Metrobloggen

Snömannen av Jo Nesbø är faktiskt en av de bästa deckarna jag läst på mycket, mycket länge. Avslutade läsningen av den igår och funderade ett slag på vad det är som jag tycker så mycket om. Jag inser att denna deckare har allt: bra språk - viktigt för mig som är lite smått yrkesskadad och inte klarar av taffligt språk i böcker - bra handling, en fantastisk historia som engagerar och dessutom lyckas författaren mitt i allt detta med konststycket att vara rolig; man skrattar faktiskt till vid ett par tillfällen där han lyckas mejsla karaktärer som känns levande och verklighetstrogna.

Ett antal kvinnor har försvunnit från sina hem. Det de har gemensamt är att de är gifta och har barn och på platsen för deras försvinnande återfinns alltid en snögbbe. Harry Hole, kommisarien i boken, inser snabbt att det måste handla om en seriemördare, som på något sätt vill åt honom. Han får en ny kollega, Katrine Bratt, från bergenpolisen och tillsammans driver de utredningen framåt. Så långt en vanlig deckare, men det som utmärker den är att Nesbø är bra på precis allting: karaktärerna är verklighetstrogna och får läsarens sympati med alla sina fel och brister, handligen gripande och vansinnigt spännande och han lyckas faktiskt skrämmas stundtals, vilket jag gillar. Jag hittar inget som jag ogillar med denna bok, så läs den när du har möjlighet :-)

Min kompis I listade 15 favoritböcker; sådana som betytt mycket elelr som förändrat ens sätt att se på tillvaron och utmanade mig att göra detsamma. Så här kommer min lista. Utan inbördes orrdning har jag listat några böcker som gjort stort intryck på mig. Det finns fler änd essa, men jag fick kort betänketid och dessa kändes ändå representativa.

Vill du göra detsamma? Vore roligt att se vilken litteratur som gjort stort intryck på just Dig genom åren.

1. Saker under huden - Linda Skugge

2. Processen - Franz Kafka

3. Dårskaper i Brooklyn - Paul Auster

4. Förtärande kärlek - Slavenka Drakulic

5. Jurtjyrkogården - Stephen King

6. Tordyveln flyger i skymningen - Maria Gripe

7. Ormens väg på Hälleberget - Torgny Lindgren

8. Tillsammans är man mindre ensam - Anna Gavalda

9. Det var vi som var Mulvaneys - Joyce Caol Oates

10. Onåd - JM Coetzee

11. Det grovmaskiga nätet - Håkan Nesser

12. Den gåtfulle fotografen - Douglas Kennedy

13. Bestiarium - Mare Kandre

14. Det femte barnet - Doris Lessing

15. Parfymen - Patrick Süskind

I Flygts roman möter vi ett antal människor vars människoöden på olika sätt engagerar och berör.

Louise är gift med framgångsrika Fredrik. De bor i ett funt hus, har det gott ställt och är vad man brukar kalla lyckade. Men i Louises bröst bor en tomhet och en ängslan som hon försöker dölja för alla. Hon befarar att maken är otrogen och för att ge igen är hon detsamma.

Lena lever med mannen hon älskar. Dock älskar mannen att spela. Sjuktligt mycket och han har tidigare spelat bort hela deras tillvaro. Lenas liv består av dubbelarbete och en ojämn kamp för att försöka täcka upp för maken, samtidigt som hon saknar sitt tidigare liv i det fina radhuset och vännerna som hade en självklar plats i deras tillvaro.

Parvaneh har tillsammans med sin man flytt sitt hemland och öppnat en pizzeria. Maken mår dåligt och tar ut sin frustration på henne. Till slut bestämmer hon sig för att hon inte längre vill leva tillsammans med en man som misshandlar henne, utan bryter upp. Hon får kämpa med sig själv, konventionerna och familjens förväntningar och möter samtidigt en ny man som berör henne starkt.

Flygt beskriver dessa människor med mycket värme och empati och boken är både avancerad och lättläst. Språket är vackert och han lyckas fånga såväl stämningar som personligheter i sin bok. Jag tycker mycket om denna roman och sörjer faktiskt att den är slut och avundas alla er som fortfarande har den oläst.

Ni som läser min andra blogg, märkte nog att jag fick slita rätt så mycket med att ta mig igenom Oates roman. Försökte skylla på att jag läste den på engelska, men det är nog inte hela sanningen. Boken är väldigt typiskt Oatesk; mörk, gripande, sorglig men ganska kompakt skriven - och lång; 582 sidor i den pocketupplaga jag skaffade mig i London förra sommaren.

