Metrobloggen

Mika och Aslan bor tillsammans i en fin stuga nere vid havet. Här är de. Aslan är den mörka, något blyga herren

Efter att jag och Mika lagat och ätit mat (saffransgryta med räkor och ja, det var precis lika gott som det låter) satt vi länge, länge i soffan och drack rödvin från min tjusiga box som jag bär med mig överallt i livet och pratade om allt som hänt sedan vi träffades sist. Och det var inte lite det, så det blev sent innan vi begav oss upp på ovanvåningen för att sova.

Det här är EN av Mikas sex eller sju garderober. De flesta kläderna har fortfarande prislappar kvarhängandes. Haha.

Hon visade bland annat upp de nya skorna och den nya skinnjackan från Max Mara. Någon dreglade. (Det var givetvis inte jag, fy vad ohygieniskt, det var naturligtvis Aslan.)

Oj, vad roligt vi har. Så kreativt!

Morgonutsikt från balkongen!

Sedan fick jag skjuts hem, åt smörgåsar med marmelad, umgicks med en social hantverkare, skickade in gensvaren (fem minuter efter uttalad deadline - jag drar punken längre är någonsin förut!) och har ägnat resten av dagen åt att tvätta, stryka och packa. För imorgon bär det av mot landet falukorvs hufvudstad.

Någon är väldigt exalterad över det. Mot nordligare breddgrader!

Jag är en katt.

På dagarna vilar och sover jag, med en text eller en bok tryckt mot bröstet.

På nätterna jagar jag.

Tankarna, svaren och sömnen.

En evighetslång jakt utan minsta tillstymmelse till jaktlycka.

Rödvin i petflaska.

Edith Piaf.

Ensamdans.

Hela världen ler.

I synnerhet jag.

The Velvet Underground sitter i ett hörn, spelar och sjunger, mina ögon är slutna och jag sjunger med:

Standin’ on a corner
Suitcase in my hand
Jack’s in his corset, Jane is in her vest
And me I’m in a rock ’n’ roll band. Huh.
Riding a Stutz Bear Cat, Jim
Ya know, those were different times
All the poets studied rules of verse
And those ladies they rolled their eyes
Sweet Jane

Egentligen skulle jag på middag hos Mika ikväll, men hon fastnade någonstans på vägen mellan Göteborg och Skåne, så det är uppskjutet till imorgon.

Det gör ingenting.

Jag har 200 sidor kvar i Boktjuven som skulle varit utläst för en vecka sedan.

Jag är ligist, jag är PUNK, jag genomgår en personlig revolution.

Dagens stora nyhet:

Mysteriet med duvan Romans kön är löst.

Hon har nämligen fått ungar.

En stark, ensamstående, fjädertäckt mamma.

Imorgon skall jag försöka fotografera dem åt er.

Jag känner mig som en stolt moster.

Veckans skrivuppgift handlar om beskrivningar. Vi ska beskriva tre sängar; en säng vi sov i som barn, sängen vi vaknade upp i imorse, samt vår drömsäng. Fokus ska ligga på att få med så många sinnen som möjligt och vår personlighet ska skymta genom beskrivningarnas draperier.

Inte en särskilt svår uppgift, men en desto roligare sådan! Och jag har blivit alldeles nostalgisk när jag skrivit om den loftsäng jag sov i som barn och som i min värld var flera, flera meter hög.

Jag försökte publicera texten här, men det går tyvärr inte att publicera en inklistrad text, vilket är rackarns irriterande. Och jag orkar inte sitta och skriva av flera sidor för hand.

Idag vaknade jag utan rödvin i kroppen, solen sken in genom de vita gardinerna och rummet hade fyllts av en efterlängtad vårkänsla.

Jag gick på en timmes promenad, sprang länge rakt fram på en asfalterad väg, bilarna passerade, kylan bet, jag sprang enda tills det började pipa i mina luftvägar och min gamla astma gjorde sig påmind.

Doften av det bortglömda, fuktiga gräset som nu börjat skymta under de oälskade snödrivorna, sprang bredvid mig. Jag log och tog doften i handen. Jag log och kisade mot solen. Jag märkte inte att knutarna på mina kängor gått upp.

