Metrobloggen

Norrköpings tidning har idag en utmärkt ledare om Ayn Rand, fungerande marknader och finansmän det inte är synd om.

Svante Nycander har i två artiklar på DN debatt gått till storms mot antiliberalismen på landets kultursidor. Det är ett så pass vidöppet mål att inte ens Nycander kan undvika att sätta ett par enkla bollar. Intressantast är nog påpekandet att sexliberalismen till stor del varit ett folkpartistiskt arv genom kampen för kvinnans självbestämmande över sin egen kropp i abortfrågan, med civil olydnad och Polenresor bland metoderna. I denna fråga ska socialliberalerna äras för liberaliseringarna.

Men samtidigt. Är verkligen kultursidornas illvilliga marxister den främsta syndabocken till att detta arv inte förvaltas eller uppmärksammas? Vem hade med en titt på dagens folkparti – som hårt driver frågan om att kvinnor som säljer sex inte äger rätten att bestämma över sin kropp, och där en högljudd minoritet inte gillar att föräldrar bestämmer hur de ska ta hand om sina barn – kunnat gissa att här en gång för länge sedan frodades en gladlynt sexliberalism?

Och framför allt blir det väldigt mycket sten i glashus när Svante Nycander av alla människor anklagar andra för tendentiös och ideologiskt färgad historieskrivning. Det är han nämligen själv är expert på. Hans alkoholpolitiska historik Svenskarna och spriten avfärdar alla som inte delar nykterhetsrörelsens utgångspunkter med epitet som ”den larmande reaktionära egoismen”. En kommitté av läkare tas okritiskt som auktoriteter även när de diagnostiserar ”penningbegäret” som det stora problemet och förhåller sig likgiltiga till att ett totalförbud mot alkohol är en ”förhatlig tvångslagstiftning”.

Det stannar inte där. I den första DN-artikeln passar den socialliberale Nycander själv på att radera ut hela Sveriges klassiskt liberala historia genom sitt påstående att nyliberalism (dvs riktig, klassisk liberalism som förespråkar både ekonomisk och personlig frihet) är ett nutida fenomen. Konstigt då att Johan Norberg kunnat skriva en tjock och geniun genomgång av Den svenska liberalismens historia som slutar ungefär där Nycander hävdar att nyliberalismen börjar. Nycander har såklart semantiskt rätt i att liberalismen inte har frodats i ”den frisinnade folkrörelsetraditionen och den kulturradikala Verdandiliberalismen” men sättet han framställer det som är att en svensk liberal historia saknas.

Man kan såklart ha olika uppfattningar i sak och hederligt företräda såväl socialliberalism som klassisk liberalism/nyliberalism. Men att som Nycander gör i DN och försöka anpassa historien efter egna syften är inte en start på ett hederligt meningsutbyte, det är att anpassa historien efter egna ideologiska syften. Nycanders ”argumentation” att den idétradition han inte gillar ”kom sent” dvs är modern, och saknar rötter, dvs är något utländskt importerat snarare än genuint svenskodlat, är utöver att den är felaktig i sak rätt avslöjande för att denne man knappast förvaltar liberala värden.

På grund av dessa tidigare erfarenheter har jag inte mer än bläddrat i Nycanders försök till liberal idéhistorik, men det verkar följa samma spår. Han verkar i alla fall gått på vänsterakademikern Richard Hofstadters falsarier om Herbert Spencer (som trots sina brister försvarade välgörenhet, kvinnors rättigheter, fackföreningar som en balans mot grymma arbetsgivare och kritiserade den brittiska imperialismen). En intressant sak att notera angående termen socialdarwinist kommer fram i Jonah Goldbergs intressanta historik Liberal fascism om socialliberalismens nära kopplingar till totalitära ideologier. Denna term användes från början av 1930- och 1940-talets progressiva som en nedsättande term för klassiska liberaler, katoliker och andra gammelmodiga som inte ville låta staten använda rasbiologiska ingrepp i exempelvis fertiliteten för att förbättra folkmaterialet, utan var beredda att lämna de mindervärdiga åt det hemska ödet att födas och leva även i fortsättningen. Inte så nedsättande så här i efterhand, eller hur?

Och finns det egentligen anledning att alls beakta en liberal historik som missar den ekonomiske upplysaren och klockrent liberala essäsisten Frederic Bastiat, vars La loi (Lagen) än idag utgör en av de mest pregnanta liberala appellerna?

Nej, jag ska inte avfärda ett verk jag inte läst. Jag bara konstaterar att det jag har läst av Svante Nycander varit erbarmlig, selektiv och tendentiös historik, inklusive vad vi får se prov på i de båda DN-artiklarna.

Och vad ska man säga om själva DN-artiklarna? Att gå till storms mot kultursidesmarxister när allt fler kultursidor tagits över av något slags socialliberaler (Per Svensson på SdS, Björn Wiman på DN Kultur och Karin Olsson på Expressen) är inte en riktigt hederlig beskrivning av dagens kultursidesklimat och det som ältas av Nycander är gammal skåpmat. Inläggen kanske främst ska förstås som att dessa två etatistiska överhetsideologier nu kämpar om herraväldet på kultursidorna och kanske främst i Dagens Nyheter. Eller kanske främst som att sommartorka råder i debattfloran.

Utkomsten av denna internuppgörelse mellan kultursidesmarxister och socialliberaler lär knappast göra kulturklimatet bättre för antietatistiska frihetsvänner, men de finns såklart på annat håll, exempelvis i Sveriges största kulturmagasin och Sveriges liberala samhällsmagasin. Åter till solen, badet och böckernas värld.

På Stockholm Green Festival torsdag och fredag i Kungsträdgården bjuds inte bara ekologiska nyttigheter, utan även själsligt tuggmotstånd. De frihetliga marxisterna på brittiska Spiked gjorde inför deras valrörelse ett allvarligt och ambitiöst försök att närma sig de djupare frågorna, sådant som frihetens roll och vad vi ska med välfärdsstaten till. Nu lyfts samma frågor in i den svenska valrörelsen.

Jag deltar i de två ovannämnda debatterna. På torsdag kl 13.45 diskuteras personlig frihet och övervakning och på fredag kl 13.00 diskuteras välfärdsstaten utifrån frågan om staten har för stor makt över våra liv. På Spiked finns två eminenta utgångstexter:

Brendan O'Neill Unfettered freedom: the basis of the good society

James Panton What's so great about the welfare state?

Två andra debatter följer samma tema. En handlar om skola och bildning (ett tema jag delvis diskuterade hos ABF i Almedalen) och Frank Furedi har skrivit en intressant text om varför labourregeringens utbildningssatsning var så misslyckad. Den debatten börjar direkt före välfärdsstatsdebatten på fredagen. Diskussionen om att det skulle vara en plikt att rösta känns mer som en no-brainer, det är klart att vi inte har.

"Årets politiska samtal" var ett av många positiva omdömen om Almedalsdebatten mellan Johan Norberg och Maria Wetterstrand på temat: Hur liberala är de gröna och hur gröna är liberalerna? Föredömligt modererat av Sanna Rayman.

Det blev ett både varmt och tydligt meningsutbyte där Norberg attackerade miljöpartiet för att med generella teknikförbud bry sig mera om en estetisk naturideologi än om människans miljö med förbud mot kärnkraft och genmodifiering,

Wetterstrand vände på argumentationen och menade att liberaler inte tar tillräcklig hänsyn till jordens ödesfrågor som global uppvärmning eller att reklam skulle utgöra nedsmutsning av den mentala miljön, alla arters överlevnad och jämställdhet i börsbolagens styrelser. Det var till slut ganska många saker som trumfade den liberala frihetsprincipen, men sådan är ju socialliberalismen.

Debatten kan ni se på Bambuser här.

PJ Anders Linder skriver att det var ”uppfriskande att höra en intellektuell och intelligent idédebatt mitt i alla Almedalens krav på fem öre mer för mjölken”, makthavare.se (vars mysiga mingel jag gärna stannat längre på om de haft fungerande tv-sändningar av semifinalen, litet nederlag för medarrangören CNN där) skriver om skratt och ideologi, Albin Ring Broman om Almedalens bästa seminarium, och det finns miljöpartister som nu hoppas att Johan Norberg är redo för mp. På twitter är det kärleksfulla reaktioner.

