Metrobloggen

Förr var jag en gråtande clown, en person som dolde sina problem bakom tillgjorda skratt, leenden och skämt, en person som ingen kunde ana var sjuk och mådde dåligt, en person där varje dag var en ny dag iklädd rollen som clownen, en person som grät då alla andra tittade bort och skrattade då alla såg.

Men min blogg har hjälpt mig, nej jag känner inte att jag mår bättre av att skriva av mig som många av er kanske tror, det är inte därför jag skriver, jag skriver för att upplysa andra om hur min sjukdom funkar, nå ut till personer som jag annars bara hade gett ett leende eller svaret att de är bra med mig fast jag egentligen skulle vilja brista i gråt.

Nu vet alla hur jag mår, alla mina vänner , min familj, arbetskamrater och ni läsare av min blogg, nu slipper jag spela lycklig de dagarna jag mår dåligt, nu vet alla varför jag kanske drar mig tillbaka eller hur det egentligen står till med mig utan att behöva fråga. Min blogg har gett alla som brytt sig den ärliga bilden av mig, den bilden jag inte orkat visa utan har skrattat bort.

Nej nu är jag inte längre en gråtande clown, nu får mina känslor vara ärliga, nu kan jag gråta då jag mår dåligt men jag kan också le de dagarna jag mår bra eller bättre, livet känns inte längre som en lögn utan nu lever jag mitt liv precis som de ser ut med både höga berg och djupa dalar. Det finns inget jobbigare än att spela glad då man helst av allt skulle vilja bryta ihop och gråta ut.

Jag har nu gått från den "Gråtande clownen" till "Kämpen" jag behöver inte längre spela glad om jag mår dåligt, jag kan nu istället satsa på att kämpa mig igenom den här perioden i mitt liv och fokusera på de och inte på vad folk ska tycka om mig, nu förväntar sig ingen att jag ska skratta eller le utan nu är alla glada av att bara se att jag orkar leva mitt liv, ett liv jag förr inte ville fortsätta. Nu vill jag leva så länge som möjligt, varför? Jo därför jag är en kämpe och tävlingsmänniska och sådana ger aldrig upp, inte ens då det blåser mycket.

Min sjukskrivning har den senaste veckan gått från 100% ner till 50%, valet var mitt eget, jag kunde ha fått igenom att vara 100% i ett antal månader till men jag kände behovet att kunna komma tillbaka till de vanliga livet så snart som möjligt, att ha sovit bort 4 månader ur mitt liv känns.

Hur funkar jag nu då, jo jag mår betydligt bättre de senaste dagarna, jag har gått till jobb och jag har gjort mitt bästa för att på så många vis som möjligt funka som tidigare. Jobbet tar dock på krafterna, jag är varken lika stark eller snabb som tidigare, något som jag tar mycket hårt. Jag är född tävlingsmänniska och jag vill vara på topp oavsett hur dåligt jag mått. Min hjärna får försöka ställa in sig på att jag inte behöver prestera bäst utan "bara" prestera det som krävs. Något som är svårt för mig att ta in, jag är ju sjukskriven av en anledning fortfarande och jag kan inte kräva av mig själv att vara lika bra och pigg som tidigare. Jag går fortfarande på medicin och måste lära mig funka med dem, jag kommer vara beroende av den i resten av mitt liv.

Att testa in vilken medicin som passar bäst är en personlig sak, den medicinen som funkar för någon av er funkar kanske inte på mig, det är finjustering på hög nivå. Och jag har redan nu bytt tabletter ett tiotal gånger under dessa månader......

När jag kom hem till malmö efter mina 2 månader i Skellefteå hos mina föräldrar möttes jag av en hög med brev som hade kommti till mig. I mitten av alla brev låg ett brev från Metrobloggen. I brevet fanns beviset för att jag lyckades med bedriften att bli betald bloggare. Ett mastercard med pengarna min blogg dragit in, det var inte så mycket men jag kan hur som helst nu för all framtid även sätta benämningen betald bloggare i mitt CV.

Jag får ett enormt stöd från er läsare, ett stöd som är hundra gånger större än jag någonsin skulle kunna fantisera över, att ni läser och kommenterar ger mig ork och jag känner att ni finner ett behov av att läsa min blogg, och jag är villig att ge er mer av mina inlägg i framtiden.

Allt oftare har jag börjat ifrågasätta mina egna ord, vad är de jag egentlingen säger till folk och mig själv, oftast börjar varje samtal med en lögn, lögnen om att jag mår bra.


En "vän" påvisade för några veckor sedan att det kunde vara rätt jobbigt att prata med mig eftersom att jag sällan mådde bra och att de ofta blev massa sjukdomsnack då man pratade med mig. Jag har sedan den dagen försökt ändra på mitt sätt att prata men det är inte så lätt, det blir istället att jag ljuger , ljuger och säger att jag mår bra, vad ska jag annars göra då första frågan man alltid får är "Hej, hur är de?"
Varför frågar folk alltid den frågan även de gånger de inte vill veta svaret? Jag kan ju inte rå för att jag mår dåligt de flesta av gånger då frågan ställs. Jag har sedan dess börjat svara "det är ok" det innbär ju inte att de är jätteskit men inte heller jättebra, en vit lögn för att slippa tala om att jag mår skit.

Jag ljuger inte bara i samtal, jag ljuger också här på bloggen, skriver att det är bättre än vad de är, för att på något falskt vis intala mig själv att allt är bra, som att jag skule må bättre av att säga till mig själv att jag mår just bra.
 
En annan kompis som känner mig rätt bra och som själv har liknande problem som jag ställde till och med frågan "Anton, mår du så bra som du skriver eller skriver du bara att du mår bra för att de ska låta bra?"
Jag tänkte till lite snabbt och insåg, nej jag hade inte mått så bra som jag skrev, jag hade mått skit man jag hade själv försökt fantisera in mig i ett bättre mående. Jag hade ljugit och jag hade ljugit för mig själv.

Den dagen jag fick min senaste deppression ändrades mitt liv helt och hållet, det liv jag levt och vårdat i 27 år blev helt plötsligt ingenting värt på bara någon sekund, jag ville dö och jag ville de på allvar, många tror att man bara säger att man vill ta sitt liv och överdriver, jag överdrev inte, jag ville verkligen dö. Sorgen var så stark så det inte ens kom tårar från mina ledsna ögon, ångesten kramade inte bara sönder mig inombords den kramade mina tårkanaler så att tårarna inte kom fram.

Sen den dagen är jag beroende av medicin livet ut, aldrig mer skulle jag utsätta mig själv för att rasa psykiskt på de viset jag gjorde. Ingen är värd att må så dåligt. 

Att de sedan dröjde 3 månader innan jag fick en krona från försäkringskassan gjorde ju inte att man kände sig mer nöjd, 3 månader helt utan pengar, mitt i juletid. Tack gode gud att jag har mina föräldrar som hjälpte mig under den tiden, annars hade jag fått betalningsanmärkningar och varit tvungen att säga upp min lägenhet. 3 månader helt utan pengar, det är inte lätt att leva i en värld där moderaterna styr, måste bara sägas. Fattiga och sjuka drabbas och det hårt. Vart är Robin Hood? Allmosor till de fattiga och sjuka!!!
Jag hade inte överlevt utan mina föräldrar! Jag lever tack vare dom, i dubbel bemärkelse!

Nej den här tiden har inte varit lätt men nu till den positiva delen av detta inlägg. Jag vill tacka er samtliga läsare av min blogg, jag får ofta beröm för hur jag skriver, hur jag berör och hur jag hjälper folk genom hur jag skriver. Jag vill bara säga tack detsamma! Ni alla som skriver kommentarer till mig här på bloggen, ni som skriver sms till mig eller hör av er på andra vis, ni stärker mig så otroligt mycket, jag känner sådant stöd så jag orkar fortsätta kämpa, mitt liv har varit ett fullständigt kaos men med er hjälp och ert stöd så har jag orkat ta mig ur den djupaste deppresionen och har nu vind i ryggen och är villig att ta en match mot min ångest.

Ni som läser min blogg, passa även på att läsa alla fantastiska kommentarer ni läsare skriver till alla mina inlägg. Ibland gör kommentarerna halva inlägget.

Men som sagt var tack för allt erat stöd och hoppas ni fortsätter följa min kamp mot min manodeppression här på bloggen och ute i verkliga livet.

Jag befinner mig just nu i en inre stress, en stress över att hela tiden försöka hålla mig sysselsatt med så mycket som möjligt för att på så vis hålla ångesten så långt borta som det bara går. Det är ju när jag sitter still, då jag är ensam, då tystnaden lägger sig som min ångets känns av som mest. Jag kan nästan känna mig irriterad ifall någon kompis inte vill hitta på något livligt utan "bara" vill ta det lugnt och se en film. Tanken som då går i mitt huvud är förvisso kanske egoistisk men jag tänker: "Förstår de inte att jag mår dåligt om jag sitter still" Jag kan inte rå för det, jag mår ju så dåligt av stillheten, det är ju då jag känner mest.

