Metrobloggen

Grannar. Vad skulle man vara utan dem? Ja, fri. Vad skulle de vara utan mig? Ingenting. Jag älskar verkligen det besvikna och frustrerande dunket i golvet under mig då jag kommit hem från jobbet och knäppt lite med gitarrens strängar – ganska milt bör påpekas. När man fått en annan människa att fastna i det-ska-minsann-vara-tyst-som-i-smala-susie-i-detta-huset-tokeriet, då har man hittat rätt i grannsmeten.

   Nu vill jag naturligtvis automatiskt testa gränserna. Typ, kasta ägg på hans barn och sånt där. Ni vet, småsaker. Men för att slippa problem så tänker jag istället tyst, stillsamt och lugnt tänka ut vad det är som är felet på riktigt.
   Så kära granne;

Är du sur för att du inte fått stoppa korven i pirogen på ett tag. Är det stopp i the tunnel of love för dig. Vad synd. Och det är ju verkligen mitt fel att din kompass inte pekar åt norr längre. Jag ber verkligen om ursäkt för det kära granne. Att mina melodier kunde raska om din kobra till den höga grad att den dog. Tänka sig. Ja, livet är då tungt ibland.

Du verkar lyssna väldigt noga på mig.
När du kanske borde börja lyssna lite mer på din fru istället.  

Fan vad härligt det var när seriehysterin infann sig och vi ihop kollade på avsnitten när de rullade i rutan. När Vänner dundrade osett, och inte nio gånger om dagen på kanal 5 som idag. Eller när V gick på tv på riktigt och vi höll på att göra i brallan under vart enda avsnitt. När McGyver var tuff på riktigt - och man trodde på hans trick. Då hände något hos oss. Det fanns något fint där. Nu känns det mer som en ensamkultur. Förut stack vi iväg och handlade pizza, godis och läsk för att ladda upp inför en futtig liten halvtimme. Nu klarar vi knappt se en halvtimme för att vi tror att vi har bråttom till något - typ fetma, för godis och läask och pizza slänger vi gärna i oss. Detta på vägen med en bärbar mini-lap top på magen för att se senaste skvallret om vem som eventuellt har hånglat runt behind the scenes i Lost. Snacka om att vara förlorad. 

Någonting triggade den här tanken i dag. Det kan ha varit en repris på ovan nämnda serier. Det kan också ha varit ej existerande pizza, godis eller läsk. Eller så kan det ha varit att jag under dagen fortsatt tänka på karaktären "Corkey" som skapades tidigare, som är surfbutiksägare, singel och gillar knarket ganska duktigt. För att inte tala om vilken OC-silare han hittills verkar vara. Men jag vet inte? Det är så mycket nu runt omkring som rör runt i min nostalgigrogg och jävlar vad jag gillar det. Det händer grejer minsann. Fina grejer. Pang på bara! Rubbet ska med från tankar och ord. Ner på papperet. Det är nu det händer, hela tiden. 

Så, vad lär jag mig av det här då?
Jo, att prata med folk och att göra saker tillsammans med dem i kulturens namn och inte hamna där jag alltid hamnar. Ensam, naken och bitter tittandes på ett dubbelepisode av Desperate Housewifes och faktiskt bli lite lite upphetsad av det.

... vad klumpar det var i mjölken
              sade den blinde när hon drack ur spottkoppen.

Kollar på tv. Kaffet är på samtidigt som Frodo skriker att Sam är en äcklig Amsterdam-hora. Varför gör han det undrar jag? Efter en stund förstår jag. Sam är den dåliga i laget som drar ner alla andra. Den där man egentligen ska tycka synd om för att han inte har alla knappar i gylfen eller indianer i kanoten, men som man bara vill klämma fast pungen på i ett skruvstäd. Gud vad tråkig han är nu ser jag. "Jag orkar inte hela vägen till Mordor. Frodo! Nu får du bära brödet, det är så tungt." Men för helvete Sam. Nu lugnar du ner dig, tänker jag och undrar vad fan Peter Jackson funderade på när han lät honom leva alla tre filmer och dessutom gifta sig på slutet. Han är ju inte ens byxmyndig plutten. Tjock är han dessutom, och ful. 
  