Alla var inte nöjda. Två folkpartister, Per Altenberg och Erik Svansbo, tycker att Wetterstrand kom undan för lätt. Jag tycker såklart att Eriks kritik är ogrundad, och det är rätt typiskt att han inte minns rubriken till Neointervjun i nr 2 rätt. "Alla tycker om Maria" kan läsas på mer än ett sätt, liksom själva intervjun (se exempelvis Dick Erixon här) vilket inte gäller för Eriks "Alla älskar Maria".

Vi räknade dessutom in ett fyrtiotal nya prenumeranter som fick Johans nya bok Fragment och argument i premie. Det får man även om man beställer prenumeration på nätet här.

Avnjuter några välförtjänta lediga dagar, men nästa vecka kommer jag vara i Almedalen måndag-torsdag. Neo ger en försmak på Johanna Nylanders kommande bok om folkhälsa i ett seminarium på tisdagen 15.30-16.30 på hotell Almedalen, som också ställer unga politiker till svars. Jag modererar.

På torsdagen ordnar Neo Almedalens stora ideologiska debatt då Johan Norberg möter Maria Wetterstrand på temat Hur liberala är de gröna och hur gröna är liberalerna? kl 10-11, Wisby Strand seminarierum Lojsta. Finns några platser kvar.

Dessutom ska jag delta i en paneldiskussion om bildning som höger eller vänsterfråga. Hamnplan 5, måndag kl 13-15.

Årets Stockholm marathon avnöjts, jo jag menar det, i ett perfekt väder. Soligt men inte alltför varmt. Även den nya bansträckningen tyckte jag var en klar fördel, loppet blir mer tre distinkta delar än två snarlika varv. (Det har dessutom alltid stört mig att passera Stadion på första varvet och bara nästan vara halvvägs.)

Och framför allt så gick det bra bortom alla förväntningar. 3.33.54 är 22 minuter bättre än ifjol, då jag konstaterade att mitt lopp var tekniskt perfekt. Otäckt jämnt tempo även i år, med kilometertider som från start till mål inte skiljer sig mer än 15 sekunder (!). Knappt någon krampkänning ens en gång och jag är märkligt välbehållen efteråt. Det kan mycket väl ha varit så att jag sprungit mitt livs mest perfekta lopp.

Jag är ingen vän av Israels isolering av Gaza och tycker att den ekonomiska blockaden borde hävas. Men när en upprörd opinion kräver bojkott av idrottsutbyte med Israel finns det ändå anledning att både sätta ner foten och försöka sätta saker i lite proportion. Det gör jag på SVT Debatt.

Som vanligt när debatten rör den här regionen är det mycket tjatter och överdrifter. Brendan O'Neill sammanfattar väl varför alla är idioter, ungefär.

Som ni kanske kan gissa av omslaget läser ni en fet intervju med Anders Borg i nya Neo. Ytterligare en stor intervju med Sveriges roligaste partiledare, Göran Hägglund får ni också.

En riktigt tankeväckande pärla är Paulina Neudings reportage om homorättigheter i Israel. Bland annat på familjeområdet har de idag en mer liberal praxis än i Sverige, trots att där bor så många religiösa tokar. Tänkvärt på många plan. Och vare sig ni gillar tillväxt eller inte bör ni för ett ögonblick sätta er i vännen Ulf Elfvins position och begrunda frågan. De artiklarna finns på länkarna, liksom min artikel om hur borgeligheten sluppit en tidigare förlorarfråga.

I tidningen hittar ni också reportage om tepartyrörelsen i USA, tema om bailouternas alla biljoner och vem som får betala dem, ni hittar nyliberal kritik mot företag och ett slag för barnens rätt till hårdrock. I butik från tisdag.

Ett litet svep med vad som hänt sedan sist.

Två mindre lyckade tv-framträdanden, om inkomstskillnader, jämlikhet och klass har det blivit. I Annas eviga var det lite uppförsbacke att förklara för programledaren att man inte gillar orättvisa för att man inte vill utjämna alla skillnader. Och så var jag i SVT Debatt där mixen av klass och inkomstskillnader inte blev helt upplysande.

Skrev en debattartikel och en reflektion apropå detta och får inse att jag gör mig bättre i text.

Och kanske tal, mitt inlägg i tillväxtdebatten i OBS blev också rätt bra.

I kommande Voltaire (ej på nätet) skriver jag om Kakmonstret och pedagogiska barnprogram i deras monstertema. Och så är ett nytt nummer av Neo på väg med tema stora pengar där jag skriver om det smått sensationella faktum att vi har en borgerlig regering och ekonomisk kris fast utan galopperande statsutgifter och underskott (kommer förmodligen på nätet på torsdag).

Jo. Idag lämnade jag också manus till min ständigt försenade bok Glädjedödarna – en bok om förmynderi. Den kommer i höst.

”Min egen spådom för den svenska framtiden är att de intellektuella klyftorna ökar i takt med de ekonomiska: elitskolorna blir bättre, medan övriga halkar efter. De som har tid och kapacitet att söka information på flera språk kommer att veta avgjort mycket mer än vanliga medborgare, de som bara har ork efter jobbet att glutta som hastigast i den allt tunnare dagstidningen kommer att leva i tilltagande intellektuell fattigdom.
Avståndet mellan elit och folk kommer att växa, men många kommer fortsatt att försvara massans eftersläpning och demokratins nedmontering som ett utslag av fri vilja och kräva respekt för individens fria val i ett bullrande spektakelsamhälle där åsikter och fakta anses utbytbara.”

Så funderar Torbjörn Elensky idag på DN Kultur (vi får väl se när den dyker upp på nätet). Svenskars individuella frihet är alltså det största hotet mot demokrati och jämlikhet, och klyftorna kommer att öka beroende på vidgade kunskapsgap. Detta apropå en bok om framtiden, och det kanske är därför Elensky i sin fundering unnar sig att gå emot det mesta av historisk erfarenhet.

Så här har det nämligen låtit förut. Precis som de knasigaste delarna av högern fasade för internet med dess porrutbud och bombrecept, så fasade vänstern för växande kunskapsklyftor. Istället har vi en hel generation med uppkopplingen som umgängesform och det interaktiva informationssökandet som nöje. Surfande och onlinespel har väsentligen ersatt tidigare generationers mer passiva tv-tittande, inte utelek eller läxor. Även om de ratar dagstidningar är det inte mycket som talar för att det uppväxande släktet kommer att vara förtappat. Kunskapen har aldrig varit så lättillgänglig som nu, och även om den inte kommer att locka alla är det svårt att hitta något stöd för att den skulle förbehållas allt färre.

En anledning till detta är att marknadens logik aldrig är att springa ifrån folk, tvärtom finns de stora pengarna i att tillgodose den breda massans behov. H&M och IKEA blir inte världsgiganter på att serva en exklusiv elit. Varor och tjänster går från lyx för fåtalet till tiofalt förbättrat och förbilligat allmängods: mobiltelefoner, uppkoppling, datorkapacitet. När skolan på 1990-talet införde datakunskap – förmodligen det mest oanvändbara ämnet ever – var oron att för dem som inte kunde programmering skulle datorvärlden förbli otillgänglig. Idag vet vi att den farhågan allt annat än besannades, nördarna kunde utnyttja sina överlägsna kunskaper, men för att tjäna pengar var de tvungna att göra tekniken enkel (nåja, enklare) och användbar för flertalet.

Ingenting talar för att framtiden, givet kommersialismens fria spelrum, ser annorlunda ut. Det är ju denna omvandling av lyx för fåtalet till allmängods som kulturvärlden vanligtvis gnäller över, när bloggtjejer skriver om modeassecoarer som blivit alltmer allmänt tillgängliga och vanligt folk kan åka på chartersemester på andra sidan jorden. Hotet mot denna ökade jämlikhet kommer inte från någon individuell frihet, utan från en restriktionsivrande politisk klass som vill slippa sällskap av Berra och Gurra på sina flygtrippar mellan toppmötesresorterna. Den ”onödiga” konsumtionen är enligt näsrynkarna alltid folkflertalets.