Jag kan tänka mig att det är i liknande lägen som folk väljer att ta till alkohol eller droger, allt för att koppla bort de jobbiga tankarna och spänningen och sorgen som finns i kroppen på grund av ångest. En sådan här känsla av ständig jakt på nya händelser som ska göra att man släpper tänkandet och känslan av sin inre ångest, en sådan här känsla som gör att personer som inte orkar stå emot lika mycket som mig faller in i alkoholism eller drogmissbruk. Jag kan själv känna längtan efter alkohol för att få gå in i dimman för ett tag och släppa mitt dåliga mående för ett tag, ett sätt att lura hjärnan för ett litet tag.

Nej min rädsla finns där varje dag, varje gång festen är slut, då musiken har slocknat och alla vännerna har gått hem, då ligger jag där ensam i min säng, eller ensam och ensam, min ångest finns där som ett täcke av cement som tynger mitt bröst och ger mig andnöd. Jag är aldrig ensam, jag har alltid min ångest som besöker mig då alla vännerna gått hem. Och precis som Björn Skifs sjöng. "Det blir alltid värre frammåt natten."

Jag har alltid fått höra att jag är en stark person, stark som vågra skriva om min sjukdom, stark som kämpar med min sjukdom och stark som aldrig ger upp. Men precis som Akilles har sin häl och Stålmannen har sin kryptonit så har också jag stunder då de där starka blir skört och brister, brister som i brister i gråt, vissa dagar gör det extra ont att vara jag. Idag är det en sådan. Idag kom tankarna på självmord tillbaka, vissa dagar orkar man inte kämpa, vissa dagar gör det extra ont.

Jag har snart varit sjukskriven i 4 månader, jag har haft min ångest i över 12 år, jag har genom min ångest kraschat ett antal förhållanden, jag har skämts för mig själv och känt mig annorlunda än många i min närhet. Att bära på den sorgen tar på krafterna, att sedan inte se ett slut på den gör att jag faller mentalt samman, när ska jag få bli frisk? Kommer jag någonsin att bli frisk? Ska tabletterna ge dessa starka biverkningar resten av livet? Kommer jag allltid att känna mig så här ensam? Kommer jag någonsin lyckas i ett förhållande? 


För varje dag som går känns hoppet om en förbättring allt mindre och det är med den synen av verkligheten som jag fäller en tår, en tår som visar hur jag allt mer och mer börjar ge upp. Är ett liv värt att leva då man mår som mig, visst de finns dem som säkert har det mycket värre än mig men jag mår inte bra, varför kämpa om det aldrig blir bättre?

Jag kan förstå att man inte ska ge upp om man aldrig har försökt, men i mitt fall är de annorlunda, jag har försökt i halva mitt liv, läkarna ger mig inte den medicinen som gör att jag mår bra utan testar massa olika, som att man var ett experiment, jag är ingen testkanin, jag är en människa och jag vill ha hjälp, jag vill ha ett värdigt liv. Ett liv utan ångest och tankar på självmord. Idag är en sådan dag, en dag full av panikångest och tankar på självmord. Skämtar jag eller överreagerar jag? Nej jag klär bara mina känslor i ord. Vissa dagar gör det extra ont, även för en person som andra verkar tycka är stark.

Min panikångest fick jag nog första gången då jag var runt 13-15 år, sedan dess har den kommit i vågor, ibland i långa etapper som tex nu och ibland bara för att bara vara någon minut, men det finns dock en ångest jag haft hela mitt liv och det är dödsångesten.

I hela mitt liv har dödsångesten legat som ett täcke över mig, varje dag förbereder jag mig själv på att jag kanske inte vaknar upp nästa dag. När jag ligger under täcket funderar jag på hur det skulle vara om jag inte vaknade upp dagen efter. Jag skrev i min förra blogg ett inlägg om hur jag funkar med min dödsågest, här kommer inlägget:

Ett rent helvete

Elvis Presley dog då han satt på toaletten, Olof palme dog då han var på väg från biografen. Detta är dock inget som har avskräckt mig från att vare sig gå på toa eller på bio. 

Det jag finner intressant med detta är hur oberäkneligt och skört livet är. Hur frisk, lycklig eller ung man än är kan livet ta slut i nästa sekund. En psykiskt sjuk person skulle kunna hugga ner en med kniv då man står i kön på Ica, en takpanna kan falla ner i huvudet på en då man sitter och dricker saft utanför sitt hus. 

Jag har nog lite dödsångest för när jag lägger mig för att sova på kvällarna och råkar hosta lite innan jag somnar så brukar jag tänka, tänk om jag kommer dö i sömnen under natten. 

Inte nog med den tanken, om man nu ska dö så vill man ju inte att de som finner en ska finna en som tex i Elvis fall med byxorna nere på toaletten men eftersom att jag känner denna ångest då jag lägger mig så är det inte toaletten jag är rädd för att dö på utan min rädsla är att dö och ha det smutsigt i min lägenhet.

Eftersom att jag inte träffar mina föräldrar så ofta med tanke på att vi bor 160 mil ifrån varandra så känns de alltid extra viktigt de intrycken man får av dessa träffar. Skulle jag ha smutsigt i min lägenhet när de kommer och hälsar på en vecka i april och sedan råkar ha smustigt då de hälsar på en vecka i september kan det ju ge uppfattningen att jag alltid har det smutsigt. Därför brukar jag alltid se till att städa lite extra då de kommer på besök.

Men om jag utan anledning bara skulle dö så kommer ju med största säkerhet mina föräldrar ner från Skellefteå för att söka efter mig om jag inte hört av mig på länge. Och om jag då är död så hinner jag ju inte snygga till det där lilla extra så jag brukar se till att innan jag lägger mig varje kväll snygga till lite i min lägenhet så att det ser vårdat ut utifall  jag av utan vidare bara skulle dö i sömnen av någon konstig anledning.

Nu kanske man kan tycka att det måste vara jobbigt att ständigt vara rädd för att dö och grubbla på de då jag lägger mig om kvällen men saken är den att det ju gör att jag håller det städat i lägenheten varje dag. Så tänk vilken fantastisk skön känsla jag får varje morgon då jagh kan konstatera för mg själv att jag lever och att jag dessutom har rent i lägenheten. Dubbel lycka.

Det finns en hel del saker som en "frisk person" tar för givet att man ska orka med då man är sjuk. Saker som för mig som sjuk inte prioriteras som nummer ett, att vara sjuk tar så mycket på krafterna att det kan kännas som en nog stor bedrift att bara få sig ur sängen vissa dagar. Att diska och städa är inget man gör i sin lägenhet då det ser ännu mer kaos ut i huvudet än vad det gör i diskhon.


På grund av detta har jag valt att resa hem till mina föräldrar under min 4 månader långa sjukskrivning, jag har inte orken att lyckas med att ta hand om mig själv och framför allt, jag har inte styrkan att vara ensam då jag mår dåligt, tror ingen som har möjligheten att vara med andra vill vara själv då de mår dåligt, en längre persiod. Ensamheten kan knäcka även den stakaste!


Mina kläder ligger utspridda på golvet i mitt pojkrum hos mina föräldrar, hälften av kläderna ligger fortfarande ihoptryckta i resväskan jag hade med mig på planet till Skellefteå från Malmö. Att klädera ligger utspridda så som de gör på golvet speglar bara mitt inre, mina tankar, mina mål och min ork är lika kaotisk som mitt pojkrum.

Jag kan inte rå för att jag inte har orken att sköta enkla vardagssysslor som att raka mig, vika ihop mina kläder eller att laga mat, medicinen och framför allt ångesten gör mig helt slut. Jag måste se varje framsteg som en vinst, varje dag jag lyckas ta mig upp ur sängen, varje liten ansträngning är ett psykiskt marathonlopp. 

Medicinen ger också ett större sötbegär, tröstätande av godis och andra onyttigheter är inte ovanligt, något som gör att man snabbt och lätt går upp i vikt, ta de tillsammans med att man ständigt är trött och inte orkar röra sig lika mycket. Plus att medicinen i sig lägger på ett stort antal kilon. KIlon som jag trots trötthet måste motionera bort.

Mycket av sakerna kan jag inte styra det är faktamässiga insikter om biverkningarna av den ångestdämpande medicinen jag tar, men hur ska man då styra upp, finns det något som jag kan göra för att få det bättre. Klart det finns! Jag kan varje ny dag ha som mål att göra en ny sak varje dag för ett bättre mående, om de så är att låta bli att äta den där godisen, eller ta den där promenaden eller gå upp en timme tidigare än vad man hade tänkt.

Man får acceptera att man är sjuk men men kan alltid göra allt för att förhållanderna blir bättre för varje dag som går. Det är som med träning, första gången känns jobbigast, men har man lika kommit in i det så går det allt bättre och bättre och man orka betydligt mer. Imorgon kommer jag börja dagen med att plocka ihop min hög med kläder och lägga dem i tvätten. Varje ny väg börjar med ett första steg.

Ångesten/Panikångesten är tillbaka, mår skit, vill inte ha det såhära!!!!! 

