Metrobloggen

Idag har jag och pojkvännen varit tillsammans i ett år. Och igår pratade han om att flytta ihop. Kan man vara lyckligare än vad jag är nu?

Han ringde mig och sa att han är påväg till mig, och bad mig laga middag. Jag hade egentligen tänkt moppa golven och duscha först, men ok. Satte igång och lagade maten, som hann bli färdig. Pojkvännen är fortfarande inte här. Ringde honom och frågade var han håller hus. "Jag är hemma och skriver mail till min tränare och håller på med träningsdagboken". Och nu står min underbara wok på spisen och kallnar i väntan på honom...

Nej hörni... Kanske ska man hellre satsa på varm och god ensammiddag än att vänta?

Jag är försoffad. Ja, alltså, om jag hade ägt en soffa så hade jag varit det. Så jag antar att jag mest är förslappad. Jag har inget att göra. Jag jobbar inte. Mitt jobb är slut. Jag har lön i ett par månader till, men sen är det slut. Jag får faktiskt betalt, trots att jag inte gör ett skit om dagarna. Och missförstå mig inte, det är ändå något av en drömsituation jag befinner mig i. Men jag önskar jag hade självdisciplin till att göra något av all tid jag har fått. Typ träna. Eller få tummen ur och börja söka jobb i tid, så jag slipper stå där helt pank sen. Eller städa lägenheten. Istället ligger jag mest i sängen hela dagen, ser på TV och surfar på nätet. Lagar mat i bästa fall, annars blir det fil och flingor eller smörgås. Förjävligt.

Men nu är jag ändå trött på det här. Nu vill jag sätta igång med nånting. Något kreativt, som tar mig framåt. Jag tror den viktigaste änden att börja i är jobbsökandet. Det är det som ska säkra min framtid. Och sen ska jag börja röra på mig. Okej, då säger vi det, med er läsare som mina främsta vittnen. Jobbsökning minst två timmar om dagen, sen motion. Nu kör vi!

Ja, alltså. Efter helgen då. Nästa vecka. Typ.

Nu är jag upprörd igen. Nu har jag läst en artikel om våldtäkt igen. Läs den, den är inte så lång.

Tjejen blir våldtagen över 200 gånger. Hon får 155 000 i skadestånd. Och jag blir så fruktansvärt arg! Varför? Jo, för att om hon hade valt att gå på gatan och sälja sin kropp själv, så hade hon tjänat mer. 155 000 för 200 gånger blir ungefär 750 kronor per gång.

750 kronor för att tvingas till något man inte vill, som 12-årig flicka. Det dubbla om man gör det frivilligt. Känns 155 000 som ett rimligt skadestånd? Jag tycker det känns som ett hån. För vad sänder det här för signaler till överkåta gubbsjuka pedofiler? Jo, är du överkåt så är det billigare att våldta ett barn än att köpa sex.

Och visst. Snubben fick fem år i fängelse också. Men det tycker inte jag ändrar någonting. Flickan får inte ut något av det. Och han får gratis mat och logi. Kom igen!

Ännu en gång tycker jag de svenska lagarna bör skärpas till. Straffet för ett brott ska vara minst lika kännbart som brottet är för offret. Barn som våldtas ska få upprättelse, inte ett hånskratt rakt i ansiktet av självaste staten. Det ska löna sig för flickan att berätta om sin smärta, hon skäms troligtvis enormt mycket, fast att det inte är hennes fel. Den skam och smärta som hon utsätts för borde vara värd 155 000 per gång, och inte ynka 750 kronor. Eller vad säger ni?

Kära läsare, min bloggpaus är mer eller mindre över. Jag behövde den verkligen måste jag säga. Under tiden som jag inte bloggat har jag passat på att umgås med min familj och min pojkvän så mycket som möjligt. Och nu är jag tillbaka med ny energi!

Jo förresten... God fortsättning!

Pojkvännen har varit hos släkten i en hel vecka. Jag saknar honom fruktansvärt mycket! Men i eftermiddag kommer han hem, äntligen!