Elenskys tes att individuell frihet skulle vara det stora hindret för jämlikhet är en extrem fantasi. Hur extrem kan åskådliggöras av att författarna till Jämlikhetsanden, Richard Wilkinson och Kate Pickett, vare sig menar att eller hittat något stöd för att stor ekonomisk frihet leder till mer ojämlikhet. Även om de själva beundrar Kuba och förespråkar arbetarstyrda fabriker är de ärliga nog att medge detta.

Och vad ska man säga om fortsättningen på Elenskys fundering att försvaret av individuell frihet går hand i hand med demokratins nedmontering? ”Demokratier” i folkets intresse, men utan hänsyn till deras frihet och självbestämmande, har både prövats och funnits i modern tid. Är minnet av dessa folkdemokratier och det elände de åstadkom verkligen så kort att de nu går att negligera på en kultursida? Eller menar Elensky ”bara” att det är för mycket frihet i Sverige, och vill börja beskära den för det folkflertal som kan antas sluta läsa hans alster om de ges valet? Det finns många etiketter även på en sådan ståndpunkt, men att förfäkta den i demokratins namn är ändå lite magstarkt.

Tvärtom illustrerar Elensky med sin ”spådoms” trötta slentrianklyschor, som bär alla tecken av åsikt och saknar varje bas i eller hänvisning till fakta, att om det alls existerar någon intellektuell kunskapsklyfta mellan en morgontidnings kultursida och folkflertalet, så är jag inte säker på att den utfaller till Elenskys fördel. Lika hoppfull som man kan bli över kunskapens allt mer lättillgängliga karaktär, lika förskrämd blir man över hur lite den brukas av dem som ska föreställa vårt lands intellektuella elit.

Detta är i sanning ett bullrande spektakel. Vi bevittnar inom den intellektuella debatten en jämlikhetskrock där en räddhågsen, självutnämnd papperstidningelit slösar bort sin privilegierade ställning att på arbetstid kunna researcha och tänka fritt, på låga fantasier om den allmänhet som borde vara deras målgrupp och en besatthet i att lyfta fram och polemisera mot det sämsta och lägsta av den nya tekniken och debatten.

Se exempelvis samme Elensky i Axess. Här lyfter han fram en eländig röra av kufiga åsikter på nätet – David Icke, som tror att världen styrs av ödlor, Sanningsrörelsen kring 9/11, förintelseförnekare – till roat och förfasat beskådande, alltmedan han bara ägnar billiga tasksparkar åt tankeriktningar han inte delar men som skulle kunna bjuda intellektuellt tuggmotstånd om han haft hedern att där polemisera mot namngivna personer och deras åsikter (”Många av de mera optimistiska så kallade nyliberalerna tycks ganska okänsliga för det personliga lidande som blir följden när industrier slås ut och bygder dör.” En spekulation om samtliga meningsmotståndares känsloliv, hur generande ad hominem är inte det?).

Utifrån sådana premisser och med en sådan prioritering slutar artikeln självklart med en spektakulär promenadseger för Elensky, vilket öppnar för ovationer från målgruppen, en beläst skara kulturkonservativa som i artikeln enbart stryks medhårs och får alla sina fördomar bekräftade. Den intellektuella pretensen till trots är det lika falsk och löjeväckande uppgjord underhållning för de trogna fansen som amerikansk fribrottning. Kanske är det i den kategorin som Torbjörn Elensky har något av värde att bidra med. Fast jag är inte särdeles road.

Idag inledde jag en debatt om vänsterakademikern Slavoj Zizek i OBS kulturkvarten. Att läsa hans First as tragedy, then as farce samtidigt med kulturvänsterns lyriska recensioner är förvisso inte utan komiska poänger, men i slutändan rätt tragiskt. Zizek förespråkar utan krusiduller diktatoriskt maktövertagande av kommunister, och styre med våld och terror. Sådant går de igång på på kultursidorna, fast de sedan inte riktigt vågar erkänna det utan skyller på att de inte förstår.

Min sågning av Zizek och hans devota kultursidesfans kan läsas här.

Det här kan vara bland det fånigaste jag varit med om. Skrev här om vad som egentligen var en lite platt debatt hos Popvänstern om vänstern och muslimerna, med lite polemiserande mellan paneldeltagarna och Dilsa Demirbag-Sten i publiken. Jag valde att stanna efteråt, andra i sällskapet skulle vidare eller hemåt. Ingen större dramatik så långt.

Men hem till den ena redaktionen gick kulturchefen Karin Olsson och fantiserade ihop ett inlägg om "morrande kamphundar" i panelen som hatiskt angripit medarbetare på den egna kultursidan som ädelt försvarat den klassiska liberalismen. (I praktiken en längre harang från Dilsa som svar på att ha blivit apostroferad av panelen, som bland annat handlade om Israel och såvitt jag kunde bedöma en rätt ogin tolkning av vad som hävdats från scenen.) Att Ali Esbati varit löjligt övertydligt pedagogisk om att Vilks har rätt att yttra vad han vill, hindrade inte Olsson från att anklaga panelen för att "inte stå upp för Vilks". Och citerandet av Esbati om att religionskritik skulle vara rasism är om ens korrekt helt ryckt ur varje sammanhang (Esbati utvecklar här).

Det är inte säkert att denna beskrivning var något olycksfall i arbetet. Olsson har en lite udda arbetsordning där personangrepp och känslor är viktigare än argument och fakta. Det har hon tillstått tidigare, liksom att hon lärt av Per Svensson att det är så man jobbar på Expressens kultursida. Då var det jag som blev föremål för Olssons fantasier (svar här och här).

Hem till den andra kulturredaktionen gick Åsa Linderborg, som inte ville vara sämre utan kokade ihop en egen konspirationsteori om att borgerlighetens intellektuella saboterat hela arrangemanget genom att grimasera och fälla elaka kommentarer. Till det förra kan jag mycket väl tillstå, det är svårt att lyssna på Andreas Malm med ett helt neutralt ansiktsuttryck när han går loss om borgerlighetens skuld till den fascism som varje person som kan Mussolinis historia vet har beröring och rekryteringsbaser även till vänster. Det senare hördes åtminstone inte två meter bort, där jag stod. Linderborg verkade fö ganska tidigt under debatten rätt trött - hon duckade en tidig fråga med att hon inte orkade svara och lutade sig demonstrativt över bordet - så att skylla på gästerna för att debatten inte rockade bär alla tecken av efterhandskonstruktion. Liksom påståendet att vårt sällskap på sex personer utgjorde "en stor del" av publiken. Och då vill jag inte ens gå in på det där med höger...

Men det stannar inte vid att två kulturchefer fantiserar ihop varsin konspirationsteori kring hur jättejätteelak den andra sidan är. De var ändå där. Sedan dess har folk på var sitt håll på basis av vad respektive kulturchef skrivit klurat ihop sina egna konspirationer. Johanne Hildebrant låter Olssons fantasi möta sina egna fördomar om patriarkala strukturer och vips har vi en parallell mellan Ali Esbati och Jesu manliga lärjungar. Jo, det är precis så skruvat som det låter.

Alltmedan två genier Daniel Swedin och Ulf Bjereld vid Göteborgs universitet byggt vidare på den andra kulturchefens fantasi, och vips var en spontant organiserad festkväll som efter en inställt teaterföreställning landar på ett politiskt arrangemang i en fråga som engagerar blivit en fientlig "aktion" som gränsar till kränkning av mötesfriheten. (Uppdatering: Detta ska tydligen ha varit ett skämt. Vad kan jag säga? Jag gick på det.)

Som sagt, det här kan vara det fånigaste jag varit med om. På kultursidorna är det uppenbarligen människors yrke.

