Metrobloggen

Man brukar väl normalt sett inte känna sig så himla snygg när man är inskriven på sjukhus. Men varje gång jag sätter på mig den här amningsrocken (eller vad ska vi kalla det för?) så känner jag mig riktigt stylish. Får en skön slackerkänsla när jag bär den, vilket passar alldeles utmärkt när man ska sitta och mysa med två gullungar i famnen. Gula ränder och puffärmar – så mycket roligare än de vanliga vita landstingssärkarna. Eller hur?

Ah, så blödig jag är. Jag försöker föreställa mig hur det skulle kännas att bli allvarligt sjuk och riskera att aldrig komma hem igen till familjen. Men klarar inte ens att fullfölja tanken. Herregud, jag ska ju vara glad! Och jag är det också, jätteglad och jätteledsen om vartannat. Rena känslokaoset.

Jag känner igen den här berg- och dalbanan sedan min förra förlossning och förstår att den till viss del orsakas av hormonpåslaget. Men nu är det starkare och mer långdraget. Kanske beror det på att jag haft dubbelt upp av allt, även hormoner? Och så spelar väl hela situationen in också. Det är som att jag slits mellan två familjer – den där hemma och den här på sjukhuset. Jag längtar så intensivt tills vi kan förena dessa världar!

Vår avdelning är ett undantag från den omgivande miljön här på sjukhuset, med alla små liv som sakta kämpar sig upp i vikt. Blir starkare. Och får åka hem, för det mesta, med sina lyckliga nyblivna föräldrar. Men så fort man öppnar dörrarna tränger sig sjukhusmiljön på. Det sitter sjukdom och död i de långa korridorernas väggar. Jag tycker inte om att vistas bland sjuka människor och det krävs ingen avancerad psykoanalys för att förstå varför. Jag är ju rädd för min egen dödlighet, förstås.

Nu är det lite bättre sedan kroppen börjat hitta sin forna form och kondition. Då blir det lättare att distansera sig. Men ändå påminns man. Varje gång jag tvingas gå förbi det där andaktsrummet för att köpa min mikromat på Pressbyrån vid huvudentrén. De tända ljusen och dödens närvaro. Hu. Men ni ser väl att jag är frisk! Jag har bara varit gravid och råkat föda lite för tidigt! Jag är mitt i livet och jättelycklig, vill jag förmedla till alla som passerar.

Inte heller på det egna rummet går det helt att tänka bort att jag är på ett sjukhus. På den avdelning där jag låg efter snittet hördes nattetid en kvinna ropa desperat på hjälp. "Hjälp mig! Hjälp mig! Hallååå!" Som om hon var i riktig nöd. Första gången gick jag ut i korridoren för att kolla att någon verkligen tog de där ropen på allvar. Men sjuksköterskorna gav mig bara ett par öronproppar att sova med. "Vi har haft det där problemet förut". "Det är gamla och förvirrade människor som ligger på våningen över", förklarade dom.

Men undra om det inte är snäppet värre i mitt nuvarande rum, med barnakuten bara en våning ner. När det blir tyst här hörs utdragna, klagande skrik från barn som har ont. Jag hör mitt eget barn i alla skriken. För det är ju så när man får egna barn, att barns lidande i allmänhet blir så mycket svårare att utstå.

Hoppas att läkarna kan göra dem friska de som skriker. Och att de får ett fint klistermärke med Bamse på med sig hem.

I dag är en stor dag. Det är dagen då båda barnens kurvor närmar sig födelsevikten igen efter nästan en veckas nedgång. Det är ju alltid så där i början, att de går ner i vikt den första tiden, men det blir ju extra nervöst när de är så små från början! "Överförväntan" sa vår fantastiska överläkare under ronden i morse (M vill döpa en av sönerna efter honom. Men jag tycker det är lite för svårt att uttala Yinghua.) En annan liten milstolpe i tvillingarnas små liv: Minstingen har blivit av med sin "fotboja"! Från och med i dag är vi alltså sladdlösa och övervakningsfria. Nu är det egentligen bara värmebädden som fortfarande kräver ström till våra små. Ett viktigt steg mot det stora målet – hemkomsten. Bra jobbat, killar!

Jag har ju varit lite snål med bilder på bloggen den senaste veckan. Det beror på att allt känns så skört och lite hemligt innanför dessa väggar. Men en liten smygtitt får väl grabbarna bjuda på. Minstingen (till höger) heter Edvin och den lite större (till vänster) Ruben. Jag kommer att kalla dem E och R här på bloggen, för ordningens skull.

