Metrobloggen

Ljuset ska vara tänt

fick godkänt av mig. Här finns mina tankar om gårdagens delfinal.

Vad tyckte ni andra? Alltid kul att få veta andras åsikter. Vi tycker ju sällan lika :) Och väl är väl det!

Det har börjat komma in feedback och reflektioner på min senaste bok "Jag kan skymta ljuset".

Titeln är så klockren :) Både utgivningen av boken och nyheten om vårt kommande barnbarn kom i samma veva. Detta lilla liv gör att jag kan skymta ljuset...... långt därborta.

Här vill jag delge er lite ord från några av mina bokläsare:

Rent textmässigt och skrivmässigt är det din bästa bok hitills tycker vi.

Oj, Oj, så många näsdukar det gick åt, min fina eftermiddag i soffhörnan alldeles ensam hemma,och med en stor kaffelatte. Du är en stjärna Gunilla som klarat detta. Jag beundrar dig för dina böcker, så läckert, att du delar med dig av ditt liv och dina känslor.

Har läst början av din bok men fick sluta, jag blev alldeles matt, känslorna flödar, tårarna rinner. Tänker på dig i varje ord jag läser, det blir för mycket. Orden blir så levande, dom är så vackra. Jag har ju mina barn här runt mig och dom känslorna du vidarebefordrar till mig som läsare är så vackra och samtidigt så jobbiga.

Idag kom din vackra diktbok "Jag kan skymta ljuset" hem till mig i min brevlåda. Det kändes mycket speciellt att få den i min hand. Som en hälsning från dig, på riktigt. Nu ska det bli spännande och säkert omtumlande rent känslomässigt att få läsa dina dikter i boken. Jag tycker mycket om din titel på boken "Jag kan skymta ljuset". Jag har redan läst slutordet i boken. Jag har det som en "ovana", att jag ibland läser slut och slutord i böcker innan jag börjar läsa i dem.

Jag har läst och läst. Tårarna har runnit. Tänk att du kan sätta så fina ord på detta obeskrivliga i vår sorg och saknad. Boken ger mig kraft och du är jätteduktig på att dikta. Jag längtar redan efter nästa:) Har tagit fram dina andra två böcker också och läst om dom.

Nu har jag börjat läsa de fina dikterna i din senaste diktsamling. Det är inte precis en sådan bok som man sträckläser. Jag får läsa långsamt och låta orden smälta in. Jag känner att där finns dikter som jag kan ta till mig, även om jag inte varit med om upplevelsen att ha förlorat ett barn. Exempel på några sådana favoritdikter för mig så här långt: Korkat sagt, sid. 14. (Den gillar jag skarpt!) Finns det ingen gräns, sid 19. Objuden gäst, sid 22. Orka, sid 24. (Den gillar jag också skarpt!)

Mer om boken hittar du här.

Jag tycker inte om vintern och snön när jag vet att Rickards grav är snötäckt. Att inte kunna se stenen och läsa namnet gör mig så ont. Det är som om hela mitt hjärta fryser.

Idag tog jag mod till mig och körde till graven. Jag har inte varit där på snart två veckor, eller snarare undvikit att gå dit bara för att slippa bli ledsen, och det känns som jag är en dålig mor. Fast jag vet att jag inte behöver känna så. Men det är en känsla, som är svår att ta bort.

Jag plumsade i snön fram till graven. Det som syntes var toppen på julenen och locket på lyktan. Jag tände ett ljus och satte i lyktan, sedan ritade jag ett fint hjärta i snön framför graven. Det fick bli så istället för den obligatoriska pussen på stenen.

Jag kände mig lugn i sinnet när jag gick därifrån. I bilen kände jag hur ångesten ville träda in, men jag tillät inte det. Jag tog långa djupa andetag och intalade mig att det jag nu hade gjort var bra nog. Och jag klarade av situationen utan tårar. Just nu är jag tillfreds med mig själv och vill vara kvar i den känslan.

Äntligen kan jag få berätta för hela världen.....

Kan man verkligen bli så beroende av dator och mobil att man måste blogga i alla lägen???

Beroende av twitter... till vilken gräns? Läs här.

Mitt lussefirande

http://blogg.passagen.se/pgrrr/entry/dagens_%C3%A4ngel_%C3%A4r_lucia

Idag är det release på den nya boken Jag kan skymta ljuset!

