Metrobloggen

Det har kommit så mycket nya böcker de senaste veckorna (as always vid den här tiden på året) så att jag är alldeles vimmelkantig. Tittade lite på Matrix på TV igår och önskade desperat, för jag vet inte vilken gång i ordningen, att jag också kunde ladda in allt jag behöver veta i ett litet hål i nacken (vilket går precis stick i stäv med vad jag just nu får lära mig i The Traveller). Då skulle jag ju kunna ladda in större delen av höstens bokutgivning, och sedan bara njuta av att i lugn och ro få läsa de där översta böckerna i min bokhög!

Som nu verkligheten tyvärr ser ut, så kan den nog bara beskrivas med ett ord: panikläsning. Panikläsning tills ögonen blöder och huvudvärken bultar sig ut genom tinningen. Jag måste ju läsa in alla nya barn- och ungdomstitlar (för jobbet), alla nya spännande engelska pocketar som jag har förköpt mig på de senaste veckorna, alla spännande nyheter på vuxensidan, de senaste fantasyböckerna som har kommit ut och helst lite annat också som har legat i högen ett tag... Puh.

Idag blir tipset i alla fall The Traveller av John Twelve Hawks. En modern 1984 skulle man kunna säga - en bok i min smak helt enkelt. För att inte tala om författaren... Eller vad säger ni om det här:

http://en.wikipedia.org/wiki/John_Twelve_Hawks

Grattis till Adlibris som fyller 10 år och som därför ger bort 100 000 gratisexemplar av Klas Östergrens Fantomerna. Först till kvarn!

Gå till www.adlibris.com/gratispocket och beställ ditt eget exemplar. (Frakten är gratis också.)

Tack Bokhora för tipset! Ni är bäst!

Eftersom jag fortfarande inte har hämtat mig efter helgens överdådiga festande och firande (min äldsta barndomsväns bröllop i Stockholm, min och min mans egen bröllopsdag samt bartömning på Smögen), så gör jag det väldigt enkelt för mig. Jag hänger mig (alltså inte ger mig hän, utan mer liksom kasar ner över kanten med huvudet före) helt enkelt över sängkanten och krafsar fram en av mina absoluta favoritböcker (favoritböckerna står oftast inte i hyllan någon längre stunder).

En dag som denna så tycker jag nämligen att det passar utmärkt att slå ett slag för Joanna Rubin Dranger fantastiska bokkonst. Lagom lite text och fantastiskt mycket att förundras över finns det nämligen i denna utomordentliga godnattsagobok för vuxna: Askungens syster och andra sedelärande berättelser.

Här kan man bland annat läsa om den missförstådda styvsystern till den vidrigt ljuva Askungen, träffa den oskyldiga och godhjärtade fröken med de två elaka och fåfänga MEN fula styvsystrarna (att de är fåfänga MEN ändå fula visar ju hur patetiska de är), tjuvlyssna på en chockumentär och dessutom ta del av en rapport från världens mest jämställda land!

Jag säger bara mycket nöje! Ni kan tacka mig senare.

-

I väntan på att jag ska bli klar med Cathys bok (som i och för sig går löjligt fort att läsa, men som ändå har blivit utkonkurrerad av en hel hord av andra intressanta saker på sistone) och på att jag äntligen ska få börja läsa The Traveller på tåget upp till Stockholm i helgen, så kommer här ett grymt ungdomsbokstips!

Percy Jackson - född till hjälte av Rick Riordan har redan funnits i handeln i ett par år, dock med handikappet av ett grymt deprimerande omslag. Lagom till att den sista delen i trilogin, Percy Jackson och titanernas förbannelse, har släppts i dagarna så har även den första boken fått ett nytt ansikte. Inte för att det är särskilt snyggt det heller, men vad jag har förstått på förlaget så har boken i alla fall sålt mycket bättre med det här omslaget i andra länder. Och det är den väl värd! Min man kastade sig genast över boken och hade slukat den innan jag ens hunnit säga "Echidnas lilla voffsing". Det här är helt enkelt en bok för alla som har en stackars försummad monsterdräpande hjälte inom sig! 

Eftersom jag längtar efter min kardemummamuffins  därnere i köket så får ni här ett klipp ur förlagets (Bonnier Carlsen) presentation:

"Percy är en 12-åring med dyslexi och ADHD - och lite problem med sin verklighetsuppfattning. Så när det dyker upp monster i hans liv vet han inte vad han ska tro! Det visar sig att de grekiska gudarna fortfarande tar aktiv del i människornas liv, och en av dem är Percys pappa. Som barn till en gud är man född till hjälte och behöver vara annorlunda."