Det är speciellt att återuppleva den här nyföddhetsperioden. Jag har glömt bort så mycket, trots att det ju bara var ett par år sedan sist. Det mesta handlar om sensationer. Hur en ammande bebis bajsblöja luktar, den sötaktiga doften från lilla huvudet och hur lent det känns att stryka sin kind mot bebishår. Det där pirret när barnet tar bröstet och alla känslor det framkallar. Så finns det ju saker som man inte alls vill återuppleva också. Som de där första dagarna när den vita bröstmjölken rinner till och ersätter den mer koncentrerade råmjölken. Känslan av att någon stoppat betongblock i mina tuttar och att de snart ska sprängas. I morse flög en dokusåpascen förbi i minnet när jag mödosamt tog mig till  "pumprummet", där mammorna tömmer sina bröst vid behov. Jag tror att det var från ett avsnitt i Big Brother, efter det att programmet helt spårat ur och de sökandes största ambition i livet handlade om att vika ut sina opererade kroppar i grabbtidningar. Deltagarna badar i en bubbelpool och en blonderad tjej med onaturliga läppar springer omkring naken på det hala klinkergolvet. Det märkliga är att trots att hon springer så rör sig inte hennes tuttar. De står liksom rakt ut, som om de vore stelopererade. Hon jagas av en manlig deltagare med en vattenspruta och halkar på golvet. Tuttarna rör sig fortfarande inte. Ungefär sådär skulle jag beskriva känslan. Jag är glad att det i mitt fall inte handlar om misslyckad plastkirurgi utan ett naturligt och(förhoppningsvis) snabbt övergående tillstånd.

Neonatalavdelningen på SÖS utgör sitt eget universum, som styrs utifrån klockans sekundvisare. Sekunderna tickar makligt och oupphörligt in dygnets alla timmar. Tick, tack, tick, tack, tick, tack. Sekunder blir minuter som blir till tvillingarnas liv utanför livmodern. "Och snart har de 48 i skostorlek", som en av sköterskorna påpekade.

Dygnet här delas in i tretimmarsperioder och kroppen anpassar sig därefter, blir ett med denna rytm. Amma, vila, amma, vila, amma vila (och längta, längta efter H och M) . Och samtidigt som jag ammar ska samma tvilling sondmatas. Ett tryck med mjölksprutan ger en milliliter. Vänta tills sekundvisaren gått runt ett varv, sedan en milliliter till och så vidare till 25 och 35 minuter gått och lika många millilitrar pumpats in i tvillingarnas matsmältningssystem.
Hjärtslagen hos alla barnen som ligger här ritar sina kurvor på monitorerna. Om och om igen. Ibland avbrutna av ett larm hos den överkänsliga apparaturen som påtalar att barnet gör ett kort andningsuppehåll eller rör på sig. Och så får jag inte glömma mig själv. Värktabletterna ska intas kl 00, 06, 12 och 18. "Och glöm inte det, för det behöver du", sa min barnmorska strängt innan jag skrevs ut från avdelning 63, där jag läkt ihop efter snittet.

Kontrasten är stor när man lämnar sjukhuset på "permis", som det heter. Den inrutade tillvaron här blir som en kokong, som ett slags limbo mellan livet i magen och det verkliga livet därute. Världen utanför, den är så stor och kall i jämförelse, inte bara  i ordets bokstavliga mening. Härinne är det varmt, inbäddat, kroppsligt och nära. Mammor och pappor hasar omkring i sina foppatofflor, eller blåa tossor (eller både och, som jag) och vita eller gulrandiga bomullssärkar som påbjuds när man har sina små späda barn hud mot hud. Kängurumetoden kallas det. Intimiteten får barnen att växa och bli starka snabbare än med vad all teknik i världen kan åstadkomma.

Jag hoppas att vi inte blir kvar allt för länge. Ett par veckor tror läkarna. Jag längtar så efter ett liv utan slangar, larm och värmesängar, där man kan få känna sig frisk och normal igen. Ett stökigare, mindre förutsägbart men samtidigt mer verkligt liv därhemma.

Jag vill börja med att tacka för alla värmande lyckönskningar inför vår förlossning. De hjälpte tydligen. Allt har gått jättebra!

Det blev alltså ett kejsarsnitt på Södersjukhuset i vecka 34 + 5. Ungefär så här gick det till:

Först kom en liten kille på 2 148 gram ut. Det var vår "stora" tvilling. Sedan kom en till på omkring 1 576 gram.  Den första tvillingens skrik var det vackraste jag hört sedan H första gången gav hals. Minstingen rörde sig men var tyst. Jag lyckades bara skymta de små när de plockats ut ur min buk (märkligt) och fördes raka vägen till barnrummet. Där stod en hel välkomstkommitté av barnläkare beredda, utrustade med något av den mest avancerade teknik som förlossningsvården kan erbjuda. Den stolta pappan följde med till barnrummet medan jag syddes ihop.

Jag var faktiskt aldrig särskilt orolig. Och efter ett tag kom överläkaren ut och gjorde tummen upp: "Friska och vitala båda två", var beskedet. De mådde bra!

Minstingen behövde lite hjälp att komma igång med andningen. Han har fått något som kallas "motandning", som gör att lungblåsornas utveckling påskyndas, och kortison, som har en liknande funktion. Han har också sondmatats eftersom han varit lite bräcklig.

