Metrobloggen

Är att jag aldrig kommer få veta om Mustafa verkligen älskade mig eller inte. Alla säger att han gjorde det, HAN säger att han gjorde det, men jag kommer aldrig få veta.

Det illa han gjorde mig skär i mig som knivar, och han förstår nog inte det. Bara den tveksamheten, att jag älskade honom så det gjorde ont i mig, jag hade kunnat ge mitt liv för den mannen, och inte veta om han kände likadant.

Nu tror ju jag på att han faktiskt gjorde det. Det är svårt att få fram i en blogg hur trovärdig eller inte en person är, och när jag läser bloggen i efterhand, så ser ju Mustafa till synes ut att vara en riktig player, men det är ju inte hela sanningen. Sanningen vet bara jag och Mustafa, för ingen var med under vår tid. De var med ibland, men inte hela tiden. De var inte med när han ömt drog mig intill sig och kysste mig i pannan när vi väntade på bussen. De var inte med när jag var sjuk och han varsamt stoppade om mig med täcket. De var inte med när han spontant slängde sig runt min hals och kramade mig hårt och sa att han älskade mig.

Gudarna ska veta att jag älskade honom... Jag kommer alltid göra det, tills dagen jag dör.

Ilskan jag har mot honom, hur han kunde behandla mig som han gjorde, hur han kunde ha Sandra... Bara det att han  inte förstår, inte VILL förstå hur ont det gjorde mig.

Hur han inte förstår hur det känns när man blir slagen. Förnedringen, ilskan, smärtan, sorgen, paniken... Förtvivlan!

Hur han inte kan förstå hur svårt det var för mig attg åka hem, att lämna allt, att inte åka tillbaka. Hur svårt det var att inte följa hjärtat och stanna hos honom, att välja det som var bäst för mig, trots att det itne var det jag ville.

Sveket, inte bara mot mig som hans fru, utan sveket mot mig som människa, mot mig som person, den respektlöshet jag fick av honom... Hur han överhuvudtaget kan behandla en MÄNNISKA som han behandlade mig, när det enda jag ville ha var hans kärlek, det är fortfarande för mig helt obegripligt. Jag är en människa, en levande varelse, som förtjänar kärlek, respekt och trohet.

Det är svårt att förklara hur jag känner för allt och alla här i livet. För jag envisas med att bara minnas det bra, det goda, det fina. När jag tänker på Mustafa så brinner det i hela kroppen, för jag hamnar i den känslan jag hade då. Jag har så lätt för att känna hur det va.

Jag har en killkompis. Han är turk. Vi dejtade ett par gånger precis när jag kom hem från Turkiet, men lättpåverkad som jag var, så lät jag en tjejkompis bestämma att jag inte skulle träffa honom. Eller, lät och lät, men jag trodde på henne när hon sa att han verkade vara samma skrot och korn som Mustafa. Det var han inte.

Vi har kontakt än idag, pratar nästan varje dag på msn osv. Det är oftast här det blir fel för mig. Om jag inte tycker killen är attraktiv, då kan jag vara hans vän utan att tänka nåt annat. Men när killen är snygg, då är det svårare. Jag blir inte kär i killarna, men jag gillar uppmärksamheten, bekräftelsen... Det är vad jag förstått, min borderline (om jag nu har det, men det verkar ganska solklart) som gör det. Man är bekräftelsesökande när man har borderline. Jag kan tänka att va fasen, jag har min bekräftelse från min man, men det är inte samma sak på nåt sätt. Att jag därtill är en eldig vädur ut i fingerspetsarna, där det främsta är att jag är vild, passionerad, intensiv och behöver en riktig MAN för att bli nöjd, gör ju inte saken bättre. Jag vet att det är så, för på den tiden då jag inte hade barn, och var ute och festade hela tiden, hade jag "anhängare" i varje hörn. Jag fick höra att jag var farlig väldigt ofta. En bartender sa alltid när jag kom att jag hade farliga vilda ögon som man blev tokig av. Och jag var nog så, jag sög in alla jag la min blick på, och jag har mer än en gång haft en kille som lämnat sin flickvän för min skull, även om jag inte har velat det. Jag är inte stolt över den biten, att killar har lämnat sina tjejer för mig, men det är aldrig något jag har gjort medvetet. Har jag vetat att de har tjej, så har jag inte fortsatt träffa dom med mitt intiativ. Jag minns särskilt en kille. Han var lång, mörk och intensiv, precis som jag. Lustigt nog var även han vädur. Det var så intensivt när vi sågs, det vibrerade i hela luften. Jag var och hälsade på på hans jobb en gång, och stod på andra sidan bardisken. Hans kollega sa att vi kanske ville gå ut och prata, för det var som knivhugg emot honom, så brännhett var det i luften. Han hade tjej visade det sig, och jag sa agtt det inte var någon bra ide att fortsätta ses. Det gjorde ont i mig, jag trodde jag älskade honom... Vi hade aldrig sex ens då, vi levde på den passion som fanns när vi bara stid brevid varandra. Han lämnade sin tjej, även fast jag sagt att vi inte skulle ses mer, och gjorde allt i sin makt för att få mig tillbaka. Det gjorde ont att neka, men jag tror jag gjorde rätt.

Passion! Jag lever för det, passionen, glöden, det intensiva, längtan, lidelsen... Den där känslan i kroppen när man tittar någon i ögonen som man vekrligen vill ha, när man nästan kan känna det bränna på näthinnan... Rysningarna när han bara snuddar vid din arm, hur hela kroppen värker när han lutar sig fram för att kyssa dig...

Ett förhållande som blir vardag, där man ser någon varje dag, där passionen dött, där det inte finns något att ta på, det är för mig... Jag blir som en vissen blomma, jag dör inuti... Det låter elakt kanske, men sån är jag. Så fort det blir vardag, eller när passionen tystnar, då vill jag dra. För mig är passion kärlek. När passionen är död, då är kärleken död. Det är svart eller vitt. Antingen på topp, eller så vill jag dra.

Alla ni underbara människor som kommenterar och ger mig komplimanger, det värmer nåt otroligt!

Det blir så mycket att svara på varje kommentar enskilt, så därför skriver jag nu ett inlägg för att tacka er alla.

Jag har däremot svarar på en kommentar, och dessutom godkänt den, för den var så... ointelligent att jag skäms över att den här personen lever i vår årtionde, när denne borde leva på dinosauriernas tid ungefär...

Läs dennes kommentar under inlägget "tänker tillbaka", personen kallar sig lämpligt nog för "fitta".

Man kan inte annat är småle över sådana här människor, och jag ödslar ingen energi på att bli arg, jag kan bara tycka synd om dom...

Jag ska skriva mer, men ja... Det finns inte riktigt en fortsättning på historien. Jag valde ju att börja skriva om min nuvarande man, men jag raderade allt, det var alldeles för nära inpå.

Jag kan däremot meddela att jag har börjat rättstava och skriva om historien i bokform, för att skicka in till förlag, då jag tagit er på orden. Jag gör det inte så mycket för att få ut min historia som bok, mer för att jag är så nyfiken på vad ett förlag säger om min "bok", eftersom ni alla tycker det är så bra. Jga har aldrig tänkt på min historia som en bok, eller som bra på det sättet. Jag har ju bara skrivit i min dagbok, då är det lätt att leva sig in i det, för man har ju upplevt det, man kan skriva om sina känslor på ett annat sätt då.

Det kommer mer, men jag vet inte än...

På tiden med Mustafa. Jag har svårt att bestämma mig för om jag minns den med glädje eller sorg, eller kanske båda delarna?

Han loggar in på msn hela tiden och skriver till mig. Jag har tagit bort blockeringen. Jag orkar inte svara...

Sista jag orkade svara så skrev han att han älskar mig, att han för alltid kommer vänta på mig. Han tänker på mig varje dag, drömmer om mig varje natt. Det är svårt att tro på, men han är så ihärdig, även nu. Jag sa till honom att jag inte orkar, vi talar inte samma språk. Jag väljer att stanna där jag är just nu, och han sa att han respekterar det, men att jag alltid ska komma ihåg att han älskar mig och väntar på mig.

Jag har nästan fått en diagnos, vilket är Borderline. Jag utreds lite smått just nu och ska förmodligen få göra den stora utredningen för att kunna säkerställa diagnosen. Känns skönt faktiskt att få veta vad som är fel. Varför jag ser allt i svart eller vitt, varför jag växlar så otroligt i humör och känslor, varför jag söker mig till allt och alla som ger mig uppmärksamhet.

Jag har inte full Borderline, uppfyller minimikriterierna för diagnosen och jag uppfyller flera av dom ganska milt. Har fått kontakt med en tjej som har Borderline, och hon hade staplat upp hur hon var som person på sin blogg. Nästan ALLT stämde på mig, förutom att jag inte är så "sjuk" att jag får psykoser, försöker ta livet av mig, är lösaktig osv. Här är hennes lista, efter att jag tagit bort det som inte stämmer på mig.

Jag:* har separationsångest
* är instabilt emotionell, kan inte hantera känslor, ilska
* är ofta irriterad och aggressiv, snäsig
* kan inte hantera stress
* har ett stort behov av bekräftelse
* känner mig ofta likgiltig
* får ibland för mig saker som inte alls är så. Tex. att ingen tycker om mig, att min man inte älskar mig eller att min man träffar någon annan eller tycker om någon annan eller att min familj skäms över mig och inte gillar mig
* ena stunden kan jag må jätte bra och sedan i nästa stund känna mig jätte nedstämd och helt tom
* är mestadels nedstämd
* känner mig ibland övergiven och ensam fast jag inte är det
* är väldigt dramatisk och intensiv, överdriver ofta
* är självdestruktiv
* har dålig självkänsla och självförtroende
* får ofta kraftig ångest
* tål inte kritik eller att någon är arg/besviken på mig

* är impulsiv när jag får vredesutbrott/nervsammanbrott
* är väldigt nedvärderande av mig själv. Tex. om någon säger att jag är vacker så tror jag den ljuger
* är väldigt osäker och nervös, har en inre stress
* deprimerad i perioder
* kan känna mig väldigt entusiastisk ena stunden men i andra stunden så är jag helt tvärtom
* är extremt lättpåverkad och har stark inlevelse
* är extremt känslig, för minsta lilla
* har ibland dålig verklighetsuppfattning
* tänker svart/vitt
* antingen hatar eller älskar en person, finns inget mellanting
* är väldigt hatisk och hämdlysten

Detta är alltså jag. Hon skrev det så bra, och så mitt i prick...

Det är egentligen inte kontigt att få diagnosen, eftersom min lillebror har Borderline. Alla säger att "oj, hade du så hemsk uppväxt", för att Borderline ofta utvecklas genom incest, våldtäkt, psykisk terror mm under barndomen. Men nej, jag hade en jättebra uppväxt. Och jag var ganska okej, fram tills att jag åkte till Turkiet... Jag har alltid trott gott om människor, att det inte finns nåt ont i dom, dvs mitt svart/vita tänkande. Jag såg allt i vitt, fram tills att jag mötte Mustafa. Helt plötsligt fick jag erfara att en människa kan verka vit, för att sedan växla och blir svart som natten. Det stjälpte hela min världsbild på nåt sätt. Jag blev så djupt sviken, inte direkt av det han gjorde, utan att han inte var den han sa sig vara från början. Han ljög för mig!

Det här med dålig verklighetsuppfattning, det får man ta med en nypa salt. Min dåliga verklighetsuppfattning kan handla om att jag tex vaknar på morgonen efter en verklig dröm och är tvungen att tänka efter om det var på riktigt eller ej. Eller att jag kan inbilla mig saker som inte är så, tex att någon avskyr mig eller liknande. Det är inte så att jag blandar ihop verklighet med fantasi på det sättet. Ibland, om jag har varit tvungen att ljuga om något för någon, så blir jag så inlevelsefull i att min lögn är sanning att jag ibland måste stanna upp och påminna mig om att det inte är det. Det är väl också dålig verklighetsuppfattning kanske?

Jaja, nu blev det här inlägget alldeles för långt, och jag kan väl gå på i evigheter om detta... Det man ska komma ihåg är attt Borderline är något man utvecklar, som tex posttraumatisk stress (vilket dom också utreder mig för, som folk får som varit med i krig tex), efter att man varit med om något hemskt. Får man bra hjälp så kan man lära sig leva med det, och ibland kan den tom försvinna. Jag hoppas på att min försvinner, och jag har en bra chans, eftersom jag har ändå viljan att leva, vilket många med Borderline inte har. Jag har även en sådan "intelligens" att jag kan se mig sjäv utifrån, dra slutsatser av mitt eget handlande, och jag kan ibland tänka när jag blir arg att " nej det är bara din borderline som spökar nu, ge dig". Så jag har en chans, och den tänker jag ta!

Och jag har inte pratat med Mustafa, mer än några gånger. Jag har haft honom blockad på msn och tagit bort honom från Facebook. Bäst så... Tror jag...

Jag saknar honom..

Han var inloggad nån gång på msn, så jag tog bort blocken och frågade hur han mådde. Han frågade vart jag tagit vägen, jag sa att jag varit här hela tiden. Han bad mig dra, han orkade inte prata med mig känslomässigt sa han.

Förstår honom... men ändå inte...

Hur barnsliga är vi inte? Alltså, jag och Mustafa. Sitter och läser inlägget nu och skäms... Herre min skapare.... Konstigt att det alltid blir bråk... I vilket fall är det bra att han beter sig så illa, för varje gång så glider jag längre och längre bort från honom, vilket faktiskt bara känns skönt, jag behöver glida bort.