Så sent som långfredagen 1969 var tristess och lidande påbjudet i svensk lag. Bland annat var det denna dag förbjudet att anordna någon form av nöjestillställningar.

Men i en liten gallisk by, eller i alla fall en blekingsk stad, anordnades denna kväll dans på nöjesstället Piraten i Karlskrona. En i sanning befriande upplevelse för dem som var där. De kunde för första gången skaka av sig långfredagens påbjudna tristess på dansgolvet i takt med musiken, och skölja ner dess bittra budskap med förfriskande kall mellanöl.

För detta tilltag dömdes arrangören, min pappa Björn, till böter (en mild dom mot bakgrund av att lagen skulle avskaffas, även om det inte trätt i kraft ännu) som han glatt betalade. Det var det värt för upplevelsen att få sprida så mycket påskglädje till samhällets ungdomsskikt.

Själv minns jag denna berättelse från senare påskhögtider i min barndom. Att pappa med glatt humör brutit mot en idiotisk lag bidrog naturligtvis till att göra honom till den häftigaste pappan i världen i en ung gosses ögon. Ja, det tycker jag fortfarande att han är, särskilt en dag som denna.

Så passa gärna på att ägna er åt något roligt just idag för att det numera är tillåtet. Själv ska jag fira påsk hos svärföräldrarna med ohälsosamma mängder godis, hälsosamma mängder vin, en försvarlig portion motion, en god bok och så försöker jag stoja och gosa med ungarna i förhoppningen om att kunna sätta någon form av positiv fadersuppfattning hos dem med.

Skänk också idag som tidigare långfredagar en tanke till alla världens religiösa. Jag kan ibland tycka att de i nutid stundtals får utstå orättvis kritik och felaktiga restriktioner (exempelvis hetsen mot religiösa friskolor). Men just på långfredagen påminns jag om att de även i Sverige in i modern tid, så länge de hade något som helst politiskt inflytande, använde detta för att plåga vanligt folk med restriktioner och hot. Idag när kristendomen påbjuder piskorgier och självvald masochism önskar jag världens kristna utan pardon allt lidande och allt elände ni väljer att dra över er själva, och gläds över att ni inte längre har möjlighet att tvinga det på oss andra.

Glad påsk.

En galet kul kväll tillbringades igår på Petsounds där Popvänstern hade dragit ihop Ali Esbati, Andreas Malm och Åsa Linderborg för att diskutera vänstern och muslimerna. Det blev mest en diskussion om Lars Vilks var rolig och vilka man får skoja om, vilket är ungefär lika kul som analyser av vad som är humor brukar vara, dvs inte särskilt.

Andreas Malm hade förvisso ett rätt intressant påpekande kring den historiska stereotypen att framställa muslimer som just hundar, men det illustrerar för min del just hur vanskligt det är att dra växlar på historiska nidbilder. Jag menar, hur islamofobiskt uppfattas det idag att äta croissant? Och hur många tänker på prosit som en omtanke om den nysandes själ som annars skulle riskera att flyga ut?

Det tröttande med vänsterns analyser, förstärkt av att tre ateister från vänstern utan muslimskt deltagande talade för och om muslimer, är det ständiga över-under-perspektivet. Man får bara sparka uppåt, heter det. Mot detta kan man invända, som gjordes i diskussionen, att islam är en maktfaktor i stora delar av världen (det var ju också i sådana länder där islam är påbjuden statsreligion som protesterna mot Muhammedkarikatyrerna piskades upp och gick över styr). Här gjorde paneldeltagarna åtskillnad, men menade att muslimer är en svag grupp i väst och därför inte rolig att skoja om.

Själv tycker jag det blir fånigt om all satir, humor och kritik måste filtreras genom ett maktfilter, särskilt som humor och kritik mycket väl kan synliggöra och integrera, inte bara stötas bort. För att ta de danska Muhammedteckningarna var det i ett försök att kringgå självcensur som hotade en barnbok om Muhammed. Det var alltså riktad både mot föreställningen om muslimer som våldsamma galningar och ett försök att integrera islam som en naturlig del även av barnens värld, men har ändå i Sverige utmålats som spekulativt islamofobiskt (för det vet vi ju hur danskar är).

Och det finns såklart en risk att den här analysen även spiller över på yttrandefriheten och vad som får sägas, då blir vänstern mot yttrandefriheten. Det var nu ingen i panelen som förespråkade inskränkningar i yttrandefriheten och det påpekades att exempelvis Aftonbladet publicerat bilderna, vilket gör att jag har svårt att se vad Karin Olsson menar med att de inte ”står upp för Vilks”. Det här med att invändningar på plats möttes med hat blir också lite fånigt. Malm påpekade bland annat att Dilsa Demirbag-Sten varit i Pingstkyrkan i manifestation för Israel, och det var väl en rätt kul poäng givet hennes ateism. Men medan Israel-Palestinakonflikten alltid förmörkar allt hopp om en vettig diskussion om något ämne förstår jag inte riktigt poängen med att som Olsson i efterhand sitta och demonisera panelen som hatisk för att det blev tjafs kring detta efter en väääldigt lång fråga från Dilsa.

Tyvärr blev diskussionen igår aldrig konkret nog för en analys av exempelvis sexismen inom islam (eller inom vänstern där de båda herrarna i panelen tog katastrofalt mycket tid jämfört med Linderborg) eller frågor om syn på om föräldrar får överföra sina religiösa värderingar och traditioner på sina barn etc. Istället kom bombastiska anklagelser om att rasismen skulle vara ett entydigt borgerligt problem, som om inte även vänstern funderar över stängda gränser eller repressiva frihetsinskränkningar. Det var en av de saker jag ifrågasatte under resten av kvällen, och fick motvilligt medhåll om.

På det hela taget bjöd en lång kväll på bra diskussioner med trevliga människor som helt enkelt ser världen på väldigt annorlunda sätt. En ganska berusad tjej förklarade förvisso för mig att jag hatar invandrare, har rika föräldrar, är en brat samt att JAG var fördomsfull. En stund därefter beklagade hon att jag var gift (vilket förvisso kan ha varit en principiell kritik av kärnfamiljen som institution), så jag tror inte att det var så illa menat. Kul också att träffa twitterfolk som Hanna Löfqvist från samma blekingska trakter som jag själv.

Jämfört med att modeblogga eller byta blogg med Maria Ferm var gårdagens trosbekännelse kanske inte det bästa aprilskämtet.( Jag har lite dåligt samvete över några som faktiskt blev lurade.) Som jag skrev på twitter förstår jag själv att det är mer populärt att blotta min kropp än min själ.

Ett skämt är ju även ett skämt med en själv så innan någon troende känner sig kränkt kan jag ju medge att den länkade föreläsningen om vår fruktan och sätt att möta döden är riktigt sympatisk (om än oerhört platt i de rent religiösa delarna, med ad hoc-distinktioner för att förklara den allsmäktiges roll och icke-roll i katastrofer) och det är saker som upptagit mina tankar på sistone. Om någon har noterat en ökad bredd i vad jag skrivit på sistone är jag naturligtvis också glad, men det beror på att det mer renodlat blivit mitt yrke. Förmynderiboken är försenad huvudsakligen på grund av en närmast osannolik arbetsbörda, även om ett färdigt manus är en dryg veckas arbete bort. Och i innebandyn lekte jag förvisso med tanken på hur jag skulle ha tänkt om jag var religiös, men det var faktiskt efter en svordom som jag satte bollen till slut.

Men nej, jag tycker inte att Göran Rosenberg är djupsinnig (vilket är kul eftersom vi spelar in en debatt om Jämlikhetsanden för SVT om två veckor), jag tycker inte att den här bloggen varit eller är ett monster, jag är bara elak mot dem som förtjänar det och ofta knappt ens det, och jag förstår inte Marcus Birros självupptagna förbittring. Det var på skoj.

Likaså Johan Norbergs brytning med mig, och min med honom. Här noterar kanske läsaren Johans referens till Ayn Rands klassiska brytning med makarna Branden under just rubriken To whom it may concern. Och mitt sista stycke av personangrepp på Johan som en löjlig tänkare kom från löjligast möjliga källa, Stefan Jonsson på DN Kultur.