Julafton. Älsklingen åker snart iväg till sin morfar. Vi har öppnat julklappar. Han är så söt, gav mig exakt det jag ville ha! Finare älskling får man leta efter!

Som ni själva säkert redan förstått tar jag paus från bloggen ett tag. Över jul, sen får vi se. Tror jag är tillbaka ganska snart. Tills dess...

GOD JUL!

Jag är kattvakt, det har jag väl sagt? Tio dagar har lille lurvbollen varit hos mig nu. Men de senaste tre dagarna irriterar han mig till vansinne. Fyra kissolyckor, varav tre i sängen. Säkert med flit. Jag har svårt att tänka mig att han råkade glömma var kattlådan var, och gick upp i sängen istället. Jag blir galen. Jag har fått tvätta madrassvaret, ni vet fodralet till bäddmadrassen, två gånger, och ena täcket två gånger. Madrassvaret har krympt ca 20-30%, vilket innebär att bäddmadrassen inte får plats, utan bucklar sig därinne. Visst, det töjer sig om några dagar. Men tills dess får jag sova ytterst obekvämt.

Nu har jag iallafall köpt sån där plastad frotté, som får agera sängöverkast de närmsta 17 dagarna. Så länge till är han här, lurvisen. Han är fin och jag tycker om honom. Men kissandet i sängen gör mig knäpp!

Aldrig förr har han betett sig svinigare! Jag förstår det inte! Hur kan han göra så mot mig?

Han kom aldrig igår. Han sa att han skulle komma efter 20 minuter. Jag väntade till 22, sen gick jag och lade mig. Han har ju nyckel till min lägenhet, så om han skulle komma senare så skulle han ändå komma in. Men han kom aldrig. Han ringde inte ens för att tala om att han skiter i mig och vårt fredagsmys. Han skickade inte ens något sms. Han bara sket i mig!

Hur kan han på morgonen påstå att han älskar mig av hela sitt hjärta, för att på kvällen göra såhär? Hur kan han bara totaldissa mig?!

Han sträckte på sig, tog på sig tröjan och kalsongerna. Så böjde han sig fram och gav mig en puss. "Ska vi mysa lite sen då?" frågade han, och jag blev glad att han själv kom ihåg fredagsmyset. Så vi bestämde att han skulle komma hem till mig på kvällen.

Nu är klockan snart 21, och han är fortfarande inte här. Han ringde 20:10 för att tala om att han precis skulle börja träna och alltså skulle komma till mig sent. Han har varit hemma sen 16, men inte fått tummen ur till att träna förrän efter fyra timmar. Han ska träna 1,5 timme, duscha och klä på sig innan han kommer till mig. Om han hade börjat omedelbart så hade han varit färdig med allt och här tidigast 22:00, alltså den tid då vi brukar gå och lägga oss. "Gör som du vill" sa jag i en lagom arg och trött ton, sådär som vi tjejer och kvinnor gör.

20 minuter senare ringde jag upp honom för att påminna om att "gör som du vill" med en arg och trött ton betyder att han ska göra som jag vill. Egentligen var det mest på skämt som jag ringde igen, för att lätta upp stämningen. Han sa att han visste det, och att han snart skulle börja träna. En halvtimmes förskjutning alltså. Så jag talade om för honom hur hans tidsplan såg ut, för att visa att han egentligen bara skulle komma till mig för att sova. Han sa att han låter bli att träna då, arg och trött han också. Hur det blir vet jag dock inte. Vi får väl se.

Ni tycker säkert att jag är störd. Jag klandrar er inte, hade jag halkat in på den här bloggen hade jag troligtvis också tyckt det. Därför vill jag förklara lite hur det brukar vara:

Min pojkvän tränar minst 1,5 timme om dagen. Lördagar och söndagar tränar han omkring 5 timmar per dag. Vanligtvis i veckorna så tränar han direkt efter att han slutat jobba. Det är nästan alltid så. Men av någon anledning kommer alltid något emellan på fredagarna.