Nu har skolan satt igång. Några dagar har passerat och bloggen har fått vila länge nog. Det kommer snart fler dråpliga anekdoter.

Jag vet att du vill ha lite *blingbling* hängandes på kroppen, en rykande populär tv-show och ha en kåtstatus liknande Johan Palm. Men nu är det så enkelt att vissa människor är snäppet sämre och fulare en andra. Tyvärr så är det. Attans! Syns man inte så finns man inte, tänker du. Men så är det naturligtvis inte. Du finns visst. Du räknas bara inte.

 
Jag vet att det är jobbigt i början, men det går faktiskt att vänja sig vid att vara en värdelös människa. Att vara sig själv blir lite enklare eftersom du helt har släppt kraven på dig själv (inte för att det var speciellt våldsamt höga innan heller) och att hela tiden förlora kommer i längden bara att göra dig starkare. Du kommer inte att slita på dig själv så som Mtv-människorna gör. Ty, det är ett tungt ansvar att bära en metallfabrik på knogarna och samtidigt sjunga "hora" till dansande tjejer. Sen kan du alltid fråga dig själv; vill du se ut som Eminem gör efter en grandios prozachelg, eller som 50 cent efter ett hallickparty med Hollywoods heroinelit?

En sak kan du i alla fall trösta dig med. Livet som värdelös är troligtvis mycket längre än en känd människas. Du slipper också förföljas av låtsasjounalister som drar tungspetsen brunklumpig i kungafamiljens vallgrav till arsle. För helt plötsligt gnistrar de betydelsefulla människornas EKG tio gånger mer än det två kilo tunga diamanthalsbandet de bär. Då är du på plats. fullt beredd. 
   Vem är värdelös nu, säger du, när du skrattande pinkar på Kanye West begravningsplats och pantsätter hans barn på Hänt Extras redaktion.

Jag minns den där delikat mjuka och harmoniska känslan som infann sig precis efter att jag med stor svart spritpenna ritat en riktigt, riktigt stor kuk på matsalsbordet. Det var en känsla av trygghet. Men ungefär två minuter senare sprack bubblan då Kristoffer från 6:C tog ett konstnärligt punggrepp på mig genom att kludda dit en snäppet större kottstump. Hans droppade dessutom - vad betydde det egentligen, tänkte jag bestört och avundsjukt? 
   Vi kunde snabbt konstatera att vi varken var redo för det där med sex, eller det där med högstadiet som alla talade om med blandade känslor. 

Hösten 1990. Grungen hade inte kommit än, min första fylla skulle inom två år stunda och våra föräldrar var fortfarande skitsura för Sveriges mögelinsats under fotbolls-vm i Italien. (Första fyllan var tog för övrigt plats när Toleredsskolans klass 8:a åkte på skidresa till Branäs. Jag drack fyra och en halv folköl och gick sen loss lättklädd i sovsäck på vandrarhemmet i tron om att jag var en ilsk grävmaskin - trots det fortsatta man med skiten.)  Så skolstartens kulturhändelser hade inga vidare förutsättningar för oss. Vi förlorade oss i ett Ronny o Raggestim samtidigt som vi överallt såg pojkar som hängde i kalsonger från krokar, såna som hade fått klotter i pannan (ja, även där var det kukar - som droppade) och såna som bara såg väldigt vettskrämda ut. Nollningen var någonting vi hört väldigt mycket om men aldrig riktigt förberett oss för. Vad skulle vi kunna göra, hänga upp oss själva? Som tur var kände jag en kille som gick i nian på skolan. Han hette Carl och var rasist. Jag är inte kompis med Carl längre. Det var något som inte riktigt stämde. Men hur som helst så lyckades jag slippa de värsta påhoppen tack vare att han hälsade på mig i korridorerna. Sieg Heil! sa han och viftade glatt med näven i luften. Nej, jag bara skojar, det gjorde han inte. Fast en gång hörde jag att han åkt fast för hets mot folkgrupp i stan flera år senare. Att folk inte lär sig respektera andra. Vifta sådär. Man kan ju peta ur ögonen på folk om man inte är försiktig. Nåväl. Högstadiet. En riktig brygga att vandra.