Boken är förhållandevis tjock, men den är både intressant och spännande och det händer saker precis HELA tiden! På köpet får man lära sig ett och annat om det gamla grekiska gudarna. Jag är övertygad om att de som gillade Lars-Henrik Olsens Erik Människoson fullkomligt kommer att älska den här serien. Den är klassad som en bok för 12-15 åringar, men som sagt - även 33-åriga män kan ha en liten kaxig bortglömda hjälte inom sig som vill komma ut och vifta med svärdet en stund ibland...

För ett par år sedan läste jag Never let me go, en bok av Kazuo Ishiguro som med tiden visade sig vara en av de där böckerna som vägrar att lämna mitt huvud.

(Det finns ett par böcker som bor i mitt huvud. De viskar och fnittrar och har sig och knackar på mitt medvetande när de tycker att jag har glömt bort dem. En av dem som har bott därinne allra längst är till exempel Det blåser på månen av Eric Linklater. Dina och Dorinda, Guldpuman och Silverfalken, fru Häxelin och ja, faktiskt hela Medelby står ständigt redo med små kommentarer i mitt huvud. Och varje gång jag ser upp mot månen så lägger jag märke till om det blåser där, och om det gör det så ser jag till att akta mig mycket noga för den onda vinden.)

Jag tyckte i alla fall inte att Never let me go var så där himla värst speciell när jag läste den först. Tempot är mycket lågmält och långsamt, och jag minns att jag mest undrade vad författaren egentligen ville säga och varför han berättade det så långsamt hela tiden. Efter att jag hade läst boken förstod jag. Det är helt nödvändigt att den här historien berättas exakt just så.

Redan på sidan ett hade jag gissat åt vilket håll det drog, och jag kände mig lite besviken över detta faktum. Nu är jag övertygad om att det är detta lilla frö som författtaren sår i början av boken som ger berättelsen dess unika känsla. Det är helt enkelt inte en bok som vill ge dig en överraskning på slutet. Det är en bok som vill att du ska tänka efter. Som ska väcka frågor som du kanske aldrig har ställt dig själv tidigare. Den är otäck. Och fullständigt genial. 

Mycket av magin ligger kanske framförallt i sättet som den är berättad på. Tonen är nästan lite ytlig, lite kylig - som om någonting saknades. Och detta sätt att berätta på stämmer perfekt överens med bokens kärna. Fast det tog ju ett tag innan jag fattade att det hängde ihop. Och det är ju därför det är Kazuo Ishiguro - och inte jag - som har skrivit den här boken.

(Ju mindre du vet om den här boken innan du börjar läsa den desto bättre. Ämnet har tagits upp många gånger, du har säkert tänkt på det en del själv - men du har aldrig tänkt på det så här. Om du inte har läst den här boken redan så vill jag gratulera till att du har en ytterst ovanlig läsupplevelse framför dig!)

Bara så att inga missförstånd uppstår angående deckarallergin - jag gillar inte Ernst Brunner heller.

Herregud, om folk inte får läsa vad de vill så vill jag inte vara med längre. Och dessutom så är Camilla Läckberg jättetrevlig. Och vi säljer många, många fler böcker av henne än av Ernst. Så tack Camilla, för att du ger mig och mina kollegor jobb!

Ja, igår bestämde jag mig alltså då för att läsa Skumtimmen. Jag hann inte längre än till ungefär sidan 10 innan stötte jag på ordet "Försäkringskassan". Jag kände hur det började svartna lätt för ögonen av ett begynnande uttråkningsanfall. En bra bok för mig är inte en bok som inkluderar Försäkringskassan.

Ett annat ord som jag också råkar vara allergisk mot är "kriminalkommissarie". (Jag vet, jag är ganska petig i min smak.) (Den enda som får ha med en kriminalkommissarie i sina romaner är Stephen King. Där vet man i alla fall säkert att de inte kan ställa till med något, typ hitta tråkiga lösningar på fall. De har helt enkelt inte en chans.) Än så länge hade jag som tur var dock inte upptäckt någon sådan i romanen. Med stor misstänksamhet bläddrade jag dock lite framåt. Ånej, en polisradio också! Brrrr. 

