Metrobloggen

Farsan hade förolämpat mig. Kommenterat att han tyckte att jag såg ut som en hora i min nyinköpta ..Rica blus.. av pärlemorsvit spets..

Jag kände mig varm där jag stod. Vreden som hans ord väckt, fick varenda liten centimeter av min kropp att bränna. Små, fina svettdroppar bröt ut bak i min nacke. Blusen klibbade emot min hud. Jag grep tag i den, och slet den av mig.. så att jag stod där iklädd endast mina mest sönderslitna jeans och BH.

Jag stirrade ner på den tunna, ömtåliga blusen i min hand.. Knöt fingrarna om den, och slängde den sedan ifrån mig. I mina tankar kunde jag höra Farsans röst, "Du ser ut som en riktig hora i den där saken." Hora. Hora. Hora. Jag mässade ordet för mig själv, gisslade mig med det. Vreden blev bara värre.

Jag snurrade runt och sparkade till närmaste föremål. Den vita trädörren till mitt rum skakade och jämrade sig.

Tunga steg hördes ifrån den bortre delen av lägenheten. Sekunder senare så slogs dörren till mitt rum upp, och Farsan tornade upp sig i öppningen. Hans skugga föll över mitt ansikte. Mörk. Hotfull.

"Vad fan håller du på med?" väste han, blottandes trasiga, gula tänder.

"Jag sparkar sönder dörren till mitt rum," svarade jag kallt. "Men vad jag egentligen skulle vilja göra.. är att sparka in huvudet på dig!"

Farsan bara stirrade på mig. Sedan började hans ögon långsamt att fyllas med en skrämmande vrede. Och hat. Starkt, rent hat. Det var en exakt reflektion av vad som fanns i mina egna ögon.

"Jag är så trött på att bli hånad och förolämpad av dig varenda dag," fortsatte jag. "Riktigt jävla trött!"

"Jaha.." sa han, och ett elakt leende förvred hans ansikte. "Det var ju synd för dig.. för jag bryr mig inte ett jävla skit om hur du känner dig." Paus. "Fattar du det, din jävla hynda?"

Han tog ett steg emot mig, och jag borde ha tagit ett steg tillbaka. Hållt avstådet emellan oss. Men det gjorde jag inte. Därför jag visste att Farsan skulle se det som svaghet ifrån min sida, och det nöjet tänkte jag inte ge honom.

Det äckliga leendet försvann, och Farsans ansikte hårdnade. En skugga passerade igenom hans ögon.. och jag visste vad som skulle hända. Jag visste. Och min kropp reagerade instinktivt på det - jag spände mig. Väntade.

Han slog mig. Hårt. Nonchalant, som om han vispade till en fluga.

Jag snubblade bakåt. Grep tag i bokhyllan. Bröt mitt fall. Stod där, mitt ansikte lutat emot det svala träet. Mina fingrar grep så hårt om kanten att mina knogar vitnade. Jag slöt ögonen. Andades in. Sedan lät jag min högra hand falla ner till min sida..

Jag snurrade runt, och min delikata näve svepte genom luften. Jag träffade Farsan perfekt tvärs över käken. Smärtan av slaget sved igenom armen.

Han tappade balansen, snubblade bakåt, ut i hallen... Och endast den bärande pelaren därute, hindrade honom från att ramla. Hans ögon var vidgade av chock, och tvivel över vad jag just hade gjort.

"Om du någonsin slår mig sådär igen.. så kommer jag att döda dig," sa jag, och min röst var endast ett lågt ..hotfullt.. morrande. "Det är ett jävla löfte. Fattar DU det?!"

Farsan rätade på sig där han stod, försökte återfå lite värdighet. Men han sa inget.

Jag gav honom en kall blick, och spottade sedan i hans rikning. Blod stänkte ner det blanka hallgolvet..

Farsan tog ett skarpt andetag, som om han tänkte säga något. Men jag vände honom ryggen., och stängde dörren bakom mig. Låset klickade igen. Jag lutade mig emot dörren. Hörde Farsan gå. Rörde försiktigt vid mina läppar, och mina fingrar kom av kladdiga med blod. Jag slöt ögonen.

Ibland blir jag så trött på att leva.

De flesta av er, mina kära bloggvänner.. trodde säkert att ni aldrig skulle få se mig här igen. Att jag hade slutat skriva. Helt.

Men de här få raderna som jag skriver nu, så vill jag bevisa att ni hade fel.

Ja, jag har varit borta under en väldigt lång tid. Nästan ett halvår, faktiskt. Men, nu är jag tillbaka.. Jag hoppas att ni har saknat mig.

Jag red på en vild ..svart.. hingst. Vid min sida, ridandes en chokladfärgad märr, fanns Matthew King ifrån den intrigfyllda ..och extremt löjliga.. brittiska Tv-såpan Emmerdale.

Tillsammans ledde vi en liten grupp av legionärer, igenom den italienska landsbygden. Något som borde ha varit en mäktig, färgsprakade fest för ögat. Men det var det inte. Istället, så såg hela landskapet ut som en oljemålning vars färger var döende. Sädesfälten som normalt hade en varm, gyllende färg ..var bleka och torra.. Sjuka. Och olivträden var mörka. Deras stammar förvridna, som om de befann sig i smärta. Ovanför allt, tornade en hotfull himmel upp sig - täckt av tjocka, mörka moln, som tycktes kväva solens milda ljus.

Det var ett skrämmande, oroligt landskap.

Jag slet blicken ifrån det, för att se på Matthew istället. Han hade ett starkt ansikte - raka, allvarliga linjer ..höga kindben.. och fylliga läppar, som endast en riktigt galen kvinna, skulle neka en kyss ifrån. Hans hår hade en rik, mörkbrun färg. Så mörk att den nästan var svart. Ögonen var smaragdgröna - gnistrandes av en farlig, beräknande intelligens och ren hänsynslöshet.

Han satt rakt i sin sadel. Bärandes sin skräddarsydda uniform med stolthet. Den var helt svart, med undantag för de små silverbroderierna på ärmarna. Han var stilig på ett sätt som tog andan ur en. Men det var en kall, arrogant sorts skönhet.

Plötsligt så vände han sig emot mig, mötte min blick. Och ett lekfullt, och lite elakt leende krökte hans läppar. "Enjoying the view, are you?" Hans röst var behaglig, len. Passande till hans välpolerade yta.

"You know damn well that I do," sa jag torrt.

Han gav mig ett riktigt, pojkaktigt leende då. Det mjukade upp dragen i hans ansikte. Och avslöjade små ..fina.. skrattrynkor vid hans ögon. Det bevisade att under den korrupta, svinaktiga fasade.. så fanns det fortfarnde ett hjärta.

Han blinkade åt mig, för att sedan gräva in hälarna i sidan på sin häst. Den frustade till, och någonting vilt fyllde dess mörka Bette Davis ögon - fick dem att visa för mycket vita. Sedan.. så satte den av över fältet. Jag tvingade min häst att följa efter.

Vi galopperade igenom det öppna landskapet, lämnandes gruppen av soldater bakom oss. När vi nådde krönet på en liten kulle, så ryckte Matthew plötsligt i sina tyglar. Häftigt. Tvingandes sin häst att stanna tvärt. Jag gjorde detsamma, och öppnade min mun för att fråga honom varför han stannat. Men orden hann aldrig lämna mina läppar, därför jag såg det - nedanför oss, där kullen slutade.. bredde en enorm kyrkogård ut sig.

"Jesus Mary and Joseph," sa jag.

Matthew skrattade. "Yeah, you can say that."

Marken var bränd. Svart, som om en våldsam brand hade svept fram.. och slukat allting. Det enda levande som växte där var små vallmoblommor, som stod utspridda ibland de trasiga gravstenarna. Deras kronblad hade en ovanligt djup, röd färg. Det var som växterna hade druckit av blodet ifrån kropparna som låg begravda under dem.

Vi red ner för kullen, och stannade precis där det torra gräset slutade ..och den brända marken tog vid. Soldaterna som vi hade lämnat, var plötsligt med oss igen. Jag kunde känna deras närvaro bakom mig. Spänd. Nervös.

"Nobody steps on any of the fucking graves," sa jag, och min röst bar igenom den stilla kvällen. Sedan satt jag av min häst, tog tyglarna i ena handen.. och korsade gränsen emellan det land som tillhörde de levande, och det som tillhörde till de döda.

En stark känsla av obehag kröp över mig, fick min puls att slå snabbare. Jag kunde känna dem - själarna till de tusentals människor som låg i marken under oss. De hade ingen frid. Och de var arga. Väldigt, väldigt arga..

Jag stannade.

Matthew rörde vid arm. Försiktigt. "What’s wrong?"

Jag svalde, och vände mig halvt om för att se på honom. "They are coming."

I samma ögonblick utbröt kaos ibland soldaterna, då själar började att manifestera sig ibland dem. Till en början så såg de ut som tunna, silverfärgade moln av gas, som steg upp ifrån marken. Sedan.. långsamt, så började de att anta mänsklig form.

En ung soldat skrek, snubblade bakåt, och föll. Ovanpå honom satt en ung kvinna klädd i en kort ..guldfärgad.. silkesklänning. Hon hade en liten, kurvig kropp. Mjuk. Åtråvärd. Hennes hud var så blek, nästan vit.. som om hur var skuren ur ren marmor. Långt, ljusblont hår föll i vågor över hennes axlar.

Hon lutade sig ner emot mannen som hon fångat under sig, och slickade honom i ansiktet. En långsam, utdragen rörelse.. som om hon smakade på honom. Han gav ifrån sig ett ynkligt läte.

Jag tog släppte mina tyglar, och tog ett steg emot dem. Hon vände sig emot mig, såg på mig med bleka ..grå.. ögon. Jag fortsatte att gå framåt, samtidigt som jag förde min hand ovanför mitt huvud. Långsamt.Mina fingrar slöt sig om fästet till ett kort svärd, som jag bar på min rygg. Jag drog det i en smidig rörelse.

Kvinnan såg ifrån mig till vapnet, och ett lågt morrade kom över hennes läppar. Jag sparkade henne i ansiktet.

Hon rullade iväg i ett blurr av vitt. Jag följde efter, klivandes över den unge soldaten, som fortfarande låg kvar på marken. För rädd för att röra sig.

Hon försökte att krypa bort ifrån mig, men jag tog tag i hennes hår och drog upp henne på fötter. Omfamnade henne, så att hon stod med sin baksida pressad emot min framsida. Hon lutade huvudet bakåt, så att hon kunde se på mig. Vi stirrade på varandra i ett ömtåligt ögonblick. Sedan.. sedan körde jag svärdet igenom henne. Precis vid nyckelbenet. Hon suckade, och upplöstes i ett moln av aska.

Jag lät svärdet glida tillbaka i sitt fodral på min rygg, och gjorde en liten rörelse för att vända mig om ..och ansluta mig till de andra. Det var då som jag såg det - jag stod med ena foten ovanpå en gammal, omärkt grav ..som var delvis gömd under döda löv.. Ironiskt, eller hur?

Jag visste vad som skulle hända, innan det hände: en hand for upp ur marken, precis som i en klassisk skräckfilm. Jag snubblade bakåt, men jag var inte snabb nog. Och den slöt sig omkring min vrist.

"Matthew!" Jag skrek hans namn, och min rädsla skar genom luften som ett rakblad. Sedan försvann marken under mina fötter, och jag föll.

Jag landade på på mage, och luften slogs ur mig. Samtidigt kände jag hur en andra hand grep tag lite högre upp på mitt andra ben. Vassa naglar grävde sig igenom mina svarta läderbyxor, rispade min hud.. Drog mig bakåt.

Mina fingrar famlade desperat över den torra marken, försökte hitta något att hålla fast i. Och rösten i mitt huvud skrek åt mig att vakna. Men jag kunde inte.

