Metrobloggen

"Way way back in the 1980s' / secret government employees / dug up famous guys and ladies / and made amusing genetic copies.

Now the clones are sexy teens, now / they're gonna make it if they try / loving learning sharing judging / time to laugh and shiver and cry / it's clone high."

jag är tillbaka om en vecka eller så. Nu ska jag ha semester!

Jag hart haft sjukt mycket att göra på jobbet och vart en trött och förstörd människa. I dag sov jag till 17:25 och däeför kommer även morgondagen vara förstörd. Jag har försökt hitta någon ny bok (som inte är liftarens guide till galaxen) att skriva nästa inlägg från men det enda som tilltalade mig var Bret Easton Ellis sexscener som käns som instruktionsmanualer till en stereo att läsa så de skulle se exakt likadana ut när jag hade skrivit om dem, och det är ju ingen ide.

Folka-bussen hade just passerat Stigtomta där den fåniga skylten som det står konstiga saker på är placerad när vansinnet började ta överhanden. Jag minns att jag sa någonting i stil med "Eeeeh... jag känner mig skev i skallen; kan inte du köra..." Plötsligt skrek det till utanför bilen och en stor samlig älgar började trängas i den andra filen på motorvägen. De skrek, hade partyhattar och rörde sig förvånansvärt fort mot huvudstaden. Jag beräknade deras ankomst till 16:37. En röst skrek "Herrejävlar! Vad i helvete är det med alla dem där djuren?"

Sedan var det dödstyst i bilen, inte ens stereon som försökte mala igenom en Iggy and the Stooges skiva hördes. Sally Sellin hade dragit av sig tröjan och hade hällt en Sprite Zero över sig för att undfly den förbannelsen som är insidan av en bil under högsommaren. "Vad bölar du nu om?" Mumlade hon medan hon iförd Audry Hepburn solglasögon försökte tyda den märkliga skyltens visdomsord. "Ingen aning." Sa jag. "Det är din tur att köra." Jag ställde mig på bromsen och det blåa tretonsmonstret gick från 160 till stillastående för långsamt. Om en bil skulle ha mött oss hade vi vart döda och inte på väg mot Hultsfred. Varför ens tjafsas om älgarna, tänkte jag, flickstakarn lär få tampas med dem snart nog i alla fall.

Det var tidig eftermiddag och vi hade skitlångt kvar. Många tunga mil. Snart så skulle verkighen var helt förvriden för oss båda och det gick inte att slösa bort någon tid med att vila. I morgon skulle konserterna börja och presspassen som Sally trollat fram ur någon kille på något stort popfanzin jag inte kunde namnet på skulle sjunka i värde som gangsters med betongskor i Hammarbyhamnen.
Jag slängde mig bak i bilen till de två däckade svartrockarna och tittade ner i Sallys väska. Synen fick mig att tänka på en bok jag fått förstörd i ett översvämmat tält sommaren innan.
"Sally, att semestra med dig känns som att vara i en film jag hälst bara skulle titta på!" Skrek jag framåt i bilen. Sally vände sig om samtidigt som hon försökte gasa upp bilen över gånghastighet. Hon såg nöjd ut, kladdig av aspartan och solsken i en osund balndning.
"Jag vet!" Hojtade hon tillbaka. "Jag har till och med fyllt ditt saltkar till hälften så vi kan hävda att det är koks. Det här kommer bli den bästa sommaren någonsin!"
Det var både första och sista gången jag åkte på festival med Sally Sellin. Jag visste redan då att jag aldrig skulle komma hur hennes grepp, inte helt i alla fall.
Inte bara för att hon kopierade upp mina nycklar när hon var lägenhetsvakt och fortfarande kommer och går som hon vill när jag inte är hemma utan också för att ett liv som i krokarna Sally aldrig är platt och enformigt.

I går när det regnade som en motherfucker så stod jag och väntade på lokaltrafiken.

SL är inte världens snällaste människor så de behagar inte köra sina fordon som så önskas av resenärerna och utlovas av tidtabellen. I alla fall så står en typiskt vanlig och menlös snygg tjej och väntar på bussen. På bänken sitter en äldre (i alla fall 55-65) man och röker. Han spanar även på tjejen så pass mycket att det blir besvärligt för precis alla utom för gubben i dramat.
Min buss kommer, jag går som alltid på först och effektivast. Så jag får en sittplatts. det får inte gubben. Han ställer sig i stället bredvid mig och säger

-Ja.. hehe... vore man bara tjugo år yngre så... och pekar mot tjejen som nu står lite längre fram i bussen. Jag tittar upp från mitt metrokorsord lite besvärat och han ursäktar sig fort: ..men så kanske man inte ska säga..

