland annat bygga upp landets kaffeindustri. Tyskarna var få till antalet men har betytt otroligt mycket för landets utveckling och ekonomi. Vid världskrigen ville amerikanerna bryta kopplingen mellan Tyskland och Guatemala och det fick till effekt att Guatemalas ekonomi gick i botten och till sist att landet kastades ut i 36 år av inbördeskrig. Freden signerades på 1990-talet i Oslo och Stockholm. Cobán är fortfarande en av de Guatemalanska städer som har störst tyskättad befolkning även om delar av den nu flyttat till Tyskland och flera tyska kaffeplantager beslagtagits och gjorts om till måttligt produktiva kooperativ. I större delen av Guatemala odlas det högkvalitativa Arabicakaffet inpå husknuten. Cobán är inget undantag men här är odlingen inte helt oproblematisk eftersom bergen medför mycket regn och kyla och att kaffeträdets bönor därför mognar ojämnt. Det får till effekt att skörden måste ske i omgångar, vilket i sin tur kräver att ett större manskap anställs under längre tid. Eftersom regeringen sett till att lönerna till arbetarna höjts kraftigt har många kaffeodlare övergått till skogsbruk, kardemumma eller macadamia. Vid den södra utfarten från staden finns även en före detta kaffefarm som nu blivit en vacker orkidéodling. I trakten finns goda möjligheter till organiserade vandringar genom molnskogar och till bergsbyar, men på dessa bör du vara beredd på både regn och kyla. Cobán är också ett av norra Guatemalas nav för mer äventyrliga sporter som bergsklättring och speleologi. Bara att ta sig in till centrum, som ligger på en kulle, tycker en del ger en fullt tillräcklig dos bergsklättring. Att staden i sig ligger på 1320 meters höjd påverkar säkert också situationen. Cobán ligger inte vid de vanliga turiststråken men har goda möjligheter till intressanta och oförglömliga upplevelser.

Om ni åker från Atitlansjön till Coban behöver ni byta buss i Guatemala City eller åka med hyrd turistchaufför till Antigua och byta buss där. Vill ni till Chichicastenango är det ungefär samma färdväg som gäller.

Ni som varit i Laos vet att det är ett underbart land. Alla vill stanna här och uppleva mer. Ett sätt att uppleva mer är att vandra mellan byar på landsbygden. Bilden ovan är tagen under en vandring från byn Ban Biewkhan till Muang Ngoy. I den byn är den här filmen inspelad. På lägre höjd har det här varit områden som drabbats av amerikansk bombning men det skall vara löst nu. Ett sätt att kunna komma ut på liknande vandringar är att åka till Muang Ngoy och där bosätta sig hos det guest house som svenske Ted (ted (at) paenga.se) driver. Där är det riktigt trevligt med ångbastu och allt.

Färden till Moung Ngoy kommer att se ut ungefär så här.

Och så här roligt brukar barnen ha när jag visar dem olika filmer där de spelar huvudrollen.

Mellan slocknade vulkaner på 1560 meters höjd på den Guatemalanska högplatån ligger insjön Atitlan. Hit kommer mången turist för att vila upp sig, festa, rida, dyka eller lära sig spanska. Panajachel är områdets mest utvecklade stad, Santa Cruz har dykcentret, San Marcos den meditativa inriktningen och San Pedro har de flesta spanskskolorna, några övervintrade västerländska hippies och de vildaste festerna. Vattnet håller alltid 22 grader och de flesta av städerna runt sjön har små trevliga badstränder. Dyker man i Santa Crux brukar man få se träd som blev kvar under vattnet och man kan även känna hur temperaturen höjs ju längre ner i den vulkaniska dyn man pressar ned handen. Det går att bestiga några av vulkanerna men man bör vara försiktig för det finns många historier om pirater som härjar på sluttningarna. Billigaste sättet för att nå toppen är att be den lokala polisen om eskort. Man måste dock börja någon timme innan soluppgången och tar lämpligtvis med mat till poliserna eftersom de inte tar betalt. För San Pedrovulkanen tar det tre timmar i brant terräng att nå toppen och sedan skall man ner samma väg. Räkna med ömma muskler och fötter! Det finns även resebyråer som säljer sådana klättringar. De eller hotellen är även användbara om man vill rida till stränderna eller mellan städerna. Oavsett aktivitet brukar det passa bra att avsluta med en kall dricka eller ett dopp i den vackra sjön.

