Metrobloggen

Tredje världskriget - ett ekonomisk krig?

När jag läste på Malmö Högskola i början av 2000-talet, så förutspådde en professor att tredje världskriget kom att bli ett ekonomiskt krig. Jag befarar att det kriget har inletts. Inte ett ekonomiskt krig i bemärkelsen att man slåss om de medel som kan föra ekonomin framåt. Nej, man slåss om kronor och ören, euro, dollar och yen.  Bankerna sätter undan pengar till bonusar, utan att ha täckning i någon vinst i företaget.  Staten borgar för ett företag som gått med förlust i 20 år, där säljaren garanterat sig aktieutdelning om företaget eventuellt skulle gå i konkurs. Företag friställer arbetare för att få loss pengar till styrelser och aktieägare. Utan skrupler stjäl man pengar från biståndsorganisationer och stoppar i egen ficka. I sin blinda jakt på pengar, har man fullständigt förlorat siktet. Märk väl, det är inte de som inget har som i sin vanmakt sveper fattigdomens kniv. Nej, det är de människor som redan har tillräckligt för att klara fyra livstider som i blindo och med sargade halsar står och skriker efter mer, mer och ännu mer. När bankerna backar i bonussystemet, så beror det inte på insikt, utan för att opinionen kräver det.  Mentaliteten är densamma hos dessa skrupelfria banker och företag.  Mentaliteten infördes med borgarnas alltmer tilltagande ekonomiska makt redan under 1600-1700-talet. Politiker har sedan dess anammat denna förödande inställning. Ekonomin har sedan dess präglats av den ena finansbubblan efter den andra.
 Vanligt folk har ingenting begripit. Men, nu börjar de begripa. De har insett, att varje gång deras snävt begränsade ekonomi havererar på grund av sänkt A-kassa, indragen sjukpenning, arbetslöshet eller höjda räntor, så beror det på att de som redan har alldeles tillräckligt spelar rysk roulette med ekonomin. Rysk roulette med sex kulor i trumman. För det har aldrig någonsin fungerat på längre sikt. Men, spelarna har aldrig behövt betala. När folket till fullo kommit till insikt med spelets regler kommer de att resa sig ur sin förlamning, hämta kraft ur sin ilska och välta undan hela den förskräckliga mentalitet som är så utbredd bland företagsledningar och politiker. Först då kommer ett fullskaligt ekonomiskt krig att fullbordas. Är min misstanke rätt, så är det Barack Obama som inlett tredje världskriget. Jag hoppas innerligt att han vinner.

Karin Hoffström

Det var det jag hela tiden misstänkte. Att det finns någonting i min kropp som minns. Som kommer ihåg saker som jag inte kan erinra mig. Som stretar emot.

Det finns människor som enträget hävdar att de levt ett tidigare liv. Att de minns händelser och platser från flydda århundrande. Mitt förstånd stretade emot. Min peronliga uppfattning är, att när man dör, så är man död. Och då är man det för alltid. Jag tror inte på ett liv innan, eller efter döden. Men på samma gång kan man inte sätta sig till doms över andras tro, eller andras upplevelser. Jag repekterar och kommer alltid att repektera andras tro och upplevelser. Dock försöker jag alltid hitta en logisk och förnuftig syn på saker och ting.

Upptäckten av EPI-genen kanske kan vara vägen till en förklaring vi inte tidigare haft tillgång till. OM nu EPI-genen inte bara minns det vi själva upplevt och varit med om, utan även minns det våra förfäder gjort och upplevt så bär ju alla människor på ett förflutet man inte själv upplevt. Vissa kanske upplever den känslan starkare än andra.

Men, som alla uppfinningar och upptäckter, så löser ju inte denna vetenskap bara vissa problem. Den skapar ju också helt nya. För om min stackars varelse bär runt på generationers umbäranden och stretande, så innebär det ju att jag måste ta reda på vad de gjort, hur de levt, hur de reagerat...? För hur ska jag annars förstå min egen komplicerade värld? Hm.

Men, det förklarar ju onekligen varför så många människor i dag är fullständigt vilsna i sin egen identitet....