Fredagsmyset är egentligen inte särskilt viktigt för mig. Vi har aldrig gjort något särskilt på fredagarna i min familj. Det finns ingen djupt rotad tradition eller liknande. Men när jag träffade min pojkvän ville jag göra saker för hans skull. Jag ville visa att jag älskar honom, inte bara säga det. Så jag började planera fredagsmyset. Jag ser också till att variera mig lite så det inte blir ett måste med till exempel chips och hyrd film. Jag har handlat dyra chokladpraliner åt oss, chips, godis, grönsaksdipp och massa annat. Jag har lagat middagar, och någon gång har vi ätit på restaurang. Och varenda gång är det mitt initiativ. Han bryr sig inte om att fixa något mysigt eller speciellt för mig eller för oss. Han bara flyter med. För honom verkar det som att det viktigaste är att vi umgås.

Nu verkar inte ens det vara viktigt, att vi umgås. Den senaste tiden har han som sagt börjat träna allt senare, och vi sover bara tillsammans. På torsdagar tränar han inte alls, men vi ses ändå inte tidigare. Och helgdagarna, när han ska träna 5 timmar, brukar han gå upp vid 8 för att komma iväg tidigt. Vid 17-tiden ringer han för att tala om att han hållit på med datorn/sett en film/pratat med mamma i telefon, så han har inte kommit iväg förrän nu.

Nuförtiden sover vi verkligen bara tillsammans. Vi gör inget. Vi går inte ut, för han tycker inte om det. Vi spelar inte biljard (vilket han lovat mig sen januari) för han är för trött. Vi äter inte ute för han har inte råd. I bästa fall bråkar vi lite om vilket program vi ska se på tv innan vi lägger oss och sover. Och just därför flippar jag ut när han ringer klockan 20 för att tala om att han ännu inte tränat.

Jag är inte helt körd i huvudet. Jag inser att han behöver tid för sig själv också. Och jag har sagt det till honom, att det är helt ok och att han bara ska säga till. Men när han gör som han gör, alltså planerar något tillsammans med mig för att sen ringa och tala om att det inte blir som vi planerat, då får jag spel. Jag blir ledsen för att han låter mig tro saker som han vet inte kommer bli av.

Vi hade det så underbart ett tag. Är det över nu? Är vi på väg in i en ny fas, då han inte vill ha sex, knappt vill träffas och inte gör något för oss ens om jag tigger och ber om det?

Nu är det snart jul. Bara några dagar kvar. Och ni undrar kanske hur det blir nu med mitt julfirande. Ni kanske minns att jag var ledsen över att det såg ut som att jag skulle fira julen helt själv. Well, så blir det inte.

Pojkvännen ska fortfarande till sin morfar i Småland, och jag ska inte följa med. Tråkigt att fira utan honom, men det ska nog gå bra. Mammas kille stack till Australien som planerat, och jag tar hand om hans katt. Pappa sticker till Polen imorgon. Men brorsan kommer till stan, så han och jag och mamma ska fira tillsammans. Det blir ingen märkvärdig jul. Men det gör inget. Mina jular slutade vara märkvärdiga när jag fyllde 12, ungefär.

Jag gillar inte tradiotionell julmat, varken svensk eller polsk. Så i år blir det sushi på mitt julbord. Eller lax. Eller kanske nåt annat gott, som paella. Lite julgodis blir det nog, det gillar jag. det är inte så slibbigt som julmaten.

Vad tycker du om traditionell julmat? Hur ska du fira jul?

Jag spinner vidare på tidigare ämne...

