Metrobloggen

Nu kan ni hitta mig på www.argtant.blogspot.com. Det är inte riktigt klart i mitt nya bloggrum, men ni får väl ha tålamod med att det ser lite rörigt ut och att saker och ting ändrar färg och form då och då.

Snart flyttar jag. Till en annan blogg. Där det inte görs reklam för tvålar och annat tjafs. Meddelar snart ny adress.

Dumhet gör mig ofta stum. Tyvärr. Replikerna kommer jag på i efterhand.

Häromdagen skulle en bekant läxa upp några ungdomar som busat lite. Hon pratade om regler och lagar och avslutade med "det är regler och lagar som gör att det här landet fungerar, titta på Afrika där är det ju kaos".

Afrika är en kontinent med många länder. Vissa har demokrati, andra inte. Vissa ligger i krig, har drabbats av svält och torka, andra inte.

En del av de katastrofer som drabbat denna stora kontinent är västvärlden ansvarig för, kolonialismen, klimatförändringarna, exploateringen.

Tänk att i ett andetag döma ut en hel kontinent. Det är riktigt fördomsfullt och korkat. Och gör mig tyvärr stum.

Ja, så kom december. Vet inte om jag blev så mycket gladare för det. Det är fortfarande lika grått. Men det handlar väl om inställning. Om jag bestämmer mig för att allt är toppen så blir det nog det.

Men jag har ingen lust.

Ljud. Överallt ljud. Ge mig tystnad. I present vill jag bli skickad till något retreat, där det är tyst och vackert. Några dagar bara. Då ska jag bli snäll igen. Eller i alla fall möjlig att ha i möblerade rum. Det var väl närmare sanningen.

Ge mig tystnad. Nu.

Var på konsert. Stefan Sundström. Han var som vanligt fast lite äldre, precis som jag. Och han var väldigt bra. Precis som vanligt.

Han berättade om sin vän som beskrev livet så här "livet är en semester från döden". Och sedan berättade han om sin andre vän, Björne, som sa "på min gravsten ska det stå, Björne, nu tillbaka från semestern".

Den inställningen ska jag nu försöka ha. Kanske blir livet lite muntrare då. I alla fall njuter man mer av det när man tänker på vad alternativet är.

I dag har det varit en jävla skitdag. Nu vet ni det.

Hur kommer det sig att ett litet barn kan försvinna i ett köpcentrum på en sekund men för samma barn tar det 30 minuter att klä på sig? Särskilt om modern säger att det är bråttom.

Hur kommer det sig att helgen går mycket fortare än två arbetsdagar?

Hur kommer det sig att om du har mycket att göra får du ännu mer gjort men om du är helt ledig, då kan att gå och handla mjölk vara dagens stora projekt?

Hur kommer det sig att ju mindre tid du har kvar på jorden desto snabbare går den?

Skulle jag platsa i Filosofiska rummet i P1 eller är mina funderingar för banala?

Hurra för min idol som fyller 91 år i dag! Min älskade mormor E. Det finns ingen på jorden som älskar mig så mycket, helt utan förbehåll. Hon tycker att jag är bäst. Tänk vilken lycka att ha någon i sin närhet som alltid ser på en med varma kloka ögon. Nu har hon bara ett öga kvar det andra är bortopererat. Men det öga som inte är av glas glittrar vidare, trots rullstolen sedan nästan 30 år och trots värken.

Vid många viktiga tillfällen har hon funnits med mig. Rullstolen har inte varit ett hinder. Och när benen bar henne, innan förlamningen, så lärde hon mig dansa och ro. Älskade, älskade E.

Nu är hon trött och önskar att döden snart kommer, men hjärtat är starkt. Hennes skräck är att bli ett vårdpaket. Jag tröstar henne och säger att om den dagen kommer ska jag sätta en stor stor spindel framför näsan på henne, då stannar nog hjärtat, för spindlar och långvård är nog det enda hon är rädd för. Då skrattar mormor och säger mitt namn med sådan klang vars like inte finns. Snart ska jag resa till henne och lägga min kind mot hennes. Den lenaste kind som finns.