Det går att skriva en roman om det här. Vem vet, det kanske kommer en också. Jag ville bara påpeka att skoltiden och uppväxten hade något fint i samband med den väldigt svikande livskunskapen och att det var okej att balla ur. För det är faktiskt inte så mycket som skiljer en högstadie elev från exempelvis en fullt vuxen byggnadsarbetare egentligen. Den ena pennan är snodd ur en lärarbänk på skolan, den andra är inköpt från en snickerifirma. I övrigt är det bara samma kuk, om och om igen. 




 

Från fjärran flyger orden.
"Vad ska vi göra?"- krossa rasismen!
"När?"
- nu, nu, nu!
"Hur då? Vänta lite förresten. Stopp. Nej, nej, nej, vi ska inte komma med några lösningar här. Det är ju för tusan kamp vi vill ha. Seså, fortsätt krossa nu. Bums, omedelbart!"
"Vad ska vi göra?"
- Krossa orättvisan!
"Va! Vem sa det?" 
- Det var lasse på rad fyra. 
"Lasse, kom genast fram och ta på dig kapitalisthatten och skäms. Fy för dig. Kan du inte koncentrera dig på en fråga i taget. Det är rasismen två gånger i rad, sen borgarna och sist orättvisan."
"Okej, då kör vi igen. Vad ska vi.... vänta lite. Fanken också. Mitt tuggumi har tappat smak. Sådär. Okej, igen då"
"Vad ska vi göra mot svälten?"- ge dom mat!
"nej nej nej! Sluta äta kött ska ni skrika. Igen"
- Sluta äta kött!
- börja tänka rött!
"Bra initiativ där Ann-Marie, du får ha den sovietiska ledartröjan. Spring nu och spotta på Lasse som var oetisk förut." 
"Vad ska vi göra?"- Krossa kapitalet!
"Nej, alltså. Vad ska vi göra på riktigt. Detta kommer vi ju ingenstans med. Lasse, du var dum förut. Du får kasta sten så det händer något här. Det är ju ingen som lyssnar på oss." 
Polisen haffar Lasse. 
Gruppen är i chock, men talaren ger mod till dem alla.
"Lasse han är Sverigedemokrat, Sverigedemokrat, Sverigedemokrat"
Så var kampen åter och alla kastade de tegel tills solen gick ner bakom den ljusblå horisonten. De var så lyckliga.  

Det har ju varit ett ständigt beklagande de senaste tio åren. Det startade 2001 med att ett par plan flög in i ett par torn och gjorde halva världens befolkning till terrorister. Sen kom krigen, fågelinfluensor, kosjukor, finanskrisen och svininfluensor. Finanskrisen verkar förövrigt vara en suverän bortförklaring för att avskeda folk dessutom - allt för att bidra till den positiva andan. 
  Jag tycker att det är dags att vända på steken, ta tuppen i röven och jucka sig ur problemen. För problemet är inte att det är en tupp vi ska sätta på, utan hur länge vi ska behöva stonka på fjäderfät för att bli på bättre humör. Förstår ni ungefär vart jag vill komma? (tuppen vet)
  Vi vet om att kött görs av besprutade majsfält som sedan göder djuren som sedan blir köttet. Det klagar vi på, ändå står vi där med två Big Mac’s i näven och tänker att det inte är så farligt med en liten tugga till. Jag är ingen forskare. Jag vet inte hur farligt det är. Men tanken säger mig att förmycket av det som vi själva anser vara dåligt borde inte vara så bra. Oavsett om det är bensin, palmoljor eller en pjäs av Lars Norén. Huvudsaken är att vi vänder på humöret. Tar hoppet med oss. "Yes we can" som han sa Baracken. Och ja, han har ju rätt karl. Det är dags att göra något åt pessimistfittornas tradiga framfart och ta tag i livets glada tider. 
Om du får sparken - gör allt du velat göra, för jobba är inte så skoj som vi vill få försäkringskassan att tro. 
Om du blir pank - råna Mc Donald’s så slipper du både den där burgaren och vitlöksdippen (den är lite väl svag tycker jag). 
Ta vara på tillvaron. Prutta och skrik. Gör allt du inte tänkt göra mer än i dina tankar. 
Själv har jag startat ett nytt varumärke. 
Jag ska göra trämöbler. 
Slogan: "Made out of rainforest".

