Metrobloggen

Efter ett och ett halvt år sedan jag efterlyste någon som läser Per Wirtén med behållning är sökandet över. Karin Olsson på Expressen träder fram. That figures.

(Aftonbladetartikeln som Olsson kommenterar är för övrigt obetalbar humor i kategorin ”splittringen var bra och nödvändig”. Högläsning på indignerad göteborska rekommenderas.)

Juli
Tittade förbi Almedalen sista dagen och hann moderera debatt om Stockholmsmoderaternas bostadspolitik och lyssna på Fredrik Reinfeldt dagen därpå. Festen på kvällen var kul och jag var på många ställen, med bland annat proggspelning för moderater. När vi i ett större sällskap anlände till Captus efterfest, en mängd kvinnliga bombnedslag som Sanna Rayman, Helena Sandklef och Maria Ferm, var det bara jag och Magnus Betnér som skulle få komma in. Lite gulligt med manlig gemenskap tycker jag, men Helena var inte glad.

Det blev också en debattartikel om alkohol ihop med Johnny Munkhammar.

Augusti
Sammanfattade sommarens läsning bland annat av nya favoriten statsvetaren Peter Andreas, på gång med två intressanta böcker framöver. Skrev i kulturdebatten en kritik mot Göran Hägglund och beröm för Kjell Häglund, funderade på begreppet Greidersk rundgång, kritiserade SvD:s Johan Wennström om intellektuella och ironiserade över det intellektuella innehållet i handlingarna inför moderaternas arbetsstämma.

Research inför en kommande Neoartikel om Ronald Reagans murtal ledde till en kul tillbakablick till juni 1987 då bland annat nyvalde centerordföranden Olof Johansson försvarade marginalskatter på 75 procent och varnade för miljöproblem som visade sig vara icke-existerande.

September
Neo kom ut med ett nummer om att riva dagens murar, till vilket jag bland annat lyckades landa vänsterakademikern Wendy Brown. Öppna gränser är som de flesta vet ett ämne som engagerar mig starkt. Lite på samma tema blev det debatt med Dick Erixon om vård för papperslösa, enligt den gode Dick detsamma som att införa anarki.

På årets bokmässa blev det kulturdebatt med bland andra Jan Myrdal och Stina Oscarsson. Myrdal hade jag då precis försvarat i ett annat sammanhang efter myndighetspropaganda från Forum för levande historia. Min artikel till Voltaire om islamisk ekonomi och att vi lät Wendy Brown skriva om att riva murar i Neo fick mig också att göra en generell reflektion om varför kapitalismen vinner.

I september förlorade vi dock en av mänsklighetens stora, Norman Borlaug.

Oktober
På min födelsedag skrev jag i Expressen om Lissabonfördraget och Vaclav Klaus som vi då fortfarande hoppades skulle fördröja det hela tills britterna fick folkomrösta som utlovat. Det ledde till en följddebatt med EU-ministern Cecilia Malmström vars totalt okritiska världsbild av att alla jublar över Lissabonfördraget säkert är till stor hjälp i det nya jobbet som EU-kommissionär.

Jag var också på lunch med Fremskrittspartiets Siv Jensen vilket gav debatt och anledning till reflektioner om asyl och invandring, den olycksaliga FRA-lagen bankades igenom och några teaterfånar i Skåne försökte smutskasta magasinet Neo. Neo laddar å andra sidan om under ny ledning, den förtjusande Paulina Neuding.

November
AIK tar dubbeln och jag firar guldet i Göteborg så intensivt att jag får svininfluensan. Det var det värt.

Den 9 november firades 20 årsdagen av Berlinmurens fall. Jag postade ett rejält blogginlägg om dagens murar, bland annat murbygget i Israel. Denna fråga, som delar Neoredaktionen, ledde till ännu en debatt med Dick Erixon där jag fick utveckla det problematiska i att sälja grundläggande friheter för att vinna temporär säkerhet.

SvD:s Johan Wennström publicerade en riktig skitartikel om Ayn Rand, vilket påminde mig om hur bittert det måste vara att vara konservativ, de som spelat på att finanskrisen skulle förgöra marknadsliberalismen och så kommer istället en renässans för Ayn Rand som är allt de nykonservativa skulle vilja vara.

Ja, så blev alltså mitt och Maria Ferms aprilskämt en Expressenartikel, jag sopade hem debatten om Ior-liberalism och ni glömde väl inte att denna månad med alla sina högtidligheter fira världstoalettdagen?

December
Två intensiva debatter avslutade året. Dels ifrågasatte jag i vanlig ordning helnykteristernas hetskampanj mot föräldrar som firar julen som sig bör med lite öl, snaps och glögg. Vit jul kräver med barnen som ursäkt att alla i deras närhet ska avhålla sig från starka drycker, vilket det ju är nykteristernas bakomliggande syfte att vi ska göra jämt. Det blev debatt i TV 4, och så blev jag redlöst påhoppad av Katerina Janouch som fick ett sakligt svar hon egentligen inte förtjänade.