Inget av detta var någon överraskning utan själva anledningen till att tvillingarna nu togs ut i förtid. Då blev jag mer förvånad över att se min lilla 1500-grammare söka sig fram till tutten i dag och attackera den med hela sin kraft. Att den lilla, lilla munnen kunde gapa så stort och de tunna, små skrynkliga fingrarna gripa så bestämt om bröstet övergår mitt förstånd. Även barnläkarna på neonatalavdelningen häpnade över att han var så försigkommen. "Väldigt ovanligt att en så liten suger så bra och länge", sa dom och samlades omkring mig för att beskåda detta mirakel. Vår son. Ja, ni kanske förstår. Jag är en väldigt, väldigt stolt mamma.

Så här lyder min förlossningsberättelse på torr läkarprosa:

09.18 Tvilling 1: Normal mängd klart fostervatten. Barnet ligger i fot-sätesbjudning med förgående fosterdel ovan bäckeningången och utförskaffas med lätthet. Skriker snabbt.
Vikt: 2148 Längd: 44 cm

09.20 Tvilling 2: Normal mängd klart fostervatten. Barnet ligger i huvudbjudning med förgående fosterdel ovan bäckeningången och utskaffas med lätthet. Mindre till storlek och lite tagen.
Vikt: 1 576 g Längd: 41 cm

Sista magbilden. Just nu mäter den 110 cm i omkrets.

Jaha. Då var den här graviditeten till sin ända. Först och främst: Detta är fantastiskt. Jag kommer att få träffa mina barn i morgon. Overkligt och fantastiskt. Vår minsting växer inte längre och det blir ohållbart att dra ut på det längre. Så det blir lite "halvplanerat" (barnmorskans ord) kejsarsnitt någon gång under fredagen.

Med detta sagt måste jag tillstå att den näst mest överväldigande känslan är: Gud, vad skönt det ska bli att, för att låna min sons sätt att uttrycka sig, ta farväl av alla krämpor.  Hejdå, värken i ben och händerna. Hejdå, förslitningarna i knän och höfter. Hejdå, foglossning och ryggsmärtor och hejdå aptitlöshet. Det ska bli så jäkla skönt att slippa vakna med en spya i munnen varje morgon (förlåt, förlåt, men det är ju sant).

Den som plötsligt och utan förvarning skulle bli höggravid med tvillingar skulle knappast stå ut med allt detta.  Men nu är toleranströskeln så totalt demolerad. Man har vant sig, gradvis. Men när jag fått beskedet om kejsarsnitt dagdrömmer jag om ryggmärgsbedövningen. Jag tyckte det var skitläskigt att få epiduralen med H men tanken på att domna bort, låta alla krämpor släppa sitt grepp om kroppen, tar ut nervositeten inför den där sprutan.

Men så vet jag ju – om tre år kommer jag att sakna de där små sparkarna och hickningarna i magen igen. Bli nostalgisk när jag tänker på alla förväntningar. Hur måna alla är om att man ska må bra, även om det nu inte är för min skull utan för bebisarnas i första hand. Och så kommer jag att sörja det faktum att detta var min sista graviditet.

Vi får se när mitt nästa inlägg dyker upp. Jag ska in till förlossningen redan i dag och träffa narkosläkaren. Någon exakt tid har vi inte fått på fredag. Jag vet inte heller hur länge vi blir kvar på neotatalavdelningen, men jag ska försöka publicera åtminstone några statusrader under den närmsta, omtumlande tiden.

Då var det dags för veckans ultraljud. I dag är det lite mer spännande än det brukar. Nu när jag gjort mina 34 första veckor som tvillinggravid är det egentligen fritt fram att plocka ut dem. Lungorna är mogna, men de är förmodligen ena magra och skrynkliga stackare. Så det bästa är förstås fortfarande att låta dem ligga till sig i några veckor till OM de är tillfreds med livet därinne.

Så, det finns två scenarier som jag ser det. Det ena är att ultraljudet visar att tvillingarna växer på som vanligt och att min kropp inte visar några tecken på att förbereda en förlossning. Då får jag gå ytterligare ett par, tre veckor, sedan planeras nog ett snitt. Det andra scenariot är att minstingen sackar efter sin brorsa och inte mår lika bra i magen längre. Då skulle jag tippa att det händer saker. Snart.

Jag tror mest på det första alternativet, eftersom det gått så bra hittills. Men man vet aldrig. Den som är nyfiken är välkommen att kika in lite senare i dag eller i morgon för the full story.

Om jag nu får min vilja igenom kommer en av tvillingarna att heta Ruben. Men så är det tydligen inte. När SCB i dag släpper sin namnstatistik för 2009 visar det sig tvärtom att Ruben är ett namn på frammarsch. 118 kärleksfulla föräldrar döpte sina små guldklimpar till Ruben 2009, vilket har gett namnet en skjuts upp till nummer 99 på 100 i topp-listan över killnamn. Lagom vanligt, tycker jag.