-Min herre, svarade jag, på den här bussen får man säga vad man vill, bara inte hur man vill.

-Nå, sa jag det väl?

-Naturligtvis! Det du gav uttryck för är ingenting annat än en mänsklig och konstnärligt fruktbar tanke!
Han tittade vemodigt på mig och undrade om jag var allvarlig. Jag menar, vem skulle inte ha gjort det när främlingen på bussen dels över huvud taget svarar och dels anstränger sig för att låta som någonting från radioteatern från 1945. Han vekade tro att jag drev med honom och på vissa sätt så var det sant.

-Ja... jag vet inte, fortsatte han. Vad är det egentligen för mening med att bli gammal? Man blir bara ful och tappar tänder, förstår inte hur någonting nytt fungerar, och en kvinna som henne där skulle man aldrig få, ens om man vore rik och berömd.

-Ni har perspektiv, fyllde jag i med ett fråga-efter-våra-spanska-solhus-leende, Visdom är ålderdomens hämnd på ungdomen! Det ungdomar har i kroppen har ni i huvudet!

- Dom skulle bara veta.

-Vet ni, överhuvudtaget tycker jag att det vilar något motbjudande över ungdomen. Ja, nu talar jag inte om hon därborta eller mig själv, utan i rent generella termer. Ungdomen är fåfäng och inbilsk. Unga människor tror alltid att deras generation spelar en huvudroll i mänsklighetens utveckling. Dom tror att historiens gång endast vart ett led att nå fram till just deras födelse och att alla deras tankar är historiskt avgörande. Dom tror att dom kommit på något nytt!

-Tror ni det?

-Tror? Jag vet! Jag är själv ung, mest genom att inte vara i min ålder fast för fyrtiofem år sedan, då skulle de tittas snett på mig om jag inte redan hade två barn och fru medan jag nu kan springa på krogen varje helg och ingen tror ens att jag har studerat klart. Det ungdomliga övermodet kommer sig av en skrikande brist på insikt om tidens gång.

-Ni menar att den som är tandlös har perspektiv?

-Ja, svarade jag och klev av bussen. Han såg nöjd ut den gamle stackaren, och tjejen som han spanat på såg inte alls ut som att hon hade tjuvlyssnat trots att jag talat högt och tydligt.

När jag kom hem lagade jag pasta och en liten oansenlig tomatsås. Sedan såg jag en norsk tecknad film om pundare och miljöaktivister. Snart ska jag skriva om freak-faktorn och exakt hur den har styrt varje medvetet beslut jag någonsin har gjort.

Och så kommer talpedagogen in i klassrummet och tar med barnen ut en och en till komplemtntutrymmet och de får säga efter, högt och tydligt: logoped, epilepsi, privilegiad, pedofil, penetrera, kleptoman, narcissism, necessär, ondulera, luder, pyroman, stupfull, stuprör, styckmördare, homofobi...

Sen inne i klassrummet står det som alla vet jämt små fluormuggar på bänkarna och en tandsköterska med en oerhört gigantisk namnskylt hängandes runt halsen. Hon kan bara le och har två framtänder som når ner till skärpet. Tänderna är fulla av vita fläckar, såna man får av för mycket fluor. Och hon vill att barnen ska få såna prickiga tänder eftersom det alltid står en fluormugg på bänken. Alla barnen ständer är redan prickiga, hela barnen är prickiga.

Jag går till F-12 och får skit för att jag är kär i Veronica Mars. Går hem, kollar facebook fast ingen har taggat min vägg, jag taggar ingens vägg tillbaka, vågar inte öppna dörren fast det ringer på för att klockan är halv fem på morgonen. Vaknar kollar bloggrollen, vågar inte öppna dörren fast det ringer på för att det är lördag, häller myrr längst lägenhetens alla väggar, går barfota längst golvet som är så rent att det går att slicka på. Gör det.

