Metrobloggen

Solen.... Den bryter sig in Överallt,vräker sig skoningslöst över mig, överallt- Tränger in i alla vrår, med hårt elakt ljus som avslöjar o belyser. Allt blir fult,fult o dammigt o lortigt,blekt o tärt. Den har inget av vinterns vänliga ljus- inget litet vekt flörtande, nej nu kommer den-

Come out,come out, where ever you are,where ever you are- som en envis glassbilssignal skär den genom mitt liv- som en skräckfilmsfigur som inte lämnar någon pardon.  Solens vårliga våldtäkt.  Falskheten- se på mig, så vacker ,så varm- lockar o drar, smyger bakom molnet o låter  isvindarna få fritt spelrum. 

Kall, vidrig,brutal Sol- bryter sig fram o bräcker stillheten , tvingar mig ut  i de falska léendenas land- Åh det är vår, åh så underbart- åh vad skönt att det blir varmt.  Nej-Nej-Nej-  Ta inte den vackra stillheten- ta inte min vinter- släpp inte ut Grillarna !

Alla har sin inställning till det sexuella. Man som kvinna.

För mig är det så att jag skulle kunna nämna att jag är intresserad av sex, ämnet i sig. Det som jag ser som naturligt, vackert, spännande, också kallat sensualism och erotik. Många är de som har samma intresse, men ämnet är lite tabubelagt, framför allt om man är känd med namn. Och med de  fördomar som finns är det inget konstigt.

Om vi tar bort sexakten en stund, så tycker jag om allt som berör omkring. Sinnenas uppfattning av olika saker. Fantasier, som är enbart mina. När jag ser, hör, känner något som rör vid mig lever jag ut det om så bara själsligt. Med en partner har man en stor del ihop, vanligen det sexuella samlivet, som ska sluta med orgasm. Mannen ska vara uthållig och kvinnan först få fyra orgasmer. Sedan förenas man in en gemensam total orgasm ...

Så ser inte jag det, det finns alla varianter. Man kan variera förspel, sexakten och efterspel, leka mer, använda leksaker, allt är öppet för vad vanligen två tycker.

Det förbjudna är ändå skönt tänka på ibland. Jag tillåter mig det. Om jag ser något sexigt i dagen. Om jag får en varm blick. Allt detta handlar om min känsla och ord som otrohet finns inte i min sfär om man inte lever ut det - sättet kan variera.

Men även på två får man en del eget sexliv, man känner sig bäst själv. Att tycka om se på skönhet, känna vårens värme hetta och njuta. ibland - kan det även bli ett tidigt förspel.

Man kan inte ett helt liv bara ha sin blick för en människa. Man kan inte dela allt. För mig är det viktigt att få leva ut mina "egna känslor". Bli upphetsad när jag känner det. Inget förbjudet. Gränser drar vi olika, men som jag skrev - det handlar inte om en partner man möter i hemligt syfte eller lögner. Bara möjligheten att som sexuell varelse och kropp, själ och allt därtill få njuta ...

Jag är man. Jag är kvinna. Jag är du.

För en tid sedan dog en förälder till en bekant till mig. Jag fick själv reda på nyligen, på omvägar.

Vi är inte jättenära vänner, men vi träffas då och då på en fika, en promenad eller lite festande. Helt naturligt att hon inte kontaktade mig för att berätta, men även helt naturligt för mig att höra av mig för att beklaga sorgen.

På modernt vis gjorde jag det via sms; inte för påträngande, men med tydligt budskap om att jag finns här om jag behövs. Det är svårt att veta hur man ska närma sig, och OM man ska närma sig.

Jag vet ju vilken sorg hon går igenom efter att själv ha förlorat en förälder i vuxen ålder. Men samtidigt är det inte vad man vill höra, ingenting nån säger är det man vill höra. Det vet jag ju...

Så jag väntar, avvaktar, hör av mig igen och visar att jag finns. Om hon vill. Om hon orkar. Om hon behöver mig.

WHO'S YOUR HERO?
 
One of those strange newspaper stories told of a 19-year-old woman who had been charged in Los Angeles with two counts of trespassing -- after sneaking into the home of actor Brad Pitt and trying on his clothes. I suppose we have different ways of adoring our heroes..
 