En lite rolig reflektion apropå Christoffer Aqurettes reflektion om religionens positiva roll som social och polisk kraft var att jag igår besökte Popvänstern där Ali Esbati, Andreas Malm och Åsa Linderborg gjorde exakt samma analys av religionens möjliga roll i vänsterkampen. (Tillställningen var trevlig men ungefär så surrealistisk som det låter, men det är en annan sak.) Jag tror att båda har en poäng, religionen som vidskepelse eller intellektuell pretention är precis så löjeväckande som exempelvis Christopher Hitchens påpekar, men som mänsklig skapelse för att hantera dödsångest eller välgörenhet kan den ha sina poänger, och människor i dessa rörelser kan vara snälla och goda människor precis som alla andra. Ateism eller inte är inte en politisk huvudkonflikt.

Glad påsk på er, och för min del betyder det godis, vin, löpning, arbete och fotboll.

Johan Norberg och jag har varit vänner länge, ända sedan jag upptäckte att han var anhängare av nattväktarstaten och inte anarkist på Tritnaha. Det är därför inte utan visst vemod jag konstaterar att vänskapen nu är bruten. På sin blogg skriver Johan under rubriken To whom it may concern, apropå min trosbekännelse:

"Det är obegripligt och jag kan inte se hur en sådan medveten flykt från förnuftet kan undvika att sprida sig till alla andra tankeområden. Hela Mattias tankevärld är besmittad och allt som ännu är friskt står nu under angrepp. ”Den minsta initiala avvikelsen från sanningen multipliceras sedan tusenfalt", som Aristoteles uttryckte det, historiens visaste tänkare som Mattias nu förmodligen ser som en simpel hedning." (Jag korrigerade ett stavfel)

Det är tråkigt att det ska sluta så här, för min del tycker jag att det hade varit mer konstruktivt att försöka förstå och förlåta. Men Johans reaktion är också rätt talande för den mentalitet av rå konkurrens, vassa armbågar och eldfängda uteslutningar som jag alltmer kommit att fjärma mig från.

Plötsligt insåg jag varför Johan Norberg framstår som en så löjlig tänkare. Eftersom han skriver som om han ensam vet världens samband är det svårt, för att inte säga omöjligt, för att inte säga onödigt, att bemöta honom. Hans bloggpost mot mig trängde fram ur kryptans djup, tycktes tillkommen före upplysningen. Receptet har två ingredienser: kapitalism som religion, opinionsbildning som delirium.

Jag har nu funit en sannare tro, och går vidare mot någonting bättre.

Oj, vilken respons på min bloggpost. Har bara på förmiddagen tackat ja till att bli krönikör hos Världen idag, och blivit inbjuden till Jesusmanifestationen den 22 maj. Kom ni också. Verkligen ett varmt välkomnande i en ny gemenskap.

Det är med både tungt och lätt hjärta jag skriver denna bloggpost, som alltid när man tar ett steg ut i en ny tillvaro och måste göra upp med det gamla. Och särskilt när det berör något mycket personligt.

Jag har blivit frälst.

Jo, du läste rätt. Mattias Svensson, superateisten, som inte minst inför varje påsk postat antikristna inlägg där jag hånat troendes högtidlighållande av Jesu lidande för vår skull, kommer att tillbringa denna långfredag i stillhet och påskhelgen ibland annat denna kyrka i Norrköping.

En del av er har kanske sett detta komma. Några verkar ha noterat en kanske mer sökande inställning i vad jag skrivit på sistone. Jag vet att många förväntade sig en nyliberal totalsågning när jag i höstas skulle skriva om kristdemokraterna, vilket istället blev ett blev ett balanserat reportage som jag fått mycket beröm för. Jag fick även ett brutalt uppvaknande om den här materiella världens brutala ondska när jag skrev för Voltaire om massdödande, vilket också reste frågor om detta verkligen är meningen med tillvaron.

Så här i efterhand skrattar jag åt mig själv för att inte ha sett de många ledtrådar som fanns i min egen artikel om den långa vägen att till slut bli pappa, där det fantastiska slutet (som egentligen bara var en fantastisk början) gjorde lidandet på vägen till någonting meningsfullt och till och med gott. Det har så här i efterhand blivit en värdefull metafor för hur man kan se på vår jordiska tillvaro, som syftande till någonting ännu större.

Och att Herren har humor var något jag blev varse när jag skrev om Ralph Reed som en dag blev frälst efter att ha levt rövare bland republikanska ungdomar under Reaganeran. (i Voltaire, ej på nätet). Det sådde en tanke i bakhuvudet även på mig, att det skulle kunna ha varit jag.

Så det är väl som sig bör att även jag själv i en omtumlande process för några veckor sedan upplevde att bitarna föll på plats, att tron på någonting större trängde sig in även i mitt liv. Det var under en helt vanlig cykeltur där jag stimulerad av dagsljus och endorfiner brukar vrida och vända på olika saker i min egen lilla värld. Det högtidliga lugn och den euforiska lycka som samsades i mitt bröst trotsar all beskrivning. Jag klev av för en stund, njöt intensivt av allt det vackra i naturens beståndsdelar, träden, jorden, snön, löv från förra året, och sjönk ner på knä, utan tanke på att jag blev våt av snön. Känslan av att ingå i ett evigt sammanhang historiskt och existentiellt, där en högre makt hyser försorg om mitt väsen är lika mäktig som svår att beskriva.

Som ni märker är det hittills mycket av en personlig väckelse, även om jag smugit in på några gudstjänster och pratat med ett par personer jag litar på. Det finns verkligen något mer, och tron på detta gör mig lycklig. Ett exempel på hur jag lekt med denna tanke var när jag spelade innebandy senast. Tre gånger i rad prickade jag och mitt lag stolpe ut på exakt samma sätt, i sig en osannolik händelse. Då bad jag en stilla bön för mig själv och gissa vad: nästa gång satt bollen. Barnsligt, visst, men också ett exempel på hur tron ger en djupare mening åt livets alla små mirakel om man bara väljer att se det och följa sina impulser. Jag har skrivit om det förr i samband med en post om den sura ateismen.

Visst känner jag mig lite generad, inte minst inför den här uppgiften att tala om mina nya tankar. Dels är jag ju något slags offentlig person med torgförda uppfattningar om religion och tro som jag nu får äta upp. Det bekymrar mig inte så mycket, att peta i maten är jag ändå inte känd för. Snarare blir ju mitt exempel starkare, och en allsmäktig med oändlig förmåga att förlåta har naturligtvis även tålamod med den som syndat ett tag.

Lite rädd är jag däremot för hur alla mina vänner ska reagera. Hittills har jag knappt vågat berätta för någon, tänkte att det är lika bra att berätta för alla på en gång. Vi svenskar är ju milt uttryckt inte så vana att diskutera den här typen av djupa frågor. Och jag hoppas att mina liberala vänner är så liberala som de säger sig vara och därför tolererar att umgås med en troende, och att troende vänner kan förlåta en syndare som så ofta drivit gäck med dem.

Så vad händer nu i mitt liv? Ja, några förändringar blir det. Har till min förvåning upptäckt att numera finner djup och ro i kyrkan, något jag verkligen upplevde när jag häromveckan besökte Georgien med deras levande tro och fantastiska kyrkorum. I Tiblisi besökte jag bland annat en av de största kyrkorna i världen. Och det är en nyttig kulturchock att få inblick i religiositeten och dess betydelse i andra länder än Sverige, som verkligen är avvikaren på denna punkt. 

Och mina tankar och värderingar då? Ja, frihet gillar jag fortfarande, förstås. Jag ser det snarare som att en andlig befrielse adderats till min jordiska (Elin Grelson skriver inspirerande om detta). Den kristna synen på förtryckare framgår också av episoden Folket begär en kung (Första Samuelsboken 8.1-8.22). Men det är klart att detta både har och kommer att få konsekvenser för hur jag ser på livet, tillvaron och politiken. Det känns som början på en spännande upptäcktsfärd jag närmar mig med både ödmjukhet och skräckblandad nyfikenhet. Det är ju ingen hemlighet att jag lockats av det djup och allvar som ofta finns på den konservativa sidan av debatten, kommentarsfältet här ger viss vägledning.