Dessutom skrev jag en artikel i Expressen om den totalitära delen av miljörörelsen, bland annat meteorologen Pär Holmgren som vill avskaffa demokratin och Diane Francis som vill kopiera Kinas ettbarnspolitik med tvångsaborter och straff mot flerbarnsföräldrar. Det blev debatt i Studio ett med Anders Wijkman och min blivande kollega (jävlar vad jag ser fram emot det!) Johan Ingerö debatterade med Birger Schlaug i TV4. Min replik på Birger Schlaug finns här och tangerar min fråga till Andreas Malm.

Jag förundrades också över varför det i stort sett bara var män som uppmärksammade min Expressenartikel, trots att ettbarnspolitikens övergrepp framför allt drabbar kvinnor. En av de kvinnor som gjorde det kunde förvisso ha låtit bli. Expressens Ann-Charlotte Marteus riktade sin ständigt förorättade gymnasistprosa mot mig, i hennes värld var det visst förgripligt att hävda att tekniska lösningar nog är bättre än kött- och barnransonering. Nåja, hon fick också ett snällare svar än hon förtjänade.

Och jag höll näbben rätt länge, men kunde till slut inte hålla mig från att kommentera Anna Anka.

Årets release
Johan Norberg som släppt två böcker som är briljanta även med Johan Norberg-klass (En perfekt storm och Den eviga matchen om lycka) får ursäkta, men
Louise Persson hade roligaste festen när hon släppte Klassisk feminism.

Årets sång
Olof Palme gick på bio, avlyssnad av Sveriges radio som skulle ”avslöja” Sverigedemokraterna. Jag har aldrig under året blivit uppringd av så många journalister som efter det här avslöjandet om sångkulturen i helt andra politiska rörelser, men eftersom det var så odramatiskt blev det aldrig någon uppföljning.

Årets koppleriverksamhet
Att koppla samman de konservativa debattörerna
Linda Skugge och Roland Poirier Martinsson med stigmat mot sexuella tjänster.

Årets angenämaste nya bekantskap
Mark Majzner över vin och mat en fantastisk vinterkväll. Bertil Goldberg som kontaktade mig om en text till programmet till sin musikal Fett klar runner up.

Årets medicinska artikel
David J Nutt konstaterar att hästar är farligare än knark.

Årets förmyndare
Svenska Dagbladets nyhetsredaktion.

Årets förvandling
I början av året hoppades en del konservativa att kristdemokraterna skulle bli mer förbudsbenägna.
Deras böner besvarades av Ella Bohlin som dock gjorde fiasko i EU-valet och kristdemokraterna gjorde en total makover, vilket jag bevakade i Neo.

Årets ”jag ber om ursäkt”
Gick till Maria Abrahamsson, som även fick beröm för sin inställning till sexhandel.

Årets suraste
Ann-Charlotte Marteus på Expressen. Hon menar att man inte får vara lyrisk över en person som Norman Borlaug vars innovation räddat livet på hundratals miljoner, kanske en miljard människor. Min enkla fråga är, när får man vara det då?

Årets komet
Peter Santesson-Wilson inledde året med att ta det piano
och hans blogg/hemsida/intellektuella lekplats inslag.se är helt enkelt bara bäst.

Årets besvikelse
Blev inte klar med Glädjedödarna – en bok om förmynderi i år heller, men tänker bli det i år.

Årets artiklar

I Voltaire om…
... Tom of Finland
... lidande
... islam och ekonomi
... att vilja döda de rika
Artiklarna om Ralph Reed, Frederic Bastiat och kroppsvätskor finns ej på nätet.

I Neo om…
...finanskrisen – Hausse för politiken
...min berättelse om svårigheten att få barn och hur jag fick min dotter – Fem år av längtan
...Sagolika Sverige om ett familjepolitiskt mirakel
...presidenten som planerade krig mot en ost – Matkrig pågår
...sura svenska reaktioner på Ronald Reagans uppmaning – Tear down this wall
...kristdemokraternas förnyelse – Så ska det låta

Januari
Jag ordnade precis som förra året tävlingen Årets förmyndare. Vann gjorde Svenska Dagbladets nyhetsredaktion. Andra skrattretande företeelser som kritiserades var kristdemokraternas förslag om föräldrautbildning och att vänstern fortfarande 2009 inte hade något större i tankarna än att försöka stoppa en tennismatch. Och så undrar de varför inte ens finanskrisen lett till ett uppsving för vänstern?

Aftonbladet ordnade bloggala, och bland de nominerade i klassen politik var Carl Bildt att betrakta som vänsterextremisten. De gröna började bygga på sin nya image med en plädering för höga hus och förtätning av innerstaden och jag hade även en glad ideologisk debatt om tillväxt med Anders Wallner. Minns ni ens diskussionen om Liza Marklunds ”sanna berättelse” Gömda? Jag hade helt glömt bort det, och ändå ordnade Neo seminarium om saken när det blåste som mest.

Och så gick Anders Isaksson ur tiden, en av Sveriges intellektuella som lämnar ett stort tomrum efter sig.

