Metrobloggen

Snålhet är ett karaktärsdrag som jag verkligen ogillar. Det kan förvandla den allra trevligaste, mysigaste till något som är på en lägre nivå än det katten släpat in.

Nyligen hjälpte jag en ny bekant med hennes hemsida. Dels för att jag tror att världen blir en bättre plats om vi alla hjälper varandra lite mera och dels för att hon bad mig. Och jag vet att det kan vara tufft för småföretagare. Nu blev det mera jobb än ett par mejl - mejl märkta "AKUT" ramlade in tillsammans med sms och samtal. Men, jag hade ju sagt att jag skulle hjälpa henne.

Så fick jag ett mejl där jag erbjöds att köpa någon av hennes produkter med 10% rabatt under 2010. Eftersom jag hjälpt henne såååå mycket. Alltså: Köpa. 10% rabatt. I år. Gissa om jag har nojjat in på det här?! Det motsvarar ett värde på något mellan 3 och 25 kronor. 50 kronor om jag skulle storhandla. Om jag hade debiterat vanlig timtaxa pratar vi om trenolliga tal.

Och vet du, det lustiga är att jag inte hade tänkt i kronor en enda gång förrän jag fick ’erbjudandet’ om 10% rabatt.

Jag hade en gång en chef som menade att det kan uppfattas som förolämpande att få en väldigt liten lönehöjning, att det faktiskt kan vara bättre att inte få något.

Precis så är det här. Jag hade fått tack via mejl och förväntade mig inget mer. Jo... det gjorde jag nog, men det har jag slagit bort med tanken att alla inte tänker som jag. Och att det är lite konstigt att man som nystartad företagare inte gödslar med sin produkter för att skapa goodwill och synas. Här kommer snålheten och biter en i rumpan.

Och vad händer om hon vill ha hjälp flera gånger?

Tack till farbrortorsten.com för bilden! 

Så här kan det låta en vanlig middag hemma hos oss när åttaåringen ska berätta något:

Ska jag berätta? Det här är sant, jag lovar!

Mmmm det var... jag vet inte vilken av dom det var... men aaaa, vi säger att det var Ed, så kom värsta! hahaha! aaaa, men bakom honom och det såg inte han, åsså värsta, pschuing pschuing (jamen försök själv om du är så bra på att skriva hur ett rött lasersvärd låter. Inte ett blått.) Mmmm men då drog han fram hehehe! värsta peppraren och bara aaaa, värsta pepprade han och Ed, jag tror det var den andra Ed, aaa han ba gjorde typ värsta volten.

Allt är fullständigt solklart och jättecharmigt. När man hör det eller något mycket liknande för åttahundratrettiofjärde gången spelar det ingen roll om det är solklart eller ej och charmen har förbytts mot en sprittande oro att mitt barn har värsta bristen i sin typ kommunikationsförmåga.

Har du funderat på varför det är så att när man är lite smånödig ungefär samtidigt som man vet att någon ska komma förbi som hastigast - då kommer de aldrig. Och nu menar jag inte kissnödig. Då tänker jag: De kommer ju strax, jag kan hålla mig, så pinsamt att sitta där mitt i det hela när det ringer på dörren. Men VARFÖR?! Det bästa är ju givetvis att gå på toa på en gång. Vilket aldrig sker.

Ingen kommer. Självklart inte.

Då börjar tankarna vandra medan kroppens största muskler (finare uttryck för ändalykten vilket är ett finare ord för arslet) börjar mjuka upp sig lite lätt med stretching.

Ingen plingar på dörren.

Ingen panik - jag kan hålla mig ett tag till. Vältränad rumpa, sörru. Och så börjar musklerna jobba på allvar.

Hrmpf... men för h*e, kom nu då!

Och medan man går där något ansträngt med stel hållning och kan liknas vid ett strutsdjur med förstoppning (hur rätt är inte det då?!), schvungen i stegen är borta, sparkar bort skräp på golvet eftersom det faktiskt inte kommer på tal att böja sig fram och plocka upp det, något stirrigt i blicken och tänker: Äh, de är försenade, jag kan lika gärna gå på toa nu, det hinner jag. Så har man precis satt sig...

Plingplong!

Ofta läser vi artiklar där kändisar ombeds berätta om sina speciella smultronställen. Är det någon som har gått på det? Naturligtvis är det inte sant, det de säger.