Skål.

Vi bryr oss jättemycket om andra, för så länge de har ett fel eller någon typ av problem man kan lägga lagom takt och kraft på men ändå inte vara för närgången är det väl bara att köra. För, man vill ju inte kränka sig på för mycket. Eller som den gamla kommentaren ljöd: "Jag är inte rasist eller så, men att knacka svart bög är väl inte fy skam på tisdagar". 
   Ja, det är inte lätt att vara ett levande bevis på en mental mjältbrand. Men det ska vi tacka evolution och tappade bebisar för. Utan samhällets idioter hade vi vart mindre värda än vad vi tycker alla är värda egentligen. Så tack, herr och fru knasboll.

Nu är det stormdebatter i och med Pridefestivalen. HBTQ-frågorna dundrar med åska och ljusglimtar i mediaströmmen. Vissa diggar det, andra spyr av tanken. Människor är konstiga varelser. Ska det vara så svårt att förstå att två vuxna människor vill ha den i prutten, att fyra tjejer är ihop eller att folk kör vad fan de vill med sina liv och känslor. 

Så vi bryr oss jättemycket om andra. 
Bara de fyller en funktion som vårt eget liv saknar. 
Ibland är det kärlek. Ibland en egen åsikt. 
Ibland är det en spegelbild av vad vi vill men inte kan. 
Vi bryr oss tillräckligt mycket för att hata någon. 
Tänk då hur det skulle bli om man vände på spettet då och då.
 

Dags att dra igen. Nästa flytt. Den 15:e i ordningen livet igenom. Slår man ut det så landar det på en flytt vartannat år. Flackigt men fint. Det är fritt att färdas. Känna vinden. Göra något nytt och inte ruttna bort i ogjorda drömmar.
   ”the highway’s jammed with broken heroes on a last chance powerdrive”
Det är alltid nu det händer. Att ta tag i det som finns och hänga med på resan. Dansa med trappstegsekot. Kasta slängkyssar och sparka på trottoarkanter i jakten på något annat än det urvattnade.
Varje dag är en annan.
Varje timma ett annat liv.
Det finns alltid sula nog, för att slita ner ett par skor till.

Det är ju inte alltför härligt, när det börjar med att vi skäms för att vi är bra men inte bäst samtidigt som vi inte tycker om såna som är bäst. När vi använder oss själva som en bortförklaring till vad vi inte vågar uppnå. När vi tycker att; ja, det är nog lite gött att doppa foten i vattnet och få stöna ut sin njutning på balkongen (eller lantstället) men inte vågar ta risken att störa grannen som klipper gräset. 

Har vi rullat bollen ett varv till? Har det blivit politiskt korrekt att visa att man inte är politiskt korrekt? Hur blir det ihop med lagom?
   Sverige är svårt att få omkull. Man vet aldrig riktigt.
Ingen får vara förmer. Ingen ska vara bättre. Att vara svensk verkar nästan vara lite fult när jag känner av stämningen. Ändå blir folk sura när man pissar på Astrid Lindgrens barnböcker, men det är väl så man måste göra för att få en reaktion idag. Skriva om historien en gång till, där Emil blir duktigt påsatt av griseknoa under snickarbordstid. Då minsann. Men när människor dör i ett krig någonstans eller i svält exempelvis. Då rycker man slappt på axlarna och bryr sig inte. Samtidigt går folk rejält i taket om man säger att Björne är en äcklig jävla pälspundare som borde stenas till döds på Skara Sommarland. Sånt är inte okej.
    Konstigt hur det ligger till egentligen. 