Vårt i just nu starkaste namnförslag för Rubens brorsa är betydligt vanligare. "Gustav" har halkat ner tre platser från 2008 och hamnade förra året på plats 20. Men med tanke på att vi vill stava med "f" så blir det lite lättare att identifiera honom bland andra med samma namn på klasslistan.

Det här att undvika allt för vanliga namn tycks ha blivit viktigare för föräldrar, enligt SCB, som noterar att det var en större spridning på namnen under förra året än tidigare. Fler väljer de lite ovanligare namnen eller att stava namnet på ett annorlunda sätt än vad som är brukligt. Men samtidigt väljer fler än tusen föräldrar varje år att döpa sina söner till namn som Lucas, Oscar och William, som alla hållit sig i den absoluta toppen på namnlistan under flera års tid. På flicktoppen har Alice för första gången intagit toppositionen och knuffat ner tidigare favoriten Maja till andraplatsen, följt av Ella och Emma.

Visste ni att tvillingföräldrar kan tjäna 4 500 kronor mer än föräldrar med bara ett barn på att dela på föräldraledigheten? Upp till 18 000 kronor kan vi plocka ut om vi är hemma exakt lika länge med barnen.

Ordet jämställdhetsbonus är nog de flesta bekanta med, men få tycks ha tagit reda på vad det verkligen handlar om. Det verkar krångligt och svårt. Så tänkte i alla fall jag när vi väntade vårt första barn. Nu i efterhand, när vi läst på lite, går det upp för oss att vi förlorat många tusen kronor på att inte fylla i den där blanketten. Och vi har inte ens delat lika. Det räcker med att den förälderna som tar ut minst dagar tar ut mer än de 60 dagar som inte går att byta bort.

Men nästa år ska vi baskemej vara med på tåget. Vi kommer inte att få ut något maxbelopp eftersom vi tänkt vara hemma samtidigt i fyra månader. Bonusen betalas bara ut om den ena förälderna jobbar när den andra är ledig. Men ett schysst bidrag till en liten resa för hela familjen framåt 2013 kan det ju bli om vi delar någorlunda lika. Det är säkert välbehövligt efter de år som kommer. Lite familjeterapi i form av bad och sol.

SÅ FUNKAR BONUSEN

    • Den förälder som är hemma flest dagar får bonus (som är en rabatt på den skatt du betalar när du jobbar) för de dagar han eller hon jobbar samtidigt som den andre vårdnadshavaren är ledig.
    • Bonusen ges för de 270 dagar som inte är knutna till en förälder och som går att överlåta. Man behöver alltså inte alls dela exakt lika på dagarna, även om det ger mest bonus.
    • Tvillingföräldrar får ut bonus för de ytterligare 90 dagar som de får vara lediga med sina barn. Maxersättning för tvillingföräldrar är 18000 kronor. Tänk på att man inte får någon bonus för de dagar som man är hemma båda två samtidigt.
    • Den som har en inkomst (studiemedel eller lön) på minst 6000 kronor per månad för full bonus, dvs 100 kronor per föräldraledig dag.
    • Ansökan måste skickas in senast den 1 mars året efter att bonusen tjänats in. Ansökan för bonusen för föräldradagar som tagits ut under 2010 ska alltså lämnas först året därpå, senast 1 mars 2011. Om föräldraledigheten fortsätter över årsskiftet ansöker man om bonus för 2011 senast 1 mars 2012. Försäkringskassan skickar automatiskt ut ansökningsblanketter i februari varje år till de som har rätt att söka bonusen.
    • Bonusen sätts in på ditt skattekonto i samband med slutskattebeskedet, tidigast midsommar samma år som ansökan skickats in.

ARTIKLAR OM JÄMSTÄLLDHETSBONUSEN

Fler pappor väljer att ta ledigt
Aldrig tidigare har så många föräldradagar tagits ut av pappor, skriver DN.
"Jämställdhetsbonusen är för krånglig"
Inte värt besväret, tycker Levinas föräldrar.

Läs mer om bonusen på Försäkringskassans hemsida.

Se här vilken fin teckning jag fick på posten. Alla förstår väl vilka barnen på bilden är – tvillingarna förstås! De ligger i en svart barnvagn. Konstnärinnan heter Vilja, är 7 år och bor i Alingsås. Hon är mitt gudbarn. Klart man blir lite stolt över henne! Jag gillar färgerna särskilt mycket, och mönstren på kläderna.

På Ateljé Gulsippan hittade jag de här byxoarna i plysch, med liknande mönster och färger, som jag tänker beställa.

Vilja har blivit lite krasslig och fått jätteont i armen efter influensasprutan så jag tänker lite extra på henne i dag.
Krya på dig Vilja och tack så mycket för den fina teckningen! Den ska hängas på en framträdande plats i tvillingarnas blivande barnkammare.

Så här ser tvillingarnas viktkurvor ut när vi gör vårt 20:nde (!) ultraljudsbesök. Men det är bara från vecka 25 som de kunnat mäta vikten. I början var det lite svajigt. Vid allra första viktkontrollen hade ettan, den minsta tvillingen, en tillväxthämning på minus 32 procent. Då var jag orolig. Läkaren sjukskrev mig omedelbart. Men nästa gång låg samma tvilling plötsligt på minus 18 procent. Då visste vi inte vad vi skulle tro.