För vem skulle avslöja den lilla, skyddade viken med sandstrand där man kan sola och bada helt ensam, utan att bli störd av gloende människor och människor med låtande småmänniskor? Peka ut det allra bästa kantarellstället – för att finna det länsat när man kommer dit? Berätta på vilken krog man alltid får bord på terrassen med bästa utsikten? Namnge skogspartiet där man kan fylla korgar med vildhallon och morsning till egen hallonsylt?

Nänä, skulle inte tro det. Det är inte de äkta smultronställena som folk avslöjar, utan de oäkta, B-ligan, sådana som folk redan känner till. Hur många gånger har vi inte läst: ”Jag vill verkligen rekommendera Fåfängan! Så vacker utsikt över hela Stockholm!” Eller så är de delägare.

Mina smultronställen? Njae… Hur mycket betalar du?

Exempel på oäkta smultron

Vitsen med information är att ge eller få upplysning eller underrättelse om något. Information kan delas in i fyra olika grundtyper:

1. Bra information. Det är alltså den typ av information som lyckas uppnå målet: Mottagaren förstår. 
   Ex: Tryck på knappen START för att sätta igång motorn/tandborsten/dvd:n etc.
2. Överinformation. Den information som visserligen uppnår målet, men i ett bludder av oväsentlig fakta. 
   Ex: Vi säger att du skulle vilja starta datorn och då letar du reda på en knapp som oftast är rund men en gång såg jag en som var avlång och silverfärgad och jag kommer ihåg det så väl för det var den fredagen som jag - och du vad varmt det var den dan! - och min dåvarande kollega, ja hon slutade strax efter det, sökte sig till något ensamarbete som fyrvaktare eller var det nattväktare i ett dagcenter och jag fick världens skoskav för det var första dagen jag var barfota i nya skorna och du gissa om det var svettigt och så trycker du på den.
    
3. Felinformation. Information som uppnår målet men ur galen synvinkel. Något som politiker och personer i maktställning konstigt nog drabbas av oftare än andra. 
   Ex: Alla sjukskrivna kan arbeta.
    
4. BWI. Uttytt blir det besserwisserinformation. När målet bara skenbart är att upplysa om något. Egentligen handlar det om att tala om hur bra man är själv och vilka idioter alla andra är. Du känner igen BWI:n på att du oftast kan läsa den hur många gånger som helst utan att bli klokare. Däremot kan det hända att du blir a) full i skratt b) skitarg c) deprimerad pga ointelligens. 
   
   Ex 1: "Installera den här uppdateringen för att förbättra JSON-interoperabilitet i Internet Explorer 8 i enlighet med femte upplagan av ECMAScript-standarden. När du har installerat uppdateringen måste du kanske starta om datorn." 
   
   Ex 2: (*) "Front Page" will only affect WP 2.5 and newer: For those newer WP versions, IF you select a static "Page" page, as the home page, then "Front Page" becomes the actual homepage, while the "Homepage" will be the home page for posts (but not the whole blog). If no static front page is selected, Homepage and Front Page will be the same."

Jamen vadå kanske måste starta om datorn?! Lite tydlighet skulle inte skada, fnys. Och så ska jag be att få en page tack, page, front eller home spelar inte så stor roll. Eller förresten, jag tar en av varje tack.

Ojoj, det är upprört i ankdammen. Och det med rätta eftersom Greenpeaceaktivister har tagit sig in på Forsmark. Det var inte första gången de tog sig in i en svensk kärnkraftsanläggning.

Var det svårt? Nej, några stegar så var det klart. Inte ens några vapen krävdes när gulliga solar, vindar och vattendroppar klättrade över stängslet.

Men hallå! Skrämmande att det ska vara så lätt att komma åt något som kan ödelägga hela vår omgivning, döda befolkningen och förgifta vår jord för hundratusentals år framöver.

I vårt demokratiska och godtrogna samhälle vill vi ha öppenhet. Vi riktigt ivrar för öppenhet. Hmm. Går det bra? Tja, jo, inte kan man klaga på öppenheten på våra kärnkraftverk i alla fall. Undrar hur det är i slutförvaringarna? Nu får jag mardrömmar. Och ju mer kärnkraft vi kör, desto fler urantransporter och slutförvaringar krävs. Verkar det riktigt klokt att vi ska utöka kärnkraften när vi inte ens klarar av att hålla "snälla aktivister" utanför de kraftverk vi har idag? Nästa gång kanske det inte är söta solar som gör intrång.