Jag var halvägs nere i graven, när jag hörde någon skrika mitt namn och ljudet av springande fotsteg. Jag såg upp i tid för att se Matthew kasta sig själv emot mig.

Han gled över marken, och jag sträckte mig efter honom. Hans hand slöt sig omkring min. Stark. Trygg. Vi stirrade på varandra. Sedan, plötsligt.. så uppstod en explosion av vitt ljus ifrån våra sammanflätade händer. Han skrek, och jag ekade honom med ett eget.

Sen vaknade jag. Bara sådär. Flämtandes, och med fingrarna i ett krampaktigt grepp om kanten på min madrass..

Jag låg utsträckt ovanpå sängen och lyssnade till signalerna ifrån min mobil ..som färdades genom den mörka, varma sommarkvällen.. Bort emot Amerika.

Han svarade på den 5:e signalen. "Hello?" Hans röst var hes. Rökig, som om han befann sig någonstans emellan sömn och medvetande.

"Hello Nathan," sa jag.

"Baby Doll!" sa han. "God I’m glad to hear your voice. It’s been too long, much too long, since we last spoke."

"I know," sa jag, och log. Ett sorgset, medhållande leende. "How are you?"

"Tired. So very fucking tired." Han suckade. "This job is really wearing me out. So therefore.." Ett skarpt andetag, "Therefore, I have decided to quit at the end of the week."

"Quit?" upprepade jag. "Do you mean that you’re going to quit the project that you’re doing now, or quit as in quit it all, for good?"

"I mean quit as in quit it all, for good."

"Oh.."

"I feel that it’s time for a change."

Jag sa inget.

Jag har alltid varit för att man ska följa sin inre röst. Göra det som man vill göra. Ändå, så tyckte jag att Nathan var bra galen som tänkte sluta på sitt jobb i tider som dessa. Men det var hans beslut.

"So, how are you my beautiful?" frågade han.

"Angry."

Han skrattade lågt, som om han borde ha förutsett mitt svar.

"A couple of weeks ago.. I heard from an old friend of mine, that I hadn’t spoken to in quite a while," berättade jag. "And.. he told me that he’s getting married at the end of the summer."

"You’re angry ’cause a friend of yours is getting married?"

"Yes," sa jag. "I am."

"Why?"

"For two reasons," sa jag. "First, hearing about the big changes in all of my friends lives, always reminds me of the fact that I’m oh so far behind." Mina ord dröp av bitterhet. "And I will continue to be so, until I find a way to escape this.. this prison that my Father’s locked me into, to prevent me from spreading my wings. From living." Paus. "And the second reason to why I’m angry about the marriage.. is because I don’t think he’ll manage to be faithful to her."

Nyfikenhet i hans röst, "And why is that?"

"Because he is a fucking player!" sa jag, som om det var uppenbart. "He’s had so many women that I wouldn’t be surprise if you’d find a picture of him in the dictionary, next to the word "Casanova.""

Nathan skrattade.

"His whole life, he’s pissed on the white picket fence and all that it stands for," fortsatte jag. "And now.. now he’s gone and done a god damn U-turn."

"Maybe he’s changed."

Ett föraktfullt, litet leende krökte mina läppar. "Most people don’t change."

"You sound just like House," sa han.

Jag ryckte på axlarna. "I guess that we are quite alike, him and me. Especially when it comes to how we see life, and people."

"Oh Baby Doll, the two of you are very much alike," sa han, och jag kunde höra ljudet av ett leende i hans röst. "Lone wolves. Cynical, brutally honest and fucking self-destructive."

"Don’t forget sardonic, passionate and rebellious," sa jag. "Oh, and that we are almost always right about things." 

"That too."

Vi var båda tysta för en stund ..Lyssnandes till det där oföränderliga bruset på linjen, som blandade sig med ljuden av våra andetag.. Undvikandes det avslut på smatalet som vi båda kände att vi hade kommit fram till.

Jag öppnade munnen först, "I’ve got to go now."

"Don’t," sa han. "Please."

"I’ve got to," sa jag. "It’s late, and I’ve got a busy day ahead." "What are you going to do?" frågade han, och höll kvar mig på linjen ännu lite längre.

"I’m going with my Father to the hospital," sa jag.

"You aren’t planing to unplugg anything, are you?" frågade han.

"What?" sa jag, och blinkade.

"I can see it infront of me.." sa han, och hans röst var inte mer än en viskning, "Your Father lying helpless in one of those hospital beds.. while you are disconnecting all the machines that are keeping him alive."

"Do you believe that I could do something like that?"

Han skattade, som om han tyckte att jag var naiv som frågade. "You bought a gun." Paus. "Don’t you think that that’s answer enough?"

Jag sa inget. För jag visste vad jag skulle säga.

För ca 4 år sedan, när jag var 18, så köpte jag ett riktigt skjutvapen. En Smith and Wesson 9mm. För att vara exakt. Anledningen.. anledningen var att jag ville ha något som kunde skydda mig emot min Far. Något som skulle ge mig överhanden emot honom.

Men, under de månader som jag hade den där pistolen.. så jag lekte också med tanken.. tanken på att mörda honom. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte gjorde det, att jag inte var frestad..

Bevisar det verkligen att jag är kapabel göra det? Mörda min Far?

Nathan verkade tycka det.

"Patricia.. Baby Doll," sa han, och bröt den laddade tystnaden som uppstått. "You’ve got fucking ice water in your veins. And I don’t believe, I know, that you can do a lot of great evil." Paus. "And you know that, too. Somewhere, deep in your heart you know that."

Efter det blev det tyst på linjen. Mitt batteri var slut.

Igår i SVT 1, så visades den första delen av fyra, i filmatiseringen av Leo Tolstojs romanklassiker - Krig och Fred.

Jag kan bara beskriva den som mästerlig. Och vacker. 

För er som missade som missade det hela.. så sänds reprisen i SVT 24 på Söndag.

(Jag hittade tyvär ingen lämplig video med trailern. Så ni får nöja er med den här lilla musikvideon, med scener ifrån filmen. Enjoy.)

Klockan 07.13. Jag vaknade till ljudet av att den tunna, vita, trädörren till mitt rum öppnades. Våldsamt. Sedan, så hörde jag min Mammas röst, "Var är nyckeln?" Hon lät irriterad.

Jag satte mig upp, blinkades emot det ljus som strömmade in ifrån hallen, dräpandes de tjocka skuggorna som omgav mig. "Vilken nyckel?"

"Den till soprummet."

"I min väska," sa jag, och min röst var sluddrig. Full av sömn. "Vänta, så ska jag hämta den."

Jag befriade långsamt mig själv ifrån de ceruleanblå silkesaktiga lakanen ..och kröp över madrassen.. emot fotänden av sängen. När jag kom dit, så såg jag Mamma.. i full färd med att söka igenom min väska. Tydligen så ansåg hon sig inte ha tid att vänta .. i de ynkliga sekunder.. som jag behövde för att ta mig ner ifrån sängen.

Saker som tidigare legat i min väska, låg nu utspridda i en enda röra över den moccafärgade nylonmattan ..som täcker majoriteten av golvytan inne i mitt rum.. Freestyle, plånbok, nycklar, några CD skivor, The Mermaids singing av Val McDermid, läppglans, och en stilettkniv. Allting låg där.. allting förutom sopnyckeln.

"Vad fan gör du?" sa jag, och orden kom ut som ett hotfullt morrande. Sömnigheten var borta.

Jag lutade mig över kanten på sängen, och slet åt mig väskan. Sedan, sedan så öppnade jag ett av de yttre sidofacken ..som hon inte hunnit söka igenom.. och stack ner handen. Mina fingrar snuddade vid ett nyckelband som är fäst vid en liten, ovalformad plastbricka. Man behöver scanna av den, plastbrickan dvs, vid en monitor utanför soprummet ..för att få tillträde in.. Med andra ord; det var nyckeln.

Jag slöt handen om den, och drog ut den. För att sedan, med en svepande rörelse.. kasta ut den genom den halvöppna dörren. Ut i hallen. "Där har du den jävla nyckeln."

Mamma såg up på mig, och hennes ögon var inte vänliga. Hennes mun öppnades som om hon tänkte säga något.. Men sen så stängde hon den igen, vände mig ryggen, och lämnade rummet.

"Jävla fitta." Jag slet åt mig min svarta kimono som hängde på en av sängstolparna, drog på den, och hoppade ned ifrån sängen. 1.80 meter för att vara exakt.

Jag landade ..hårt.. på alla fyra, likt en katt. Min blick gled över röran av saker framför mig. De var bara vanliga småsaker. Men, de representerade mig, den jag är, min persona. Och att se dem på nära håll, så respektlöst utspridda, som om de vore ingenting.. Det väckte den där fruktansvärda vreden som jag bär inom mig.

Jag gled ut i hallen, och styrde stegen i riktning bort emot köket. När jag kom till den smala passage som förbinder de båda rummen, så såg jag Mamma. Hon var på väg emot mig, ut ifrån köket. I händerna hade hon påsar fyllda med hushållsavfall, och grejer som skulle till återvinningen. Sopnyckeln hängde runt hennes hals.

Vi stirrade på varandra. Och jag vet att hon kunde se vreden, som mörk eld i mina ögon. Ändå, så fortsatte hon framåt. Dumt. Verkligt dumt. När vi möttes halvägs, så tog jag ett litet ..näst intill obetydligt.. steg åt sidan. Min axel slog emot hennes, samtidigt som jag gick framåt. Kraften i min rörelse var så stark, att hon snubblade och var tvungen att ta emot sig emot väggen ..för att inte falla..

"Du, din jävla horunge!" skrek hon.

Jag vände mig emot henne. Hennes ögon var vilda, och hon hade knutit samman ena handen. Format en näve. 

"Kom igen," sa jag, och ett obehagligt leende kröp över mina läppar. "Gör det." Jag tog ett steg framåt, lutade mig över henne. "Gör det, så får du se vad som händer."

För en sekund så såg jag rädsla i hennes ögon. Äkta rädsla. Sedan, var den borta. Undanstoppad någonstans. "Du har verkligen en svart själ, som Djävulen och din Pappa."

Jag skrattade. Ett lågt, mörkt läte. "Kanske."

Hon bara såg på mig för en stund. Sen, så samlade hon ihop soppåsarna, som hon tappat när jag knuffat henne ..Innan hon slutligen skyndade bort emot ytterdörren. Ut. 

Jag stod och såg efter henne i en sekund ..eller kanske två.. Sedan så gled jag ut i köket. Hungern kallade.

Det 17:e kapitlet ifrån min pågående bok. Enjoy.

***

Pain. I sat up, gasping as my lungs filled with air. I heard Gerry screaming my name and the sound of running footsteps, but I couldn’t seem to turn around. I was too busy relearning how to breathe.

"What happened?" He knelt by me, gun in hand. The others stayed standing, flanking us. Vasic on our left, Haven and Caesar on our right. Their guns were drawn too, faces serious as they looked out into the thick twilight, searching for something to shoot.

I gripped Gerry’s arm, shaking my head, trying to talk. But when I finally had air enough, all I said was, "Shit, shit, shit!" It wasn’t helpful, but I was scared. Most of the time when I get this scared, I get cold, schocky, but not when it’s psychic stuff. Whenever something goes wrong with magic, I never get cold or go schocky. I stay warm. If anything it’s like a tingling warm, as if I’d stuck my finger in a light socket.

The man that I’d seen in my inner vision, had somehow sensed me whatching, and shut me down. I pulled my shields around me like clutching a coat against a blizzard, but strangely he’d backed off. Though if that one swat of power had been any indication, he could slice me, dice me, and serve me on toast if he wanted to. He hadn’t wanted to. I was glad, thrilled, but why hadn’t he hurt me worse? How had I sensed him from so far away, and how had he sensed me? Usually, my greatest talent is with dark magic and the dead. Did that mean that this man had something to do with either of the two?