Det känns som jag börjar må lite bättre, jag har inte samma starka ångest som tidigare, visst den finns där ännu, fortfarande skakar mitt högra ben, fortfarande klämms mina lungor åt och fortfarande finns de där jobbiga tankarna som låst fast sig på små detaljer, ett sorts kontrollbehov.

Men det finns små små saker som visar att jag är på väg åt rätt håll, saker som visar att min medicin kanske börjat verka. Jag har den senaste tiden varit väldigt trött, medicinen har gjort att jag kunnat sova 15-16 timmar utan problem, något som på ett vis vrit skönt men samtidigt har det ju lett till att jag sovit bort dagen och den korta stunden de är ljust ute, ett ljus man behöver uppleva för att må bra.
Men sedan ´jag bytte medicin i veckan har jag vaknat betydligt tidigare, jag har känd mig tröttare på kvällen vilket gjort att jag lagt mig tidigareh vaknat på så vis tidigare också. Nätterna har blivit nätter och dagarna blivit dagar.

Självmordstankana har också försvunnit, tankarna som fanns där varje minut tidigare, tankarna om att mitt enda sätt att lösa mina problem var att ta bort sig själv. Att slippa dessa tankar gör så mycket, de släpper pressen på så många håll. Det är inte roligt att ha sådana tankar om nu någon skulletro de, det är inget man tar till för att folk ska tycka synd om en utan de är seriösa rop på hjälp. Varje gång jag haft sådana tankar har jag skäms, en skam över att man utsätter sina nära och kära för de värsta tänkbara,  en situation ingen känner sig trygg i.

Nej de känns skönt att både slippa tröttheten och självmordstankarna, men jag har en bra bit kvar att gå, en kamp mot min sjukdom, jag kommer aldrig bli helt frisk, medicinen kommer jag behöva livet ut men jag kan lyckas göra det absolut bästa jag kan av den situationen jag befinner mig i, jag ska börja må bra jag ska orka leva vidare, det har jag lovat mig själv, hur jobbigt det än kan vara

Som ni säkert märkt så står min blogg tom på nya inlägg vissa dagar, men precis som de vanliga inläggen speglar det också hur jag mår och känner mig, dagarna då det inte kommer nya inlägg är dagar då medicinen gjort att jag inte känner något, varken bra eller dåligt, jag står tom som en känslomässigt stympad person utan ord, känslor eller vilja, jag är tom precis som de där blogginlägget som aldrig blev skrivet den där dagen eller kvällen. 


Sen finns det också dagar då tankarna är så många så jag inte kan översätta dem till ord, utan de stannar i huvudet och gör mig snurrig, förvirra, och ledsen. Sådana dagar är de jobbigt, man vill veta vad det är som skapar tårarna på sin kind, men aldrig riktigt få ett svar på det. Att känna sig vilse i sig själv är inget nöje, hade man alltid vetat vad det är som skapar de jobbiga känslorna och problemen så hade det ju också varit betydligt lättare att göra något åt dem.

Sen finns det dagar då jag inte vill tänka på min panikångest, dagar jag inte vill påminna mig själv om hur dåligt jag mår, dessa dagar kommer de inte heller inlägg.
Ett uteblivet inlägg är också ett sorts inlägg, bloggen speglar mitt liv, även de dagarna jag inte skriver. Jag försöker uppdatera så mycket jag bara kan, men jag har fullt upp med mig själv ibland

Även fast de flesta i min närhet vet att jag mår dåligt så bär jag fortfarande på en skam som jag döljer för er, jag gömmer min sorg, mina tårar. Hur dåligt jag än mår visar jag aldrig mina tårar, trårarna kommer först då jag är ensam, då strömmar dem som vattenfall från mina kinder, ibland kommer dem inte ens då jag är ensam utan de blir som någon sorts torrgråt, en gråt där tårarna hålls inne.


Umgås jag med andra och känner jag håller på brista i gråt så sväljer jag som min sorg inom mig, jag tillåter inte tårarna att komma, det vilar som en skam över att gråta. Istället bygger sig sorgen bara allt större inom mig, när kommer dagen då jag helt exploderar av smärta?

Jag gråter inte ens så mina föräldrar kan se, även fast jag har en nära relation till mina föräldrar så ser jag alltid till att torka tårarna innan jag möter deras blickar, jag vill inte att någon ska se att jag mår som jag gör.

För mig känns de så mycket lättare att skriva om min psykiska sjukdom för folk jag både känner och även helt främmande folk här på bloggen än att visa tårar för mina närmaste. Varför är det en sådan skam att släppa på den tyngden jag bär på genom att få gråta ut någon gång? Jag tror det hade varit betydligt lättare att handskas med min ångest om jag någon gång bara fick gråta ut ordentligt.

Nä skammen finns där som en svart skugga efter en, samma skam som gör att man så fort folk frågar hur man mår väljer att svara bra, man vill inte visa sin smärta, man vill inte visa sina tårer. Man vill inte förstöra den där bilden av en själv, den där bilden där andra ser en som en clown, fast man egentligen är en clown med tårar. Den Gråtande clownen.

Det finns en röd tråd i min ångest, det finns en saknad av en ingrediens som inte går att medicinera sig till, jag saknar någon att ha vid min sida, jag saknar en person att dela mitt liv med, kompis eller flickvän spelar ingen roll, bara att kunna ha någon att vända sig till då man vill ha någon som lyssnar, någon som finns där och stöttar då man behöver de där extra stödet eller armen som håller om en då man gråter. En person som älskar en för den man är och finns för en i vått och torrt, hur kraftigt det än blåser.

Jag har fått frågan av många av er om jag går hos någon psykolog, för att de sägs ska vara bra, javisst har jag testat att gå hos psykologer, jag har betalat stora belopp för att få reda ut mina besvär men att sitta och prata med någon som jag inte känner som bara lyssnar för att den får betalat för göra de funkar inte på mig.

Jag behöver den där personen jag skulle kunna få ringa mitt i natten bara för att få prata ett tag. En person som kramar om en då tårarna kanske kommer.


Min ångest gjorde att mitt förra förhållande tog slut, ett svart tomrum har tagit plats i mitt hjärta, en plast jag önskar att någon kunde fylla så snabbt som möjligt. Att veta att jag förlorat någon pga att jag mått dåligt svider i mig, jag försöker att inte tänka på de men varje gång jag ser ett par om de så är på film eller bland mina vänner sticker det till i mitt hjärta, att höra hur folk väntar barn, förlovar sig, gifter sig eller flyttar ihop gör att jag fylls med än mer ångest, jag vill ju också ha de på de viset, jag vill också ha en person som älskar mig och vill leva med mig, men vart ska jag hitta den personen, jag är 27 år, för varje dag som går känns de mer och mer omöjligt att hitta någon att dela sitt liv med, snart är ju alla upptagna. 

Det är inte bara en relation jag vill ha, jag vill även finna nya vänner, vänner som inte försvinner då man mår dåligt och som inte bara utnyttjar en då man mår bra. 

Så vad söker jag då, en person att leva tillsammans med och en sann vän, skulle någon av er passa in på dessa får ni mer än gärna höra av er, jag kan i alla fall inte vara mer ensam än vad jag är just nu om man bortser från min familj som hedersvärt stannat kvar.
Jag är inte desperat det är bara det att jag har ett så stort hål i mitt hjärta som jag vill kunna fylla ut med ngon som villta den platsen  mitt liv, som vän eller flickvän. Ingen tjej vill ha en kille med dåligt självförtroende men min sjudkom ger mig en otroligt ålig sjävänsla och för varje gång man misslyckas såtapar man ju  bit av de lilla man hade, vlket gör at man hamna i en ond cirkel, en cirkel jag vill komma ut ur nu!

Har så mycket jobbigt i mitt huvud idag så orkar inte skriva något, jag kämpar med ett inre krig med mig själv idag, riktiga inlägg kommer imorgon istället, jag orkar helt enkelt inte mer idag........sorry!

Den här dagen på året avges nog de flesta löften runt om i landet, att avge nyårslöften är en tradition som räcker långt bak i tiden. Men enligt en undersökning från universitetet i Hertfortsire som tidningen Guardian gjort är de inte många som håller sina löften, 78% bryter nämligen mot sina löften.

Jag kommer sattsa på att tillhöra de 22% som håller sina löften. Jag kommer att avge det absolut vanligaste löftet, jag ska gå ner i vikt, min medicin gör att jag går upp i vikt, den gör mig också trött vilket gör att jag inte känner ork att röra på mig tillräckligt utan sover bort stora delar av dagen och då jag är vaken mår jag så dåligt så jag tröstäter, jag har genom detta på mycket kort tid gått upp 15 kilo!!! Jag kan ju inte sluta ta min medicin då faller jag ju tillbaka i gamla mönster och börjar må dåligt igen men jag har redan i början av den här veckan startat en diet där jag både äter nyttigare och mindre portioner. Jag ska även försöka få mig till att motionera minst en gång per dag.