Det värsta av allt var nog ändå att jag hade en suspekt känsla av att jag redan hade listat ut slutet. Jag tänkte efter en sekund. (Ungefär lika lång tid som det tar att tänka "Försäkringskassan"). Jag bläddrade snabbt fram till slutet av boken...och drog en suck av lättnad. Slutet var ganska precis det jag hade trott. Tur att jag inte tragglade mig igenom alla de där Försäkringskassorna och polisradiorna.

Men om ni nu har tänkt läsa Skumtimmen så vill jag bara säga en sak - ge inte upp! Gillar du deckare så strunta högaktningsfullt i mina skumma bedömningskriterier. Min kollega tyckte att Skumtimmen var jättebra. Hon har normal smak och är inte allergisk mot deckare. Flera av våra kunder i bokhandeln har påpekat hur bra den är. Faktiskt är det ingen som har sagt något annat, i alla fall inte vad jag har hört.

Det kan vara viktigt i sammanhanget att veta att jag antagligen har någon felkoppling i mitt DNA som gör att jag känner en stark motvilja mot kött och kriminalromaner. Det bara är så. Det hindrar mig dock inte från att försöka lura mitt DNA ibland.

Men...om ni som jag är ute efter något MER i de böcker ni läser än påhittade mordfall (som oftast inte är hälften så intressanta som VERKLIGA mordfall), så kan ni skippa den här boken. Ett anti-tips alltså. Ber så hemskt mycket om ursäkt om detta dåligt pålästa tips har ställt till med tråkigheter för er. Jag kan bara säga att det inte ska upprepas. Inte här i min blogg i alla fall. (Men man vet aldrig vad jag kan råka säga till någon stackars ovetande kund...!)

(Äsch, de kommer säkert bara att tycka att den är jättebra ändå. )

I dagarna har det landat en helt ny typ av bok på bokhandelsdiskarna. Det är en ungdomsbok som av förlaget (Bonnier Carlsen) marknadsförs med devisen "Mycket mer än en bok -- en lek med verkligheten".

Boken, som heter Cathys bok, är mycket riktigt inte bara en bok utan dessutom en ARG-bok!  Och nej - den har trots detta faktiskt inte attitydproblem. Förkortningen ARG står för Alternate Reality Game och tanken är att läsaren inte ska veta vad som är fiktion och vad som är verklighet.

Tillsammans med boken får man ett paket med bevismaterial. I bevismaterialet kan man hitta ledtrådar och inuti boken finns det också fullt av ledtrådar i form av telefonnummer, webbsidor och annat. Fler ledtrådar till vad som har hänt Cathy finns också bland annat på YouTube och på MySpace.

Jag ska läsa boken senare idag tänkte jag, men jag kunde inte låta bli att skriva om den redan nu. I bokhandeln har jag de senaste veckorna blivit fullkomligt nersprungen av tonåringar som har frågat efter Cathys bok. Ryktet har alltså föregått boken, och nu när den äntligen har kommit så ska det faktiskt bli rätt intressant att följa det här fenomenet och se hur det utvecklar sig...

Jag är ingen deckarfantast, men i april dök det upp en deckare som jag bara behövde höra titeln på för att blankögt börja fantisera om kommande mysrysliga skymningskvällar i läsfåtöljen. Boken är Johan Theorins debut, och den oemotståndliga titeln är Skumtimmen.

Det som började som en lätt förälskelse i en titel har nu övergått i en "måste-läsa-NUUU"-besatthet, efter att det har börjat hagla lovord från alla håll och kanter (exempelvis från Barbabloggen). Det enda jag oroar mig för är att den inte ska vara tillräckligt övernaturligt ryslig för min smak. Men den som läser får se, och kanske finns det någon annan där ute - någon som inte lider av deckarallergi - som kan bli glad för ett litet deckartips? :-)

Eftersom jag inte har läst den själv än så får ni hålla tillgodo med ett utdrag ur boken:

"En kort stund funderade pojken på att vända om, gå tillbaka över ängen och klättra över muren igen. Han hade ingen klocka och exakta tider betydde ingenting för honom, men himlen ovanför hans huvud var mörkgrå nu och luften omkring honom hade kallnat ännu mer. Han visste att dagen började ta slut och att natten snart skulle komma. Han skulle bara gå en liten bit till över den mjuka marken. Han visste ju var han var; stugan där hans mormor låg och sov fanns bakom honom, även om han inte längre kunde se den. Han fortsatte framåt över den platta marken, fram mot den suddiga väggen av dimma som gick att se men inte att fånga; som på ett magiskt sätt hela tiden förflyttade sig en bit bortåt, som om den lekte med honom. Pojken stannade. Han höll andan. Allt var tyst och ingenting rörde sig, men plötsligt hade pojken fått en känsla av att han inte var ensam. Hade han hört ljud i dimman?"