Det trog soin tid, men det beror inte på att boken är dålig.

Rebecka Schwarts familj flyr från Tyskland och nazisterna i slutet på 30-talet och anländer till USA. Fadern Jakob Schwart som tidigare haft ett ansett arbete som matematiklärare tvingas börja om på samhällets botten och ta arbete som dödgrävare och hans självförtroende sjunker för varje dag och han tar ut sin frustration på sin familj. Familjen hånas av människor runt omkring och utanförskapet präglar dem allt mer. Sönerna står inte ut utan lämnar familjen och Rebecka som är yngst tvingas leva kvar i det disfunktionella hemmet med en far som till slut inte står ut med tillvaron utan allt mynnar ut i en fruktansvärd tragedi.

Rebecka lämnar det tillfälliga fosterhem hon fått flytta till och tar ung arbete som städerska på ett hotell i staden. Där träffar hon Tignor som hon gifter sig och får en son med. Men Tignor är svartsjuk och misshandlar Rebecka så svårt att hon till slut lämnar honom och flyr med sonen. De befinner sig på resande fot under flera års tid under antagna namn.

Man känner igen Oates karaktäristiska sätt att skriva. Det handlar återigen om underklassens livsvillkor och hur känslan av att vara alla andra underlägsen kan förfölja en människa under hela hennes liv.

Trots den långa tid det tog att läsa boken, rekommenderar jag den; framför allt till er som läst Oates tidigare och gillat det ni läst. Jag vidhåller att hon är en mycket skicklig författare.

Har tidigare gillat det jag läst av Kajsa Ingemarsson och blev inte heller besviken denna gång då jag läste hennes På det fjärde ska det ske. Den handlar om den självcentrerade Paula som efter en årslång vistelse i New York återvänder till Sverige, Stockholm, sina vänner och inte minst sin trogne pojkvän Johan. Johan är den stabila pojkvännen som känner sig trygg med deras relation och som inget hellre vill än att de ska gå vidare i sitt förhållande, flytta ihop "på riktigt", att Paula ska skaffa sig en utbildning och så småningom ett fast arbete och kanske också skaffa barn.

Paula stretar emot och hon gör det på det det där klumpiga viset som får läsaren att reagera med att känna sympati med alla utom just henne. Hon vill inte välja Johan till 100 % i rädsla för att behöva ge avkall på det hon vill. Hon är inte beredd på att "växa upp", att skaffa sig den där plattformen att stå på, saknar ambitioner och mål. Hon har svårt att tänka framåt mer än några veckor i taget och kanske är det här hennes karaktär känns både oseriös och överdriven. Hon letar fel hos alla andra; pojkvännen är för trygg och tråkig och tjatig när han vill diskutera vart de ska med sin relation. Pappans nya fru är en häxa och hennes kompisar är trista medelsvenssons som skapat den där plattformen åt sig, karriärmässigt eller på det personliga planet.

Ingemarsson bjuder på trevlig läsning och jag gillar som vanligt den mysiga inramningen och vänskapsrelationerna. Det är gulligt, kanske lite schablonmässigt, men vänligt och jag blir glad av att läsa boken. Och det måste ju vara det som är meningen.

För flera år sedan fick jag av en vän låna en roman skriven av en då fr mig okänd förfttare vid namn Mare Kandre. Boken heter Bestiarium och är en mycket fascinerande men mörk historia som sedan dess funnits i tankarna.

För ett par månader sedan sände svt en dokumentör om hennes alltiför korta liv och denna dokumentär redogjorde på ett intresseväckande sätt för ett djupt, poetiskt och spännande författarskap som förmodligen kunnat åstadkomma fler litterära mästerverk om författaren inte gått bort vid så unga år.

Hur som helst. Efter att ha sett dokumentären och blivit påmind om att jag verkligen gillade den tidigare romanen, bestämde jag mig för att traska iväg till biblioteket för att skaffa mer läsning av denna fascinerande kvinna. Det var dock rätt utplockat, så jag antar att fler blivit nyfikna. Men en titel fick jag tar på - Qvinnan och doktor Dreuf. Boken handlar om en manlig psykiatriker som anser sig vara specialiserad på kvinnors mentala problem. Således har han bara kvinnliga patienter och dessa ser han ner på konstant.

