Metrobloggen

Här finns så mycket vackert som jag inte längre kan se. Här finns så mycket att hämta och så mycket att inspireras av. Här finns famnar att vaggas till sömns i. Här finns gränder att vandra nedför och broar att passera. Här finns havets skvalpande ljud, men det kan jag inte höra längre. Här har jag försökt att känna efter hur det känns. Jag har försökt, men jag känner ingenting. Här har jag kämpat för min plats. Här har jag inhalerat doften av skog. Här har jag febrilt letat efter svar. Lyft alla stenar och kollat bakom varje träd.

Här finns mycket som jag inte kan ta del av. Här finns mycket som jag inte förstår. Men jag förstår att jag har hittat Dig. Och jag kan ta del av Dig. Det är större än att jag inte längre kan se.

but that's okey cos in time you will see; what goes around, comes around.

you live in a lie.

 Håller ljudet från att bryta ihop inom mig. Djupt inom mig i en stängd dörr som någon knappast, någonsin kommer att få nyckeln till. Kanske har ni fått kika genom nyckelhålet. Men ni har aldrig varit inne i rummet. Ni har aldrig öppnat dörren. Och ni kommer aldrig att få göra det heller.

Håller smärtan i mitt bröst inom mig. Det gör så förbannat ont. Jag visste inte ens att det kunde göra så ont inom en. Att man kunde ha ett hål rakt genom bröstet. Men det går. Tro mig. Kan man plocka ut hjärtat? Eller vad det nu är som gör ont.

Håller leendet i mitt ansikte vid liv. Det känns bäst så. Både för mig själv och för andra. Men nu är mitt leende avstängd. Jag har ont i ansiktet för att jag har lett så mycket och ansträngt idag.

Varma viskningar.

I love drama

And I love Fia´s webcam

And I love Fia.

Min älskade vän Angelica, som för tillfället är bosatt i New Zeeland, (varför bor alla mina vänner utomlands) bad om en bild på min lugg. So here you go!

Oj vad jag har fotat här i London. Tänkte ladda upp ett par bilder imorgon. Men ikväll har jag varken tid eller ork till det.. 

Idag har jag haft årets första picknick. Here comes the sun... Jag saknar inte snön och kylan i Sverige. Har dessutom sett en grym film ikväll. Top tio av bästa filmer, någonsin.

Och imorgon ska jag gå på museum och kolla på en tavla i sisådär tre timmar. Kanske skriva en och annan rad också. I min top-secret-hemliga- dagbok. Brukar känna mig extra inspirerad när jag är runt konst.

Btw, det är ganska otroligt hur fort man vänjer sig vid engelskan och börjar tänka på engelska istället för på svenska. "När jag är runt konst".. Så säger man väl knappast på korrekt svenska? When I´m around... Jaja.

Puss på er så länge

Hej hej hemskt mycket hej. Skickar en liten hälsning från London. Nu hinner jag inte skriva mer. Puss puss puss

London kommer alltid att vara London. Åh. Jag är i London. Kan ni förstå det? Det kan inte jag iaf. Man kan ha en skinnjacka på sig UTAN att frysa och man tycker till och med att regnet är mysigt. Ett rosa paraply med vita prickar känns faktiskt inte som någon börda om man jämför med 20 MINUS och slask. Man kan titta på människor i timmar, för det finns så mycket intressanta människor här. Och man kan andas in luften på gatorna och känna hur London fyller ens lungor med nytt liv. Det är en speciell doft här bara. Helt enkelt. Och man kan åka vilse i det enorma spindelnätet i tbanan. Sveriges 3 linjer, SLÄNG ER I VÄGGEN.

London, åh åh åh.

I'm back....

Och min systemkamera följer självklart med. Lucky you.. Har lite resfeber faktiskt. Jag som rest så pass mycket i mitt liv? Nu ska jag till London liksom. Förstår inte riktigt hur jag kunde förmå mig att flytta till Nairobi själv. Men, som alltid; man klarar mycket mer än vad man tror.

När vi ändå är inne på den "gamla goda tiden"... Och saker som har försvunnit. Var har mina bröst tagit vägen?

Sitter och spanar in gamla bilder. Fasen vad snygg man var på den gamla goda tiden... Och var har mina läppar tagit vägen?

crash crash

boom boom into my heart

Som jag lovat så är jag tillbaks. Och för första gången på mycket länge har jag faktiskt lust att skriva. Jag ser någon mening med det. Jag ser ljuset i tunneln.

Är sugen på en ny design. Denna har jag haft på tok för länge. Men det tar sån tid att sitta och pula med sådant. Fast jag har ju all tid i världen nu... Så det ska nog inte vara några problem.