Sitter och funderar på om jag ska fortsätta min livshistoria med vad som hände efter Turkiet. Nu har jag ju dragit er igenom turkiet och sen skrivit hur det går nu, men det finns ju faktiskt 7 år däremellan och de 7 åren är nästan värre än de i Turkiet....

Vill ni att jag ska ta det med?

Okej, jag har en ny idol. Han heter Dryden Mitchell och är ledsångare i Alien Ant Farm, ni vet dom som gjorde en cover på Smooth Criminal. Han kör sitt race och pekar finger åt de som inte gillar det. Me like!

Dryden Mitchell

Sen har vi då vår svenska Matte Carlsson. Han behöver inte ha gjort ett smack för att ligga på min lista. Och jag vet inte hur han är snyggast, som mysbulle med egen styling, som modell med andras styling, eller när han vinner hästhoppningen? Eller kanske alla tre?

Och bara bråkat typ. Det gick så långt, och jag provocerade honom så mycket, att han kallade mig hora...

Såhär, jag skrev till honom när han inte var inloggad, eftersom han inte vill prata, så skrev jag att jag hoppas han har det bra osv, och attjag bara vill be om ursäkt för hur det blivit. Såklart loggar han in för första gången på typ 2 veckor, ser det jag skrivit och frågar vad jag vill, han orkar inte, det gör ont osv.Jag minns inte ens vad vi skrev men jag skrev att jag inte ska skilja mig, att jag ska försöka igen osv, han blir helt galen igen, han vill inte höra det hela tiden för det gör ont.

Så jag skriver att han måste blivit tokig.

Han skriver att jag kan dra åt helvete.

Jag: Visst, visa vägen du.

Han: Du kan verkligen dra åt helvete, till din man.

Jag: Jag har ju sagt att jag ska det.

Han: Du är sjuk i huvet

Jag: Ska du inte välkomna mig till gänget?

Han: Dra åt helvete, jag hatar dig!

Jag: Har du druckit nu igen?

Han: Håll käften! Jag dricker inte, dra till din man istället.

Jag: Vänta bara..

Han: Så kan han stoppa in den så blir du väl lugn

Jag: Det blir jag nog ska du se.

Han: Hora...

Jag: Tack! Fortsätt såhär, det är mycket bättre för min skull, så kan jag glömma dig, minnas det dåliga, fortsätt, det här är super!

Han: Du är det...

Jag: Såklart, du knullar ju bara horor, det vet vi ju.

Han: AAAAAAA, JAG HATAR DIG!!! DU ÄR SVERIGES STÖRSTA HORA, FATTAR DU DET!?

Jag: Äh, lägg ned nu, vi vet båda att jag inte är en hora, du säger bara så för att du inte har några gränser i huvudet, för att du är galen och sjuk i huvudet och för att jag ska bli ledsen. Men sorry, jag blir inte ledsen, men jag tycker vi slutar prata nu, skriv inte mer. Hade jag varit där hade du nog slagit mig vid det här laget också.

Han: Jag blir galen...

Jag: Skriv inte

Han: Du är så jävla jobbig

Jag: Skriv inte sa jag hejdå

Han: Jag hatar dig

Jag: Hejdå

Han: Dra åt helvete

Jag: hejdå

Sen blockade jag honom. Hade honom blockad nån timme, sen bad han om ursäkt för att han sagt så fula ord till mig. Han sa att han blir så helt jävla galen när jag provocerar, och det blir han bara fölr att han älskar mig säger han. Bullshit! Så jävla trött på honom...

MEN, jag kommer ändå aldrig ändra mina känslor för honom, att han gör såhär gör det bara enklare att hålla sig borta. Hora? Hur låg har han blivit? Nu vet jag att han bara säger det när han är riktigt riktigt galen, vid såna tillfällen då han pucklade på mig, så det var väl tur att jag inte var där. IDIOT!

Efter en hel helg i hästvärlden (har jobbat i Globen under Sthlm International Horse Show) så är jag tillbaka i normala livet igen.

Mår bättre nu, tror medicinen har börjat verka helt igen. Väntar bara på min remiss nu till psyk (gud låter som om man är psyksjuk när man säger så...bläää), så jag en gång för alla kan få bearbeta och ta mig igenom skiten, vad skiten nu än är.

Tror att medcinen dock gör mig väldigt trött och irriterad. Jag är ett MONSTER när jag opch trött elelr hungrig. Okontrollerbart monster. Jag kan inte lägga band på mig hur jag än försöker. Men det är genetiskt, har en pappa och 6 syskon som är likadana... Min son är likadan också. Så jag ser inte det som ett samband med att jag gått in i väggen, utan det är den jag är, orkar inte när jag är trött eller hungrig. Känslig för blodsockret är jag nog, brukar bli grinig som fan om jag äter dålig mat eller mycket godis...

I vilket fall, har inte pratat med Mustafa mer. Däremot med Ramazan som sagt, har jag berättat det? Ramazan tycker jag gör rätt val som stannar hos min man och försöker hålla ihop familjen, och tycker jag ska ha all respekt för det. Men han säger också att Mustafa aldrig har glömt mig och att han älskar mig mer än vad jag någonsin kommer förstå. Han sa att trots att Mustafa har gjort som han har gjort, så behver jag nog veta att han älskade mig och älskar mig fortfarande hur mycket som helst. Ramazan sa att Mustafa har haft tjejer sen jag åkte, men ingen han varit kär i, ingen han kallat sin flickvän när han pratat om henne. Han har inte brytt sig överhuvudtaget. Sen sa han även att Mustafa har verkligen lidit, han har förbannat sig själv så mycket att han gjorde som han gjorde, att han behandlade mig så illa. Han vet verkligen att han ensam bär ansvaret för att vi inte är tillsammans idag.

Det känns skönt att höra sånt från en annan. Visst kan Ramazan säga det som Mustafa vill att han säger, men han sa allt med sina egna ord, de pratar ju inte likadant. Och jag och Ramazan har alltid kunnat prata om sånt, så jag vet när det kommer från honom.

Strunt samma, jag försöker få ihop familjen så gott jag kan just nu, för det är där jag vill vara. Jag kommer alltid älska Mustafa, det kommer jag, jag kommer alltid sakna honom och det kommer alltid göra ont, men när jag slutade med min medicin och hade så mycket ångest, då var det så tryggt att ha min man som jag kunde krypa upp hos, och det var väl mest då jag märkte att det är fan där jag vill vara och ingen annanstans.

Som beordrat fortsatt medicinering, han ska skriva en akut remiss till psyk så jag får träffa en ordentlig terapeut som kan grotta i vad som orsakar min ångest.

Min kurator sysslade ju med KBT, men hon ville inte alls grotta i VARFÖR jag har ångest, bara lära mig hur jag ska handskas med den. Men va fan, om man går till botten med varför, så kommer ju ångesten försvinnna? Varför ska man lära sig tackla något man inte ska ha egentligen?

Fortsatt sjuksriven på halvtid också...

Fan vad less jag blir, jag är en fighter i alla avseenden och vad jag än tar mig för, men jag börjar ge upp nu. Känns som om det aldrig kommer bli bättre...

Är ju inte den bästa. Ni ska få en kort bakgrund.

För det första allt som hände i Turkiet. Jag har aldrig ansett att det i Turkiet bidragit till mitt "psykiska tillstånd" jag är i nu. Jag har aldrig funderat på Turkiet som något dåligt. Visst, jag var väldigt arg på Mustafa under en lång tid för det han gjorde mot mig, och visst mådde jag dåligt över vissa saker, men aldrig att jag hade ångest över det, aldrig. Jag mmådde dåligt, precis som när man blir dumpad av någon man älskar, men ångest och trauma? Nej...

Däremot har allt bara blivit värre de senaste 6 åren. Och idag har jag ju grov ångest och panikångest. Det hela kulminerade när jag satt å jobbet i maj, och helt plötsligt blev jag så yr och illamående att jag föll av stolen, men min kollega fångade mig innan jag föll. Jag hade extrema bröstsmärtor, var yr, mådde illa, svettades så det PÅ RIKTIGT droppade om fingrarna. Jag var helt väck och fick lägga mig ned på golvet. Jag var aldrig rädd vid det här tillfället, utan insåg bara att jag måste till sjukhus. Jag slocknade och vaknade om vartannat, hade extrema yrselanfall, jag frös så jag skakade samtidigt som svetten droppade. Min chef kom springande med sin jacka och la över mig som täcke, min kollega ringde ambulans och alla stod oroliga i en ring runt mig. Ambulansen kom och körde mig till sjukan, min man mötte upp tillsammans med min pappa (lilla pappa som alltid blir helt kollrig...) senare kom även min mamma dit.

Dom satte 2 olika EKG på mig, tog mängder med prover osv. Jag låg som en klubbad säl på akuten och orkade knappt svara på tilltal, jag var HELT sänkt. Jag fick svimningsanfall efter svimningsanfall, och jag märkte att läkaren var orolig och att jag inte var kontaktbar under mina yrselanfall, för jag hörde henne ropa på mig men jag kunde inte svara.

Jag låg där under uppsikt hela dagen, och läkaren släppte motvilligt hem mig på kvällen, efter att jag berättat att jag bodde 500 meter från sjukhuset och att jag mådde bättre. Jag blev inte sjukskriven utan valde att vara hemma några dagar för att jag var så trött och slut efter den pärsen. Några dagar senare skulle jag åka tillbaka till jobbet, men på vägen dit bröt jag ihop totalt så jag var tvungen att stanna bilen, för jag kunde inte köra. Jag ringde jobbet, helt hysteriskt gråtande och kved bara i luren att jag inte klarar av att komma. De förstod såklart. Jag åkte till mammas jobb (inom vården) och fick tabletter utskrivna, men jag vägrade ta dom... Fick tid hos deras kurator också. Sen mådde jag skit efter det, såklart... Fram tills i början på juni, då jag var nere hos min häst på betet, och allt gick åt helvete i ridningen, jag blev skitledsen och stod och grät utanför stallet och var verkligen helt uppgiven... På kvällen när jag låg i sängen och skulle sova, då kom min första panikattack.

Vi visste ju inte alls vad som hände, utan jag trodde jag fick en hjärtattack, min man ringde 112 som sa att de tyvärr inte har en ambulans och det är bara en panikattack. Jag blev så förbannad att attacken gick över. Men innan dess hade den hållt på i ca 10 minuter. Jag var totalt hysterisk och panikslagen, hjärtat rusade, jag svettades, jag frös, jag skakade så jag rubbade sängen... Jag var så slut efteråt att jag slocknade direkt.

Och därefter började mina problem med ångest på riktigt. Innan panikattacken har jag haft extraslag på hjärtat ibland, men jag har inte ens reflekterat över dom och de kom kanske nån dag i veckan max. Nu kom dom varje dag, flera gånger om dagen, och varje gång trodde jag att jag skulle dö, att hjärtat stannade. Jag insåg bara nån dag efter panikattacken att nu är det kört, jag MÅSTE få hjälp. Jag låg hemma med panikattacker som avlöste varandra hela tiden. Min man skulle åka och köpa mjölk och jag grät hysteriskt för tänk om jag dör medan han är borta, vad ska hände med vårt barn då?

Hysteriskt gråtande ramlade jag in på mammas jobb, fick ordinerat tabletterna och en ny tid hos läkaren. Började med medicinen samma kväll och somnade på soffan. Mådde bättre direkt, så jag var tacksam över att det inte tog 2 veckor, som det brukar göra.

Jag mår bra och dåligt lite upp och ned, dag för dag. Men alltså, depression kan jag stå ut med, det är ingen fara, Men mår skit, men det går att överleva. Men ångest.... Ångesten kan du inte kontrollera, hjärtslagen kan du inte kontrollera.... Och det är det som utlöser panikångesten. Man tappar kontrollen och vet inte vad man ska göra....

Eftersom jag slutade med medicinen ett par dagar, så kommer det säkert ta ett par dagar innan den får in full effekt igen, och det är jobbigt... Det som är jobbigast med medicinen är dock att den tar enbart bort den värsta ångesten, men inte den "normala" ångesten, den ligger kvar hela tiden. Den gör mig extremt trött, och när jag är trött är jag grinig och har dåligt tålamod. Utan medicinen blev jag piggare och gladare, men ja, jag fick ju panikångesten tillbaka...

Så det är verkligen pest eller kolera....

Känner mig uppgiven, känns som om jag alltid kommmer få ha det såhär, att jag alltid kommer ha min ångest, att jag alltid kommer få gå på min medicin... Det värsta är att min kurator har släppt mig helt nu, för jag vet att jag har ångest och jag vet hur jag ska hantera den, så hon kan itne göra mer säger hon. Men fortfarande är det ingen som vet VARFÖR jag får min ångest. Ångest dyker ju inte bara upp, det har ju hänt något som utlöst den. Och eftersom jag nu har bearbetat Turkiet och jag inte mår bättre, då är det ju inte där skon klämmer, precis som jag hela tiden har sagt. Det är något annat, och jag är helt säker på att det som gett mig ångest är all skit jag gått igenom med min nuvarande man. Kanske orkar jag ta det här också? Kanske kommer det hjälpa mig? Vet inte...

Slutade med min medicin i söndags. Tog alltså sista tabletten i lördags.