Hm, den här boken skulle ju förstås passa bra någon av de första riktigt ruskiga höstkvällarna...om jag nu mot alla odds orkar hålla mig så länge... Återkommer i alla fall när jag har läst den och berättar om innehållet är lika bra som titeln!

I julas läste jag en mycket underlig bok som gav mig, och senare även min mamma (som nästan aldrig minns sina drömmar), intensiva och mycket verkliga drömmar i flera veckor framåt. Om du inte har något emot att kanske bli lite tillstökad i huvudet, och om du gillar annorlunda böcker med övernaturliga inslag, så tycker jag att du ska läsa Drömmaren och sorgen (Natur och Kultur) av Eva-Marie Liffner.

Citat ur förlagets presentation:

"År 1897 får arkitekten Lars Israel Wahlman i uppdrag av familjen Dickson att rita ett elisabetanskt slott vid halländska kusten. Wahlman reser till Skottland för att få idéer och hans upplevelser ger en försmak av de besynnerligheter som ska kanta hans arbete med Dicksons Tjolöholm – en storslagen byggnad där luften är tung av girighet, kärlek och plötslig död."

Drömmaren och sorgen är inte bara en roman, den är ett sagospel, en midsommarnattsdröm - en hel väv av drömmar och mystiska händelser. Och jag bara älskade den! Men så har jag ju alltid älskat slottet Tjolöholm också, och kan knappt bärga mig tills jag får åka dit igen nu när jag har läst boken. Den här gången ska jag titta närmare på skogsfigurerna i hallen och se efter om Puck sitter kvar uppe på skåpet inne i fru Dicksons rum. Har ni någon gång vägarna förbi Kungbacka, så missa för all del inte avfarten till Fjärås någon halvmil söderut. Följ skyltarna till Tjolöholm för en resa in i en annan tid. Bara grindstugan kommer att få er att tacka er lyckliga stjärna över att ni bestämde er för att svänga av. Och tills dess: läs boken! Trevlig resa!

För er som är supernyfikna:
www.tjoloholm.se/

Efter att ha läst Den trettonde historien av Diane Setterfield (se inlägg den 8 augusti) med stor förtjusning, så är jag just nu ganska sugen på mer av samma vara. Och nu tror jag kanske faktiskt att jag har hittat något liknande. The House at Riverton av Kate Morton kommer ut i pocket i dagarna, och den låter ju alldeles lagom melankolisk för mig: 

(Citatet är taget från grosissten Books bokpresentation:)

"Succé i det engelska bokprogrammet Richard and Judy har fått denna bok att segla upp på listorna! Här får vi ett spännande mysterium och en medryckande kärlekshistoria med upptakt i 1900-talets början. En ung poet tar livet av sig i sjön vid det stora godset. Hans systrar är de enda vittnena och de kommer aldrig mer att byta ett ord med varandra..."

Ond bråd död, för evigt förstörda liv och lite kärlek på det. Yes - den tar vi!

STORA VARFÖRBOKEN

(För alla barn upp till ca 9 år.)

Varför gillar hundar att gnaga på ben? Varför finns det årstider?

Här finns svaren till ALLT det ditt barn undrar över! Påminner om de gamla Så funkar det-böckerna. Uppdelad i kategorierna "I begynnelsen", "Livet", "I naturen", "Djur", "Jorden och universum" och "Och jag?". Roliga, enkla och fina illustrationer, lättlästa och bra svar. Helt suverän!

FIA OCH DJUREN av Catarina Kruusval

(3-6 år)

Fia har sju vänner: kråkan Håkan, björnen Björnen, kaninen Finen, giraffen Affen, hunden Taxen, igelkotten Igge Pigge och lilla katten Knatten. Och nu ska de alla på utflykt tillsammans!