Istället för att anhålla Greenpeaceaktivisterna tycker jag att Forsmark ska tacka dem. Och betala dem. Precis som vissa företag betalar hackare för att testa säkerheten. Helt gratis har ju Forsmark fått reda på att säkerheten är undermålig.

Så varför inte ge Greenpeace i uppdrag att försöka ta sig in i ett slutförvaringsrum? Bara för att se hur långt den svenska öppenheten sträcker sig, menar jag.

DN, AB, SvD, Metro, Greenpeace, DN, DN, AB

I alla år har jag trott att jag är en genuin djurvän. Snudd på präktig genomgenuindjurvän som har tyckt att även de äckligaste djuren ska behandlas med respekt. Så fel jag hade. Sedan vi blev med tomt för några år sedan har jag upptäckt en ny sida hos mig själv. Den mordiska.

Mitt mordiska jag ligger i träda en stor del av året för att vakna till liv ungefär samtidigt som vitsipporna blinkar blygt i backarna. Då känner jag det första pirret: Hur ska det bli i år? Ska det räcka med några förebyggande mord eller kommer det att bli megamassmord som för några år sedan?

Eftersom jag på intet vis uppskattar den här nya sidan hos mig själv, har den snöfyllda vintern glatt mig. Jag har tittat på de enorma snöhögarna och tänkt: ’Nu fryser de ihjäl! Ha!’ Fel igen. De äckliga äggen har legat där och myst och gonat sig eftersom snön har fungerat som ett värmande och skyddande täcke. Bah! Nu kommer de fram, extra hungriga, extra många, extra slemmiga, extra allt.

Ut med fällor, gift och pet-flaskor med öl i. För i sommar vill jag känna gräset under fötterna, njuta av dahliorna och plocka jordgubbarna till barnen. Och då måste de äckliga, allätande kannibalerna bort. Mördarsniglarna. Jag är en mördarsnigel-mördare.

AB

Att svenskan ändras och utvecklas är inget nytt, fast allt kanske inte är att betrakta som utveckling. Bloggar, mejl och sms föder nya ord, nya förkortningar och nya sätt att tala om hur man menar något utan att skriva ut det *ler*. Oftast kan vi se att nyheterna i språket förenklar något, som att det går snabbare att skriva lixom än liksom. Hela en bokstav, i det här fallet. Jag får ta ett annat exempel. Oxå! Där sparas två tecken. Wow! Kul för x i alla fall, för det är ju en rätt sällsynt bokstav. Eller borde jag skriva boxtav?

På senare tid har jag sett att man skriver é istället för är. Men varför det?! Det tar förvisso ett tecken mindre plats, men det är alltjämt två tangenttryckningar. Så vad är vinsten? Och vad tycker alla som faktiskt uttalar ä som ä och inte som e?

Men särskrivningarna då? Där blir det ju flera tecken eftersom man stoppar in mellanslag där det inte ska vara något. Svårare att läsa, mera att skriva och tar mera plats. Ingen vinst alls. Om man inte hör till dem som vill radera svenskan och gå över till engelska istället.

Likaså det här med att skriva genitiv med apostrof och s. På svenska heter det exempelvis Bellas Salong, inte Bella’s Salong. Den engelska formen för ägande ser vi överallt numera. Men varför är den så lätt att anamma? Precis som med särskrivningarna är den svårare att skriva. Och längre. Det borde alltså finnas ett visst motstånd, eftersom vi jobbar för att förkorta språket.

Är det som vanligt så att vi svenskar anpassar oss och anpassar oss så att det till slut inte finns så mycket svenska kvar? Å ena sidan vill vi vara som vårt storebrorsland som vi tar efter lite här och där. Å andra sidan vill vi vara i framkant av utvecklingen och uppfinner nya kortare ord och förkortningar.

Men har du tänkt på att sammantaget blir det lika mycket att skriva. Det som vinns med é och lixom förloras på Svensson’s Handels Trädgård. Då kan åtminstone jag fortsätta att skriva som förut.

Vi ser och hör oftare och oftare orden utlandsfödd, med utländska föräldrar, utomlands född. Jag tolkar det så att utlandsfödd är en eufemism för invandrare. Behöver vi den?