En dag möter han en kvinna, vars själsliv är i uppror då hon plågas av minnesbilder från tidigare liv. Hon är Eva som körs ut ur Lustgården, hon anklagas för att vara häxa på medeltiden och blir bränd på bål etc.

Denna kvinnas bekännelse gör djupt intryck på den lille skinntorre, kuvade och misantropiske psykdoktorn. Hela berättelsen är oerhört suggestiv och känns som en enda långt skildring av en dröm som är både otäck och vacker - känns som om detta är ganska typiskt för kandres sätt att skriva. Jag hade svårt att sluta läsa och kände när jag var färdig med boken att jag vill ta del av mer av det här författarskapet.

Tycker du ska göra detsamma!

http://svt.se/2.109829/1.1542669/mare_kandre_-_det_ar_jag_som_ar_ett_geni_copy

För flera år sedan fick jag av en vän låna en roman skriven av en då fr mig okänd förfttare vid namn Mare Kandre. Boken heter Bestiarium och är en mycket fascinerande men mörk historia som sedan dess funnits i tankarna.

För ett par månader sedan sände svt en dokumentör om hennes alltiför korta liv och denna dokumentär redogjorde på ett intresseväckande sätt för ett djupt, poetiskt och spännande författarskap som förmodligen kunnat åstadkomma fler litterära mästerverk om författaren inte gått bort vid så unga år.

Hur som helst. Efter att ha sett dokumentären och blivit påmind om att jag verkligen gillade den tidigare romanen, bestämde jag mig för att traska iväg till biblioteket för att skaffa mer läsning av denna fascinerande kvinna. Det var dock rätt utplockat, så jag antar att fler blivit nyfikna. Men en titel fick jag tar på - Qvinnan och doktor Dreuf. Boken handlar om en manlig psykiatriker som anser sig vara specialiserad på kvinnors mentala problem. Således har han bara kvinnliga patienter och dessa ser han ner på konstant.

En dag möter han en kvinna, vars själsliv är i uppror då hon plågas av minnesbilder från tidigare liv. Hon är Eva som körs ut ur Lustgården, hon anklagas för att vara häxa på medeltiden och blir bränd på bål etc.

Denna kvinnas bekännelse gör djupt intryck på den lille skinntorre, kuvade och misantropiske psykdoktorn. Hela berättelsen är oerhört suggestiv och känns som en enda långt skildring av en dröm som är både otäck och vacker - känns som om detta är ganska typiskt för kandres sätt att skriva. Jag hade svårt att sluta läsa och kände när jag var färdig med boken att jag vill ta del av mer av det här författarskapet.

Tycker du ska göra detsamma!

På nitton minuter hinner man klippa gräsmattan, färga håret, se en period i en hockeymatch. På nitton minuter kan man baka scones eller få en tand lagad, man kan vika tvätten för en familj på fem personer. På nitton minuter kan man stoppa världen eller hoppa av den. Peter Houghton vet. Han vet att nitton minuter är allt som behövs för att hämnas en uppväxt i helvetet.

Detta är en riktigt gripande bok som tar upp fenomenet med skolskjutningar som världen drabbas av alltför ofta. Men istället för att använda pekpinnar eller för att förenkla det hela, berättar Picoult på en insiktsfullt och medkännande sätt om en fiktiv kille, mobbad sedan förskolan, hånad och förnedrad - till och med av sin egen bror -   som aldrig fått känna att han duger som den han är. Denna kille väljer en dag att packa sin väska med fyra vapen, bege sig till skolan i sin bil och skjuta mot skolans elever och döda 10 människor.

Berättandet är ickekronologiskt och det vinner boken på. Tillbakablickarna på Peters barndom, varvade med nutid ger en känsla av att man oundvikligt närmar sig en tragedi; det känns så ödesmättat hela vägen.

Visst finns det sterotyper i hennes historia; mamman som menat väl men inte förmått hjälpa sin som, den karriärfixerade domar-mamman till en av eleverna och inte minst Peters försvarsadvokat som är den där lyckade personen, vars tillvaro är i det närmaste komplett och alltid varit det. Men det som berör mig är vemodet och sorgen som nästan ligger som ett tunt lager över varje sida. Man skräms av och känner framför allt igen sig i de mekanismer som styr vårt beteende mot andra; hur vår vilja att passa in ibland gör att vi sviker även när vi inte vill det.