Fia och djuren är en jättefin bilderbok för de mindre barnen. Den har lite text men massor av underbara illustrationer som det händer mycket i! Det är väldigt roligt att räkna in alla djuren hela tiden, för titt som tätt så saknas det någon. Kanske har någon råkat sätta sig på någon annan, eller så är det några som går och trillar ner i ett hål. En bok att titta i lääänge!

Och sist - men absolut inte minst - en gammal goding. En av mina odödliga favoriter:

LEJONTOFFLORNA av Petrus Dahlin och Maria Nilsson Thore

(3-6 år)

Isa tycker att det är jobbigt att hennes pappa hela tiden bestämmer och bestämmer. "Ta på dig mössan, häng upp halsduken!" Måste han tjata så?

Men plötsligt en dag när Isa kommer hem, så händer det något konstigt. Det morrar från hennes fötter! Det är Isas lejontofflor som har tröttnat på att gå dit Isa vill hela tiden. Nu vill de faktiskt också bestämma lite!

Isa försöker allt vad hon kan att vara dem till lags, men det är inte alltid lätt att ha två lejon på fötterna som vill åt olika håll hela tiden...

Helt underbara bilder (Maria Nilsson Thore ÄR min idol!) och en bok som alla föräldrar och barn kan känna igen sig i!

...är två av de ytterst fascinerande karaktärer som du möter i den utomordentliga boken Jonathan Strange & Mr Norrell - den mest magiska bok som du kanske aldrig har läst.

Om du är intresserad av hur det gick till när magin återinfördes i England, eller om du bara är läskunnig, så är det här absolut boken för dig. Du har ALDRIG läst något liknande. Om jag bara fick äga en enda bok i hela världen, så skulle det vara Jonathan Strange & Mr Norrell. Och om Susanna Clarke någonsin bestämmer sig för att skriva en bok till så skulle jag nog faktiskt börja gråta av lycka.

Boken finns numera både på biblioteket och i pocket, så du har ingenting att skylla på. Om du inte läser den här boken, så skyll inte på mig om du en dag skulle känna att det kanske saknas lite magi i ditt liv... Du skulle ju inte känna igen en äkta magiker om han så slog dig i huvudet med en talande stenstod. Du skulle kanske förirra dig in på en alvstig, och i värsta fall råka hamna innanför väggarna på godset Inget-hopp (brrr, stackare, det hoppas jag verkligen inte!). Och framförallt så skulle du ju aldrig få veta vem gentlemannen med tistelfjunshåret är.

Jag älskar "böcker om böcker", som till exempel Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón, och nu tycker jag mig skönja en ny guldklimp i den virvlande bokfloden: The Book of Air and Shadows av Michael Gruber. Jag tyckte att titeln lät väldigt lockande när jag gick igenom pocketutgivningen för augusti och september månad. Snabbt gjorde jag en liten snokning på Amazon, och här är vad jag hittade:

From Washington Post's Book World/washingtonpost.com:

Reviewed by Ron Charles.

" (...) Which may be why I'm such a sucker for this relatively new genre of books that are literally literary thrillers -- stories in which som pudgy book guy is propelled into a vortex of romance, crime and intrigue. If you love books -- their physical presence, the craft of making them, the art of collecting them -- then you already may well have enjoyed Ross King's Ex Libris, Carlos Ruiz Zafón's The Shadow of the Wind and a dozen others. Now make room on the shelf for a new guilty pleasure from Michael Gruber called The Book of Air and Shadows. It's smart enough to let you think you're still superior to that cousin who raves about the Da Vinci Code, but it's packed with enough excitement to keep your inner bibliophile as happy as a folio in vellum. (...) "

Det låter ju bara alldeles, alldeles...underbart!! *aaahhhh* (lycklig suck) I den här boken är det en manuskript som står i centrum, och inte vilket manuskript som helst heller. Här handlar det nämligen om en okänd pjäs av William Shakespeare - nedtecknad av honom själv...

Ge HIT, NUUU!!!!

En hungrig varg som är trött på grönsakssoppa sitter hemma och längtar efter lammgryta. Och vad knackar plötsligt på dörren, om inte ett litet fruset lamm? Vargen blir alldeles till sig, och hans mage kurrar förtjust när han släpper in det lilla lammet. Dock upptäcker han strax ett problem:

"Det lilla lammet huttrade. BRRR! BRRR! lät hon.
- KÄRA HJÄRTANES! sa den gamla vargen. Jag kan inte äta ett lamm som fryser. Jag AVSKYR djupfryst mat!"

