Metrobloggen

Jag antar att det bara är ytterligare ett tecken på min stigande ålder att jag tycker att Stjärnorna på Slottet är bland det bästa man kan se på TV. Det som fascinerar mig är framförallt de mindre kända sidor av kända personer som vi får se i programmet. Ofta visar sig dessa personer vara några helt andra än i alla fall jag föreställt mig. Kanske var det hennes mindre sympatiska roll i Varuhuset som gjorde att jag blev så överraskad över att Christina Schollin visade sig vara en underbar människa i förra årets säsong. 

Det här året består kändisgruppen av Meg Westergren, Siw Malmkvist, Kjell Bergqvist, Tommy Körberg och Björn Ranelid. Siw, Kjell och Tommy har väl visat sig vara ungefär lika skoj som man hade kunnat förvänta sig. Personligen trodde jag att Björn skulle vara årets stora irritationsmoment, det vill säga den roll som Jonas Gardell hade förra året. 

I det senaste avsnittet av Stjärnorna på Slottet visade sig dock Ranelid vara en känslig individ, som trots sina framgångar mått fruktansvärt illa av den massiva mediala kampanj som drivits mot honom under många år. För egen del visste jag inte av de handikapp och den mobbning som han dragits med under sin uppväxt. 

Jag vet att jag har hävt ur mig en del riktat mot Ranelid på denna blogg. Och det är det som jag vill be om ursäkt för nu; förlåt Björn! Även om jag fortfarande tycker att Björn ofta har haft fel i sak skäms jag över att ha hakat på det tåg som Linda Skugge dragit igång där rena personangrepp varit det genomgående temat. Och till Linda Skugge vill jag bara säga: Du är en dålig människa, så stick och brinn!

Nu har jag ju inte direkt suttit klistrad framför alla dessa årskrönikor som går på TV i dagarna, men jag måste erkänna att jag kommer inte ihåg särskilt mycket från 2009. Att Tingeling blev en klassiker, att Zlatan gick till Barca och gjorde succé, värdedepårånet i Västberga och den gastkramande spännande upplösningen i Allsvenskan då vi hängde kvar genom att slå Assyriska är några saker som jag kommer minns. Här nedan följer en lista med saker som jag förknippar med det gångna året:

Årets -

Låt: Pokerface

Film: The Hangover

Artist: Lady GaGa

Skådespelare: Alexander Skarsgård

Spelare: Zlatan Ibrahimović

TV-program: På Spåret

Lag: Småkronorna

Modeord: Genusmärkning

Komiker: Eddie Izzard

Nykomling: Anna Anka

Sopa: Jan Emanuel Johansson

Författare: Ann Heberlein

Värvning: Sven-Göran Eriksson, Notts County

Dokusåpakändis: Jackie Ferm

Radiopersonlighet: Kodjo Akolor

Förrädare: Jan Guillou

Bil: SAAB

Klängigaste: Ninni Warsén

Kåtaste: Tiger Woods

Julklapp: Radiostyrd helikopter

Det är fascinerande att se hur desperata en del är när det kommer till att bortförklara Zlatan Ibrahimovich storhet. Efter succéinhoppet i el Clássico igår fylls tidningarnas kommentarsfält av mer eller mindre hätska inlägg riktade mot Zlatan och de journalister som ger uttryck för sin beundran av svensken. Och just det senare verkar vara det som man hänger upp sig mest på. För inte är man en svensk idrottsman om man inte kan visa upp en stamtavla som bevisar svenskt påbrå i minst fem generationer. Det är väl ingen som tvekar om att Ibra skulle hyllas unisont om han varit blond och hetat Svensson i efternamn?

Tyvärr hade jag inte möjlighet att se matchen eftersom la Liga numer ska gå på en C-kanal som inte ingår i mitt utbud. Målet har jag dock hunnit se och återigen är det ett mål som ger ståpäls. Var det offside? Inte så länge linjedomaren släpper det. Hur var Zlatans insats i resten av matchen? Vem bryr sig. Domarna dömer och spelet går ut på att göra fler mål än motståndaren. Att man sedan springer och jobbar som exempelvis Micke Nilsson spelar ju ingen roll om det inte bidrar till att laget vinner.

När man tänkte efter är gårdagens scenario ganska stort. En världsstjärna som Thierry Henry byts ut en bit in i andra halvlek i ett el Clássico. Ersättaren är från Sverige och kliver in och avgör matchen efter lite drygt fyra minuter. Större än så blir det inte. Fattar man inte det ska man nog inte ödsla sin tid på att titta på fotboll eller skriva hatiska kommentarer på Nätet.

Jo, jag har skrivit om ämnet många gånger förut, men idag är det trots allt på dagen åtta år sedan al Qaida förklarade krig mot den västerländska livsstilen genom att attackera World Trade Center. Innan dess hade jag svårt att förstå vad folk som var med på den tiden när John F. Kennedy var president i USA menade när de sa att de aldrig skulle glömma var de var när de fick beskedet om att Kennedy blivit skjuten. Själv kommer jag aldrig att glömma var jag var när vi strax innan 1500 den 11 september 2001 slog på TV:n och såg hur det norra tornet stod i lågor.

Jag kommer heller aldrig att glömma den där känslan av maktlöshet och ångest som kom över mig när jag insåg att det ju var tusentals människor som dog framför våra ögon. Snart sysselsatte vi oss också med att spekulera i vad som skulle hända nu. Hur snart och på vilket sätt skulle USA svara på detta angrepp? Just då kändes vilken typ av vedergällning som helst som motiverad och rättvis. Känslan av maktlöshet och ångest gick ju nämligen ganska fort över i hat.

Och nu kommer vi till den liberala demokratins dilemma. Samtidigt som känslan säger att terrorister som Usama bin Laden, Timothy McVeigh och Ulrike Meinhof genom sina handlingar har förverkat sin rätt att behandlas som människor så säger vårt förnuft att alla människor har vissa okränkbara rättigheter. Ett öga för ett öga fungerar liksom inte i ett civiliserat samhälle. Sedan går det med all rätt att ifrågasätta många av metoderna som de allierade staterna har använt, framförallt i de läger som inrättats för tillfångatagna terrorister.

En av dem som under ett par år fick sitta inlåst på Guantanamo utan att i slutändan finnas skyldig till just något var den svenske medborgaren och föredetta bankrånaren Mehdi Ghezali. Som alltid när svenskar hamnar bakom lås och bom i utlandet tycktes den allmänna åsikten inom den svenska journalistkåren vara att Mehdi så klart var oskyldig. Han hade bara varit på fel plats vid fel tidpunkt när han av en tillfällighet råkade vara på väg över gränsen till Afghanistan. Och ok, en gång ingen gång heter det ju. Men när han nu ännu en gång gripits i samma område under graverande omständigheter kanske vi kan acceptera tanken på att vi inte har att göra med någon helyllekille som bara trakasseras av de imperialistiska amerikanerna.

Som alla vet är äganderätten en förutsättning för det som vi brukar beteckna som det civiliserade samhället. Och visst går det att ha synpunkter på om principen om rätten till egendom är korrekt ur moralisk hänsyn och visst går det att hävda att naturfolk på många sätt lever ett bra, eller till och med bättre, liv jämfört med oss stressade västerlänningar. Samtidigt tror jag att de flesta ser fördelarna med offentligt finansierad vård och omsorg som ju är beroende av arbetande människors skattepengar.