Lyckas jag med detta så är jag ju en bit på väg och mår jag fysikt bättre kommer ju psyket att följa med. Just nu mår jag ju dåligt både över min psykiska sjukdom och mitt fysiska tillstånd, det senare kan jag ju faktiskt påverka och på så vis har jag ju i alla fall löst ett av mina problem, bara hålla tummarna att jag får må betydligt bättre psykiskt nu det kommande året.


I övrigt vill jag tacka för allt stöd från er läsare 2009 ni har varit underbara, hoppas ni finns och stöttar med era kommentarer även 2010, GOTT NYTT ÅR PÅ ER!

♪♫•*¨*•.¸¸♥ ¸¸.•*¨*•♫♪¸¸.•*¨*•♫♪...♪♫•*¨*•.¸¸♥ ¸¸.•*¨*•♫♪...♪♫•*¨*•.¸¸♥ ¸¸.•*¨*•♫♪♪♫•*¨*•.¸¸♥A Happy New Year! ♪♫•*¨*•.¸¸♥ ¸¸.•*¨*•♫♪¸¸.•*¨*•♫♪... ♪♫•*¨*•.¸¸♥ ¸¸.•*¨*•♫♪...♪♫•*¨*•.¸¸♥ ¸¸.•*¨*•♫♪♪♫•*¨*•.¸¸♥ ¸¸.•*¨*•♫♪

Idag är en väldigt speciell dag för mig, idag vaknade jag upp med inställningen att jag ska börja må bra! Jag vet att min sjukdom är en sak som jag kommer få leva med livet ut och jag kommer alltid bära på min sjukdom men jag ska göra de bästa av de jag kan med mig själv för att må bättre.

För att jag ska bli frisk behövs det medicin, inget min vilja kan styra över, jag blir inte frisk bara för att jag spelar glad, men det finns delar jag kan påverka som spelar en roll vid sidan av min sjukdom.

Då jag gick in i den här senaste depressionen åt jag knappt, jag sov högst någon timme per dygn, jag var helt utarbetad, både mitt privatliv och arbetsliv tog på krafterna, jag ville vara så perfekt på båda så jag glömde helt av mig själv.

När jag senare började med medicineringen så var en av biverkningarna på ena medicinen att man gick upp i vikt, plussa där på att jag varje dag jag mådde dåligt tröståt, vissa dagar kunde jag äta i mig två påsar med ostkrokar, 4-8 kexchoklad, lägg där till några delikatobollar och 2 liter coca cola. Min vikt som jag själv varit så noga med att försöka gå ner i ökade lavinartat. Att se sig själv må fysiskt dåligt då man även mår dåligt psykiskt gör inte att man känner att man mår bättre. Att sedan höra då folk kommenterar ens viktuppgång utan att förstå att den är där pga att jag mår vidrigt illa gör inte saken bättre.

Men idag har jag bestämt mig idag är början på resten av mitt liv och från och med idag ska jag börja min diet för att fysiskt må bättre så kanske det kan vara en hjälp på traven att även må psykiskt bra.

Personligen speglar utsidan ofta insidan för mig tappar jag ena tappar jag ofta båda, Mår jag inte bra tapar jag all ork, jag orkar inte bry mig att fixa till mig, jag är orakad och oduschad, jag går i trasiga smutsiga kläder, inte för att jag vill utan mer för att det är så även min insida känner sig. 

Så den dagen ni tänker kommentera mitt utseende för att jag är söndrig och orakad, ge fan i att påpeka mitt yttre, jag vet hur det ser ut för mitt inre ser lika trasigt ut.

Men idag börjar dagen, idag är första dagen på min jakt att gå ner mina 15 kilo, min jakt på ett sunt liv där både kropp och knopp mår bra.

Idag är början på resten av mitt liv!

En tanke slog mig idag, vad vore jag utan det otroliga stödet jag får av min familj, hade de inte varit för dem så kanske jag inte hade levt idag, jag hade nog inte orkat.

Att jag mår psykiskt dåligt är ingen hemlighet, men det finns dem med samma sjukdom som mig som har det värre, dem som inte har något stöd eller hjälp från andra. Visst många av mina närmaste vänner gick och gömde sig då jag fick min senaste depression, den jag är mitt uppe i just nu, men jag har en otrolig familj, en familj som finns där dygnet runt och försöker hjälpa mig på alla vis dem kan. Tänk om jag inte hade dem?

Jag har ingen ork, min ångest tar all kraft ur min kropp, vissa dagar lämnar jag knappt sängen, orkar inte städa, laga mat, orkar inte göra någonting. Jag bor i Malmö, 130 mil ifrån mina familj, men direkt jag blev sjukskriven i dessa 4 månader åkte jag direkt upp för jag visste att jag inte skulle klara mig själv, så nu har jag de senaste 2 månaderna bott i mitt pojkrum hemma hos mina föräldrar i Skellefteå, där de tagit hand om mig och sett till att jag fått mat i mage och slipper vara ensam då jag mår dåligt. 

Tänk dem som inte har det stödet, dem som måste trots svår ångest och djupa depressioner måsta tänka på att laga mat och stå ut med ensamheten, jag slipper dessa punkter, på något vis får jag se mig som lyckligt lottad trots min sjukdom, jag har i alla fall en familj som finns där dygnet runt, det är mer än vad många andra har som mår som mig.

Det kan inte vara lätt att vara min familj, tänke er själv ha en bror eller son som ringer hem 130 mil från en och säger att den tänker ta sitt liv, att den inte längre orkar leva, att den inte kommer överlev natten, där har ni vardagen för min familj för bara några veckor sedan.
Vad skulle man själv göra i deras sitts? Hur ger man råd och stöd utan att göra saken värre? När vet man om självmordshoten är äkta eller bara ett rop på hjälp? Jag vet inte om jag skulle kunnat orka med. Kan ju inte finnas något hemskare än ens barn vill ta sitt liv.
Min familj är en stark familj och jag är dem evigt tacksamma för hur de stöttar och finns för mig, de har räddat mitt liv och funnits både i nöd och lust.

Jag kan bara prata utifrån mig själv men det jag upplever är väldigt ofta att folk inte förstår allvaret i hur dåligt jag mår, inte förstår hur stark min ångest är och där av inte förstår varför jag handlar på det ibland konstiga viset jag gör, varför kan jag bryta ihop mitt i en disskution eller bli förbannad för minsta lilla fel och varför min dag kan kännas misslyckad bara för att en liten sak ändras i planeringen för dagen. 

Ingen förstår varför utom jag själv, för mig kan minsta lilla grej göra att jag bryter ihop, jag analyserar sönder vad folk säger till mig och även hur dom säger de. Ett exempel på det är att jag har bestämt mig för att hata ordet söt, i mitt huvud är söt något man säger till en person som inte är snygg men bara för att säga något trevligt, på så vis är söt ett dåligt negativt laddat ord. Ett ord man säger för att beskriva en gråzon mellan snygg och ful, inte tillräckligt snygg för att kallas snygg men inte heller så ful att bli kallad ful. En vuxen person kan i mina ögon bara vara snygg eller ful, inget där emellan, inga gråzoner, allt eller inget, svart eller vitt.Katter och hundar kan vara söta, lika så spädbarn men säger någon ordet söt till mig så kan jag få panik, även om de inte var illa menat. 

Så funkar jag inom allt, jag kan ha förbestämda svar på frågor jag ställer till folk i min omgivning och får inte jag exakt det svaret som jag i förväg hoppats få så brakar min värld samman, även om svaret var snarlikt det jag hade hoppats på, för mig ska de vara exakt, annars byggs en oro upp inom mig. 


För mig bygger allt till 100% på ren trygghet, jag bygger upp en mur runt mig  med saker som jag känner mig trygg i, en sorts glasblåsa där jag är i min lilla ensliga värld, en värld där jag har koll på allt, jag vet exakt hur allt ska vara och eftersom att ingen annan finns i den världen så är de ingen som säger emot, i den glasbubblan kan allt vara svart eller vitt, men så fort jag släpper in någon för nära in på mig som tex i ett förhållande, då kommer de där tillfällena där man måste kompromissa eller till och med ge sig i olika val av saker eller disskutioner, där skapas den grå zonen, där alla svar inte kanske är som jag själv hoppas dem ska vara, där saren till och med kanske gör mig ledsen.

Jag funkar inte som en vanlig person, jag överanalyserar allt, är det inte ord så är de tonläge, är de inte de så är de kroppspråk, jag överanalyserar allt.

Kan man säga att en mindre dålig dag är en bra dag, för mig är varje litet framsteg viktigt, nej jag har inga dagar då jag ler av glädje, med 100% livslust hoppar ur sägnen och tackar för att jag är jag, nej de dagarna finns inte just nu, men jag måste lära mig att se varje framsteg som ett steg i rätt riktning hur litet steget än är, jag vill må bra, jag vill älska livet, jag vill kunna se mig själv i spegel och känna mig lycklig att just ja finns. Men det är en lång väg dit, men som alltid så är ett första steg en början på den vägen.