Enligt barnmorskorna kan hoppet bero på att det är svårare att få korrekta siffror ju mindre fostret är eftersom felmarginalen blir så mycket större för varje liten millimeter. Men därefter dess har båda tvillingarnas siffror stabiliserat sig och nu börjar kurvorna se riktigt fina ut! Den största ligger mitt på genomsnittskurvan för en enling och den andra ligger någonstans mellan minus 25 och minus 27 procent – och tangerar den nedre gränsen för vad som anses vara "normalt".

En nyhet var däremot att den största tvillingen, som legat i samma position med huvudet ned under flera månader, plötsligt gjort ett lappkast. Nu ligger båda tvillingarna med huvudena uppåt. Vilket  får en eventuell vaginal förlossning att kännas än mer avlägsen.

Varje fas när ett barn utvecklas är ju fascinerande på något sätt. Men jag undrar om man inte har som roligast när meningarna börjar ta form i deras små munnar. Nu när H är en bit över två år ramlar det lustigheter huller om buller ur hans mun nonstop, hela dagarna. Det finns liksom ingen avstängningsknapp.

En av H:s språkliga små egenheter är att han ibland inte skiljer på föremål och personer. Har han ätit tårta och får för sig att byta aktivitet kan han säga "hejdå tårtan!", till exempel. Likadant om han har suttit och spelat på sitt leksakspiano. Plötsligt tröttnar han vill ägna sig åt något annat. "Hejdå musiken!", säger han då. Tja, varför inte, egentligen? Han vill väl meddela att nu så är jag klar med detta och tänker göra något annat i stället. Det fyller ju sin funktion, man brukar bara inte uttrycka sig just så.

Även bilar tycks vara levande varelser i H:s begreppsvärld. När jag försöker inpränta att han måste se sig för, "annars kan bilarna köra på dig", säger han stort patos i rösten "Bilen blir ledsen och slår sig. Bilen börjar gråta". Det är nästan så att man inte har hjärta att upplysa honom att det är the other way around, liksom.

En annan egenhet är att han talar om dagispersonalen i bestämd form. Dom heter inte Carina utan "Caninan" och inte Eva utan "Evan". Och häromdagen när jag hämtade på dagis fick jag veta att även jag har fått en ändelse. "Jennymamman är lite sjuk i dag" hade han meddelat personalen. (Bättre det i och för sig än "Mamma-apan" som var mitt namn under en period, vilket kunde bli lite pinsamt  till exempel i bankomatkön. En son som uppfordrande säger mamma-apan, mamma-apan, mamma-apan! med stegrande tonläge kan kännas lite besvärande. Det blir liksom dumt oavsett om man svarar på tilltalet eller inte).

Jag har förstått att barns kommentarer kan bli ännu dråpligare när de blir lite äldre. Ni som läser min blogg och som har småbarn har säkert massor av sådana skojigheter på lager. Kan ni inte dela med er av era favoritcitat i kommentarsfältet, så kan jag publicera dem på bloggen? Vore kul att läsa, tycker jag.

Först satte jag den på mitt högra lillfinger. Nu har förlovningsringen blivit för liten även där. Händerna är svullna och  värker när jag knyter min näve. Det ligger ju så mycket symbolik i den här lilla ringen så det hela känns lite jobbigt. Jag går hela tiden och känner efter den på fingret. Ska bli skönt att ta på sig den igen när bebisarna är födda.

H fick bestämma lördagens aktiviteter. Men han trodde nog att vi skulle åka till någon leksaksaffär för att kolla på futtiga små plastflygplan. Nej, nej, detta var ju så mycket bättre. Vi skulle ta bilen till Arlanda för att se de riktiga bjässarna lyfta upp i luften!

H snubblande av upphetsning på väg mot panoramavyn ut mot landningsbanorna. Men han tog ingen vidare notis om detta utan rusade, hals över huvud, vidare till fönstret samtidigt som han skrek: "STORA PLANAR, STORA PLANAR, STORA PLANAR"! Som om det gällde liv eller död. Det var en helt obetalbar upplevelse – även för mamma och pappa. Dessutom var det ju helt gratis.

I dag sträckte jag lite extra på ryggen när jag lämnade MVC vid Liljeholmstorget. Jag är ett sådant A-exemplar bland gravida kvinnor. Jag hade "otroligt bra" blodvärden, "verkligen bra" blodtryck och en mage som växer helt enligt kurvan. "Det måste ju kännas jättebra nu när förlossningen närmar sig, att allt ser så bra ut", sa barnmorskan, samtidigt som mitt självbelåtna leende blev allt större. Jag vet inte vad jag gjort rätt, nåt måste det ju vara? Jag har inte ens ätit särskilt bra den sista tiden, eftersom jag inte har någon aptit – mest flingor och mackor. Ändå känner jag mig lite som när jag gick i skolan och hade alla rätt på provet.