Jag tror att samhället, då menar jag bl.a. media och myndigheter, anser att invandrare har blivit ett för negativt laddat ord och därför måste bytas mot något som inte är lika laddat. Vips! så dyker ordet utlandsfödd upp. Det är antagligen inte invandrarna själva som har bett om det, utan det är säkert en missriktad välgärning där vi svenskar återigen visar hur konflikträdda/strutsbeteendeaktiga vi är. ALLT ska vara politiskt korrekt.

Igår kunde vi läsa och höra om skillnaderna i betyg bland utlandsfödda barn. I korthet kan man säga att det visade sig att barn från krigsdrabbade länder hade sämre studieresultat är de från icke krigsdrabbade länder. Överraskning! Frågan är om vi hade tyckt att resultatet var mer skrämmande om eleverna kallades för invandrare. Det blir liksom inte bättre för att man hittar på nya ord och begrepp eller döper om saker till något finare. En städare är en städare även om vi kallar honom/henne för lokalvårdare.

Om vi följer utvecklingen borde Invandrarverket som blev Integrationsverket snart bli Utlandsföddverket.

Agatha Christies "Tio små negerpojkar" fick byta namn till "Tio små indianer" och sedan till "Och så var de bara en". Därför måste vi snart döpa om Vilhelm Mobergs "Utvandrarna" till "De inlandsfödda" och "Invandrarna" får heta "De utlandsfödda". Solklart!

Ska man vara PK så ska man.

DN, SvD, AB, Metro

Marmorerat.

Marmorerad.

MARMORERADE.

Visst är det ett vackert ord: marmorerad. Mina tankar går till carraramarmor med sitt mjuka grå-vita mönster och gamla badrum i den smaragdgrön-svarta marmorn. Palats och slott inklädda i marmor i skiftande färger, unika marmoreringar på varje del. Tänk att naturen kan göra något så vackert! Hårt, lent. Marmorstayer med sin speciella lyster och illusoriska mjukhet - en paradox eftersom materialet är så hårt.

Tänk en riktigt het sommardag, när fukten ligger som en hinna över allt, att då få sätta fötterna på ett svalt marmorgolv - ljuvligt.

Vilket osökt för mig över till det fina vädret igår. Det var riktigt varmt och fint här. Inte så att jag behövde ett marmorgolv för att svalka mig, men tillräckligt för att inviga nya solstolen. Utomhus alltså. Så skönt. Tills jag tittade närmare på mina ben. De var kritvita. Och mönstrade i blålila mest överallt och rött på vissa ställen. Marmorerade.

Trots att de, precis som ett vackert marmorgolv, är unika både i färg och mönster, finns det inte ett uns skönhet i den marmoreringen. 

Allt är inte rättvist.

Rubriken "Bli arg - det gör dig glad" fångar min blick. Självklart. Jag läser om hur "ilskan ökar blodflödet till den del av hjärnan som innehåller positiva känslor". Vidare påstås det att "Ilskan minskar stress och ökar dina positiva upplevelser". Det här betyder att jag och många andra små- och skolbarnsföräldrar, som ofta blir arga på våra små älsklingar måste vara hur glada som helst, det måste riktigt sprudla och spritta och fnissa om oss. Varför känns det inte så då?

Sedan barnen blev så där en tre, fyra år är jag ju arg mest varje dag (ev argbefriade dagar beror på kraftbrist). Innan dess kunde det gå lång tid mellan argvarven. Men nu brukar det börja redan på morgonen, när ungarna såsar, protesterar, inte vill ha frukost, vill ha annan frukost, börjar skrika för att de inte hinner se klart favvoprogrammet på teve osv osv. Verkligen jätteroligt. Jag känner hur positiv och avstressad jag blir - ahhh härligt.

Sen brukar nästa argvända komma i hallen när vi ska iväg till skola och förskola. Då är det massor med saker som är fel enligt huliganerna; fel på strumporna, gympadojorna är obekväma, ryggan är för tung, måste de ha regnjacka när det regnar osv osv. Men åhhh så innerligt glad jag blir när vi har tjafsat en stund.

På kvällen brukar det bli en sväng till när de små skitarna inte vill göra läxan, inte tycker om maten, inte vill klä av sig, inte vill gå och lägga sig osv osv. Efter en urladdning om samma tjat åttahundratrettioandra gången så blir jag lycklig och tillfreds med livet, det är ju så jag-slår-mig-på-knäna-roligt.