Jag har de senaste dagarna dubblerat min medicinering vilket gjort att jag inte känner mig lika mycket på gränsen till att bryta ihop, min sorg finns där, min ångest klär mitt inre men mina skrik, min gråt och min uppgivenhet finns inte där lika mycket. Vet inte om det är ett bra tecken, jag mår skit men jag har på något vis fått en större ork, en ork som lyst med sin frånvaro i flera månader nu, vet inte om mina 16 timmars sömn per dag de senaste månaden gjort sitt, vet inte om det var medicineringen men jag känner en skillnad.

Men det kommer ta tid för mig, varje nytt framsteg kan ta sin tid, ett välbefinnande är inget man stressar fram, jag har släppt alla tankar på framtiden,hur de ska bli då jag komme tillbaka till jobb efter min sjukskrivning, hur mitt liv kommer att se ut den dagen jag är redo för vardagen igen. Jag måste också lära mig att njuta av stunden, njuta av att jag just den där minuten inte gråter, man får glädjas åt det lilla och för varje nytt steg framåt. Man får göra som pojkgruppen New kids on the block sjöng om runt 1990-91 ta det "Step by step" 
Jag gjorde ett specialarbete i årskurs 3 på gymnasiet om vad det är som driver idrottare, vad dom bygger sin motivation på, bland de personer jag ställde frågan till fanns många av landets mest framgångsrika idrottare, där bland annat Björn Borg och Torgny Mogren, en röd tråd syntes rätt snabbt oberoende på om de var elitidrottare eller bara vanliga motionärer, de flesta hade inte bara ett mål, utan hade delmål, för att sporra sig själv.

Jag tror det är lika med vilket mål man än har, inte bara idrottsmässigt utan även i andra delar av livet, tex vid sjukdom, klart att alla sjuka vill bli friska men vägen dit kan vara lång och då kan de vara bra att känna att man gång på gång har små delmål som påvisar en förbättring, sätter man delmål tror jag inte fallet blir lika stort om man inte skulle nå hela vägen till det stora målet heller.  

Jag har börjat sätta delmål, orkar jag gå upp innan klockan 16 någon dag, orkar jag ta en promenad ute, orkar jag se ett helt tvprogram utan att få panik och tappa koncentrationen pga min ångest? För varje litet steg i rätt riktning kommer jag närmare mitt huvudmål.

Delmål ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för mig

Idag är en sådan där dag då allt känns extra jobbigt, en sådan där dag de känns som att en tungviktsboxare kommit och slagit mig söder och samman. För det är ju så de känns, luften har gått ur mig och jag finner mig själv mer och mer liggande på marken, drunknad i mina känslor.

Natten som var sov jag 1 timme, inte 60 minuter i ett svep utan med 5 minuter åt gången, ångesten höll mig vaken hela natten och mina tankar blev till demoner som fick mig att aldrig känna den trygghet och lugn jag behöver för att kunna somna. 

Idag känner jag mig trött men rädd, jag vet det låter konstigt men på något vis vill jag bara lägga mig och krypa ihop i sängen sådär i sidled i fosterställning, sådär som jag alltid somnat. Och precis som alltid har jag ett extratäcke ihoprullat vid min sida, sådär så det känns som att någon ligger brevid, allt för att slippa känna av ensamheten, så somnar jag varje dag, i fosterställning kramande ett täcke. Men idag kände jag mig även rädd för den där tysta stunden som kommer mellan att man slagit av tvn, släckt lampan och man ligger i sängen och väntar in John Blund, de där 5-15 minuterna just innan man somnar, det är då jag känner mig som mest ensam, det är då tankarna kommer, de där tankarna som får mig att känna mig värdelös. 


Jag vill sova bort dessa jobbiga dagar, veckor och månader men jag är rädd för stunden innan jag somnar, jag är rädd att än en gång, ytterligare en natt påminnas om hur jobbigt det just är att vara jag, hur mycket som gått fel på väldigt kort tid. Från en glad sommarpojke till ett ångesfylldt skal av de som en gång var jag under en mörk och kall vinter. 

Vissa kanske tycker att när man mår som jag är de bara att rycka upp sig, att det "bara" är att ändra sitt tänkande, att man inte ska gå omkring och tycka synd om sig själv. 

Dessa personer vet inte vad dom pratar om, min sjukdom är ingen förkylning, den går inte över på en dag, den går aldrig över, jag komme få leva med den resten av mitt liv, min sjukdom kan förbättras med hjälp av mediciner men sjukdomen kommer aldrig försvinna helt utan jag kommer måsta ta medicin resten av mitt liv för att orka leva.

I detta läge kanske många anser att om de finns mediciner så är de ju bara att börja med dem så blir allting bra, så är det inte. När de gäller mediciner för oss manodepressiva finns de hundratals, vissa väldigt lika men medicinen måste skräddarsys för var och en, beroende på vilken medicin man ska ta och sedan hur mycket av just den medicinen.

Jag har testat på ett 20-tal mediciner mot mitt psykiska besvär men ingen har hjälpt mig helt ännu, jag håller fortfarande på att testa fram vad som passar mig bäst. Och för varje gång jag testat en ny medicin som visat sig inte funka känns de som ett misslyckande.

Att vara manodepressiv är ingen lek, att vara manodepressiv är att lida av en dödlig sjukdom, 29,2 % av dem som har min sjukdom utan att ta mediciner mot den här formen av psykiska besvär tar sitt liv!
Manodepression är den mest dödliga sjukdomen av alla psyksiska sjukdomar, detta är inget jag hittar på detta är ren och skär fakta.

Siffrorna ser betydligt bättre ut vid medicinering då "bara" 6,4% tar sitt liv.Hoppas jag finner rätt medicin innan jag går ner mig helt,

Det finns ett mörker i min vardag som inte går beskriva med ord, det finns ett hål i mitt hjärta, det finns en avtruppad livslust och den där glimten i ögat har suddats ut till en dimmig frånvarande blick. Idag sov jag till klockan 16, nej jag hade inte varit uppe länge på kvällen, visst min ångest gör mig trött men det var inte därför jag sov, jag sov för att så länge som möjligt slippa den nya dagen, ytterligare en dag där panikångest och tankar på självmord börjat bli till en vardag.

Överlevare jag julen? Jag vet inte, jag har ett otroligt tryck över mitt bröst dygnet runt, det känns som en elefant sitter på mina lungor, när jag lägger mig på kvällen hoppas jag att aldrig mer få vakna upp utan bara får försvinna i sömnen, somna in för gott.

Ni kanske inte märker de på mig då ni träffar mig på stan men jag går mitt livs största match just nu, jag försöker överleva mig själv, en kamp om att orka kämpa vidare. Att orka leva.

Det finns inget värre än då det blir tyst, det finns inget värre än då man måste stanna upp, det är ju då de blir tyst och lugnt som tankarna kommer, tankarna på vart man befinner sig och varför, tankarna som får en att minnas att man befinner sig på botten av de man önskat sig, ett liv fyllt av glädje. 

Min kropp sänder dagligen ut signaler på hur dåligt jag mår men ingen förstår mig, ingen tycks förstå vad det är jag behöver. Nej även om jag har folk runt om mig så är jag ensam, folk vill inte se.

Då jag vaknar börjar min dag med att jag tar mina tabletter, min kväll avslutas på samma vis, medicin efter medicin, tiden där emellan plågar jag mig igenom, all min vakna tid all min vardag är fylld med ångest, oro och sorg. Hur ska jag ta mig ur de, svara inte att de bara är at kämpa eller försöka tänka positivt, för de försöker jag, jag verkligen försökar med allt möjligt men min ork börjar ta slut. Tanken på ett hastigt slut kommer allt närmare sin sanning. Jag behöver något som lyser upp mitt liv, nån som finns där då jag behöver någon att luta sig emot, någon som finns då alla andra verkar gömma sig.
Ska det verkligen vara såhär, ska man behöva ha en vardag där tanken på självmord är lika normal som reflexen att andas, jag vill leva ett liv men inte det här.

"En riktig vän är den som stannar kvar när alla andra gått !"

Varje gång jag hamnat i en depression i mitt liv känner jag mig totalt misslyckad, kanske inte så konstigt, varje gång har depressionen kostat mig mycket av den lycka jag hunnit bygga upp mellan gångerna.
Min depression har tex kostat mig ett antal förhållanden, krossas ett förhållande krossas ens självkänsla på samma gång, man upplever att man inte dög, varje gång blir man som känslomässigt skottskadad.

Jag vill gå ner i vikt, något jag också gör då jag mår bra, men även de krossas då jag är mitt i en depression, jag tröstäter, kexchoklad och ostkrokar som jag så norrländskt fortfarande håller fast vid att ostbågar heter. Och som om inte tröstätningen förstör min drömvikt, även medicinen jag tar mot ångest gör att man får lättare att gå upp i vikt. Sen gör ju ångesten att man blir trött och tung vilket i sin tur gör att man inte rör sig särskilt mycket.

Ångesten får mig att misslyckas med allt jag vill lyckas med, jag vill vara glad, smal och lycklig i ett förhållande men i alla mina svackor har jag förlorat just de jag strävar efter. Och det tar tid att bygga upp sig både fyskiskt men också psykiskt, för mig kan de ta en sekund att komma in i en svacka men flera år att komma ur den, man hamnar som tillbaka på noll efter varje gång.