Trodde jag skulle fixa det, trodde jag mådde såpass bra. Men icke. Har känt mig piggare och gladare. Eller inte gladare kanske, men eftersom jag blir piggare utan tabletterna (de har en insomningseffekt), så har jag ju såklart haft större tålamod med allt, vilket gör att jag nog upplevs gladare. Men jag har haft mycket ångest. Har tänkt att det har jag nog för att jag har slutat med tabletterna, det tar väl ett tag för kroppen att vänja sig säkert. Men igår hade jag ganska mycket ångest innan jag gick och la mig. Jag gick och la mig för att slippa ångesten och alla extraslag på hjärtat.

Men nej, jag vaknade av mina extraslag vid 00,30 på natten. Hade sån enorm ångest att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Och jag VET att det inte är nåt fel på mitt hjärta, och jag VET att extraslag är både vanligt och stressrelaterat, men det skrämmer skiten ur mig varje gång ändå! Det är så obehagligt att ni fattar inte... Jga har fått göra EKG, arbetsEKG, ultaljud och allt möjligt på mitt hjärta och det visade sig vara perfekt.

MEN, det spelar ingen roll vad jag VET, för det är känslan när extraslagen kommer som styr. Och den känslan är panikångest. Jag låg mellan 00,30 och 02,30 inatt och bara kämpade för att somna om, för att lugna mig, andas rätt och långsamt. Allt för att extraslagen ska minska eller sluta så jag blir lugn, fast jag veta att extraslagen inte slutar förrän jag ÄR lugn. Dvs är det ett jävla moment 22....

Till slut, ca 02,45 så orkade jag inte längre. Då hade jag legat tätt intill min man i 2 timmar, svettats och frusit om vartannat, varit lugn för att gå upp i panik hela tiden. Så min man, som såklart varit vaken hela tiden, frågade om jag ville ha min medicin. Såklart ville jag det! Det här funkade ju inte. Tog medicinen, blev struken på ryggen i säkert 30 minuter (det lugnar kroppen har jag märkt) och sen till slut somnade jag.

Så idag har jag full ångest, är trött som ett as, hästen är bara problem med osv....

Så nu sitter jag på jobbet och försöker avvärja paniken istället....Fy fan....

Någon annan som haft panikångest, ångest och extraslag? Hur gjorde ni?

Att jag knappt skriver något just nu. Jag försöker så mycket jag kan att hålla mig borta från Mustafa och allt som har med honom att göra. Försöker få distans till allt. Försöker tänka att är det meningen så kommer det bli vi en vacker dag, men just nu är det varken tid eller tillfälle. Idag måste jag fokusera på familjen, på mitt barn, på vårt liv.

Men ja, alltså, det känns helt okej ändå, för någonstans vet jag att han älskar mig och finns där. Det ger mig en trygghet på nåt sätt att veta det. Nu kan jag ju inte veta om han finns kvar om jag kommer på om 5 år att jag vill vara med honom, men då är det ju mitt misstag som jag får leva med.

Men ja, det är svårt. Och det är bara att inse, att han kommer alltid vara min svaga länk, min ömma punkt. Det var faktiskt han jag gifte mig med först, den jag valde att dela hela mitt liv med, få barn med, bli gammal med. Och nu är det inte så, nu är det en annan man, och det var faktiskt inte min plan. Min plan fick ändra sig.

Jag hr fått ett helt underbart barn, jag skulle göra om allt igen om jag visste att det skulle resultera i mitt barn. Jag skulle ta alla smällar i Turkiet, jag skulle ta all skit jag fått gå igenom med min nuvarande man, jag skulle ta min panikångest varje dag, flera gånger om dagen, om det gjorde att jag fick mitt barn, utan tvekan. Så jag är lycklig över att jag åkte hem från Turkiet, jag är lycklig över att jag gömda alla mina känslor för Mustafa, jag är lycklig över att jag träffade min nuvarande man. För annars hade jag inte haft min son.

Men jag måste få distans nu. Jag måste försöka gömma allt igen på nåt sätt, men det är svårt. För han säger så mycket äkta, så mycket... Vad var det han sa sist bara sådär spontant? Jag satt och skrev till honom och var helt inne i det jag skrev när jag såg i ögonvrån att han satt och log sådär fånigt åt mig. Jag tittade upp en sekund på honom, och vi stirrade på varandra några sekunder, han log fortfarande när han skrev "jag kan inte få nog av att bara få titta på dig. jag tröttnar aldrig på ditt underbara ansikte, och snart hoppas jag få se dig såhär varje dag"

Det är fruktansvärt att tänka på det. På sånt han skrivit under den här perioden. Han har blottat sig så totalt. Emelie sa igår till mig, att jag är utan tvekan Mustafas livselixir och han gör allt för att få mig tillbaka.

Och jag hade rätt, det var han som skickat Ramazan att ställa frågor. Jag blev skitförbannad och sa att han kan dra. Så han drog.

Usch fy fan jag pallar inte med det här jävla tjaffset hela tiden, blääää!

Tur att jag inte gått och gjort nåt dumt på vägen...

Men jag kommer alltid sakna honom, det kan jag inte förneka.

Men det är för att jag inte ens varit hemma. Jag har varit iväg med hästen på Working Equitationkurs för Cecilia Hansson, Sveriges EM-ryttare. MYCKET roligt tyckte både jag och häst! Det ska vi göra fler gånger! Här är ett praktexempel på WE!

Har inte pratat med Mustafa alls. Känns helt okej, men.... Jag saknar honom, det gör jag... Hans lillebror Ramazan loggade in igår på msn, han hade fått min mail av Mustafa sa han. Det var väldans massa frågor om min man, så jag gissar att Ramazan blivit skickad att fråga hur det ligger till. Jag orkar faktiskt inte göra nåt åt det. Först ville jag skicka ett meddelande till Mustafa och fråga varför han inte kan lita på mina svar, men sen kände jag att jag orkar inte mer drama...

Men vi pratade mycket minnen, jag och Ramazan, och konstaterade att det var en rolig tid vi hade. Han tyckte jag var ett pucko som aldrig ringde honom när Mustafa var dum med mig, som han sagt att jag skulle göra. Vi mindes speciellt kvällen då vi köpte massa öl och söp hemma hos mig när Mustafa var ute och festade. Och Hanife kom hem när vi låg aspackade på soffan och skrattade, hur rädd hon blivit för att Mustafa var på väg hem. Och hur vi satt och skrattade, fulla som ägg när Mustafa kom hem och svarade att vi har bara druckit 1 öl, vi loooooovar. Hahahhaa, ja det var tider....

Jag längtar tillbaka, det gör jag, för jag hade så jäkla kul, nästan hela tiden... Jag har inte så kul längre, det måste jag nog säga. Jo, med Emelie kanske. Men sen fanns det inga krav på den tiden, vi levde bara i nuet hela tiden.

...med Mustafa igår. Känns bra. Ju längre avstånd det är desto bättre just nu...

Jag har inte gjort några som helst inviter att börja prata med honom, även om han har varit inloggad på msn eller facebook. Jag har alltid loggat in som "offline" på msn också, för att inte prata med honom. Men det kliar i fingrarna....

Igår skrev han till mig som om jag var offline. Eller, det ser ju ut osm om jag är offline för honom, fast jag inte är det. Han skrev att han är så ledsen för allt med den där bruden och det hon skrev. Han vet itne hur han ska kunna göra annat än att säga det han säger, och om jag inte tror honom så...

Alltså, jag var då och är fortfarande helt säker på att hon blev ombedd att skriva det. Att han bad henne. För han vill se om jag blir sotis. Det är hans stil att göra sånt. För hur kan hon svara på engelska, till min kommentar på turkiska? Då måste hon ha fått det berättat för sig vad som stod...

I vilket fall så svarade jag honom. Skrev att allt är för mycket just nu. Vi har inte setts på 7 år och pratar bara över msn, men ändå är det bara bråk, missförstånd osv. Jag pallar inte, hur blir det itne då om man är ihop? Jag skrev att jag itne tror jag vill skiljas, att jag har ändrat mig. Och han blev inte arg utan sa att ja, det är ju upp till dig. Sen fortsatte vi prata som vänner ett tag till, innan jag loggade ut. Känns bra. Jag skulle verkligen vilja vara bara vän med honom, för han är så underbar, så rolig, får mig att skratta osv, men jag vet att det inte går.

...typ helt bestämt mig för att lägga Mustafa på min minneshylla.

Det är bara missförstånd, tveksamheter, brist på tillit, sårande minnen....

Jag har kommit på detta mest för att jag har konstaterat att jag faktiskt trivs bra i mitt liv. Min kurator sa till mig att det är fullkomligt normalt att känna som jag gör gentemot den som lättar ens ångest, och har man dessutom ett förslutet ihop som vi har, ja då är det nästan oundvikligt. Hon sa att mina de här förvirrande känslorna, där jag tvekar om jag fortfarande är kär i Mustafa, kommer lägga sig, och jag kommer så småningom konstatera, att det vi hade var underbart och passionerande, men det tog slut av en bra anledning, och det är den anledningen jag kommer minnas när alla svallande känslor har lagt sig.

Hon tycker det är bra att jag har kommit till den punkten att jag bara känner kärlek för Mustafa, för det är ilskan och ångesten som trycker ned mig, och nu är det så nytt att ångesten släpper, att jag svallar över i alla känslor av lättnad, tacksamhet och lycka på nåt sätt.

Allt börjar lägga sig lite. Jag börjar kunna tänka på Mustafa som något otroligt jag fick ta del av, och minnena kommer finnas i mitt hjärta för alltid, men det var DÅ. Det här är NU. Och nu har jag ett lika kärleksfullt liv, fast på ett annat sätt. Jag måste såklart ta tag i det liv jag har nu, reda ut saker med min man, kanske gå i familjerådgivning?

Känner att oavsett om det är kört för oss eller inte, så vill jag gå i familjerådgivning, för att han och jag ska lära oss förstå varandra. Tror det är viktigt även om vi en dag går skiljda vägar, för vår sons skull. Den relationen är viktigare än någon annan, det känner jag verkligen.

Ja, så känns det just nu, men ni känner mig, impulsernas drottning, det kan ju komma andra infall....

Just nu som beskriver allt...

Ja, han loggade ju in igen, såklart. Hur puckad är jag liksom... Vi pratade vidare och han sa att han blev så arg och ledsen när jag sa att jag nog ville leva ensam att han inte visste vart han skulle ta vägen.

Vi fortsatte prata ganska länge och vi blir vänner igen men jag står fast vid vad jag skrev till honom tidigare. Han bedyrar att han hoppas att jag ska ändra mig och att han älskar mig över allt annat.

Då får jag ett meddelande på Facebook. Av en tjej. En tjej som jag sett skriva på hans logg och som jag frågade om det var hans tjej. Jag menar, det är ju inget konstigt om han skulle ha en tjej? Men nejdå, det var bara en tjej som var på semester och han bara skämtar med henne. Jaja, det är ju hans liv tänkte jag då.

Men samma tjej var det som skrev till mig nu. Och hon skrev på engelska "hur kan du vara hans fru, jag är hans fru"

Jag blev HEEEEELT skogstokig. Så jag skrev till honom att han är fan den äckligaste mannen jag någonsin träffat på, en stor jävla lögnare och han kan dra åt HELVETE!!!

Han fattade inte vad jag menade, så han svarade mest på skämt först. Tills han fattade vad jag pratade om. Då skrev han  att det är visst som han sa, hur ska han ens kunna va gift med henne när han är gift med mig? Dom var tillsammans för 6 månader sen på hennes semester och idag ringde hon honom för första gången. Säger han.

Allså, jag kan ju inte vara arg på honom för att han har en tjej, det är ju hans liv och hans val och klart han ska få ha en tjej. Men det som gör mig förbannad är hans lögn! Om han har tjej, så säg det! Men han vågar såklart inte. Och nu hade tjejen sett det som jag hade skrivit till honom på Facebook och bett någon översätta eftersom hon inte fattade. Och då hade hon blivit förbannad och ringt honom, och sen skrivit till mig det hon skrev.

Jag sa att du har ju igen slagit mig med full kraft, fattar du inte det?

Han fattar inte, han har inte ljugit sa han.

Nej, kanske inte, kanske är det som han säger, kanske är bruden sotis och därför skriver, men ja, jag pallar inte.Det gör inte ont att han har en tjej, men det gör ont att han ljuger för mig om det, om de nu är tillsammans.

Därför att Mustafa loggade in, bad mig dra åt helvete, han vill aldrig mer se mig, aldrig mer prata med mig, jag finns inte längre för honom, han har glömt mig och kommer aldrig mer logga in på den msn jag har, han ska skaffa en ny. Sen loggade han ut med orden att jag var en lögnare som lekte med hans känslor, dra åt helvete.

Ja, så nu är inte valet upp till mig längre. Han har gjort sitt och mitt val, och det är inget jag kan göra nåt åt. Kanske bättre så, men det känns kan jag säga, i hjärtat...

Loggade in på msn idag och fick upp meddelande som Mustafa skrivit till mig igår när jag var utloggad. Han är skitarg och skitledsen, för uppenbarligen har jag bara lekt med hans känslor tycker han. Han är ingen leksak som man kan leka med när man behagar, och han fattar inte hur jag kan göra så mot honom. Han undrar om jag fattar vad jag gjort mot honom just nu, hur ont han har just nu pga det här. Han skriver att han ska berätta för sin familj hur jag lekt med honom, så att jag inte ska kunna slå i dom massa lögner om att jag skulle älska honom. Och just dom orden är jag inte ens värd att säga eller ta i min mun, för det är vackra ord, och det jag gjort mot honom nu är inte vackert på något sätt.