Det är något som inte stämmer. Antingen är den positiva delen av min hjärna blockerad. Eller så saknar jag humor.

Det är inte alltid så lätt att läsa med rätt tonfall och många missförstånd kan uppstå. Här kommer en liten anekdot som inträffade för några veckor sedan apropå det.

Det är många fönster i vårt hus. De är stora och bängliga, när man öppnar dem för att putsa insidan känns det som om allt håller på att trilla ur, man måste liksom stötta fönstret medan man putsar det. Så förutom att man behöver vara minst 1,87 lång måste man kunna stå som en Kellogsreklam med lätthet samtidigt som man vispar runt med något trasaktigt. Inte lätt. Inte roligt. Inte blir det bra heller. Alltså brukar vi med glädje lämna den uppgiften till proffs. Och det var hit jag skulle komma.

Jag berättade i ett mejl för en kompis om den fantastiska fönsterputsaren som jag hade anlitat. Jag ringde honom vid 11.30, han råkade vara i närheten, skippade lunchen och åkte till mig i stället.

11.45 ringde han på dörren.

12.30 var han klar och stod i dörren. Då hade han putsat 19 fönster, 4 sidor på varje. Nitton fönster, fyra sidor på varje. Jag var tvungen att upprepa det. Inga ränder, inga fläckar.

Min kompis svarade: "Herre Gud - var det verkligen en man?"

Menade hon:
"Herre Gud - var det verkligen EN man?" 
eller 
"Herre Gud - var det verkligen en MAN?"

Jag vet numera vad hon menade. Och jag är fortfarande imponerad och jag tänker fortfarande på låten "I can se clearly now" när jag ser ut genom fönstrena. Den är också bra. Sjunget av en man.

Som nybliven mamma såg jag fram emot att få bli uppvaktad på Mors dag, både med presenter och barnens egna alster. Det blev väl inte riktigt som jag hade tänkt mig. 

Första åren som mamma fick jag handla själv. Efter ett antal vinkar modell vass till sambon, tog det fart och jag fick en skrivare. Sedan en cykel (begagnad), året därpå en silverring och en känsla av lågkonjunktur i firandet kom smygande. Ser ni trenden?

På förra årets Mors dag förlänades jag tre par golfstrumpor. Varav två par var i fel storlek. Jag spelar inte golf. Trenden är nu påtaglig. Och den har inte med försämrad ekonomi att göra. Sambon är strumptokig, en egenhet som jag är helt befriad ifrån. Men det kanske är lite mycket att begära att han ska veta det, efter nio år tillsammans. Likaså att jag inte är någon vän av beigerandiga pikétröjor (i min garderob finns överhuvudtaget inte något i beige) som jag fick när jag fyllde år. Vid det här laget kanske du kan gissa vilken sorts tröjor sambon gillar. 

Med spänning inväntade jag årets Mors dag. Och jag kan nu konstatera att trenden har vänt igen - högkonjunkturen närmar sig. En solstol och en vacker påse fylld med choklad: tre Årechokladstrutar, tre exklusiva chokladkakor och en påse praliner. Plus önskemål om middag samt att få den tillagad.

Nu fattas bara tillfälle att få ligga i solstolen och knapra choklad. Men men, man kan ju inte få allt.

- HJÄÄÄÄLP!!! Han våldtar mig!!! HJÄÄÄLP!!! skriker frun i panik.

- Nej, nu får du sluta! Man får faktiskt inte våldta någon, säger den frustrerade maken som kommer springande.

- Öööö!!! stönar våldtäktsmannen.

- Men kliv av då! Maken försöker tala med myndig stämma.

- HJÄÄÄLP! Tänker du göra nåt eller?!, ropar frun i ångest.

- Ja men älskling, han gör ju inte som jag säger. Maken funderar över hur det är nu igen, vad det är som man FÅR göra. Får man slå och sparka EN gång, eller får man bara slå till en ....

- AAAAAIIIIIIIIIIIIIIIIIIII...

- Älskling? Hur är det? Nej, hallå där, stanna här...

Apropå dagens nyhet om maken som slog ner den man som höll på att våldta hans fru. Nu riskerar maken att bli åtalad för grov misshandel. Man får nämligen inte slå för mycket - då kan man ju skada den stackars våldtäktsmannen.

Och så undrar man varför folk är så rädda för att ingripa.

För mig är maken en hjälte.

DN, AB