Jag tycker att 19 minuter är en mycket läsvärd roman.

Lyssnar sällan på böcker, men har lovat mig själv att försöka vänja mig vid det. Som glöd blir till aska är en riktigt bra thriller som tar upp det pikanta problemet med misshandel i hemmet. Fast det är inte mannen som misshandlar sin hustru, utan tvärtom. Han hatar henne av förklarliga skäl och fantiserar om hur hustrun död för att han ska få leva sitt liv i fred och kunna göra som han vill och slippa leva efter hennes regler.

Och så händer det som han drömt om av en slump. Men hur beter man sig? Och hur värjer man sig mot omtanke och nyfikenhet man inte vill ha? Mot misstankarna? Och hur beter man sig normalt när man känner sig allt annat än just det?

Auster har blivit en av mina favoritförfattare. Första boken jag läste av honom var Illusionernas bok oc därefter har de andra bekanpskaperna varit lika angenäma. NY-trilogin är kanske det verk han är mest omtalad för och jag var riktigt förväntansfull när jag började läsa den. Vi möter olika karaktärer i tre olika historier där inget riktigt verkar vara som det ska.

Det finns en sorts jordnära mystik (jag vet att det låter paradoxalt)  i Austers verk och det blir tydligt även här. I den första historien möter vi en man som arbetar som deckarförfattare. En dag blir han uppringd av en man som efterfrågar privatdetektiven Paul Auster. Det hela leder tll riktigt stora problem som ter sig alltmer absurda ju längre in i berättelsen man kommer. Det är tätt skrivet, fast med samma makliga Austertempo och jag gillar den kombinationen.

I den andra berättelsen ska White skugga en man vid namn Black. Han flyttar in i huset mitt emot Black och ser dag ut och dag in hur den han ska skugga sitter i sin lägenhet och... skriver. Dagarna i ända.

I berättelse nummer tre möter vi en amn som av en slump får kontakt med sin barndomskompis liv igen efter att de inte haft kontakt under många år. Vännens hustru kontaktar huvudpersonen eftersom hennes make har försvunnit.

Det är udda, spännande att läsa Auster. Rekommenderar verkligen hans böcker och även om jag inte läst alla är han en solklar favorit av alla författare i hyllan.

Läste imorse - eller ja, förmiddags kanske är en mer korrekt tidsangivelse - ut Amsterdam av Ian McEwan. Jag brukar gilla hans romaner och även om jag inte var totalförtjust i början av boken, tog den sig ju längre jag läste.

Romanen börjar med en begravning för en kvinna, Molly, där ett flertal av hennes före detta pojkvänner/älskare befinner sig för att ta farväl. I förgrunden av historien befinner sig Clive och Vernon, den förstnämnde an väl ansedd komositör och den andra chefredaktör för en tidning. På begravningen stöter de på Julian Garmony, en hårdnackad politiker med minst sagt radikala åsikter som de båda ogillar enormt.

Av en tillfällighet ges Vernon en chans att omkullkasta hela Garmonys politiska karriär, men han får inte det stöd han förväntar sig, vare sig på jobbet eller privat av sin vän.

Romanen handlar om vänskap, svek och prestige. Mc Ewan är alltid mästerlig på att låta förhllandevis små detaljer och skeenden växa sig stora överskugga allt vad förnuft heter. Det är en tät roman, ganska typiskt McEwansk - vilket betyder att den är bra.

Har varit lite för mycket work and no play på sistone så det krävdes visst en veckas lov för att undertecknad skulle komma igång med sitt läsande ordentligt. Efter flera seeeega böcker - läs inte Sommarsquash tokolosh av Rachel Zadok eller Fördjupade studier i katastroffysik; livet är för kort för det - så tog jag mig an en författare som jag tror kommer bli en ny favorit om han fortsätter skriva lika fina böcker som han hittills gjort:

Nattfåk av Johan Theorin utspelar sig liksom debutromanen på Öland, dit familjen Westin flyttat med sina två barn. De har bosatt sig på en stor mytomspunnen gård med ett visst förflutet och det dröjer inte länge innan deras vardag börjar påverkas av såväl detta som av deras eget förflutna. För bakom sig har de lämnat problem och sorg, som påverkar deras framtid på Öland.

