Metrobloggen

Fly till en annan värld med mig. Våga. Känn efter.... Så ska vi se vad som finns att hitta. Kom med mig här. Stanna en liten stund. Blunda och håll mig hårt. Känslan kanske består. Ska man leva så gör det nu...

Jag började jobba på en restaurang. Mest för att göra något som var så långt från den jag var, som möjligt. Och för att testa mig själv. Jag har har alltid gillat att bryta mönster och testa nya saker. Se vad jag själv går för.

La bloggen på hyllan. Inklusive skrivandet.

Ersatte det med jobb. Något nytt. Som jag till och med sagt att jag aldrig skulle göra.

Och nu sitter jag här.

Efter ett år på restaurangen.

Tiden har sprungit iväg.

Jag tappade mig själv där någonstans bland skurhinkar, kaffemuggar, leenden och tidiga mornar.

Jag har ju aldrig ens varit en morgonmänniska.

Aldrig.

Bara en människa med en enorm vilja.

Och drivkraft.

Jag kan inte skriva längre.

Det säger väl allt.

Skrivandet var min tillflyktort.

Jag har ingen sådan längre.

Det säger väl allt.

Jag kan inte andas. Min förmåga att ta djupa andetag är som försvunnen. Kommer på mig själv med att hålla andan.

Det säger väl allt.

Jag har köpt en kamera. Och känner mig väldigt väldigt väldigt inspirerad. Har verkligen saknat att få ge utlopp för min kreativa sida. Om dagarna har jag mest jobbat som en tok och inte riktigt gett mig själv tid att leva och njuta av det jag faktiskt brinner för.

På sistone har jag insett att man inte lever för att jobba.

Det finns så mycket annat fint här i världen.

Planen är att börja blogga igen. När jag känner för det. Kanske 10 inlägg om dagen. Kanske inga alls.

Vi får se. Helt enkelt.

Vad som däremot är säkert är att jag ska byta plattform. Bilderna blir kassa här när dom förminskas. Tar ju tid att fixa sånt också. Måste fortfarande jobba järnet ett tag till.

So long!

det bor en ängel i mitt rum. hon viskar till mig; allting som jag vill säga till dig.det bor en ande i min kropp. hon har den vackraste av själar. hon är kärlek och hopp. och hon berättar för dig: hur mycket jag älskar dig.

Jag orkar inte springa mer. Den där platsen är någon annans och absolut inte min. Du satt där på stenen, tittade ut över sjön och frågade mig om jag någonsin log. Jag svarade men min monotona stämma att jag bara ler när det finns anledning till det. Enligt dig är jag så fin när jag ler. Och om jag ska vara ärlig så har jag lett för din skull. Massvis av gånger. Fler gånger än vad jag gjort om du inte fanns vid min sida. Vissa stunder kan det kännas ensamt att inte kunna le. Håller hårt och kryper tätt in till dig. Hoppas att mitt leende ska komma smygande. Du tittar på mig med en blick som klär av mig och säger att du vill se mig riktigt glad. Med ett leende som kommer från mitt hjärta och mina ögon. Jag svarar att det kommer. Med tiden. Men jag kan inte ge dig det där leendet just nu.

Och nu kan det vara för sent. Jag fegade ur. Vågade inte sätta mig på stenen där du satt och ge dig mitt leende.  

Jag vill ha dig här, som jag hade dig förut.

Jag lämnar dig här. Jag måste gå nu. Ja, jag lämnar dig här. För jag vill aldrig, aldrig, aldrig bli som du.

Jag är otroligt sugen på att göra lumpen. Det har varit en dröm sedan barnsben. När jag var yngre sa jag alltid "jag ska göra lumpen som kustjägare". Men den tanken kan jag nog släppa. Om jag ska vara logisk.

Tror det är ganska svårt att som tjej klara sig som jägare. Men det finns andra utbildningar som även är intressanta.