Jag svarade, fast han är utloggad, att jag har inte på något sätt lekt med honom, det skulle jag aldrig kunna göra. Jag menar varje ord jag säger, men jag kan omöjligt bara följa mina impulser, därför att jag har andra att ta hänsyn till idag. Om jag skulle följa mina impulser så skulel jag ena dagen vara i Alanya, och nästa dag hemma i Sverige, för jag har inte vetat vart jag vill vara någonstans, det har varit alldeles för mycket känslor som jag inte har kunnat identifierat. Jag vet fortfarande inte riktigt vart jag vill vara eller med vem. Jag tror jag vill vara ensam ett tag. Men jag är fortfarande rädd för att bli slagen, för att bli sviken. Hur mycket han än har förändrats så kommer jag alltid vara rädd för det, och även om det är gammalt så kommer jag alltid vara lite på min vakt, och hur ska vi kunna leva i ett förhållande med såna villkor? Jag kommer alltid älska honom till dagen då jag dör, för det vi hade var alldeles för starkt för att någonsin försvinna, men jag tror ändå det finns för mycket ouppklarade känslor, för mycket om och men, och dessutom är jag alldeles för osäker, för att vi ska kunna starta ett förhållande på nytt. Ska vi starta en relation med grunden att jag kanske fortfarande älskar min nuvarande man? För det gör jag nog. Det är inte rättvist mot någon. Han måste ju förstå att jag har delat 6 år av mitt liv med en annan man, och den kärlek och respekt jag hyser för honom är enorm, jag kan inte bara ignorera det. Jag har ett barn med honom och den relationen är viktigare än något annat, för mitt barn går först. Ska det vara såhär så är det klart att det inte funkar att skapa ett nytt förhållande, det måste han ju förstå. Men jag kommer alltid älska honom till dagen jag dör, det ska han verkligen veta.

Sen skrev jag såklart inte till Mustafa att jag tror jag vill stanna hos min man, det behöver han inte veta. Han behöver inte veta att jag börjar acceptera mina känslor för honom men att de känslorna kanske ska stanna där de är idag, och att jag väljer att försöka ordna allt med min man. För jag har inte lekt med Mustafa, det har jag inte. Jag har verkligen känt och tyckt allt jag sagt till honom, men vad man känner just i det ögonblicket, och vad man gör åt det, är olika saker. Mustafa behöver itne veta att jag ena sekunden vill lämna min man, och att jag i nästa sekund vill stanna. För det är så, att Mustafa kommer alltid vara ett brinnande ämne för mig, det kommer alltid göra ont, jag kommer alltid älska honom och en del av mig kommer alltid vilja kasta mig i hans armar igen. Men det kanske ska stanna så.

Här är en låt jag lyssnat på, som mycket bra beskriver min känsla... Lyssna noga på texten så fattar ni det vi känner när vi är tillsammans.

Varannan sekund känns det som att jag är säker på vad jag vill, för att 1 minut senare börja fundera i andra banor. Och varje gång jag kännner mig säker, så är det olika saker jag är säker på.

Så jag får fundera vidare tror jag. Men det som gjort att jag tänker lite extra nu, det är att jag läste om killar som slår. Nästan 100 % av dom, slår igen. Och nästan alla av dom har som infall att säga "men jag har förändrats", och nästan alla har hittat och kommit på att det sättet man får tillbaka tjejen på är att berätta hur ledsna dom är över allt som hänt.

Nu är såklart alla olika, och det kan ju mycket väl vara så att Mustafa aldrig skulle lägga en hand på mig igen, men vågar man chansa?

Och igår sa han ju att han skulle åka till Holland och jobba, att hans jobb skickade honom dit. Jag trodde inte ett skit på det, det är bara för att få mig att säga något, att bestämma mig.

Så idag när han var inloggad på Facebook frågade jag vart han var. Men han svarade på massa annat istället. Undvek frågan. Till sist upprepeade jag flera gånger, VART ÄR DU!? och då svarde han till slut att han är i Alanya.

Jag skrev att jag visste det, tror han att jag är dum i huvet eller? Jag känner honom alltför väl! Han skämdes lite och sa att han bara ville se vad jag skulle göra om jag trodde att han skulle åka, men jag hade inte gjort något annat än att önska honom trevlig resa, så då fattar han nu vad han betyder för mig.

Jag skrev att han är en jävla lögnare, därför skiter jag i vilket land du är i. Ska du åka till Holland så åk! Vad har jag med det att göra? Vad ska jag göra? Låsa fast honom? Jag är inte hans fängelse skrev jag. Han fortsatte skriva till mig men jag svarade inte ens.

Tror att jag innerst inne vet det rätta. Jag ska nog inte gå tillbaka till Mustafa. Eller alltså, klart tankarna funnits, men det tog slut av en anledning. Det var mycket skit. Klart jag idag känner en kärlek till honom, han tog ju bort all min ilska och ångest. Såklart när jag inte har det tipp topp med min man, att jag tycker det känns bättre att prata med Mustafa, när han enbart gör allt för att hjälpa mig idag. Kanske är denna kärlek jag känner för Mustafa nu, bara något jag ska acceptera? Kanske ska jag bara känna att WOW, vilken upplevelse han gav mig, vilken kärlek han gav mig och fortfarande ger mig, vilken häftig känsla det var att vara i den heta starka passionerade kärleken. Kanske ska jag bara acceptera och känna mig tillfreds med att det var då, och här är nu. Kanske ska jag tillåta mig att fortfarande älska honom för resten av mitt liv, men inse att vi kan inte leva tillsammans. Det har hänt för mycket och det är FÖR häftig kärlek som man inte mår bra av att vara I, men som man kan må bra av att få känna att den finns?

Kanske behöver jag den här kärleken till Mustafa, för att kunna minnas oss som något bra, som något som var värt något, istälet för att minnas det med ilska och ångest?

Kanske är det så, att jag enbart känner känslorna för Mustafa, där för att det är dåligt med min man och det egentligen är min man jag vill ha den här kärleken med?

För innerst inne, visst gifte jag mig med Mustafa. Han var den jag planerade att dela mitt liv med, få barn med, bli gamal med, och den typen av kärlek kommer aldrig försvinna, men han svek mig. Han svek mig något enormt, och jag vågar inte helt lita på att han itne komemr slå mig igen tex. Att han inte känner sig bekväm igen och beter sig som ett svin igen. Jag vill älska Mustafa, för då känns inte vårt förhållande och det jag offrade för honom förgäves. Kanske ska jag bara finna ro i vetskapen om att vi alltid kommer älska varandra, men att vi gör det bäst på avstånd.

Det känns inte bra alls. Jag har skrivit för mycket här på bloggen nu, för känsliga saker, saker som jag kanske skulle ha behållt för mig själv... Men nu är det gjort. Ska jag radera inlägg?

Så förvirrad att jag inte vet alls.... Usch nej jag raderar alla bilder, det är det bästa.

Nu har jag pratat med min man. Jag har berättat hur jag känner inför vårt liv ihop och att jag har känt så i säkert 2 år nu. Jag sa att Mustafa inte är orsaken till att det blir som det blir just nu, men att jag pga min osäkerhet gällande oss som redan fanns, pga jag redan känt länge att vi glidit isär, känner att jag nog vill flytta isär.

Att jag bearbetar Mustafa samtidigt gör bara allt svårare, därför att alla känslor svallar som fan, och jag kan inte sitta och ta hänsyn till någon annan när jag måste bearbeta detta. Jag måste äntligen få släppa alla känslor för det här. Oavsett vad som händer i framtiden, så måste jag få göra detta själv nu en gång för alla.

Jag har varit ensam i helgen, och jag har inte pratat med Mustafa nåt värst. Och det har varit jätteskönt. Jag tror att jag kanske inte ska ha något med nån av dom att göra. Jag känner att det är för mycket jävla tjat just nu från alla hål och kanter...

Innerst inne känner jag just nu att jag inte vill ha någon av dom. Jag behöver få vara ensam, tänka igenom mitt liv och vad som hänt och ska hända... Jag gick rakt från Mustafa till min nuvarande utan tid emellan att få tänka, känna , bearbeta osv. Och jag har gått igenom skit med min nuvarande också som inte direkt har hjälpt mig...

Jag orkar inte med något tjat om vad jag måste göra, borde göra, ska göra... Ingen vet utom jag, och jag vet inte. Jag behöver ta reda på det och jag kan inte göra det om någon är i mitt ansikte. Varken min man eller Mustafa. Just nu vill jag be båda fara å flyga helst... Men är det någon jag tänker fokusera på att bibehålla en bra realtion till så är det min man, för han är pappa till mitt barn.

Jag har varit brutalt ärlig mot min man, och berättat allt i princip. Jag har sagt att jag ibland känner att jag upplever samma känslor igen när jag pratar med Mustafa, men att jag MÅSTE återuppleva för att få ett avslut. Och jag kan inte göra det om han är där hela tiden. Jag behöver egen tid att lösa alla mina problem. När det är klart,då kommer jag veta exakt vad jag vill i livet. Men får jag inte gå igenom det här nu, så kommer det sätta käppar i hjulet för all framtid.

Jag har pratat med min man och vi har bestämt att hålla en bra relation, prata mycket, och kanske skaffa en lägenhet och bo varannan vecka en period och se vad som händer.

Har beslutat mig för att jag är alldeles för förvirrad för mitt eget bästa. Man kan itne styra över sina känslor, och när det kommer såna här kriser i ens liv, när man inte vet vad som är rätt eller fel eller om man ska göra si eller så, då MÅSTE man får känna det man känner, man måste få prata om det, reda ut det. Hade jag inte känt att det kanske är min man som gäller, då hade jag redan dragit. Jag tror det är få människor förunnat att leva hela sitt liv med någon utan att gå igenom liknande saker. Men däremot tror jag inte att man vågar prata om det när det händer för det är ju "ÅÅÅÅÅ så hemskt, hur KAN du?"

Ja, hur kan jag? Hur fan ska jag veta? Man kan inte styra sitt hjärta, man kan inte rå för hur man känner. Så jävla enkelt är det. Jag är ingen hemsk människa för det. Hemsk vore jag om jag sköt undan allt det här, om jag ignorerade och 2 år senare bubblar allt upp igen, och sen 2 år senare igen. När sånt här händer MÅSTE man ta itu med det, så jävla enkelt är det. Man kan inte skjuta undan det och låtsas som om det inte existerar, därför att INGEN kommer tacka mig om 20 år när barnen är vuxna och jag sitter och har levt ett liv jag inte varit fullständigt lycklig i, när jag ångrar mig och bara tänker på vad som kunde ha varit. Jag har valt att prata om det här, anonymt på nätet. Därför att här kan jag spy ut allt jag känner, allt jag tänker. Och som jag sa förut, allt som kommer upp nu när det gäller Mustafa, det har inget med min man att göra. Och du som skriver att jag är hemsk och såhär får man inte göra, och som hoppas att någon skvallrar för min man, hur bitter är du? Hur tänker du då? Har du ens läst hela min blogg? Har du sett vad jag och Mustafa delat? Har du förstått vad vi gått igenom ihop? Hur mycket känslor vi har delat? Det här är en STOR sorg i mitt liv som jag aldrig har fått bearbeta, och som jag nu 7 år senare, måste bearbeta för attg komma vidare i livet. Det är klart som fan att alla känslor kommer tillbaka, jag måste gå igenom dom igen för att komma förbi dom. Det river upp enorma sår inom mig som gör fruktansvärt ont! Och ja, jag pratar mycket med honom just nu, och ja jag blir förvirrad, för allt jag kände då kommer tillbaka, det är inte något konstigt. Det är tack vare att jag har skjutit undan och förnekat allt i så mång år som jag sitter här idag och inte vet vad jag känner eller vill. Men ska min man lida för att jag går igenom min svåraste period ännu en gång? Nej, det tycker inte jag, därför att det jag känner just nu kanske jag enbart känner för att jag har fått en ursäkt och en förklaring från Mustafa. Kanske känns det bra för mig att leva lite i en bubbla just nu för att kunna avsluta den här delen av mitt liv på ett bra sätt och aldrig mer se tillbaka. Låt mig snälla få bearbeta detta på det sätt som jag behöver, utan hårda ord om hur hemsk jag är. Jag gör det bästa jag kan med det jag har. Med de verktyg jag har. Jag måste få avsluta och gå vidare, snälla låt mig göra det.

Jag har beslutat att lägga allt på hyllan just nu. Jag tänker inte prata med Mustafa och jag tänker inte göra nåt med min man heller. Jag måste få andrum känner jag, det är för mycket just nu.....

Så vi får se, men jag hoppas att det ska gör att jag orkar fundera ut nåt nu. Orkar inte med nån av dom just nu faktiskt....

Tänker så det knakar hela tiden men kommer inte fram till nåt... Känner mig så elak mot min man att samvetet verklgien gnager i mig, men vad fan ska jag göra? Jag kan inte förneka och skjuta undan mina känslor, då kommer det bara straffa sig sen...

Mustafa loggade in på Facebook. Han skrev att han loggade bara in för att han vet att jag har den uppe på jobbet ibland. Men han har aldrig nån tur säger han. Han vill prata hela tiden, men antingen så jobbar jag eller så ska jag gå elelr så är jag inte inloggad...

