Metrobloggen

A few months has gone by since I realized that I had to make some great changes in my life and start living it in my own way. The first three months where quite dramatic with ups and downs like on a rollercoasterride. I dug deep in my soul and let all kinds of feelings out in the open, went from crying out loud to laghing my ass off. It leveled out and got calm during christmas. I felt at ease with myself and enjoyed a calm and loving holiday on my own. After new year though I had to move, a chaotic and lifechanging experience. Almost everything I owned was either sold, given or thrown away. In less then two weeks I went from living on a little horsefarm to a temporary living in my mothers appartment with no job and no money. After about one week at my mothers place I crashed. I got really depressed and all my strength just disappeared. About one week ago I snapped out of it and regained some of the power within that I had before the move. Now I'm starting a new chapter of my life and this time the book is filled with blank pages instead of allready written headlines. I have some new tools and a different state of mind and I'm convinced that I'm going to make it work this time. No more trying to adept to what others think I should do. No more hiding. No more escaping from the fact that I'm just like average Jane. I have to reveal my true inner me and learn how to be that person unconditionally whatever others may say about it. Someone out there must like me for who I am without trying to change me.

There's so many things I've liked to do in my life that I just haven't dared to do because I've been too worried of what others might think of me. That nonsense really have to stop right here, right now. I'm going to live my life in my way and people who doesn't approve with that can just sodd off. Those who can accept and love me as I am deep down inside with all of my flaws and outrageous ideas are in for a treat though.

Tänkte försöka börja blogga igen lite smått men för er som tidigare följt med och kanske missat mina inlägg i den andra bloggen så lägger jag in dem här först så att det blir lättare att följa med i utveckligen av mitt snurriga liv. De är dock på engelska och fortsatta inlägg kan komma att vara på antingen svenska eller engelska beroende på hur jag känner det bäst att uttrycka mig.

Ibland tar orken bara slut, den försvinner och ser inte ut att vilja komma tillbaka hur man än försöker. Senaste fem veckorna har präglats av denna otroliga styrkeförlust, jag har under julhelgerna varit trygg och lugn trots vetskapen att mitt liv inom kort skulle ta en kraftig vändning till nåt helt nytt och okänt, jag lyckades att behålla den inre kraft som jag lärt mig bygga upp och jag klarade av de motgångar och förluster som följde med flytten. Men när allt var klart, när jag blivit av med nästan allt och insåg att jag befann mig i en lägenhet, 50 mil från min son, utan jobb och utan pengar, tillsammans med familjemedlemmar som egentligen inte alls kände mig längre och som jag knappt kände heller så rasade allt ihop för mig, jag skulle nog vilja kalla det en smärre chock. Jag dök djupt ner i depparträsket och satte mig på botten, där har jag suttit tills nu, oförmögen att göra nånting vettigt och helt avskild från mitt inre energiska jag. Jag har inte skrivit i bloggen för att jag har inte orkat, det har funnits massor att skriva om men det har varit för jobbigt att släppa ut. Det är svårt att förklara hur man känner sig efter en sån här vändning, det är lite som att stå i dörröppningen på ett flygplan redo att kasta sig ut i det blå och inte veta om fallskärmen kommer att hålla hela vägen ner, förra hoppet slutade i en rejäl krasch eftersom fallskärmen halvägs ner gick sönder, den höll inte, kommer den att hålla bättre denna gång?

Min älskade son fyllde 5 år på alla hjärtans dag, han skulle egentligen ha kommit upp till mig och firat födelsedagen här men varken jag eller hans far S hade råd att betala för resan, det var ett av de jobbigaste telefonsamtalen jag haft med min lilla älskling när jag försökte förklara för honom varför inte jag kunde vara där och göra hans tårta på hans dag, jag sa att vi får fira honom när jag lyckas ta mig tillbaka dit ner igen men det är inte riktigt samma sak.

Det finns några ljusningar i mitt mörker i alla fall, min kära vovve klarade sig och är pigg igen, det såg väldigt illa ut ett tag men några dagar på sjukhuset och en drös mediciner när han kom hem gjorde susen. Nu ska han ta det lugnt i några veckor så att inte han blir sjuk igen vilket inte är det lättaste, han är rastlös så det räcker för fyra och 60 kg jämnfotahoppande fyrbenting är ingen höjdare i en liten lägenhet.