Min dator håller på att lägga av. Men jag gör ett försök att fullfölja ett uppdrag som jag fick av bloggaren Lusamusa. Kan inte länka till henne just nu men klicka på hennes namn i sidokolumnen så fattar ni.

Uppdraget är att berätta 10 saker om mig själv som ni nog inte visste.

1.  Om jag börjar äta chips kan jag inte sluta förrän påsen är tom, oavsett om jag mår illa eller ej.
2. För länge sedan var de kroppsdelar jag var mest nöjd med min mage och mina fötter, så är det inte längre.
3. Jag har betalat massa tusenlappar i avgift till en teaterskola där jag pluggade i nästan 2 år, efter det slutade jag med teater.
4. Jag drömmer om att någon gång kunna resa till Nya Zeeland och Seychellerna (hur fan stavas det?)
5. Jag har aldrig varit otrogen.
6. Jag är avundsjuk på dem som tror på Gud, de har alltid någon att prata med.
7. Jag tycker om att vara ensam.
8. En gång spelade jag sinnesjuk för att bli av med en efterhängsen ex-pojkvän. Det fungerade.
9. Någon gång skulle jag vilja arbeta som "expert" i en hjärtespalt i någon veckotidning, och tjäna pengar på att säga att allt är normalt om det känns rätt.
10. Jag kan sova 10-12 timmar och ändå inte känna mig utsövd.

Skickar uppdraget vidare till Magda som jag inte heller kan länka till eftersom min dator håller på att dö. Även hon finns i sidokolumnen.

Är du kvällsmänniska eller morgonmänniska? Är du människa si eller så? Är du morgonpigg anses du av finare kvalitet än nattugglan som är mer dekadent.

Jag är både kvälls och morgontrött. Både lite si och så. Vilket fack ska jag hamna i måntro?

Jag har mycket svårt att ta emot komplimanger och beröm. Det är fånigt men så är det. Min stackars man har vant sig och fortsätter troget ge mig små uppmuntrande kommentarer trots att mina svar mest blir fnysningar eller möjligtvis ett trött tack.

Min chef berömmer mig ibland. Undrar hur länge han står ut.

-Bra jobbat!

-Jag gjorde bara mitt jobb.

-Jo, men det var bra.

-Antingen så vill du att jag ska jobba mer och berömmer mig därför eller så har du bara jobbat med idioter förut och blir förvånad när någon gör det den ska.

-???

Ett annat exempel

- Du är en pärla!

-Så säger du bara för att vi tycker lika (angående ett visst ämne)

-Nä, men det här är ju så bra skrivet. Du skriver precis som jag har tänkt det.

-Hahaha, där ser du!

-???

Som sagt, jag undrar hur länge han står ut.

Jag gick till frisören. Som vanligt tänkte jag att det är nu det händer. Jag kommer att känna mig som en ny människa efter att mina tunna testar fallit till golvet. En timme senare kom jag ut från frisören.

Lika lönnfet och halvgammal som vanligt. Bara ett antal hundralappar fattigare. Mitt nya jag dök inte upp denna gång heller.

Jag känner mig lurad. Av en av mina vänner. Jag har ju min regel om att bara umgås med folk jag känt i minst 10 år men jag har ju tummat mer och mer på den regeln. Det straffar sig allt som oftast. A har jag bara känt i ett par år. Ändå ansett att det har varit lönsamt att investera känslomässigt i henne. Nu har hon bjudit mig på städparty!!

Hon har nog aldrig läst min blogg. Minns inte om jag ens nämnt att den finns. Vilket är synd. För om hon läst mitt inlägg om vad jag aldrig tänkt göra i mitt liv så finns just säljpartyn med på den listan.

Det är alltså något i min framtoning som gör att det verkar helt naturligt att bjuda mig på ett städparty. JAG HATAR ATT STÄDA!! Jag tycker heller inte om att umgås med folk under olika rubriker. Säljparty, parmiddag, tjejfest.