Februari
Regeringens emotsedda kulturutredning kom, och jag förutspådde byråkraternas julafton. I kulturdebatten passade jag också på att kritisera gammelsossen Bengt Göransson. Men visst finns det kommunal kulturpolitik som jag gillar.

Svenska Dagbladets alarmistiska ådera kom åter i dagen när deras matskribent Henrik Ennart försvarade akrylamidlarmet (som avfärdats av samma tidnings vetenskapsskribent). Samma tidning hade också en rätt obehaglig vinkel när de berömde skvallrande läkare som inte var nöjda med vissa kvinnors förmodade skäl att göra abort, vilket jag kritiserade.

I Neo skrev vi om att våren bjöd lite av en liberal islossning efter diverse protektionistiska uttalanden under hösten. Den fortsatte när Gunnar Hökmark startade kortståg mot protektionismen i sin upptakt till EU-valet i juni.

Inför bokrean konstaterades att överdrivet romanläsande en gång var sin tids folkhälsohot, korrelerat till sjukdomar som förkylningar, gikt, förstoppning och hemorrojder, liksom med hypokondri, nervklenhet, epilepsi, melankoli och förhöjd känslighet.

Mars
Det blev ett par rätt långa ideologiska debattinlägg. Framför allt ett inlägg i debatten om Iorliberalism vs Panglossliberalism mot Johan Karlsson och Karl Palmås. Karlssons svar kom först i november och var mycket hovsamt. För att underlätta radade jag upp vad som återstår att besvara.

Det blev också en längre kritik av Martin Wolff om Keynes, Hayek och finanskrisen, ett konstaterande att kulturpolitik är utsugning av arbetarklassen apropå en utmärkt artikel av tidigare kulturborgarrådet (v) Per Sundgren och så läste jag Nina Eastons Gang of five, en fascinerande historia om 90-talshögerns amerikanska portalfigurer som bland annat ger perspektiv på frågan om lojalitet eller intellektuell opposition, där det senare emellanåt betraktas som ett tjusigt sätt att hålla händerna rena men till priset av att sakna politiskt inflytande. Detta till en artikel om Ralph Reed till Voltaire (ej på nätet).

Alkoholutredningen presenterades, med förslag om skärpt paternalism. En välkommen ny bekantskap apropå detta var Mark Majzner som bjöd på middag med fantastiska viner en mörk vinterkväll, importerade tack vare EU:s nya regler. En annan trevlig bekantskap denna månad var torylibertarianen och EU-kritikern Daniel Hannan, som Neoredaktionen träffade under ett besök i Strasbourg via Nils Lundgren.

Mindre trevligt var det att läsa DN:s stagnerande ledarsida. Till slut blev jag tvungen att ställa frågan vad som hänt med den så lovande och läsvärde Peter Wolodarski?

Den bästa nyheten var att värnplikten skulle avskaffas. Sura miner hos Svenska Dagbladet vilket fick mig att tänka på Montesquieu, men den här välkomna reformen är något jag faktiskt tar lite credd för.

April
April, april. Följde upp 2008 års modeblogg med ett ännu ambitiösare skämt när jag och miljöpartiets Maria Ferm helt enkelt bloggade åt varandra. Hon skrev att jag skulle börja på Folkhälsoinstitutet (jo, jag fick en och annan gratulation) och jag om att miljöpartister numera bryr sig om utseende, ett aprilskämt så bra att det faktiskt ledde till en Expressenartikel. Jag bjöd även in Johan Norberg och Boris Benulic till miljöpartiets kongress.

På Neobloggen skämtade vi om varningstexter på fotbollsbiljetter, av folkhälsoskäl. Det är än så länge bara ett skämt.

Timbros frihetsvecka inleddes med debatt mellan Johan Norberg och Roland Poirier Martinsson. Det fick mig att reflektera om hur konservatismen och liberalismen mäts med skilda måttstockar, dessutom kritiserade jag Håkan Boströms socialliberalism i DN med hjälp av Bastiat som jag då skrev en artikel om.

KD-Inger blev ett begrepp i bloggosfären, och frågan var om hon var på riktigt. Det var hon inte, men på Neobloggen påminde jag om verklighetens KD-Inger.

Vid researchen till en Timbrorapport stötte jag på det chockerande faktum att Svenska författareförbundet via sin socialdemokratiske representant när tekniken var ny ville förbjuda videofilmer eftersom en ordning där folk väljer själva vad de vill se skulle avvika ifrån de av riksdagen stipulerade kulturpolitiska målen. Sådant var kulturklimatet vid 1980-talets början.

Maj
Släppte rapporten Medierna, medierådet och moralpaniken på Timbros Medieinstitut. Där konstaterade jag att mediebevakningen av datorspel är mycket mer nyanserad och mån om att alla parter kommer till tals, än motsvarande mediebevakning när videofilmerna kom till Sverige. Det blev en rätt kul presentation involverande vännen Magnus Betnér och en förvånansvärt myndighetskritisk Siewert Öholm. Skrev om debatten på Neobloggen, på Second Opinion och följde upp med en utläggning om mjuk paternalism riktad till Siewert Öholm.