Jag antar att det framförallt är den moraliska aspekten av äganderätten som Kommando Carl Bildt och andra vänsteraktivister ifrågasätter när de väljer att ockupera andra medborgares fastigheter. Alla har rätt till bostad heter det ju. Att bo centralt verkar även det vara en rättighet med tanke på att de fastigheter som ockuperas i regel ligger ganska centralt. Exakt varför man behöver ha nära till allt när man ändå inte verkar syssla med så mycket annat än att ställa till med bekymmer för vanligt folk är oklart. Det är ju knappast som att de här killarna och tjejerna behöver pendla till något arbete.

Fast nu är det ju inte så att det här handlar om några bostadslösa om i ren desperation ockuperar hus för att tillfälligt få tak över huvudet. Husockupanterna har i regel egen bostad eller är skrivna hemma hos mamma och pappa. Oftast har de dessutom det rätt bra ställt och skulle kunna köpa sin egen bostad om de ville. Fast å andra sidan, vem vågar investera i en bostad om vem som helst som känner att de har rätten till just den bostaden när som helst kan flytta in?

På ett sätt kan jag förstå husockupanternas resonemang. Jag vill också ha en bostad i centrala Stockholm. Helst ska den vara gratis. När jag tänker efter har jag velat det rätt länge nu så då borde jag väl ha rätt till det? Skit samma om någon redan äger lägenheten. Alla som äger något är ju rika kapitalistsvin som skapat sig sina förmögenheter på proletariatets bekostnad i det ekonomiska nollsummespelet.

Det har väl någon gång hänt att jag har kastat ur mig påståendet att personer som är verksamma inom marknadsföring är för lata för att arbeta och för fega för att stjäla. Men det är klart att de, precis som fallet är med andra yrkesgrupper jag hyser skepsis mot, är utövare av ett hantverk som antagligen kräver både kunskap och talang. Fast ibland skulle man vilja ha hört hur snacket gick när de kom fram till sina kampanjer. 

Som när man kom fram till att det nog blir kommersiellt om man kombinerar Apoteket med japansk skräckfilm, typ The Grudge. Första gången jag såg reklamen för Apoliva tänkte jag att det här är nog en infomercial för att man inte ska köra rattfull eller något i den stilen. Alla som ser på TV vet ju nu att man fortfarande är fyllehund dagen efter om man supit ordentligt kvällen före och att man blir smygfilmad och får skämmas om man har oralsex på fyllan. Eftersom obehagskänslan satt som en klump i magen från första sekunden när jag första gången såg Apolivareklamen tänkte jag att nu kommer det hända henne något hemskt för att hon druckit. 

Som alla som känner mig vet är jag inte någon utseendefixerad person. Tvärt om känner jag oro över den ytlighet som sprider sig i samhället. Det är bara att titta på alla modebloggar som florerar på Nätet och man inser att särskilt unga människor idag lägger allt för stor tid på att oroa sig för sitt och andras utseende. Samtidigt inser jag ju att ska man sälja en produkt så underlättar det om personen som man låter personifiera varan är attraktiv. Tumregeln är normalt sett att ska man sälja till killar underlättar det om det förekommer snygga tjejer eller macho killar som gör saker som killar tycker är skoj i reklamen. Vill man nå ut till kvinnor ska det vara lite lagom snygga tjejer som verkar leva det liv som kvinnor vill leva. Exakt vilken målgrupp folket bakom Apolivareklamen har ambitionen att nå genom att använda sig av en modell som ser ut som en rysk yxmördare från den sibiriska tajgan är oklart.

Givetvis finns det produkter som är lättare och produkter som är svårare att marknadsföra. Att det är svårt att göra en bra reklamfilm om folk som har ont i arslet förstår ju alla. De som gjort reklamen för AC3 Comfort har till exempel inte haft mycket att arbeta med, men ändå lyckats ganska bra med att göra ”analklåda” till ett begrepp på var mans läppar. Ska det då vara så svårt att göra en reklamfilm för hudvårdsprodukter särskilt lämpade för bleka skandinaver som konsumenterna inte får mardrömmar av?

Av olika anledningar har förberedelserna inför denna säsong gått mer eller mindre obemärkt förbi. Visst har jag hunnit med att titta på delar av säsongskrönikor och som hastigast tittat igenom vilka nya övergångar som blivit klara och tagit del av diverse rykten om spelarförvärv och dito förluster. Sammantaget gör detta att jag inte känner mig särskilt väl förberedd för årets Premier League-säsong.

Först ut är Chelsea som på Stamford Bridge kommer att ta emot Hull. Chelsky ska givetvis köra över the Tigers, särskilt med tanke på att ingen denna säsong lär underskatta Hull såsom var fallet under första halvan förra året. I mitt tycke är Jurij Zjirkov ett av årets mest intressanta nyförvärv. Jag blev förvånad att mannen som totalt dominerade vänsterkanten under EM inte köptes över till någon av de stora ligorna redan förra året, men det ska nu bli mycket intressant att se hur han klarar sig i Premier League. Även Andrej Sjevtjenko är tillbaka efter lånet till Milan samtidigt som laget, i mitt tycke, inte förlorat några tunga namn (när detta skrivs). För Hulls del kan man bara konstatera att Stephen Hunt inte alls låter som ett lika exotiskt nytillskott.

Premiärdagens två intressantaste matcher anser jag vara mötena mellan Blackburn och Manchester City respektive Stoke och Burnley. Frågan är om Mark Hughes nu har lyckats skapa ett fungerande lag. Spenderbyxorna tycks i alla fall ha varit på när man värvat Emmanuel Adebayor, Gareth Barry, Roque Santa Cruz och Carlos Tevez (bara för att nämna några). I det andra mötet är jag mest nyfiken på det klassiska laget Burnley som ju repat sig efter att ha varit nära upplösning under 1980-talet och nu åter spelar i högsta divisionen. Och svag som jag är för huliganism har jag alltid fascinerats av the Clarets ökända firma the Suicide Squad.

Premiärhelgens andra dag bjuder sedan på två matcher som jag helst inte vill missa. Först ställs Sebastian Larsson och hans Birmingham mot vår ärkerival Manchester United. Givetvis borde United vinna, men kanske vågar vi hoppas på att de startar denna säsong lika skakigt som förra årets. Saknaden efter Cristiano Ronaldo är självklart enorm, men jag tror även att Carlos Tevez kommer visa sig ha lämnat ett större tomrum efter sig än vad man kanske kunde förvänta sig. Det ska bli intressant att se hur många matcher den lilla judas Michael Owen kommer att spela för sin nya klubb innan han som vanligt blir skadad och borta resten av säsongen.

I helgens sista match tar Tottenham emot oss nere på White Hart Lane. Spurs har som vanligt värvat friskt, bland annat sugröret Peter Crouch, och kommer väl som vanligt att underprestera. Liverpool har å sin sida inte gjort några större förvärv, men har köpt in Glen Johnson från Pompey och hämtat hem Andrej Voronin från Borussia Dortmund. Saknaden efter Xabi Alonso och Alvaro Arbeloa kommer enligt mig vara stor och varför man släpper Jermaine Pennant är för mig en gåta. Jag måste erkänna att nyförvärvet från Roma, Alberto Aquilani, är helt okänd för mig, men ryktena om dennes skadebenägenhet är oroväckande. I vilket fall som helst hoppas vi som vanligt på ligatiteln, men ska jag vara ärlig (och det ska man ju) kändes det mer sannolikt inför förra säsongen.

Jag tillhör dem som är ganska trött på folk som använder benämningen gammelmedia på traditionell media. Det finns ju en anledning till att nyheter som sprids via etermedia eller tidningar inte är lika sensationella eftersom källor måste kontrolleras och ansvar måste tas för spridningen. Inom den så kallade bloggsfären, där man ju kan skriva vilken skit som helst utan att ta ansvar för det, handlar det till stor del om ”sanningar” som sprids på ett sätt som närmast liknar viskleken. Tas inte ”sanningarna” upp i traditionell media beror det på att pk-samhället eller judemedia försöker tysta ned och kontrollera nyheterna. 