Där av tar jag väldigt illa upp då folk tar upp min vikt, även om de inte är illa menat, ordet tjockis kan få mig att se rött, sist slog jag ner en kille som kallade mig de, ingen vet hur mycket jag verkligen kämpar för att hålla vikten nere, ingen förstår att min ibland stora viktuppgång beror på att jag i huvudet mår skit. Man blir då inte gladare av att få höra sina vänner nämna ens vikt.

Nej som om de inte räckte med att man mår dåligt som det är, känslan av att hamna tillbaka på noll igen med sina livsmål varje gång gör att de känns meningslöst att kämpa för att lyckas, då man har hamnat på noll så många gånger. När ska jag få stanna på toppen och inte halka tillbaka varje gång och slippa hamna på noll igen?

För några år sedan skrev en klasskompis från lågstadiet en artikel i lokaltidningen med rubriken "Bara döda fiskar flyter med strömmen" (ord hämtade från Caj Karlssons låt med samma namn,) en artikel om att följa grupptrycket och sakna egen vilja. Detta var säkert över 10 år sedan men rubriken fastnade i mitt minne, någonstans tog jag nog åt mig, men inte som att jag skulle vara den där som följde grupptrycket, nej mer som att jag var den där laxen som försökte hoppa upp för forsen, mot strömmen.

Av vad jag kan minnas har jag i hela mitt liv känt mig annorlunda, jag har aldrig smält in i en grupp eller ett visst fack, jag har alltid brytit mig ur, aldrig varit en i mängden. 

I skolan var man indelad i olika klasser, jag har aldrig under mina 12 år i skolan umgåtts speciellt mycket med just min klass, av någon anledning har jag alltid umgåtts mer med parallellklassen istället. Det gick till och med så långt att inför en klassturnering i innebandy fick jag frågan från min egen klass om jag skulle spela med dem eller om jag skulle vara med i den andra klassens lag.

Genom idrotten har jag spelat i massor av olika lag, men där valdes jag till lagkapten i vissa idrotter, även där stack jag ut från mängden, men ensamvargen i mig gjorde även att jag tävlade i en hel del individuella sporter också. Varför flyta med strömmen?

Då det gäller jobb hann jag nog inte mer än jobba ett år förrän jag fick en ledarroll som innebar att jag inte längre var en av de där vanliga medarbeterna, och för varje år som gått har jag klättrat högre och högre vad det gäller ledarrollen i mitt yrke.

Nej jag är ingen död fisk som flyter med strömmen, hur mycket jag än skulle vilja vara de. Jag önskar att jag en dag fick vakna upp och bara vara, för de hadlar inte om vilken roll jag hade i klassen, idrotten eller på jobbet, de är roller jag klarar av men där jag skulle vilja vara som alla andra är i hur jag mår, hur jag tänker och hur jag fungerar.

Jag är inte som andra, min hjärna producerar för lite endorfin, jag har panikångest och låser mig i mitt tänkande, jag kan störa mig på små små saker som gör att min dag kan bli helt förstörd. Jag har en spänning i min kropp full av panikångest, min hjärna jobbar på högvarv och min kropp slappnar aldrig av, jag har spänningar i musklerna och jag lever i en olycka.


Därför är de svårt att veta vad jag ska göra för att börja må bra, jag kan inte bara göra som ni som är friska, för jag är inte frisk, jag har problem och besvär som gör att mitt liv inte funkar lika lätt som de gör för många andra. Men det är också därför som det känns så jobbigt att lyssna på personer som inte själva är sjukas råd, ni vet inte hur de är.

Jag önskar bara att jag fick vara en död fisk, en fisk som flöt med strömmen, en fisk som inte hela tiden jobbade mot det omöjliga, att hoppas på något som aldrig kommer att lyckas, att hoppa upp för strömmen.

Jag har en spärr i min kropp, en spärr som funnits där i flera år, en spärr som har byggt upp ett inre tryck i min kropp. Vem kan segla för utan vind, vem kan ro utan åror, vem kan skiljas från vännen sin, utan att fälla tårar. Det är jag. Jag kan inte fälla tårar, jag kan inte gråta, jag kan inte släppa på de inre tryck av olycka som jag bär på. Jag vill gråta men tårarna kommer inte.


Det kanske inte ses som ett problem men för mig är det just vad det är, när man gråter så släpper man lite på den sorgen man bär, jag kan inte gråta och på så vis bygger min sorg upp ett ständigt tryck inom mig. Mina tabletter gör inte det hela enklare, visst jag slipper kanske de jobbigaste perioderna men sorgen jag bär på vill ändå ut, ut genom att komma i tårar, tårar som inte kommer, jag torrgråter och de ger inte samma förlösade känsla.

Mina tabletter har satt mig på ett mellanläge, ett mellanläge där jag har både långt till sorg men även lika långt till glädje, jag vet inte hur jag ska reagera, ska jag skratta eller gråta, känslorna känns inte äkta, jag skrattar men jag känner inte glädje, jag försöker gråta men känne rinte gråt, jag gör bara de som känns lättats, men utan tårar, tårarna kommer aldrig.

Jag mötte en person idag på stan, inte någon jag känner så bra men hon kom fram till mig och berättade hur stark hon tyckte jag var genom att skriva min blogg, den responsen fyllde mitt hjärta, att en person verkligen tar sig tid till att berömma något jag gör, är det något jag märker av så är de värmen ni läsare fyller mig med, när ni kommentarera så skriver ni ofta långa berättelser och ger mig tips på texter eller sånger jag borde läsa eller lyssna på, berättelser från era hjärtan. 

Tyvärr känner jag av en sak, jag berättar inte allt för er, min sorg är större, min saknad är enorm, jag berättar mina tankar om min sjukdom men jag begränsar er från att förstå vilken kamp ja utför varje dag, tänk er vakna och vilja somna in, sova bort alla bekymmer. Tänk er att varje dag vilja gråta ut men utan att få fram tårar, där har ni mig. Jag mår inte alls bra och min ångest är så stor så tårarna kommer inte fram.

Vem kan segla för utan vind, vem kan ro utan åror, vem kan skiljas från vännen sin, utan att fälla tårar. Jag, men jag önskar tårarna snart kom annars kommer jag att explodera av inre sorg.

Vad är de för speciellt med klockan 23:23 för mig mer än att detta inlägg publiceras just den minuten? Vad är de som gör att jag väntar in klockslagen på digitala klockor då det börjar närma sig att bli så att timmens siffra visar den samma som minutsiffrorna, 17:17 20:20 osv?

För mig har dessa "magiska klockslag" varit mitt hopp, jag är inte troende på det planet jag anser man är då man är troende, jag tror inte på en gud men jag tror att alla människor tror på något, om de så är på karma, på ödet eller något annat.

Jag tror att då en människa verkligen vill något, när en person kommer i en situation där problemet verkar för stort för en själv att lösa, i det läget väljer de flesta att tro på en högre makt, att det finns något som hör och hjälper en. 


När man var liten trodde man att man skulle få tur i kärlek då man gick på vägbrunnar med bokstaven K och otur då man gick på brunnar med A och att man skulle få en vinst om man gick på dem med V.
(än idag aktar jag mig för brunnar med A)
Ungefär så funkar mina magiska klockslag.

Det hela började för 8 år sedan vintern 2001 jag satt hos några kompisar som tyckte om en hockeyspelare/tränare Roland Stoltz i Skellefteå AIK som tidigare hade nummer 23,  där av var 23:23 tiden som enligt dem gav lycka och man fick önska sig något, men det fanns en hake, klockan 22:22 gav otur.

Detta hade jag med mig i min förra depression, den depressionen som kanske var den absolut värsta i hela mitt liv, jag satt ofta inomhus och hade en digital klocka på ett skrivbord vid sängen, varje gång klockan visade ett av dessa "magiska klocklsag" bad jag att mitt liv skulle bli bättre, detta gjorde jag dygnet runt varje dag i flera månaders tid, jag byggde upp ett hopp inom mig, ett hopp som hela tiden intalade mig att orka fortsätta, att inte ge upp. Och den depressionen överlevde jag.

Varför skriver jag detta i en blogg om min sjukdom, jo för att visa hur jag håller mitt hopp uppe, än idag sitter jag och ber om ett liv utan ångest varje gång klockan visar dessa "magiska klockslag" och även fast de var 8 år sedan jag började med detta tittar jag fortfarande bort då klockan börjar näma sig 22:22. Hoppet är de sista som lämnar en och på det här viset håller jag mitt hopp vid liv fortfarande.

Jag tänker inte sluta hoppas, även om man ibland tvivlar på att de någonsin kommer bli bra. Alla behövernågot att tro på om det så "bara" är att morgondagen ska bli bättre än dagen innan.

Eftersom ni är så många som läser min blogg dagligen har jag lyckats med villkoren som gäller för att bli betald bloggare här på metrobloggen. 

Tack för att ni läser och hoppas ni stannar kvar och följer min blogg vidare i kampen mot min sjukdom!