Mitt mål genom hela graviditeten har varit att bebisarna ska stanna i magen så länge som möjligt. Först nu (jag är i vecka 33) inser jag på allvar att de måste ju ut också. Förr eller senare. Och att detta kräver något slags motprestation av mig. 

Min största tvilling har parkerat sig föredömligt med huvudet nedåt, så jag har bara antagit att de kommer den vanliga vägen. Det är inget jag jublat över. Allt jag minns från min förra förlossning är ett inferno av smärta och oro för sonen, som gjorde en ömklig entré i den här världen – blå, mager och livlös.

Men jag har accepterat mitt öde och tappert profylaxandats, krysttränat, kolhydratladdat. Läst på. Det lär ju åtminstone bli sista gången, har jag tänkt.

Men så talade jag med en tvillingmamma på dagis. Hennes småttingar är ett år och hon har en tjej som är lika mycket äldre som H kommer att vara. Jag suger åt mig allt hon säger. Nu tyckte hon att jag var dum som inte valt kejsarsnitt. Valt? tänkte jag. Kan man välja? "Jag sa bara att jag tänker inte föda två barn den vanliga vägen. Aldrig i livet. De är snälla mot tvillingföräldrar", förklarade hon.

Jag avundas hennes tvärsäkerhet. För mig ersattes bara våndan inför en vaginal förlossning med en ännu värre beslutsångest. Tänk om jag accepterar att föda vaginalt och den andra tvillingen får syrebrist! Tänk om sjukvårdens uppfattning om att så långt det går undvika ett kirurgiskt ingrepp inte främst handlar om min och mina barns säkerhet utan om resurser? Borde jag inte kämpa lite då och kräva att de plockas ut på det absolut säkraste sättet. Eller – är kejsarsnitt verkligen säkrast för barnen?

Jag läste trådar på nätet om alternativens för- och nackdelar, diskuterade med andra mammor, malde mitt dilemma med min sambo varje kväll när vi gått och lagt oss. Jag kunde inte somna. Jag gjorde en plus- och minuslista (jag vet, jag har för mycket tid över).

Men så i går, på ultraljudet, lyftes hela denna börda från mina axlar i en handvändning. Det var en kvinnlig läkare som gjorde undersökningen. Hon var lite kärv och tystlåten. Sa inte mer än vad situationen krävde, men gav raka besked.

När jag lite försiktigt frågade fick jag veta att det det sannolikt inte blir fråga om någon vaginal förlossning. "Det kan jag inte tänka mig. Den minsta är för bräcklig".

Hon lämnade inget utrymme för mina egna funderingar. Lite snopet efter så mycket mental förberedelse. Sedan kände jag en stor lättnad. Inte bara för att jag förmodligen "slipper" en vanlig förlossning utan främst för att jag slipper känna att det ytterst är upp till mig att välja. Hur man än gör handlar ju en förlossning om liv och död. Och det finns inga garantier för någonting. Jag är inte typen som gillar sådana beslut.

Nu när jag lagt så mycket tid på detta hoppas jag att min ambitiösa plus- och minuslista åtminstone kan vara till nytta för någon annan. Fyll gärna på med fler aspekter eller med dina synpunkter!

Vaginal förlossning
+ ADRENALINKICKEN. Barnens andning får en skjuts av adrenalinkicken som blir vid en vaginal förlossning.
+ IMMUNFÖRSVARET. Får en boost när barnet utsätts för mammans bakterier under utdrivningsskedet.
+ AMNINGEN. Mjölkproduktionen hos mamman stimuleras.
+ SNABBARE ÅTERHÄMTNING. Går allt bra kan mamman vara på benen bara några timmar efter förlossningen.
– RISK FÖR SPRICKNINGAR. Det är en konst att kunna krysta ut ungarna lagom fort.
– SMÄRTA UNDER FÖRLOSSNINGEN. Trots en uppsjö av smärtlindringsmetoder går den aldrig helt att ta bort.

Planerat kejsarsnitt
+ SMÄRTFRITT. Åtminstone under själva ingreppet.
+ BÄTTRE KONTROLL. Mamman och pappan vet exakt när ingreppet ska göras och ungefär vad som kommer hända. Känns oftast lugnare än vaginala förlossningar.
+ MINDRE RISK FÖR SYREBRIST. Tvilling två utsätts inte för samma risker som vid vanlig förlossning.
– STRESSCHOCKEN. Barnets stressnivå höjs väldigt hastigt vid det plötsliga miljöombytet i stället för att byggas upp successivt som vid vaginal förlossning. Forskning tyder på att det kan få konsekvenser för barnet senare i livet.
– BLÖDNINGAR OCH BLODPROPPAR.
– RISK FÖR INFEKTIONER. Är en följd av alla kirurgiska ingrepp.
– SMÄRTA EFTER FÖRLOSSNINGEN. Smärtan finns kvar under 3–7 dygn.
– LÅNG ÅTERHÄMTNING. Läkningstiden för mamman beräknas till cirka två veckor. Men först efter en månad kan mamman röra sig normalt, bära och börja träna.