Chichi ligger också nära Atitlansjön och där trivs alla.

Den som tycker om medeltida miljöer bör besöka Sighişoara i centrala Rumänien. Förutom att vara en vacker stad med drygt 30 000 invånare och medeltida hus som fortfarande är i bruk var det här Vlad Ţepeş (uttalas Tsepesch) föddes. Hans far, Vlad Dracul, bistod några hundra år senare med det namn författaren Bram Stoker gjort sonen känd under - Dracula. Ţepeş motstånd mot turkar och ungrare har gjort honom till en rumänsk nationalhjälte och huset hans familj bodde i, när fadern drivits i exil från landets södra delar, finns kvar och används. Tyska Saxare, inbjudna av en ungersk kung, byggde upp Sighisoara och dess skråväsende under 1100-talet och under andra halvan av juli vallfärdar numera både rumäner och turister för att se vad som återstår av det på den årliga medeltidsfestivalen. Den utspelar sig i Citadellet, som den äldre och högre belägna delen av staden kallas. Citadellet finns med på UNESCOs världsarvslista och kompletterar den nedre staden som ligger vid floden Tarnave Mare. Sighisoara är även strategiskt beläget i en kommersiellt viktig del av Rumänien. De större städerna Cluj-Napoca, Brasov och Sibiu kan nås med några få timmars bilfärd.

Den som tycker om att se på film bör absolut boka in en vecka i maj/juni då TIFF, den Transylvanska Internationella Filmfestivalen, tar över kulturlivet i Cluj-Napoca. Räcker inte den veckan kan man spendera veckan efter i den ännu vackrare staden Sibiu, 2007 års europeiska kulturhuvudstad. Från och med 2008 förflyttar sig nämligen festivalen dit. Med sin 8:e upplaga befäste festivalen år 2009 positionen som landets största och mest inflytelserika filmfestival. Årets huvudattraktion år 2008 var skådespelerskan Catherine Deneuve som därför plikttroget kom på besök. Vid ett liknande besök i Cluj-Napoca för något år sedan spelade Lukas Moodysson in material till en av sina filmer. Utöver film bjuder festivalen in till konserter och utställningar av olika slag. Att de ofta, till skillnad från de flesta filmerna, är gratis och att många tagit ledigt från arbetet för att kunna se så mycket film som möjligt gör festivalen till en av Transylvaniens bästa folkfester. En fest som varje år blir bättre. Arrangörerna har förberett sig väl på utländska besökare genom att de flesta filmer inte kräver kunskaper i rumänska.

Mellan 14-16 augusti 2008 var den sjätte upplagan av den i Rumänien legendariska och mycket trevliga Stufstockfestivalen. Åk till den lilla staden Vama Veche vid den rumänska svartahavskusten vid ungefär samma i år och du blir en av många som får vara med om detta trivsamma spektakel. Hit kommer du lätt genom att ta tåget till den stora hamnstaden Constanţa. Därifrån åker du buss vidare till Vama Veche. Bussen stanar normalt på alla badorter på vägen.