Min kommande tredje bok. Planerad att komma ut innan jul-09

Förhandsbeställ på gunillasbok@hotmail.com
med ert namn och adress så får ni den först av alla!

Mer info kommer efter hand.

Baksidans text

JAG KAN SKYMTA LJUSET.
Ibland i alla fall.

Jag skriver om sorgen efter ett barn.
En sorg efter ett barn är inte lik någon annan sorg.
Det är ord skrivna i mörker och ljus.
Det är ord mellan himmel och jord.
Det gäller liv och död.
Det gäller min vardag.
Gunilla Karlsson



Detta är Gunilla Karlsson´s tredje bok som tar vid där den förra slutade.

Gunillas tidigare böcker är ”Sorgen är kärlekens baksida -Aldrig skall jag sluta älska dig” och ”Det fattas bitar i mitt pussel”, båda utgivna på King ink Förlag.

Det sker innan jul....

Ni har väl inte glömt att jag har berättat om min kommande bok?

Nu vet jag lite mer. Utdrag ur mail från förlagsredakören:
När det gäller din nya bok så skulle vi gärna vilja passa på att få ut den nu lagom till Jul och är därför satt till produktion. Jag hoppas därför att vi skall kunna skicka dig originalen för godkännande till början av nästa vecka. Så när den är klar så kan vi påbörja utskicken till förhandsbeställningarna som jag fick av dig.

När klockan blir 02.00 är det 4 1/2 år sedan mitt barn dog. Klockan 02.00 är ett märkligt klockslag. Det är det klockslaget min son föddes. Det är det klockslaget min son dog. Samma tid men 23 år 6 månader 3 dagar senare....

Kram Gunilla mamma till Rickard 81-05

men haft att göra ändå... Körde till stan i eftermiddags för att köpa blommor till morgondagen. Jag hade bestämt att vi skulle ha röda rosor i arrangemanget som dottern ska göra. Tror ni jag hittade några röda rosor? Hos torghandlarna fanns rosor i alla färger utom i rött. Klockan började bli mycket och som sista utväg tog jag Domus som alltid brukar ha rosor i  olika färger. Likadant där, inget i rött. Jag frågade expediten och hon sa att de inte hade fått så många röda rosor i den sista leveransen. Så istället fick jag ändra mig och det blev vita rosor och mörkröda nejlikor. Bråttom hem till dottern som satt där hemma och väntade på blommorna. Hon blev nöjd över valet av blommor.

In i bilen igen och körde till nästa anhalt som var församlingshemmet. Tillsammans med vår diakon startades det i våras upp en samtalsgrupp för föräldrar som har mist barn. Vi är en liten grupp som har träffats ett par gånger i månaden under hela våren. Detta är något som jag verkligen har tyckt om och som jag har saknat sedan Febe Skåne la ner sina träffar för drygt 1 1/2 år sedan. Att få träffa andra i samma situation och utbyta tankar och funderingar med. Ikväll var det andra träffen i höst. Tre timmar går väldigt snabbt när man börjar prata med varandra. Ikväll blev det mycket om folks bemötande mot männsikor som har förlorat barn. Alla har vi många negativa händelser om detta.

Imorgon har jag tagit ledigt från jobbet. Då ska jag bara tillåta mig att vara i det som blir... I natt klockan 02.00 är det 28 år sedan jag födde vårt första barn. Ett efterlängtat barn, vårt första och mormors, morfars och farmors första barnbarn. Ikväll brinner ett ljus på farmors grav. Det brinner för Rickard och jag hoppas att de är tillsammans där uppe i himlen.

Imorgon ska vi gå till Rickards grav med blommor och ljus. Det är vad vi numera kan ge honom i födelsedagspresent. Det var inte så här jag tänkte mig livet!!

Jag har fått ett mail från min vän Sofie där hon bl.a. skriver: 

Skickar en länk här som jag hoppas du lägger ut på din blogg för den behöver spridas. 

Klart att jag gör Sofie, och jag håller med dig! Den behöver spridas! Så hjälp nu till att sprida den vidare...

The girl who silenced the world for 5 minutes

en del av mig....

Vaknade redan kvart över fyra med en fruktansvärd huvudvärk. Gick upp och tog en ipren. Nu har jag hunnit med att både läsa tidningen och dricka ett par muggar kaffe.