Jag hyser fortfarande den största beundran för Ayn Rand och hennes skildring av människans heroiska sida. Men hennes verklighetsuppfattning är för strikt och begränsad. Det är ett känt faktum att hon saknade både barn och äldre släktingar och därför aldrig kom riktigt i kontakt med det uppoffringar man är beredd att göra för det nya livet, eller de skröpligheter man drabbas av på gamla dar som något naturligt i tillvaron. Vill ni lyssna på en lysande föreläsning om det senare rekommenderar jag denna av Harold Kushner.

Att jag inte på tre år blivit klar med min bok om förmynderi var nog ännu ett tecken på min andliga omställning, inser jag nu. Det där att i varje läge försvara aldrig så självvald omoral är en punkt jag kommit att tveka om mer och mer. Livet som småbarnsförälder erbjuder ju heller inte så många möjligheter för egen del, om man uttrycker sig så. Man behöver inte ha sex hela tiden eller dricka sig full för att vara människa. (Absolutism följer dock inte alls av religiös tro, vilket Jacob Sullum skriver om i Saying yes! In defense of drug use) Det känns helt enkelt mindre viktigt med vissa friheter än med andra. Och även om det kändes tungt just då inser jag att Karin Olsson hade en poäng när hon gjorde ner mig som en förvuxen tonåring. (Nyss blev hon kulturredaktör för sin klokskap, ännu ett tecken) Att anse sig alltid ha argumenten på sin sida är såklart ett tecken på omognad och brist på ödmjukhet.

Är det någon jag därför skulle vilja be om ursäkt är det Göran Rosenberg som jag hånade just för sina tvivel i dessa stora frågor. Den typen av flabb och flamsighet hoppas jag ha lämnat bakom mig. Precis som Alex Schulman har jag ibland känt att den här bloggen blivit ett monster där man får poäng för att vara elak. Därför har jag också låtit den vara ett tag. En annan jag lärt mig mycket av i smyg är Marcus Birro vars öppenhjärtiga vävilja och tvivel mötts av så mycket hat att jag förstår om han identifierar sig med Jesus. Om den här bloggen blir kvar och i vilka former får vi se.

Det finns många smärtsamma självinsikter kvar, och säkert en och annan uppgörelse med hur jag levt och vad jag tyckt och tänkt. Precis som mitt hårdrockarjag från 14 års ålder skulle sett med avsky på den kortklippta och emellanåt synthlyssnande tönt jag idag sedan länge blivit, kommer den tvärsäkert nyliberala ateistiska randian som startade den här bloggen flina föraktfullt åt den jag nu kommer att bli, att mogna är också att förändras (och det tynger en mindre om man tror att ett evigt liv står att vinna).

Apropå hårdrock träffade jag Siewert Öholm på en debatt förra året. Jag hade väntat mig en svavelosande predikant, men mötte en riktigt trevlig karl. Jag frågade honom om det går att vara kristen och lyssna på WASP, och det sade han faktiskt att man fick så länge det inte blir för mycket och tar kontroll över ens liv. Det känns skönt att jag kan fortsätta lyssna på hårdrock, även om jag nog skippar Mercyful Fate i fortsättningen. Lite självuppoffring tror jag nämligen är bra. Som maratonlöpare vet jag hur smärta och hårda prövningar är intensivt förknippade med själslig njutning (även vissa randianer har den insikten, om man får skoja lite) och jag har därför inte en lika svartvit syn på lidandet som ont som jag hade exempelvis här.

Jag har tusen tankar i huvudet, många om min nyfunna tro. Inser dock min totala amatörstatus på detta område och avhåller mig tills vidare från mer än detta meddelande. Kändes viktigt att kommunicera min omställning just inför påsken, men nu tänker jag söka frid och ro över denna betydelsefulla helg. Detsamma önskar jag dig som stoiskt läst ända hit. Gud vare med dig.

Uppdatering: När jag skrev att Herren har ett sinne för humor anade jag inte att detta skulle visa sig i ett skojeri med mig. Här har jag våndats med en text jag velat få ur mig, och helt glömt bort kalendern som visar: 1 april. Jag skrattar åt mig själv.

Uppdatering 2: Jo, det ovanstående var förstås ett aprilskämt.

Long time no see i detta forum. Inte för att jag är undersysselsatt direkt. Idag kom ett nytt nummer av Neo där jag bland annat har gjort ett längre reportage om polisen. Har både frusit häcken av mig på Stureplan där ett mobilt poliskontor minskat gatuvåldet och pratat med David Weisburd, kriminolog vars forskning visar att just närvaro på rätt plats kan vara en nyckel till att få ner brottsligheten.

Vi har även intervjuat miljöpartiets Maria Wetterstrand för ett vad jag hoppas rättvist reportage. Den texten finns bland aptitretarna på nätet här. Men passa på att köpa tidningen, numera till lägre pris för både prenumenration och lösnnummer. Prenumeranter får sin tidning idag, imorgon eller på måndag, och lösnummer kan köpas från tisdag.

Annars filar jag på ett kommande inlägg i radio om Slavoj Zizek, en monsterartikel åt Voltaire, nästa nummer av Neo och har inte gett upp att få den sedan länge utannonserade förmynderiboken helt klar. Vi ses när vi råkas.

Efter ett och ett halvt år sedan jag efterlyste någon som läser Per Wirtén med behållning är sökandet över. Karin Olsson på Expressen träder fram. That figures.

(Aftonbladetartikeln som Olsson kommenterar är för övrigt obetalbar humor i kategorin ”splittringen var bra och nödvändig”. Högläsning på indignerad göteborska rekommenderas.)

Juli
Tittade förbi Almedalen sista dagen och hann moderera debatt om Stockholmsmoderaternas bostadspolitik och lyssna på Fredrik Reinfeldt dagen därpå. Festen på kvällen var kul och jag var på många ställen, med bland annat proggspelning för moderater. När vi i ett större sällskap anlände till Captus efterfest, en mängd kvinnliga bombnedslag som Sanna Rayman, Helena Sandklef och Maria Ferm, var det bara jag och Magnus Betnér som skulle få komma in. Lite gulligt med manlig gemenskap tycker jag, men Helena var inte glad.

Det blev också en debattartikel om alkohol ihop med Johnny Munkhammar.

Augusti
Sammanfattade sommarens läsning bland annat av nya favoriten statsvetaren Peter Andreas, på gång med två intressanta böcker framöver. Skrev i kulturdebatten en kritik mot Göran Hägglund och beröm för Kjell Häglund, funderade på begreppet Greidersk rundgång, kritiserade SvD:s Johan Wennström om intellektuella och ironiserade över det intellektuella innehållet i handlingarna inför moderaternas arbetsstämma.

Research inför en kommande Neoartikel om Ronald Reagans murtal ledde till en kul tillbakablick till juni 1987 då bland annat nyvalde centerordföranden Olof Johansson försvarade marginalskatter på 75 procent och varnade för miljöproblem som visade sig vara icke-existerande.

September
Neo kom ut med ett nummer om att riva dagens murar, till vilket jag bland annat lyckades landa vänsterakademikern Wendy Brown. Öppna gränser är som de flesta vet ett ämne som engagerar mig starkt. Lite på samma tema blev det debatt med Dick Erixon om vård för papperslösa, enligt den gode Dick detsamma som att införa anarki.

På årets bokmässa blev det kulturdebatt med bland andra Jan Myrdal och Stina Oscarsson. Myrdal hade jag då precis försvarat i ett annat sammanhang efter myndighetspropaganda från Forum för levande historia. Min artikel till Voltaire om islamisk ekonomi och att vi lät Wendy Brown skriva om att riva murar i Neo fick mig också att göra en generell reflektion om varför kapitalismen vinner.

I september förlorade vi dock en av mänsklighetens stora, Norman Borlaug.