Förra året arbetade jag som säljare. I tio månader åkte jag Skåne och Blekinge runt varje helg och sålde sexleksaker. Jag visste allt som fanns att veta om pubisringar, klitorisvibratorer, g-punktsstimulatorer, ätbara underkläder, lacklakan, handklovar, analstimulatorer, sexiga underkläder, ätbara massageoljor, värmande massageoljor, silikonbaserade glidmedel, vattenbaserade glidmedel, osv. Jag visste verkligen det mesta om det mesta inom sexleksaksindustrin. Jag ville vara påläst och tillbringade delar av min fritid åt att läsa på om de senaste sexleksakerna. Betyder det att jag använt allting själv?

Självklart inte! Jag ville vara en bra säljare. Jag ville att mina kunder skulle vara nöjda med det jag sålde, så att de skulle vilja återkomma till mig och företaget jag sålde för. Det är en bra säljares uppgift. Jag kollade upp priser på de mest populära sakerna på nätet, och om något var alldeles för dyrt hos oss talade jag om det för en intresserad kund, som en personlig tjänst. Jag ville vara ärlig. Jag ville att kunden skulle veta att jag som säljare inte var förblindad av min provision, utan ville att kunden skulle vara nöjd. Därför pluggade jag på om produkterna jag sålde. Därför kollade jag upp priser på nätet, och därför tittade jag på andra alternativ. Det är vad som ger en nöjd kund.

Jag tog jobbet för att lösa min egen ekonomiska kris. Jag hade inget arbete, ingen inkomst alls. Jag bodde hemma hos mina föräldrar ute på landet. Jag behövde pengar för att åtminstone kunna ta mig till stan och träffa mina vänner, för att fungera normalt. Jag behövde pengar för att köpa kläder och skor. Jag tog jobbet för att ha råd med grundläggande saker. Och jag skämdes för mitt jobb i början, tills jag en dag konstaterade att ett jobb bara är ett jobb, och ingen livsstil.

Jag ångrar inte mitt jobb som försäljare av sexleksaker. Jag lärde mig massor. Bland annat ändrades min syn på människors sexualitet. När en vanlig förskolelärare eller sjuksköterska handlar sexleksaker inser man att det inte alls är fel. Det är ett hjälpmedel som alla andra. Kan man inte gå får man hjälpmedel i form av rullator, rullstol, permobil, kryckor, eller liknande. Har man svårt att höra får man hörapparat. Ser man dåligt skaffar man glasögon eller linser. Och har man svårt att få orgasm eller får utlösning för tidigt så skaffar man hjälpmedel. Så enkelt är det.

Tittade på Vakna med the Voice i morse. Olle Waller var där och svarade på frågor. Jag såg inte särskilt mycket av programmet, mest bara en liten stund. Men en sak fick mig att reagera.

En tjej hade ringt in till programmet för att be om råd angående hennes och hennes pojkväns sexliv. Pojkvännen brukade komma lite för fort, och hon undrade hur de kunde avhjälpa det. Jacob tipsade då om pubisringar, och de andra i programmet reagerade på hans kunskaper. "Hur kan du veta det?" med ett aningens anklagande tonfall.

Sådana situationer får mig att reagera. Varför skulle det vara pinsamt att känna till pubisringar och deras syfte? Varför skulle det vara pinsamt att känna till något överhuvudtaget som handlar om sex? Om någon råkar känna till ett symtom på exempelvis gonorré så höjer folk ögonbrynen till en kommentar i stil med "jaså du vet DET". Jag stör mig på det!

För det första: Bara för att någon råkar veta något särskilt, i det här fallet pubisringars funktion, betyder inte det att personen ifråga har någon erfarenhet av detta.

För det andra: Även om personen har egen erfarenhet av i detta fall pubisringar, varför skulle det vara fel?

Jag tycker det är bra att det finns hjälpmedel. När man omges av människor som njuter av sex, varför ska man själv inte kunna göra detsamma? Varför är det fel att använda hjälpmedel för att vara som alla andra? Det kan liknas vid att tycka det är fel att handikappade människor använder rullstol. Eller är jag helt ute och cyklar nu?

Jag är så trött på att metrobloggen strular så ofta. Är det bara på min dator? I vilket fall som helst så är det minst en gång i veckan som jag inte kan skriva något inlägg. Sidan kommer upp men laddar inte färdigt. Jag börjar som sagt tröttna rejält på det.