Jag sa åt honom att prata du så svarar jag när jag har tid, jobbet går före allt annat liksom.

Han var borta en stund, sen skrev han, på svenska... Jag älskar dig mitt hjärta. Helt rättstavat också! Jag frågade honom hur han visste hur man säger, och han sa att han slog upp det på internet. Haha, allt går att hitta på internet. Söt.... Usch, fan, nej jag vet inte....

Fick ett test skickat via mailen, där man kunde skriva sina namn och se hur många % chans man hade. Såklart hade jag och min man 32 och jag och Mustafa 47.... Bara skrock och ploj men ändå, allt pekar åt ett håll hela tiden.

Jag fortsätter en stund till i mitt förvirrade tillstånd....

Imorse när jag skrev det där till honom på msn, så loggade han ju in strax efter. Jag hade skrivit i det meddelandet att jag kommer vara på msn kl 17 om han ville prata om det. Nu pratade ju vi om det redan i förmiddags, eftersom han loggade in då. Sen blev det ju som det blev helt enkelt och jag har gått hela dagen här och mått skit...

Var på väg att handla på vägen hem istället eftersom vi uppenbarligen inte skulle prata med, när jag plötsligt kände i hela kroppen att jag måste ta mig hem NU. Hela min kropp bara översköljdes av något som sa mig att jag ska hem nu. Så jag åkte hem, loggade in på msn, och vem dyker upp?

Men han säger ingenting. Skriver ingenting. Jag sitter och väntar en stund innan jag frågar honom varför han inte skriver nåt. Han svarar inte. Så jag skriver att om det här är sista gången vi nu pratar, så snälla avsluta det här bra åt mig, gör inte såhär.

Då svarar han, att han skiter i vilket just nu. Han är tom, han bryr sig inte om nånting just nu, jag får göra vad jag vill.

Jag skrev att något måste han ju vilja, eftersom han är inloggad. Ville han inte prata med mig så skulle han ju inte logga in den tiden jag sagt att jag ska logga in... Så genomskinligt liksom. Men här måste jag säga att jag kännner honom väl. Såhär är han som person. Han har så extremt svårt att erkänna när han ångrar sig, eller när han vill ha något ogjort. Det är hans svagaste sida i hela sin personlighet. Man får liksom DRA ut saker ur honom... Så jag vet ju vad jag ska säga och göra, men jag vägrar. Jag tycker att han får fan ta och säga nåt, jag tänker inte be om nåt.

Han skrev att han vill inte ha något från mig, prata inte med mig, låt mig va.

Jag tappar humöret totalt. Jag blir så jävla arg på honom, att han ska hållla på och manipulera eller vad fan han nu hålller på med... Jag skrev såhär:

 ´Du är en stor jävla idiot, hur fan kan duefter 7 år säga det dusäger, förklara det du förklarar, be om ursäkt, gråta.... Säga att du älskar mig, att du saknar mig, att du skulle kunna dö för mig, att du ska vänta på mig tills du dör och sen göra såhär. Jag är en idiot som har trott på det du säger, när det så jävla uppenbart bara är en lögn, du är en jävla lögnare! Här sitter jag och har upptäckt och säger till dig att jag inte är arg på dig längre, jag har upptäckt och säger att jag tror att jag älskar dig fortfarande, att jag kanske vill ha dig tillbaka, att jag är förvirrad. Vilken jävla idiot jag är, du sitter säkert där och ler nu din jävla lögnare!!!!! Men vad bra då Mustafa, vad bra att jag kunde underhålla dig ett tag, varsågod, men nu kan du ta dina skämt och dra åt helvete!!!!!

Hann skriver direkt

´NEJ!! Kalla mig inte lögnare, jag har aldrig ljugit för dig nu, jag ljög inte ens då! Jag var så jävla ärlig mot dig att jag tom berättade för dig om Sandra! Jag är ingen lögnare, jag kan vara mycket, men jag är ingen lögnare...

Vi sitter båda tysta ett tag...innan han frågar vad vi ska göra... Jag säger att jag inte vet...han vet inte heller...

Jag berättar för honom att Emelie gett förslaget att han kan väl komma hit på semester istället för att jag åker dit, han kan bo hos Emelie har hon sagt. Han funderar, men nej, det går inte. Han har inte fått några pengar från sitt jobb ännu, men han går genast in och läser på svenska ambassadens hemsida hur man skulle göra om man ska åka till Sverige, och ber mig fråga Emelie hur hon och Halil gjorde.

Här får jag faktiskt lite panik. Jag försöker enbart vinna tid nu, tid att kunna tänka igenom allt... Han kan och FÅR inte komma hit på semester innan jag har beslutat vad jag vill med min man, för hur jag än gör, så går min man före Mustafa, det måste han göra för det är honom jag lever med.

Mustafa säger att han kan ändå inte komma, för han har inte fått sina pengar, och han kommer ändå ge allt till sin familj. Det är så typiskt Mustafa. Familjen går före allt, han sätter alltid familjen först, tom före sig själv. Han säger att det är den enda anledningen till att han är i Alanya just nu, för att när pengarna kommer ska han ge dom till familjen. Han säger att han inte ens har sigorta just nu, vilket jag inte fattar, för han ska ju visst ha sigorta? I vilket fall, jag säger åt honom att ska han komma hit får han pröjsa allt själv, jag tänker inte ge en enda krona. Han säger att han inte vill ha pengar av mig, han är en man, han kan fixa det själv, men vill veta hur mycket det handlar om. Jag sa till honom att biljetterna kanske går på 3000kr, visumet på 500, passet på 1500 och sen ska han gärna ha 400kr per dag han ska vara i Sverige, så det blir en del. Han säger, utan att blinka, att när han har pengarna så fixar han det.

Och där är vi nu.... Vi ska prata mer imorgon, och det är bra, för min man åker bort i helgen, vilket ger mig tid och ensamheten att fundera ordentligt, att kunna känna efter lite. Jag är fortfarande lite inne på att jag känner som jag gör enbart för att Mustafa gjort att min ångest försvunnit, och om så är fallet, så kommer det här gå över, men samtidigt så brinner det inom mig när jag tänker på honom och pratar med honom... Jag måste låta tiden utvisa detta på nåt sätt. Det är bara att hålla ut tills dess.

Och jag känner mig fortfarande helt tom...

På något sätt.... Svårt att förklara det här... Jag har tex alltid gillat turkisk musik, även innan Mustafa och mitt liv i Turkiet. Jag har alltid varit intresserad av Turkiet, deras kultur osv. Och från första gången jag satte min fot i det landet så har jag känt mig hemma, även innan jag träffade Mustafa. Det känns som om det är meningen att jag ska vara "turk". Shit det låter hur skumt som helst när jag skriver det, men ni kanske fattar vad jag menar? Man kan ju känna sig malplacerad hela livet, och sen plötsligt hittar man något som gör en lugn, som gör att man känner sig hemma, trygg. Och det gör jag i Turkiet. Det gör jag med Mustafa.

Det känns så banalt av mig att säga att "jag vet att han har förändrats" därför att för er som läser, och för min familj (mamma, pappa, syskon mfl) så låter det kanske konstigt. Hur kan jag veta? Hur kan jag vara säker? Och svaret är såklart att det kan jag inte vara till 100 %, men sättet han beter sig idag, sättet han pratar på idag. Eller ATT han pratar rättare sagt, är bara några få av bevisen på att det är så. Att han i 7 år har fått erfara hur jag ställer mig till hans beteende är väl också en anledning till att jag vet det. Men den största anledningen är ju att jag känner honom. Jag känner honom så jävla väl. Och han har verkligen gjort sitt yttersta för att förklara allt för mig, helt utan att veta om han får något tillbaka. Han har loggat in varje gång jag bett honom nu, och han har lyssnat på mig, han har svarat på allt så gott han kan, han har förstått mig... Han har inte ens svurit en enda gång, och bara en sån sak! Han svor i var och varannan mening förr, herregud det har jag inte ens tänkt på förrän nu... Inte ett enda ont ord har han sagt...

Grejen är ju den att det är ingen som vet hur saker varit och är förutom han och jag. Jag kan skriva och skriva till förbannelse, men inget vet bättre än han och jag. Ingen kan känna det jag eller han känner och ingen vet bättre än jag hur saker ligger till. Folk kan skriva och tycka att jag är en idiot som ens överväger att gå tillbaka, eftersom han slagit mig, men ALLA människor förändras. Det finns sexmissbrukare som lever i celibat, det finns knarkare som inte rört en spruta på 20 år osv. Det finns definitivt människor som slagit någon, som aldrig gör det igen. Vet man bakgrunden till att man var en person som tappade kontrollen på det sättet, och har viljan att ändra sig, då gör man det.

Grejen, och det viktigaste i hela det här, är att jag känner mig helt död just nu, och det är inte normalt att känna så. Men som en god vän sa, nu ska jag landa i allt det här, låta det vara som det är ett tag och verkligen känna efter. Men det gör ont, det gör det. Jag måste bara ta reda på varför.

Japp, det var det det.... Satt och funderade hela morgonen. Sen skrev jag till honom på msn, fast han inte var inloggad, han ser ju det så fort han loggar in.

Skrev att jag kan inte kan avgöra hela mitt liv såhär bara. Skrev att om han verkligen älskar mig så väntar han tills jag vet hur jag känner, tills jag vet hur jag vill göra med mitt liv. Han har ju väntat i 7 år redan, nog kan han vänta några månader till? Om vi ska leva ihop nån gång i framtiden, så finns det så mycket vi måste prata om, så mycket vi måste vara överens om innan. Plus att jag har min man, jag vet inte om jag vill lämna honom ens, jag är helt förvirrad över alla känslor som bara har blåst upp hela mitt liv just nu. Jag måste få tid på mig att känna efter. Jag sa att oavsett vad jag vill i livet, så kommer jag alltid älska honom, han har en alldeles för stor plats i mitt liv för att jag bara ska kunna glömma. Men jag kan inte göra som tidigare, när mina impulser styrde mitt liv. Jag har andra att ta hänsyn till också, och det måste han acceptera. Jag har min häst, som tar stor del i mitt liv, som jag tillbringar mycket tid med tex, och där jag är idag så har jag full tillåtelse att vara i stallet flera dagar i veckan, kommer jag ha det med honom också? Eller kommer han  bråka om det? Såna små saker behöver redas ut först, för vilken kille som helst åker ut med huvudet före om den ber mig ge upp min häst. Och min son? Min son är det viktigaste i hela mitt liv, jag kan gå över eld för honom, och min son kommer alltid gå först. Och min man... Herregud jag vill inte såra min man... Jag vill verkligen att min man ska vara lycklig, må bra... (Men jag är, oavsett och bortsett från Mustafa, osäker på om jag verkligen kan göra honom lycklig. Det känns som om för mycket hänt mellan oss, det har sugit musten ur oss liksom) Jag måste känna hur jag vill ha det med min man först, detta oavsett Mustafa. Mustafa ska inte vara det avgörande i hur jag vill göra med min man. Jag kan inte va med min man bara för att jag och Mustafa inte kan vara tillsammans, så enkelt är det.

Mustafas svar på allt? Simpelt....

Han tänker inte vänta. Han är så väldigt ledsen, men han kan inte vänta längre. Han har redan gett mig 7 år. I 7 år har han hållt sig borta, låtit mig vara, låtit mig skaffa ett ordentligt liv för han ansåg sig skyldig mig det. Nu har jag dykt upp igen, och han skulle varit en idiot som inte försökte få mig tillbaka. Han bad mig att snälla inte bli arg eller ledsen, men han klarar inte av att vänta mer. Han förstår att jag har ett liv, och han kan inte begära att jag ska lämna allt om jag inte är säker. Han bad mig att försöka ordna allt med min man och fortsätta det liv jag lever nu, att jag ska bli lycklig, det är allt han vill. Vi är inga barn längre, vi kan inte heller hålla på som barn. Han älskar mig oerhört mycket, och kommer alltid göra det, och därför släpper han mig nu. Han bad mig att inte be om skilsmässa, för det kan han inte ge mig, det är det enda han har kvar från mig. Han sa att vi ska inte diskutera det här längre, det är ingen idé, det hjälper inte. Han önskar mig allt gott, och att jag inte ska tänka på honom, utan försöka vara lycklig istället.

Jag satt som förstenad. Det enda jag skrev var: Men jag älskar dig, betyder inte det något?

Och han svarade: Nej, det gör du inte. Älskar du mig, då hade du inte behövt tid, då hade du vetat vad du vill göra.

Sen loggade jag ut. Och just nu känner jag mig död inuti.

På mig. Eller några finns kvar men bara de där man kanske inte riktigt ser hur jag ser ut eller vem jag är.

Känns bättre nu när allt detta blivit så känsligt...

Usch jag vet fan inte vad jag ska göra....

Jag vill äta kakan men ha kvar den också... Jag vill ha det liv jar har idag, fast med honom i det också. Men det är klart det inte går, man kan inte ha två män liksom... Det är så svårt...

Jag älskar dom båda, fast på olika sätt. Den ena är passion och den andra trygghet. Passion är alltid osäkert för det är så mycket berg och dalbanor, man ger sig ju in i något oförutsägbart. Tryggheten däremot är ju ett säkert kort, men kan bli tråkigt i längden...