Ska göra ett personlighetstest nu...

bokstavligt talat. för igår dansades det. utav bara helvete. jag dansade balett till 6 norah jones låtar. ensam på en scen. woho. och bättre blir det!

jag vet vad som måste göras. ändå sitter jag kvar här. jag vet att jag döljer en sanning och att väntan inte leder någon vart. jag är så feg att jag viskar. men jag vet att jag måste ta steget. ur vår sista dansen. eller in i vår första dans...

Idag fyller denna fina tjej 18 år. Och det firar vi med att klicka oss in på hennes blogg och langa iväg ett grattis! Okej? (En av hennes önskningar var att slå besöksrekord på bloggen denna dag, inte för att jag har speciellt många besökare nowadays.. men jag kan ju försöka iaf).

I don’t know if I can yell any louder
How many time I’ve kicked you outta here?
Or said something insulting?
Da da da, da da

I can be so mean when I wanna be
I am capable of really anything
I can cut you into pieces
But my heart is broken
Da da da, da da

Please don’t leave me
Please don’t leave me
I always say how I don’t need you
But it’s always gonna come right back to this
Please, don’t leave me

How did I become so obnoxious?
What is it with you that makes me act like this?
I’ve never been this nasty
Da da da, da da

Can’t you tell that this is all just a contest?
The one that wins will be the one that hits the hardest
But baby I don’t mean it
I mean it, I promise
Da da da, da da


I forgot to say out loud how beautiful you really are to me
I cannot be without, you’re my perfect little punching bag
And I need you, I’m sorry
Da da da, da da

Eller inte. But I wish.

Blommorna inom mig har för länge sedan dött. Jag försöker febrilt leta reda på dem. Ibland tror jag att jag hittar en knopp eller en liten blomma. Och när jag hittar den vattnar jag febrilt. Vattnar tills den lilla knopp som bildats, dör. Om man inte dödar allt fint kommer det fina att döda dig. Men kanske är det värt det. Kanske är det värt att dö för. Kanske är det fina, värt att dö för.

Ja, det fina är definitivt värt att dö för.

Jag är övertygad om att skrivandet är som en liten blomma för mig. En blomma som lyser upp tillvaron. Om än bara för en liten stund.

Och med detta tafatta och aningen flummiga inlägg är bloggen igång igen. Ber om ursäkt för min kassa stavning men utan hjälp av word är jag kass på att stava. Det visste ni inte va? Men nu vet ni. Hade så gott som dyslexi när jag var yngre, men jag har läst så mycket att jag har lärt mig att "känna igen" hur den rätta stavningen "ser ut". Blir dock lite komplicerat när jag ska skriva ett ord jag inte använder speciellt ofta.

Härmed öppnar jag mitt hjärta, till er. It's all yours. Hissa eller dissa. Sätt en kniv i det eller bär det på en röd kudde.

Man kan inte lära gamla hundar att sitta. Och så är det med den saken.

"Giving up doesnt always mean you're weak; sometimes it means that you are strong enough to let go".

Mina nätter är förbannade. Jag kan nästan svära på att dem är det. Vill knappt stänga ögonen på natten och somna för att jag vet att det innebär; drömmar. Drömmar om saker jag helst av allt vill glömma. Drömmar om absurda saker som händer. Som inte är verkligt för fem öre. Eller drömmar som är så verkliga att jag inte vet om det hänt eller inte.

Eller så vaknar jag och känner mig förvirrad. Vet varken ut eller in. Tänker efter. "Men det var nog en dröm".. Nej vänta, det var inte en dröm. Det hände. Det där var min verklghet.

Med en obarmhärtig klarsyn ser jag hur ett fotfäste i en tillvaro går förlorat. Det som en gång var en kropp blir en monoton robot som tar sig igenom vardagen utan själ. Hon försökte kämpa emot med näbbar och klor. Inte låta sig gå förlorad.

Men det gick bara inte.

De primitiva krafterna har hela tiden legat och spökat någonstans. Som om de har väntat på just denna dag. Som om de har avvaktat på att få slå henne sönder och samman. Och nu är dagen här. Dagen med stort D.

Ni vet den där kraften. Kraften som hotar att slå sönder allt de välordnade och regelbundna i våra liv.