Alla jag åkt med till Sibiu talar lyriskt om hur vacker staden är. Det gör även rumänerna själva och förstås även de jag inte rest dit med. Här är medeltiden alltid nära. Ok, kanske inte riktigt lika nära som i Sighisoara, men tillräckligt inpå för att det skall kunna insupas i stora njutningsfulla doser. Det skjuder av liv i Sibiu! År 2007 var staden Europas kulturhuvudstad och till det fick den ett rejält ansiktslyft som nu drar till sig lyriska resenärer. En favorit är alla caféer, barer och uteserveringar på Piata Mic, Lilla Torget.Tidigare retade denna tyskinfluerade stad invaderande turkar med att vara omgiven av 4-5 ringmurar och någon vallgrav. Delar av dessa murar finns kvar och det går numera vägar i åtminstonde en av de gamla vallgravarna. Fast det tar inte slut med det! Teater, musik, bad i varma källor, skidåkning, bergspromenader och vinodlingar - allt finns att uppleva på ett bekvämt avstånd. Den som inte varit här borde ta nästa transportmedel ner innan alla upptäckt Sibiu. Ta det som en vänskaplig order!

Som flera Rumänska städer var den Transylvanska storstaden Cluj-Napoca en gång omgiven av en ringmur. Innanför bodde Ungrare och Tyskar, utanför den rumänska majoriteten. Namnet Cluj kommer av latinska clus som betyder 'stängd' - det passar ju fint för en stad där befästningen stängde ute större delen av befolkningen. Delar av muren finns kvar och ett sätt att se den är att bo på det som nyligen var stadens enda vandrarhem, Retro. Staden är en av många platser där romare bosatt sig.År 124 AD döpte de om bosättningen från det Dakiska Napuca till det romerska Napoca. Romarna blandades sedan med Dakerna. De skall ha fått sitt namn av romarna och därför kallade de även det som nu är Rumänien för Dacia. Efter romarna kom alla möjliga folkslag hit, bland andra tyskar och ungrare. Ungrarna anser fortfarande att Transylvanien skall höra till Ungern och därför tar de varje chans de får att skotta igen den romerska ruinen som ligger mitt i staden, bara ett par meter framför Mathias Corvinus staty. I Ungersk historieskrivning var nämligen de här först men få andra historiker stöder den tesen. Hur det än var med det räknas Corvinus som en Ungersk kung född i Cluj-Napoca och verksam i det Habsburgska riket. Det var han som höll Vlad Ţepeş, numera känd som Draculas förebild, fängslad. Corvinus borde ogilla att blicka över ruinen som nu får en mer turistisk inramning. Bakom hans staty finns den gotiska St Michaels kyrkan, som började byggas år 1350. Den är något mindre än den ortodoxa kyrka från mitten av 1800-talet, som ligger vid Piaţa Victoriei(Segerplatsen).

Tidigare fanns här flera städer varav den största hette Cluj. De byggdes på 1970-talet ihop med hjälp av stora mängder lägenhetskomplex. Samtidigt kom tillägget Napoca för att påminna om det romerska arvet. Den som följer Strada Memorandului en par kilometer förbi St Michaels kyrkan ser lätt hur arkitekturen plötsligt ändras till stadsdelen Manaşturs betongklossar.

Cluj är en universitets- och feststad. För att försvåra lite skyltar krogarna aningen otydligt. På senare tid har många svenska studenter börjat läsa medicin i Cluj, som staden kallas i folkmun. Ett av mina företag arbetar t.ex både med praktiserande läkare och studenter som vill läsa medicin. Bäst utsikt över området är från kullen där Hotel Belvedere ligger. Det sägs att det var här Securitates agenter höll till. Och om du tröttnat på fester, kyrkor och hus finns den botaniska trädgården vid Strada Repulicii eller operan vid Segerplatsen.

Varje år är staden värd för den Transylvanska Internationella Filmfestivalen men den berättar jag mer om senare.

På tyska kallas Transylvanien Siebenbürgen, dvs Sjuborgarna, eller indirekt - de sju befästa städerna. Dessa är Cluj-Napoca, Brasov, Sighişoara, Sebeş, Sibiu (se även här), Medias och Bistriţa.