Precis som i Theorins debut är berättandet präglat av ett stort vemod och jag vet fortfarande inte riktigt hur han lyckas förmedla detta, men hans språk är lysande. Det slår an en vemodig ton som dröjer sig kvar genom hela boken, man älskar varje sida och inte ett ord eller en endaste mening är överflödig eller känns konstruerad. Jag tycker att Theorin är en mästerlig berättare och han lyckas balansera vardag med övernaturlighet utan att det känns krystat. Fick snabbt en stark flashback till John Ajvide Lindqvists senaste roman Människohamn som jag också tyckte oerhört mycket om.

Du bör inte missa Theorins andra roman; den är för bra för att inte läsas. Låter kanske taffligt men jag menar varenda ord.

Det bästa med längre ledighet brukar för mig vara att jag har ro att läsa mycket. I och för sig har jag alltid en - eller två - böcker på gång, men just att inte ha andra saker som pockar på uppmärksamhet brukar vara bra för lästempot.

Så även denna julledighet. En vecka hemma hos mamma och pappa där man blivit bortskämd med mycket god mat och trevligt sällskap, har jag hunnit med fyra riktigt bra böcker som jag rekommenderar:

Först ut var Mons Kallentofts deckare Midvinterblod. Romanen utspelar sig i Linköping, vilket är lite roligt för undertecknad eftersom man känner igen sig. En död man hittas hängande i ett träd ute på slätten och sökandet efter vem mannen var och vem som kan ha velat döda honom tar sin början. Det är en ganska traditionell deckare med mycket fokus på dels den kvinnliga huvudkaraktären Malin, en ensamstående mamma med ett kraschat äktenskap bakom sig, och dels själva tillvägagångssättet vid mordet som bär spår av ritualer som påminner om gamla offerkulter. Jag tycker att det var en helt ok deckare; språket är bra och handligen flyter på. Perfekt avkoppling för alla oss som gärna läser kriminalromaner.

Sedan tog jag mig an Mark Levengoods underbara lilla skrift Hjärtat får inga skrynklor. Här delger han läsaren små underhållande anekdoter och redogör för intressanta fenomen och funderingar, utan att bli det minsta pretentiös. Boken är skriven med det varma, träffsäkra språk som är typiskt för Levengood och det är en må-bra-upplevelse från första raden till sista. Jag skrattade högt flera gånger och man blir verkligen glad av denna lilla skrift. En bra present, kanske?

Marie Hermansons böcker brukar alltid vara bra - jag fullkomligt älskade Mannen under trappan och Hembiträdet. För några år sedan kom Musselstranden som utspelar sig i Bohusläns skärgård och den handlar dels om Ulrika och dels om Kristina, två kvinnor, vars vägar egentligen inte korsas bokstavligt, men där den enes handlingar påverkar den andras liv. Ulrika befinner sig på landet där hon lär känna Ann-Maries familj. Hon blir snabbt mycket fascinerad av denna flicka och en vänskap utvecklas mellan dem båda och den varar i flera år. Ann-Maries familj adopterar en liten flicka från Indien, Maja, som försvinner spårlöst en midsommar, då hon följt med sina syskon ut på en ö. Inga spår finns efter flickan, tills hon helt plötsligt återfinns, oskadd, efter flera veckor. Ingen förstår vad Maja varit och hennes försvinnande och den sorg det renderade, blir början tillhela familjens sönderfall. Under denna sommar bor Ulrika hos Ann-Maries familj och får följa händelserna på nära håll, något som påverkar hennes liv.

Fortsatte sedan med ytterligare en Marie Hermanson, Ett oskrivet blad. Den handlar om två udda personer, Reine och Angela, som av en slump möts efter en gidstjänst och detta möte blir startskottet på en relation. De är båda väldigt annorlunda, asociala, känns det som, men de hittar något i varandra. Åtminstone tror Reine att han funnit en livskamrat. De gifter sig och får ett barn, men lyckan blir inte speciellt långvarig eftersom barnet är sjukt och måste ha vård. Av en slump får Reine en idé om hur han ska finansiera det hela, men saker och ting går riktigt fel och mitt i allt inser han att han grovt missbedömt sin hustru; hon är inte alls den person han trott sig känna. Romanen känns thrilleraktig och det finns ett enormt driv i den och man kan ints sluta läsa. En engagerande roman som griper tag i läsaren - jag rekommenderar även den.

Gott nytt bokår! önskar Bokmalen!

Har just avslutat  En plats de kallar lyckan som är skriven av Mårten Sandén. Detta är ytterligare ett exempel på en givande, välskriven och engagerande roman för yngre människor och den är inte präglad av bara elände utan det finns så mycket som är vackert i den och det tilltalar mig.