Ibland hänfaller dock även seriös media till sensationsjournalistik. Den senaste flugan är svininfluensan. För ett par år sedan var det ju fågelinfluensan som skulle ta död på oss alla och innan dess var det SARS. Jag vet inte om Unibet tar emot spel på svininfluensan, men jag skulle gärna sätta ett par hundra på att mänskligheten inte går under den här gången heller. Jag förstår att kvällstidningarna, som ju vill sälja lösnummer, försöker skrämma upp allmänheten. Men varför ska normalt sansade morgontidningar som Svenska Dagbladet hänga på tåget? Till och med (S)R:s P3 satte av programtid till att låta personer av tveksam psykisk status ringa in och oroa sig för hur det skulle gå när alla blev sjuka. 

Personligen bryr bryr jag mig väl inte så värst mycket om folk vill vara oroliga för att få svininfluensan. Det verkar vara ett mänskligt behov att känna ångest för något och när det moderna samhället som vi lever i inte bidrar med några verkliga problem måste vi hitta mer eller mindre långsökta domedagssenarion att oroa oss för. Det som däremot irriterar mig är att den här skrämseljournalistiken kostar samhället stora summor som skulle kunna användas bättre. En av personerna som idag ringde in till P3 var upprörd för att läkaren inte testat henne för svininfluensan på grund av att risken att hon skulle ha den var minimal. Vad frustrerande det måste vara för läkarkåren att kämpa med obstinata patienter som ställer sina egna diagnoser. Det kanske skulle vara lättare om alla istället googlade sina symptom och sedan gick till Apoteket själva och köpte den medicin de trodde sig behöva.

För övrigt infaller idag (den 23:e juli) årets första skattefria dag. Fram till idag har alla pengar vi tjänat gått till att våra sjukpensionärer ska ha en dräglig tillvaro, men från och med idag är årets skatter betalda. Dessutom infaller dagens skattefria dag två veckor tidigare än vad den gjorde innan valet 2006. Fast det är klart, ska alla springa och vaccinera sig mot en influensaform som globalt hittills skördat lika många liv som den vanliga influensan varje år tar under endast en dag bara i Sverige kanske vi får inför ett par ytterligare skattedagar till nästa år.

Winston Churchill sade en gång att ”den som inte är liberal vid 20 har inget hjärta. Den som inte är konservativ vid 40 har ingen hjärna”. Jag börjar tro att det stämmer. Jag har alltid berömt mig själv med att ha en liberal inställning gentemot det mesta i min omgivning. Min grunduppfattning har varit att det som inte skadar någon annan ska en medborgare kunna få syssla med utan statliga restriktioner eller förföljelser.

I takt med att jag blivit äldre har jag dock noterat allt fler konservativa tankar som slagit rot i mitt medvetande. Precis som andra sura gamla gubbar har jag, när jag ställts inför irriterande beteenden och företeelser, tänkt att någon djävla ordning måste det väl ändå vara. Och nu verkar det som att den åsiktsbuffé som Alliansen dukat upp även har en rätt som kan tillgodose detta behov i form av Göran Hägglunds kristdemokrater.

Det känns lite grann som att allianspartierna har lekt hela havet stormar under de senaste åren. Gråkonservativa Centerpartiet har gått ifrån att vara ett jordbruks- och sossekramande parti till att bli det mest liberala och företagsvänliga partiet samtidigt som Moderaterna har förnyat sig och blivit i princip som socialdemokraterna, det vill säga ett parti där alla åsikter får plats. Folkpartiet har å sin sida övergått till att bli ett enfrågeparti som bara vill prata skola, vilket kanske är lika väl med tanke på att de är republikaner. Den yta på spelplanen som helt plötsligt var tom var den på den yttersta högerkanten och Hägglund visar prov på fingertoppskänsla när han nu styr över sitt tynande parti åt höger och samtidigt återinför värdetänkandet inom svensk politik.

Precis som Per Gudmundsson påpekar i sin krönika i söndagens Svenska Dagbladet är en gemensam värdegrund egentligen en förutsättning för ett liberalt samhälle. Den här gruppen i samhället som Hägglund nu vill göra sig till talare för, alltså vi vanliga medborgare som har ett jobb och inte lever på bidrag, vill egentligen ha så lite med staten att göra som möjligt. För att kunna utöka den individuella integriteten behövs värderingar som ersätter den statliga kontrollen över individen.

Den typ av konservatism som Hägglund förespråkar är alltså ingen inskränkt lära utan snarare ett komplement till de liberala inslagen i Alliansens politik. Moralkakorna och predikandet kan vi gott överlåta till det socialistiska blocket. Det är är ju trots allt deras paradgren.

Det är väl det man ska vara antar jag. Själv har jag aldrig förstått varför man ska känna stolthet för sin etnicitet. Jag kan känna stolthet över vårt kungahus och att internationellt berömda personer som Zlatan Ibrahimović och Ingemar Bergman är svenskar, men jag känner inget större behov av att vifta med svenska flaggan eller sjunga med i nationalsången. 

Kanske beror min bristande nationalstolthet över att jag ganska ofta skäms å mina landsmäns vägnar. Som nu senast när tidningarna rapporterade om att en rasistisk lynchmobb i Vännäs jagat iväg byns flyktingar. Orsaken ska ha varit att en person som bodde på flyktingförläggningen slagit en svensk kvinna. Vännäs har tydligen under en längre tid lidit av rasistiska stämningar som legat och pyrt och efter misshandelsfallet bestämde sig ett 40-tal individer för att nu fick det vara nog. Efter ett par nätters attacker mot flyktingförläggningen togs beslutet att evakuera flyktingarna till andra orter. 

Jag vet inte om det är en fördom, men jag har alltid haft bilden av att glesbygdsbor, såsom de i Vännäs, har mer xenofobiska böjelser än genomsnittssvensken. Kanske har det att göra med inavel eller brist på intryck och erfarenheter utanför den egna kommungränsen. I vilket fall så passar givetvis ”nationalisterna” på att slå på stora trumman för att väcka den lokala opinionen. Svenska män slår aldrig kvinnor, det vet ju alla. Innan massinvandringen och det mångkulturella samhället drabbade oss var kvinnomisshandel (och våldtäkt) en okänd företeelse. Så ut med främlingarna så är alla problem lösta. 

Fast kanske var min fördom gentemot glesbygdsborna, precis som de flesta fördomar, inte helt överensstämmande med verkligheten. Man vet inte i nuläget om alla som deltog i mobben var vännäsbor eller om händelserna dragit till slödder från andra delar av landet. Efter attackerna mot flyktingförläggningen har även flera manifestationer mot rasism hållits i Vännäs som fått stor uppslutning. Så uppenbarligen finns det många vännäsbor som vi inte behöver skämmas över.

Jag har alltid fascinerats över att unga tycks må allt sämre trots att de på alla sätt har det betydligt bättre än tidigare generationer. Dagens unga känner sig stressade och upplever att de har stora krav på sig. Lite underligt kan tyckas när kraven i skolan helt tagits bort och den ekonomiska situationen för de flesta unga begränsar problemen till vilken modell av jeans eller mobiltelefon som man ska önska sig av mamma och pappa. 

Dock så uppger tonåringarna att de mår dåligt och för mig har det här varit en gåta. Framförallt tycks flickor och unga kvinnor brottas med kroniskt dålig självkänsla och prestationsångest. För ett par månader sedan fick jag av en slump insyn i en värld eller snarare ett utbrett beteende som jag tror kan vara en förklaring till det dåliga måendet. Även om vi regelbundet matas med nyheter och varningar för ungas sätt att använda Internet har jag inte haft en aning om hur utbredd promiskuiteten varit. 