But who are our real heroes? I was given a little quiz recently. See how well you do: 
Name the five wealthiest people in the world.
Name five Olympic gold medalists.
Name the last five winners of your national beauty contest.
Name ten people who have won the Nobel or Pulitzer Prize.
Name the last half-dozen Academy Award winners for best actor and actress.
Name the last decade's national or world champions in your favorite sport.
 
These people, of course, are the best in their fields. But fame is fleeting and outstanding performance is too soon forgotten.
 
Now try another quiz:
 
List a few teachers who aided your journey through school.
Name three friends who have helped you through a difficult time.
Name five people who have taught you something worthwhile.
Think of a few people who have made you feel appreciated and special. Think of five people you enjoy spending time with.
Name half a dozen heroes whose stories have inspired you.
 
If you found the second quiz easier, it may be because those people who make a difference in our lives are not the ones with the best degrees or pedigrees, nor are they the most honored or acclaimed. The people who make a difference are those who care. They may never have seen a battle; never scored a winning goal; never been featured in a magazine. But they have been busy helping you to be the best you can be.
 
Let's remember and thank our real heroes. And don't be surprised if someone thanks you. 
Steve Goodier

Du vet

vita moln och sol

rosor

sommar

bara ben

skratt

Åren går lätt

problem ta sig igenom

man lever

ibland med känslan

överlever

kvar lämnas en

tomhet ofta

En saknad

som kom

men nu?

En Blå stjärna -ger mig min hjärna när jag har tråkigt- eller när den har tråkigt. Då hittar den på en blå stjärna för att ha något att göra - När den "har brist på intryck"-   Ja´a, så sa Ögonläkaren till mig nu sist när jag var på diabeteskollen. Förra gången (2 år sen) sa en annan ögonläkare att det var "en blödning i ögat" - när jag protesterade sa han att det fanns tusentals små blodkärl i ögonen- o det  kan jag väl tro på men varför ska de poppa stup i ett på mig då? Och enbart i Vänstra ögat?  

Så, den här gången sa jag det, att förra gången fick jag beskedet att det var en blödning ? Nej nej  nej-sa den här läkaren-"det är hjärnan" Hjärnan? ekade  jag- Ja, hjärnan har brist på intryck o skapar då ett eget intryck.  Det kan ju också låta troligt.

Men jag tror inte på det, inte hjärnan heller då med andra ord.  Sen ungefär 2001 har jag sett en Blå stjärna som blixtrar till i vänster öga- en bit ovanför, uppe till vänster, "i ögonvrån"- en klart lysande stjärna- Den kommer när jag är mycket trött,när jag har mycket ont, när jag rör mig på olika sätt med huvud-nacke. Ofta när jag blundar men även med öppna ögon, o aldrig har jag haft tråkigt just då.  

Jag har aldrig tråkigt. Och att min hjärna inte skulle ha något att göra? Nä,nä,nä,nääää- den går vi inte på här alls.  Hjärnan lider inte brist på intryck, snarare lider den brist på vila.

Den går knappt att stänga av,när  jag "släcker ljuset" o stänger av resten av kroppen, Då kickar den in , både med o utan stjärnor. På senaste tiden är det inte bara den blå stjärnan,små ljusblixtar bränns av då o då, som om någon tog foton på Långt avstånd- eller en kornblixt bortom skogen.   Stackars arma hjärna, har du Så tråkigt-utan att jag vet om det- 

Eller smygGillar du blått ? 0_o  "

Frågan som alltid ställts, kan man tävla i musik? Klart man kan, det har de gjort länge och inom olika genrer. Om det är värdiga vinnare eller ej får vi aldrig veta.

Omgång två ska gå lördag med nya låtar. Vi får möta Anna Maria Espinosa (okänt inom pop?), Hanna Lindblad (musikalartist), Andra Generationen & Dogge (frågan har väckts i veckan, är hip hop musik, vem vet), Andreas Johnson (gammal popräv i musik, minns han med Carola = fiasko), Kalle Moraeus & Orsa Spelemän (är det midsommar?), Highlights och MiSt (dansband?), Eric Saade (popgrabb?) och Pauline (artist med soul i blodet?).

Ett par titlar, "Underbart", "We can work it out (gammal Beatles väl?) och "Hippare hoppare". Titlar som man hoppar högt av?