En stor debatt har alltid varit den underliggande skamen i nationalsången och flaggan. Att den ska vara rasistisk osv, bara för att de grandiost stenåldersintelligenta Ultima Thule gjorde en pissig gitarrsoloversion av den under 90-talet. Samtidigt verkar folk älska kungafamiljen och monarkin (trots att vi tycker att vi betalar för mycket skatt - fy för sjukvård). Där är det inga problem med nationalismens svajande fanfarer och jubelskrik minsann. Vilket tar oss direkt till idrottsmästerskap och schlagerfestivaler. Trots att låtar såväl som vissa idrottsutövare suger så in i helvete, verkar vi ändå på något sätt förvånade över att de får storstryk. Men, vänta lite. Att först inte tycka om när någon är bättre än andra och sen bli förbannad för att vi inte blir bäst. Hur ska detta tolkas? 
   Är vi svenskar verkligen så tvåbenta som vi verkar eller kan det vara så att vi lever i en illusion om hur vi borde vara som gör att vi blir förvirrade i hur vi verkligen är? 
En illusion där allting ska vara lagom och rättvist. Folkhemstänket med jante i spetsen. Fast är vi egentligen sådär lagom, och om vi är det, skulle det då vara så himla dåligt? 
   Om jag får svara så; ja, det skulle det. Jag vill inte stå där och FRA-hävda att ingen ska få veta vad jag gör när jag ändå inte gör någonting. Jag vill ha fart. Eld. Klös. Driv. Liv. (nej, inte hiv.)
   För om ett tag kanske jag vill åt den där lagoma känslan med livet där det ska vara lugnt och harmoniskt och där ingen ska vara bättre än någon annan. Då hoppas jag att jag kan stå för att jag är en bitter men samtidigt en go härlig svensk. Om inte (vilket det är stor chans för) tja, då kanske jag sitter där på ålderns höst i min snickarbod tillsammans med en påsatt gris, en nästan helt sönderbränd svensk flagga och spottar på ett foto av när kungen läser Bröderna Lejonhjärta för Carl Philip. Vem vet?

                              ... och det räcker så.

Ja, där sitter du igen och hoppas att mirakelkuren ska hjälpa dig i dessa augustitider när sommarflörten bedragit dig med en uppblåsbar anka fårn någon effektiv näthandel. Det gör den inte. Livet är tufft och det är ju klart att man behöver sin television för att komma på fötter igen. Även om det inte hjälper så kan man ju fördriva tiden i alla fall.
För visst handlar det inte om att göra något med sitt liv utan att  
leva så länge som möjligt. Eller hur? Att averka den ena Tv-shopbeställningen efter den andra, fast ändå bli sur när inte EZ-crunchen ger ett sexpack efter två minuter som utlovat eller att The Kitchen Wizard’s knogskydd inte alls fungerade när du snabbt och bestämt råkade hyvla både ost och pekfinger.
Sen mer reklam. Nu för dina oäkta barn.
   Jamba. Skärp er nu slynglar. Gå omkring och ha en mobil som låter som en förvirrat horkåt 50 cent. För 40 spänn i veckan dessutom. Kanske bättre än en snort Kroatiskt kokain dock. Eller. Nej, klart det inte är.   

Har ni sett den där reklamen för hudkräm, "Aploviva" eller något heter den. Fy fan för att se ut på det där sättet. Likblek och sjungande på något som ska likna en svensk folksång. Jag intar rysningsläge. Människan i fråga är ett urtidsmonster, men rekomenderar den samtidigt för alla rollspelslajvare, medeltidsnördar och skeletor-fans. Ni kommer att vilja ligga med henne. Minst två gånger.

Sådär. Måste dra. 
Någon säger att jag behöver äta kolhydrater igen. 
Tusan också. Aldrig att man lär sig. 
Nåväl. Jag kanske blir gammal i alla fall och straffar mitt konsumerande med att lyssna på bitches & hoes-r’nb, snorta Croatias finest och sedan ha hallucinerande sex med Sveriges reklamelit.
   Med TV-shops nya glidmedel. 
   På Msn såklart...
   ... det är där det händer.