I samband med den kopplerihärva som nu håller på att nystas upp har fokus hamnat mest på den rena prostitutionen som fått ett uppsving genom alla de chattsidor och communities som idag finns att tillgå på Nätet. Visst är det lätt att uppröras över att äldre män utnyttjar sin ekonomiska ställning för att köpa sex av ofta väldigt unga flickor, men jag tror även de ”frivilliga” sexuella kontakter som förmedlas via Nätet kan ha en negativ inverkan på självbild och självkänsla.

Långt ifrån alla killar och män som ligger ute och skannar av internetsidor eller MSN Messenger har någon ambition eller behov av att lägga upp kontanter för att komma till. Sidor som nu stängda Aftonbladets chatt översvämmades av flickor i nedre tonåren som sökte sexuella kontakter. Ibland i syfte att tjäna lätta och snabba pengar, men oftast för att de ville söka bekräftelse eller var rastlösa att bli av med oskulden.

Problemet är att de killar som kontaktar de här flickorna kanske inte är den bästa sorten. Själv träffade jag nyligen på en snubbe i 35-årsåldern som enbart tycks umgås med flickor som är 15-20 år yngre. Ofta är de här killarna ganska manipulativa och genom att hantera flickorna som en handelsvara vänner emellan och intala flickorna att de egentligen bara duger till en sak skaffar de sig total kontroll. Steget till att ta betalt för sina tjänster är inte så värst långt när självkänslan helt försvunnit.

Jag vill inte alls låta som någon moraltant (vi kommer ju alla ihåg vilken kölhalning Katrin Zytomierska fick utstå när hon sa att det var fel att ha analsex mot sin vilja), men den här beteendet äcklar mig. Givetvis är det positivt med den sexuella frigörelse som framförallt kvinnorna uppnått under det senaste seklet. Inte heller ser jag något moraliskt fel i att sälja sin kropp om man nu väljer att göra det. Problemet som jag ser är att den här liberala synen på sexualiteten i kombination med informationssamhället skapar en massa problem som gör att många unga mår piss.

Jag tillhör de som stör sig på att folk påstår att alla brott begås av invandrare. Min egen erfarenhet får landets anstalter bekräftar visserligen att vissa invandrargrupper är överrepresenterade innanför murarna (exempelvis finnar och romer), men att utifrån den etniska sammansättningen på enstaka säkerhetsavdelningar generalisera och påstå att majoriteten av landets intagna är utlänningar är fel. Dessutom är ju de andra och tredje generationens invandrarungdomar som oftast utpekas inte utlänningar i ordets rätta betydelse.

Men ska man nu vara emot att kriminella utlänningar kommer till vårt land kan vi väl börja med att skicka hem Annika Östberg Deasy till USA igen med vändande flyg. Som vanligt är det alltid oerhört synd om svenska kriminella som sitter i utländska fängelser oavsett vad de gjort.

För det första går det att ifrågasätta hur stark hennes koppling till Sverige egentligen är. Redan i tioårsåldern utvandrade Annika med sin mor till Kalifornien. Där övergavs hon tämligen omgående och spenderade en period hos styvfaderns släktingar tills hon som tolvåring dömdes till ungdomsfängelse. 13 år gammal rymde hon sedan till San Francisco och försörjde sig sedan som prostituerad och blev narkoman. Därifrån rullade det på såsom det brukar när man missbrukar droger och ägnar sig åt andra olagligheter.

Fast, visst måste man tillstå att Annika haft en hel del otur också i sina dagar. Först hittades en knivmördad man i hennes lägenhet och Annika som givetvis var helt oskyldig dömdes för dråp. När det straffet var avtjänat råkade två personer vid två skilda tillfällen bli ihjälskjutna när de träffade på Annika. Återigen var hon helt oskyldig, hon hade ju bara laddat om vapnet. Rätten insåg dock inte hur oskyldig Annika egentligen var och dömde henne till 25 år till livstid.

Som alltid när svenskar varit ute och begått brott i utlandet vill vi så snart som möjligt få hem dem så att de kan börja leva på våra skattepengar. Annika ville givetvis också hon hem. Amerikanska fängelser är ganska tuffa ställen och med tanke på att svensk media visste hur oskyldig hon egentligen var kunde hon säkert vänta sig en relativt kort fängelsevistelse om hon överfördes till Sverige.

Tillslut kom det att dröja närmare 28 år innan Annika äntligen fick komma hem. Ekonomiskt blev sannolikt mordet en bra affär genom att hon tjänat pengar på en biografi och en egen hemsida. Med tanke på hur länge heroinister brukar leva när de är ute i det fria har hon även fått en hel del bonusår jämfört med om hon inte åkt in. Dessutom är hon ju nu bästa kompis med sin mor. Samma mor som lämnade henne vind för våg i ett främmande land när hon var 10-11 år.

Det skulle vara intressant att leka med tanken på att en liknande kampanj skulle dras igång för att få Jackie Arklöv och Andreas Axelsson frisläppta (jag är säker på att Tony var den som sköt...). De sitter ju på livstidsstraff för samma brott som Annika och mig veterligen är ingen av dem dömd för dråp sedan tidigare.

Nej, nu var det ju inte Dressman jag tänkte på utan på nyheten om att forskare nu tror att de identifierat den gen som ligger bakom manlig infertilitet. Förutom att det kan innebära att infertila män i framtiden ska kunna bli fäder öppnar det även upp för framtagandet av ett manligt p-piller.

Nu kanske vi inte ska ha allt för stora förhoppningar om att p-pillrena kommer ut i handeln inom den närmsta framtiden. Det är ju inte första gången som man släpper liknande nyheter och skulle det denna gång vara ett verkligt genombrott på gång måste först läkemedlet tas fram och sedan testas. Jag skulle gissa att det kommer ta år innan det går att gå in på Apoteket och köpa den fördiga produkten.

Skulle resultatet verkligen bli ett fungerande p-piller för män så ligger det nog så långt i framtiden att jag inte kommer att ha någon användning av det, men det hade varit uppskattat i min ungdom. Jag är personligen ingen kontroll-freak, men jag gillar känslan av att ha kontroll över mitt eget liv. Med vetskapen om att man själv har ett sådant livsavgörande beslut i sin egen hand skulle man nog ha sovit bättre ganska många nätter.

Så var det återigen dags (för vilken gång i ordningen?) att ge sig ut och handgripligen protestera mot den västerländska livsstilen genom att ge sig på och förstöra sina medmänniskors egendom. Den här gången var orsaken till uppståndelsen president Barack Obamas eriksgata genom Europa och Mellanöstern. Lite ironiskt kan tyckas med tanke på att Obama har en nästintill mytisk status bland de förvirrade medelklass-ungdomar som utgör huliganernas hårda kärna.

I London är poliskåren efter årtionden med fotbollsrelaterat våld väl drillad i grenen att hantera diverse slödder och skadorna tycks under G20-mötet ha begränsats till att skyltfönster som fick symbolisera det strukturella förtrycket (av västerländska medelklassungdomar?) krossades. En demonstrant dog i och för sig. Kanske delvis på grund av att hans kamrater som en solidarisk handling valde att attackera alla som försökte hjälpa honom. Det hela får väl ses som ett olycksfall i arbetet som kan inträffa när man på heltid ägnar sig åt att manifestera sin politiska ståndpunkt genom att sätta eld på allt brännbart.

I Frankrike kan man ju tycka att de borde vara vana vid demonstrationer vid det här laget. När man ser bilderna från NATO-mötet där påminner det dock mest om en krigszon på Balkan. Kanske valde polismakten att kapitulera inför övermakten. Det är ju en gammal fransk paradgren som används som en universallösning när det är lite motigt.