På ett år görs mängder av svenska låtar och alla får framföra dem, även inlånade artister från utlandet. Och alltid får denna tävlingen fram de bästa låtarna av, ja av vad? Kan man inte bara hitta bra låtar, konstverk för festivalen blir ofta klavertramp.

Och om vi älskar en låt som vinner, kommer den bland de sista i den internationella utgåvan.

Sandviken är platsen för veckans drama. Leder gör samma som senast, utom kära Dolf.  

Nej, det var bättre förr? Lill-Babs, Alice Babs, Björn Skifs, Malta eller Abba, vem minns inte dessa godingar. Vi sitter där bänkade framför TV:n, runt 3 miljoner tittare. Alla tycker vi olika. Jag tror festivalen är som Clas-Göran Hedeström sjöng, "Det börjar likna kärlek banne mig", vi älskar och hatar det!

Jag tror den klara vinnaren denna omgången blir - Andreas Johnson. Plus en finalist till. Nej, Göteborg nästa, Malmö, Örebro (andra chansen) och Stockholm - le grand finale!

Historiken kring människan är intressant. Det finns fynd som gjort att vi kunnat skapa en bild av forntidsmänniskan.

Nära byn Ileret vid Turkanasjön i norra Kenya har en grupp förhistoriska människor efterlämnat över 30 fotavtryck och serier av fotspår i förstenad lera. Fotspåren är satta under en central period i männi­skans utveckling, under vilken männi­skosläktet, Homo, utvecklas och erövrar världen med sin uppresta gång.

Vilken Homo-art som satte fotspåren är omöjligt att med säkerhet säga. Enligt de amerikanska och brittiska forskare som står bakom fyndet är det förmodligen Homo ergaster eller Homo erectus, som är våra tidigaste förfäder, med kroppsstorlek och proportioner som den moderna människan.

Spåren är dolda i en åtta meter hög klippa uppbyggd av förstenade sediment­lager, som avlagrats då de lokala floderna år efter år svämmade över sina bräddar av smältvatten.

På lördag är det så dax igen. Melodifestivalkarusellen drar igång.

För mig har det alltid varit något jag velat se, även på den gamla (goda?) tiden då det räckte med en tävling för att hitta Sveriges bidrag.

Jag tittar gärna på tävlingarna i sällskap med vänner, efter en god middag och lite vin. Gör gärna lite fest av evenemanget. Och gärna alla veckorna!

Sen finns det dom som totalt bojkottar spektaklet. Som tycker att det var bättre förr. Som tycker att det är trams med 4 delfinaler. Men jag tror ändå att många av dom tittar på det ändå... i smyg... Det verkar i alla fall så på jobb när man pratar om det; dom som absolut inte tittar på det vet ändå det mesta om vad som hände...

Så, på lördag sitter jag där med min kära, kanske med några vänner, mätta och belåtna med ett glas vin framför mig och en skål med godis och lite chips. Och väntar på att få bli irriterad, glad, överraskad och besviken.

I en enda Melodifestivalsröra!

Du är inlåst i ett mörkt och kallt rum
I mitten av rummet står
den man som påstår älska dig.

Han står där och talar illa om dig
hur ful och dum du är.

Alla bekanta till dig har suttit utanför och väntat på dig länge
men de har gått iväg med tiden.
Det är ingen som hör er tala från rummet

Du vill slå händerna mot alla väggar för att bli hörd
men du är rädd...
fruktansvärt rädd för hans ilska.

Det är ändå ingen där utanför som hör dig
ingen kan se genom väggarna eller öppna dörren åt dig.
I hans hand finns nycklarna ut,
tillsammans med ilska, hot och skuld.

Jag älskar solen-
Näe, jag är inte sjuk- eller  bara lite, som vanligt. Det är den Här årstiden jag älskar solen. Jag har varit bortskämd med den under december o januari, liksom minusgraderna nere runt 8-10 o mer ändå .

NU har det varit gråväder i några dagar, o det Är grått, nu när snön har hunnit bli smutsig o plusgraderna börjar inkräkta på vinterglädjen. Har i flera dagar trott att det Är plus, men det har varit runt  två minus-  Det är 2,4 minus nu. Fast det ser ut som lite över noll med dis .Jätteskumt. Varmt är det med, mest inne. Ute känns det så där rys o frysruggigt o jag saknar kylan. 

Just nu ser det Deprimerande ut när jag ser ut, Trots snön. Den ser ut som att den är på väg bort o min glädje sjunker med den. Ner i brunslaskmarken . 

