Metrobloggen

Idag när jag lämnade den äldsta killen på dagis, hade jag som vanligt släptåg (inne på dagisgården) av två mysiga flickor i tre års åldern som gärna vill klappa, peta och dra i min 7 månaders bebis barnvagn. De är så söta! Oftast brukar jag låta dem hållas, så länge de inte petar med smutsiga fingrar eller pussar på henne när de är förkylda. 

- Nu ska jag gå, sa jag.

- Nää, svarade de i kör.

- Jo nu måste jag gå, vill ni säga hejdå vid grinden?

Och de gjorde de tillslut, även om de motvilligt släppte greppet om barnvagnen. Min son som alltid springer iväg till ett hörn av dagisgården och säger hejdå en gång till fick genast sällskap av de två treåringarna. Och när jag gick skrek de glatt "hejdå pruttskalle" och "hejdå bajskorv". Jag skrattade gott och sade tillbaka "hejdå småfisar".

Tänk att kiss och bajshumor kan vara så roligt - även i vuxen ålder. Min morfar som fyller 90 år nästa gång är stor älskare av kiss och bajshumor. När han fyllde 80 år fick han "Bajsboken" i present av min mor. Det har vi skrattat åt många gånger...Läs den!! Lika rolig  när man är barn eller när man är vuxen!

När jag går och lägger mig funderar jag ofta en hel del. Jag går igenom dagen, morgondagen. Reflekterar över det som har skett osv. Jag antar att jag inte är ensam om det och på något sätt har man sorterat in sina tankar någorlunda innan man somnat. En av de saker som jag funderar eller lägger mycket tid på i mina tankar just nu är kvinnofällan. Och hur lätt man trillar dit. Jag är hemma just nu med vårt andra barn som är sju månader och genast så har jag blivit hemmets härskare. Inte så att min man har bett mig vara det eller kräver att jag ska vara det - men likförbannat så är vi där idag. 

Några klassiska exempel:

Det är alltid jag som tvättar och hänger upp tvätten. Ja, jag viker den och stoppar in den på dess rätta ställen också!

Det är alltid jag som ska komma ihåg att det är matsäck som gäller för den äldsta - eftersom det är jag som lämnar och hämtar på dagis just nu då jag är hemma.

Jag har minst pengar i plånboken eftersom jag går på mammapeng och mannen fortfarande tjänar mest...

Detta betyder också att det är jag som måste ta ut flest föräldradagar eftersom det blir ekonomiskt ohållbart om min man ska gå på pappaledighet någon längre tid. 

När jag börjar arbeta igen så lovar jag att det är jag som kommer att arbeta 80 procent eller mindre för att hämta barnen i rimlig tid. Även om jag vet att vi kommer att dela på lämning och hämtning. (Han lämnar, jag hämtar).

Det är alltid jag som storhandlar - för att allt som behövs i hemmet ska bli köpt. Mannen ströhandler och det behövs ju också såklart. Men bara känslan av att jag har ansvaret över att "allt ska finnas" är jobbig i sig.

Det är jag om är uppe på nätterna med både den stora och den lilla - och så har det alltid varit oavsett om jag är mammaledig eller ej. HAN behöver ju sova - för han jobbar ju mest. 

Det är alltid jag som städar. Även om min man är väldigt bra på att städa och alltid höll rent i SIN lägenhet innan vi både ihop och hade barn....

Det är alltid jag som påminner och planerar högtider och folks presenter, barnens kalas eller kalas barnen ska gå på. 

Jag kan fortsätta i evigheter - men jag ska bespara er mödan att läsa alla exempel. När jag tittar på mina vänners relationer och könsroller ser det nästan alltid likadant ut. Mer eller mindre. Vi kvinnor gnäller gärna om detta oss emellan - MEN vi gör heller inget åt det. Eftersom det är vi kvinnor som har makten att göra något åt det så är det vi som måste släppa kontrollen och lita på att männen klarar det lika bra MEN PÅ ETT ANNAT SÄTT. Vem har sagt att vårt sätt är bäst? 

När min systers fd man skulle åka iväg med deras första son på en utflykt ringde hon surt till mig och beklagade sig över att han inte hade packat ned ditten och datten och att han hade glömt solhatten. Då skrattade jag åt henne och sa:

-Han löser det. Det han inte packat ned köper han längs vägen. Han kommer märka vad han behöver och vad han har glömt. 

Det var då det...nu har jag egna barn och märker att jag är precis likadan. Vilket skämt! Jag och min syster har ju också lärt oss efter resans gång. Handen på hjärtat så har också vi glömt att packa ned saker - som vi sedan märker att vi borde haft med oss. Och vi har fixat det. Varför kan inte männen få lära sig av deras misstag precis som vi gjort? 

Jag blir förbannad på mig själv när jag tänker på detta och jag behöver råd på HUR man tar sig ur dessa klassiska fel. Jag pekar inte med pinnen och säger att det är männens fel - tvärtom! Men jag behöver ändå råd! 

Anyone?