Oktober
På min födelsedag skrev jag i Expressen om Lissabonfördraget och Vaclav Klaus som vi då fortfarande hoppades skulle fördröja det hela tills britterna fick folkomrösta som utlovat. Det ledde till en följddebatt med EU-ministern Cecilia Malmström vars totalt okritiska världsbild av att alla jublar över Lissabonfördraget säkert är till stor hjälp i det nya jobbet som EU-kommissionär.

Jag var också på lunch med Fremskrittspartiets Siv Jensen vilket gav debatt och anledning till reflektioner om asyl och invandring, den olycksaliga FRA-lagen bankades igenom och några teaterfånar i Skåne försökte smutskasta magasinet Neo. Neo laddar å andra sidan om under ny ledning, den förtjusande Paulina Neuding.

November
AIK tar dubbeln och jag firar guldet i Göteborg så intensivt att jag får svininfluensan. Det var det värt.

Den 9 november firades 20 årsdagen av Berlinmurens fall. Jag postade ett rejält blogginlägg om dagens murar, bland annat murbygget i Israel. Denna fråga, som delar Neoredaktionen, ledde till ännu en debatt med Dick Erixon där jag fick utveckla det problematiska i att sälja grundläggande friheter för att vinna temporär säkerhet.

SvD:s Johan Wennström publicerade en riktig skitartikel om Ayn Rand, vilket påminde mig om hur bittert det måste vara att vara konservativ, de som spelat på att finanskrisen skulle förgöra marknadsliberalismen och så kommer istället en renässans för Ayn Rand som är allt de nykonservativa skulle vilja vara.

Ja, så blev alltså mitt och Maria Ferms aprilskämt en Expressenartikel, jag sopade hem debatten om Ior-liberalism och ni glömde väl inte att denna månad med alla sina högtidligheter fira världstoalettdagen?

December
Två intensiva debatter avslutade året. Dels ifrågasatte jag i vanlig ordning helnykteristernas hetskampanj mot föräldrar som firar julen som sig bör med lite öl, snaps och glögg. Vit jul kräver med barnen som ursäkt att alla i deras närhet ska avhålla sig från starka drycker, vilket det ju är nykteristernas bakomliggande syfte att vi ska göra jämt. Det blev debatt i TV 4, och så blev jag redlöst påhoppad av Katerina Janouch som fick ett sakligt svar hon egentligen inte förtjänade.

Dessutom skrev jag en artikel i Expressen om den totalitära delen av miljörörelsen, bland annat meteorologen Pär Holmgren som vill avskaffa demokratin och Diane Francis som vill kopiera Kinas ettbarnspolitik med tvångsaborter och straff mot flerbarnsföräldrar. Det blev debatt i Studio ett med Anders Wijkman och min blivande kollega (jävlar vad jag ser fram emot det!) Johan Ingerö debatterade med Birger Schlaug i TV4. Min replik på Birger Schlaug finns här och tangerar min fråga till Andreas Malm.

Jag förundrades också över varför det i stort sett bara var män som uppmärksammade min Expressenartikel, trots att ettbarnspolitikens övergrepp framför allt drabbar kvinnor. En av de kvinnor som gjorde det kunde förvisso ha låtit bli. Expressens Ann-Charlotte Marteus riktade sin ständigt förorättade gymnasistprosa mot mig, i hennes värld var det visst förgripligt att hävda att tekniska lösningar nog är bättre än kött- och barnransonering. Nåja, hon fick också ett snällare svar än hon förtjänade.

Och jag höll näbben rätt länge, men kunde till slut inte hålla mig från att kommentera Anna Anka.

Årets release
Johan Norberg som släppt två böcker som är briljanta även med Johan Norberg-klass (En perfekt storm och Den eviga matchen om lycka) får ursäkta, men
Louise Persson hade roligaste festen när hon släppte Klassisk feminism.

Årets sång
Olof Palme gick på bio, avlyssnad av Sveriges radio som skulle ”avslöja” Sverigedemokraterna. Jag har aldrig under året blivit uppringd av så många journalister som efter det här avslöjandet om sångkulturen i helt andra politiska rörelser, men eftersom det var så odramatiskt blev det aldrig någon uppföljning.

Årets koppleriverksamhet
Att koppla samman de konservativa debattörerna
Linda Skugge och Roland Poirier Martinsson med stigmat mot sexuella tjänster.

Årets angenämaste nya bekantskap
Mark Majzner över vin och mat en fantastisk vinterkväll. Bertil Goldberg som kontaktade mig om en text till programmet till sin musikal Fett klar runner up.

Årets medicinska artikel
David J Nutt konstaterar att hästar är farligare än knark.

Årets förmyndare
Svenska Dagbladets nyhetsredaktion.

Årets förvandling
I början av året hoppades en del konservativa att kristdemokraterna skulle bli mer förbudsbenägna.
Deras böner besvarades av Ella Bohlin som dock gjorde fiasko i EU-valet och kristdemokraterna gjorde en total makover, vilket jag bevakade i Neo.

Årets ”jag ber om ursäkt”
Gick till Maria Abrahamsson, som även fick beröm för sin inställning till sexhandel.

Årets suraste
Ann-Charlotte Marteus på Expressen. Hon menar att man inte får vara lyrisk över en person som Norman Borlaug vars innovation räddat livet på hundratals miljoner, kanske en miljard människor. Min enkla fråga är, när får man vara det då?

Årets komet
Peter Santesson-Wilson inledde året med att ta det piano
och hans blogg/hemsida/intellektuella lekplats inslag.se är helt enkelt bara bäst.

Årets besvikelse
Blev inte klar med Glädjedödarna – en bok om förmynderi i år heller, men tänker bli det i år.

Årets artiklar

I Voltaire om…
... Tom of Finland
... lidande
... islam och ekonomi
... att vilja döda de rika
Artiklarna om Ralph Reed, Frederic Bastiat och kroppsvätskor finns ej på nätet.

I Neo om…
...finanskrisen – Hausse för politiken
...min berättelse om svårigheten att få barn och hur jag fick min dotter – Fem år av längtan
...Sagolika Sverige om ett familjepolitiskt mirakel
...presidenten som planerade krig mot en ost – Matkrig pågår
...sura svenska reaktioner på Ronald Reagans uppmaning – Tear down this wall
...kristdemokraternas förnyelse – Så ska det låta

Januari
Jag ordnade precis som förra året tävlingen Årets förmyndare. Vann gjorde Svenska Dagbladets nyhetsredaktion. Andra skrattretande företeelser som kritiserades var kristdemokraternas förslag om föräldrautbildning och att vänstern fortfarande 2009 inte hade något större i tankarna än att försöka stoppa en tennismatch. Och så undrar de varför inte ens finanskrisen lett till ett uppsving för vänstern?

Aftonbladet ordnade bloggala, och bland de nominerade i klassen politik var Carl Bildt att betrakta som vänsterextremisten. De gröna började bygga på sin nya image med en plädering för höga hus och förtätning av innerstaden och jag hade även en glad ideologisk debatt om tillväxt med Anders Wallner. Minns ni ens diskussionen om Liza Marklunds ”sanna berättelse” Gömda? Jag hade helt glömt bort det, och ändå ordnade Neo seminarium om saken när det blåste som mest.

Och så gick Anders Isaksson ur tiden, en av Sveriges intellektuella som lämnar ett stort tomrum efter sig.

Februari
Regeringens emotsedda kulturutredning kom, och jag förutspådde byråkraternas julafton. I kulturdebatten passade jag också på att kritisera gammelsossen Bengt Göransson. Men visst finns det kommunal kulturpolitik som jag gillar.

Svenska Dagbladets alarmistiska ådera kom åter i dagen när deras matskribent Henrik Ennart försvarade akrylamidlarmet (som avfärdats av samma tidnings vetenskapsskribent). Samma tidning hade också en rätt obehaglig vinkel när de berömde skvallrande läkare som inte var nöjda med vissa kvinnors förmodade skäl att göra abort, vilket jag kritiserade.