No answers. No answers to anything.

I forced myself to stop useless cursing, and said, "Put up your guns, boys. I’m all right. Besides, there’s nothing here to see and nothing to shoot."

Gerry did as I said, showing how great his trust for me really was. The others however, settled for just lowering their guns, pointing them to the ground. "Can you stand?"

It was a good question. "With help, maybe."

Gerry put a hand under my arm and pulled me to my feet. The world wavered, and I clung to him, hands digging in as my brain tried to slide out my ear. He started moving us back towards the car. I stumbled and finally had to tell him, "Stop, please."

He stopped, and swept me up in his arms the way you’d do when you carry a small child. He did it in one smooth motion, effortlessly, like I weighed nothing. He was strong, but carrying like this is a lot harder than it looks. We’d see how he’d do. Here’s hoping he didn’t drop me.

I clasped my arms around his neck to be more secure, and leaned my head against his shoulder. The fear had faded because it was useless.I’d tried a bit of magic, and I hadn’t been good enough. I was learning ritual magic, but I was a beginner. Power isn’t enough. You’ve got to know what to do with it, like a gun with the saftey on. It makes a fine paperweight, but that’s about it unless you know what to do with it.

Gerry sat me down by the Hummer. He hadn’t stopped once to catch his breath. In fact, his breathing had barely sped up. Whatever you could complain about Gerry, being out of shape wasn’t part of it.

I gave his arm a light squeeze before I stepped away from him. Then, I slid into the car, had the door closed and locked before anyone else had even opened theirs.

"Tell me what happened, Eve."

I looked at Gerry. "It would serve you right if I just looked at you and smiled."

Something crossed his face, a frown, a snarl, quickly lost in that perfect blankness that he could manage. "You are right. I’ve been a secret-loving bastard, and it would serve me right, but you’re the one who said we needed to stop the pissing contest and solve the crime. I’ll stop if you will."

I nooded. "Agreed."

"So," he said.

"Start the car and get us the fuck out of here." Somehow I didn’t like sitting on the nearly deserted road in the freshly spilled farkness. I wanted to be moving. Sometimes movement can give you the illusion that you are doing something.

Gerry started the car, turned around in the weeds and drove back towards the highway. "Talk."

"It wasn’t just my imagination," I said, and my voice was barely a whisper. "There is something.. or more precisely someone out there."

"Who?"

"Someone powerful. Someone who is miles away towards London. Someone who may be connected to dark magic or the dead in some way, which would explain why he called to me so strongly." I snuggled into my seat, hugging myself. "I’m going to need to fin a good local psychic to find out this thing.. this man has always been here or not."

"I know of a few psychics," he said. "But wheather they are any good or not, I can’t say."

"It’s a place to start," I said. "You got any local animators, necromancers, anyone who works with the dead? Oh, and if you got anyone who’s talented within the dark arts, that would be good, too. Because if this man is somehow connected to my type of power, then an ordinary psychic might not be able to sense it."

"I don’t know any, but I’ll ask around."

"Good." I turned to look out my window. We were back on the highway. The night was very dark, as if thick clouds hit the sky. The headlights of the car seemed very yellow against the blackness.

"Do you think whatever or whoever-it-is has anything to do with the murders?"

"I don’t know."

"You don’t know a hell of a lot," he said. He sounded grumpy.

"That’s the problem with psychic shit and magic. Sometimes it’s not very helpful."

"I’ve never seen you do what you just did," he said."You hate the mystical crap."

"Yes, I do. But I’ve had to accept what I am. I can’t run from it because it is me," I said."In other words, I am a black witch and an animator. And that’s that. So, why does it come as a total schock to you, that I may have other abilities?"

"It doesn’t," he said.

I glanced at him, but he was watching the road, and I couldn’t read his face. "It doesn’t," I repeated.

"No," he said. "I called you in to be backup not just because you are shooter, but because you know more about preternatural stuff than anyone else I know, that I trust. You hate the psychics, witches and the mediums, because you are one. But you still deal in reality, and that makes you different from the rest of them."

"You’re  wrong, Gerry. I saw a soul today, hovering in that room. It was real, just as real as the gun in your holster. Psychics, witches and mediums.. they all deal in reality. It’s just not the same reality that you deal with. But it’s real, Gerry. It’s very, very real."

He didn’t say anything to that, just let the silence fill the car. I was content with that because I was tired, terribly, terribly tired. I’d found that doing psychic stuff sometimes exhausted me a hell of a lot faster than physical labor. I ran four miles every other day, lifted weights, took Kenpo class, and Judo, and none of it made me as tired as having stood in that field and opened myself to that man.

I desperatly wanted to sleep. But the thing is that I don’t sleep in cars, because I don’t trust the driver not to have a wreck and kill me. That is the truth, no matter what I say out loud. My mother was killed in a car accident, and I’ve never really trusted cars since.

I settled down in my seat, trying to find a comfortable place for my head. I was suddenly so tired, so tired that my eyes burned. I closed them, just to let them rest, and I felt myself sliding away.. Out of consciousness. I could have fought it, but I needed the rest, and I needed it now, or I wouldn’t be worth shit soon. And the thought crossed my mind as I let myself relax: I did trust Gerry. I really did. He wouldn’t let anything happen to me.

Sleep came. It swallowed up the car, and the world around me. Leaving me alone, floating in the dark.

Jag sköt upp den tunga glasdörren som ledde in till entrèn till den stora Sergelbiografen på Hötorget, och skyndade in, i skydd ifrån det ösande regnet. Min blick svepte över massan av människor, sökande. Sökande efter Joe. Efter en sekund ..eller kanske två.. så såg jag henne, ståendes vid foten till den trappa som sträckte sig upp till biografens övervåning.

"Hej gumms!" Hon log emot mig. Ett vackert, oskuldsfullt leende. Hon var glad att se mig. Verkligt glad.

"Hej," sa jag. "Förlåt att jag är sen."

"Det gör inget." Hon kastade sig om halsen på mig. Kramade mig som om hon inte hade sett mig på väldigt, väldigt länge.

Jag kramade tillbaka, men inte med samma värme som jag en gång i tiden brukade. Men då.. under den tiden dvs, så såg jag på henne som om hon vore min lilla syster, mitt blod. Det har förändrats; hennes svekfulla och narcissitiska beteende under de senaste åren.. har gjort att jag har förlorat förtroendet.. och respekten för henne.

Men.. men jag har inte slutat älska henne. Det kommer jag förmodligen aldrig att göra. Och det är den enda anledningen till varför jag fortfarande träffar henne.. fortfarande ser efter henne så att hon har det bra.

"Så.. har det hänt något spännande i ditt liv sen sist?" Jag erbjöd henne min arm likt en gammelmodig kavaljer. Hon tog den, och vi gick långsamt upp för trappan till övervåningen.

"Ja, det har det," sa hon med ett leende. "Jag ska börja på en salsakurs nästa Söndag."

"Det låter roligt."

"Mmm," sa hon och lutade huvudet emot min axel. "Jag hittade en danspartner via Internet. Vi sågs för en fika förra veckan, och.." Orden dog på hennes läppar med en liten suck.

"Och..?" sa jag och höjde frågande på ena ögonbrynet.

"Han var underbar! Snygg, trevlig, utåtriktad." Hon såg upp på mig, och blicken i de vårgröna ögonen var dimmig ..som om hon druckit för mycket vin.. "Det var länge sen som jag tyckte om en pojke så myclet."

Pojke..? Jag vände mig bort och hostade ..för att kväva det skatt som var på väg över mina läppar. Ibland så har Joe en tendens att uttrycka sig på ett sätt som påminner väldigt mycket om babyspråk. Något som jag finner ganska så löjligt ..och lite smaklöst. Faktiskt.

"Har den här underbara.. pojken något namn?"

"Roujman," sa hon och drog ut namnet ..fick det att verka längre, och mer syndigt än det egentligen var.

"Är han fransman?"

"Iranier."

"Ah," sa jag och räckte över våra biljetter till den manliga kontrollant, som mötte oss utanför ingången till salong Nr 5.

Han rev sönder, och gav tillbaka dem ..för att sedan göra en svepande rörelse emot den mörka, väntande ingången. "Mina damer.."

Vi nickade emot honom, och gick för att leta upp våra platser.

Tio minter senare ..klockan 18.10.. så började filmen. Slumdog Millionare för att vara exakt. Den glänste ifrån den allra första scenen, ända till slutet. Gripande, vacker, och lite melankolisk. En film väl värdig de 8 Oscars som den tilldelats. Med andra ord; den levde upp till båda mina, och den resterande publikens förväntningar..

Så, när eftertexterna väl rullade upp på den enorma duken ..så fylldes salongen med ljudet av applåder och busvisslingar.. 

"Kom." Jag grep tag i Joes hand och drog henne med mig igenom kasoet av extatiska människor ..och ut genom närmaste utgång.

"Vart ska vi?" frågade hon, när vi var tillbaka nere på bottenplanet igen.

"Någonstans där de har varmchoklad," sa jag.

Hon log. "Tror du att vi kan hitta något cafè som har öppet vid den här tiden?"

"Yes, I do."

Vi klev ut i den sena kvällen. Det hade slutat regna, men himmelen hängde tung ovanför våra huvuden - ett löfte om att det skulle komma mer. Snart.

"Den här vägen." Jag styrde stegen tvärs över det ödsliga torget ..bort emot Kungsgatans färgstarka neonskyltar. Joe följde mig likt en skugga.

Efter en liten stund så hittade vi ett litet, stilfullt cafè som fortfarande hade öppet. Vi gled in, beställde varsin varmchoklad med vispad grädde ..à 36 kr styck.. innan vi slutligen satte oss vid ett avskiljt bord i ett hörn av lokalen.

"Hur är det med din pappas hjärta? frågade Joe. "Har han opererat sig än?"

"Nej," sa jag. "Hans läkare sa att han förmodligen kommer att få en kallelse någon gång i vinter."

"Vad är det som de ska göra?"

"Läkarna?" Jag ryckte på axlarna. "Jag vet inte exakt. Men det lär tydligen vara ett ganska komplicerat och riskfyllt ingrepp." Paus. "Chansen finns att han kan dö."

Nyfikenhet i hennes röst, "Hur känns det?"

Jag kastade huvudet bakåt och skrattade. Ett mörkt, vilt läte. "Min Farsa är Satan i mitt eget personliga helvete. Jag hatar honom." Jag såg på Joe i det milda skenet ifrån stearinljuset, som stod på bordet emellan oss. "Och, om han skulle dö.. så skulle de enda tårarna som jag skulle fälla.. vara tårar av lycka."

Joe måste ha vetat vad mitt svar skulle bli. Ändå, så vred hon på sig, som om mina ord varit kalla fingrar ..som rört vid hennes rygg. Samtidigt så kände jag hur det blev alldeles stilla inne på cafèt. Riktigt stilla. Vårat samtal hade fångats upp på radarn ..hos de fåtal andra gäster som befann sig där. 

"Tror du att han hatar dig?"

"Han borde göra det," sa jag, "speciellt med tanke på att han är en extrem misogynist. Men nej, jag tror faktiskt inte att han gör det." Paus. "Å andra sidan, så han älskar mig inte heller."

Joe sa inget. Hon bara såg på mig med stora, tårfyllda ögon.

"Däremot så tror jag att min Farsa känner för mig mer än någon annan. Om du förstår vad jag menar," fortsatte jag. "Därför trots det faktum att vi är mer än olika.. så är vi båda av samma sort."

"Hur menar du? Av samma sort?" viskade hon.

Jag svepte i mig det sista av min choklad, för att sedan ställa ner glaset igen. Ljudet när botten slog emot bordet fick henne, och några av de andra gästerna att hoppa till. Jag väntade tills stillheten hade fyllt rummet igen.. Sen, sen så lutade jag mig emot henne, och ett rovgirigt leende kröp över mina läppar. "Det," sa jag, "det vill du inte veta."