Det kan vara en fördom, men min bild av den turkiska ordningsmakten är att de inte lägger fingrarna emellan när störningar mot den allmänna ordningen ska hanteras. Kanske är det därför som jag inte läst något om oroligheter under Obamas besök i Istanbul och Ankara. Kanske är det en lite cynisk förklaring till att den revolutionära glöden tvärt tycks ha falnat.

Hur som helst är jag fascinerad av det här sättet att bedriva opinionsbildning. Själva våldet tycks vara målet i lika stor utsträckning som ett medel och av någon anledning tycks mer moderata vänsterkrafter (i den mån dylika existerar) ha fruktansvärt svårt att ta avstånd från ligisterna. Mona och Lars och de övriga i den röd-gröna röran tycks bli lika förvånade varje gång som de demonstrationståg som de deltar i urartar till regelrätta gatustrider.

Ibland undrar jag lite hur de här yrkesligisterna resonerar när de ger sig ut på gatorna för att bekämpa det samhälle som möjliggör deras bidragsberoende livsstil. Anser de verkligen att de för den tysta massans talan på gatorna? Troligtvis tänker de inte alls. Eller var finns logiken i att vifta med sovjetiska symboler när man demonstrerar mot NATO:s inblandning i Afghanistan? Man kan ju bara le åt eländet och glädjas åt att vi lever i en del av världen där vi tillåts manifestera våra åsikter. Och denna rättighet ska givetvis gälla för alla, även dessa dårar.

Att det är skillnad på folk och folk även i en socialistisk utopi som Sverige kan väl ingen argumentera emot. Inom få områden blir det tydligare än inom den politiska sfären. Nu senast har det exemplifierats av skandalerna kring de socialdemokratiska politikerna Jan-Emanuel Johansson och Wanja Lundby-Wedin. OK, Wanja kanske inte formellt är en socialdemokratisk politiker, men eftersom vi bor i en bananrepublik där LO har inflytande nog att tillsätta och fälla regeringar och SAP har makt att till- och avsätta LO-basar så drar jag dem över samma kam.

Ställer vi ovanstående namn i relation till Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò blir det tydligt att olika måttstockar gäller för de båda blocken. De senare var tvungna att avgå ur regeringen på grund av att de inte betalat sin TV-skatt. Jan-Emanuel å sin sida har stått och propagerat för subventionerade hyror så att det övre skiktet i samhället ska kunna bo billigt innanför tullarna på arbetarnas bekostnad samtidigt som han försökt få ut femsiffriga belopp i veckohyra för sina ägda fastigheter. Wanja har å andra sidan beklagat sig över de ökande klyftorna i samhället samtidigt som hon skrev under det papper som gav Christer Elmehagen en pension på 60 miljoner kronor som kommer att tas från kapitalet i AMF Pension.

Kanske beror detta barocka förhållande på att svenskt etermedia är så politiserad. Visst kan jag förstå att man som S&VT-journalist blir lite upprörd över att någon låtit bli att betala den TV-skatt som finansierar deras löner, men samtidigt måste det ju finnas någon känsla för proportioner. Drar man igång mediedrevet för obetald TV-skatt borde man väl åtminstone kunna låtsas bli upprörd över dubbelmoralen inom ”arbetarrörelsen”. Även om jag generellt sett inte har alltför höga tankar om den så kallade bloggsfären måste jag tillstå att många bloggare i de här fallen har lyft fram skandalerna som etablerad media gjort sitt bästa för att tysta ner.

För att avsluta detta inlägg i en positiv anda kan vi ju bara konstatera att framförallt skandalen runt Wanja och AMF kommer vara en belastning för det röda laget inför nästa val. De nära banden till fackföreningarna gör att även Monas rykte svärtas ned när LO-basen pytsar ut arbetarnas framtida pensioner när gigantiska bonusar ska betalas ut till AMF Pensions chefer. Att chefsredaktörer försöker påverka sina krönikörer till att ha en mer partitrogen linje kanske lirade förr, men i dagens öppna informationssamhälle där allsköns källor ser till att nyheterna ändå läcker ut känns förfarandet lite dammigt Sovjet.

En sak som präntades in i mitt medvetande redan när jag var liten var att man inte skulle sparka på dem som ligger. Nu vet jag inte om det är så att Liza Marklund ligger egentligen, men efter diskussionerna kring Gömda kanske hon i alla fall gråtit några gånger på väg till banken. Själv kunde jag inte bry mig mindre om i vilken utsträckning Gömda är en sann historia. Mest beroende på att ingen del av min världsbild baseras på något som Liza påstått i sina alster.

Fast ibland är hon ju underhållande. Som när hon gick ut och varnade för EU:s gigantiska experiment. Detta består i att EU beslutat att den gamla sortens glödlampor på sikt ska fasas ut till förmån för de mer effektiva lågenergilamporna. Liza påstår att tidplanen för det här är ganska forcerad och att glödlampan ska vara helt borta ur sortimentet inom ett par år. För Liza, som är ”elallergiker”, är denna utveckling ett dråpslag.

För egen del är jag hyffsat skeptisk till miljöaspekten av lågenergilampor eller World Earth Hour. Att släcka lamporna i bostadshus känns ganska fånigt med tanke på att energin som förbrukas i hemmen är en piss i havet i förhållande till vad industrin förbrukar. Dessutom är ju elektricitet den renaste formen av energi som vi har att tillgå. Förutsatt då förstås att denna produceras i vatten- eller kärnkraftverk och inte i något skitigt kolkraftverk. Dock har jag bytt till lågenergilampor hemma hos mig. Framförallt för att de håller mycket längre än vanliga glödlampor.

För  ”elallergiker” är dock lågenergilampor en katastrof. Som alla stråltanter sitter Liza på information som av olika anledningar gått övriga samhället förbi och hon kan berätta att lågenergilampor skapar kraftfält som innebär obehag hos personer som inte tål el. Dessutom får dessa energifält korna att sina(!). Jag har för mig att det för något sekel sedan varnades för samma konsekvenser om man skulle bygga ut järnvägen på landsbygden.

Med risk för att framstå som lika enkelspårig som FI eller MP (det är ju stora bokstäver som gäller numer inom politiken), men jag tänkte än en gång ta upp det motsägelsefulla i vänsterns förhållningssätt till islam och muslimerna. Frågan har ju återigen blivit aktuell i och med att Malmö Stad med Iilmar Reepalu skämt ut sig å våra vägnar med sitt löjeväckande beteende kring den stundande Davis Cup-matchen mot Israel.

I mitt tycke är svenskar ett mycket xenofobiskt släkte, vilket ofta tar sig uttryck i en uttalad islamofobi. Denna rädsla för det främmande är nog inget typiskt för just svenskar utan jag tycker att det i de flesta europeiska länder finns exempel på detta. Kanske har det att göra med den besatthet av nation och kultur som präglat den modernare europeiska historien, men som bekant finns det ingen regel utan undantag. Ett sådant, egentligen mycket motsägelsefullt, undantag har vänstern valt att göra för det mest vidriga uttrycket för islam; den fundamentalistiska terrorismen.

Jag tvekade länge innan jag valde att lägga ut filmen Fitna av Geert Wilders nedan eftersom jag egentligen tycker att det känns som ett ganska unket försök att underblåsa de motsättningar som redan finns mellan olika etniciteter i Europa. Anledningen till att jag ändå gör det är att den på sitt sätt beskriver vänsterns komplexa förhållande till islam genom att dels hetsa mot det avvikande med skrämselpropaganda samtidigt som personer som Lars Ohly och Iilmar Reepalu tävlar om vem som tycker bäst om Hamas. Vad de senare går för visas för övrigt tydligt i filmen, även om jag personligen tycker att det vänder sig i magen bitvis.