Neoredaktionen stod i startgroparna inför Stockholm maraton, det gick väl sådär. Samma dag som loppet gick postade jag ett maratoninlägg om varför jag skulle rösta på Christofer Fjellner i EU-valet. Kring detta val kunde jag också konstatera att sossarna har en ambivalent inställning till retuschering, skärskåda folkpartiets jordbruksreformer och konstatera att piratpartiet blev valrörelsens Obama.

Skillnaden mellan regeringen och oppositionen reducerades till löften om mer pengar till kommunerna, konservativa fortsatte sura om värnplikten och jag ställde frågan till miljödebattören Andreas Malm: Om du kan åstadkomma samma resultat med repression eller med rikedom, vad skulle du välja? SVT började reprisera klassiska Hedebyborna vilket fick mig att reflektera över det ironiska i att denna serie med sina många försupna karaktärer är förlagd i vad vänner av totalkonsumtionsmodellen kallar den nyktra parentesen.

Juni
Sommaren innebar både flytt, bredbandsskugga och uppgiften att skriva ett färdigt utkast till min bok om förmynderi, så det blev lite sparsamt med avtryck. Noterade dock Systembolagets sexistiska reklamkampanj och några kommentarer om upphovsrättsdebatten i min Neospalt i nr 3 gav följddebatt med Andreas Ekström i en postning om moralisk ekonomi och skäggiga trummisar.

Fortsättning här.

”Visste du att det är farligare att vara något kilo för smal än tiotals kilo för tjock?” Det är första meningen på baksidan av min bok Peta inte i maten! Jag har många gånger ångrat den eftersom den slår an precis den alarmistiska ton och övertolkning av epidemiologiska studier som jag ägnar boken åt att kritisera. Meningen var att satirisera över denna ton, inte att oroa smala, men det framgår inte. Tvärtom.

I boken lyfter jag också fram de diagram ur studier som visar ett U-format samband mellan vikt och dödlighet, där risken med att vara för smal funnits betydligt större än med att vara för tjock. I detta hade jag förvisso flera trovärdiga källor i de studier som då var kända (och jag redovisar den sjuksköterskestudie som inte funnit något sådant U-samband). Men det är klart att jag med nybörjarens förtjusning över det omvända sambandet lyfter fram detta i boken, snarare än att iaktta den försiktighet man alltid ska tolka den här typen av data med.

Nu visar en ny studie att påståendet inte bara är överdrivet, utan helt fel i sak, vilket uppmärksammades i medierna på julafton. Den nya metod som använts i denna studie är att studera fäders och mödrars dödlighet vilket ska isolera BMI och alltså fetma respektive undervikt som orsaksfaktorer. Om denna metod är bättre vet jag inte, men studien visar på högre risker för fetma än tidigare studier påvisat, liksom att sambandet i andra studier mellan låg vikt och dödlighet är ett omvänt orsakssamband (vilket förvisso även dessa tidigare studier försökt eliminera). Smala ska alltså enligt denna studie inte oroa sig alls för sin hälsa (såvida de inte röker eller lever och äter osunt för att bli smala).

Inget intellektuellt renhållningsarbete är så viktigt som att korrigera sig själv när nya fakta motsäger vad man påstått. Särskilt som jag gjort mig bred när senare studier tycks ha belagt min och bokens klärvoajans.

Avverkat löppass, snart dags för julsnaps och goda kramar till barnen. En god jul till er alla.

Men huka er nykterhetsivrare, folkhälsoråd, Systembolagsapologeter och andra förmyndare, för nu laddar jag om. Tills vidare: Kenneth Ålborg.

Starten för socialdemokraternas omtalade dörrknackningskampanj kan väl sägas ha gått sådär...

Jag skriver i Expressen om Pär Holmgren som vill avskaffa demokratiska val och om klimatalarmisternas vurm för diktaturens metoder, planerad ekonomi och familjebildning. Det är hög tid att lämna restriktions- och ransoneringsspåret och hitta konstruktiva lösningar på klimatproblemen. Ronald Bailey ger en utmärkt introduktion i nya numret av Neo.

Undrar förresten hur det känns för miljöpartiet att i år ha delat ut ett pris till någon som enligt egen utsago länge förespråkat demokratins avskaffande? Eller att kommunala skattepengar använts för att låta diktaturkramaren turnera bland landets kommuner. Inte så värst klimatsmart, va?

Ledaren för Sveriges snart enda tillåtna parti?

Ni har väl för övrigt inte missat att jag nästa år blir kollega med favoriten Johan Ingerö på Neo. En anledning så god som någon att förnya sin prenumeration. Det gör man för övrigt till ett synnerligen förmånligt pris just nu till jul, 6 nr för 295 kr. Passa på att ge bort en prenumeration till någon som behöver.

På Neobloggen har jag skrivit två längre inlägg om murar. Det första är en introduktion och utveckling av Neo nummer 5 – 2009 som hade tema: Riv murarna! Det andra är en replik på Dick Erixons försvar för vissa murar och gränshinder.