Så vargen bestämmer sig för att tina lammet framför brasan. Men när det lilla lammet väl har tinat så blir det hungrigt! Vargen ger det lammet en morot att äta.

" "Fyllning", sa han till sig själv."

Men så får lammet hicka! Vargen provar att vända upp och ner på lammet, och kasta runt det lite, men ingenting verkar hjälpa. Men plötsligt slutar lammet att hicka. Det lägger sig tillrätta mot vargens axel och somnar. Vargen känner sig mycket konstig - han har nämligen aldrig blivit kramad av en middag förut. Efter moget övervägande bestämmer han sig för att inte äta just DET HÄR lammet, och han slänger ut henne igen i kylan för att inte frestelsen ska bli för stor. Men.....hur ska det lilla lammet KLARA sig därute i snöstormen? Alldeles ensam och allt.

Frågan blir till slut (mer eller mindre): HUR äckligt ÄR det med grönsakssoppa, EGENTLIGEN?

Förutom helt fantastiska färgstarka bilder så har den här boken ALLT! En härlig historia om vänskap över gränserna och en underbar dialog, med lammet som pratar bebisspråk, typ "vajjen inte äta mej?" och - bäst av allt - vargens sköna middagshumor!

Denna underbara bilderbok, som du genast ska springa ut och köpa, heter Ett lamm till middag och är skriven av Steve Smallman och Joelle Dreidemy (Libris). Det är inte säkert att din bokhandel har den här boken inne, men tjata lite på dem i så fall, för det här är en bok som INGEN borde behöva leva utan!

För den historieintresserade:

Historikern (Forum)

Elizabeth Kostova

En uråldrig bok med ett träsnitt av en drake och en samling gulnade brev leder oss in i en mörk och skrämmande jakt efter vad de flesta av oss trodde var en sedan länge begravd myt. Omistlig för Draculafantasten.

För skräckromansälskaren:

Låt den rätte komma in (Ordfront förlag)

John Ajvide Lindqvist

En modern vampyrroman berättad med en röst som kryper under skinnet. Skrämmande och verklig ekar skräcken och de springande fotstegen mellan husen i förorten.

För dig som är tonåring eller 20-something (eller kanske bara vill känna dig som det igen):

Om jag kunde drömma (Damm/Piraya)

Stephenie Meyer

En isande och vibrerande kärlekshistoria, lika törstande efter kärlek som efter blod, lika livsfarlig som den är beroendeframkallande. Bella och Edward balanserar på knivseggen, oförmögna att slita sig ifrån varandra. Hur ska det GÅ…? (Som tur är kommer del 2, När jag hör din röst, den 14 september!)

så är "Den trettonde historien" (Albert Bonniers förlag) av Diane Setterfield en alldeles utmärkt bok att krypa upp i läsfåtöljen med. Speciellt om man kan tänka sig en mystisk historia skriven i gammal god systrarna Brontë-stil.

I "Den trettonde historien" får vi möta Margaret som arbetar i sin fars antikvariat. Hon lever ett stillsamt och tillbakadraget liv, där förmiddagarna går åt till att sortera och damma av böcker och där eftermiddagarna ägnas åt läsning. Då och då har dock hennes far med sig en dagbok, en gammal brevbunt eller någons memoarer från en av alla de auktioner som han besöker. Dessa minnen tar Margaret sig an med stort intresse. Hon tycker nämligen om att skriva biografier. Inte biografier över kända personer, kungar och andra storheter, för berömmelse har aldrig intresserat henne. Nej, Margarets intresse har alltid varit att skriva biografier över medelmåttorna, över "folk som levde i skuggan av berömmelsen i sin livstid och som efter sin död har sjunkit ner i ett djupt mörker".

En mörk novemberkväll landar det ett brev Margarets trappsteg. Ett svällande kuvert med snirklig, gammaldags handstil. Avsändaren är den bästsäljande författarinnan Vida Winter. Maragaret läser andäktigt brevet från miss Winter. Författarinnan har 56 böcker bakom sig, 19 filmer baserade på sina romaner och fler böcker sålda än bibeln. Det författarinnan ber hennes om visar sig vara något högst märkligt och oväntat. Vid alla intervjutillfällen har miss Winter diktat upp historier om sitt liv och sin bakgrund. Nu, om man kan tro brevet, så vill Vida Winter berätta sanningen om sig själv. Detta är i sig mycket märkligt, men märkligast av allt är ändå att hon vill berätta den för Margaret. Och om Margaret går med på förslaget, är det då verkligen sanningen som hon kommer att få höra...?