Jag var fri.

Jag var fri och så lätt att jag nästan svävade iväg.

 

Det blev inte alls utgång i Malmö för min del ikväll. På väg till bussen fick jag styra stegen hemåt igen, mycket snopet.

 Istället kröp jag upp i soffan, tvingade mig själv att se melodifestivalen (klagade naturligtvis högljutt på allt och alla) och drack rödvin för mig själv ur en petflaska.

Jag satte på KISS på hög volym och dansade för mig själv genom alkoholens brus. Slängde med luggen, svängde på höfterna, sjöng med i refrängerna;

I wanna rock and roll all night

And party everyday.

Jag känner mig en aning sorglig.

Faktiskt och tyvärr.

Rejäl utång i Malmö.

Sprit, dans och högklackat.

Pallar trycket?

Pallar inte trycket?

Pallar trycket!

Vi hörs imorgon, när jag lyckats samla ihop mina spridda kroppsdelar och klistrat ihop dem till ett helt jag.

Jag lever i en värld där varje dag är fredag. Det har visserligen lett till att fredagen som sådan inte längre är särskilt märkvärdig.

Idag har jag varit barnvakt åt två livliga pojkar. Vi har varit utomhus, hoppat i vattenpölar, haft oboykalas och frenetiskt studsat upp och ner till sprängande rockmusik (det gäller att vänja dem i god tid).

Noah lyckades, fullständigt omedvetet såklart, formulera en känsla jag burit på i flera veckor.

"Jag är en staty men ändå lever jag. Se själv - jag kan röra på mig!"

Ett verbalt pekfingar från en treårings mun rakt i mitt förvånade 80-talist ansikte.

Kanske borde jag börja dricka mer oboy?

Jag gick ett par kilometer med skavande spetstrosor.

Stod till slut inte ut längre så jag tog sats, tryckte ner handen innanför den tighta byxlinningen och grävde runt ett tag tills jag blev nöjd.

Provade att ta ett steg fram.

Inget skav.

Triumfens leende!

Vildsinta fiolstråkar!

Ivriga fingrar över pianotangenter!

När jag ser upp inser jag att står precis utanför ett bostadshus.

I fönstret en snorig unge.

Nåja, tänker jag och vinkar lite diskret.

Det är förhoppningsvis inte sista gången i livet han ser en kvinna med handen innan för byxan.

Och om det skulle vara så är det så pass tragiskt att jag borde skriva en roman om det.

Faktiskt.

Vad i hela friden är det här? En Harald som lutar sig mot en sten med ett choklad i handen. Eller något annat. Vad vet jag.

Jag vet att jag uppskattade att få låna Haralds öronmuffar. Se så glad och tacksam jag är.

En mörk promenad.

Harald i nattsarken och festlig mössa! Hurra!

Här visar hon pedagogiskt hur man bör se ut när man bloggar. Mycket inspirerande, anser jag.

Ni kanske tror att det är Michael Jackson, men det är faktiskt jag och Haralds festliga hatt. Vi kan också konstatera att Harald inte dammsuger under sängen, haha! Fuskeri.

Jag visade Harald min uppskattning genom att sätta mig på henne. Vår vänskap är starkare än saltlakrits. Tack för ett fint dygn, din gamla skojare.

Det är många som har hört av sig, både via mail och här i kommentarsfälten och haft funderingar kring skrivarkursen jag går.

Så nu tänkte jag att vi reder ut det här, en gång för alla.

Kursen jag går tillhör Österlens Folkhögskola och man söker in terminsvis. Vill man gå flera terminer i rad får man alltså söka in på nytt till varje ny terminstart, man är inte garanterad en plats bara för att man läst tidigare. Om lärarna upplever att man inte utvecklats har de alltså möjligheten att neka en plats. Men jag föreställer mig att det är ovanligt.

Kursen är en av de få skrivarkurser i Sverige som är på distans, vilket innebär att människor från hela avlånga Sverige, och även utomlands, läser kursen.