"How’s my fucked up Baby Doll doing?" Hans röst var inte mer än en viskning, ett andetag, i mitt öra. Det var som om han befann sig precis där ..i mörkret.. tillsammans med mig. Inte på något smutsigt, anonymt motell nere i Mexiko.

"Peachy," sa jag och min röst dröp av sarkasm. Det var länge sen som jag mådde bra. Väldigt länge sen.

"What’s wrong?" frågade han.

"Me," sa jag.

Det fick honom att skratta. Ett mörkt, överraskat, bubblande läte, som fick mitt hjärta att värka ..därför jag kunde räkna upp antalet ggr jag hört Nathan överraskad till skratt på en hand. Jag värderade ljudet av just det skrattet .. Det var som ett gamalt ljud ifrån en yngre, lyckligare, och mer oskyldig man.

"So.." sa han slutligen, "..what exactly is wrong with you?"

"I’ve been thinking that I don’t want to be some kind of monster when I grow up: someone forged by violence, anger and sadness." Paus. "But now, I believe that it’s too late, I’m already there."

"Only you can decide how far gone you are, and how far you’ll go." Ljudet av skrattet var borta, lämnades hans röst tom.

Jag såg på bilden av mig själv ..i den vulgära rokokospegeln.. som pryder en av väggarna i mitt rum. Den korta, svarta silkesklänningen fick min hud att se kusligt blek ut ..och framhävde det tunna, blåaktiga knivärret som löper längsmed min vänsta underarm, likt en orm. Mina ögon var stora, mörka som abysser.. Mitt hår rufsigt och vilt.. Jag såg ut precis som jag kände mig; som en melankolisk, gothisk Drottning. Typ. "Maybe it would be a start if I bought something pink."

"Pink?"

"Yeah, you know, pink, like lipgloss."

"Like cotton candy," sa han. "Or almost everything that women give each other on baby showers."

"Baby showers?" Jag höjde frågande på ögonbrynen. "When were you at a fucking baby shower?"

"Amber and John has taken me to a few of them. It’s the new thing back home, couples baby showers."

Ett litet, ytterst roat leende krökte mina läppar. "You, at couples baby showers, Nathan."

"You dressed in something the colour of children’s candy and Barbie clothes." Jag kunde nästan höra hur han skakade på huvudet. "Just trying to imagine you looking like that gives me a fucking headache. You are one of the least pink women that I know."

"I was quite pink once."

"Most people like us start out soft," sa han. "But you can’t stay that way, not and survive."

"There’s got to be someplace that I won’t go, something I won’t do.. some bad freakin line that I won’t cross."

"Why?" Det enda ordet innehöll mer nyfikenhet än vad han normalt tillät sig själv att visa.

"Because if I don’t have any limits, then what kind of person does that make me?"

"You’re having a crisis of conscience."

"Yeah, I guess I am."

"Don’t go soft on me," sa han. "The reason that I love you because you are a dark and ferocious badass. Not girly and sweet."

Jag sa inget.

"The genie is out of the bottle for you, baby, just like it is for me. You can’t unmake yourself. Think of all the effort, all the pain, that went into making you the woman that you are. Do you really want to throw all that away?"

Jag tänkte för ett ögonblick. Slutligen så sa jag, "No, I don’t."

"If you heart starts bleeding for who you’ve become, and all the bad things that it has made you do.." sa han allvarligt, "..it won’t be the last thing that bleeds. Trust me."

Det där höga pipande ljudet skar igenom det statiska bruset på linjen, likt ett rakblad. Sedan.. så blev det tyst. Vår tid var slut.

Jag får alltid en stark känsla av nostalgi när jag lyssnar på Dean Martin. En längtan att vilja färdas tillbaka, och få leva i en tid som säkerligen aldrig kommer igen.

Kanske jag har fel.. kanske det bara är en vacker, naiv illusion .. men människor verkade lite lyckligare då.

Italien. Av alla de platser, okända såväl som välkända, som mitt undermedvetna låter mig färdas till i mina drömmar ..så älskar jag Italien mest av dem alla. Därför när jag är där, om så bara för en kort stund ..i en surrealistisk dröm.. så känns det som om jag kommit hem..

Jag befann mig utanför en av ingångarna till ett vackert, cirkelformat tempio, i hjärtat av Roms största park - Villa Borghese. Det var högsommar, och solen brände mitt ansikte där jag stod ..lutade emot en av de många kolonner som hjälpte tempelväggarna att bära upp det massiva, kupolformade taket..

"Can you see her?" frågade han.

"No," sa jag ..samtidigt som min blick genomsökte strömmen av turister som passerade förbi, nedanför den trappa som ledde upp till templet ..Också den var byggd i en cirkel, så att den omslöt bygnaden.. skapandes en geometrisk harmoni.

"What if she’s not coming?"

"Don’t worry, she’ll be here."

"I hope it will be sooner rather than later, ma cherie," sa han allvarligt. "Because we haven’t got much time before they’ll find us."

"I know." Jag vände mig om. Arsène stod mitt i den valvbågsformade öppningen in till templet ..bärandes en sovande Jean i famnen..

Han var klädd i samma kläder som han haft i de båda andra drömmarna då våra vägar korsats. De såg dock mer ut som trasor nu, än som de exklusiva lyxkläder som de faktiskt var ..Ett fint lager av damm täckte hans skor och hans byxor, och fick dem att se mer grå ut än svarta. De fanns spår av blod på hans skjorta och framsidan av hans väst.

Trots allt detta, så såg han stilig ut. Antar att han är en sån där person, som ser bra ut i vadsomhelst. Till och med smuts. Jag, jag är defintivt inte en sån person, inte ens i mina bästa drömmar.

Jag var också täckt i damm ..Mitt hår var rufsigt ..vilt.. under tribylhatten. Och jag kunde känna små, fina pärlor av svett bak i min nacke. Men jag var inte lika.. härjad ..som Arsène. Lucky me.

Vi bara stod där och såg på varandra ..när ljudet av irriterade, arga mansröster skar plötsligt skar igenom stillheten.. och fick mig att vända mig om.. tillbaka ut emot parken ..bakom mig.

Jag såg dem direkt - poliser. Svartklädda och tillräckligt tungt beväpnade för att kunna utkämpa ett mindre krig. Några av dem hade hundar. De var eliten, den typen av poliser som skickas in i de mest extrema tillfällen: upplopp, demonstrationer, hulligan bråk etc. Jag hade sett dem förut. På riktigt.

De två männen som ledde den lilla bataljonen, hade jag också sett förut - på TV. Kanal 9 för att vara exakt. Det var kommisarie Frost och hans vän/partner Toolan.

Jag minns att jag undrade, vad två engelska polisbefäl gjorde i Italien .. ledandes en grupp italienska underordnade..? Det var ologiskt. Men, å andra sidan.. så är de flesta av mina drömmar aldrig speciellt logiska.

Toolan hejdade en fet ..medelålders man.. och visade honom ett papper. Mannen böjde sig över det, och hans solglasögon gled ner en bit på hans näsa. Jag såg hur hans läppar rörde sig när han sa något, för att sedan peka upp emot templet.

"Shit," sa jag och drog mig tillbaka .. utom synhåll .. bakom kolonnen.

Arsène mötte min blick. "What?"

"We’ve so got to go. Now." Jag grep tag i hans armbåge, och drog honom med mig - rakt genom det dunkla, mystiska templet.. och ut igenom en annan öppning på andra sidan av byggnaden.. där jag stannade tvärt.

Hon stod precis nedanför trappan, till synes.. lite vilse. Min fördetta bästa väninna, Josefin eller Joe som jag brukar kalla henne.

Hon var iklädd en enkel bomullsklänning ..gjord i en mild chokladbrun färg, och med ett svart band runt midjan.. som betonade hennes kurviga form. Det axellånga, mörkblonda håret var uppsatt i en vanlig hästsvans. Hon var vacker.. på ett naturligt, oskuldsfullt sätt.

"Joe!" ropade jag och rusade fram till henne. Arsène följde efter likt en skugga.

Hon såg på oss. "What’s happened to you?" Hon rörde försiktigt vid ärmen på min kavaj, som om hon vore rädd för att dammet skulle sprida sig till henne ..likt någon sorts sjukdom..

"I don’t have any time to explain." Jag grep tag i hennes axlar. "I need you to do someting for me.. I need you to take care of Jean here."

Arsène satte ner sin nyvakna son framför henne. Hon såg ner på honom, sedan på Arsène, och slutligen på mig igen. Chock vidgade hennes vårgröna ögon, och hon öppnade munnen ..för att protestera, tror jag.. men jag avbröt henne.

"It will just be for a little while." Jag tog av mig tribylhatten, placerade den på Jeans huvud .. för att sedan försiktigt knuffa honom rakt i Joes famn. "Arsène and I need to take care of a few things, then we will come back for him."

I samma ögonblick hördes en mans röst, "There they are!"

Vi vände oss emot ljudet - kommisarie Frost stod vid toppen av trappan, tittandes ner, rakt på oss. Några får svarta uniformer stod bakom honom.

Arsène grep tag i Joes arm. "Take care of my son. He’s all that I’ve got," sa han. Sen.. sen så sprang han.

Jag gav Joe och Jean en sista blick, innan jag földe Arsène. Vi rusade igenom parken .. våra steg lätta, och näst intill ljudlösa .. emot den mjuka barktäckta marken. En flock duvor kastade sig upp i luften för att undvika oss. Deras vingar bredde ut i slowmotion, omfamnande den milda, tunna sommarbrisen. Det var vackert. Levande. Så väldigt levande.. och jag ville dröja mig kvar .. bara för en sekund.. Men jag kunde inte. Inte nu.

"This way!" Jag grep tag Arsènes hand ..drog honom med mig.. ut ur parken.. tvärsöver Pizza del Poplo.. och ner för Via Ferdin di Savoia. Tills vi slutligen stod vid kanten på den gamla kanal som leder Tibern - en av världens största och mäktigaste floder - genom Rom.

"Now what?" frågade Arsène. Hans bröst hävde våldsamt av adrenalinet som pumpade igenom hans kropp.

"We swim to the other side," sa jag. "The cops will never follow us."

Han såg på mig som om jag just fått två huvuden. "Are you insane?" frågade han. "I’m not throwing myself into that!" Han gjorde en gest ner emot vattnet. Det var grönt, som absint.

"It’s either that, or we can wait here until the police will come and arrest us. Then you will never get to see your son again."

Han såg på mig, och sen tillbaka ner på vattnet. Ett äcklat uttryck drog över hans ansikte. "I hate you, ma cherie," sa han.

"I know," sa jag och mina läppar kröktes i ett litet leende.

Han dök i vattnet. Jag tog av min kavaj, kastade den ifrån mig, och följde efter honom.. Vattnet var extremt strömt, vilt. Jag och Arsène drev med det .. lät det föra oss med sig en bit, innan vi tog oss till den andra sidan av kanalen.

Vi lyckades få tag i något fäst vid kanalväggen .. som påminde om den sortens tunna, metalltrappsteg, som finns i avloppsbrunnar. Det var halt, täckt i alger och slam. Arsène drog sig upp över kanten på kanalen, med ett skrik av ansträngning.. Lämnades mig ..ensam.. i vattnet. Det hotade att dra ner mig, slet i min kropp, likt rovgiriga händer. Men i en våldsam ansträngning.. så hävde jag mig upp.

Arsènes röst, "Are you all right, ma cherie?"

"Never been better," flämtade jag. Mitt hår hängde ner framför mitt ansikte, och vatten droppade ifrån mina genomdränkta kläder ..för att sedan bilda en liten pöl på platsen där jag hukade på alla fyra.

Jag såg upp, mötte hans blick.. där han satt framför mig. Han sträckte ut en hand, strök bort håret ifrån mitt ansikte. Jag log, lade min hand över hans.. för att sedan luta mig in emot honom. 