Tänkte även byta plattform, funderar faktiskt på att byta tillbaks till min gamla, trogna, blogg: jessjess.blogg.se, där jag började blogga för x antal år sedan. Jag var faktiskt ganska stor en gång i tiden ska jag säga er ;-) Blev bjuden på event, fick miljoner läsarmail och allt jag tänkte på var min blogg.

Sedan valde jag att flytta utomlands och lägga den modetokiga Jess på hyllan ett tag. Tänkte dock plocka ner henne från hyllan igen.

I’ll be back.... Better than before. Trust me.

Det brast.

I should have seen it coming.

Men det gjorde jag inte.

Jag har sagt upp mig från mina jobb och är sjukskriven.

Ska bli frisk.

Jag vill må bra igen.

Åker till London nästa vecka för att umgås med min fina bästis och för lite inspiration samt miljöbyte.

Tänkte börja skriva här igen. Min väg uppåt, tillbaks, eller något i den stilen.....

Fly till en annan värld med mig. Våga. Känn efter.... Så ska vi se vad som finns att hitta. Kom med mig här. Stanna en liten stund. Blunda och håll mig hårt. Känslan kanske består. Ska man leva så gör det nu...

Jag började jobba på en restaurang. Mest för att göra något som var så långt från den jag var, som möjligt. Och för att testa mig själv. Jag har har alltid gillat att bryta mönster och testa nya saker. Se vad jag själv går för.

La bloggen på hyllan. Inklusive skrivandet.

Ersatte det med jobb. Något nytt. Som jag till och med sagt att jag aldrig skulle göra.

Och nu sitter jag här.

Efter ett år på restaurangen.

Tiden har sprungit iväg.

Jag tappade mig själv där någonstans bland skurhinkar, kaffemuggar, leenden och tidiga mornar.

Jag har ju aldrig ens varit en morgonmänniska.

Aldrig.

Bara en människa med en enorm vilja.

Och drivkraft.

Jag kan inte skriva längre.

Det säger väl allt.

Skrivandet var min tillflyktort.

Jag har ingen sådan längre.

Det säger väl allt.

Jag kan inte andas. Min förmåga att ta djupa andetag är som försvunnen. Kommer på mig själv med att hålla andan.

Det säger väl allt.

Jag har köpt en kamera. Och känner mig väldigt väldigt väldigt inspirerad. Har verkligen saknat att få ge utlopp för min kreativa sida. Om dagarna har jag mest jobbat som en tok och inte riktigt gett mig själv tid att leva och njuta av det jag faktiskt brinner för.

På sistone har jag insett att man inte lever för att jobba.

Det finns så mycket annat fint här i världen.

Planen är att börja blogga igen. När jag känner för det. Kanske 10 inlägg om dagen. Kanske inga alls.

Vi får se. Helt enkelt.

Vad som däremot är säkert är att jag ska byta plattform. Bilderna blir kassa här när dom förminskas. Tar ju tid att fixa sånt också. Måste fortfarande jobba järnet ett tag till.

So long!

det bor en ängel i mitt rum. hon viskar till mig; allting som jag vill säga till dig.det bor en ande i min kropp. hon har den vackraste av själar. hon är kärlek och hopp. och hon berättar för dig: hur mycket jag älskar dig.

Jag orkar inte springa mer. Den där platsen är någon annans och absolut inte min. Du satt där på stenen, tittade ut över sjön och frågade mig om jag någonsin log. Jag svarade men min monotona stämma att jag bara ler när det finns anledning till det. Enligt dig är jag så fin när jag ler. Och om jag ska vara ärlig så har jag lett för din skull. Massvis av gånger. Fler gånger än vad jag gjort om du inte fanns vid min sida. Vissa stunder kan det kännas ensamt att inte kunna le. Håller hårt och kryper tätt in till dig. Hoppas att mitt leende ska komma smygande. Du tittar på mig med en blick som klär av mig och säger att du vill se mig riktigt glad. Med ett leende som kommer från mitt hjärta och mina ögon. Jag svarar att det kommer. Med tiden. Men jag kan inte ge dig det där leendet just nu.

Och nu kan det vara för sent. Jag fegade ur. Vågade inte sätta mig på stenen där du satt och ge dig mitt leende.  

Jag vill ha dig här, som jag hade dig förut.

Jag lämnar dig här. Jag måste gå nu. Ja, jag lämnar dig här. För jag vill aldrig, aldrig, aldrig bli som du.

Jag är otroligt sugen på att göra lumpen. Det har varit en dröm sedan barnsben. När jag var yngre sa jag alltid "jag ska göra lumpen som kustjägare". Men den tanken kan jag nog släppa. Om jag ska vara logisk.

Tror det är ganska svårt att som tjej klara sig som jägare. Men det finns andra utbildningar som även är intressanta.

Ska göra ett personlighetstest nu...