Har detta med landsbygd eller ålder att göra? Dessa benämningar på sociala tillställningar. När jag var ung bodde jag ju i staden. Då sågs man och tog en fika, en öl, åt ihop o.s.v. Nu är jag äldre och bor på landet och nu heter det parmiddag, tjejmiddag och SÄLJPARTY!

Ni kloka därute. Är detta lantligt eller åldersbetingat? Eller både och? Skulle vara skönt att veta.

Glömde nämna min svettfobi. Ja, det är nästan en fobi. Hatar att svettas och vill inte lukta svett (om jag inte anstränger mig fysiskt, vilket sällan händer).

Det bästa botemedlet mot denna åkomma är min 6 åring som gärna borrar in sitt ansikte i min armhåla (!). Usch, säger jag. Det luktar inte gott där. Äh, säger hon. Det luktar bara lite svett. Och så fortsätter hon att gosa in sig. Hon är även väldigt nöjd med min degiga mage för den är perfekt att lägga sin kind på eller prutta med munnen mot.

Jag älskar verkligen den ungen.

Mina fobier är:

• Råttor. Förmodligen för att jag som barn skulle hämta potatis i mörk jordkällare där råttor sprang över fötterna. Senare uppskrämd av historier om aggressiva råttor i Stockholms T-bana och på bakgårdarna. Överkursen i äckliga råtthistorier drabbade mig när jag bodde i ett gammalt torp. Det ramlade ner likmaskar från köksfläkten, visade sig komma från en råtta som dött i ett ventilationsrör. Det sprang mycket i väggarna på torpet, min snälla man la ut gift och sedan luktade det lik i vårt sovrum i flera månader. Vi flyttade efter ett tag...
• Trappor. Jag tror att jag handlöst ska stupa ned för trappan. Vet inte ursprunget till detta. Har ju kass koordination så helt omöjligt är det ju inte. Det värsta jag vet med den stora staden är att förflytta barn i rulltrappa, särskilt om de sitter i vagn. Det klarar jag inte.
• Bilar. Det är bättre nu när jag själv har körkort och haft det ett par år. Men jag litar fortfarande inte på bilister, tror att de är blinda och gärna kör på mig, vart jag än är. Lite rätt har jag ju.

Fobi jag blivit av med:

• Getingar. Uppkom troligtvis när jag som barn grävde upp en jordgeting. När man sedan själv får barn måste man skydda dem från dessa elaka varelser och då uppbringa ett mod man egentligen inte har.

Fobier har ju egentligen ingen förklaring. Eventuell finns de där sedan urminnes tider för att uppmärksamma en på farliga djur som sprider gift och smitta. Men att ha trappfobi? Det är väl som med alla skräcktankar, en känsla av att inte ha kontroll.

Vad har du för fobi? Och hur fungerar min hjärna egentligen? Haft en skön lugn söndag och börjar då tänka på fobier. Måste nog skaffa mig ett mer spännande liv. Typ åka rulltrappa med en dagisgrupp...

Jag vill ha semester. Från mig själv. Skulle vilja lämna den här trista kroppen ett tag. Slippa se vardagslunken och slippa höra mig själv säga samma saker hela tiden. Min själ behöver semester.

Jag vill åka till något vackert, varmt och ljust ställe där tankarna kan tänka nytt och fritt.Tror att även en själ kan uppskatta värme.

Personlighetsklyvning kanske är något för mig?

Är i vabbande slabbande land med egen begynnande feber som jag motar bort med värktabletter. Jag HATAR november. Verkligen hatar. Jag hatar för övrigt februari också.

Jag hatar när jag blir sjuk, för jag blir sällan jättesjuk och sedan jättefrisk utan går och hänger med huvudet och småsnorar i evighet.

Jag känner mig lurad. En bra anledning att gifta sig är att någon tar hand om en när man är sjuk. Det fungerade i början. Men sedan får man barn. Och då är alla nästan sjuka samtidigt. Det är konstant karantänvarning på barn. Och en god förälder tar hand om sin avkomma först och främst. Så här går jag och huttrar och delar ut saft till höger och vänster medan mannen är på jobbet.