Det bor en hund hemma hos mig. Ibland tittar hon på TV. Igår fastnade hon framför ett finskt reportage. Eftersom jag vet att hon inte kan läsa så måste jag tro att hon förstår finska. Eller så nöjde hon sig med att lyssna på de svenskar som intervjuades. Det gjorde i alla fall jag. Till en början.

Sammantaget kan man väl säga att vi svenskar enligt reportaget är ytliga, osäkra och ovilliga att ta eget ansvar. Att vi köper en massa saker för att imponera på andra, att vi är rädda för att bli gamla och fula och om det går åt helvete så skyller vi på någon annan. Det är nog sant. Men jag vet inte om det bara gäller svenskarna. Jag menar, det kan man se i hela västvärlden. I varierande grad. Hunden förstod inte riktigt det där med skräcken över att bli gammal och ful. Hon är nämligen både gammal och ful. Men hon bryr sig inte ett skvatt. För det är ingen som har berättat det för henne.

Och det är kanske där som problemet ligger.

Jag hade inga problem med mina rynkor, mitt slitna hår, eller mina utgångna skor. Jag trivdes alldeles utmärkt med tillvaron. Umgicks med vänner, grannar och familj. Vi åt, drack och sjöng.Vi hade inga problem. Tyckte vi. Precis som hunden.

Men då kom företagsledarna på att de behövde tjäna mer pengar. Dessutom producerade fabrikerna alldeles för mycket grejer. Saker som ingen köpte.

Då bestämde man sig för att berätta för folk att de hade problem. Som att det till exempel var fult att vara rynkig. Och att det fanns en lösning på problemet. Antirynkkräm. Som vi kunde få köpa för pengar. Mycket pengar. Sen fick vi minsann veta att vi inte var moderna om vi inte hade den senaste mobiltelefonen. Det blev ett problem. Vi ville ju vara moderna. Så då gick vi och köpte den.

Bilindustrin var inte sen att hänga på trenden. Nu skulle vi byta bil varje år. Annars var vi ute. Så då gjorde vi det. Vi ville ju vara inne. Då blev grannar och vänner avundsjuka och ville inte umgås med oss förrän de också bytt bil. Det gjorde ingenting. Livstilsreklamen hade sagt att man bara skulle umgås med hippa människor. Människor utan ny bil var inte hippa.

Det var nu som problemen började på allvar.

Det kvittade liksom vad man gjorde för att lösa sina problem. Det kom nya hela tiden. Och större. Man kunde inte ha små bröst. Man måste operera dem större. Så då gjorde kvinnorna det. Lösningen hette silikon. Och kunde köpas för pengar. Alla var lyckliga.

Eller?

I gårdagens reportage förklarade en barägare att han skulle rensa upp bland gärsterna på en av de populära krogarna kring Stureplan. Dåkussåpakändisar, killar med vax i håret samt kvinnor med silikonbröst behövde inte göra sig besväret med att köa. De skulle bli utgallrade bums.

Det var då som programmet fick min fulla uppmärksamhet.

Jag förstår att man kan se att killar har vax i håret. Och att det kanske inte är så svårt att känna igen en skådespelare från en dokussåpa.

Men silikonbröst?

Hur tänker han kontrollera det?

Till min stora förvåning så ställde aldrig reportern den frågan.Det innebär att jag måste traska hela den långa vägen till Stureplan för att ta reda på det. Jag kommer att bli så trött i benen. Och så fick jag ytterligare ett problem som jag inte visste att jag hade. Om sanningen ska fram, så tycker jag att det är någon annnas fel. Hunden tycker att jag är dum i huvudet som bryr mig. Hon lämnade rummet redan när de började prata om silikonbröst. Det borde jag också gjort...

I går kväll bänkade jag mig framför den apparat som står i mitt vardagsrum. Kunskapskanalen visade den andra delen av programserien "Darwins laddade idé".

Det är inte konstigt att människan är en förvirrad varelse. När jag tittar tillbaka på min historia blir jag väldigt konfunderad.

När jag var ung (mycket ung) levde jag ett behagligt liv. Jag sådde min grödor och litade på Tor och Oden. Dessa mina förbundsförvanter såg till att naturen uppförde sig så som den skulle.