Glöm inte heller att gå med i blogges fansida på facebook, där kan ni prata med andra som har eller känner folk som är manodepressiva eller har liknande sjudomar.
Starta gärna disskutioner eller skriv inlägg där, länken hittar ni (här)
/Anton

Det finns en ny grupp personer som klivit in i mitt liv, personer som har funnits där men gömt sig i periferin, sådana där personer som kanske inte tillhört vad jag kallat för vänner utan mer sådana man känner via någon annan, vänners vänner eller helt främmande personer som den gruppen du kanske tillhör, ni som känner mig via min blogg.


Jag har alltid varit personen som funnits för alla mina vänner, jag har suttit uppe i timmar och tröstat och stöttat men i samma stund som jag började må dåligt nu senaste så försvann alla dessa personer från mig, jag lämnades ensam kvar, vad är en sådan vänskap värd?

Jag har jobbat och slitit på ett och samma företag i 9 hela år, ställt upp och jobbat dubbla pass, verkligen kämpat på, men var finns de där "krya på dig-kortet"? Dog den gesten ut när Sverige blev sådär hårt och kyligt, då vi gick från de trevliga samhället där man tog hand om varandra in till 2000-talet och man bara började bry sig om sig själv? En liten gest som betyder så mycket.


Nu i det nya århundradet är det djungelns lag, äta eller ätas som gäller, som en påbyggnad av snubbelhumorn, man lärde sig skratta åt andras fall, lite känns de så.

I skolan sjöng man i högstadiet Dionne Warwicks låt "That´s what friends are for, med rader som: "Whoa... oh... oh... keep smilin’, keep shinin’ Knowin’ you can always count on me, for sure That’s what friends are for For good times and bad times I’ll be on your side forever more That’s what friends are for" för de är väl så, vänner finns både i stunder då man mår bra men också då man mår dåligt.


Men åter till den där speciella gruppen, den där gruppen kanske du tillhör, den där gruppen av vän som kanske inte känner mig så väl men som verkligen bryr sig om. Ni som utan att egentligen känna mig så väl hör av er och fyller mig med hopp, ni som sitter och skriver med mig och spräcker hål på min ensamhet, i alla fall för ett tag, ni som får mina dagar att gå snabbare. 

Igår hörde en av er av sig på min msn, en person jag inte träffat så mycket, vi känner varandra genom en gemensam vän, där fanns denna person igår och hörde av sig. När vi avslutade samtalet så avslutade jag med att tacka för att den här personen fanns, hur mycket det betyder att få prata av sig lite av den smärtan, bara få respons på sina tankar, helt oväntat fick jag som svar: "Tack för att du själv finns " 


Vad var de speciella med just detta kanske ni undrar, vad var så stort med det, jo jag hatar mig själv varje dag för att jag finns, jag hatar min existens, nu fanns det helt plötsligt en person som tackade för att jag fanns. En person som funnits i perefirin, som klivit fram och finns där de kvällarna jag mår dåligt, den där personen som uppgraderats till en sann vän. 

Jag har genom min sjukdom, min panikågest fått en stor vinst, jag har fått se vilka som finns som mina vänner de dagarna jag inte bara står och bjuder i baren, utan även de dagarna jag behöver gråta ut eller bara bryta ensamheten för ett tag, ni som är de där riktiga vännerna. Som liten pratades de om personer som gav en positiv energi och de som gav en negativ sådan, jag kommer verkligen försöka umgås så mycket som möjligt med dem som verkligen finns där som ens vän i vått och torrt, vänner som kanske inte är dem man umgåtts mest med men vänner som inte lämnar en vid motgång. That´s what friends are for! Tack för att ni finns!

Friendship is a light in the darkness

Det finns en bild på mig från då jag gick i årskurs 6 på lågstadiet, en porträttbild på mig bärand en svart tshirt jag fått av min farmor och farfar, en bild med en himmelsblå bakgrund, för många hade den bilden kunnat vara vilken bild som helst, i min familj är de en bild som väcker känslor.

Bilden har tidigare stått framme inramad i mina föräldrars tvrum, en liknande finns också på min syster, det är bara en sak, min bild finns inte framme längre, varken min mamma eller pappa vill se den bilden, de har gömt undan bilden på mig, inte alla andra bilder på mig men just den här. 

Jag var inte gammal alls, jag gick i årskurs 6, nu är jag 27, åren har gått men de finns något i den bilden som ännu finns kvar hos mig, min ångest. Jag kan inte minnas tillbaka till någon speciell tid i mitt liv då min ångest skulle ha dykt upp första gången men den kan verka ha funnits hos mig länge.

Mina föräldrar ser en viss spännhet i mitt ansiksuttryck, de ser en dimmig tomhet i min blick, de ser de i den där bilden från lågstadiet, de mår dåligt över att se att jag kanske led redan då, ett mående som har sedan dess funnits i etapper i mitt liv, därför låter de inte den bilden stå framme, den gör för ont.

Jag jämförde den bilden från lågstadiet med den senast tagna bilden på mig, kolla blicken, kolla munnen. Jag känner själv hur dimmig min blick just nu är, det känns som jag sover men jag är vaken, jag lever som ett liv innanför  innanför min egen kropp, jag för en kamp i mitt eget huvud, tänk de kanske var just exakt samma sak jag gjorde den där dagen i årskurs 6, tänk så länge min kamp då hålligt på, då kanske ni förstår varför jag börjar att bli less. Här har ni mig, jag är ångestens ansikte utåt, jag visar mig för er men ni kommer aldrig förstå vilket krig som pågår inom mig.

I högstadiet försökte musiklärarna få min klass att lektion efter lektion spela Alphavilles klassiker från 1984 "Forever young" till en början lät det rent åt skogen men tillslut lyckades vi få till den för att kunna uppträda med den i skolans aula.

För mig var det inte så svårt att klara av låten, jag hade sedan lågstadiet spelat trumpet i flera olika orkestrar, jag kunde alla noter och visste hur man räknade takter. För mig började dock kampen mot låten flera år efteråt. Med ord som "Forever young, I want to be forever young, Do you really want to live forever, forever and ever" det är ju den frågan jag ställt mig de senaste åren, vill jag verkligen leva längre, kan jag inte få ett slut innan jag mår ännu sämmre. För alltid ung, sluta innan jag bryter ihop totalt, för mig handlar inte livet om hur många dagar man lever utan vad man gör av de dagarna. Jag har testat de mesta, jag har varit med om bra mycket mer än de flesta i min omgivning, jag har på så vis fått leva mitt liv.

För mig har de senaste åren varit en daglig kamp, en kamp mot Alphavilles ord, orkar jag vidare? Orkar jag motstå att dö för evigt ung? Den som säger åt mig att kämpa vet inte hur mycket jag redan kämpat, den som säger hur fegt och själviskt det är att ta sitt liv vet inte hur ont varje dag gör och hur mycket jag gjort för de människorna runt om mig.


Visst idag lever jag men jag mår inte bra, jag vet inte hur jag ska må bättre heller, medicinerna gör väl sitt men jag har inte den där orken som krävs för att kunna gå vidare, jag har ingen ork alls. 

It’s so hard to get old without a cause
I don’t want to perish like a fading horse
Youth’s like diamonds in the sun
And diamonds are forever

Jag håller med milda ord på att totalt explodera, jag har sådant övertryck av ångets inom mig, jag vill men jag lyckas inte få ur mig den smärtan jag bär på, de senaste dygnen har jag inte ens orkat kämpa, de senaste dygnen har jag börjat att ge upp.


Jag har en sådan saknad just nu, jag förlorade min flickvän mitt under min ångest, en flickvän som inte längre orkade med att mer och mer få rollen som psykolog, jag förstår henne, men för mig känns det, för mig är det ett tomrum nu, för mig känns det som ett misslyckande, det hade varit bättre om det hade blivit slut på grund av att vi inte passade ihop, nu blev de slut för att jag är sjuk, så känns det i alla fall för mig. Är det något jag sett som ett mål i livet är det ett förhållande, jag trodde på oss, vad ska jag nu göra, ska jag skaffa en ny tjej bara för att försöka fylla det tomrummet i hjärtat jag har efter någon annan, nej jag tror inte det, det tomrummet är allt för stort, ingen skulle passa mig så bra som henne.

Kommentaren man får är att mister du någon så står de dig tusen åter, jag vill inte ha de där tusen, jag vill ha den där som kändes så rätt för mig.



Vart jag än går vilken film jag än ser, vilken tidning jag än läser så fylls dessa medier av bilder och berättelser om par, lyckliga par, min omgivning fylls även den om par, par som sitter och småpussas framför ögonen på mig. För mig sticker det i hjärtat, för mig känns  som en spark i ansiktet varje gång, jag har mist den jag älskar, jag har misst de som fyllde mitt liv med lycka, nu är även lyckan borta och jag har gett upp.

Jag berättade igår för mina föräldrar om min vilja att dö, min vilja att få ett snabbt slut på mitt plågsamma liv, jag ser inte ljuset just nu, jag försöker sova bort dagarna, allt för att slippa vakna upp till minnet och tankarna på den stora lyckan jag mist, mist pga att jag är sjuk. 