Hans Lindströms karikatyr är kul i sammanhanget eftersom diskussionen har kommit att handla mycket om Israels murbyggen, som oavsett vad man tycker reser svåra frågor. Dessutom skapade bilden när den publicerades en upprörd karikatyrdebatt där DN fick ta emot vildsinta anklagelser om ”antisemitism”, vilket visar att muslimer inte har monopol på organiserad exploatering av förföljelsemani.

Debatten i kommentarsfälten på Neo har varit befriande fri från den typen av övertramp och på det hela taget varit informativ och saklig.

Det här året har sett frihetlig profilering från två oväntade partier. Dels är det kristdemokraterna som börjat tala om att rulla tillbaka politiken och lämna människor i fred. Möjligheterna att göra politik av den retoriken undersöker jag i ett reportage i nya numret av Neo, artikeln Så ska det låta finns också på webben.

Den andra kandidaten är miljöpartiet, vars liberala sidor Johan Norberg beskriver på Newsmill. De har profilerat sig väl i frågor om nätfrihet, och tagit flera steg bort ifrån den tidigare civilisationskritiken.

Här kan det vara läge att påminna om den ”glada debatt” jag hade med Anders Wallner som på ett rätt bra sätt kontrasterar de ideologiska synsätten. Jag skrev en kritik av tillväxtmotståndaren Christer Sanne Nolltillväxt vad betyder det? Anders replikerade i Låt oss prata om tillväxt och min replik på detta blev Pekfingret vs den osynliga handen. Sammanfattningsvis var vi inte överens, men Anders var glad över mitt besked att frihet går före tillväxt och jag var glad att miljöpartiet ändå gjort upp med så mycket av sin tidigare fientlighet mot städer och handel. Fast liberaler är de ju inte, miljöpartisterna, inte ens enligt egen utsago.

Som aprilskämt i år bytte jag blogg med Maria Ferm, och att det här inlägget var ”funny because it’s true” var tydligt redan då. Efter Johans flirt på Newsmill kanske det även blir allvar av det här. Drömma kan man ju alltid.

Jag har en likhet med Åsa Linderborg. Vi tycks båda ha svårt att hålla tårarna borta en dag som denna. Men medan Linderborg gräms i sin bitterhet över diktaturen som rasade, fäller jag en tår eller två av pur glädje. ”Man skulle åka ner dit och bara gråta” sade farsan när vi såg festscenerna från Berlin. Han menade av helt andra skäl än i den Linderborgska familjen, vi njöt av att människor fick komma samman och förenas utan kulsprutehot. Berlinmurens och kommunismens fall var så oerhört vackert, så stort och betydelsefullt och rätt.

När Ronald Reagan i sitt klassiska tal från 1987 kommer till passagen där han vänder sig till Gorbatjov och ber honom öppna porten, riva muren, då får jag återigen kämpa hårt med tårarna. Andra svenskar var betydligt ljummare, både till Reagans budskap om att riva muren och när Berlinarna gjorde det. Det senare skildrade Jens-Christian Brandt på DN Kultur av alla ställen briljant redan för 5 år sedan i Festen vi missade. Dagen till ära har Neo lagt upp min artikel om de svenska pressreaktionerna på Reagans tal från Neo nr 5 – 2009. ”Tomma ord” var exempelvis DN:s reaktion på tanken om ett enat Berlin.

På Neobloggen finns alla artiklar ur senaste temat. I posten passar jag även på att påminna om att idag byggs nya murar av exempelvis EU, USA, Israel och Iran för att separera människor och stänga gränser. Det var fel då, det är fel nu. Tear down these walls.

Jo, jag var också på den där lunchen med Fremskrittspartiets Siv Jensen i måndags, som Isobel Hadley-Kamptz skriver om i Expressen idag. Ett parti som kallar sig klassiskt liberalt och skyltar med hjältar som Ayn Rand och Friedrich Hayek är definitivt intressant att lyssna på. Det blev lite si och så med diskussionerna, 2 timmar var utsatta, men frågestunden med Siv Jensen satte egentligen igång på allvar strax därefter och jag var tvungen att gå efter ytterligare en halvtimme.

Men jag reste i alla fall frågan om invandring, och Fremskrittspartiets politik att minska asylinvandringen men öka arbetskraftsinvandringen (så presenterades det för oss, men det stämmer inte riktigt). Jag menade att detta skapar en illusorisk bild av migration som en politiskt kontrollerad och planerad process, ett slags gottpåse där vi plockar ingenjörer, läkare och en och annan stjärnkock att piffa upp landet med. Visst, det är trevligt och ska underlättas, men människor av alla de slag rör sig på alla de sätt och plötsligt står de i ditt land. Då står vi, välfärdsstat eller inte, inför alternativen att försöka ta emot så många som möjligt och göra det bästa av situationen genom att låta dem utvecklas efter sina förutsättningar – eller att bygga ut gränskontroller, polis och repressionsapparat så mycket som möjligt för att effektivt skicka iväg migranterna någon annan stans.