I morse vaknade jag av att min hund hosta och kraxade en massa, han försökte kräkas fast det inte fanns nåt att kräkas upp, det kom mest skum och vätska. Jag kollade i hans hals nogrannt om det kanske kunde vara återkommande besvär från halsen, han blev ju opererad i halsen i somras och då sa dem att det kunde finnas risk för att det kom tillbaka igen efter några månader, men han såg bra ut i halsen så det var inte det som var fel. Vi gick ut på morgonpromenaden och han var inte riktigt lika studsig som annars men inget som märktes speciellt väl. När vi kom in la han sig som alltid och snooza en stund men efter ett tag började han åter igen att kraxa med kräkningsförsök, när jag satte mig hos honom och tog tempen på honom så började han att skaka och andas tungt. Termometern stog på 39,9 så jag ringde veterinären och vi fick komma dit direkt. När vi kom dit så hade han blivit lite sämre och reagerade knappt på de andra hundarna som sprang runt utanför, i vanliga fall så brukar han studsa runt och vara jätteglad när han ser en annan hund, jag har aldrig sett honom så här loj förut, inte ens när han nyss vaknat upp från narkosen efter operationen var han så orkeslös. Veterinären tog lite blodprov och sen fick han röntga lungorna, eftersom han är så stor fick de göra om röntgen flera gånger, detta tog lite tid och jag märkte att han blev sämre och sämre när han låg på britsen, när sköterskorna var klar så togs ny temp och den hade stigit och låg nu på 41. Utan ytterligare fördröjning så fick han läggas in på dropp med antibiotika för att inflammationen och febern ska hejdas, men eftersom han är så stor och fått så hög feber så fort så var de rädd att hans hjärta kanske inte skulle klara av trycket. Nu är det bara hoppas att han blir bättre av antibiotikan och att jag kan få hämta hem honom igen om nån dag, det kommer att bli svårt att sova utan honom bredvid sig inatt. 

Som om inte detta var nog så fastnade jag i en en poliskontroll på vägen hem från djursjukhuset, jag var ju tvungen att ta min bil och den har nyligen fått körförbud. Hade inte tänkt att köra den alls eftersom den ska säljas men i detta läge blev det lite panik och jag chansade och med min tur så gick ju det inge vidare som vanligt, jag sa till och med till morsan innan jag åkte att nu ska du se att jag blir stoppad av polisen också. Mycket riktigt, tre kilometer hemifrån blev invinkad i en alkokontroll, fick dock köra hem bilen till parkeringen men med en böteslapp som heter duga.

Just nu känns allt bara helt otroligt jobbigt, att sitta i en lägenhet utan ork att göra nånting är totalt förödande, för varje dag som går så känns det jag tidigare åstakommit långt borta, jag har fastnat och det rejält. Det mesta som jag planerat att göra sen jag kom hit har inte blivit av, mycket kräver nytänkande och ändring och resten har väl insetts att det helt enkelt inte går. Bara att ta nya tag men kraften till det har hamnat lite på avigvägar och det hela känns i nuläget för mycket att hantera. Trodde inte för nån månad sen att jag skulle deppa ihop på det här viset igen men det är väl så när man står mer eller mindre hemlös utan jobb och inte riktigt vet vad man ska ta sig till för att snabbt kunna lösa situationen. Om två månader måste jag vara tillbaka nere i sundsvall med egen lägenhet och nytt jobb om jag ska kunna ha möjlighet att ta hand om min son igen och inte ställa till med bekymmer för hans far, nåt som ser ut att vara svårt att klara av, nästan omöjligt för tillfället.

Det blir lite glest mellan inläggen ett tag framöver, inte för att jag inte har nåt att skriva om, snarare tvärtom, men därför att mitt internet har blivit avstängt. Sitter nu hos min syster på hennes dator men det är inget jag kommer att göra varje dag.