Att den är på distans innebär att den är internetbaserad och alla håller kontakten med varandra genom folkbildningsnätet och FirstClass som man laddar ner till datorn. Man får ett personligt inlogg och när man loggar in hamnar man på ett skrivbord med olika mappar. En gemensam mapp för alla kursens deltagare, en mapp som heter Café där vi pratar med varandra om allt mellan himmel och jord (oftast litteratur, kurser och tips på hemsidor), en mapp där vi lägger upp tankar om litteraturen vi läser - Bokprat, en mapp med allas presentationer, en mapp för skrivuppgifterna och en mapp för gruppen man är indelad i, där vi lägger upp texterna och gensvaren.

Vi är ca 40 stycken som läser kursen, alla har olika bakgrunder och befinner sig i olika åldrar, men den stora majoriteten är män. Jag har märkt att många journalister läser här och många med författardrömmar. Men det är också många som inte har någon fast plan utan bara tycker om att skriva och vill se vart det kan leda. Alla befinner sig på lite olika nivåer och arbetar utifrån sina personliga förutsättningar.

Kursen fokuserar på det skönlitterära skrivandet, alltså inte på det journalistiska. Reportage och krönikor skriver du någon annanstans. Här skriver vi noveller, historier och dikter med utångspunkt ur de uppgifter vi blir tilldelade.

Varje torsdag anländer en ny uppgift som behandlar ett nytt tema. Exempel på teman kan vara gestaltning av karaktärer, dialog, miljöbeskrivning osv.  Hur du tolkar uppgiften och hur strikt du väljer att följa den är upp till dig själv, den är i huvudsak tänkt som ett verktyg och som en riktlinje. Vi har till måndag klockan 15.00 på oss att skriva klart och skicka in texten i gruppmallen. Det är noga med deadlinen, den får inte skickas in försent. Deadlinen för gensvaren på de andras texter är onsdag kl. 15.00. I gensvaren ska du lyfta fram det positiva med texten och även det som skribenten eventuellt hade kunnat förbättra. Man får inte vara språkpolis utan ska bedömma texten som helhet.

Vi bedömmer alltså i huvudsak varandras texter, även om vi då och då får gensvar från våra lärare, som alltid finns där via mail och telefon om vi har frågor och funderingar.

Utöver texterna har vi litteratur som vi läser vid sidan om. Det är 6 romaner och en diktsamling och vi har till ett visst datum på oss att läsa ut boken och skriva gensvar på den som vi skickar in till mappen Bokprat.

Kursen är på 100 % och fullt CSN-berättigad.

Det här är det rent praktiska kring hur kursen går till. Vill du veta mer om kursens syfte, om de bakomliggande tankarna och hur du söker kan du gå in och läsa om den på hemsidan - klicka då här och läs vad som står under rubrikerna till vänster.

Personligen tycker jag att kursen är oerhört givande och jag känner redan efter 6 veckor att jag har utvecklats. Just att utsätta sig för kritik från främmande människor får en att växa och förhålla sig kritiskt till sin egen text. Det blir inte lika personligt. Jag har också lärt mig att skriva på beställning och inte bara när lusten och inspirationen finns, vilket har varit den huvudsakliga anledningen till att jag aldrig lyckats avsluta något av mina bokprojekt. Just rutinen är oerhört nyttig.

Jag hoppas att jag lyckades besvara några av era frågor. Har ni ytterliggare funderingar är det bara att höra av sig. Såklart! :)

Ungefär så här såg jag ut igår. I finfina kläder från Camilla Norrback, i skor från Minimarket och med min fina, svarta rosett i håret.

Givetvis sjöng jag högst av alla när det var dags för min lillebrors födelsedagssång! Jag skrålade så till den grad att jag senare var tvungen att krypa upp i sängen för lite välbehövlig vila.

Jag gick och hälsade på duvan Roman en sväng. Roman satt i en takbjälke och räknade antalet konsonanter i sitt namn. Jag försöker lista ut om Roman är en brud eller en grabb. Hur kan jag lite diskret kolla vilket kön som gömmer sig mellan fjädrarna? Bör jag fråga rakt ut? Ska jag först söva Roman och sedan undersöka noga?

Jag funderar på att börja skriva om vettiga saker i min blogg.

Ni förstår ju själva - många frågor snurrar i mitt huvud ídag.

Jag känner mig mer än måttligt förvirrad.