Generös asylpolitik eller inte, och i verkligheten har båda alternativen sina påfrestningar. Det förra behöver inte vara något större hot, tvärtom. I grunden är i stort sett all migration arbetskraftsmigration, strömmarna går dit det finns jobb, inte nödvändigtvis dit det står öppet, vilket vi märkt genom att den stora strömmen östeuropéer som fått flytta inom EU åkt till Storbritannien, med låga inträdeskrav på arbetsmarknaden, inte alls i samma utsträckning till Sverige. Vi har missat mycket av möjligheterna och kommer att missa dem så länge arbetsmarknaden är reglerad som den är.

Siv Jensen verkade hålla med om problembeskrivningen, men jag fick väsentligen ett ”goddag, yxskaft”-svar om att ideologiskt var hon för fri invandring men att man inte kan hålla på principerna. Det var inget svar på frågan hur man löser avvägningen med migrationsströmmar. Min egen inställning är att fri invandring förmodligen är det mest verklighetsnära, i motsats till de gottpåseteorier som bygger på föreställningen att migration hanteras genom att myndigheter kan plocka ut de mest kompetenta, alternativt de mest hjälpbehövande och lidande.

Synen på invandring är inte en fråga i mängden, den tenderar att vara definierande och dominerande för en politisk rörelse. Det är inte så konstigt, sällan står väl tilliten till spontan ordning och ens egna värdens konkurrenskraft på spel som inför mötet med det främmande. En prövande och öppen inställning även till det man inte förstår eller sympatiserar med är grunden för västerländsk civilisation, med dess flitiga inlånande och utnyttjande av andras influenser.

Denna invändning beskrev jag för något år sedan som Högerpopulismens järnhårda lag, med bland annat exempel från Fremskrittspartiets historia. Mina dubier kvarstår på denna punkt. Och de har förstärkts av Johan Norbergs eminenta utveckling av ytterligare komplicerande faktorer hos Fremskrittspartiet. Detta kvarstår som en invändning mot positiva omdömen hos exempelvis Fredrik Segerfeldt (vars acceptans för skämda tomater i sallader gör mig lite skeptisk till hans färdigheter som lunchvärd ;-)) och Dick Erixon. De senare har förvisso en poäng i att Siv Jensen är en imponerande person och driver en på många punkter uppfriskande politik. Frp är ett parti som driver många bra frågor och rymmer en del ärligt övertygade liberaler. Jag ångrar alltså inte lunchen, men jag hade önskat betydligt mer tuggmotstånd.

Även i andra frågor bidrog nämligen lunchen till att resa fler frågor än den besvarade. Frp verkade bland annat ha en väldigt bred definition av ”investeringar” vilket de onekligen vill ösa pengar över via statskassan. Bland annat fanns den klassiska övertron på att utbildning och forskning via statspengar skulle sätta fart på tillväxten. De verkade också pigga på ett slags fondsocialism där idag utomlands placerade oljevinster ska investeras på den norska hemmamarknaden, utan tanke på att detta ger statlig kontroll över norskt näringsliv, vilket vare sig ur effektivitets- eller demokratisynpunkt är särskilt bra.

En del blir galna av att se nakna rattar och andra av att se burkor. Landet militant lagom förnekar sig inte.

Apropå Jimmie Åkessons artikel i Aftonbladet får han förlåta en enkel islamofob en simpel fråga: Vad är det med just kommunala badhus som gör att när de (till skillnad från exempelvis Solvalla) anordnar "tjejkvällar" så är det "vårt största utländska hot sedan andra världskriget"?

Igår på Expressens sidan 4 skrev jag om att jag hoppas att Vaclav Klaus stoppar Lissabonfördraget, och framför allt om att en liberal Europavision inte kan bygga på fler och fler överstatliga befogenheter.

Så var årets Bokmässa avhandlad. Mitt officiella deltagande blev kulturdebatten hos Kraft&Kultur på torsdagen. Den kan ses här (gå in på torsdag). Blev stundtals rätt animerat som det brukar bli när folk på tänkt retoriska frågor som "ska staten inte sköta utbildning heller?" får svaret att det vore väl utmärkt (tipsar om Andrew Coulsons Market education och James Tooleys The beautiful tree).

Jan Myrdal av alla människor försökte sig på det gamla retorikknepet att den som inte rest och varit på plats inte kan uttala sig, då var jag tvungen att fråga vad han såg i Kampuchea.

Annars var det kul att träffa Nathalie Rotschild och Brendan O'Neill från Spiked, få ansikten på twitterfolk som Gustav och Elin, fara runt på alla fester, traditionsenliga löprundor med Johan, och att intervjua Kenan Malik vars bok Från fatwa till jihad varmt rekommenderas, särskilt till alla som tror att det är farligt att låta muslimer invandra till väst. Mer stämning hos Isobel och Boris.

Förra veckan inträffade det sällsynta att Johan Norberg såg det halvtomma glaset där jag såg det halvfulla när kristdemokraterna tömde den bittra kalken och erkände att de varit ett förbudsparti.