Jag har inte träffat min son på snart två veckor och det känns inge vidare alls, värst med det är väl att det är ytterligare tre veckor kvar innan jag får hålla honom i mina armar igen. Men jag får i alla fall prata med honom i telefon så jag vet att han har det bra hos pappa sin och att han mår bra. Det är tungt att vara så långt bort från honom så länge och inte ha möjlighet att hälsa på eller ta hit honom men jag kan vara lung ändå för jag vet att hans pappa gör allt för att han ska ha det så bra som möjligt.

Själv så sitter jag mest och försöker hitta bra lösningar till mina ekonomiska problem, just nu är det ganska fattigt även där men jag har fått fram några få idéer som jag ska undersöka möjligheterna kring. Det är inte lätt att ha tusen intressen men inget som väger mer än det andra, så att välja vad man ska syssla med, inte bara för stunden utan nåt man kommer att kunna hålla på med även efter några år är lite av ett problem. Måste hitta min väg, min karriär och vad jag har för talang, måste sluta vara halvbra på så många saker och se till att bli väldigt bra på kanske bara en sak. En utmaning som är ganska stor för mig men som känns som ett måste om jag ska komma framåt och stå stabil igen.

....alltid lika jobbigt, men förra veckans flytt var nog den mest omständiga och annorlunda jag varit med om. Eftersom jag inte har nåt riktigt ställe att flytta till utan tillfälligt ska bo hos min mor så fanns det ingen möjlighet att behålla alla grejer, så det blev till att rensa ut och prioritera vad som skulle vara kvar och vad som skulle skeppas. Möblerna sattes ut på annons men eftersom de flesta inte har speciellt mycket pengar i januari månad så blev inte mycket sålt, så på fredagen fick Erikshjälpen komma och hämta resten, det enda som jag behöll var våra sängar och ett skåp som jag fått från mamsen. Bland alla småprylar som jag hade har jag oxå rensat rejält, bara sånt som har betydelse och är ett måste har fått vara kvar. Kändes mäkta underligt att göra sig av med allt men så här i efterhand är det förbannat skönt att inte ha så mycket att hålle reda på, nu kan jag börja om från början på riktigt utan att behöva ta hönsyn till andras tycken, nu får jag skaffa mig den omgivning jag verkligen vill ha och tycker om. Blir lite tomt och spartansk från början kanske när jag får eget boende igen men det gör ingenting.

Nu sitter jag i min mors lägenhet helt utmattad och slutkörd. Den senaste veckan har varit helt hysterisk och kantad av allehanda små händelser, återkommer mer om det i morgon, nu är jag alldeles för trött och ska försöka ta igen några av de timmars sömn som jag missat de senaste dagarna. Raggoparden undrade om jag tänkte sluta att blogga nu när jag flyttat och det tänkte jag absolut inte göra men jag får nog byta namn på min blogg kanske, mitt liv befinner sig ju inte längre på en hästgård.

Ja nu är det mindre än en vecka kvar, till helgen ska allt vara klart och jag ska vara borta från hästgården. När man ser sig omkring så ser det inte ut som att jag ska hinna och med dagens motgångar och förseningar så går det ju inte direkt fortare. Jag känner mig fortfarande inte speciellt stressad dock, riktigt märkligt med tanke på hur jag ser tiden bara rinna iväg i full fart framför ögonen. Försäljningen av möbler går inge vidare alls så jag ringde idag till Erikshjälpen inne i stan och bad dem komma hit och hämta resten, känns lite konstigt att bara skänka bort allting med tanke på att jag är extremt fattig själv just nu men samtidigt så känns det bra, det finns alltid nån som har det värre och kanske de kan få lite hjälp istället. Det är riktigt skönt att vara givmild och generös, nåt som fler skulle prova tycker jag.