Men när han kommer hem, då, ska jag tycka synd om mig själv och bädda ner mig med en bra bok och så fort någon ropar maammaa ska jag låtsas sova.

Jag hatar november. Älskar min man. Och mina barn, trots snoret.

Jag åker pendeltåg i den stora staden. Tjuvlyssnar på ett samtal mellan en kille och tjej i 20 års åldern.

Killen-Du måste laga min jacka.

Tjejen-Va?

Killen-Du fick pengar av mig så att du kunde köpa nål och tråd.

Tjejen- Det var ju för att jag skulle laga fåtöljen.

Killen- Men det har du ju inte gjort!

Tjejen- Nä, för sängen står i vägen. Jag får ingen plats. När du flyttar sängen ska jag laga fåtöljen.

Min tolkning. Hon är tjej, därför ska hon sy. Han är kille, därför ska han stå för kostnaden och för musklerna. Det hela låter så gammaldags och sorgligt.

Killen-Jag får typ déjà vu.

Tjejen-Du pratar inte svenska.

Killen-Va?

Tjejen- Du måste prata svenska med mig. Jag fattar inte annars.

Min tolkning i torr kärringaktig stil: De där två förtjänar nog varandra.Min tolkning i feministisk anda:Han beordrar henne att utföra det han anser vara kvinnosysslor och förminskar henne genom att använda ord hon inte känner till.

Man kan ju se världen på många olika sätt. Eller strunta i det.

Jag träffade min vän Y i går och hennes drygt ettåriga dotter T. Vi ses inte så ofta eftersom de bor i den stora staden och det gör ju inte jag.

T visade mig artigt runt i lägenheten, viktigast var hennes eget rum och sittpuffen i vardagsrummet. Jag förärades med två ljuvliga små pussar och fick också ynnesten att känna på hennes snuttefilt.

T är en storstadstjej och säger inte "titta" som de flesta små, utan "kolla". Och eftersom hennes föräldrar tillhör den mobilburna generationen så säger hon klocka om mobilen. Det är ju det man har mobilen till, att kolla klockan.

Tänk att någon som bara levt i drygt ett år kan generera så mycket kärlek omkring sig och betyda så mycket för så många. Är inte det fantastiskt?! Ett av livets små underverk.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Och det är ju tur.

Jag vill ha en hund. Eftersom jag är en arg tant vill jag ha en hund som ser ut som en bister farbror.

Han ska heta Sixten. Men jag vill bara gå ut med honom under vår och sommarhalvåret på eftermiddagarna. Mornarna och höst/vinter får någon annan ansvara för promenaderna. Suck. Det blir nog ingen hund.

Jag tänker aldrig sluta snusa. Aldrig sluta äta godis och chips. Tänker ta en promenad då och då med en god vän men inte koordinera mina rörelser och svettas i grupp. Jag är ett hopplöst fall och är nöjd med det. Det kommer att straffa sig längre fram, värk i svaga leder och tandlossning. Men jag njuter av mina laster fram till dess.

Bara så att ni vet vem ni har att göra med.

Helgen försvann så fort. Nästa helg ska jag se till att ha riktigt tråkigt så att tiden sniglar sig fram. Då varar ledigheten längre.

Saker jag aldrig hade tänkt jag skulle göra:

• Gifta mig
• Köpa hus
• Jobba med tonåringar
• Bo på landet
• Gå på försäljningsparty, typ Tupperwear (vet inte ens hur det stavas)
• Säga, det är en dag i morgon också, när jag är på fest.

Saker jag gjort och gör:

• Gift mig
• Köpt hus
• Jobbar med tonåringar
• Bor på landet
• Sagt, det är en dag i morgon också.

Har ännu inte varit på försäljningsparty, har lite stolthet kvar. Men som sagt, vem vet, det är ju en dag i morgon också.