Med centerns "frihetsmanifest" igår är ordningen återställd: Johan välkomnar slagordets skummande bägare medan jag tycker att manifestet var öken.

Gårdagens postning, som egentligen handlade mest om de lika beskrivningarna av utanförskap, politisk diskriminering och moraliskt fördömande rörande hemmafruar (försvarade av Roland Poirier Martinsson) och prostituerade (Isabella Lund), har citerats i Expressen som den positiva kommentaren till Göran Hägglunds DN Debatt. Johan Norberg står för den negativa. Kontentan är förvisso densamma: bra retorik, men lev upp till den.

(Och det har förvisso påpekats på denna blogg tidigare att så länge kristna hade politiskt inflytande på politiken, så har de använt den för att jävlas med vanligt folk och deras nöjen.)

Expressen har kortat och klippt i citatet, och det är väl inget större problem i det så länge budskapet går fram, men lite lustigt blir det när socialliberala Expressen klipper bort att den kritiska udden mot påstådda liberaler explicit var riktad mot socialliberaler. Lite känsligt kanske.

Jag har ofta svårt att uppröras över att andra inte valt det liv jag själv lever. Tvärtom stör jag mig mer på andras intolerans och snabba utdömande av andras levnads- och yrkesval. På samma dag föll det sig så att två disparata grupper som borde ha något gemensamt tar ton. Mannen som försörjer en hemmafru, Roland Poirier Martinsson, skriver på Newsmill om omgivningens vilja att stämpla hans fru som offer och honom själv som ett förtryckande svin:

”Med sådana associationer kommer kvinnan som är hemma med barnen och mannen som nöjer sig med henne att betraktas som antingen oupplysta (Stickans bild) eller omoraliska (Hollywoodfruarna). Och som med alla fördomar bygger de fängelser. Vuxna människor som träffar överlagda val beträffande sina liv buras in i ett begreppsschema som inte rymmer deras personer. Fångvaktare i det här fallet är alla de som inskränker bilden av hemmafrun till att gälla bara skurmadamen eller den glamourösa hålldamen.”

Den glamourösa hålldamen är i sin tur ett annat stigma, som fallit hårt över signaturen Isabella Lund. För Isabella blev andras attityder också ett fängelse, hon förklarar i inlägget Muren som brast att hon inte längre orkat möta dessa attityder och därför sedan månader tillbaka tystnat som röst i samhällsdebatten, även på den egna bloggen.

”Det är ett förakt inte mot prostitution i sig, som de påstår… Nej ett förakt mot människor som jag… Jag såg det i Gudrun Schymans ögon och agerande när vi möttes, i Claes Borgströms ilska mot mig efter TV framträdandet i morgonsoffan. Jag hörde det i rösterna från nästan alla politiker och tjänstemän som jag pratade med. Jag såg det i skrift varje vecka i artiklar, hörde det i radion, såg det på tv och i filmer… ja överallt fanns/finns föraktet, fördomarna, fördömandet och oförståelsen mot oss sexarbetare.”

Hemmafruar och prostituerade har båda definierats in i ett fack som viljelösa offer för hänsynslösa manliga förtryckare, och upplever i båda fallen hatet bakom den falska omsorg som ogiltigförklarar deras val och därmed deras människovärde som kapabla aktörer. Denna attityd är många gånger det största problemet. De är båda motarbetade och diskriminerade av politik och lagar, akademi och expertis, och det är i förskräckande hög utsträckning påstådda liberaler (socialliberaler) som motarbetat deras frihet att välja.

Det är friskt och välkommet när röster nu höjs för rätten att välja sin egen väg i livet, men bara om disparata grupper kan mötas och enas om den grundläggande principen lev och låt leva lär det kunna leda till en politisk förändring. Jesus och Maria Magdalena 2.0 skulle kunna bli basen för den antiauktoritära kristdemokrati som Göran Hägglund efterlyser.

Ska snart vidare på releaseparty för Theodor Paues och Fabian Wallens bok Flyt - förbättringar i Sverige sedan sjuttiotalet. Och det är sant, mycket har blivit bättre sedan dess. Bildbeviset ovan är från förra årets modebloggande, 1 april.

Paues och Wallen har på samma tema förgyllt nya numret av Neo. På uppslaget "Det blir bättre" har de utvecklat sju repliker från filmen "Sällskapsresan". Glöm aldrig det du.

Blogge har tystnat. Upphovsmannen till såväl ordet "bloggbävning" som manualen "Bygg din egen fitta". Jag kommer att sakna honom på bloggpromenaden.

Dagens Industri skriver idag om en muslimsk affärsman som svindlat enorma summor genom pyramidliknande investeringar. Bland annat ska Hizbollah numera vara motsvarande 4 miljarder kronor fattigare. En del ekonomiska kollapser är lättare att ta med jämnmod än andra.

I senaste numret av kulturmagasinet Voltaire ger jag en längre bakgrund till försöken att skapa en islamisk ekonomi bland annat utan ränta. Finns på nätet här.