Idag är jag ledig. Behöver en dag utan några krav för att orka med den kommande helgen. Just nu är allt jobbigt känns det som. Det är så mycket både på det privata planet och oron och ovissheten på arbetet. Även om jag inte själv blir drabbad av indragningarna så påverkas jag på ett negativt sätt.

På tisdag är det Rickards födelsedag. Det känns som en tung klump i magen att känna dagen komma närmare och närmare. Som alla tidigare år så har jag tagit ledigt den dagen. Jag kan inte i förväg veta hur jag mår den dagen och för att skona alla så har jag lagt in om en semesterdag.

Igår var jag och dottern vid graven. De gula rosorna från i lördags hade slagit ut och stod så vackra i sin vas. Vi tände ett nytt ljus i lyktan och plockade bort några löv. Det är så trist att komma och se stenen vara täckt av löv varje gång. Jag plockar bort men nästa gång är det likadant igen. Hösten får mig att bli deppig.

Det tar på krafterna att ständigt vara trött. Jag känner mig aldrig utvilad. Samtidigt börjar kroppen ge signaler om värk i leder, i armar och t.om ut i tummarna har jag fått ont. Detta får en att känna sig gammal.

Det gjorde inte ont!

Idag fick vi i personalen (som ville) sprutan mot svininfluensan. Läkaren på vårt äldreboende kom och sex sköterskor var tillgängliga och gav oss sprutorna på löpande band.

Michael Jackson nya: Lyssna HÄR!

Sakta, men säkert har mina sömnproblem börjat återkomma.

Under sommaren har jag medvetet trappat ner på min insomningstablett  och klarat mig utan den många kvällar i veckan. Och varit nöjd med det.

De sista veckorna har jag fått svårare att somna om kvällarna och till följd av det oftast kommit väldigt sent i säng. Trots detta har jag ändå börjat vakna alldeles för tidigt med följd av en trötthet som sedan sitter i under dagen istället. Känner mig liksom aldrig helt utvilad.

Igår tog jag en Imovane igen, men kände inte den minsta verkan. Klockan blev nästan tolv innan jag kom i säng. Nu har jag varit vaken och uppe sedan klockan fyra. Känns inget bra. Trött i kroppen men inte sömnig. Tur i oturen att jag inte jobbar dagtid idag utan jag har kvällspasset och börjar klockan tre. Måste sova lite innan dess...

Vi sov länge.

Åt en god söndagsfrukost.

Jag bakade två skånska äppelkakor.

Bestämde oss för att hälsa på Rebecca och Thommy.

Först stack jag till EKO för att fixa en blomma till dottern.

Hittade både bukett, ett fint kort och servetter som kändes som givna för min dotter.

Vi kommer hela familjen.

Blir bjudna på kaffe från den nya kaffemaskinen. Känns lyxigt.

Vi dricker många koppar nybryggt kaffe.

Sonen säger att det är det bästa kaffe han nånsin druckit. Vill väl impa på syrran :)

Prat, skratt och kel med alla djuren...

Väl hemma igen. Restmat passar alldeles utmärkt idag.

Jag såg reprisen av Här är ditt liv med Sven Wollter som gäst. Bra program.

Sedan såg vi Ensam mamma söker. En helt annan sorts program. Som passar en lugn söndagskväll.

Nu blir det en tidigt GODNATT!

Mina favoriter i kvällens Idol: Calle, Erik, Mariette och Tove.

- Som en Debbie Harry från Norrland (aftonbladet.se) 

.

Jag har min egen HJÄLTE

Till er...

Så blir barnen offer i reality-tv (aftonbladet.se) 

Kände mig tvungen att se Anna Anka igår. Har bara sett några klipp på webben tidigare.

Hon förstör väl sin dotter genom att låta henne vara ett verktyg i sin gamla skilsmässa. Vad är hon för vuxen förebild för sin dotter med tanke på ett par av scenerna igår?

Saknade kärleken till barnen. Allt verkade handla om pengar och status!!!

Jag tror inte pengar gör en lycklig.....

.

Vad det gäller ensamma mammorna så är det en av dem som utmärker sig för mycket. Jag tror inte att hennes tonårsbarn uppskattar det hela. Man måste tänka längre än sig själv....

Blommorna är till er kära bloggläsare för alla era kommentarer och för gåvor till Cancerfonden! Tack!

Idag känns inte som en bra dag. Känner mig konstig inombords. Vissa dagar är bara sådana. Idag är det en sån dag...