Så, samtidigt som vi alltså ska känna rädsla för trevlige och sekuläre Ahmed som vi bor granne med så uppmas vi av LassO och Iilmar att ta ställning för fundamentalisterna i Hamas och Hizbollah. Det kan väl inte bara vara jag som blir lite lätt förvirrad och undrar vad som ligger bakom detta bakvända resonemang. En fullgod förklaring fick jag från bloggaren Aqurette som levererar teorin om att vänsterns vurm för radikal islamism beror på att denna, i likhet med socialismen, i sann kollektivistisk anda tar avstånd från individens rättigheter och kapitalism. Judendomen å andra sidan representerar allt det som socialisterna föraktar med den liberala demokratin.

Egentligen hade jag tänkt att skriva om något helt annat idag, men när jag till morgonkaffet såg Svenska Dagbladets löpsedel var temat ganska givet. Hovet har ju nu tillslut tillkännagivit att kronprinsessan Victoria och hennes Daniel har förlovat sig. Den folkliga intresset kring frågan har till och med fått republikanska Sveriges Radio att hela dagen bevaka händelseutvecklingen i och kring slottet.

Jag måste tillstå att jag bävat lite inför den här dagen som vi ju alla visste skulle komma. För det fösta har det berott det på att jag principiellt är mot kvinnlig tronföljd om det finns tillgång till manliga ättlingar. Till stor del baseras mitt motstånd på det sätt som vänstern drev igenom grundlagsändringen 1980 vilket jag sett som ett första steg mot monarkins avskaffande. Dock måste jag tillstå att Victoria tycks vara bättre lämpad till att regera än sin bror. Och det finns ju många bra exempel på drottningar som varit utmärkta regenter; Elizabeth I och II av England för att nämna två.

Min andra invändning mot förlovningen var just det faktum att Daniel är vad man brukar kalla en man av folket. Jag har nog varit lite orolig för att skimret kring kungafamiljen skulle avta om den blev för folklig. Att han ser ut som en kortvuxen vaxdocka när han figurerar i pressen har väl kanske inte hjälp honom att stärka sina aktier hos mig, men de flesta tycks vara överens om att han är en hyvens kille. I vilket fall måste man ju tillstå att han, till skillnad från många av kungabarnens andra bekanta, inte givit upphov till några svarta rubriker på grund av svinerier i Båstad eller på Stureplan.

Det går inte annat än att hålla med om att tidpunkten för tillkännagivandet på många sätt är väl ”timat”. Att gifta sig samma år som ätten firar 200 år på tronen kommer på ett positivt sätt sätta fokus på monarkin som styrelseskick. Och jag skulle gissa att även regeringen är tacksamma för att i dessa dystra tider under ett valår få något att fira som kanske får medborgarna på bättre humör. Även jag, som ju från början varit lite skeptisk till giftermålet, kunde idag inte hjälpa att dras med i upphetsningen. Så det återstår väl inte annat än att gratulera Victoria och Daniel till förlovningen!

Ibland kan jag förstå att folk tycker att vår form av representativ demokrati där våra företrädare kan gömma sig bakom partilinjen är stelbent och i otakt med folkviljan. Tyvärr finns det väl heller inga tecken på att vi inom den närmsta tiden kommer få personval av politiker som direkt måste ansvara för sina beslut inför väljarna. Desto mer stimulerande känns det då att vi för närvarande styrs av en allians som lägger gamla dogmer åt sidan och anpassar sig till den verklighet som medborgarna befinner sig i. För inte kan det vara så värst demokratiskt att en rådgivande folkomröstning som genomfördes för snart 30 år sedan ska diktera förutsättningarna nu?

Förutom att Alliansens energiuppgörelse är en anpassning till väljarnas vilja är det en symboliskt viktig fråga eftersom det tidigare varit en akilleshäl för borgerliga regeringar. Det känns som att Socialdemokraterna haft kärnkraften som ett trumf som kunnat spelas ut för att visa på borgerlig splittring. Genom att centerledningen nu släppt sin rabiata nej-linje (64% av C-väljarna vill ersätta gamla reaktorer med nya) och SAP nu sitter i knät på tillväxtmotståndare som MP och V är rollerna helt plötsligt ombytta.

Själv är jag inte riktigt lika optimistisk som Ulf Nilsson som ju tror att Alliansen genom överenskommelsen vann nästa val. Förutom att svenskar i regel är konservativa och skeptiska till förändring så skulle det behövas massiva folkbildningskampanjer för att få folk att förstå konsekvenserna av en fortsatt nedrustning. Dessutom så är fördomarna mot och missförstånden kring kärnkraften fortfarande stora. Jag kräver inte att alla ska skaffa sig en examen i fysik, men hur argumenterar man egentligen med personer som tror att folk som kommer i kontakt med kärnkraftsavfall brinner upp?

Dock har jag full förståelse för att människor är rädda för kärnkraften. Personligen tycker jag inte att det är en optimal energiform på något sätt. Men tittar vi på fakta och lägger tyckande åt sidan för en stund inser vi snabbt att det med dagens förutsättningar är det enda alternativet. Fakta är inte alltid så lättsmält och skoj, men låt oss ta ett litet räkneexempel: Vattenkraft kostar cirka 10 öre/kWh att producera, kärnkraft 12-15 öre/kWh, kol- och olja 30-40 öre/kWh och vindkraft uppemot 80 öre/kWh. Dessa siffror avser rena produktionskostnader i existerande anläggningar när ingen hänsyn tas till skatter och subventioner som framförallt drabbar växthusgasalstrande produktionsformer. En intressant aspekt av vindkraft är att det idag går åt mer energi att producera ett vindkraftverk än vad vinkraftverket i sig förväntas producera under sin ekonomiska livslängd. Inte så värst hållbart kanske.

Eftersom jag själv är född och uppväxt på en ort som tillhör landets allra mest elberoende är frågan för mig ganska enkel. Förbättras inte tillgången på billig energi snart kommer det inte finnas varken arbetsgivare eller samhälle kvar på orten om en 15-20 år och givetvis är det viktigt att folk får det klart för sig. I ett land som vårt där bruttolönerna för blåkragearbetare är på tok för höga (nota bene, jag talar inte om nettolön) och industrin därför är beroende av energikrävande maskiner för sin konkurrenskraft är tillgången på billig elektricitet en förutsättning. Ibland undrar jag hur vänstern och deras väljare i framtiden tänker att alla bidrag ska finansieras när de slutligen lyckats jaga iväg de industrier om en gång såg till att vi blev ett av världens rikaste länder.

Idag för 64 år sedan nådde Röda Armén fram till koncentrationslägret Auschwitz och det närliggande förintelselägret Birkenau (Auschwitz II). Vid tiden för befrielsen hade en majoritet av lägrets fångar skickats på en dödsmarsch till andra läger inne i Riket, men runt 7,000 fångar fanns kvar när ryssarna kom. Sedan 1999 har vi i Sverige högtidlighållit den 27:e januari som en nationell minnesdag och 2005 deklarerade FN att dagen var en internationell minnesdag.

Egentligen hade jag inte tänkt skriva något om minnesdagen, men med tanke på att Nätet idag kryllar av mer eller mindre öppet antisemitiska inlägg känns det som att man ändå borde uppmärksamma dagen. Det är sällan jag sympatiserar med socialliberala Dagens Nyheter, men jag tycker att Lisa Bjurwald idag på ett mycket bra sätt i sin ledare sammanfattar den stämning som råder idag. Precis som Bjurwald äcklas jag över liknelserna som dras mellan Israel och Nazityskland och den retorik som den politiska debatten domineras av. Det är ju helt surrealistiskt att man kan använda kriget runt Gaza som en ursäkt för att bränna ner judiska lokaliteter i Sverige. Dessa aktioner drabbar ju personer som i de allra flesta fall inte har någon som helst koppling till staten Israel, utan deras enda ”brott” är att de är judar.