The Independent:

"Alla ingredienser finns på plats; det mystiska huset, den vackra trädgården, det uråldriga biblioteket, gamla trotjänare och den konstanta närvaron av något vagt övernaturligt. Lägg till en beroendeframkallande läsupplevelse så har man en vinnare."

Gör en kopp te, ta med några skorpor och en filt till läsfåtöljen, och du har räddat din regniga helg!

Som kanske tycker att det är tråkigt att läsa? Ha! Damma av läslampan och gör plats i bokhyllan! Jag ber att få äran att presentera en bok som DEFINITIVT inte är tråkig. Men den ska nog helst läsas med fler än en lampa tänd...

Längst bak i boken kan man läsa följande om bokens författare:

"Joseph Delaney bor i Lancashire, England. Hans hus ligger mitt i "boggartland" och i hans by finns en boggart under trappan till ett hus nära kyrkan. Tro det eller ej, men spökhuset i "Väktarens lärling" finns i verkligheten! Som barn bodde Joseph Delaney i ett liknande hus i Preston, där han ofta fick samma mardröm. I drömmen satt han på en matta i vardagsrummet medan hans mamma stickade. Då, plötsligt, blev det kallt i rummet, en skuggliknande varelse kom upp från kolkällaren, lyfte upp honom och bar honom tillbaka in i mörkret. Och det läskigaste av allt ... hans bröder hade samma mardröm! Huset har nu rivits, så han kan aldrig återvända dit."

Boken "Väktarens lärling" (Tiden) har på bara två veckor orsakat en fullkomlig läshysteri i skolorna i min lilla stad. Efter två bokprat i mellanstadiet har sms:en haglat i föräldrarnas mobiler och boken har försvunnit från hyllorna i ett nafs! Av någon anledning har den här boken verkligen gått hem. Lyriska föräldrar har vacklat in i bokhandeln och tårögt svamlat "En bok! Han vill ha en BOK...!".

Men, en varning är på sin plats. Detta är en blodisande skräckroman, och alltså ingenting för de räddhågsna. Jag rekommenderar starkt att man inte läser boken precis innan man går och lägger sig. (Eller åtminstone har många lampor tända...!) Och jag skojar inte, jag är inte särskilt lättskrämd, så ta detta på allvar. MEN - det är en PERFEKT bok för lata sommardagar!!

Och en sak är garanterat säker: TRÅKIGT har man INTE!

skriver Katarina von Bredow. Min favorit är "Hur kär får man bli?", en bok som lätt skulle kunna få pris för världens fånigaste omslag, men ni vet ju förstås vad man säger om böcker och deras omslag...

Hur svårt det än är att komma ihåg att innehållet i böcker ibland har skrämmande lite gemensamt med omslaget, så har det i alla fall aldrig varit mer sant än här. Under den glittriga rosa ytan skriver Katarina von Bredow fantastiskt om alla de problem som kan uppstå i det dagliga tonårslivet, om en trasig familj, om det svåra med vänskap och naturligtvis också om KÄRLEK. I alla dess former. Och om lycka. För på något sätt ordnar det sig alltid, även om man mitt i eländet inte alltid kan lista ut hur. Men livet är inte alltid perfekt och enkelt, fast det kan bli ganska bra ändå och detta tar von Bredow fasta på. Trots att vissa saker kanske aldrig går att laga, så går livet vidare och ärren slutar så småningom att lysa i ilsket rött. Kanske får man sig till och med en liten medmänsklig överraskning på vägen också. För det är aldrig bara svart eller vitt i von Bredows böcker, ingen är bara ond eller god. Och absolut ALLT kan hända. Precis som i verkligheten. Och en sak vet man i alla fall alltid säkert, och det är att man blir inte så lite varm i hjärtat av att läsa hennes böcker.

Det bästa av allt just nu är i alla fall att det kommer en ny bok den 17 september. "Som jag vill vara". Jag har läst inledningen, och den är lovande! *längtar*

PS. Du som gillar Katarina von Bredow har väl inte missat att läsa Johanna Thydells båda böcker, "I taket lyser stjärnorna" och "Det fattas en tärning"? För då har du VERKLIGEN missat något! Som tur är går det att åtgärda. Spring till bokhandeln eller biblioteket. Fort!