Boken handlar om överklasskillen John, vars föräldrar separerat. Detta får förödande följder för hela hans tillvaro och han försöker desperat försöker upprätthålla fasaden utåt, framför allt mot överklassflickvän Ebba, som inte låter sig imponeras av något.

Det är meningen att John ska resa utomlands på språkresa men eftersom fadern inte har några pengar eftersom han inte jobbat på grund av depression efter skilsmässan, fejkar John hela resan och gömmer sig istället i en park i staden de aktuelal veckorna.

Dit kommer Mia, som bor med sin ensamstående mamma. Mia jobbar på en pizzeria och vill bort från sitt liv med jobbiga kopmpisar och killar hon inte vill bli ihopparad med.

De både blir vänner, reser till Köpenhamn tillsammans. Trots att de har så olika bakgrund ser de något hos varandra.

Det jag gillar me den här romanen är att den är snyggt skriven; bra flyt och man känner sig helt engagerad i handligen hela tiden. Den blir inte löjlig eller ytlig utan den tar upp många olika problem som berör och karaktärerna känns trovärdiga med alla sina fel och brister.

Lars Holm är killen som flyttat tillbaka till sin barndomsstad efter att han träffat en bibliotekstjej som får jobb där. Han har en gång fått en novellsamling publicerad men det blir inte direkt några fortsatta framgångar. Som extrajobb passar han sin systers barn för att ägna eftermiddagarna åt sitt skapande - men bristande framgång.

Han lever i en alldeles vanlig relation. Tror han. Ändå tills hans flickvän Pernilla andas om att hon nog är lite sugen på att testa ett ha med en kille till i sängen.

Livskris kanske är ett stark ordmen Lars blir minst sagt ganska chockad av detta. Han som trodde sig ha ett stablt, bra förhållande med ett bra sexliv är skakad. Men flickvännen vill inte ge sig och successivt närmas sig Lars tanken.

Det som är denna romans absoluta styrka är att den är så oerhört rolig. Linda Unnhem lyckas verkligen tränga in i (ursäkta ordvitsen) problematiken att vara en lite för beväm man, med avslagna drömmar och ett kroppsmått som tillåtits växa lite väl mycket. En del "roliga" böcker kan kännas krystade men det gäller inte alls för denna bok, som vd flera tillfällen fick mig att skratta ordentligt. Det är en lättsam, trevlig och underhållande roman om ett ganska svårt ämne: hur bär man sig åt när allt det man trorr på ställt på ända? Hur bär man sig åt när ens partner inte är nöjd med det liv man lever? Hur tar man sig själv i kragen för att åstadkomma förämdringar som man engetligen itne vill åstadkomma?

Jag tycker att du snarast ska införskaffa ditt exemplar av Swing it" - den kommer ge er många härliga skratt och dessutom faktiskt också beröra för den håller ända in i mål!

Vad skulle du göra som förälder om ditt barn misstänktes för inblandning i ett litet barns förvinnande? Försvara ditt barn givetvis, men näbbar och klor, gissar jag. Men hur beter man sig när obehaget börjar krypa innanför skinnet och du blir alltmer säker på att ditt barn har något att dölja? Att det finns något han inte berättar? Att det finns lite för många hemligheter för att du ska känna dig säker på att allt är under kontroll. Vad gör du när marken sakta men säkert börjar rämna under dina fötter och mörka minnen från det förflutna tar sig upp till ytan och fördunklar dina tankar.

Detta är vad som sker Eric, vars son blir föremål för polisens misstankar efter att lilla Amy försvinner spårlöst från sitt hem en kväll.

Romanen är välskriven och man dras med i det otäcka skeendet. Den här sortens romaner blir ibland lite slentrianmässiga, men jag tycker att Cook lyckas bra med sin historia. Vemodet finns med och föräldrarnas despration för att försöka förstå dels vad som har hänt, och dels förstå sitt barns handlande engagerar och berör.

I dessa dagar då Ajvides debutroman filmats och snart går upp på biograferna - filmen har premiär på fredag - känns det intressant att som den skräckälskare jag är kunna konstatera att hans författarskap är här för att stanna. Jag fullkomlligt älskade hans debut Låt den rätte komma in och jag har även tyckte mycket om hans andra roman, Hanteringen av odöda, samt novellsamlingen Papperväggar, som bjuder på några riktigt gastkramande historer som faktiskt berör och skrämmer även en vuxen och relativt nykter person...