Varför är det så många som är svartsjuk på andra? På sin partner, sin arbetskamrat, sin granne, på folk som man inte har en aning om hur det egentligen står till med. Jag fattar inte vad man får ut av att vara svartsjuk, vad är det för typ av bekräftelse man vill ha egentligen när man börjar bråka med nån som bara står och snackar med sin respektive eller när man blir sur för att nån lyckats med nåt som en själv inte gjort? Det är ju helt absurt att man kan låta sig bli så negativt överväldigad över något som nån annan gör, som dessutom sällan har ens ett uns att göra med en själv. Jag hatar människor som är svartsjuka, när de sen blandar in mig i det hela då blir jag galen, jag har lämnat både vänskap och kärlek pga svartsjuka och det är helt klart nåt som jag aldrig kommer att tollerera, i vilken form det än må utspela sig. Hur klarar man av att leva med nån som är svartsjuk jämt, som är så ogin mot andras eventuella lycka att de måste smutsa ner det på en gång? Visst har jag väl oxå drabbats av avundsjukan men det gör ju alla stundom och det är ju nåt som går över på några minuter, ser man nåt som man själv vill ha så blir man ju lite avis men man missunnar ju inte den andre den lyckan för det och det är ju inte nåt som gör att man hakar upp sig i timmar, dagar, veckor, månader eller år, nää då har det gått alldeles för långt, skärpning ni som håller på med sånt, ni förstör både för er och omgivningen.

....the major setback, har väntat bra länge på att jag ska ryckas bakåt och idag så har det laddats upp en irritation som är enorm, jag bara hatar allt nu, är så förbannat less och vill bara kräkas på alltihop, Damien känner av det och har varit en plåga hela dan och nu på kvällen så rann även den bägaren över, fan vad jag hatar när vi bråkar, jag blir alltid för arg på honom och mår fan efteråt, nog för att våra bråk är rena stiljten nu jämfört med vad de var förut men det gör inte saken bättre, jag hatar mitt eldiga temperament när det flammar upp och vill bara gå ut och mörda en björk eller nåt. Jag märkte ikväll att bara min blick när jag är förbannad bränner hål i hans lilla hjärta och det gör så ont i mig när jag fått honom att känna sig oälskad, även om det bara är för en stund innan vi båda kramar om varandra igen och säger förlåt. Hjälp vad jag kommer att sakna honom, att bara få träffa honom en vecka i månaden kommer att vara hårt, det längsta jag varit ifrån honom sen han föddes är tre veckor, han har varit hos mig betydligt mer än vad han har varit hos sin far och jag har inte ens kunnat tänka mig hur längre tid utan honom skulle kunna vara, det är ju så att man undrar hur han far gjort när han har varit utan honom i ett par månader och ibland mer.

Nää, det tycker jag verkligen inte men alla som nu kommer hit och hämtar grejer tycker så, till och med sotaren som var här idag beklagade sig över situationen. Det är ganska fashinerande att det bara tycks vara jag som sitter mitt i skiten och ska reda upp allting som inte alls känner några negativa känslor för det hela. Snarare tvärtom, det ska bli så spännande att börja om från början igen, nu har jag ju betydligt större chans att lyckas.

Det var mitt ego som fick mig att flytta hit i somras och fick mig att tro att det skulle bli så bra med företag och allt bara jag fick bo här, jag skulle ju egentligen inte bo här ensam. Jag blev ensam ändå och det började redan efter andra månaden att krångla men egot kämpa vidare och sa att det ordnar sig, jag har ett ganska positivt ego ibland får man nog säga. Under hösten och vintern så har dock min intuition och mitt hjärta fått makten, egot har fått vika hädan i strid efter strid, och nu har de båda fått mig att flytta härifrån igen, och inte bara det utan oxå att göra en total utrensning, bort med alla energitjuvar som jag har släpat med mig under åren när jag flyttat runt från ställe till ställe. Jag kommer nog att flytta ett par gånger till men nu kommer inte egot få bestämma var. Det är inte helt lätt att göra sig av med sina saker, egot har många kommentarer om varje pryl som ska bestämmas om den ska läggas i behållalådan eller i skäppaslådan, det är många minnen som gör sig påmind och hjärtat får svårt att stå emot egots begär. Jag har alldeles för länge likt min far levt efter mottot att den som har mest grejer när han dör har vunnit, nåt som jag egentligen inte mått speciellt bra av men som har suttit kvar från det att man var liten, att mina sambos varit likadana har ju inte gjort saken bättre precis. Nu har jag gett upp prylbehovet totalt, visst är det roligt med tekniska prylar och att när man är händig som jag får för sig att göra nåt bara kan gå ut i boden och hämta grejerna, vad det än må vara, det har ju alltid funnits allt möjligt tjafs, men nu är jag trött på dem, har inte haft nån ordning på sakerna de senaste åren och mycket har försvunnit och blivit stulet, nåt som jag irriterat mig förbannat mycket på. Istället för att ha en massa saker som man ska hålla ordning på och dessutom vara rädd att nån tar så tänkte jag nu ha så lite som möjligt och behöver jag nåt får jag hyra, låna eller köpa det då.