Jag öppnade ögonen.. och han var borta. För ett ögonblick så undrade jag var jag var. Sen, så insåg jag att jag låg på kanten av min säng. Ensam. Life sucks. Oh, yes it does.

Här kommer det 16:e kapitlet. Alla de föregående kapitlena kommer att läggas upp i sidokolumnen .. när jag orkar.

Anyway, enjoy the read.

***

I requested that we would go through a carwash on the way back. Gerry didn’t say a word, just drove into one beside the highway that let us ride through in the car. When I was little, I’d loved watching the suds slide down the windows and the huge brushes roll by. It was still nifty, though not the thrill a minute it had been when I was five. But the carwash did mean that I had a clear view out all the windows. The dirty windows had made me feel ever so claustrophobic.

The sunlight had started to fade to a soft evening gloom, once we hit the road again. Twilight seemed to last a long time here, as if the light of day gave up the fight slowly. Struggling to remain and keep the darkness at bay. Maybe it was just my mood but I wasn’t looking forward to darkness. It was as if I could sense something out there among those desolate hills, something waiting for the night. It could be my own overactive imagination or I could be right. That was the hard part about psychic abilities: sometimes you were right and sometimes you weren’t. Sometimes your own anxiety or fear could poison your thinking and make you, almost, literally see ghosts where there were none.

There were of course ways to find out. "Is there a place where you can pull over out of sight from the main road?" I asked.

Gerry looked at me. "Why?"

"I’m... sensing something, and I just want to make sure I’m not imagining it."

He didn’t argue. When the next exit came up, he took it. We took a side road from the exit. It was dirt and gravel and full of huge dry potholes. The shocks on the Hummer took the road like we were driving on silk, smoothly. A soft roll of hills hid us from the main highway, but the land was very flat in front of us, giving a clear view of the road as it went almost straight towards a distand rise of hills. There were a handful of tiny houses on either side of the road, the major cluster some ways ahead with a small church sitting to one side by itself, as if it was a part of the houses and not. The church had a steeple with a cross on top, and I assumed a bell inside of it. Though we were too far away to be sure.

The village, if it was a village, looked down on its luck but not empty. There were people there and eyes to see us. The land had been so empty, and the road we go down has a village.. Well, shit.

"Stop the car," I said. We were as far from the first house as we could get without backtracking.

Gerry pulled over to the side of the road. Dust rose in a fine cloud around the car, settling over the clean paint job in a dry powder.

"You guys haven’t had any rain in quite a while, have you?"

"No," he said. Anyone else would have elaborated, but not Gerry. Even the weather wasn’t a topic of conversation unless it affected the job.

I got out of the car and walked a little way in the dry grass. I walked until I could no longer sense Gerry, any of the other guys, or the car. When I looked back, I was yards away. They guys were all standing by the car, watching. I hoped they’d enjoy the show.

Darkness hung like a silken cloth, hanging against the sky, and the dying light. It was a soft comfortable twilight, an embracing dark. A breeze blew across the open land and played with my hair. Everything felt fine, good. Had I imagined? Was I letting the case get to me? Was the memory of the bodies at the morgue making me see shadows?

I almost turned around and walked back to the car, but I didn’t. If it was my imagination, then it wouldn’t hurt to check, and if it wasn’t... I turned and faced away from the car, away from the distant houses, and looked out into the emptiness.

Of course, it wasn’t really empty. The grass was rustling in the wind, it sounded so dry, like corn in autumn just before it’s harvested. The ground was covered in a thin layer of reddish-brown gravel with paler dirt showing through. It ran until it met the hills that continued on and on towards the darkening sky. No, not empty. Just lonely.

I took a deep cleansing breath, let it out and did two things at once: I dropped my shields and spread my arms wide, reaching. I was reaching with my hands, but it wasn’t just my hands. I reached out with that sense I have - magic, if you like the word. I don’t. I reached out with that power that let me raise the dead from their graves and cast spells. I was searching, searching for that presence that I’d felt, or thought I’d felt.

There, there was something tugging on my line. I turned to face in the direction of the road. Whatever it was, it was in that direction - heading back to Berkshire. I closed my eyes, using my inner vision. It was like a door opening in my mind. I caught a glipse of stone walls and a male figure, wearing a long cloak. I tried to see clearly, but it was as if darkness ate at picture. I concentrated, willed the image to be clear, willed the man to turn to me and show..

He turned. I couldn’t see his face, it was hidden in the darkness of his cloak. But I could see his eyes, they were a sparkling silver... Something slammed into me, not physically, but as if a psychic truck had run me down. I came back to myself airborn, falling. Then there was nothing. I didn’t even have time to be afraid.

Oftast när jag hör musik på radion, i gallerian inne i stan, eller wherever.. så lyssnar jag utan att egentligen höra något. Men ibland, ibland så hör jag en låt .. en röst .. som verkligen får mig att stanna upp.. och lyssna. På riktigt.

Alanis Morisette, Not as we. Enjoy.

"Geez Claudio," sa jag och blinkade upp emot honom, där vi stod mittemot varandra ..i den trånga dörröppningen till språkstudion.. "Du ser verkligen stilig ut idag."

"Bara idag?" sa han och höjde frågande på ögonbrynen.

Jag log och skakade på huvudet. "Du ser alltid bra ut. Men idag..." Orden dog på mina läppar. Jag rörde vid slaget på hans kavaj. Det ceruleanblå tyget gled emellan mina fingrar. Lent. Dyrt. Armani, definitivt. Han hade en slips till ..gjord i samma djupa färg.. och med tunna, diagonalt löpande silverränder. Den vita skjortan hade prydligt stoppats in innanför de mörka, nästan svarta jeansen. Skinnskorna var välpolerade. Blanka.

Han såg så ung ut. Och det strålande om honom ..Auktoritet.. Klass.

"Idag så ser du ut som wow," avslutade jag till sist.

"Du ser inte så hemsk ut själv." Han blinkade emot mig.

Jag skrattade. "Tack."

Han släckte ner inne i språkstudion, stängde dörren, och låste. Det tog mindre än en minut. Sedan.. så tvingade vi oss igenom de elevfyllda korridorerna.. tills vi slutligen nådde den korridoren där Claudio har sitt arbetsrum .. Den var tom.

Claudio satte sig ner vid det ovalformade bordet som stod i slutet av korridoren, precis utanför dörren till hans arbetsrum. "Allora," sa han. "Come stai?"

"Non sto bene." Jag kastade ifrån mig min slitna handväska på bordet, och sjönk ner på stolen mittemot hans.

"Perchè?"

Jag log, men det nådde inte mina ögon. "Vill du verkligen veta varför?"

"Ja."

"Min pappa fick en hjärtattack strax efter nyår," sa jag.

Han såg medlidsamt på mig. "Stackare."

Jag var inte riktigt säker på om han menade mig, eller min Far. Men jag antog att det förmodligen var det senare alternativet. "Jag tycker inte synd om honom." Min röst lät kall. Tom. "Det låter hemskt, eller hur?"

Claudio sa inget.

"Han genomgick en elektrofysiologisk undersökning på Södersjukhuset igår.." Paus. "När han kom hem, så frågade mamma hur det hade gått.. och han skrek åt henne; sa att läkarna hade upptäckt ett allvarlig hjärtfel.. att han måste genomgå en avancerad, och väldigt riskfylld operation.. Chansen finns att han dör." Jag tog ett skarpt andetag. "Han sa att han hoppas att han kommer att göra det. Dö.. så att han äntligen blir fri ifrån mamma ..mig.. Allt." Ännu ett skarpt andetag. "Mamma började gråta. Jag försökte att inte lyssna, men.."

Claudio sträckte sig över bordet, och lade sina händer över mina. De hade slutits till hårda nävar medan jag pratat.. Jag kunde känna hur mina långa, välmanikyrerade naglar grävde sig in i mina handflator.

"Sluta," sa han. "Du gör dig själv illa."

Mina läppar kröktes i ett litet, trött leende. "Den här smärtan.." Jag vecklade ut mina fingrar, långsamt. Mina händer värkte. "..är ingenting jämnfört med hur jag känner mig inombords."

"Du behöver hjälp."

"Jag vet," sa jag. "Men vad jag inte vet, är vart jag ska vända mig. Det känns som jag har testat allting; kvinnojourer, kuratorer, terapeuter." En frustrerad suck. "De gjorde ingenting förutom att prata en massa skit, och skapa kaos inuti mitt huvud."

"Socialtjänsten då?" frågade han. "Har du pratat med dem?"

"Nej."

"Ring dem," sa han. "De kan hjälpa dig."

"Det är inte så enkelt, Claudio."

Han kramade mina händer. "Jag vet. Men när du väl har tagit det där första steget.."

Jag såg på honom. "Om jag ringer socialtjänsten, och de utreder min situation hemma.. och farsan får reda på det.." Paus. "Han skulle bli galen. Enligt honom så är allting där hemma bara bra."

Claudio såg chockad ut. "Han kan omöjligt förneka hur allting verkligen är!"

Jag log. Det han just sagt lät så naivt. "Jag har konfronterat min pappa gällande alla de han gjort emot mig, och min mamma, många gånger.. Och han har alltid förnekat allting; förnekat att han slagit mig, att han hotat att döda mamma.. Allt."

"Du måste ringa socialtjänsten," sa han. "Du kan inte fortsätta leva sådär."

Jag sa inget.

Han reste sig och jag trodde att han fått nog av mig, och att han tänkte gå .. Istället, så tog han tag i min armbåge och drog upp mig ifrån stolen. Jag snubblade och skulle ha ramlat.. om han inte hade varit där och fångat mig med sin kropp .. på samma sett som jag har sett dansare göra.

Under tiden som vi pratat så hade korrioren fyllts med elever som väntade på sina lektioner .. och jag kunde känna hur all deras uppmärksamhet riktades emot oss. Deras skarpa, nyfikna tonårsblickar tycktes bränna.

Jag stirrade på Claudio .. i en sekund .. två .. tre .. Sedan, så var jag tvungen att vända mig bort; därför att det som jag såg i hans ögon var för mycket. Det var vrede och frustration. Men där fanns någonting annat också - rädsla. Rädsla för min skull.

"Nej," sa han och rörde vid mitt ansikte. "Se på mig."

Jag mötte hans blick, såg in i de där klara, blå ögonen. Trotsigt, och utan att blinka. Men jag ville inget hellre än att vända mig bort. Igen.

"Snälla du," sa han. "Säg att du ringer dem."

"Kanske."

"Nej, inget kanske," sa han. "Ringer du dem.. ja eller nej?"

"Kanske." Jag ville inte säga nej, därför jag visste hur besviken han skulle bli om jag gjorde det. Men jag ville inte.. kunde inte, av många anledningar säga ja.

"Ja eller nej?" Han skakade om mig.

"Sluta!" sa jag och drog i hans kavaj. "Jag kan inte lova dig att jag ringer eller inte ringer."

"Förlåt," sa han, samtidigt som hans grepp om mig lättade. "Men lova mig åtminstonde att du gör något. Snart."

"Jag lovar," sa jag.

"Bra." Han kramade om mig. Lite hårdare, och lite längre än vad han brukar göra. "Jag måste gå."

"Jag vet," sa jag och drog mig tillbaka.

"Ta hand om dig."

"Du med."

Han nickade. För att sedan samla ihop sina saker och försvinna in på sitt arbetsrum ..lämnades mig.. i den återigen tomma korridoren.

Jag låg utsträckt ovanpå min obäddade, fasta, och alldeles underbara våningssäng ..min kind vilandes emot min knubbiga favoritkudde.. Min mobil ..modell Nokia 3710i.. låg bredvid mig, och jag betraktade otåligt displayen. Klockan var 18.06.

"Nathan.." sa jag. "Call me."