Idag väljer jag att betrakta bloggen som en myrstack. Således är vi alla myror! Jag gillar tanken på att vi alla är myror. Jag gillar myror.

Här står jag med huvudet på sned och väldigt markerade ögonbryn. Idag gjorde jag slag i saken igen och gick in och ut i affärer. Resultatet blev inte storartat men ett par jeans, ett linne och en t-shirt lyckades jag åtminstone finna i det oändliga havet av likgiltiga klädesplagg.

Därefter fotograferades jag för hemsidan igen, därav mitt tokspretiga hår och mina rabatter till ögonbryn. Ganska tjusigt, faktiskt!

Veckans text är inskickad och färdigskriven (funderade på att döpa den till Sju sidor skit, men det klingade något negativt) och jag värmer upp inför morgondagen då min kära lillebror fyller arton. Sjunger upp inför födelsedagssången, jag vill alltid sjunga högst! Av mig ska han få whiskey (liten fråga - är det moraliskt underkänt?) och givetvis en mössa, så att han inte fryser om öronen.

Nej, förtusan. Nu borde jag göra något vettigt. Jag borde prata med folk på facebook.

Godnatt medmyror, vi hörs imorgon!

Torsdag.

Hemma hos Truls i torsdags i Lund. Truls och hans polare spelade först våldsspel på TV’n och sedan guitarhero. Tråkigt, konstaterade jag och gick istället in i ett tempel av alkohol. Efter ett tag bestämde vi oss för att vara sociala istället, så polaren spelade gitarr och så sjöng vi och allt var så där gemytligt och trevligt och mysigt som jag ville att det skulle vara. Mr Jones skrålade jag för full hals och talade ljudligt om att Counting Crows är ett av mina favoritband, Mr Jooooooooones, skrålade jag vidare så att stämbanden nästan sprack.

Truls recept för sömn är ett par piller som han sköljer ner med vin. Effektivt, konstaterade jag. Själv har jag har inget recept för sömn utan låg sömnlös hela natten och somnade in några timmar på morgonen.

Fredag.

I ett provrum på Weekday i Malmö med Giuliana. Jag har på mig min farmors rutiga skjorta med vida armar. Vi provar jeans. Det går inte så bra, det går riktigt dåligt faktiskt och medan Giuliana svär som en borstbindare ligger jag i en hög av kläder på marken och skrattar så att tårarna sprutar och säger som Jason: Jag fixar inte det Arne, det är inte fixbart!

Vi gav snabbt upp drömmarna om fantastisk shopping och slank in på en restaurang där vi satt i flera timmar tills det blev mörkt, åt pasta, drack fyra stora glas cola och samtalade. Om framtiden, om relationer och icke-relationer, om sex, om kärlek och förälskelse och om allt det där andra som inte alls är lika trevligt att prata om, men som man behöver ventilera.

På tåget på väg hem satt jag och skrev ner tankar; om texten, om livet, om saker som är fullständigt oväsentliga.

Och sedan; ännu en natt utan något recept på sömn.

Nittonde november nittonhundraåttionio.

På ett tåg som far fram i godtycklig hastighet genom mellersta Sverige sitter Freja Holm och lutar huvudet mot fönstret. Utanför har världen redan färgats vit och snö faller i sakta mak från en tungt grå himmel. För att få tiden att gå räknar hon de snöflingor som fastnat likt döda flugkroppar mot det väldiga fönstret. Hon räknar till trettiofyra. Sedan sluter hon ögonen och börjar nynna på sin favoritlåt Långsamt Tåg av Eldkvarn.

Ur din mun kommer orden

Vi har all tid i världen älskling

Det här tåget går runt hela jorden

Låt oss stanna här

På detta långsamma kärlekståg

Det är lördagnatt, jag sitter och skriver på veckans text, jag ligger efter i planeringen och har fått offra a night out, men vad gör man inte? Jag hade missat en väldigt betydande del i veckans uppgift; vi måste ha med ett durkslag som hänger på en rostig spik på en järnvägsstation. Texten skall alltså på ett eller annat sätt förklara varför det här durkslaget hänger på den rostiga spiken på järnvägsstationen och vi ska genom att använda oss av stilgreppet planteringar leda läsaren dit. Språket skall vara så konkret som möjligt, siffror och förkortningar ska skrivas ut. Jag har med andra ord fått börja om från början och känner mig en aning stressad. Men jag har historian klar i mitt huvud åtminstone, nu gäller det bara att få den att lämna hjärnans korridorer, flöda ut genom fingrarna och över tangentbordet i ord.