Plötsligt går det inte att kontrollera något längre. Kraften har slagit igenom. Som en orkan som bryter ut och tar med sig allt i dess väg.

Helt oväntat känns hösten mer påtaglig än någonsin. Den kom som på beställning och man kan riktigt känna en ny slags kyla i luften. Duggregnet fortsätter alldeles för länge och när det väl slutar, ersätts det med hagel.

Hennes hjärta slår oregelbundet. Det hugger till då och då. Ungefär som att något trycker inne i bröstet. Hela hennes uppmärksamhet fokuseras på honom. Han med stort H. Hon svettas. Hon fryser. Hennes minspel är uppenbarligen bortom hennes kontroll.

Den natten såg jag henne vakna ett flertal gånger. Gråtande och badande i svett. Kanske drömde hon om ett hemskt oväder som tagit med sig alla löv från träden. I hela världen. Stammarna var svarta och nakna.

Och först där, mitt i natten, kände hon av ensamheten. Det var en skälvande tystnad. Hon grät över sin ensamhet, som om hon först nu förstod.

Jag har varit på biblioteket idag. Det var jag och alla gråhåriga gubbar med basker. Och ett par barn med sina mammor. Typ. Jag hade nästan glömt hur underbart det är på bibliotek. Hur gott böckerna luktar och hur atmosfären är fylld av lugn. När jag klev in genom dörren blev det liksom lättare att andas, (tills jag gick ut genom dörren igen, då fick jag andnöd).

För tillfället är jag beroende av böcker. Vissa perioder av mitt liv läser jag inte alls. Andra perioder lägger jag inte böckerna ifrån mig. De följer med mig vart jag än går. Till skolan, till jobbet och i sängen. Det är så skönt att fly till en drömvärld när ens verklighet inte riktigt går att hantera..

"Efter språklektionen följde jag med pojken fin som snus hem. Han haltade med ena benet brutet och kryckan knäcktes på något märkligt sätt. Väl på hans rum får han mig att skratta så mycket att jag tvingas gömma mig i ett hörn. Då kommer han fram och lyfter upp mig, utan att bry sig om sitt brutna ben. Håller om mig en liten stund, och lägger sen ner mig på sängen. Han kysser mig tusen gånger överallt. På kinderna, axlarna, nyckelbenen.
Och jag säger med ett leende: "Du måste sluta! Annars blir jag så kär att jag sprängs som en atombomb!". Och han kollar på mig med sina marinblå ögon och svarar: "Je’taime" på franska."

-okänd tjej om kärlek.

Jag har precis passerat den tjocka muren som du noggrant byggt. På något outgrundligt sätt har jag lyckats ta mig förbi det som jag förut trodde var omöjligt. Jag har tagit mig in till ditt djupa inre. Dit så många andra människor tror att de når, dagligen.

Men ack så fel de har.

De ser bara en bråkdel av det jag ser.

Dom ser en ståtlig man med auktoritet och med en övertygande blick. Men jag kan se förbi ditt yttre. Du vet inte hälften av vad jag ser och vad jag läser i dina ögon. Och jag är inte klar ännu.

Du har tagit mig på små turer i ditt förflutna och i ditt nuvarande liv. Jag har fått små inblickar i det som skapat dig till den du är idag. Kanske borde jag sluta gräva i dina djupa gravar men det är något som håller mig kvar.

Jag vet att långt där inne står en dörr på glänt. Och jag står i dörröppningen.   

Eller nått. Är så urbota trött på att kliva upp 05:00 på mornarna att jag bara vill kräkas. Men vad gör man inte? Jo, man gör det bästa av situationen.

Jag börjar faktiskt få lite blogg-abstinens. Kanske för att det känns som att jag fått mitt liv tillbaka. Har jobbat på tok för mycket den senaste tiden (läs: 8 månaderna). Nu har jag gått ner i tid och ska byta ut både det ena och det andra i mitt liv. Jag ska börja plugga och jag har lite nya jobb på g.

Förändringar är bra. Oftast.