Alla ni som har en pistol i handen. 
Alla ni som skjuter missiler. 
Jag vet hur snacket går. "Det är deras fel, bla bla" 
Det spelar ingen roll. 
Släpp det och bli sams. Vad är det ni hatar med fred?
Det är dumt att fortsätta bry sig om er. 
   Så från botten av mitt hjärta; 

                                               dra åt helvete.

Hallå!
Ja, tjena.
Vad som hände med Borås?
Mmm.
Nä, jag vet int...
Okej. 
Aaa.
Vad tror du själv?
Jasså, såpass.
Aaa, man trodde ju att något var på gång.
Aaa.
Mmm.
Jasså, inte.
Nää, det är klart. Det står ju still ibland. 
Aaa. 
Supa?
Okej. 
Hej hej!

Enligt radions utsagor i dag tar skånepolisen sikte (göteborgsk trumvirvel!) på att deras anställda ska kunna hantera automatvapen inom ett visst antal år. Tidigare har det hittats polisskoleprov med innehållande namn så som "Neger Niggersson" som ett exempel någon lagt in. Det har också förekommit relativt saftiga, inspelade, ordväxlingar från radiobilar om att det verkar vara stor skillnad på hur vissa poliser agerar beroende på vilken hudfärg deras förövare har. 
Automatvapen.
Pang på bara, eller vad är tanken?
Varför inte hitta en dialog istället och gå på djupet med problemet. 
Nej, just det ja. 
Det blir ju svårt att hålla ett samtal med folk man hatar. 
Låt oss skjuta dem istället.
   Jag förstår att det är problem i Rosengård, men jag tvivlar verkligen på att ett svenskt Ku Klux Klan skulle kunna göra saken bättre.  

Vad var det som gjorde den där tiden så storartad? Livfullheten, ovetandet om vuxenlivet eller leken? När livet var på lek gjorde det inte lika ont vare sig kroppsligt eller mentalt. När livet var på lek var det okej att inte vara med om man inte ville. För leken kan inte köpas. Den lånas bara av viljan att utforska livet.

Jag gick i 8:an på högstadiet när jag fick praktikplats på Hasses Sjöbod i Göteborg. Nio till sex i två veckor och just sex var något jag visste väldigt lite om. Jag småtestade att röka ciggfimpar som Hasse själv puffat upp. Detta i jakten på något nytt. Onani kom in i bilden också under praktikplatsen - och nej, det var inte de storbystsinnehållande 80talsaffischerna på lagret som utlöste detta. Det var tanken på att allt detta snart kommer att upplösas och att någonting behöver ersätta rastlösheten jag började få. Leken började samtidigt sakta dö ut ju mer jag testade mig fram genom pubertetens oändliga labyrinter. 
   Jag stod ofta vid kajen där affären låg belägen i göteborgs hamn och begrundade detta faktum. Båtar och lastbilar drog förbi och där tog det fart. Vart skulle dem, vad har de med sig, kan man hoppa i och åka med. Jag ville fly min praktikplats på stört eftersom det enda jag lärde mig där var att knyta poänglösa båtknopar och göra misslyckade halsblossförsök med Hasses nikotinstumpar. 
Så vad gjorde jag? 
Började snusa såklart. 
Och hoppade aldrig på någon båt den gången. 

Efter att ha upptäckt att pengar är mänsklighetens gud och att människor fortfarande är starkt troende trots den skada den gjort har jag nu börjat tänka på leken igen. Den är här igen. För jag kan göra precis vad jag vill bara jag väljer att göra det. Det handlar inte om pengar. Verkligen inte om onani - även om det också löste sig tillslut. Det handlar om att göra det man skjuter upp till dagen efter, även om den dagen kommer flera år senare. 
   Jag har börjat göra allt jag lovade mig själv som barn att göra, och en hel del grejer har jag bockat av från the bucket list. Många saker återstår. Och medan jag ser en värld som är i gungning kan jag bara ta steget till den där båten, och guppa med. 
   För imorgon, då kanske inte allt flyter längre.  