Jag inser att det kan vara svårt att förstå omfattningen i Förintelsen. Man kan möjligtvis föreställa sig hur en massavrättning av 10,000 judar i Ukraina 1941 skulle ha sett ut, men att ta in att miljontals människor avlivades som djur av den enda anledningen att de tillhörde fel ras, hade fel sexuell läggning eller religiös tillhörighet är nästan omöjligt. Det är den enda ursäkt jag kan komma på när vänstermänniskor drar paralleller mellan nationalsocialisternas utrotningspolitik och 1,300 människor som dödats i ett regelrätt krig. Visst finns det civila bland dessa dödsoffer, framförallt på grund av att Hamas använt civila som mänskliga sköldar när de attackerat israelerna från skolor och sjukhus, men som vår utrikesminister lakoniskt konstaterade i samband med Irakkriget: ”Det här är krig. Och i krig dör det folk”.

En koppling mellan nazismen och kriget i Gaza finns det dock. Att kommentera situationen i Gaza utan att nämna Hamas och raketbeskjutningen är ungefär som att förklara varför Dresden bombades utan att nämna Hitler och nationalsocialismen. Därmed inte sagt att det som händer i Gaza är ok. Det har säkerligen begåtts förbrytelser mot folkrätten även på den israeliska sidan och dessa ska givetvis utredas. Det jag efterlyser är snarare en mer saklig debatt som inte osar så mycket av gammal klassisk antisemitism. Vad säger du Per Gahrton, klarar vi av det?

Jag vet inte varför jag fortsätter att utsätta mig för Annika Lantz gälla stämma och hennes tröga sidekicks (jag har fortfarande inte hört vad han heter) politiskt korrekta plattityder som oftast inte har någon relevant koppling till ämnet som diskuteras. Kanske har det med någon förträngd machosistisk ådra att göra, men antagligen är förklaring så enkel att det är den enda radiokanal som går att ratta in i byn som jag bor i.

Fast ibland blir det ändå bra radio om de har någon intressant gäst att intervjua. När Nyamko Sabuni var där häromveckan blev det riktigt intressant. Sabuni är en av de politiker i vår regering som jag hyser störst respekt för och jag blev imponerad av att hon hela tiden lyckades hålla en så saklig ton. Känslan var att Annika tillslut fick bita sig i tungan för att inte kalla Sabuni för en ”uncle Tom” (eller husneger som vänsterskribenter gärna säger) eftersom hon inte alls höll med om de slutsatser som Annika och sidekicken innan intervjun kommit fram till skulle vara allenarådande.

En av de saker som Sabuni avfärdade var företeelsen kvotering. Förutom det uppenbara exemplet som Sabuni själv utgör att en person i vårt land oberoende av etnicitet och kön kan uppnå vilken position som helst om de bara har rätt kompetens argumenterade hon framgångsrikt för att medborgarna själva borde ha bestämmanderätt över sina liv. Eller som Sabuni uttryckte det; att hålla på med kvotering till exempelvis bolagsstyrelser är ju samma sak som att staten skulle tvinga folk att måla om sitt hus för att så många hus i kvarteret hade samma färg. ”Men om du måste välja en kvotering, då! Vad skulle du då kvotera?!!”, frågade Annika. Tillslut gick Sabuni med på att föräldraförsäkringen kanske, om det var absolut tvunget, kunde kvoteras utan alltför stora negativa konsekvenser för individen.

Jag gillar liknelsen med att måla om huset. För det är ju precis det som det handlar om när man kvoterar. Med den skillnaden att jag nog hellre skulle måla om mitt hus än att låta någon som blivit inkvoterad ansvara för mina surt förvärvade besparingar som jag investerat i ett företag. Eller som det senaste exemplet när man slopat styrkekraven för brandmän för att öka mångfalden. Kanske är jag pragmatisk, men för mig känns det faktiskt ganska oviktigt vilken etnicitet, kulturell bakgrund, sexuell läggning eller vilket kön brandmannen som kommer till min undsättning har. Skulle jag av någon anledning inte vara i stånd att ta mig ut för egen maskin ur ett brinnande hus skulle jag nog anse att det viktigaste för stunden var att personen ifråga hade den fysiska styrka som krävs för att släpa ut mig ur huset.

Igår såg jag filmen The Brave One. Filmen handlar om en radiopratare, spelad av Jodie Foster, som tillsammans med sin fästman råkar ut för ett gäng råskinn i Central Park. Fästmannen blir ihjälslagen och själv blir hon liggande i koma i tre veckor innan hon repar sig. Efter misshandeln upptäcker hon att inget är sig riktigt likt och att hon måste lära sig att leva med den ständigt närvarande rädslan. Gator och miljöer som tidigare kändes som hemma tedde sig plötsligt hotfulla. Samtidigt måste hon på något sätt hantera det hat och hämndbegär som kränkningen fött.

En av mina bekanta misshandlades för många år sedan. Jag kommer ihåg att vi ibland tyckte att han betedde sig lite underligt när vi var ute på krogen. Det var som att han alltid såg sig över axeln och aldrig riktigt slappnade av. Då, när jag var ung, hade jag lite svårt att förstå denna rädsla. Som ung grabb är man ju odödlig och jag tror inte det är någon lögn att påstå att jag inte var rädd för något. Med åren har jag dock insett att man som man har oddsen mot sig när det handlar om rån och överfall och att det faktiskt är ganska troligt att man kommer hamna i en sådan situation vid något tillfälle. Därför kan det hända att när jag nu rör mig ute kvällstid känner en viss olust och att kroppen liksom förbereder sig för det värsta.

Som filmen så väl beskriver så består kränkningen vid exempelvis en misshandel av att gärningsmannen dels genom våldet inte respekterar offrets värde som människa och dels fråntar offret makten över sin person. Alla som någon gång haft handfängsel på sig vet hur lätt det är att känslan av maktlöshet ska infinna sig. Och det är just för att återkräva den makten som huvudpersonen i filmen väljer att beväpna sig. Det har väl även jag gjort vid enstaka tillfällen, men framförallt har jag de där gångerna när olustkänslorna gör sig påminda i mörka gränder kommit på mig själv med att tänka att en revolver nog skulle göra att situationen skulle kännas tryggare.

Nu skulle jag aldrig komma på tanken att börja bära kniv eller skjutvapen och jag är principiellt emot att medborgarna ska göra det. Det är ett misslyckande för staten att många idag anser att de laglydiga ska organisera sig för att freda sig mot de kriminella. För egen del skulle jag inte bära vapen kanske främst av den anledningen att jag inte tror att det skulle hjälpa mig att freda min person eller egendom nämnvärt eftersom jag med största sannolikhet inte skulle hantera vapnet lika effektivt som eventuella gärningsmän. Och då är det ju bara meningslöst att eskalera våldet genom att själv höja insatsen.

En annan, mer filosofisk, anledning till att jag är emot att bära vapen är att skillnaden mellan mig som ”offer” och de som är gärningsmän då skulle suddas ut. På vilket sätt är jag bättre än dem om jag använder samma medel? Jag är övertygad om att alla är kapabla till att allvarligt skada eller till och med döda en annan individ i någon situation, men jag skulle inte vilja veta hur det känns att ha gjort det även om personen kanske förtjänade det.