Vi skulle spela biljard igårkväll, men ingen av oss orkade riktigt. Det blev en pizza och en hyrfilm hemma i soffan istället. Men det är minst lika mysigt. I vilket fall som helst så fick han gå och hämta pizzan. "Jag gör vad som helst för dig, min älskling" sa han på skämt. "Jaså?" sa jag. "Vad som helst?". "Ja... Nästan vad som helst" svarade han. Så jag frågade om han skulle dö för min skull. Självklart skämtade jag, och tänte att det är för tidigt i vårt förhållande för att fråga något sånt. För tidigt för att han skulle säga ja. Så innan han hade hunnit tänka färdigt sa jag att han inte behövde svara på frågan. Men det kom ett svar ändå.

"Om det brann i byggnaden, och jag redan hade hunnit ta mig ut, men visste att du var kvar här på fjärde våningen så skulle jag kommit upp för att hämta dig" sa han, och jag blev helt rörd. "Men om det hade brunnit på bottenvåningen eller i trapphuset så vi inte kunde komma ut så hade jag tvingat dig att hoppa från balkongen. Sen hade jag hoppat jag också" forstatte han. Och jag blev ännu mer rörd.

Ibland frågar vi varandra hur mycket vi älskar varandra. Om jag frågar honom hur mycket han älskar mig svarar han alltid jättemycket. Om han frågar mig är svaret det samma. Ibland varierar vi oss lite, jättemycket blir till otroligt mycket, oändligt mycket, osv. Svaret är iallafall alltid synonymt med jättemycket. Men hur mycket är jättemycket då? Det är ju relativt, beroende på vem som säger det. Men när han sa att han skulle riskera sitt liv för min skull, då fick jag ett mått på hur mycket jättemycket är. Jättemycket betyder alltså att han älskar mig tillräckligt för att riskera sitt liv för min skull. Och jag sitter här och ler lyckligt och är fortfarande alldeles rörd.

Jag är så nöjd med vårt förhållande just nu. Äntligen har vi sex så ofta som jag vill. Äntligen tar han initiativet till sex ibland. Just nu njuter vi bara av varandra. Jag tycker verkligen det är underbart.

De där perioderna vi har, då ingenting funkar... Det är verkligen värt att kämpa sig igenom dem. För nu är det underbart igen. Och det är värt allt slit och alla tårar att få må såhär bra, att verkligen få känna sig älskad. När han säger att han tycker jag är fin så tror jag honom, numera. Jag förstår plötsligt att han verkligen vill vara tillsammans med mig, att jag inte bara är någon nödlösning. Han vill vara med mig. Han älskar verkligen mig. Han anstränger sig för min skull. Och jag känner det. Det är guld värt!

Någon gång i maj, tror jag det var, en torsdag. Vi skulle gå och fika på favoritstället. Jag körde bil till honom, så jag tänkte att vi lika gärna kunde ta bilen till fiket. Så jag ställde bilen vid hans port och väntade på att han skulle komma ner. Någon minut väntade jag, sen dök han upp. Han satte sig bredvid mig i framsätet, och gav mig en puss. Sen plockade han fram en nyckel ur sin ficka och gav den till mig. Jag förstod genast vad det var. Det var förstås nyckeln till hans lägenhet! Hade jag inte suttit i bilen just då hade jag hoppat upp och ner av lycka. Det blev en massa pussar istället.

Jag ville förstås ge honom en nyckel till min lägenhet också. Men eftersom jag delade den med mamma så kunde jag inte, precis som mamma inte fick ge nyckel till sin kille. Jag fick snällt vänta. Fast när mamma var bortrest lånade jag i hemlighet ut reservnyckeln till min pojkvän.