Allt jag ville ha var min chokladpudding, jordnötter, och lite potatis. Sen fastnar man där. I kön. Bakom står ett medelklass par (ni vet, träningsoveraller, lite småtjocka och ser ut att ha semester) som tittar konstigt på de två spritdoftande varelserna framför oss som tar upp all tid med ett poänglöst samtal - en öl skulle de köpa dessutom. 
   Ibland känns tiden i en kö som ett obetalt deltidsjobb på renhållningsverket. Ibland vill man bara få hem sin chokladpudding och sina potatisar smidigt, och sina jordnötter. Men istället fastnar man där. Mellan herr lagom och syster 2,8:a. Ofrivilligt  fast i den svenska ledighetsmyllan. Herregud. Fy på er!
   
Så vad lär vi oss av att stå i kö? Jo, ha alltid med en extra oöppnad folköl som du kan slänga vid sidan av kön för att locka bort dem. Om det inte funkar kan du alltid skrika högt att en flaska T-röd ligger utspilld vid mjölkdisken.  

Kristdemokraterna är, inte helt oväntat, för förslaget om att ta personuppgifter på de som genomför en abort i Sverige. Bäst att hålla koll på de usla syndarna så de är lätta att hitta vid framtida häxbränning. En hädelse är vad det är, kommenterade exempelvis en folksamling i Borås vid någon slags "mot abortdemonstration" för ett tag sedan. Denna samling bestod såklart av gubbar och tanter mellan 62 och 97 - okej, en kanske var 103. 
Dags att införa hängning kanske?  
Yxhugg?
Böntvång?

De troende verkar ytterst pist off på djävulens mörka parningssoldater. Här ska vi fördöma och aldrig förlåta. Skyldiga äro de i herrens namn.
Okej, men om nu abort kallas för mord, vad ska vi då kalla kristendomens övergrepp på mänskligheten själv? 

Ja, nu ångrar ni allt att ni slutade käka frosties.

Billigt grönt kostar på (fokus.se) 

Ja, i realtider hörs den kommentaren relativt ofta på perrongerna runt om i huvudstaden. Men den är långt ifrån allt. Hela världen är lamslagen med tider och garantier. (En gång till, tider och garantier.)
   Vad är det som gör att inget får gå lite åt helvete längre. Mjölken går ut exakt datum, viagrat slutar fungera vid en viss tidpunkt, bussen ska vara i tid, microrätten ska vara varm även i mitten efter sju minuter och låset på femkronorsdasset får för i helvete inte vara trasigt för då skiter vi på oss i kön till det försenade pendeltåget. 
Men kom igen nu människor! Lite utandning måste vi ha. Allt kan inte funka jämt och jag hoppas innerligt att det inte blir bättre med punktligheter och annat tekniskt utförda bratfunktioner i samhällspusslet. Satsa allt på det som känns gött istället.
   För om vi drar på oss lite mer skam, skrattar när vi kommer för sent till viktiga möten, tar en extra paus då och då, säger "ingen är perfekt" när den råkar slinka in fel väg och tar en kaffe i brist på kollektivtrafik så kommer allt ordna sig ändå. 
   Det behövs mer misstag och opunktlighet. 
   Det behövs mer opolerade pärlor i dagens väskimrande diamanthav där nästan alla är kopior - dyra sådana, trots tredjehandsvärdet. 
  Så mitt råd till er. 
   Bli försenade. Och skjut alla jävlar som har en klocka på armen.

Han är mannen utan samvete. En illvillig 18-åring som pissar på de utan paraply, skiter på dem utan tak och som vid första träff med en kattunge förmodligen skulle ha tänkt; senap! Han är pojken som aldrig har fel, och om han har det är det någon annans. Det finns en väldigt stor risk att han är en diktators avkomma, kanske från någon gaskammarfest västra Bremen. Även fast han inte ser så tysk ut.

   Om det ligger en person på marken och ber om hjälp så tittar han bara mot denne, ler och fortsätter att gå vidare och tänker att livet vore bättre om det fanns mindre folk som hela tiden ville ha hans hjälp eller pengar. Han ler i alla fall och han tittar i alla fall.
Han är en riktig skit. Ett svin på alla sätt. 
   Men en som högt och ståtligt erkänner det också.
   Det är sällsynt i dagens fisdämpande klimat, att utrycka vad man verkligen känner.