Årets första natt bjöd på en komplicerad, detaljrik och helt otrolig dröm, när jag vaknade i morse var jag helt tagen av vad jag fått veta och framförallt känna under nattens sista timmar. Plitade ner den på papper på en gång för en sån här kraftfull dröm måste ha några budskap gömda i sammanhanget. Lite senare på dagen så satt jag i telefon med min kära mentor Annika, det finns inte mycket som hon inte på nåt sätt kan klura ut när det gäller drömmar och visioner som jag själv inte reder upp innehållet i och efter ca tre timmar hade vi tillsammans klurat ut vad som kunde vara den bakomliggande betydelsen med denna invecklade dröm, det var flera olika förklaringar inlindade i varann. Om jag tar drömmen som ett tecken på hur år 2008 kommer att bli för mig så är det ett år fullt av stora utmaningar och med massor av kärlek, både för mig och de i min närhet, låter svårt och spännande men samtidigt mycket lovande.

Jag tror stenhårt på ödet, de mesta som händer har nån sort tanke bakom, hittills så har jag levt mitt liv efter ödet ganska mycket, jag har låtit ödet styra hej vilt, många gånger väntat och tänkt att är det meningen att det ska ordna sig så gör det och det har i vissa fall varit bra och i vissa fall riktigt dåligt, nu har jag äntligen kommit på att ödet faktiskt går att, inte kanske styra men likväl guida och om man guidar sitt öde väl så kommer det att styra en dit man både vill och behöver, inte alltid mot det som ser bra ut från början men som i slutändan kommer att bli bäst. Nu har jag börjat guida mitt öde, istället för att låta det välja ut den fortsatta vägen helt själv så ger jag den några förslag på olika vägar jag vill ta och då väljer det av dem, inte alltid den lättaste vägen men däremot den rättaste vägen.

You choose the way you want to live, you choose your own fate!

När jag kommer till Luleå ska jag söka upp en kurs i självförsvar, finns det ingen så ska jag börja träna nån jäkla kampsport eller liknande. Varför detta nu helt plötsligt? Jo, jag träffar det mest mystiska människor, det verkar vara mest män som beter sig alltmer konstigt än normalt och när som helst så kommer nån av dessa vara för mycket för lilla jag att hantera. Idag kom det en kille och hämtade/köpte mina garderober och i telefonen så lät han så snäll och trevlig, nästan ynklig faktiskt, men när han kom hit så var han inte så jäkla ynklig som han lät, modell lite större och som ett jäkla häftplåster, var svår att ut ur huset på ett vänligt sätt och när han äntligen gick ut och jag tog emot mina pengar så skulle han kyssa mig, alltså vad i hela helvete, sånt tycker jag inte om vilket han omedelbart fick reda på och hindrade sig genast. Tack för det tänkte jag, nog för att jag är en riktig stridis men jag är trots allt ganska liten, så man ligger nog ganska risigt till om man hamnar i fel läge. Och med tanke på hur många gånger som det försökts stjäla kyssar så börjar oddsen för att nån tänker annat och det ska gå åt skogen bli ganska höga.

Ett par minuter till sen är det nytt år. För exakt ett år sen så stog jag tillsammans med min mor och min son, snackandes i telefonen med min dåvarande kille och firade in 2007, då kunde jag inte för en millisekund tänka mig att jag skulle få ett så turbulent år som det faktiskt varit, jag hade en ganska stabil grund att stå på och med nyfunnen kärlek så var allt bara toppen. Nu i efterhand så var jag extremt naiv men det var nog tur det för hade inte detta år varit fullt av misslyckanden och dåliga beslut så hade jag nu inte suttit här, ensam i lugnet och mått så bra, lillgrabben sover och jag ska snart väcka honom så att han får se grannarnas fyrverkerier, krama om honom och säga hur mycket jag älskar honom och ge honom mitt nyårslöfte, att leva livet kärleksfullare och med klokare beslut som leder till ett lyckligare liv.