Nu har jag flyttat iallafall. En av sakerna jag längtade efter mest inför flytten var att få ge min älskling en nyckel till min lägenhet. Så kom den där dagen då jag skulle flytta in. I lördags, var det. Vi höll på som mest med flytten. Jag och pojkvännen råkade för en stund befinna oss ensamma i lägenheten. Då gick jag mot diskbänken, där jag redan hade nycklarna förberedda. Och så plockade jag upp dem, en vanlig nyckel och en elektronisk till porten. Och så höll jag upp dem framför honom och sa "här". Han förstod först inte vad jag menade. Men så tog han emot nycklarna, och förstod. Ett solskensleende spred sig över hans ansikte, och smittade förstås av sig till mig också. Sen fick jag massor av pussar. Det var verkligen perfekt!

Jag kan inte förklara hur bra det känns att ha gett honom nycklarna. Det känns så rätt! Och det känns som att allt går helt otroligt bra just nu. Alldeles underbart!

Livet flyter på i lugn takt nu, och det är väldigt skönt. Inget drama, bara lugn och ro. Jag håller fortfarande på att packa upp i lägenheten, fast det går långsamt nu. Jag orkar helt enkelt inte bry mig så värst mycket. Jag tar en paus tills jag känner mig mer inspirerad. Dock måste jag nog vara färdig om en vecka, eftersom jag sen ska vara kattvakt i tre veckor. Mammas kille ska till Australien, och jag tar han om hans kisse. Tack och lov är han kastrerad nu, så förhoppningsvis är han inte lika vild som mammas misse.

I vilket fall som helst vill jag ge er ett litet skönhetstips: Tresemmé schampo och balsam är helt otroligt bra! För oss mindre rika (läs: panka) människor är det trots allt väldigt ekonomiskt. Priset per liter är bara lite högre än barnängens schampo. Om man dessutom snubblar över ett sånt där erbjudande som jag snubblade över, två för en, så blir det helt otroligt billigt. Ni kommer älska det!

I morse när jag gick på toa råkade jag se mig själv i spegeln, men gick förbi. Men så kom jag på att jag sett att något var annorlunda, och backade några steg. Tog en titt på spegelbilden, och - där var det! Ett enormt sugmärke på halsens vänstra sida. Otroligt!

Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker inte om att ha synliga sugmärken på min hals. Det känns så... fjortisaktigt. Just därför har jag bett min pojkvän att låta bli att göra sugmärken på synliga ställen. Men han måste ha glömt det för en stund igår kväll...

Men så kan jag tycka att dolda sugmärken, exempelvis på bröstet, är en angenäm påminnelse om den gångna nattens händelser...

Jag sitter intryckt mellan flyttlådorna och försöker få mig själv att packa upp resten. Har väl kommit halvvägs nu ungefär. Det värsta återstår dock. Det är förstås kläderna jag menar. Jag gillar inte att packa upp kläder. Då måste man vika dem snyggt och hänga på galgen... Näää.... Jag tror jag låter dem vänta lite till...

Åhh, kära läsare, ni får ursäkta min extremt dåliga uppdatering de senaste dagarna. Jag har packat som en galning, och nu är jag äntligen färdig. Idag flyttar jag till min nya fina lägenhet. Så de närmsta dagarna väntar återigen dålig uppdatering. Men jag lovar att bättra mig i nästa vecka!

En dag kvar tills jag flyttar. Tiden går oerhört fort. Det går så fort att jag knappt hunnit känna efter hur det känns. Jag vet bara att det känns lite overkligt, att jag ska bo ensam i en etta i stan. Nåväl. Om en vecka får jag iallafall sällskap av mammas killes katt. Killen och hans lilla dotter ska till Australien i tre veckor. Och jag ska ta hand om katten under tiden. Jag har aldrig träffat katten innan. Men jag tror det kommer gå bra. Det enda som känns lite nervöst är att katten ibland kissar i dotterns säng. Om han skulle få för sig att göra detsamma i min säng, då får det nästan bli urinskydd över hela sängen... För planlösningen är såpass öppen att jag inte kan stänga in katten någon annanstans än i badrummet. Men ja. Håll tummarna för att det ska gå bra!