I Neo skrev vi om att våren bjöd lite av en liberal islossning efter diverse protektionistiska uttalanden under hösten. Den fortsatte när Gunnar Hökmark startade kortståg mot protektionismen i sin upptakt till EU-valet i juni.

Inför bokrean konstaterades att överdrivet romanläsande en gång var sin tids folkhälsohot, korrelerat till sjukdomar som förkylningar, gikt, förstoppning och hemorrojder, liksom med hypokondri, nervklenhet, epilepsi, melankoli och förhöjd känslighet.

Mars
Det blev ett par rätt långa ideologiska debattinlägg. Framför allt ett inlägg i debatten om Iorliberalism vs Panglossliberalism mot Johan Karlsson och Karl Palmås. Karlssons svar kom först i november och var mycket hovsamt. För att underlätta radade jag upp vad som återstår att besvara.

Det blev också en längre kritik av Martin Wolff om Keynes, Hayek och finanskrisen, ett konstaterande att kulturpolitik är utsugning av arbetarklassen apropå en utmärkt artikel av tidigare kulturborgarrådet (v) Per Sundgren och så läste jag Nina Eastons Gang of five, en fascinerande historia om 90-talshögerns amerikanska portalfigurer som bland annat ger perspektiv på frågan om lojalitet eller intellektuell opposition, där det senare emellanåt betraktas som ett tjusigt sätt att hålla händerna rena men till priset av att sakna politiskt inflytande. Detta till en artikel om Ralph Reed till Voltaire (ej på nätet).

Alkoholutredningen presenterades, med förslag om skärpt paternalism. En välkommen ny bekantskap apropå detta var Mark Majzner som bjöd på middag med fantastiska viner en mörk vinterkväll, importerade tack vare EU:s nya regler. En annan trevlig bekantskap denna månad var torylibertarianen och EU-kritikern Daniel Hannan, som Neoredaktionen träffade under ett besök i Strasbourg via Nils Lundgren.

Mindre trevligt var det att läsa DN:s stagnerande ledarsida. Till slut blev jag tvungen att ställa frågan vad som hänt med den så lovande och läsvärde Peter Wolodarski?

Den bästa nyheten var att värnplikten skulle avskaffas. Sura miner hos Svenska Dagbladet vilket fick mig att tänka på Montesquieu, men den här välkomna reformen är något jag faktiskt tar lite credd för.

April
April, april. Följde upp 2008 års modeblogg med ett ännu ambitiösare skämt när jag och miljöpartiets Maria Ferm helt enkelt bloggade åt varandra. Hon skrev att jag skulle börja på Folkhälsoinstitutet (jo, jag fick en och annan gratulation) och jag om att miljöpartister numera bryr sig om utseende, ett aprilskämt så bra att det faktiskt ledde till en Expressenartikel. Jag bjöd även in Johan Norberg och Boris Benulic till miljöpartiets kongress.

På Neobloggen skämtade vi om varningstexter på fotbollsbiljetter, av folkhälsoskäl. Det är än så länge bara ett skämt.

Timbros frihetsvecka inleddes med debatt mellan Johan Norberg och Roland Poirier Martinsson. Det fick mig att reflektera om hur konservatismen och liberalismen mäts med skilda måttstockar, dessutom kritiserade jag Håkan Boströms socialliberalism i DN med hjälp av Bastiat som jag då skrev en artikel om.

KD-Inger blev ett begrepp i bloggosfären, och frågan var om hon var på riktigt. Det var hon inte, men på Neobloggen påminde jag om verklighetens KD-Inger.

Vid researchen till en Timbrorapport stötte jag på det chockerande faktum att Svenska författareförbundet via sin socialdemokratiske representant när tekniken var ny ville förbjuda videofilmer eftersom en ordning där folk väljer själva vad de vill se skulle avvika ifrån de av riksdagen stipulerade kulturpolitiska målen. Sådant var kulturklimatet vid 1980-talets början.

Maj
Släppte rapporten Medierna, medierådet och moralpaniken på Timbros Medieinstitut. Där konstaterade jag att mediebevakningen av datorspel är mycket mer nyanserad och mån om att alla parter kommer till tals, än motsvarande mediebevakning när videofilmerna kom till Sverige. Det blev en rätt kul presentation involverande vännen Magnus Betnér och en förvånansvärt myndighetskritisk Siewert Öholm. Skrev om debatten på Neobloggen, på Second Opinion och följde upp med en utläggning om mjuk paternalism riktad till Siewert Öholm.

Neoredaktionen stod i startgroparna inför Stockholm maraton, det gick väl sådär. Samma dag som loppet gick postade jag ett maratoninlägg om varför jag skulle rösta på Christofer Fjellner i EU-valet. Kring detta val kunde jag också konstatera att sossarna har en ambivalent inställning till retuschering, skärskåda folkpartiets jordbruksreformer och konstatera att piratpartiet blev valrörelsens Obama.

Skillnaden mellan regeringen och oppositionen reducerades till löften om mer pengar till kommunerna, konservativa fortsatte sura om värnplikten och jag ställde frågan till miljödebattören Andreas Malm: Om du kan åstadkomma samma resultat med repression eller med rikedom, vad skulle du välja? SVT började reprisera klassiska Hedebyborna vilket fick mig att reflektera över det ironiska i att denna serie med sina många försupna karaktärer är förlagd i vad vänner av totalkonsumtionsmodellen kallar den nyktra parentesen.

Juni
Sommaren innebar både flytt, bredbandsskugga och uppgiften att skriva ett färdigt utkast till min bok om förmynderi, så det blev lite sparsamt med avtryck. Noterade dock Systembolagets sexistiska reklamkampanj och några kommentarer om upphovsrättsdebatten i min Neospalt i nr 3 gav följddebatt med Andreas Ekström i en postning om moralisk ekonomi och skäggiga trummisar.

Fortsättning här.

”Visste du att det är farligare att vara något kilo för smal än tiotals kilo för tjock?” Det är första meningen på baksidan av min bok Peta inte i maten! Jag har många gånger ångrat den eftersom den slår an precis den alarmistiska ton och övertolkning av epidemiologiska studier som jag ägnar boken åt att kritisera. Meningen var att satirisera över denna ton, inte att oroa smala, men det framgår inte. Tvärtom.

I boken lyfter jag också fram de diagram ur studier som visar ett U-format samband mellan vikt och dödlighet, där risken med att vara för smal funnits betydligt större än med att vara för tjock. I detta hade jag förvisso flera trovärdiga källor i de studier som då var kända (och jag redovisar den sjuksköterskestudie som inte funnit något sådant U-samband). Men det är klart att jag med nybörjarens förtjusning över det omvända sambandet lyfter fram detta i boken, snarare än att iaktta den försiktighet man alltid ska tolka den här typen av data med.

Nu visar en ny studie att påståendet inte bara är överdrivet, utan helt fel i sak, vilket uppmärksammades i medierna på julafton. Den nya metod som använts i denna studie är att studera fäders och mödrars dödlighet vilket ska isolera BMI och alltså fetma respektive undervikt som orsaksfaktorer. Om denna metod är bättre vet jag inte, men studien visar på högre risker för fetma än tidigare studier påvisat, liksom att sambandet i andra studier mellan låg vikt och dödlighet är ett omvänt orsakssamband (vilket förvisso även dessa tidigare studier försökt eliminera). Smala ska alltså enligt denna studie inte oroa sig alls för sin hälsa (såvida de inte röker eller lever och äter osunt för att bli smala).

Inget intellektuellt renhållningsarbete är så viktigt som att korrigera sig själv när nya fakta motsäger vad man påstått. Särskilt som jag gjort mig bred när senare studier tycks ha belagt min och bokens klärvoajans.

Avverkat löppass, snart dags för julsnaps och goda kramar till barnen. En god jul till er alla.

Men huka er nykterhetsivrare, folkhälsoråd, Systembolagsapologeter och andra förmyndare, för nu laddar jag om. Tills vidare: Kenneth Ålborg.

Starten för socialdemokraternas omtalade dörrknackningskampanj kan väl sägas ha gått sådär...