Klockan 18.13; displayen lyste plötsligt upp dunklet i mitt rum med sitt bleka, svagt blåaktiga sken ..samtidigt som telefonen vibrerade tyst, nästan ljudlöst.

"Geez," sa jag. "Did you just read my mind?"

"Maybe." Nathans släpiga sydstatsaccent flöt över linjen. Han lät road. "Were you thinking something like, "Nathan, you fucking son of a bitch, call me. Now. Hm..?"

Jag flinade. "Something like that."

Han skrattade. Ett mörkt, sexigt läte, som frambringade en rysning längsmed min rygg och drog en liten suck ifrån mina läppar ..Nathan kan göra saker med sin röst.. Saker som de flesta män som jag har träffat, inte ens kan göra med sina händer.. Mark my words, girls.

"Baby Doll," sa han. "Guess what I got yesterday?"

"Umm... my Valentine’s Day card?"

"Yeah. I was driving to Oklahoma, and I stopped by Amber’s place to pick it up."

Jag log.

"I didn’t like it." Hans ord träffade mig som ett slag, och jag kände hur leendet försvann ifrån mitt ansikte, likt vatten ner i ett avlopp.

Jag hade tagit en risk genom att skicka Nathan ett kort, eftersom han inte är mycket för den sortens gester. Men när jag låtit det glida ner i brevlådan, så hade jag varit sååå säker på att han skulle gilla det. Och om inte... tja, jag kunde hantera det.

Uppenbarligen så hade jag fel. Fel i att vara för säker. Men värre ännu, fel i att tro att jag kunde acceptera ett misslyckande, när det gällde att tillfredsställa någon som jag älskar. Fel. Fel. Fel.

Jag kände hur den där hemska, besegrade känslan kom över mig. Letade sin väg emot mitt hjärta.. I samma ögonblick så sa Nathan, "I didn’t like your card, Beautiful. I loved it! It was perfect, thank you." Hans röst höll ljudet av ett okynnigt leende.

Jag blinkade, och känslan var borta. Bara sådär. Nathan gillade inte mitt kort, utan han älskade det..? Jag svor tyst. Förbannade hans namn. Men mitt eget leende var tillbaka på mitt ansikte. Han hade lurat mig. Den jäveln.

"You’re welcome, darling. I am glad that you got it," sa jag, och försökte verka oberörd, som om jag inte alls trott honom när han sagt att han inte gillade mitt kort. Fast jag visste, att han visste att jag hade trott honom. 

"If your boyfriend wasn’t such a loser.. He’d have sent you something too."

"No worries," sa jag. "I care all that much for Valentine’s Day. It’s just commercial. In a very lovey-dovey, sickly sweet kind of way." Paus. "Besides, if you love somebody, you shall try and show it every single day. Not just on Valentine’s Day."

"You’re absolutely right, baby," sa han. "But I’d still like to send you something, even if it’s a bit late."

"Well, if you insist... I’d like you to send me a letter, or a card."

"Fine," sa han. "I can do that."

"Good," sa jag med ett leende. "I love that handwriting of yours."

"You don’t mean that," sa han. "I’ve been told that I write like a chicken high on speed."

Jag skrattade.

"However, your handwriting..." fortsatte han. "...is absolutely beautiful. I love it."

"You do?" sa jag och höjde tvivlande på ögonbrynen. "I hate my handwriting. I don’t find it elegant, or feminine enough." Ett snett litet leende krökte mina läppar. "But then again.. one’s handwriting is supposed to reflect the way one is as a person.. and I’ve never really been any of those things."

Han skrattade. "No, you’ve always been more butch than femme. Always had that..." Han letade efter ord, "..raw and hard attitude."

"I know," sa jag. "I’ve always tried to be one of the guys."

"You’ll never be one of the guys, Baby Doll," sa han. "You know why? Because all of those guyfriends that you have, even the ones that you might suspect are gay..." Ljudet av ett elakt leende, "..They just want to do you. Hard. You’ll never be anything else but a piece of ass to them."

"Yeah, I know," sa jag med ett skratt. "But I’ll never really be one of the girls either."

"True."

Vi var tysta för en stund. Båda lyssnandes till ljudet av den andres andetag, och det ständiga bruset från den dåliga telefonlinjen.

Slutligen så sa jag, "I better go now, darling."

"No," sa han. "Please don’t."

"I don’t want to go, Nathan," sa jag. "But we’ve talked for almost one hour, and I’ve got a feeling that you’re going to run out of money on your card soon... and I want to say goodbye before you do. I hate it when I don’t get to say goodbye."

"I kind of like it," sa han.

"I really don’t," sa jag. "I really fucking hate that beeping sound before the phone goes dead." Jag tog ett skarpt andetag. "But there’s one thing that’s even worse.. and that’s when I miss your call, and you leave me a message on my voice mail.. But I can’t listen to it, because I’m out of money on my card."

"I’m going to leave lots of messages on your voice mail, when I know that you don’t have any money on your card. Just to torture you."

"Fuck you, Nathan."

Han skrattade.

"I’m hanging up now," varnade jag.

"Wait," sa han. "I’ve got to tell you something before you go."

"What?"

"You are beyond any doubt, the most fucked up.. depressing, cruel, mean and twisted girlfriend, that I’ve ever had," sa han, och jag hörde det där underbara ljudet av hans leende. Sedan, så lät han plötsligt allvarlig, "But I’d never trade you for anyone, or anything else."

Jag log. "I’d never trade you for anyone else, either."

"I love you, Baby Doll."

"And you know that I love you," sa jag. I nästa sekund hördes det där jävla obehagliga, pipande ljudet... Och linjen blev tyst. 

Ja, ni trogna läsare vet vad det handlar om.. Men, för er som fortfarande är oskulder när det kommer till att läsa min blogg - här kommer det 15 kapitlet ifrån vad som en gång i tiden inte skulle ha blivit mer än en novell, men som nu håller på att bli en bok.

Alla de föregående kapitlena kommer (som så många har önskat) att läggas upp i sidokolumnen. Enjoy the read.

***

Gerry stayed inside for a few moments, probably trying to soothe things over. But in the end he too, came out of the house with the guys at his back. He shook hands with the cops, smiling and nodding. The smile vanished as soon as he turned, and the guys and I alone, were his only audience.

He unlocked the car and we got in. Safe inside of its mud-stained windows, he said, "Marks has gotten you kicked off the investigation. I don’t know how he did it, but he did it."

"Maybe he and the chief go to the same church," I said sourly. I had snuggled down into the seat, as far as the seatbelt would allow.

Gerry looked at me as he started the engine. "You don’t seem too upset."

I shrugged. "Marks isn’t the first right-wing asshole to get up in my face, and he won’t be the last."

"Where’s that famous temper of yours?"

"Maybe I am growing up," I said.

He shook his head. "What did you see in the corner of the bedroom that nobody else could see? You were looking at something."

"A soul."

He turned and raised his eyebrows at me. "A soul?"

I nodded. "Which means that someone in that house did die, and within three days."

"Why three days?"

"Because three days is the limit for most souls to hang around. After that they go to heaven or hell or wherever. After three days you may get ghosts, but you won’t get souls."

"But nobody was slaughtered in that house," he said. "You saw it yourself."

"I know," I said. "But that doesn’t mean that they aren’t dead, does it?"

Gerry shook his head and pulled out onto the road, easing his way among the plethora of marked and unmarked police cars that Marks had brought with him. "But all the other murdered victims were slaughtered in their homes, and left for us to find. So, if the Kernicks are dead too, then it’s a change in pattern. We haven’t quite figured out the old pattern yet."

"A change in pattern may give the police the break they need," I said.

"You believe that?" he asked.

My lips twitched in a small, unamused smile. "No."

"What do you believe?"

"That the Kernicks were all taken and slaughtered somewhere else."

"But you are sure they’re dead?"

"There’s a soul floating around the house, Gerry. Someone’s dead, and since the Kernicks were the ones who lived there... Well, you get the point."

"Deductive reasoning," Gerry said. "I am impressed."

"Yeah, me and Sherlock Holmes." I was staring out through my window, but wasn’t seeing anything out there. I was seeing the image of the Kernicks family photo inside my head. "Gerry.. I need to see the pictures from the other crime scenes. I need to see everything that the MI5 and the Berkshire PD have." I turned to look at him. "Marks has made me persona non grata, so what? Fuck him. Fuck the MI5 and fuck the Berkshire PD. I am not going home until this case is over."

Gerry smiled. "I have got copies at home."

I sat up straighter and stared at him. "Since when do the police share files with executioners?"

"I told you that the MI5 like me."

"You said that the Berkshire PD liked you, too," I said.

"They do like me. It’s you they don’t like."

He had a point. I could still see the hatred in Marks’ eyes when he hissed at me, "Thou shalt not suffer a witch to live." Sweet Jesus. That was actually the first time I’d ever had that particular verse quoted to me. Though I suppose someone would have gotten around to it sooner or later, being who I am and what I do. I just didn’t expect it from a police lieutenant during a murder investigation. It lacked a certain professionalism.

"Marks won’t be able to solve this case," I said.

"Without you, you mean?"

"It doesn’t have to be me, but someone with some expertise is going to be needed. We are not dealing with a human killer here. Normal police work is not going to do the job."

"I agree," Gerry said.

"Marks needs to be replaced."

"I’ll work on it," he said. Then he smiled. "Maybe with that nice Detective Marin that you found sooo fascinating."

A chorus of sniggering noises, coming from the backseat, filled up the car.

"Don’t go there, Gerry," I said.

"He does have two things over all the other guys that you have been with."

"What?" I asked.

"He’s human, and he’s normal."

I’d have liked to argue, but couldn’t. "When you’re right you’re right."

"You’re agreeing with me?" He sounded surprised.

"None of all the guys that I have been with have been human. And they have certainly not been anywhere close to normal," I said. "But as far as I can tell, Marin is. So, what’s there to argue about?"

"I was teasing you, and you go all serious on me."

"You have no idea how refreshing it would be to get to be with a normal guy. But..."

"But...?"

"But it would never work," I sighed. "We don’t do normal. Marriage, kids, and the white picket fence.. It’s not for people like us, Gerry."

"People like us?" He made it a question, even though I was sure that he knew what I’d meant.

"Monsters.." I turned back to stare out through the window. "It’s not for monsters like us."

Jag kan knappt vänta till den 25:e då Fox's nya serie, Lie to me, har premiär på TV4 .. Där spelar Tim Roth huvudrollen som Dr. Cal Lightman - världens främsta expert på att avslöja bedragare, och framförallt... lögnare.

Don't fucking miss it!

Frankrike. Tidigt 1900-tal. Jag gick uppför en brant bergsplatå. En kall, fuktig vind som blåste in ifrån havet .. fick det höga gräset omkring mig att svaja .. Långsamt. Graciöst. Jag drog min hand genom det medan jag gick emot Arsène.

Det var han. Jag var säker, trots att han hade ryggen vänd emot mig.

Han stod framför en nygrävd, enkel grav - Clarisses. Det fanns en präst där också; han var gammal.. Hans hår tunnt och vitt .. hans ansikte bistert, och sargat av tiden. Han såg upp när jag anslöt mig till Arsènes sida, och hans ögon hade den där vikten som människor har, när de har sett för mycket av livet.. För mycket av dess grymheter och orättvisor..

Jag sneglade på Arsènes försiktiga profil. Det mörka, bruna håret hade växt ut tillräckligt för att locka sig svagt bak i nacken ..Han hade rakat bort sin mustasch, och istället syntes skuggan av ett riktigt skägg. Han såg härjad ut.

Han talade utan att se på mig, "Josèphine will pay for this." En enda, ensam tår, gled nedför hans kind och försvann med vinden. Det var det enda som avslöjade hans stora sorg - inget mer.