 I slutet av filmen verkar huvudpersonen komma till någon slags ro när hämnden är utkrävd, men samtidigt tror jag ändå att hon med facit i hand gärna skulle ha haft det ogjort. Just hämndtemat med den tillhörande grumliga moralen tycker jag sänker den i övrigt mycket bra filmen något. Kanske har det att göra med den nybyggartradition som präglar det amerikanska samhället och som innebär att samhällskontraktet med statens våldsmonopol inte är så tydligt definierat som i Europa, men som svensk känns filmens slut lite... Ja, olustigt.

Det har väl inte gått någon förbi att vi för närvarande upplever den svåraste lågkonjunkturen sedan den stora depressionen i slutet på 1920-talet. Våra medier tävlar om vem som kan formulera den mest bombastiska rubriken för att få oss vanliga medborgare att för en stund glömma bort att den överväldigande majoriteten av befolkningen i ett land som vårat faktiskt tjänar ekonomiskt på en finanskris såsom denna.

För att få igång den välståndsskapande konsumtionen och därigenom få de så kallade hjulen att börja snurra igen använder sig de flesta stater av den strategi som ekonomen John Maynard Keynes formulerade under 1900-talets första hälft. Detta kan antingen ske genom att staten förser medborgarna med mer likvida medel genom att ge skatteåterbäring (Bush Jr) eller höjda bidrag (Sverige) eller att staten passar på att genomföra nödvändiga investeringar i exempelvis infrastruktur (Obama) och på det viset förse arbetslösa med lön som de kan använda till konsumtion.

Nu går det dock att läsa om att kejsaren Vladimir av Putinland utvecklat sin egen strategi för att öka medborgarnas konsumtion. Den nyinrättade alkoholmyndigheten har nu för att stävja supandet på oskattad sprit sänkt alkoholskatten med 50%. Om man nu ska köpa sig en liter vodka i Ryssland kommer man bara behöva betala runt tio kronor i skatt istället för 20 kronor som är fallet idag. Nu var det några år sedan jag satt och nötte juridik, men jag har för mig att alkoholskatten på 40% sprit då var runt 100 kronor litern här.

Eftersom jag har några ryska bekanta vet jag att de inte direkt behöver någon uppmuntran för att konsumera alkohol. En av de kulturkrockar som en av dem råkade ut för var att hans arbetsgivare lite diskret förklarade att i Sverige dricker man inte vodka till frukost. Hans, utifrån hans synvinkel, ganska logiska följdfråga blev då om man inte skulle må dåligt på arbetet om man gick omkring och var bakis hela dagen.

När Janne Josefsson gjorde beställningsjobbet ” Valstugereportaget” som avgjorde valet 2002 kände jag att Uppdrag Gransknings redan rätt tveksamma trovärdighet var helt förbrukad. Efter Johan Winbergs vidriga reportage där de tre män som på Kungsgatan sparkade ihjäl Marcus Gabrielsen gjordes till något slags offer i sammanhanget slutade jag helt att se programmet. Men så igår tog jag mig ett återfall och såg ett avsnitt igen.

Temat för dagen var ett hemligt katolskt sällskap som kallar sig Fraternitas Sacerdotalis Sancti Pii X eller Society of Saint Pius X som de kallas på engelska. I programmet använde man konsekvent förkortningen av den engelska benämningen; SSPX. Antagligen mest för att det för tankarna till nazism för tesen i reportaget var att sällskapet hade dragit till sig oproportionerligt många antisemiter, islamo- och homofober. Mycket riktigt visade sig också många anhängare av och företrädare för SSPX vara revisionister och hyffsat trångsynta individer.

Min första tanke var nog vari nyhetsvärdet låg i en sådan här historia. Det är väl inte någon nyhet att personer som tar bibeln på allvar är lite skeptiska gentemot judar, som ju dödade Jesus, muslimer (eller muhammedaner som de sa i reportaget), som ju ockuperade de heliga staden, och bögar, för att det är ajja-bajja. För egen del blir jag nästan mer misstänksam mot kristna som kan tänka sig att viga homosexuella. Ska man göra något, i det här fallet vara katolik, ska man väl göra det ordentligt och gå all in?

Sedan har jag lite svårt att uppröra mig över, generellt sett alltså, att det finns människor som är trångsynta. Så länge man träffas i slutna sällskap och smyger med sina fördomar tycker jag att man ska få säga vad man vill. Skillnaden mellan Åke Green och Lars Vilks är att den senare ventilerar sina unkna åsikter offentligt och då medvetet kränker den del av befolkningen som pekas ut. Jag har svårt att tro att någon homosexuell ens skulle ha vetat om vad Åke Green tyckte om homosexuella om inte media sett till att sprida en bandad upptagning av en predikan.

Slutligen gjorde man sitt bästa för att framställa SSPX som en samhällsfarlig och manstark organisation som målmedvetet försöker sprida sin makt globalt. De finns överallt och blir fler och fler! Nu försökte de till och med hålla gudstjänster i Sverige, även om det med Uppdrag Gransknings logik är självklart att detta på alla fronter skulle bekämpas. Intolerans skall med intolerans fördrivas! Som den yttersta varningen upprepade reportern flera gånger att SSPX ”vill göra Sverige katolskt”. Jag vet faktiskt inte om jag kommer kunna sova i natt mot bakgrund av ett sådant hotfullt scenario...

Jag har precis suttit och tittat på direktsändningen av Barack Hussein Obamas installationsceremoni. Även om jag fortfarande är övertygad om att McCain/Palin hade blivit en bättre president respektive vicepresident än Obama/Biden måste jag tillstå att Obama onekligen har en strålande möjlighet att bli en populär president i omvärlden. Frågan är bara hur länge smekmånaden kommer att vara. Hur som helst bevisade han återigen att han är en strålande talare.

Nu har jag inte sett någon installationsceremoni tidigare, men jag blev lite förvånad över att Obama så tydligt kritiserade Bush. Det är säkerligen en medveten strategi att försöka distansera sig från företrädaren vilket kommer att ge Obama ytterligare pluspoäng bland vänstern i västvärlden och de mer moderata antivästliga krafterna i tredje världen. Alla som inte är helt förblindade av jude- och USA-hat inser visserligen, precis som Dick Erixon skriver i Expressen idag, att Bush under rådande omständigheter gjort mycket för att göra världen till en bättre och fredligare plats än vad som kunnat vara fallet. Men jag tror nog att den avgående administrationen har överseende med belackarnas hånflin trygga i förvissningen att de nu får agera syndabockar för nationens bästa.

För när allt kommer till kritan kommer det nog inte bli några större förändringar med Obama vid rodret. Bara för att det finns en ambition att införa allmän sjukförsäkring i någon form innebär det inte att Obama har för avsikt att skapa en välfärdsstat med Sverige som förebild. Som tydligt framgick av dagens tal betonas friheten framför tryggheten i amerikansk politik och retorik. Så damen som hoppades på att Obama skulle betala hennes gasräkning och huslån blir nog besviken.

Inte heller internationellt tror jag att det blir några större förändringar även om Obama sannolikt, åtminstone initialt, kommer försöka utnyttja den goodwill som han för tillfället åtnjuter i utlandet. I slutändan kommer USA följa den anglosaxiska filosofiska traditionen att mänskliga rättigheter är överordnade nationalstaternas suveränitet. Israel har ju genom sitt tidigarelagda uttåg ur Gaza försett Obama med ett gyllene tillfälle att låta diplomatin tala, men tror Hamas att de bara för det kan fortsätta med sitt krig mot den israeliska civilbefolkningen bedrar de sig. Hur mjuk än Obama vill framstå så kommer hans tålamod med fascistiska förtryckarregimer som uttalat verkar för ett utrotande av det judiska folket och den västerländska livsstilen vara ytterst begränsad.