Metrobloggen

Humör är något som pendlar en hel del under ett dygn och under en vecka och under en månad o.s.v. Det går upp och det går ner för att sedan hamna någonstans mitt i mellan och då ser man mest ut som en fågelholk, någon bor där men den är inte hemma!

Ibland hettar humöret till och bland är det fruset som den värsta polarisen, för att sen smälta ner och bli varm och lycklig som en underbar sommardag. Humöret kan också växla väldigt hastigt från ett tillstånd till ett annat beroende på vad och när och hur omvärlden ändrar sig men även på mottagarens gensvar på omvärlden. Och där ligger nog den största boven i dramat.

För som KBT lär ut: Det är inte hur du har det utan hur du tar det som är avgörande! Och så sant, men inte alls så jäkla lätt alla gånger ...eller....

Nu är nästan helgen över som vi i Sverige sedan långt tillbaka i tiden kallar allhelgona helgen eller alla helgons dag. Det var och är då vi hyllade och ärade våra helgon.  Dock har under de senaste åren influenser från Amrikanska traditionen Hallowin tagit sitt intåg i vårt land. Mer och mer växer det i handeln för varje år. Allt från ljus, servetter och girlanger till häxor, demoner och jättespindlar, läskigheter i alla dess former. På tv visas skräckfilmer  på nästan alla kanaler, som jag personligen finner högst obehagliga.

Barnen klär ut sig i läskiga kostymer och går runt hos grannar för att säga: bus el godis? Dock har det i vissa skolor har det gott så långt med utklädningen att flera barn inte vågar gå dit för de är rädda. Rädda för alla otäcka monster. Och jag förstår dem, det är inte några vackra prinsessor direkt som de klär ut sig till. Sedan har vi alla ljusen. Vist  är det roligt att göra olika monsterlyktor av pumpor som lyser upp höstmörkret. Det går ju att göra både snälla eller mer otäcka "gubbar" beroende på vad man nu känner för. Och ljus i mörkret de är en enorm mysfaktor.

Dock föredrar jag den Svenska traditionen. Att fara till kyrkorna och vid graven tända ljus för våra hjärtans kära som lämnat oss. För att hedra och minnas dem. Det är så vackert att om kvällen passera en kyrkogård där ett hav av små ljus brinner, det liknar en stjärnhimmel. Men räcker inte vår egen tradition? behöver vi komplittera den med t.ex Amerikas tradition? Har vi minderhetskomplex för att inte vår egen tradition räcker. Eller säljer inte allhelgona lika mycket för köpmännen som alla dessa hallowin grejer? Finns det vinning bakom det hela eller vill folk bara ha roligt? Vill vi bli skrämda? Vill någon skrämmas? Eller vill vi älska, minnas, och hedra våra kära? Eller är det en blandning av både gott och ont?  Ja det är många frågor att fundera över. Vad tror du?

Vi har säkert alla fått olika mail från nära och kära, polare och övriga bekanta som skickar vidare (vidarebefordra) olika typer av kedjebrev, tänkvärda texter, fotoserier över alla möjliga teman, skrivelser, budskap eller olika lustigheter m.m m.m Många gånger har jag suttit och skrattat gott åt dem eller häpnat över olika former av hantverk. Men det som brändefast och verkligen tog tag i mitt hjärta det kom den här veckan.

Denna fotoserie handlar om det här unga paret som snart skall gifta sig. Flickan den blivande bruden, är svårt plågad av någon form av canser. Hon har svåra smärtor i kroppen och behöver återkommande använda syrgas för att hennes kropp ska tillgodgöra sig syre. Bild efter bild får jag  följa dem både under deras bröllopsförberedelser och under festen. De är så vackra, så lyckliga och det gör mig så ont att se hur svårt hon har att orka med sin sjuka kropp. Endå lyser hon som den vackraste soluppgång.  Det e så tragiskt att sedan läsa att bruden avled 5dagar efter bröllopet.

Fotoserien avslutas med uppmaningen att carpe diem = fånga dagen. Att ta vara på varje ögonblick och möjlighet till att vara lycklig även om det bara varar en kort stund. Och vist är det lätt att missa alla tillfällen som vi tar förgivna eller missar för att vi hela tiden jäktar på för att hantera vardagen och allt annat som vi fyller agendan med. Vilken enorm tankeställare!! Därför upprepar jag det en gång till:

 Tag vara på varje ögonblick och möjlighet till att vara lycklig även om det bara varar ett kort stund

Den som länge har väntat och våndats, och vandrat i maktlöshetens och frustrationens "dal" gällande någon praktisk situation vet hur bedrövligt det är. Det kan gälla en arbetssituation där hela arbetsupplägget med rutiner och allt + schemat läggs om och trotts fackets deltagande det inte finns någon möjlighet till att påverka situationen.

Att vänta svar på en arbetsansökan som du skickat in, det är bara att vänta för du kan inte påverka situationen mer än att lita och hoppas på att någon hör av sig. Att ha lämnat in bilen på service och stå utan att veta vart rep.kostnaderna slutar. Eller att befinna dig i ett annat dilemma där du är beroende av någon annans medgivande/handlande trots att du inte vill det. Att om och om igen, vända och vrida, trixa och fixa för att finna en lösning för att sedan märka att du är tillbaka på ruta ett igen. Alla dina ansträngningar var förgäves!! Och drar man ut någon av dessa eländiga sakerna över årsperioder då blir det ansträngande. Hur många gånger är man inte missmoding, uppgiven och fullständigt fylld av ångest?