Jag stötte på en tjej som gick i min klass i gymnasiet igår på bussen. Hon är två år äldre än mig, och har en liten treårig dotter. Hon har precis flyttat till det område där jag bor (i tre dagar till) med sin dotter och nya sambon. Nu, efter två månader i nya lägenheten har hon och killen gjort slut. Jag hörde hennes samtal med hennes väninna. Det gick ut på, ungefär, att det försökte bestämma en tid då de tillsammans skulle gå ner till butiken och panta flaskor och burkar. Inget fel i det, om man inte hörde själva konversationen.

Anledningen till den plötsliga miljömedvetenheten berodde på att tjejen (min förra klasskompis) hade rökt sin sista cigarett och inte hade pengar till mer. Hon hade lagt hela sin lön på en svindyr mobil, som jag skulle gissa kostar ungeför 8000 kronor. Och nu är hon tvungen att leta upp burkar och flaskor i bilen som hon kan panta för att skrapa ihop till ett cigarettpaket som ska räcka fram till jul. Är det bara jag som höjer på ögonbrynen?

Jag tar om det från början: Tjejen har en treårig dotter. Hon är nybliven singel. Hon har riktigt låg lön. Hon spenderar den på lyxvaror till sig själv.

Jag trodde att tjejen i fråga skulle mogna. Hon var ändå en av dem som mognat mest under gymnasietiden. Men där slutade det tydligen också. De allra flesta mognar när de får barn. Men inte denna tjej. Hon tycker fortfarande att hon själv är viktigast. Inte den lilla dottern. Lilla dottern  kommer inte få någon julklapp från sin mamma i år. Lilla dottern kommer inte få mat från sin mamma heller. Lilla dottern får mat från Socialtanterna. Och morsan leker rik Hollywoodfru genom att handla dyra grejer till sig själv som hon varken behöver eller har råd med. Till saken hör nämligen att tjejen alltid haft senaste mobilen. Vad ska hon med en handdator till, när hon hade en årsgammal, men fortfarande svindyr, mobil redan?

Ja, ni får ursäkta röran. Det blir inte så välstrukturerat när jag är såhär frustrerad. Jag blandar in mina egna känslor i inlägget, och då blir det som det blir. Men jag hoppas ni förstår vad jag menar iallafall. Om inte får ni säga till!

Jag fick ett sms av en vän igår efter jobbet. Hon bad mig ta bort henne som vän på Facebook. Ja, det har tydligen att göra med den där crazy statusen jag skrev om igår. Fast det är inte samma tjej. Till saken hör att den här kompisen har jag aldrig någonsin bråkat med. Jag anser inte att jag gjort något fel mot henne, och hon har inte gjort nåt fel gentemot mig. Förutom att snacka skit om våra gemensamma vänner. Sådant tål jag inte. Men låter man bli att delta i skitsnacket så kan man hantera detta rätt bra.

Nåväl. Tjejen vill inte längre vara FB-vän med mig. Och jag undrade om det kunde vara så att någon hackat hennes konto. Jag vet att det hänt tidigare. Så jag skickade iväg ett sms och frågade om borttagningen enbart gäller Facebook eller om det även gäller övriga livet. Hon tyckte att jag fick avgöra detta själv, och sa att hon skulle förklara om en stund. Men någon förklaring kom aldrig. Nu har det gått ett bra tag, och jag har verkligen försökt att prata med henne. Men nu känner jag att om hon inte ens bryr sig tillräckligt om vår vänskap för att förklara saken för mig så kan det lika gärna vara. Det är trots allt, hur hemskt det än låter, en förlust jag har råd med.

Idag jobbar jag som f*n på jobbet. Fyllt chefens bil med grejer. Så mycket som möjligt ska man få in, och det är då ingen enkel match. I vilket fall som helst blir det dåligt uppdaterat idag. Bättre ikväll eller imorgon.