Tidningarna slaskar på med tulpaner o semlor- ok, jag tycker om tulpaner, väldigt mycket- men Inte NU ! !  Jag vill inte bli våldtagen av "vårlängtan" för jag längtar inte alls, jag vill gripa tag i allt som kan hålla mig kvar i Vintern.  Vik hädan VårFanatiker !

Vi klagar ofta på hur snabbt allt rullar på, hur stressigt och hektiskt våra liv blivit.

Men ändå kan man inte lämna huset utan mobilen, man måste hinna med att kolla både bloggar, facebook och mail flera gånger om dagen.
Om man ringer någon och personen inte går att nå blir man irriterad; varför har man en mobil om man inte svarar?!?!?!
Så hur det än är, så har vi svepts med i stressen och gjort den till en del av vår vardag.

Men hur gjorde vi förr? Hur höll vi kontakten med våra vänner innan facebook och mobiltelefon?
Hur lyssnade vi på musik när vi var utanför hemmet eller bilen innan i-pod?
Kanske var inte ärenden så akuta tidigare, eller så är det möjligheten till tillgänglighet som gör våra ärenden så mycket mer akuta nu.
Barnen som växer upp idag vet att dom ska komma hem från lekkompisen när mamma eller pappa skickar ett sms.
På min tid visste jag att jag skulle gå hem när gatubelysningen slocknade... Och det var nog mer pålitligt än mottagningen på mobilen idag...
 
Vi klarade oss då, vi klarar oss nu. Men vi har vant oss vid en viss standard och det är svårt att byta ner sig. Så antagligen får vi acceptera att det är som det är idag, och sluta gnälla över stressen, eller så får vi bestämma oss för att vi inte vill vara stressade, och stänga av vår tillgänglighet nån gång då och då. Är det viktigt, ringer dom igen!

Livets goda

Jag vill inte skriva om kärlek och svek

hellre om livet och ännu vår lek

För det finns sådant som får en att le

runt omkring vi bjuds på allt som är fritt att se

Om livet har skrivits av skalder från förr

men jag vill öppna ännu en dörr

mot livet därute som pågår just nu

ett leende bara och ett litet "hej du!"

Jag vet inte hur det är med er, men själv har jag lätt för att köpa nytt, men svårare för att göra mig av med gammalt. Bra att ha, man vet ju aldrig, osv... Men ibland kan man få ett ryck.

Själv rensade jag ur garderoben idag. Det började med att jag köpte en ny jacka, och med lite dåligt samvete insåg jag att jag redan hade rätt många halvgamla vinterjackor i garderoben. Men för att göra något gott bestämde jag mig för att rensa ut jackorna jag ändå inte använder och lämna dom till klädinsamling.

Och när jag väl satte igång hade jag några koftor jag inte använt på länge heller som också åkte med i säcken. Och sen var det några klänningar som är väldigt vackra, men som inte passar längre och förhoppningsvis inte kommer att passa igen heller... Iväg med dom! Och det var väl lika bra att kolla byrålådorna när jag ändå var igång? Jajamensan, där fanns några tröjor och ett par linnen som även dom kommer till bättre nytta hos nån annan.

Så nöjd jag kände mig efteråt!
Befriad, rensad, lättad.

Sen finns det annat som behöver rensas ut, men det är ofta tyngre än en garderob, men lika behövligt och lika befriande efteråt. Det tar vi en annan gång.
 

Jag har tidigare i mitt liv sårat och gjort illa människor, människor som betytt mycket för mig, och som jag har betytt lika mycket för.

Ibland har jag gjort det av ilska, ibland för att få fram en reaktion, ibland bara för att jag inte tänkt mig för.
Men oavsett vilket har jag valt att göra det, mot bättre vetande.
Jag skulle själv aldrig vilja bli utsatt för det jag utsatt andra för, och tanken på det gör väldigt ont i mig.
Att jag medvetet sårat och gjort älskade människor så illa, och då struntat i konsekvenserna.

Det är länge sen nu, men tankarna och vetskapen om vad jag gjort kommer att följa mig livet ut. Det går sällan en dag utan att jag på ett eller annat sätt tänker på vad jag har gjort. Människorna jag sårat finns inte kvar i mitt liv, jo, kanske någon.