Läser tv-lands forum tills jag hittar Veronica Mars tråden, stänger av firefox. Sorterar mina collectors-edition Twin Peaks boxar, mina Lost boxar och mina Nip/Tuck boxar, lägger dem i malpåsar, äter klemsatsuminer till middag.
Går till DebaserSlussens uteservering, får skit för att det enda jag verkar göra är att läsa innebloggar och myspacespionera och för att jag har lärt mig namnen på alla som skriver inlägg, Donnie är bäst, men den har jag aldrig läst, Kär i en hipster är bäst, men den har jag aldrig hört.

Går till Russianspringbreak-på-trädgården, får skit för att jag tycker att tycker att Frida Muranius är fulsnygg. Får skit för att jag tittar på serier Lost, Re:Genesis och Dexter. Jag gillar tydligen Day Break. Får skit för att jag har pluggat in namnen på alla som regelbundet kommenterar Gurkbasurken och gamla rodeobloggen. Tänker på varför Malin i Saltkråkan dreglar så när hon borstar tänderna. Hon borstar väldigt länge. Det borde hon få skit för.

Kompisarna, som alltid kommer att bestämma, blir tantsköterskan med jättetänderna och talpedagogen som lärde ut snuskiga ord. Vad ska vi göra med de som inte sväljer fluoret?
Inte undra på att alla helgsuper.

Jag har haft denna icke-blogg i tre dagar nu, ändå är det har det andra och inte det tredje inlägget. Vilket kan verka slött. Sanningen är den att jag jobbar förjävla mycket och att jag arbetar med mina händer och inte med datorer. Jag kan således inte smygskriva ett inlägg om obskyr sydstashiphop medan jag alt-tabbar över till stolssnickrande (jag snickrar just nu utemöbler, ibland målar jag saker). Och därför har jag inte hittat en fin text att skriva om så att den passar mig och därför kan det inte bli ett inlägg som är som de ska vara (gissa ursprungstexten och vinn en länk). I morgon är det midsommar och Johan lämnar staden för att bege sig ut i obygden för att dricka mycket alkohol, se om det fins någon tjej värd besväret (läs: som är singel, eller i alla fall verkar vara singel) och kanske sparka på en fotboll på en gräsplan, så då bli det inte heller ett riktigt inlägg. det var just en snygg start. I stället tänkte jag berätta lite om projektet "det här är inte en blogg"s tanke och mening. Iden är att jag har förbannat mycket jag vill ha sagt men inte riktigt orkar svänga mig med formen själv. Så jag själ den. från bibeln, en gammal Göran Greider krönika från metro, bamse eller vad som nu råkar finnas till hands. Sen så skriver jag någon slags text om vad jag nu vill skriva om, typ att spelbloggen, im ugly but i got a blog och true pornclerk stories är de enda tre bloggarna värda att hålla ögonen på (och då är inte ens true pornclerk stories en riktig blogg, för den är en miljon år gammal).

Just nu är det en trailer på sexan om si-fi fredag. Det är kanske det mest kassa man kan göra på en fredag, sitt hemma och kolla på stargate. Det har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Skulle jag sitta ensam hemma en fredag så skulle det vara för att jag var trött och då skulle jag sova.

Som jag ska göra nu fast det inte är stargate, utan spin city.

Välkommna till icke-bloggen "Det här är inte en blogg".

Syftet med DHÄIB är att skriva på den krönika jag alltid drömt om att skriva om allt jag är intresserad av och gillar. Det fins en smalare grupp värderingar som kommer att vara centrala, men alla åsikter och trivialiteter kan vara med och stå antingen för eller emot mig. Jag kan skriva inlägg som rör sig genom hela bloggosfären, resa genom tid, rum och populärkultur. Avslutningsvis, någon gång i framtiden kommer allt komma samman som en stor helhet. Skimrande holografiska väggmålningar kommer att framträda för läsaren. Hela världen fins med, från de som regelbundet kommenterar Kinky Afro till utkanterna av Rupert Murdochs imperium och vidare tills hela rumtids supersfären är kartlagd.

Det är en frizon där jag kommer att ta upp alla intressanta ämnen  jag vet: filosofi, action, paranoia, sex, biologi, resor, droger, religion, populärkultur, psykologi...

Gör din egen jävla lista!

Jag kommer att avslöja vilka som styr världen, varför våra liv är som de är och exakt vad som händer när vi dör.

Trevlig läsning.