Jag ville vara punk!

Jag ville göra revolution!

Jag ville vara anarkist!

Så jag beslutade mig för att sova med sminket på.

Ni hörde mig!

Sedan ångrade jag mig.

Jag har inga problem med att omfamna min storslagna mesighet,

trots mina uppenbara intimitetsproblem.

Solen skiner, ögonlocken är tunga men leendet genuint, trots att jag för hundrade gången tappat bort mina glasögon. Jag har för övrigt just satt i mig en halvliter varm oboy.

Idag kom veckans skrivuppgift och den här veckan ska vi jobba med planteringar. Planteringar är detaljer som till en början verkar ovidkommande för texten men som efterhand visar sig spela en avgörande roll för handlingen. Det kan exempelvis vara ett fotografi som nämns i förbifarten och i slutet ger sig textens huvudperson av för att leta reda på människan som fotografiet föreställer.

Jag tänker deckare och kriminalroman. Små, små tecken som senare visar sig få stor betydelse. Och jag läser inte mycket deckare och kriminalromaner. I princp inga alls. Så det här kommer att bli intressant.

Nåväl! Just idag gräver vi oss inte djupare ner i den gropen för idag ska jag iväg till Lund och hälsa på Truls och imorgon ska jag till Malmö och träffa Giuliana. Och eventuellt göra plats i min byrå och garderob för lite nya klädesplagg (kväver ett lyckligt skri). Och framförallt; inhandla ett mörkt lila och ett svart läppstift.

Jag behöver lämna min kutryggiga position vid datorn.

Faktiskt.

Nästa gång vi hörs blir på lördag!

Funderar över om det är fysiskt möjligt att operera fast ett strutshuvud i armhålan. Gärna ett talande strutshuvud. Gärna inte ett snarkande strutshuvud. Skall genast rådfråga min läkare.

Ser ni?

SER NI?????!!

Det är SOLEN, kära vänner. Solen har kommit. Den står och skyfflar bort snön utanför mitt fönster med sitt varma leende. Gröna leverläckar av gräs börjar skymta på vinterns vita hud. Hurra!

Idag mår jag utmärkt. Jag har redan varit ute i solen och tänkte återvända dit nu. Roman ville gå och bowla, jag sa: "Men är du galen, i detta vädret?!" Vi bestämde oss således för att gå en promenad istället och därför lämnar jag er nu, trogna, fantastiska läsare som orkar med mig i alla väder, sinnesstämningar och finurliga hormonrubbningar.

Ni är för härliga.

Dagen har jag ägnat åt att stirra.

Duvan ville heta Roman.

En duva som heter Roman?

Visst, okej.

Det är givande att stirra.

Det dröjer nog ett litet tag

innan jag är normal igen.

Tålamod är en fiskares bästa vän.

Undrar om Roman gillar att fiska?

Idag fick jag en ny vän.

En duva.

Den kom flygande bakom mig, tio centimeter bredvid mitt vänstra öra och landade framför mina fötter. Den gick framåt några steg, vände sig om, la huvudet på sned och såg in i mina ögon. Jag blinkade.

Duvan gick runt ett par decimeter framför mig och drack vatten ur några pölar på stallgolvet. Ibland sökte den ögonkontakt. Jag stod helt stilla, jag var tom, när vintern kommer fryser sorgerna till is.

Jag behövde en vän.

Duvan har blivit utsparkad ur boet av sina föräldrar. Den bor ensam i stalltaket.

Den behövde också en vän.

Vi är nu vänner.

Den kanske behöver ett namn?

Jag har ju flera.

Jag kan låna ut ett av mina.

Den får själv välja vilket namn den vill ha.

Jag ska presentera namnförslagen för duvan imorgon.

Hoppas den blir glad.