Gott nytt år!

Tar en liten paus i packandet för att reflektera på vad som sker med människorna i min omgivning mitt i detta kaos. Själv så är jag ju fast besluten om att jag gör det enda rätta och kommer att finna en större lycka när alla bitar börjar att falla på plats, även de som jag älskar och som lever nära mig kommer att känna mer lycka. Det är lång väg kvar men i mina ögon så börjar det redan synas lite av vad som kommer att finnas i framtiden och det är det som driver mig framåt i rasande fart med denna inbitna motivation.

Några i min omgivning tycker det som jag gör är underbart och förstår mig och mitt beslut, en del av dem vill i sin tur oxå gärna ta del av hur jag gör det för att dem själva ska kunna ta stegen framåt i samma riktning, dessa människor är de som ger mig stöd i mitt liv just nu, de som jag kan bolla idéer med och få mer inspiration av, och de kommer att finnas där även i framtiden.

Många andra har dock en helt annan inställning, de är mer eller mindre redo att ringa psykakuten och be dem komma och hämta mig, de tycker att det är nånting fel på hjärnkontoret när jag inte känner minsta lilla oro över att framtiden ser helt okänd ut och mest troligt inte alls kommer att skänka nån trygghet de närmaste månaderna. Att jag dessutom struntar i nästan allt som är materiellt i mitt liv och med det även pengar är nästan pricker över i. Har den senaste månaden fått höra att jag är egoistisk och flyr från mina problem och motgångar, att jag inte tänker på dem som är runt omkring mig och att jag kommer att såra alla som jag tycker om och bli ensam kvar till slut. Dessa människor kommer med all säkerhet försvinna ut ur mitt liv förr eller senare, kanske det är därför de tror att jag kommer att vara ensam, för att de känner på sig de redan är på väg bort från mig.

Tog ett tips från Mr So och Mäster Micael om ett personlighetstest.

I am: INFP - The Idealist

You are creative with a great imagination, living in your own inner world. Open minded and accepting, you strive for harmony in your important relationships. It takes a long time for people to get to know you. You are hesistant to let people get close. But once you care for someone, you do everything you can to help them grow and develop.

In love, you tend to have high (and often unrealistic) standards. You are very senitive. You tend to have intense feelings.

At work, you need to do something that expresses your personal values. You would make an excellent writer, psychologist, or artist.

How you se yourself: Unselfish, empathetic, and spiritual.

When other people don't get you, they see you as: Unrealistic, naive, and weak.

Nu går det med turbofart, en släpvagn med kartonger har redan lämnat gården för magasinering och annonser ligger ute på möbler och andra gårdsprylar som jag inte kan behålla. Snacka om att det kommer att bli en total utrensning bland mina ägodelar, bara de grejer som har stor betydelse eller som jag i allra närmaste framtid verkligen vet att jag kommer att behöva blir kvar, allt annat ska bort. Så bor ni i närheten av Sundsvall så kan ni passa på att fynda i allehanda prylar från en hästgård.

Flytten har i sista stund fått en destination, min mors lägenhet i Luleå får agera mellanlandnings- och kraftsamlingsplats för några månader framåt. Damien blir kvar hos sin far, tyvärr så är det ca 50 mil mellan oss så jag kommer inte att få träffa honom så ofta, en vecka i månaden är vad som är planerat än så länge, usch vad jag kommer att sakna honom, min lilla skatt, men S tror att det blir bäst för honom så och jag kan nog hålla med om det även fast jag gärna vill att han ska följa med mig. Det blir jag, vovven och krabborna som om ett par veckor styr norrut för att slå sällskap med ena halvan av familjen, blir ganska skönt att komma min syster och hennes familj närmare oxå, vi har ju tappat så mycket och nu får vi chansen att ta igen lite av det. Tyvärr så hittades ingen stallplats till hästen som passade plånboken så hon letas nu nytt hem åt och det gäller även för geten.