Längst till vänster: Omlottröja från Lundmyr of Sweden. De färgglada byxorna finns hos Ateljé Gulsippan, liksom de ekologiska sockarna till höger.

Tvillingar är ju som bekant ofta mindre än genomsnittet, även om de är fullgångna. Min minsting kommer förmodligen att drunkna även i de minsta bebisstorlekarna när han kommer ut. Om mina bebisar dessutom föds för tidigt kommer deras ömtåliga hy ställa extra höga krav på material och sömmar.

Tyvärr är de rätt svårt att hitta de så kallade prematurkläderna i riktigt små storlekar i butiker ute på stan. Räddningen finns i stället på nätet. Jag lyckades googla fram en hel del webbutiker som säljer fina prematurkläder från storlek 30 och uppåt för föräldrar i samma situation som jag själv.  Självklart bjuder jag på en Best of-lista. Fyll gärna i med fler tips i kommentarsfältet!

Pytteliten
RIKTIGT SMÅ STORLEKAR!
Har märkena Fixoni, Lundmyr of Sweden, Troll och Joha. Här finns storleker ner till 32. Hon som driver webbutiken är själv tvillingmamma och födde redan i vecka 23+5 (Hennes egen historia finns också att läsa på hemsidan.)

Eleraff.se
Kläder med olika djurmotiv, bl a från danska Ida T. Från storlek 40.

Lundmyr of Sweden
TRENDIGT!
Har storlekar från 40. Sötast är deras omlottbodys för de minsta med texter som "Pytteliten", "Busunge" och "Gullunge".

Tottelina.se
Babykläder från storlek 44.

Barnboden.se
Har ett stort utbud och åtta års erfarenhet av prematurkläder.

Ateljé Gulsippan
FAVORIT!
De färgstarka kläderna i ekologiskt material gör Gulsippan till min personliga favorit bland prematurbutikerna.

Finabarn.se
Ett begränsat antal prematurkläder i ljusa pasteller.

Babyheaven
Säljer Fixonis prematurkläder i storlekar från 32 cl.

La Redoute
BILLIGT!
Jag lyckades inte hitta något under strl 50, men det ska finnas från 45.

Me & My
Storlekar från 38 cl. Kolla särskilt in de mysiga velouroverallerna!

Pixiekids.se
Trendiga prematurkläder med färgstarka mönster från märket Duns.

STORLEKSGUIDE

Storlek         Längd          Vikt
38 cl.           35 - 41 cm       - 1,5 kg
44 cl.           41 - 47 cm    1,5 - 3 kg
50 cl.           47 - 53 cm    2,5 - 4 kg
56 cl.           53 - 59 cm    3,5 - 5 kg

KÄLLA: Me & My

20 månader efter sin död blev Gavin Bowen pappa till två välskapta tvillingflickor. Som gjort för en vacker slutscen i en romantisk film. Pappa död i cancer samtidigt som nytt liv föds i hans kvinna. Mamman, Kelly, använde de spermier som hennes man frusit in före cellgiftsbehandlignen, för att kunna bli pappa vid ett senare tillfälle. Tyvärr fick han inte uppleva det i det jordiska livet. Men det vore ju fint om han kan titta på de små miraklen från någon form av himmel.

Hur det står till med Gudrun Schymans taktkänsla återstår att se för dem som följer Let´s Dance. Men en sak är säker: hon är duktig på att alltid ha ett fuktat finger i luften och känna av vart vinden blåser. År 2010 är det uppenbarligen helt rätt att vara med i glammiga underhållningsprogram oavsett om man är politiker, svårmodig poet eller pretentiös skådespelare.

På 70-talet visade Schyman upp en helt annan sida i den kultförklarade förlossningsfilm som än i dag visas på föräldrakurser runt om i landet. Den är ett stycke helt oförglömlig feministisk socialrealism, i synnerhet partiet där Gudrun kissar på en potta – länge och väl – framför kameran. Ganska långt från Gudrun i rödfransig cha cha-klänning och högklackat får man väl säga.

Tyvärr går det tydligen inte att hitta filmen på Internet. Ganska mystiskt tycker jag, som trodde att ALLT går att hitta på nätet nuförtiden (än märkligare att den inte kommit ut på nätet blir det med tanke på att en kopia tydligen blivit stulen från en mödravårdcentral i Stockholm). Detta har fått rykten att florera om att den egentligen aldrig funnits utan är något slags myt. Men jag vet att den finns. Och kommer aldrig att glömma den.

Filmen följdes av en andäktig tystnad bland oss som fick se den på profylaxkursen för ett par år sedan. Till och med tjejen med pärlörhängen och Busnel-kavaj var tagen av situationen. "Vilken hjälte hon är" hördes folk säga efteråt. Från och med då förlorade allt Gudrun sagt och gjort under sin politiska karriär sin betydelse. Nu var hon något slags moderskapsgudinna som vi alla ville efterlikna.