Handligen i Människohamn är att ett barn försvunnit. Inte på det där kriminalsättet med en ondsint gärningsman med dunkla motiv utan helt mystiskt har flickan försvunnit från jordens yta under en vinterutflykt familjen gör Pappan, Anders blir naturligtvis helt förstörd av det som hänt, hans relation haverar och han tar till den enda tröst som han kan hitta - flaskan.

Djupt alkoholiserad återvänder han ett par år senare till den ö där hans dotter försvann för att om möjligt försöka finna något spår av vad som skett.

Det är svårt med skräck; svårt att lyckas bygga upp den spänning som krävs för att man som läsare ska köpa det övernaturliga, men jag tycker att Ajvide lyckas bra även denna gång. Det finns mycket känsla och engagemang i hans roman och vemodet ligger som en hinna över hela berättelsen, och den är inte helt olik Johan Theorins debutroman Skumtimmen. 

Jag hade nog väntat mig en relativt lättsam skildring om ett visserligen ganska så problematiskt förhållande men fick mig till del ett gripande öde som, ovavsett om det är fiktion eller inte, berör oerhört mycket.

Läsaren möter en kvinna som hela sitt livet stått i skuggan av sin framgångsrika bror och hans vackra flickvän, sina lyckade vänner. Hon har slagit sig fram till en framgångsrik karriär, men ensamheten har ingenting rått på.

För att få lite lugn och ro, tar hon ett sabbatsår och beger sig till Paris, försöker lura i sina nära och kära att hon lever livets glada dagar och har det bra, trots att hon saknar jobb och inte känner en själ.

En nyårsafton träffar hon dock en karismatisk man som hon faller för och de inleder ett stormigt förhållande med svartsjuka, missbruk och konstant pengabrist. Och inte blir det lättare när hon ska presentera drömprinsen för sin städade, borgliga familj. Sprickan vxer och hon tvingas välja mellan sin familj och sin sedemera deprimerade och misshandlande och alkoholiserade pojkvän. Isoleringen blir allt värre.

Boken känns äkta och den andas stor desperation. Man blir arg, ledsen och förtvivlad av att läsa den.

Jag har tidigare läst två böcker av kriminalromanparet Roslund/Hellström: Odjuret och Box 21 och gillat båda väldigt mycket. Men ändå står de sig slätt på denna roman som från första sidan till sista. I ett fängelse sitter en man, och väntar på att det dödsstraff han dömts till, ska verkställas. Sedan händer något och några år senare dyker samma man upp i en annan polisutredning i ett annat land.

Samtidigt går en far till en död flicka omkring och hatar, hatar hatar på ett sätt som tagit död på allt vad värdefulla relationer heter.

Vi får följa polisens arbete med att nysta upp sanningen i en härva som ter sig alltmer osannolik ju mer man får reda på. Samtidigt ligger dödstraffsproblematiken som en kvävande filt över allt och det gör att romanen når helt andra dimensioner. Utan att det blir krystat, tungt eller otympligt lyckas författarna problematisera ett mycket svårt men viktigt ämne på ett imponerande sätt och slutet...? Ja... det är... snyggt!

Har hunnit med ett par böcker sedan jag senast skrev här. Mitt första tips är novellsamlingen Vredens änglar av en av mina favoritförfattare Joyce Carol Oates.

I nio noveller redogör Oates för hur  kvinnor av olika anledningar drivs till handlingar som är både våldsamma och ibland också kan betraktas som ondskefulla. Eller...? Det intressanta med karaktärerna är att det finns alltid två sidor av det hela. Som den nedtryckta kvinnan som på grund av telefonterror drivs till ett brutalt våldsbrott.

NU är jag kanske inte rätt person att skriva nyanserat om Oates eftersom jag brukar falla pladask för det Oates åstadkommer. Jag kan bara konstatera att jag inte heller denna gång blev besviken. Novellerna är bra och jag känner igen breättarrösten, perspektivet och drivet. Det är Oates och det är bra.

Läste igår kväll ut Maria Ernestams roman Busters öron. Romanen handlar om en kvinna, Eva, vars liv präglats av uppväxten med en dominant och elak mor och en far som alltid var för svag för att stå upp för sitt barn. Romanen pendlar mellan nutid och dåtid och läsaren lär känna en människa som utsätter sig för olika prov och lär sig betvinga sina rädslor och som gör uppror mot den destruktiva och självcentrerade mamman.