Jag som person är passionerad. Jag är vädur i full bemärkelse. Het, vass, taggad, impulsiv... På det sättet passar jag mycket bättre ihop med Mustafa, som är likadan. Kanske därför vår kärlek smällde så jävla högt också..

Min man är ödmjuk, stabil, 500% trogen, ger mig det liv jag vill ha...

Fan vet vad jag ska göra... Eller hur jag ska lyckas fundera ut min framtid på några timmar... Det går ju inte..

Funderar på att ta bort bilderna på mig från bloggen, det här börjar bli så känsligt nu....

Pratade med Mustafa nu på kvällen. Jag kan inte hjälpa dig, och Gud vet vad jag ska göra, men så fort han satte igång sin kamera och jag såg honom, så brast allt plötsligt....

Jag bara grät och grät och grät.... Jag visste inte vad jag skulle göra, vad jag skulle säga.... Det jag känner när jag pratar med honom går inte att förneka, hur mycket jag än försöker, hur mycket jag än har försökt. Och Gud ska veta att jag har försökt... Jag förnekar, jag slår undan, jag gömmer det längst bak, jag ignorerar, jag tänker på allt vi gått igenom... Men det går inte.... Han framkallar alldeles för mycket inom mig. Han sa inte ens något, han bara tittade på mig med en sån blick... Sån jävla blick, full av... smärta på nåt sätt. Eller kärlek? Jag vet itne vad det var, men något utlöste det, och jag bara grät... Han såg helt panikslagen ut och blundade och sa bara "aglama aglama aglama" (gråt inte går inte gråt inte) som om han försökte tänka bort det... Jag sa förlåt, jag kan inte hjälpa det, jag vet inte varför jag gråter....

Vi pratade igen om allt. Han sa att han orkar snart inte förklara mer, han har inga ord kvar. Jag sa att han har så rätt om allt han säger, jag måste hitta en lösning inom mig själv, för han kan inte ta bort det åt mig.

Vi pratade så länge och så mycket idag att jag inte ens minns.... Han frågade flera gånger om jag kommer tillbaka, han vill veta... Jag sa att jag kan inte säga något, hur ska jag veta? Han sa att sen vi började prata igen så kan han inte ta några beslut, hans huvud är helt tomt, han kan inte sova, han bara tänker hela tiden.... Och han var så trött... Så himla trött..

Det bästa är att han börjar bli tunnhårig hahaha! Han som allid haft så JÄVLA mycket hår, som ett troll! Så jag sa åt honom för några dagar sen att han får fan raka av sig håret, det ser inte klokt ut. Och vad har han gjort? Jo, det är klart han har rakat sig. Men han ser inte klok ut i det heller. Alltså, han är liksom ful. Inte sådär ful att man vänder sig om och tänker "helvete vad fan va det", men ful är han. Men som Emelie säger, han har något som får alla i hans närheten att falla. För alla faller. Som kägglor. Han har den där speciella karisman, den speciella glöden... Det känns så sjukt att tycka så mycket om en ful person, ja det är ytligt av mig att säga så, men jag har alltid haft snygga killar. Min första kille var snygg, jävligt snygg, och min nuvarande man är ganska snygg. ELler vissa brudar tycker han är skitsnygg så fnittriga de blir på McDonalds tex, röda om kinderna.... Men utseende ger mig inget, det är inte det man älskar helt enkelt. Och jag skiter i hur Mustafa ser ut, om han så är skallig och tandlös, så är han den han är och det är det jag älskar.

I vilket fall, så försökte jag förklara för honom att vi har precis börjat prata med varandra och jag har precis kunnat släppa min ilska mot honom. Jag är inte redo att fatta några beslut, jag sitter just nu bara och funderar på vad jag känner på riktigt, om det som kommer tillbaka nu är verkliga känslor eller om det bara är tacksamhet och sånt mot att jag blir av med ångesten. Men jag kan inte förneka, och jag vet inte vad det beror på, att jag kan släppa hela mitt ansikte framför honom. Aaah nu pratar jag turkiska fast på svenska. Släppa mitt ansikte, hmm , vet inte hur man säger på svenska... Alltså, jag kan tex inte gråta framför min man, annat än när jag är arg. Men framför Mustafa, då släpper allt... Jag skäms inte inför honom, för jag vet att han accepterar mig. Jag vet att min man accepterar mig också, men inte på det sättet... Jag vet inte vad jag babblar om riktigt, men jag är så fruktansvärt jävla trygg med Mustafa. Kan inte förklara det, men jag är så trygg. Det är som om jag blir hel igen så fort han är där. Så känns det. Exakt så...

Han sa att han inte kommer vara kvar i Alanya så länge till nu. Vad han gör härnäst beror på vad jag vill säger han. Men vad ska jag svara på det? Jag vet inte, herregud jag är så förvirrad just nu att jag inte vet vad jag heter snart....

Men det jag mest funderar på just nu, det är, att allt eftersom jag bearbetar det här så undrar jag mer och mer hur lycklig jag är idag? Kanske är bara turkiet och Mustafa en ursäkt, en undanflykt, ett kryphål att enkelt kunna ändra det jag har? Kanske har inte Mustafa ett smack med att göra hur jag mår idag, kanske är det bara så att jag inte mår bra i det liv jag lever just nu? För det livet har ju krisat många gånger tidigare, utan att Mustafa har varit inblandad överhuvudtaget. Kanske är det mitt nuvarande liv jag måste åtgärda, och inte det jag hade i turkiet. För fortfarande, jag tog upp turkiet hos kuratorn pga min mamma var övertygad om att min utbrändhet berodde på det. Men jag har hela tiden sagt att det inte gör det. Självklart finns det saker från den tiden jag mår dåligt över, men det finns det även från min barndom, från mitt förra jobb, från en vänskap som tog slut... Kanske är det ingen idé att leta ursäkter i det förflutna, kanske är det i nuet som felen finns?

För när jag pratar med Mustafa, då är det som om allt släpper, jag kan berätta hur jag känner, hur jag mår, vad jag vill i livet, hur mycket jag älskar min son osv, och han sitter bara och ler och lyssnar. Han frågar saker med ett intresse, han BRYR sig....

Vi missförstod varandra ett par gånger, och efter att jag hade ältat allt gammal i över en timme igen, så ruttnade han lite och sa att nu får jag faktiskt sluta. Jag är inte nöjd med de svar han ger mig, men han kan inte göra mer. Antingen får jag acceptera svaren och gå vidare, eller så får jag älta det själv. Han har rätt, såklart, men jag sa att om han älskar mig så står han ut. Han blev förbannad och undrade hur jag kunde dra in hans känslor i det här nu plötsligt, det är ju olika saker. Ja så missförstod vi varandra och han blev förbannad och jag blev förbannad. Men sen gick det över direkt. Hanife och Aykut var där också ett tag, och Hanife sa att hon fattar sig inte på oss alls. Här sitter vi, pratar om allt. Det är så uppenbart vad vi båda känner och vad vi båda egentligen vill, men vi envisas att missförstå varandra. Hanife sa att Mustafa är så frustrerad just nu. Jag är så nära, men ändå så långt bort, och det är därför han tappar tålamodet ibland.

Hela samtalet slutade iallafall med att han ville att jag skulle bestämma mig en gång för alla vad jag vill, för vill jag inte ha honom, så kan han inte gå här och hoppas. Jag sa att du har ju fan väntat i 7 år, nog fan kan du vänta några månader till på ett svar. Men han sa att det är just därför han inte kan det. Alla hans känslor har kommit upp igen, och nu är dom uppe och verkliga, och han vill ha mig tillbaka, men jag är hos en annan. Han kan inte gå i flera månader och veta att jag är med nån annan, och samtidigt hoppas på att jag kommer tillbaka. Ja, jag förstår det, jag har varit där, vilket jag sa till honom.

Det hela slutade med att han sa att jag får fundera tills imorgon hur jag vill ha det. Han kan göra vad jag än begär, men imorgon måste han få veta. Han kan inte hålla på och prata om allt dag ut och dag in, han måste få veta. Jag sa att jag ska försöka ge ett svar imorgon.

Men jag undrar, hur fan ska jag kunna ge honom det?

Han var inloggad på Facebook, så jag snabbade mig att skriva till honom. Skrev bara:

´Förlåt för igår...

Tyckte det räckte, jag menar, jag gjorde ju fel, eller liksom jag var ju inte snäll direkt som bara avslutade sådär.

Han svarade att det inte är någon fara. Jag frågade varför han stängt av mobilen, men han sa bara att han inte orkar med just nu, så därför har han stängt av den. Han funderar på att åka från Alanya säger han. Bara stänga av mobilen och dra, va ensam ett tag. Fundera och försöka hitta sig själv igen. Han sa att han har ju gjort så förut, nåt år efter att jag drog, för han orkade inte leva kvar där han var, som den person han var. Så han drog några månader. Jag minns det, för ingen visste vart han va, han hade inte sagt nåt till nån. Hans mamma anmälde honom försvunnen hos polisen som sen hittade en död kille i bergen som hon fick komma och titta på på bårhuset. Usch, önskar ingen mamma det... Men han är som mig... Jag är också så. Ibland vill jag bara sticka, så ingen ska veta vart jag är eller varför. Men den här gången säger han till iallafall, han kanske lärde sig sist när alla var så oroliga. Utom jag, jag minns att jag hoppades att han var död. Oj vad arg jag var då.....

I vilket fall så sa han även att han inte vet vad han ska säga till mig mer. Han försöker förklara så gott han kan, jag pratar och han försöker lyssna. Jag berättar hur det kändes och han försöker förstå mig, försöker ge mig svar. Men jag går hela tiden tillbaka även fast jag har fått ett svar. Han önskar han kunde göra allt ogjort, att han kunde ta bort all den smärtan jag hade och fortfarande har, men han kan inte säger han, han vet inte hur han ska göra. Han säger att hur mycket han än förklarar och lyssnar, så kan jag inte ta ett beslut helt enkelt. han sa att jag tror inte på vad han säger, och såklart är det svårt för mig att tro honom när jag inte sett honom, hur han förändrats. Han säger att sen vi brjade prata igen är mig det enda han tänker på, den enda han gör nånting för. Men jag tänker bara på det gamla hela tiden, vad han än säger och gör så tänker jag bara på det gamla och det funkar inte. Det finns ingen lösning på det här i så fall och jag ska tänka på honom och hur han har vikt sig nu för mig. Det räcker nu om jag bara minns hur mycket han älskade mig och hur mycket han ska fortsätta älska mig. Han orkar inte vara kvar i det här längre, han ville verkligen att jag skulle förstå allt som hänt, men det han ger räcker inte.

Det känns inge bra att vårt samtal igår slutade på det sätt det gjorde. För det första så är det bara han som kan hjälpa mig i min bearbetning, så på det sättet vill jag ha honom kvar ett tag till. För det andra så känns det inte bra att jag sårar honom. Och sårad blev han ju helt klart, och jag förstår ju det. Jag menar, bara för att det var han som var dum förut, så betyder ju inte det att han inte ska få bli arg elelr sårad idag. Jag hade nog känt som honom om det var jag som satt och blottade mig för någon annans skull och dom bara drar. Men jag vill fixa till det såklart. Har smsat hans syrra och bett henne prata med honom. Hans systerson var på msn idag och då var tydligen Mustafa brevid, så jag bad honom säga åt Mustafa att lägga ned för ingen av oss mår bra av att det slutar såhär. Han skulle säga det åt honom, men fortfarande har han inte satt igång sin mobil, så han är väl fortfarande arg och ledsen över hur jag betedde mig så fort jag fått ur honom det jag ville. Vi får väl se vad som händer helt enkelt.

Pratade med Mustafa igen idag...

Jag sa till honom att jag vill ha riktiga, verkliga förklaringar på det som hänt. Jag vill ha en riktig förklaring på hur fan han kunde välja en båt framför mig, trots att jag upprepade gånger sa att han skulel strunta i den. Då måste han ju ha älskat den där jävla båten mer. Sen ville jag ha en förklaring på hur fan han kunde slå mig, hur fan han tänkte egentligen.

Jag trodde han skulle be mig dra åt helvete, för att förklara detta för mig är enormt svårt för honom. Han måste verkligen se in i sig själv för att hitta ett svar på det.

Men han förklarade. Han skrev och skrev och skrev, tangentbordet gick sönder tom så de var tvungna att byta ut det haha!

Iallafall, det han skrev var ungefär följande:

Båten försökte jag skaffa för min familjs skull. Jag ville ge dom ett liv, ett bra liv. Sen kom du och då ville jag ha den för din skulle också. Jag ville ta hand om er, jag ville att ni skulle ha det bra. Jag hoppades hela tiden att jag skulle lyckas få den där båten innan du drog, men den kom aldrig. Varje gång du åkte till Sverige var jag rädd att aldrig mer få se dig, och när Sandra var här var jag så rädd hela tiden att du skulle dra när jag inte kunde va med dig. Sen åkte du under sommaren och jag fattade att du inte skulle komma. Jag ville bara att Sandra skulle åka hem, jag hatade henne... Men jag ville inte förstöra det ändå, för du hade ju åkt och sa att du inte skulle komma tillbaka. Men sen ringde ju du dom, så då var det ju inget att göra. Sen kom du tillbaka, och jag var hur lycklig som helst, och då gjorde ju jag slut, det vet du ju. Du var mycket viktigare än båten, men jag ville ordna en framtid åt min familj, och jag fattade inte då att du skulle dra.

Sen förklarade han slagen...