Jag har gjort en helomvändning i mitt liv, de senaste två månaderna har jag kämpat som en galning och har märkt stora förändringar inom mig själv men jag har inte fått nån respons från omgivningen att jag gjort denna ändring. Den senaste veckan har jag dock blivit bombaderad med bevis på att det jag gör har stor effekt även på min omgivning, folk är gladare när jag pratar med dem och äntligen känner jag att det finns folk som förstår mig.

Mitt förhållande med min sons far har varit väldigt spännt sen vi separerade och vi har inte kunnat diskutera nånting angående Damien utan att gräla, nu är det helt annorlunda, vi kan diskutera fram lösningar utan att höja rösten minsta lilla även om vi har helt olika åsikter och vi kan prata med varann om allt möjligt som rör våra liv just nu som vänner. Vi har gått från att hacka på varann till att hjälpa varann istället.

Min syster och mor är inte längre som avlägsna släktingar som man pratar med en gång om året utan har återigen fått en säker plats i mitt vardagliga liv. Min mor och jag har nog pratat mer med varann den senaste månaden än vad vi gjort i hela mitt liv.

Min mentor och närmaste vän Annika fortsätter att ge mig tankeställare som pushar mig framåt och när jag tidigare ikväll pratade med henne i telefonen så insåg jag hur fantastiskt det är det jag gör, jag har äntligen lärt mig känna inre kärlek, den är överväldigande och börjar att bli smått smittsam.

Fröet som jag för ett par månader sen sådde har börjat gro och växa, nu ska jag sköta det och göda det noga så att det blir ett stort, vackert och kärleksfullt blommande träd som andra kan ta del av.

Att vara ensam har alltid varit svårt, jag har smitit undan och varit folkskygg emellanåt men har alltid varit beroende av att känna att nån finns hos mig på ett eller annat sätt, att nån bryr sig om mig och ger mig uppmärksamhet, när jag inte fått det så har jag känt enorm ensamhet, även när jag haft folk runt omkring mig. Ensamhet har varit ett stort problem för mig, gjort att jag kännt mig oerhört deprimerad och gjort att jag så fort nån visat att dem velat ha min närhet sugit mig fast i dem och nästan kvävt dem för att slippa känna ensamheten, många av de människor som jag botat min ensamhet med har inte alls varit bra för mig och mina problem har ökat istället för att minskat och ensamheten har inte alls försvunnit utan bara gömt sig tillfälligt vilket gjort att jag frekvent behövt byta ut dem på ett eller annat sätt, oftast med fler sår att läka.

Nu har jag lärt mig att ensamhet och att vara ensam inte alls går hand i hand. Jag har varit ensam genom en av de helger som är värst att vara ensam på, alla andra sitter och äter julmat och öppnar klappar tillsammans och har det så sällskapligt, och här sitter jag själv i mörkret och har ingen. För ett halvår sen hade detta varit total katastrof, jag var för nån vecka sen lite brydd över om jag skulle klara provet och trodde inte det skulle gå så bra men jag gick igenom det galant, jag tyckte tillochmed att det var underbart att vara ensam och bäst av allt jag kände inte nån gång av nån ensamhet, den är som bortblåst.

....och det med mig i den. Som det ser ut nu så kommer jag inte lyckas rädda mig ur min bostadskris, jag är helt tömd på eventuella lösningar och har snarare under den senaste månadens försök kommit närmare botten än toppen. Det stora problemet är dock inte att flytta, det är första gången jag verkligen trivs på ett ställe men det tror jag har att göra med min inre förändring snarare än gården i sig, det faktum att jag inte har nånstans att flytta till är det som ger lite problem, gjorde ett sista försök med att få lite hjälp från soc men där var det tvärnit, har man hamnat utanför systemet så finns det tydligen inga kryphål in tillbaka, om man inte är alkoholist eller knarkare vill säga. Det blir en tuff start på det nya året, år 2008 kommer att minnas som det kämpigaste året i mitt liv tror jag men av nån underlig anledning så är jag inte alls orolig över vad som väntar runt hörnet, visst mår jag väl inte toppen precis, det är ju helruttet och rent av jobbigt att ha hamnat här men jag har mig själv att skylla, jag hade inte kapaciteten att styra upp det i tid och sveptes med, känns lite grann som om jag står vid kanten av ett vattenfall och bara väntar på att tappa balansen och ramla ut för stupet, men trots detta så har jag dock ett mystiskt lugn inom mig, som om allting kommer att ordna sig till det bästa om jag bara klarar av att hålla mig kvar vid kanten av stupet, kraften att vända om och gå upp mot strömmen in till stranden igen finns där att få om jag bara håller ut ett tag till.