Romanen innehåller mycket och den växer för varje sida. Minns att jag tyckte att Ernestam i sin första roman försökte få med lite för mycket och därmed gjorde att boken tappade i internsitet, men jag tycker att hon har utvecklats. Busters öron är medryckande, annorlunda och framför allt modig och överraskande och jag rekommenderar den verkligen!

Ni som tidigare läst Linda Olssons Låt mig sjunga dig milda sånger och tyckte om den, kommer inte att bli besvikna på Sonat till Miriam. Vi får följa en man vid namn Adam som efter att ha mist sin dotter saka men säkert börjar inse att han egentligen inte har något historia - ingen koppling tillbaka till det förflutna, till sitt ursprung.

Han påbörjar en resa över jorden för att möta människor som får en speciell plats i hans hjärta och som kan hjälpa honom fylla i tomrummen, och också erbjuda en vänskap som han inte tidigare ansett sig behöva. I det förflutna lurar också smärtan efter en stor men omöjlig kärlek.

Lika finstilt vackert och vemodigt som relationen beskrivs i Linda Olssons förra bok, lika vacker och gripande är denna roman. Jag rekommenderar den varmt.

Har ju väldigt svårt för att låta bli att köpa böcker när jag är i en stad. I London finns det ju massor av trevliga bokhandlar och således blev det tre romaninköp och jag har nu läst den första av dem. En deckare, föga förvånande, eftersom jag gillar den genren. Föga förvånande gillade jag Cornwells bok - brukar göra det, eftersom jag tycker att den rättmedicinska vinklingen är intressant.

I bokens inledning befinner sig huvudpersonen Scaarpetta i Italien för att medverka i utredningen av ett mord på en berömt tennisstjärna. Hon har startat en egen praktik, något som inte ses med blida ögon av alla. Fler brutala mord äger rum och de verkar hänga ihop.

Inte nog med att mordfallen upptar hennes tid. Hennes kollega Marino verkar gå bakom ryggen på henne och verkar ha tappat greppet, mycket beroende på sin nya flickvän.

Det är en ganska typisk Cornwell; man känner igen karaktärer och jargongen, men jag tycker om den och rekommenderar den till deckarfantasterna där ute. Läste boken på engelska, vilket gick alldeles utmärkt!

Hade med mig Mankells roman Italienska skor till London och måste säga att det är en trevlig semesterbok. Till skillnad från böckerna om Wallander, som jag inte alls gillar eftersom de är så stereotypa och förutsägbara, skriver Mankell här bra och berättar en gripande och samtidigt väldigt varm och fin historia om enstöringen Fredrik, som efter ett misstag i tjänsten slutat arbeta som läkare och tagit sin tillflykt till en enslig ö, där han inte är beroende av i princip någon och där han inte heller har något umgänge. Dagarna är långa och sig lika tills en dag en kvinna står på isen med en rullator.

Detta blir början till att återknyta relationer emd människor som Fredrik lämnat bakom sig - eller trott sig ha lämnat bakom sig i alla fall - och även vägen till en sorts försoning.

Det är en roman om vänskap, ensamhet, relationer och den ger åtminstone mig en mer positiv bild av Mankells författarskap.

Vet att det var väldigt länge sedan jag kom med några inlägg om boktips här, men jag ska försöka bättra mig, lovar.

Läste i förrgår ut Håkan Nessers Fallet G - den sista romanen i van Veeterensviten. Jag har ju alltid tyckt om Nessers sätt att skriva och jag blev inte besviken på finalen heller.

Handlingen är den att van Veeteren får nys om att det dykt upp ledtrådar i ett 15 år gammalt fall, det enda fall han aldrig lyckats lösa. Första halvan av boken ger oss en bild av fallet, och sedan får man följa jakt nummer 2 på den påstådda gärningsmannen Jan G Hennan - en särdeles otäck och ond människa.

Fallet G hör enligt mig till en av de bästa böckerna i Nessers dekalogi; några av de andra höjdarna är Det grovmaskiga nätet och Svalan, Katten, Rosen, Döden.

Om du tycker om att läsa kriminalromaner och ännu inte läst Nesser, rekommenderar jag varmt hans böcker. Han skriver vackert och elegant och har ett bra driv och intressanta historier.