Jag fattar det inte själv hur jag kunde göra så. Jag fattade inte då att det var så allvarligt, att du mådde så dåligt av det. Jag såg inte... Jag har ingen bra förklaring, det enda jag kan säga är att jag är så så så så ledsen över allt jag gjort mot dig. Jag har ångrat mig i 7 år, och i 7 år har jag fått ha mitt samvete i huvudet hela tiden. Att jag gjorde det här, att du är borta pga mig. Jag kan inte ge dig några bra förklaringar på det jag har gjort, jag har inga. Det enda jkag kan säga är att jag verkligen är ledsen, och att jag ångrar mig. Jag har aldrig bett någon om ursäkt i hela mitt liv, men jag sitter här nu, och jag förklarar allt för dig och jag ber om ursäkt, för jag är så väldigt ledsen över allt jag gjort mot dig. Jag älskar dig så väldigt mycket, och jag skulle göra allt för dig och att du ska komma tillbaka till mig. Jag har funderat så mycket på hur jag ska få dig tillbaka, vd jag ska säga om du kommer tillbaka, men jag kan inte säga mer än att jag är ledsen.

Jag sa till honom att det enda jag tror på utan att blinka, det är att det är första gången han ber någon om ursäkt...

Han fortsatte med att säga att han aldrig någonsin skulle slå någon igen, han har verkligen fattat hur illa det gör, det fattade han inte då.

Jag sa till honom att jag är ledsen att jag tjatar på honom, men det finnns så mycket känslor just nu. Jag har varit så arg på honom under så lång tid. Jag behöver förstå på nåt sätt.

Han svarade med att jag kan inte fortsätta leva i det förslutna. Vi är båda annorlunda, nya människor idag än vad vi var då. Det funkar inte att älta det gamla hela tiden, man måste leva i nuet och ha blicken framåt.

Här kom min tjejkompis hem till mig, och jag var verkligen tvungen att prata med henne, så jag snodde ihop en vit lögn om att  min häst var sjuk och jag måste gå.

Han blev, sårad tror jag. Arg. Han sa att här sitter han och blottar hela sig själv för min skull, för att jag ska få svar, och så fort han svarat så ska jag dra? Han sa att han inte är en leksak, jag kan inte dyka upp efter 7 år bara för att leka med honom, han har faktiskt också känslor. Jag skrev snabbt att jag leker inte med honom, men jag måste verkligen gå. Han skrev bara att jag skulle gå, vi behöver inte prata mer. Sen loggade han ut.

Den här bloggen handlar enbart om Mustafa och mina känslor för det som hände där, och mina känslor idag när jag försöker bearbeta allt där nere. Vad jag skriver här att mina känslor är och hur jag känner, påverkar inte det jag har idag. Min man och min son hör inte hit överhuvudtaget, och inget kan ändra det jag känner för dom. Jag måste få gå igenom alla mina känslor för turkiet, för att kuna gå vidare, hur jävla illa det än låter. Så länge jag är kvar i min familj, så är det där jag vill vara. Bara för att tala klarspråk.

Min gamla granne har skrivit en låt, som visserligen handlar om krig i världen, men en del meningar kan man lika gärna tolka in i kärleksförhållanden. Som tex "vi bekämpar allt med kärlek som är det starkaste av alla band" "sätter kärleken i främsta led och löser en konflikt". Ja , den är skitbra iallafall och jag lyssnar på repeat hela tiden...

Gå in på länken nedan och lyssna på låten som heter "kärlek".

almightymusic.se/Site2/html/Music.html

Jaha, så har ännu en dag börjat. Pratade länge med Emelie igår om allt. Emelie vill ju bara att jag ska vara lycklig, så är det. Hon tycker ju att jag verkligen ska känna efter vad jag vill i livet. Jag ska inte tänka på vad andra säger, vad andra tycker och tänker, för det är MITT liv. Den enda jag ska tänka på är mig själv och min son, för är jag lycklig så kommer min son vara lycklig säger hon. Hon säger att jag ska inte leva på ett sätt där jag inte är 100% lycklig, oavsett vart jag lever och med vem. Jag ska vara 100 % lycklig och nöjd med mitt val. Det finns ingen som kommer tacka mig för att jag gör det jag tror förväntas av mig. Man kan inte leva livet genom att göra det som andra tycker man ska göra, man måste göra det man blir lycklig av.

Sitter och läser min egen blogg. Tänker på mina senaste inlägg. Hade inte det här varit min blogg, om det hade varit någons som jag inte känner, som jag inte har en relation till. Ja, då hade jag sagt att bruden som skriver var kär i sitt ex fortfarande faktiskt. Då hade jag nog sagt att hon aldrig har slutat älska sitt ex, och att hon uppenbarligen vill åka tillbaka till honom. Men nu är det jag som har skrivit det, och jag vill inte åka tillbaka till honom. Eller förnekar jag det bara så mycket att jag inte fattar det själv?

Jag pratade med "anne" igår, dvs Mustafas mamma. Min svärmor, eller fd svärmor eller vad det blir.

Hon sa att hon saknade mig, undrade när jag kommer tillbaka... Hon berättade även att hon fått influensan. Gissar på svininfluensan, men hon är nog inte så dålig eftersom hon orkade komma till datorn. Men hon skulle till sjukhuset idag eftersom hon har hjärtbesvär och haft en hjärtattack. Hoppas det går bra för henne.

Jag skrev till henne vad Mustafa sagt om att han anmält mig försvunnen, men hon sa att hon inte visste hur det låg till, om han verkligen gjort så eller ej. Jag sa att det gör lite ont faktiskt att vi inte har någon relation längre, att vi pratar så sällan, och hon tyckte likadant. Jag önskade henne lycka till på sjukhuset och att jag är lite orolig för henne...

Vi hann inte prata så länge för jag skulle laga middag, men jag hoppas vi pratar igen snart.

På fredag ska jag ha turkisk afton hemma.

Jag har bjudit hem några av de tjejer som betyder mycket, som jag litar på till 100%.

Vi ska äta middag, snacka skit, titta på gamla foton och berätta historier. Emelie ska såklart vara med!

Tänkte bjuda på följande:

Mercimek Corbasi (en typ av linssoppa)

Börek med ost & Börek med köttfärs

Lahmacun

Baklava med glass

Till detta serveras det bland annat turkisk tomat och löksallad, ayran och aci biber (typ fefferoni fast mindre och MYCKET godare och starkare).

Ayran

Självklart kommer jag laga allt själv, inget färdigköpt här inte!Fan vad gott det ska bli!!!

Är du emot rasism? Kopiera denna bilden och lägg ut den på
din blogg. Be också dina läsare lägga ut bilden på sina bloggar.

Låt oss sprida buskapet som en eld i blogg-världen!

i förra inlägget, familjen var hungrig...

Vad jag försöker säga, hur klumpigt det än låter så är det att oavsett mina känslor för Mustafa, så har jag mitt liv nu och jag vill had et livet kvar. Min kärlek till Mustafa kommer alltid göra ont, därför att det var en så intensiv kärlek, en så ENORMT STOR kärlek. Och att prata med honom igen nu rör upp massa gamla känslor, både bra och dåliga. Men jag känner mig mer tillfreds nu än innan jag pratade med honom. Jag har fått svar på mycket jag har undrat, fått svar på hur han tänkte då, och hur han tänker nu. Men det som betytt mest för mig, och som jag ändå tycker är oerhört starkt av honom fö rdet tror jag itne att många klarar som gjort det han gjort, det är att han verkligen har bett om förlåtelse och att han är uppenbart ledsen över det han gjorde. Det trodde jag aldrig jag skulle få från honom, så när han sa det, så var det som en tung sten som lyftes från mina axlar. Det är som att nu behöver jag inte hata honom längre, jag behöver inte tänka på honom med ångest. Han tog bort min ångest. Jag kan enbart minnas det bra nu, det vi hade och det kännns så enormt skönt. Jag kommer vara honom evigt tacksam över detta för alltid. Men det som gör att jag känner ett helt annat lugn idag, det är vetskapen om att han fortfarande älskar mig. Jag vet itne varför det ger mig ett lugn, men det gör det. På nåt sätt så känns det då som att inget var förgäves. Han älskar mig fortfarande och han fortsätter vänta på mig. Förmodligen kommer jag aldrig tillbaka till honom, men bara vetskapen av att veta, att den jag en gång älsade högst i hela världen, den jag valde att dela hela mitt liv med, han älskar mig fortfarande och oavsett vad som händer och vad jag gör, så kommer han alltid finnas där.

...idag.

Sjukt... Han bara dök upp.

Vi pratade ännu mer idag om allt. Kan det vara så att vi båda behöver detta? Behöver vi detta för att gå vidare i livet?

Han sa igen flera gånger hur mycket han fortfarande älskar mig, hur han lider utan mig. Han vill inte prata med mig, han vill inte se mig, han vill inte veta, för han mår dåligt varje gång, det river bara upp allt igen,. Han mår bättre om vi inte pratar med varandra, om han bara vet att jag mår bra där jag är idag.

Han började prata igen om att vi fortfarande är gifta. Han har hela tiden sagt att jag inte får komma till turkiet på semester, för jag kommer få problem. Jag har ignorerat det hela tiden, men när han sa det igen idag så sa jag att han får fan berätta vad det r för problem jag kommer få, för jag kommer inte få problem. Turkarna vet inte att jag är gift i Sverige, så jag kan gå igenom tullen och låtsas att min man är min kompis och att jag ska hälsa på min man (dvs Mustafa). Tullen vet ju inte att det är en lögn liksom. Men Mustafa envisades med attg jag visst kommer få problem, snälla kom inte till Turkiet jag vill inte att du ska få problem. Snälla kom inte hit. Jag blev skitförbannad och sa att han kan fan inte bestämma över mig längre, jag gör vad fan jag vill. Om jag inte kan komma till turkiet för jag kommer få problem, då får han fan berätta vad det är för problem jag kommer få. Han svarade inte. Jag sa attg ja men dåså, du är samma gamla jävla Mustafa, här sitter jag och tänker att du har förändrats, att vi kan prata med varandra, att jag kan minnas det bra, men du bara förstör allt som vanligt. Då skriver han varför jag itne kan komma till turkiet.

När han förstod att jag inte skulle komma tillbaka, så gick han och anmälde mig försvunnen till polisen. Jag är alltså listad som försvunnen i Turkiet. Och kommer jag tillbaka kommer tullen se det i datorn, och då kommer de söka rätt på Mustafa och föra mig till honom. Vet inte om jag tror på att det verkligen är så de gör, men jag tror defintivit på att han anmält mig försvunnen. Jag hörde nåt liknande från honom när jag hade dragit, men då sket jag i det. Jag sa till honom att han får väl fan gå och avanmäla mig i så fall, men han sa att det kan han inte, för jag har inte kommit tillrätta. Jaja, det är en stor lögn, såklart måste man kunna avanmäla mig som försvunnen? I vilket fall så blev jag helt förstörd och sa att hur fasen kunde han göra så? Hur ska jag någonsin kunna träffa Hanife igen? Han fick dåligt samvete, och sa att om jag verkligen vill så kan han ge mig en skilsmässa istället, för då spelar det ingen roll att jag är listad som försvunnen, eftersom vi är skiljda. Jag frågade hur han tänker egentligen, jag hänger inte med. Igår ville han aldrig skiljas, och idag vill han det, för min skull? Eller vaddå? Jag sa att jag itne tror ett skit på att han vill skiljas för min skull, det är bara för hans skull, men av vilken anledning vet jag inte. Jag sa till honom att han säkert ljugit om precis allt han sagt de här gångerna vi pratat, han har säkert smörat bara för att jag ska gå med på en skilsmässa. Han sa att så är det verkligen inte, men under de här gångerna vi pratat har han insett att jag har mitt liv, jag har funnit ett lugn nu, och han vill inget annat än att jag ska må bra, och inte vara ivägen för mig eller mitt liv. Jag sa att det är han inte, det spelar ingen roll om jag är gift eller inte i turkiet, det påverkar inte mig här, så om han ska skiljas så ska det vara för hans egen skull. Då sa han direkt att då vill han inte skiljas.

Jag blir helt förvirrad på honom... Han sa att han väntar, han har väntat så länge på att jag ska komma tillbaka, men jag kommer inte, och nu förstår han det. Jag kommer aldrig tillbaka och han har inte insett det förrän nu. Jag sa till honom att det är ingen som kan svara på hur framtiden ser ut. Jag tror innerst inne att en dag ses vi igen, men när det blir det vet jag inte. Idag är jag lycklig i det liv jag har med min man och min son, men ingen vet vad morgondagen ger. Jag sa att han är faktiskt min första man, han var den jag gifte mig med för livet, vi skulel leva ihop livet ut, vi skulle få barn ihop, åldras ihop... Men ödet vände allt upp och ned pga det han gjorde mot mig. Men det förändrar fortfarande inte att han var den första jag ens tänkt tanken på att gifta mig med. Hade han gjort bra saker hela tiden, då hade jag fortfarande haft mitt liv med honom, för så är det ju. Men nu fick jag ta en annan väg än den jag valde från början. Hur man än vänder och vrider på det, hur mycket jag än älskar min nuvarande man, så är han inte den första och kommer aldrig att bli det, det är liksom helt omöjligt, för det går inte att radera Mustafa ur mitt förflutna. Alla efter Mustafa kommer ju på nåt sätt att vara nr 2, om ni förstår? Mustafa förstod vad jag menade iallafall, och sa att om han så måste vänta 15 år till, så gör han det. Jag sa att han ska inte vänta på mig, för jag mår bra som det är idag. Men är det menat så kommer vi ses igen, så är det bara. Om han vill skiljas så får han göra det, vill han inte, så gör inte det då, mig spelar det ingen roll, för han kommer vara min första man oavsett. Känslorna vi hade för varandra, livet vi hade, det försvinner inte bara för att han skiljer sig. Han sa att han kommer vänta, han väntar i 15 år till om det är så, och när jag kommer så börjar vi om. Han kommer se efter både mig och min son, och han ska älska min son som han älskar mig.