Jag har lovat mig själv att aldrig mer göra någon så illa, och jag känner mig säker på att jag blivit en bättre människa och fattar rätt beslut och väljer det rätta i mitt fortsatta liv.

Ensamhet kan komma i många olika former, ensam i en fråga eller beslut. Ensamhet i att inte känna sig behövd längre. Eller ensamhet i en tvåsamhet.

Ensam är ett starkt ord men behöver inte betyda ett negativt ord.

Av ensamhet blir man stark, man får tid att fundera på vad som är viktigt för just mig. Även att bli lämnad av en livspartner kan betyda mycket positivt för en människa. Man ser saker på sitt sätt igen, många blommar upp efter ett tag, när smärtan lagt sig. Man kommer på att smärtan inte kommer från ensamheten utan en dröm som gick förbi.

Har ni tänkt på hur lite det kan behövas för att uppnå en stor förändring?

Både en medveten förändring från din egen sida, och en omedveten förändring som "bara drabbar" dig.

Det kan vara frågan om en sekunds skillnad mellan liv och död, eller något trevligare som att man går ut från dörren lite senare än vad man tänkt sig, och träffar på en vän som bjuder på en kopp kaffe.

Stort som smått, allt kan ha betydelse beroende på var du är i livet. Ett plus på en sticka betyder ett nytt liv, den största förändring man kan tänka sig?

Ett besked från en eventuell arbetsgivare kan ge en enorm förändring i ditt liv. Att en extra gång säga att "jag älskar dig" till din kära kan ge henne/honom ett leende som räcker dagen ut.

Så lite kan förändra så mycket.

"-Jag minns min gröna dal-
 
-men det gör jag inte. Inte så mycket. Härom  natten tänkte jag på stunder livet som fastnat i minnet o känns lyckliga- Det är "Frusna ögonblick". 

Jag går inte ut med en sång på läpparna när det är 25 grader varmt o strålande sol.  Jag går ut när snön ligger vit o orörd - när rimfrosten klär naturen i miljarder o åter miljarder av isdiamanter- När det är så vackert att "snön bränner ögonen" o hjärtat sjunger o tårarna rinner av både kyla o lycka av att känna mig så Levande.

   När jag stod med såriga fötter i snön för att kunna minnas det en kvav natt i augusti-  När jag gick hem med "kavaljer" från Parken o vi kysstes i yrande snöoväder under en gatlykta, som en gammal film. 

Snön som smälte på hans mörka ögonfransar o min mascara som rann. När jag vaknar o utan att ens ha öppnat ögonen känner på lukten att det  har snöat medan jag sov. När jag stod  o skulle gå över Storgatan en dag i december o det var över tjugo grader kallt, det var en så egendomlig isdimma o solen syntes som i ett mjölkigt glas straxt ovanför hustaken .  Hemfärd en nyårsnatt på packad snöväg genom skogen, den slingrande vägen som ett vitt stråk o den svarta stjärnhimmelen följde stråket mellan de mörka trädtopparna. 

Känna den första frosten krasa i en vattenpöl, känna det första höstbettet  luften, höra den totala tystnaden en iskall natt- hur hela världen är dämpad o stillsam  o jag är så liten så liten inför all denna vidunderliga Skönhet . Jag står o ser, ser o ser  o tar in  allt med alla mina  sinnen o gömmer alla intrycken i mitt Levande Lyckohörn - 

De är så få, de där ögonblicken, jag behöver ta vara på dem så  jag aldrig glömmer dem. 

Jag minns min Vita Dal. "walkin´in my winter wonderland" 

Det finns en fara att vandra och att aldrig hitta vägen, men något vackert med att aldrig hitta den ändå.

Alltid på språng, alltid undrande om det finns något bättre bakom nästa krön. Jag är en sökare och rastlös av min natur, men ibland behöver jag stanna upp och se vad jag har framför mig och jämte mig.

Vad är viktigt? De sista åren har jag funderat mycket på relationer, vad är en god relation och vad är en dålig?

Är det så att jag inte träffat rätt? eller är det så att jag aldrig nöjer mig? Kanske är jag bara rädd för att binda mig och få krav, kanske blir kärleken inte bättre än det jag har haft?

I så fall väljer jag att vandra vägen ensam, ensam är stark! Stark men ensam, ensam i min ensamhet, inte i en tvåsamhet..