Så hur ljuvlig är då inte känslan när det då vänder?! Lösningen på problemet etc. uppenbarar sig och blir en verklighet. HELT UNDERBART! Vilken befrielse och lättnad. Stegen blir lättare, axlarna mjukare, sömnen avkopplande, munnen ler och framtiden ljusnar. Så till alla er som fortfarande våndas...

Ge inte upp!!! Lösningen och svaren kommer, de tar bara lite olika lång tid.

Guldkant i vardagen är att en torsdag kväll hälsa på en god vän och småprata en stund över en god kopp kaffe med nått gott till. Att höra barnen leka en stund. Gosa och klappa vännens tokkeliga vovve. Sedan nöjd och glad fara hem och tänka på vilken härlig stund vi fick tillsammans.

Det finns säkert många kloka teorier och olika psykiska förklaringar till varför vissa personer upplever höjder mer obehagligt än andra, och vad det är som gör att man upplever "yrsel" el "svindel" när en person står på en hög höjd.

Jag tillhör den sorten av människa som tycker det är mycket obehagligt att lämna jordens fasta mark till att kliva upp på nåt så fånigt som en pall. Och då är jag bara 1,5 m ovanför marken!! Där står jag och vinglar och måste ha något att hålla i mig i för hjärtat bultar, svetten kommer i pannan och händerna darrar. För att inte tala om stegar, att ta sig NER för branta trappor framför allt sådana där man ser golvet långt långt nedanför mellan trappstegen eller genom trappsteget (om det är en järntrapp), höga torn m.m med glesa låga rangliga räcken.

Att förklara känslan av "svindel" för någon som inte har problem med höjder är inte lätt. Det kan liknas med en känsla av att allting snurrar, jorden drar mig kraftigt mot marken och säger: kom, kom, kom, knän o benen blir darriga och ostadiga, balansen den ryker all värdldens väg och en halv panik att: - tänk om jag faller!, jag får inte ramla! Hur många gånger har jag inte försökt resonera med mig själv att; var förnuftig nu, det är väll inte så faligt att stå på en pall eller var jag nu är på för höjd. Tittar mig om kring och... Aaaaaa! vingel, vingel och halvt blånade händer som jag håller i något stadigt.

Tack och lov att det inte är så ofta som jag behöver stå på pallar m.m! Och var lyckliga ni som inte lider av höjdskräck, för det är inte alls roligt.

Redan på långt avstånd kan jag urskilja den bland alla andra och närmar mig förskiktigt för att inte missa några detaljer. Låter mina ögon svepa längs ljuva strömlinjeformade former och häpnar över dess skönhet! Likt en pumas svarta sammetsblanka päls är den beklädd, med undantag för en tunn vit linje som löper längs sidorna. Med kisande ögon möter den min blick och ryggar inte tillbaka när jag lätt låter handen snudda vid denns sida. 

Så bjuder den in mig i sin absoluta närhet, vilket jag inte tvekar för utan låter mig omslutas av en behaglig värme och bekvämlighet. Att den också har en röst låter den mig höra med ett kraftfullt morrande som snart övergår i ett taktfast spinnande. Så ger vi oss iväg, smidigt och villigt följer den min minsta anvisning. Hela världen ligger för våra fötter. Wow min puma har kommit !! eller kan det va något annat?

Om någon säger att bilar bara är maskiner så skicka dem till mig så ska jag visa på dess personlighet

Idag har jag suttit i ett möte med flera från min arbetsplats. Och jag kan inte låta bli att förundras över hur endel kan prata så himla mycket utan att säga någonting alls.

Det pratas väder och vind, surras en massa om saker som inte har med dagens ämne att göra. Endel har säkert många viktiga saker att säga men det försvinner bland en massa ovidkommande inlägg och utlägg i sammanhanget.

Andra bidrar genom att prata så låååååååååååångssssaaaaaaaaammmmmmmmmmmt och har de då också låååååååånga pauser mellan orden så tappar iallafall jag fokus och blir irriterad. Istället sitter jag och hjälper personen att öka takten och lista ut vad nästa ord blir. Flera tittar på varandra och undrar vart personen vill komma med sitt tal. Ber någon sedan om ett förtydligande så kommer en omständig hänvisning till tidigare erfarenheter från 1970 talet och hur svårt det var då men det är det inte nu längre. Blev det klarare? Knappast!

Så vad blev resultatet av dagens möte; jo några få rader på ett papper, några sträck och pilar som visar på olika direktiv som ska börja gälla. Men vad blev igentligen sagt? Jo en massa snack men inte mycket innehåll.

Att ge mig ut i bloggens okända värld käns både spännande och lite läskigt. Det är ju så många som håller på med sånt här nu för tiden, och har varit väldigt avogt inställd till detta. Men när en god vän till mig tryckte på att jag borde dela med mig av alla mina tankar och funderingar och att det kunde berika andra, så föll jag för frästelsen. Så håll till godo