Eftersom jag inte hittat filmen på Youtube och därför inte kan publicera den kan jag i korthet berätta att hon i filmen föder (eller förlåt "ANDAS FRAM" som det heter på profylaxspråk) sin pojke utan någon annan smärtlindring och utan att så mycket som ett stön eller grimas. Åminstone är det så jag minns den.

Detta skulle vara något slags positiv målbild för kursdeltagarna, som jag hade jag med mig när jag själv skulle föda förra gången. Jag ville också andas fram min bebis utan smärtlindring. Men lika fascinerad som jag var innan, lika fly förbannad var jag på Gudrun under och efter min förlossning. Det var för mig en fysisk omöjlighet att vara tyst. Och smärtan – den kunde man inte ens skönja i Gudruns stenansikte. Snacka om att känna sig besviken, liten och svag! Lurad!

Den enda slutsatsen jag kan dra i efterhand, när jag funderat på saken, är att filmen är manipulerad. Skriken och brölandet måste vara bortklippta. Någon gång måste även Gudrun ha vridit sig av smärta. Eller är Gudrun Schyman helt enkelt lite bättre kvinna än vi andra?

Att ligga och slappa en hel dag framför teven har aldrig varit min grej. Det här med att softa. Chilla, som det heter nu för tiden. Nä, jag vill att det jag gör har ett syfte. Det är väl Luther som sitter på axeln och ser sträng ut. Men det blir krock i huvudet nu när själva slappandet faktiskt HAR ett syfte: Att jag ska vara utvilad till förlossningen och – kanske framför allt – tiden som följer därefter. Att barnen ska stanna i magen så länge som möjligt. Att jag inte helt ska paja min kropp innan den här graviditeten är över.

Men min magkänsla säger mig att jag ska förbereda praktiska saker. Handla allt som behövs när tvillingarna kommer, sortera, göra rum för dem. Städa. Stryka gardiner (!), tvätta. Samtidigt ekar alla välvilliga råd i huvudet: Hyr en film (barnmorskorna), ligg på soffan och ät chokladpraliner (mamma), stanna i sängen hela dagen och se på teve (sambon). Visst, det skulle vara bättre för alla om jag struntade i att dammsuga och springa ärenden och ha krämpor och ork som en 90-åring lagom till sambon kommer hem från jobbet. Men jag kan. Inte. Låta. Bli.

Jag har försökt analysera mitt lätt tvångsmässiga beteende och kommit fram till att det är mitt sätt att känna något slags kontroll inför en okontrollerbar situation. Värkarna kan komma i natt, eller om en månad. Förlossningen kan bli vaginal, eller så blir det planerat snitt, akut snitt eller så kallat urakut snitt. Jag kan inte veta någonting om detta. Eller om barnen kommer att födas friska. Men jag kan åtminstone se till att vårt hem är redo för dem när de kommer. Nog för att det pågår en konstant nedstökningsprocess här hemma, det är ett sisyfosarbete (ni vet, han med stenen) att hålla ordning, men jag GÖR i alla fall något.

Bloggen hjälper mig också med den mentala förberedelsen, och profylaxandningen – två aktiviteter som inte tär på kroppen. Inte för att jag tyckte att andningen hjälpte så mycket när den verkliga smärtan tog över kroppen förra gången, utan just för det här att det är något man kan GÖRA och fokusera på för att mota bort känslan av totalt kaos. Andningen blev som en rytm som bringade något slags ordning i kroppen. Som en röd tråd att hålla i genom hela förloppet.

Men jag har i alla fall bestämt mig. I dag ska bli min slappardag. Med teve, kanske lite pepparkakor (i brist på chokladpraliner) och en god bok. Vi får se hur länge den planen nu håller.

En nybliven tvillingfamilj i Florida slipper problemet med gemensamma födelsedagar. Deras enäggspojkar föddes nämligen på varsin sida om årsskiftet – och är därmed dessutom födda i olika decennier! Marcello, som var först ut, föddes strax före midnatt den 31 december. Brorsan Stephano levererades strax efter tolvslaget. Killarna föddes tio veckor för tidigt, så mamman måste har varit i vecka 31 – ungefär som jag.

Nu kommer ju jag ju tack och lov inte att hamna i den här situationen, men jag undrar hur man gör med födelsedatumet? Kan mixtra lite med tiden så att de får samma födelsedatum och därmed får börja skolan samtidigt? Några minuter hit eller dit kan väl inte spela någon roll? Eller måste man leva med att den ena faktiskt blir ett år äldre på pappret?

Det där med födelsedagarna kan man ju för övrigt lösa på ett annat sätt, kom vi fram till under en av våra träffar på Södersjukhusets tvillingutbildning. Barnmorskorna tyckte att man ju kunde fira namnsdagarna med tårta och presenter och lägga mindre vikt vid den gemensamma födelsedagen.

Det är så man kan bli religiös.