Lördag. Lisa och Stuart DJ'ar på KB i Malmö, Truls har fest i Lund som följs av utgång i Malmö, men jag befinner mig någon helt annanstans, jag befinner mig i Min Annas föräldrahem med Min Anna som varit och hälsat på från Berlin i helgen. Mycket prat, mycket skratt, mycket kärlek och många semlor med varm mjölk blev det.

Vi satt länge och åt vid köksbordet, när vi blivit lagom stora och runda rullade vi in varandra i gästrummet där vi kröp upp i sängen och tittade på Sällskapsresan. Haha, hej Anna!

Jag hade väldigt breda axlar, galen lugg och var allmänt nöjd.

Och så bunkrade vi upp med massor av choklad!

Vi pratade oss igenom filmen och Anna somnade till slut när jag berättade om mitt nyårsfirande. Jag sa till henne att hon var fruktansvärt söt, skrattade för mig själv och såg klart på filmen.

När jag vaknade bredvid Anna på söndagen och såg ut genom fönstret kunde jag inte se marken, jag kunde endast se en stor, ljusblå himmel och en starkt skinande sol. Nu är det sommar, tänkte jag, nu har det äntligen blivit sommar i Mölle igen. Och så spred sig värmen genom hela kroppen.

Idag har jag skrivit en helt ny text, jag gav upp den andra texten som jag visserligen tyckte om men som inte passade ihop med veckans uppgift. Så jag började helt enkelt om från början och nu sitter jag inne med en text helt olik den förra.

Jag har också bokat resan till Stockholm, jag åker torsdagen den artonde mars och åker hem igen söndagen den tjugoförsta. Det blir en trevlig longweekend.

Helgen innan ska jag förmodligen till Berlin också och hälsa på Min Anna, så det är mycket roligheter att se fram emot!

Ikväll har jag legat i fosterställning i sängen, tittat på (500) Days of Summer för mig själv och gråtit i tjugo sekunder medan jag tänkt på tvålbubblor som spricker i handfatet efter att man tvättat händerna.

Jag älskar det ljudet.

Jag har skrivit en text på sex sidor. Den ska tydligen handla om det väldigt uttjatade ämnet olycklig kärlek. Eller snarare om känslan att bli sårad. Åh hurra, en kliché! Uppgiften är som sagt att skriva om en känsla (olycklig förälskelse/att bli sårad) med just känsla.

Istället för att skriva med känsla har jag skrivit analytiskt och analyserar minsta beståndsdel. Jag har med andra ord inte följt uppgiften för fem öre.

Känslor är obehagliga. Jag har ett väldigt kallt (och nästan cyniskt) förhållningssätt till känslor.

Men det funkar inte här.

Jag har dessutom aldrig varit olyckligt kär. Hur hade jag tänkt att jag trovärdigt skulle kunna porträttera det då?

Gör om, gör rätt, gör BRA.

NU!

Åh fuck my life.

Nu blev det lite jobbigt minsann.

Jag vill färdas i en luftballong upp i rymden och landa på en helt främmande planet. Där jag ska jag bygga mig en stuga av lera och äta pannkakor till frukost varje dag. Jag ska dansa med invånarna som bor på min nya planet, alla är vänliga och har fjorton bröstvårtor var utspridda över hela kroppen. På kvällarna efter dansen ska jag läsa texter för dem och de ska applådera och ge mig stora, varma kramar medan jag skrattar så att kinderna gör ont.

Vi ska bada i planetens enda sjö, hoppa från en brygga som är flera kilometer lång ner i ett vatten som alltid är 26 grader varmt.

Vi ska sitta och meta från bryggan och alltid få napp, här är fiskarna färgglada och vill ätas så de bryter nacken av sig själva.

Vi steker fisken i rikligt med smör på spisen i min lilla stuga och dricker särskilt öl till, som är väldigt stark men så god att man inte märker det och sen blir vi fulla och berättar snuskiga historier.

Jag berättar om när jag gick i högklackat genom hela Malmö med spermafläckar på min prickiga klänning. Det är deras favorithistoria.

Men istället sitter jag vid datorn och doftar svett och lyssnar på musik från gamla Hollywoodfilmer. 

Nåja.

Det hade kunnat vara värre.

Det hade kunnat vara söndag.