Idag fyller Maria 24 och detta firas med en bloggstafett kring hur 24 olika personer träffade henne, och jag är smickrad att få ingå i denna illustra skara. Det var nämligen första gången vi träffades, i oktober förra året, som idén om att skifta bloggar 1 april uppstod. Vi hade båda uppträtt på en LUF-konferens är jag modererade en debatt mellan anhängare till de båda amerikanska presidentkandidaterna och Maria innan dess hade kritiserat EU:s Lissabonfördrag. Minns att jag tänkte att det var lite ironiskt att den enda jag skulle hålla med den där dagen var en miljöpartist.

Egentligen var det meningen att jag skulle bege mig hem igen efter det, men istället gick jag med Fredrik Westerlund och Caroline Grefbäck för att äta en bit. Det blev en sådan där skön eftermiddag som övergår i kväll och där man dricker den ena ölen efter den andra och bara har rasande trevligt. Efter ett tag hade Fredrik ringt Maria som anslöt och så fick jag träffa henne. I takt med tilltagande berusning kom vi på alltmer grandiosa planer och uppslag (fast jag tror att aprilskämtet var det enda som överlevde), kände oss som genier och när paret Westerlund/Grefbäck gav sig av hemåt stannade Maria, solidarisk som hon är, och tog några öl till medan hon pläderade för bevarat alkoholförmynderi. Vi har en bit kvar innan denna gröna nytänkare är fullfjädrad liberal, men den dagen kommer nog. Ingen särskilt dramatisk berättelse med andra ord, men det finns människor som man tycker om och kan skratta med på en gång och Maria är definitivt en av dem. Grattis på födelsedagen.

Lite ironisk är ändå nyheten att ett Corn Flakespaket innehållit porr. Corn Flakes togs ursprungligen fram för att flingorna sades minska lusten till onani.

Allt eftersom under fotbollssäsongen har det blivit allt tystare och dystrare i två rum i Timbrokorridoren tillhörande en djurgårdare och en iffiffare. Roland Poirier Martinsson såg redan i tredje omgången att guldet var på väg till MFF, och var mallig i en för mig mycket dryg vecka över att ha besegrat AIK på Råsunda (en så stor och unik händelse ska man naturligtvis glädjas åt i hans situation). Därefter har det bara blivit bättre.

Idag tar Roland istället ut sina aggressioner på Expressens debattsida. Artikeln innehåller en del matyttigt om man scrollar den sentimentala inleningen, men gräddet på moset för oss utomstående är naturligtvis att krisen accentueras i en utanför planen välfungerande klubb.

Imorgon spelas det toppmatch på Råsunda när AIK tar emot FF, Kalmar FF.

"Behöver kulturen statliga pengar?" Under den rubriken ska jag debattera i lejonets kula, på Bokmässan. Därtill på torsdagen 24 september då det alltså är för fackfolk. I panelen Björn Linell, Natur & Kultur, Erik Uddenberg, dramatiker, Boris Benulic, VD Kraft&Kultur, Mattias Svensson, magasinet Neo, Tobias Nielsén, QNB Volante och Jan Myrdal, författare.

Vad jag kommer att säga går väl i linje med postningen Statskulturens andliga lakejer och artikeln Dags att slopa stödet till kultur och medier.

Detta och Kraft&Kulturs övriga program fanns som inlaga i gårdagens DN, mycket kul att se fram emot. Och idén är så jävla häftig. Förra Bokmässan var det några tanter som fick krupp över att ett band spelade musik i montern, så i år har Kraft&Kultur fixat en helt egen hall med utställare, musik, teater och allt. V för V-hallen, och Voltaire.

En gång för mycket länge sedan lovade jag mig själv att komma ihåg hur kul vi hade på de där festerna där det dracks alkohol trots att vi var under 18. Det förgyllde många kvällar och ångrar jag något är det snarare min relativt sena alkoholdebut fyllda 17 (alkoholdebuter är sällan en vacker syn, men de senare är knappast vackrare), även om jag är glad att ha lärt mig att man kan ha kul utan sprit, innan jag lärde mig att man kan ha ännu roligare med (och att man kan ha tråkigt med sprit). Jag hade i vilket fall som helst inte velat ha den där alkoholfria ungdomen som idag romantiseras som officiellt politiskt mål.

Nåväl, detta kan nu avfärdas som nostalgi och gamla minnen, och ungdomen behöver inte mig som någon självutnämnd talesman heller. Det fina med dagens kommunikationer är att alla kan tala för sig själva, så även smarta ungdomar som Matilda, som vänder upp och ner både på alkoholhyckleriet i "liberala" ungdomsförbundet och i samhället i stort.

"För visst är det så att någon under 18 inte kan sätta sig i en bil och köra ihjäl någon? Någon under 18 har inte en fru att slå eller ett barn att misshandla psykiskt. De under 18 har bara sig själva att skada, och det har vi banne mig rätt till. Om något borde vi sätta en övre åldersgräns."

Hon är sjutton och ja, hon dricker alkohol. Förfärligt?! I don’t think so. Klicka och läs, här är en blivande stjärna på den liberala himlen.