Den första julaftonen som jag är helt solo, för några dagar sen så trodde jag att det skulle bli jobbigt, att jag skulle känna mig deppad och övergiven. Jag har till min förvåning fått vara med om raka motsatsen, jag är jätteglad och nöjd med min dag, har tagit det lugnt och roat mig med dryga 7 timmar piratfilm, under tiden så har telefonen signalerat oavbrutet med små glada julhälsningar från både vänner och bekanta. Trots att jag sitter här ensam så är ensamheten i sig som bortblåst och jag har fått uppleva lite äkta julmagi. God jul på er och hoppas att även ni fått lite julmagi att värma era hjärtan med. Kram!

Detta blir en ny sorts julafton, en ensam julafton. Första gången jag "firar" den helt solo, så här dagen innan så känns det lustigt nog inte alls så jobbigt som tidigare trott. Började dagen med lite kvalitetstid med min son innan han åkte till sin far, sen har jag bara varit slö, tittat på film efter film och funderat lite på hur jag ska lösa mitt boendeproblem. Eftersom mitt sista försök till att inbringa tillräckligt med pengar till hyran misslyckades så har jag nu lite drygt två veckor på mig att hitta nytt boende, nåt som inte är det lättaste när man hamnat helt utanför systemet och inte kan få hjälp av nån myndighet eller liknande. Sverige må vara underbart och hjälpsamt på alla vis men det finns fallgropar och hål i det skyddande nätet som är ett rent helvete att ta sig ur om man nu råkar hamna där. Nu har jag tyvärr med lite hjälp av andra strulat ner mig i en sån grop och måste ta mig upp igen, det kommer att bli ett kämpigt år 2008 men jag är säker på att jag kommer att klara det, det kommer att bli sjukt jobbigt och jag kommer nog att känna mig hopplös flera gånger men av nån underlig anledning så känner jag för tillfället en styrka inombords som är enorm.

I may be down on the bottom now, but I sure gonna kick some as on my way up.

Jag har under hösten fått en ny vän, trodde jag i alla fall. Jag har varit ganska skeptiskt till nya bekantskaper det senaste halvåret och hållt dem ytliga men med L så kändes det så bra, jag tyckte att jag kunde lita på honom att vi hade saker gemensamt och kände att man kunde anförtro lite mer åt varann än bara ytligt småprat. Nu sitter jag och är väldigt förvirrad, jag har ingen aning vad som har hänt. Jag satt och chattade med honom tidigare ikväll, visserligen om ett ganska djupt ämne vilket emellanåt gjorde att jag inte riktigt visste vad jag skulle svara men ansåg själv inte att det jag svarade var nåt som skulle kunna vara negativt riktat mot honom, har aldrig nånsin gått till nåt angrepp mot honom, en gång så vet jag att han tog det som det men jag bad innerligt om ursäkt och fick uppfattningen av att han godtagit den, hursomhelst så gjorde han ett avbrott och jag passade på att gå ut i stallet, där blev jag kvar ett bra tag eftersom en av hästarna kom in halt från hagen och jag gärna ville få reda på varför. När jag kommer in så har dataskrället låst sig och jag ser att L har skickat nåt men kommer inte åt att se vad det står, under tiden som jag försöker få skitdatorn att fungera riktigt igen så får jag ett sms av L, där det står att jag tydligen sagt upp vänskapen. Har gjort flera försök till att få tag på honom för att få reda på vad jag sagt eller gjort som fått honom att skriva detta sms men utan framgång.