I nästa ögonblick så ändrades omgivningen - landskapet omkring oss löstes upp, flöt bort.. likt vattenfärger under regn. Och plötsligt befann vi oss i en enorm sal, som påminde mig om The Great Hall i Harry Potter böckerna.. Därför precis som den salen, så hade salen i min dröm ett förtrollat tak. Så, när jag tittade upp kunde jag se en perfekt natthimmel, med stjärnor ..och en fullmåne, delvis dold bakom tunna moln.

En kvinnas röst, "So, you have finally found me."

Jag slet blicken ifrån taket, även om det var en ansträngning ..Och vände mig emot ljudet.

Josèphine gled fram ur skuggorna... I min förra dröm så hade jag endast fått en snabbt skymt av henne då hon flytt ifrån Arsènes gamla herrgård.. Men nu, nu stod hon där i hela sin feminina grace.

Hennes rödbruna hår var uppsatt i någon sorts avancerad fläta, och framhävde ett delikat men samtidigt starkt ansikte. Hon var iförd en lång, axellös aftonklänning - påfågelfjädrar var fästa vid urringningen, och det mörkgröna, glitterförsedda tyget ..som förmodligen var silke.. framhävde färgen på hennes ögon, och fick dem att glöda.

Hon var slående vacker. Men, det var inte bara hennes utseende som fick en att dra efter andan när man såg henne - det var hennes aura också. Mystiken, faran.. och känslan av auktoritet som omgav henne.

Hon och Arsène började långsamt att gå emot varandra ..och spänningen som fanns i rummet steg, och steg.. allteftersom avståndet emellan dem minskade. Ända tills den tycktes fylla hela salen, och gjorde luften svår att andas; då hon och hanslutligen kom att stå öga emot öga.

"Where is he?" frågade Arsène. Hans röst var ett lågt morrade ..Uttrycket i hans ansikte kallt, och skrämmande.. Han lyckades att inte visa rent hat gentemot henne, men han kunde inte dölja sin vrede.. och förakt.

Josèphine bara log upp emot honom. Ett kattigt, hånfullt leende.

Han grep tag i henne, drog henne emot sig ..Hon flämtade till, chockad och överraskad över att han vågade lägga en hand på henne. "Where is he, Josèphine?" skrek han. "Where’s my son??"

Hon vred sig i hans grepp. Chocken övergick till vrede, och hennes ögon blixtrade. Hennes hand for ut.. Arsène såg rörelsen - men för sent.. Hon slog honom. Hårt. Hans huvud for tillbaka, och han gav ifrån sig ett ljud av smärta, då hennes välmanikyrerade naglar slet upp ett jack i hans kind. Han släppte taget om henne och snubblade tillbaka.

"Jean is not your son anymore. He is mine!" Josèphine såg utmanande på honom. "I took him from you, and if you want him back... You will have to kill me, and that something you can’t do.. or can you, mon chat?"

Han mötte hennes blick, och svaret fann där.. i hans ögon. Hon hade tagit allting ifrån honom: hans älskade Clarisse, Jean... Han hatade henne, ville se henne död.. Men han kunde inte döda henne. Han var en tjuv, inte en mördare.

"What about me?" frågade jag.

Josèphine vände sig emot mig.

"What about me?" frågade jag igen. "Maybe Arsène won’t kill you, but maybe I will." Jag höll plötsligt en pistol riktad emot henne.

Josèphine log. Orädd. "Maybe," sa hon. "You seem to have.. what’s it called..." Hon lade huvudet på sned. "Spunk," sa hon slutligen. "But would you kill me infront of a child?" Hon såg på någon bakom mig, och jag visste redan innan jag halvt vände mig om, att denna någon var Jean.

Han var äldre än i min förra dröm, men inte mycket. Han var runt 5 kanske 6 år, fortfarande en liten pojke.

Han stod barfota på det kalla, vita marmorgolvet ..iklädd en tunn barnpyjamas i bomull ..vit med små tåg på.. I famnen hade han en kudde, som han kramade intill sig. Han tittade upp på mig med stora ögon, underifrån tjockt mörkbrunt hår som var rufsigt av sömn.

Jag höll ut min vänstra hand emot honom, den högra höll fortfarande i pistolen. Han bara tittade på mig i en minut, innan han tog ett steg emot mig. Jag hörde Josèphine skrika något.. Jean tog min hand och jag drog honom intill mig, så att han stod med sitt ansikte vänt emot min framsida.

"Close your eyes," sa jag och tittade ner i de där vackra, oskyldiga ögonen.. För att sedan lyfta blicken emot Josèphine igen.

Vi stirrade på varandra, och för några sekunder tyckte tiden stå stilla. Sedan tryckte jag av.

Josèphine snubblade bakåt, men föll inte. Hennes händer gick upp till det lilla utrymmet emellan hennes bröst, och blod siprade fram mellan hennes smala fingrar .. när hon tryckte emot såret. En flämtning, och hon sjönk långsamt ner på golvet. Graciös in i det sista.. Jag släppte taget om Jeans hand.

"Go to your father," sa jag och knuffade bort honom i riktining emot Arsène. Han tittade på mig, och sedan bort emot den främmande mannen, sedan tillbaka på mig igen. "Go."

Jean tog några osäkra, vingliga steg framåt. Mer hann han inte. Arsène rusade fram, och svepte upp honom i sin famn, kramade honom intill sig.. Och tårar letade sig nedför längsmed hans kinder. I samma ögonblick singlande någonting vitt, långsamt ner emot golvet emellan oss.

Jag tittade upp.

Det snöade. Inomhus. Stora, dunliknade, flingor. Jag vände mig emot Arséne igen, och han mötte mig blick. Vi tittade på varandra över Jeans huvud i en sekund ..två.. ..tre.. Sedan, så höll han ut en hand emot mig.. Jag tog den. Vi log emot varandra..

Jag vaknade med armarna om min favoritkudde. Klockan var 03.15 på morgonen..

Det 14:e kapitlet ifrån min pågående bok .. För er nytillkomna läsare så finns alla de andra kapitlen att hitta längre bak i bloggen.

Enjoy the read.

***

I expected to find a lot of things in the bedroom: blood spray patterns, signs of a struggle, maybe even a clue. What I did not expect to find was a soul. But the moment I entered that pale blue and white bedroom I knew it was there, hovering near the ceiling, waiting. It wasn’t the first soul I’d sensed. Funerals were always fun. Souls often hung around the bodies as if unsure what to do, but by three days time the souls were usually gone to wherever souls are supposed to go.

I stared up at this soul and saw nothing. If a soul has a physical shape, you couldn’t prove it by me, but I knew it was there. I could have sketched the outline of it with my hand, knew how much space it was taking up as it floated near the ceiling. But it was energy, spirit, and though it took up space, I wasn’t entirely sure it took up the same kind of space as I did, as the bed did, as anything else did.

My voice came hushed, as if I were to speak too loudly, I’d scare it away. "How long have they been dead?"

"If they are dead then we don’t know it," Marin said.

I blinked and turned to him. "What do you mean?"

"The Kernicks are among the victims that are missing," Marin explained. "We don’t know what’s happened to them."

I looked into his serious face. The smile had vanished. I turned back to gaze at the slow hovering presence. "Someone in this house died here."

"No one was slaughtered here," Marin said. "According to the MI5 and the Berkshire PD that’s the method of killing that this guy is using." He made a sweeping gesture with his hand. "Look at the room. If someone had been slaughtered here, the room wouldn’t look like this."

He was right. The room was too clean. Untouched. The only sign that something bad had happened there was on the pearlwhite longe-pile rug. There was blood soaked into it like black juice, but it wasn’t that much blood, just spots, dabs. If someone had been severely tortured, or slaughtered, there would have been more blood. A hell lot more.

I shook my head and debated on what to say. If I’d been alone with just Gerry and Co, or at home working with the LAPD that I knew well, I’d just have said I saw a soul. But I didn’t know Marin, and most people spook around anyone that can do mystical stuff. To tell or not to tell, that was the question, when noises from the front room brought us all around to stare behind us at the still open door.

Men’s voices, hurried footsteps, coming closer. My hand was on the butt of the Browning when I heard a voice yell, "Marin, where the hell are you?"

It was Lieutenant Marks. I eased away from my gun and knew I wasn’t telling the police that there was a soul hanging in the air behind me. Marks was scared shitless enough of me without that.

He stepped into the doorway with a small battalion of uniforms at his back, almost as if he expected trouble. His eyes were both harsh and pleased when he looked at me. "Get the fuck off my evidence, LeBlanc. You are out of here."

Gerry stepped forward, smiling, trying to play peacemaker. "Now, Lieutenant, who would give such an order?"

"My chief." Marks turned to the cops behind him. "Escort her off the property."

I held up my hands and started moving towards the door before the uniforms could move in. "I’ll go, no problem. No need to get rough." I was at the door almost abreast with Marks.

He hissed closed to my face, "This isn’t rough, LeBlanc. You come near me again and I’ll show you rough."

I stopped in the doorway, meeting his gaze. His eyes had turned a swimming aqua blue, dark with his ager. The doorway wasn’t that big, and standing in it we were almost touching. "I haven’t done anything wrong, Marks."

He spoke low, but it carried. "Thou shalt not suffer a witch to live."

I thought of a lot of things to say, and do, most of which would have gotten me dragged out by a bunch of uniforms. I didn’t want to be dragged out, but I wanted Marks to suffer. Choices, choices.

I rose on tiptoe and kissed him. He stumbled back, pushing away from me so hard that he fell into the bedroom and left me pushed into the hallway beyond. Masculine laughter filled the hallway. Two bright spots of colour flamed on Marks’ cheeks as he lay panting on the bloodstained carpet.

"You are lying in your evidence, Marks," I said coldly.

"Get her out of here!" he roared. "Now!"

I blew Marks a kiss, and left through a grinning parade of policemen. One of the uniforms offered to let me kiss him any time. I told him he couldn’t handle it and exited through the front door to a roar of laughter, catcalls, and masculine humor mostly at Marks’ expense. He didn’t really seem to be a popular guy. Go figure.

19.49 igår kväll. Min mobil ringde .. Det var samtalet som jag har väntat på i nästan 3 månader. Samtalet som jag hoppats på, bett om.. men aldrig trodde att jag faktiskt skulle få.

Jag svarade utan att säga något - därför jag visste inte vad jag skulle säga. Ett simpelt, förbehållsamt "Hi", kändes dumt ..likaså gjorde alla andra tänkbara förstarepliker, som for igenom mitt huvud i just det ögonblicket. Så, jag sa ingenting.

"Patricia?" Nathans mörka, sexiga röst flöt över den dåliga linjen som löper tvärs över det Atlantiska havet ... och förbinder The fucking US of A med Sverige.

"I’m here, Nathan." Min röst lät kylig ..tom.. och avslöjade ingeting om alla de känslor som rev upp mig inombords. Jag har för mycket stolthet för sånt.

"How are you?" frågade han, och jag har aldrig hört honom låta så trevande. Osäker. Kanske hade han väntat sig ett annat mottagande. Förmodligen.

"Oh, I am just fine," sa jag och ljudet av ett morrande kröp in i min röst.

Jag återgäldade inte hans vänlighet, med att fråga hur han mådde ..om allt var bra.. Jag ville inte småprata. Nej, jag ville att han skulle säga det jag ville höra - tre ord. Han var skyldig mig dem.

En tjock, obekväm tystnad, lade sig emellan oss - de enda ljuden var det lågmälda bruset ifrån linjen, och hans andetag som blandades med mina. Det kändes underligt intimt..

Nathan bröt tystnaden först. "Patricia.. Baby Doll..." Paus. Sen, så han dem - de magiska orden som jag väntade på. "I am sorry."

Jag slöt ögonen och en spänning som jag inte ens visste fanns där, lättade ifrån mina axlar.

"I should never have pushed you away when my nephew got sick," fortsatte han. "I know you only wanted to be there for me. I .. I just.." Han suckade frustrerat. "I’m just not used to kindness and warmth like that.. to have someone to lean on. It scared the fuck out of me."