Det känns helt sjukt att någon sitter och säger så till en, särskilt när man svarar att man är lycklig som det är idag. Det känns som om jag bara irrar runt och babblar så man itne förstår. Men för att tala klarspråk, eftersom jag ser att de sista inläggen både ser ut och låter som att jag helst vill släppa allt i mitt liv och störta tillbaka till honom, så måste jag säga, att jag kommer inte släppa allt och störta tillbaka. Jag är lyckig i det livet jag har nu, och jag tror att enda anledningen till att det är så mycket känslor som flyger, är för att känslorna aldrig är avklarade...

Och allt han sa... Det är hemskt egentligen.

När vi satt och pratade, det var så man kunde bränna sig på luften mellan oss. Jag har insett att hela den här grejen, hur det blev mellan oss, vad som inte blev, det är en så enormt stor sorg hos mig.

Det gjorde så ont att höra honom, att se hur han lider. För visst, man kan prata och hitta på saker, men man kan inte fejka en smärta i ögonen eller i ansiktet, det kan man inte. Och hela han andades smärta, det var så att jag nästan kunde ta på den...

Jag tror honom, för första gången i mitt liv, så tror jag på vartenda ord han säger. För det är ju som han säger, han kan hitta en annan brud närsomhelst. Varför fortsätter han vara gift med mig, när han kan skilja sig närsomhelst. Det finns ingen anledning alls för honom att hålla kvar i det här längre. Ingen annan anledning än att det är som han säger. Han säger att han mår bra när han inte pratar med mig, när han bara får höra nyheter från Hanife om hur jag mår och vad jag gör i livet. Så mår han bra, för han vet att jag är lycklig. Men att prata med mig igen knäcker honom. Jag tror honom, jag vet att det är som han säger. Hela mitt inre säger att det är så. Den kärlek vi hade går inte att beskriva på en blogg, eller ens berätta. Jag kan omöjligt få fram till er hur det var. Bästa sättet jag kan förklara det på, det är att det brann mellan oss. Man kunde bränna sig på det vi utstrålade tillsammans. En sådan kärlek upplever man bara en gång i livet, och jag tror inte ens att alla får uppleva den. Man kan uppleva en lika stor kärlek igen, det har jag gjort med min man, men man kan aldrig få den bännande känslan med fler än en person. Man har en person som är en fullständiga öde, själsfrände. Och hur illa det än var mellan oss ibland, hur illa han än har slagit mig förr, så har det inget samband med den kärlek vi hade. Den man älskar mest är även den man sårar mest, för det är där det gör mest ont, så är det. Men det sättet han älskade mig på då, som han älskar mig nu, det gör ont i mig bara jag tänker på det. Det brinner i oss, och vi vet att det aldrig kommer sluta. Jag är helt övertygad om, att vad som än händer, så kommer vi älska varandra tills vi dör. Vi är menade att ha det här ödet, att bo på varsin sida av jorden, att inte kunna vara tillsammans, att älska varandra på avstånd, att alltid ha ont i kroppen och i hjärtat, det är så det är. Vår kärlek är menad att göra ont.

...i samma stund som jag klickade spara på senaste inlägget...

Vi pratade jättelänge och jag fick svar på alla mina frågor. Han lyssnade hela tiden och svarade på allt jag ville veta, även det jag trodde han skulle tycka var jobbigt.

Vi pratade jättelänge så jag kan inte skriva allt, men jag ska berätta på ett ungefär. Jag kan säga att det var oerhört jobbigt att prata med honom, och han tyckte nog det var lika jobbigt han, för han fick tårar i ögonen flera gånger och stängde av sin kamera. Det är... Usch, ni kommer förstå nu när jag berättar allt vi pratade om, vilken typ av kärlek vi hade, hur det kändes inuti, hur svårt det är att glömma och hur jag inte riktigt kan gå vidare till 100%...

Vi pratade lite löst först om hur vi mådde, vad vi gjorde osv. Jag berättade att jag hade snott bilder från hans msn och det var helt okej sa han "du får göra vad du vill med allt som har med mig att göra". Ja det var ju snällt...

Jag frågade hur länge han ska vara i Alanya, och han sa att han kommer vara här tills säsongen börjar igen. Sen sa han bara rakt ut att jag ska komma till Alanya så han kan få träffa mig. Jag blev lite ställd och frågade om det verkligen var Mustafa jag pratade med. Han satte igång sin kamera så jag skulle kunna se honom. Sen frågade han om jag skulle vilja försöka igen. Jag svarade inte, utan sa att jag skulle vilja att han berättar en sak för mig, och jag vill att han säger sanningen, jag kommer inte bli arg på svaret, men jag behöver verkligen få veta, det är viktigt för mig. Han undrade vad jag ville veta, och jag frågade om han en gång älskade mig. Han svarade ja. Jag frågade om det verkligen var så, och han svarade att han älskade mig, och gör det fortfarande, annars skulle han aldrig ens bry sig om att prata med mig. Sen sa han att hans familj vet hur mycket han älskade och fortfarande älskar mig, har dom inte berättat? Sen sa han att han han verkligen ångrar allt han gjort mot mig. Han berättade att han var på väg till sin mamma när jag skickade sms om att han skulle komma till msn, och hans mamma hade sagt åt honom att inte bråka med mig för hon älskar mig också. Jag frågade på skoj vart min ring har tagit vägen, han skrattade lite och sa att den är borta. När han fattade att jag inte skulle komma tillbaka så sålde han den. Jag berättade att jag hade min på mig länge, men att jag tappade den när jag var ute och festade. Han sa att om jag kommer tillbaka ska han köpa en ny.

Han sa att han  har sett kort på mig och min son, och att han inte bryr sig om att jag har ett barn med en annan man, han kommer älska min son som det var hans egen, för han älskar mig. Jag tog genast upp Sandra och frågade hur han kunde göra så mot mig om han nu älskade mig, och han sa som han alltid sagt, att dom lovade honom en båt. Han sa att allt med Sandra var för pengar och båten, och det tog slut när jag pratade med dom, det enda jag behöver veta är att det var mig han älskade och ingen annan. Jag sa att jag vet att det inte tog slut förrän 2004 mellan honom och Sandra, men han förnekade det. Han sa att han inte varit ihop med henne sen innan jag åkte, men jag envisades med att det var 2004. Han sa att det inte är så, men att de var tillbaka efter att jag åkt men att han och Sandra inte var ihop då. Jag frågade Emelie, och hon säger att det kan vara som han säger, men att hon vet att Sandra var i Alanya sommaren 2004. Mustafa säger att jag får tro vad jag vill, men han och Sandra blev aldrig ihop igen efter att jag åkt. Jag sa till honom att jag tror det var så att han älskade Sandra, sen kom jag in i bilden och bara gjorde massa problem för dom, så till slut så sket han i Sandra för det var enklare att va med mig, men att han ändå älskade Sandra och hade mig för pengar. Han skakade på huvudet och sa att om det var Sandra han älskade, så hade han skiljt sig från mig och gift sig med Sandra när de kom tillbaka och jag hade åkt för gott, men han ville inte, för det var mig han älskade. Så han skiljde sig aldrig och blev aldrig tillsammans med Sandra igen. Han frågade hela tiden om vi någonsin kommer bli tillsammans igen, om jag någonsin kommer tillbaka igen, och jag sa att jag inte vet. Jag kan omöjligt svara på den frågan, det är ödet det som händer, och det är ödet som kommer bestämma. Jag sa att jag är ju gift nu och älskar min man, jag har ett bra liv och en son som jag älskar över allt annat. Han sa att han är glad för min skull, han vill att jag ska vara lycklig och betyder det att han får leva ensam resten av sitt liv så får det vara så, för så mycket älskar han mig. Han frågade igen om det någonsin kan bli vi igen, och jag svarade:

"Mustafa, jag gifte mig med dig pga en enorm kärlek, för livet, tills vi dör. Men du gjorde så mycket dåligt mot mig. Jag blev rädd för dig, du slog mig... Alltså, det funkar inte, att varje gång vi bråkar så ska du slå mig? Det var därför jag åkte, och det var därför jag aldrig kom tillbaka"

Han svarade att jag måste glömma det nu, det var så många år sedan, han är inte samma dåliga människa längre. Jag skrev att jag inte har glömt och jag kommer aldrig glömma det. Han skrev att han hela tiden försöker hitta sig själv i livet, men om jag kommer så kommer han hitta det direkt. Jag skrev att jag är ju iallafall gift och har en son. Han sa att det spelar ingen roll, han accepterar allt jag har gjort, och allt jag tar med mig ska han älska. Han frågade igen om det någonsin kommer bli vi igen. Jag sa att han ska lyssna nu, för jag ska säga en sak, och det är viktigt att han förstår mig rätt när jag säger det.

" När jag såg dig första gången på Imparator, så visste jag att vi skulle gifta oss. Hur jag visste vet jag inte, men jag visste. Det var därför jag följde med dig ut på kvällen och därför jag sov med dig. Jag har enda sedan den dagen älskat dig, älskar dig och kommer att älska dig tills den dagen jag dör, men vi funkar inte ihop. Vi bara bråkar och har problem"

Han sa att han lovar att han inte är samma person längre, han är inte gamla Mustafa, och jag får tro vad jag vill.

Jag sa att jag är ju fortfarande gift och älskar min man. Jag har ett bra liv. Då svarade han:

"Okej, jag önskar dig all lycka. Men fråga inte mig nåt mer då. Jag är inte arg på dig, du har rätt i allt du säger. Jag kommer alltid älska dig mest av allt, glöm inte det, och jag önskar dig allt gott i livet, men när jag ser dig så gör det ont i mitt hjärta. Allt som hänt är mitt eget misstag och jag är verkligen ledsen över det"

Jag visste inte vad jag skulle säga utan skrev bara "men mustafa...."

Då fick han tårar i ögonen och stängde fort av kameran. Jag trodde han drog, så jag frågade om han var där, och han sa att han lyssnar på Ay Yüzlüm, det var därför han stängde av kameran. Men jag vet ju, liksom alla andra, att man inte behöver stänga av kameran för att lyssna på musik...

Han sa att det här är väldigt svårt för honom, för han älskar mig och vill inte bli knäckt igen. Jag sa att jag vill ha en kontakt med honom, och han undrade vad det är för kontakt jag vill ha. Jag sa att jag bara vill kunna prata med honom ibland och fråga hur han mår, men han sa att han inte klarar det för det gör alldeles för ont i hjärtat när han vet att han aldrig får tillbaka mig eftersom jag gift om mig. Jag frågade hur han fortfarande kan älska mig när det gått 7 år, och han sa att det vet bara han.

"Det spelar ingen roll vad jag säger, för det kommer inte förändra något. Jag har begravt dig i mitt hjärta tills dagen då jag dör och kommer alltid älska dig, Jag kommer aldrig gifta om mig, det är så mycket jag älskar dig. Jag har gråtit för första gången nu när du pratar med mig, för jag älskar dig fortfarande. Om vi blir tillsammans igen behöver jag inte förstå något mer. Ditt svar på den frågan kommer förändra mitt liv"

Efter det här blir han den berömda "drama queen" han kan va... Så han säger att om jag inte svarar så kommer han försvinna och ingen ska kunna hitta honom. Nu pratar han psykiskt, inte fysiskt. Jag blir förbannad och säger åt honom att sån där jävla utpressning funkar inte på mig längre, så han kan sluta direkt. Då säger han att mitt svar är bara så viktigt för honom, det är därför han blir knäpp. Och jag svarar igen att jag kan inte ge honom ett svar, för det är ödet som bestämmer vad som ska hända. Han säger att om jag inte kommer tillbaka ska han vara ensam tills han dör och säger att tatueringen på ryggen "Mr Lonely" är för mig. Han kunde inte skriva mitt namn gärna, så han skrev så istället. Och innan jag hann svara honom skrev han "jag vet, du tror mig inte". Jag frågade honom hur det kan komma sig, att trots att vi faktiskt bara var ihop i ett år, även om vi pratade regelbundet i 3 år, så känner han mig nog bättre än någon annan. Han sa att det är för att det var äkta kärlek, då känner man varandra utan att kunna förklara hur. Sen sa han att om jag bara hade kommit tillbaka när han bad mig, så hade vi fortfarande varit tillsammans idag. Han hade blivit bättre. Men jag var rädd för honom, så jag kom inte, så det blev såhär, för jag ville ha det så, men han älskar mig och så kommer det alltid att vara. Han vet nu att jag är lycklig, och att jag har ett bra liv och för det är han glad. Han vill inte vara en barriär i mitt liv, så därför ska vi inte prata igen, för han vill ha mig tillbaka och jag vill inte komma. Han sa att jag säger att jag älskar min man och att jag även älskar honom, men man älskar bara en person, det vet alla, och jag vet själv vem det är jag älskar.