En eftermiddag får jag besök. Någon konstig plåtklädd mansfigur vill berätta något för mig. Jag får veta, att mina asagudar inte finns i verkligheten, utan det minsann finns en annan Gud. Det var mycket svårt att förstå. Jag undrade vem som sagt det. Han svarade, att någon Ansgar hade berättat det. Tydligen hade någon snubbe fått plikta med sitt liv på ett kors någonstans i världen. En snubbe som påstått att han var just den nya gudens son. Och nu skulle vi alla dyrka denna Gud. Jag ville verkligen inte ha bara en Gud. Jag var ju van att ha många. Nåväl. Det skulle visa sig att det inte var frivilligt att välja. Jag skulle vara kristen, vare sig jag ville det eller inte. Det hade kungen bestämt.

Jag vande mig vid att bikta mina synder, döpa mina barn och betala till prästen när inte bikten räckte till. Det var ganska mycket jag fick betala, om jag ska vara ärlig. Jag hade inte riktigt koll på vad jag fick och inte fick göra. Det skulle visa sig, att det mesta jag gjorde var fel och om jag inte betalade skulle jag försmäkta i helvetet.

Då kom nästa vändning.

Nu hade en annan snubbe tänkt till. Han tyckte att det var fel att man skulle kunna betala sig fri från sina synder. Så han protesterade genom att spika upp en massa plakat. Prästerna blev verkligen inte glada, men det blev kungen. Så nu skulle vi alla protestera. Så då blev vi protestanter. Jag hade inga problem med det, eftersom jag nu slapp att betala alla dessa ofantliga mängder med pengar till prästen. Ritualerna var i stort sett de samma, jag döpte mina barn och jag hedrade den där snubben som dött på korset. Skillnaden var bara, att jag nu var tvungen att ränna i kyrkan stup i kvarten. Det hade jag inte behövt innan. Där stod en präst och mässade i evigheters evighet. Amen. Och jag förstod inte ett ord.

Jag vande mig och någorlunda rotad i den nya traditionen framlevde jag mitt liv. Jag vande mig vid Jul, Påsk och Pingst.

Då händer något annat.

Nu börjar man tvivla på att den där Guden verkligen finns. Överhuvudtaget. Jag känner mig grundlurad. Någonting som kallades "vetenskap" skulle nu dyrkas. Tydligen hade en engelskman hittat något som bevisade att den Gud som vi alla trodde på inte hade skapat oss. Hans namn var Darwin. Charles Darwin. Han mässade om det "naturliga urvalet" och blev väldigt populär hos ett par andra snubbar. Hitler och Stalin. Som fullständigt missförstått budskapet. De trodde att de var utsedda till att vara de nya "Gudarna" som skulle dyrkas. Det var på håret att de lyckats.

Det var just det missförståndet som gårdagens program handlade om. Det är naturen som bestämmer, inte människan. Nu hänger jag med i resonemanget. Okey, Gud har inte skapat oss, vi är inte avbilder av någon, vi hör alla ihop. Våra gener ser till att den starkaste överlever och vi skapar en värld vi alla kan leva i. Den bästa av alla världar. Det kan jag tro på.

Men mina gener minns. De minns raden av snubbar som genom förtryck, hot och bullor tvingat mig till än den ena tron efter den andra. Och när jag så här i efterhand tittar tillbaka, ser jag även att någon alltid tjänat pengar, prestige eller makt på att få mig till att göra som de vill. Tro på det som de bestämt.

Om sanningen ska fram, så har jag alltid begripit att det inte fanns någon Gud. Att världen inte skapades på sex dagar och att jag var tvungen att vila på den sjunde. Men det vågade man ju inte säga.

Det finns stunder då man tror att man befinner sig i Ankeborg och att Knasen är president. Waldemar Ingdahls artikel "Låt dem dopa sig för hälsans skull "gav den känslan vingar. För det första, så kan man inte använda " Viagra" och " viktig medicin" i samma ordflöde. För det andra, om nu det är genetiska skillnader som avgör vinst eller förlust, så är det väl bara att gilla läget. För det tredje,att välja mellan att slita ut sina kroppar på grund av träning eller på grund av dopingpreparat tordes väl kvitta? Om man inte står inför valet av en snabb eller en långsam död. Som jag ser det, så finns det bara en sak att göra. Lägg ner hela idrottsskiten. Må den vila i frid.

Karin