Jag sa inget.

"I was going to call you once he got better, but I had this accident.."

"Accident?"

"Yeah," sa han. "I cracked two ribs. One of  ’em punctured some flesh that got infected. So, they drowned me in antibiotics for a while, and I got really sick. But I am feeling better now, and I expect the docs to take me off all the drugs soon."

"Oh.."

"I have been such a dick," sa han tyst. "Will you forgive me?"

Jag instämde tyst, men.. "There’s nothing to forgive, Nathan."

Ljudet av ett leende i hans röst, "So, that’s a yes then?"

"Maybe," sa jag, och det ryckte i mungiporna.

"Oh, baby..." sa han. "I love you."

"Dito."

Han skrattade. "I’m almost out of money on my card, only got a minute left. But I’ll try and get another one and call you back later, okay?"

"Fine." Jag gjorde mig redo för att avsluta samtalet, men hejdade mig i samma ögonblick. "Oh, and just one more thing before you go.."

"I’m listening."

"Don’t ever fuck me over again," sa jag. "I don’t like being wronged. If you simply want to handle an emergency or whatever by yourself... then just tell me. Don’t push me away." Paus. "Because if you do, I might not be as forgiving as now."

"Are you threatning me, Baby Doll?" Han lät road.

Ett rovgirigt, litet leende krökte mina läppar. "Maybe I am. I carry grudges to the grave, Nathan.. and I will make sure that everyone pays up."

Jag lade på utan att säga "hej då".

Bruce loves Sweden, and Sweden sure as hell loves Bruce..

Jag såg en spännande, vacker ..och ganska sorglig.. fransk film för några veckor sedan. Den handlade om författaren Maurice LeBlancs karaktär Arsène Lupin - gentlemannatjuven som stjäl ifrån den rika överklassen i det tidiga 1900-talets Paris. Lite som en modern Robin Hood, utelämnandes den där ge-till-de-fattiga biten, då.

Hursomhelst, så dröjde det inte länge förrän de dolda makterna i mitt undermedvetna plockade fram minnen.. scener ifrån filmen ..och skapade en dröm utav dem:

Vi stod i dunklet i en trång vestibul, tillhörandes en stor gammal herrgård någonstans ute på den franska landsbygden. Arsènes hem och gömställe.

Han hade en påse i ena handen. Den påminde om en såndär penningpåse, förutom att den var gjord i ett rött glansigt tyg, istället för skinn. Arsène höll den så som man gör när man bedömer ett föremåls tyngd .. Och tydligen, så var tyngden av påsen i hans hand mer än tillfredsställande ..för han mötte min blick, samtidigt som ett pojkaktigt flin lyste upp hans ansikte.

Han såg otroligt stilig ut; klädd i en skräddarsydd jacka i svart sammet ..under den skymtade en svart väst med detaljerade silverbroderier.. och en vit skjorta som var prydligt instoppad innanför de svarta byxorna. Det fanns ingenting att klaga på, utom möjligtvis de slitna, smutsiga skorna. Men även de tycktes besitta en viss charm..

Själv hade jag för en gångs skull benådats ifrån att bära klänning (jag är inte ett stort fan av klänningar .. även om jag hittills, i drömmarnas värld, lyckats bära upp de flesta ganska väl). Istället, så var jag, precis som Arsène, iförd en svart sammetsjacka ..dock skuren för att passa min feminina form.. En vit blus med volanger som började vid den höga kragen, och följde raden av små knappar ned. Den var skrynklig, och inte alls prydligt instoppad innanför mina svarta läderbyxor. Fräcka stövlar och en tribyllhatt gjorde pricken över i.

Jag såg lite ut som Mästerkatten i stölvar, personifierad. Sweet!

Arsène tog ett steg framåt och lade en kamratlig hand på min axel. Det svaga ljuset som tycktes komma ifrån något av rummen bortom, fångade upp hans ansikte.. fick de där mystiska, gröna ögonen att gnistra.. och regndropparna i hans fuktiga hår att skimra, likt pyttesmå diamanter.

"Oh, mon ami!" sa han. "We did good tonight, really good." Han kastade upp påsen i luften och fångade den igen. "It cares for a celebration."

Jag flinade tillbaka. "I couldn’t agree more."

Jag gick efter honom ut i den stora hallen, och ljudet av våra steg tycktes eka igenom hela huset. Det var för tyst.. och känslan av att något var väldigt fel kröp över mitt skinn.

Arsène verkade inte märka något. Han fortsatte att gå i riktining emot salongen, vartifrån det svaga ljuset tycktes komma.. Och han var nästan där, nästan under den valvbågade öppningen till rummet.. när han bara stannade. Påsen gled ur hans hand, och jag såg den falla i slowmotion. Den slog emot golvet ..och silvermynt, ädelstenar och smycken, spreds omkring oss.

Jag följde en liten sten med blicken, medan den gled in i salongen ..för att sedan stanna efter att ha snuddat emot något annat på golvet - det var en kvinnas hand. Smal. Elegant.

Arsène rusade fram och sjönk ner på knä, över hans axel kunde jag se kvinnan som handen tillhörde till - det var hans älskade, Clarisse. Hon såg ut som om hon sov; med det långa håret draperat över ena axeln, och en arm utsträckt ovanför huvudet.. Men blodet som flöt ut under henne, berättade att det var en sömn som hon inte skulle vakna upp ifrån.

Arsène strök med fingrarna över hennes kind. "No," sa han. "No, no.."

Clarisses ögon flög upp, och hennes bröst hävdes när luft fyllde hennes lungor. Hennes läppar delades.. Bara ett ord kom över dem. "Jean," sa hon, och hennes röst var mindre än en viskning. Papperstunn.

Jag såg livet försvinna ifrån hennes blick, tills den var tom. Död. Arsène reste sig långsamt upp. Hans ögon föll på skinnfållen framför den öppna spisen. Det låg saker utspridda över den - barnleksaker. Men, det fanns inget barn.

I nästa ögonblick rusade vi genom huset, och kom ut på dess baksida .. precis i tid för att se en kvinnlig gestalt på väg in i en väntande droska. I famnen hade hon en liten pojke. Jean.

"Josèphine!" skrek Arsène.

Kvinnans.. Josèphines huvud for upp, och deras blickar möttes. Hon hade varit Arsènes älskarinna, ända tills han blev förälskad i Clarisse.. och lämnade henne. Det här, det här var hennes hämnd på honom.

En pistol, liten nog att gömma i en handväska eller en ficka ..förmodligen av märket Derringer.. fanns i hennes ena hand. Den andra höll fortfarande i barnet.

Hennes ansikte var en hård mask, bakom ansiktsnätet som hängde ner ifrån hennes exklusiva hatt. Men hennes ögon.. De där elektriska gröna ögonen, förrådde henne känslor - under ytan av bitterhet, svartsjuka, hat ..och sårade känslor.. så älskade hon Arsène. Men det skulle inte hindra henne från att döda honom om han fösökte stoppa henne.

Han måste också ha sett det, för han rörde sig inte. "Please Josèphine," sa han, hans röst på gränsen till förtvivlan. "Not him. Don’t take him.."

Hon klev in i vagnen. Ljudet av en piska, en darrning gick igenom de fastspända hästarna ..och droskan sköt framåt.. Bort. Arsène föll ner på sina knän bredvid mig.. vände sitt ansikte emot den rasade himmelen, regnet.. och skrek.

Jag vaknade med ett våldsamt ryck, och tanken att jag precis hört ljudet av en mans hjärta som krossas.

Det 13:e kapitlet ifrån min pågående lilla bok.

För eventuella nytillkomna läsare så finns alla de föregående kapitlen att hitta längre bak i bloggen. Enjoy your read, folks.

***

I stood in the middle of the bright living room, and it was as if it was a display home waiting for the real estate agent to come through with a tour of potential home owners. The house was so new, it felt like a freshly unwrapped present. However, there were things that no real estate agent would allow. Like the sport section from The London Times, that was spilled over the antique patinated coffee table.

There was also a large black and white photo pushed to one corner. It showed a young couple, mid-thirties, with a teenage boy and a little girl. They were smiling and touching each other in that posed casual way that photos often used. they looked happy and relaxed together, though you can never really tell with those posed photos. So easy to fool the camera.

I looked around the room and found smaller photos scattered throughout on the numerous white shelves that took up almost all available wall space. The photos sat among souvenirs, mostly with a magical theme.

The smaller more candid shots were just as relaxed, just as smiling. A happy, prosperous family. The man and boy, tanned and grinning on a boat with the sea in the background and a large fish between them. The woman and the girl covered in cookie dough and matching Christmas aprons.

I turned my attention from the photos to the artefacts. Some of it was just crap, touristy stuff; reproductions of pots with the ancient Greek Gods painted on them, too new to be real. White limestone figurines of dragons and other magical beasts, that would have looked just as at home in a Harry Potter fanatic’s room.

But among the tourist chic were other things. A silver chalice with detailed snakelike engravings was displayed behind glass. So was a spear or javelin, that hanged over the room’s fireplace. The spear  had remants of feathers and thongs, beads trailing from it. The head looked like some kind of stone. It was cracked and had little pieces missing. Someone had known what they were collecting becuse every piece that looked real was behind glass, cared for. The tourist stuff had been left to fend for itself.

I spoke without turning around, staring at the spear. "I’m not an expert on magical artefacts but some of this looks like museum quality."

"According to the experts it is," Marin said.

I looked at him and his face had gone back to neutral, and he looked older. "Is it legal?"

That earned me a small smile. "You mean is it stolen?"

I nodded.

"The stuff that we have been able to trace was all purchased from private individuals."

"There’s more?"

"Yes," he said.

"Show me," I said.

He turned and started walking down a long central hallway. It was my turn to play follow the leader though I gave him more room than either he or Reynolds had given me.

I couldn’t help noticing how nicely his dress slacks fit. I shook my head. Was it the flirting, or was I starting to get tired of being single? Something less complicated would have been nice, but part of me knew that the time for other choices was long past. So, I admired his backside as we walked down the hall and knew it meant nothing. I had enough problems without dating the local cops. I was an assassin surrounded by coppers, and a woman, too. The only thing that would earn me less respect in their eyes was to date one of them. I would lose what little clout I had and become a girlfriend. Eve LeBlanc, executioner, animator.. black witch and preternatural expert had some ground to stand on. Detective Marin’s girlfriend would not.

We stopped at the end of the hallway. Marin was still smiling as if he was giving me a tour of some other house for some other purpouse. His face didn’t match what we were about to do. He motioned to the doors to either side of him. "Artefacts to your left, gory stuff to the right."

"Gory stuff?" I made it a question.

He nodded, still pleasant, and I moved closer to him. I stared into those dark brown eyes and realized that the smile was his blank-cop face. It was cheerful, but his eyes were just as unreadable as any cop’s I’d ever seen. Smiling blankness, but still blankness. It was unique and somehow disqueiting.

"Gory stuff," I said.

The smile stayed, but the eyes were a little less sure. "You don’t have to play the tough girl with me, Eve."

"She’s not playing," Gerry said. He and the other guys finally came to join us.

Marin’s eyes flicked to him then back to study my face. "High compliment coming from you, Hainsworth."

If he only knew, I thought. "Look, Detective, I just came from the morgue, whatever is behind that door can’t be worse than that."

"How can you be so sure?" he asked.

I smiled. "Because even with the air conditioner on, the smell would be worse."

His smile flashed bright and I think real for a moment. "Very practical," he said, voice almost laughing. "I should have known you’d be practical."

I frowned at him. "Why?"

He motioned at his own face. "No make-up."

"Maybe I just don’t give a damn."

He nodded. "That too." He started to reach for the door, and I beat him to it. He raised eyebrows at me, but just stepped back and let me open the door. Which also meant I got to walk in first, but hey, only fair. Everyone else had already seen the show. My ticket was fresh and hadn’t been punched yet.