Julen är högtiden då man umgås och har mysigt tillsammans, jag kan säga att jag aldrig i hela mitt liv känd mig så ensam som jag gr just nu, världen verkar inte bestå av annat än par och jag, alla dessa jävla par!

Jag mår inte så bra just nu, mina tankar är inte som dom borde vara, jag har ingen energi till att komma på något att skriva om, därför tänkte jag be er om en gentjänst. Ni ska de närmaste dagarna få ställa era frågor, eller önska vad ni vill att jag ska skriva om. 

Ni får mer än gärna skriva era åsikter och kanske till och med berätta vilket av mina inlägg i bloggen ni tycker bäst om och varför, allt för att jag ska veta vad jag ska skriva om som just ni tycker är intressant. Får jag veta vilka inlägg ni tycker om så kan jag ju skriva liknande i framtiden. Vad vill ni veta mer om?

Jag är beredd på allt kom med både positiv och konstruktiv feedback, era åsikter gör att jag kan skapa en bättre och mer intressant blogg just för er så gör er röst hörd!

Satt precis och lyssnade igenom lite musik på datorn, jag må vara 27 år men kan inte låta bli att älska musiken från Disneyfilmerna, jag har alla diskeyklassikerna på dvd och är de några filmer jag sett många gånger är de dom.


Men sedan jag varit liten har jag tyckt det varit något magiskt över dessa berättelser, något man kunnat känna igen sig på, den där kampen att aldrig ge upp sina drömmar, jag känner mig själv vilse i min jakt på mitt eget hakuna matata, den där platsen eller tiden i livet där de inte finns några bekymmer. Jag känne mig som Odjuret i Skönheten och Odjuret, den där folk kollar snett på. Jag drömmer om att få vakna upp i "En helt ny värld" 

Disneyberättelserna bygger ofta på den där personen som hamnat utanför gruppen, den där personen eller djuret som inte riktigt platsar in på måtten för att anses vara som alla andra, där har ni mig, en tjuren Ferdinand bland alla stångande tjurar, Tarzan bland alla apor och Mowgli bland vargarna.


För mig finns inget skrivet slut, för mig finns inget "så levde de lyckliga i alla sina dagar" för mig finns en kamp och den utför jag här och nu, jag mot min panikångest, jag mot min sjukdom. Mitt liv går inte snabbspola till där den lyckliga delen börjar, jag måste uppleva de jobbiga dagarna också, hur mycket jag än sover så vakna jag upp och måste ta tag i mina problem. 

Det som inte dödar gör en starkare brukar det sägas, om jag klarar denna jobbiga del av mitt liv, kommer jag då bli en stålman eller en stål-kalle för jag har verkligen kämpat, jag har gått sönder gång på gång. 

I Disneyfilmen Tarzan sjunger dem att "En dag är du glad att du är du" jag önskar att de någon gång blir så, någon gång visar sig vara värt alla bekymmer, allt för att finna mitt egen "hakuna matata".......

Ni är många som läser min blogg, ni har också visat er vara många precis som jag som lider av någon form av panikångest om det så är pga manodepression av olika klasser eller annat.

Jag är jätteglad att ni läser och kommenterar men jag har även märkt att ni är många som känner er ensamma med eran diagnos, många som vill finna stöd hos personer som förstår, jag har därför skapat en fan sida till den här bloggen på facebook där ni kan gå med och finna andra att bolla tankarna och känslorna med, andra som antingen lider själva av oro eller annhöriga till personer med panikångest.

Gå med och bjud in alla dina vänner, även om du själv inte har sjukdomen så kaske du har någon av dina vänner som finner ett stöd i att mötas i ett forum där man slipper känna sig ensam.


Sök bara på: Bloggen- "Den gråtande clownen- Mitt liv som manodepressiv" Så finner ni sidan.

Starta där gärna diskussioner eller annat som kan vara till hjälp för andra.

Berättelsen om "Flickan med svavelstickorna"  finns fastgjuten i bakhuvudet sedan barndomen. Jag vill inte vara den som blåser ut någons sista svavelsticka.

Varje jul när jag sitter i värmen och kollar ut genom fönstret på snön och kylan så återkommer alltid en och samma tanke, år efter år. Jag tänker på de personer som kanske går där ute ensamma i kylan, utan pengar och mat, utan vänner och familj, som går där och fryser och kollar in på oss i värmen som sitter och trycker i oss i överflöd och göder oss. 


Idag fick jag en vänförfrågan på facebook, till skillnad från vanliga vänförfrågningar hade den här personen skrivit ett meddelande till mig varför just denna ville vara min vän. Nej vi känner inte varandra sedan tidigare, vi har inga gemensamma kompisar, vi har aldrig festat ihop, men vi hade något gemensamt, vi har samma sjukdom och vi hade träffats via mina ord i den här bloggen. Vännen var en trogen läsare av just min blogg, en läsare som känt ett stöd i mina texter och som genom att läsa mina texter inte längre kände sig ensam. En person som som ville vara min vän just för att jag var den enda hon visste som kände likadant. 
Jag har tidigare skrivit om hur alla vi som mår dåligt på ett eller annat vis ropar på hjälp, ingen tar sitt liv utan att på något vis ropat på hjälp, kan jag då finnas som hjälp och stöd eller bara som tröst för andra, att visa att de finns fler som känne roch mår som mig så ser jag det som en plikt, jag tänker inte vara den som släcker svavelstickan för någon annan, jag tänker inte vara den personen som gömmer sig då andra ropar på hjälp. Jag anser att många i dagens samhälle är för fokuserade på sig själva så fokuserade att de inte ser då andra behöver stöd, jag tänker vara bättre än samhället, jag tänker på samma vis som jag alltid gjort finnas där för dem som söker tröst hos mig. Jag blev vän med personen som hade sökt min hjälp, jag tänker inte låta någon stå utanför ensam i kylan.

Berättelsen om "Flickan med svavelstickorna"  finns fastgjuten i bakhuvudet sedan barndomen. Jag vill inte vara den som blåser ut någons sista svavelsticka, hoppas jag inte gjorde det idag!
"De lilla ljus de har, det ska få lysa klart.............."

En sak slår mig då jag sitter här uppe ytterligare en kväll, ytterligare en kväll där dagen har varit ett marathon mot min egen ångest, jag har försökt för allt vad min kropp orkar springa från ångesten men den har funnits som en astma i halsen och hjärtat, jag slås av att det på något märkligt vis är lättare att leva med min ångest på kvällen, bra mycket lättare än på dagen. Varför?

Jag har i hela mitt liv kallat mig själv nattmänniska, det är ju ett sådant där svensson ord för sådana där som mig, sådana som lever på kvällen, vi som sitter uppe och får för oss att göra allt de där vi inte hade någon som helst ork till under dagen.

Men kan detta nattmänniskolevene ha något med min ångest att göra, har jag suttit uppe på nätterna på grund av min ångest utan att veta det, eller kommer min ångest utav att jag suttit uppe. 


Hur som helst så önskade jag att det alltid hade varit natt, alla fall så länge som min ångest jagar mig på dagarna. De senaste veckan har jag försökt sova bort så mycket av dagen som möjligt, även om jag vaknat vi 8 på morgon har jag låtit bli att stiga upp, försökt somnat om och inte gått upp förrän 16-17 allt för att den jobbiga dagen ska passera. Är det ett värdigt liv, att leva ett liv man bara vill sova bort.

Mina ben skakar och min bröstkorg trycker hårt mot mina lungor, är de så livet känns, jag lever men jag känner mig död, om inte annat önskar jag att jag var de, inte för att jag vet om man känner något då man är död men det känns som inget kan vara jobbigare än hur jag nu känner, vilse och ensam i min egen kropp, en kropp som skriker av inre smärta, men hur mycket jag än skriker i min ensamhet försvinner inte smärtan. Jag känner mig bättre på kvällen, visst ångesten finns där men i mindre mängd, mina ben skakar inte lika mycket och jag vill vara vaken, vaken länge,  vill sitta uppe tills jag somnar av trötthet så jag kan sova bort hela dagen som kommer, jag vet ju hur den är, obehaglig och full av jobbig ångets, är det att leva? jag tror inte de, man pratar om de ljuva livet, just nu är jag så långt från de som möjligt. Imorgon är det dags för ytterligare ett psykiskt marathon, orkar jag i mål eller ska jag sova bort ytterligare en dag av mitt ruttna liv? 

Tiden sägs läka alla sår, för mig är mina sår fortfarande öppna och har så varit i flera år.

För 3 år sedan gick jag en ledarskaps utbildning ASM-(advanced shift management) där jag blev framröstad av de andra deltagarna till utbildningens bästa elev, när läraren för utbildningen skulle berätta vem priset skulle gå till presenterade hon mig som en flyttfågel, hon hade nämligen jobbat med mig under min tid i Luleå, visste om att jag bott i Skellefteå, jobbat säsong i Sälen och nu bodde i Malmö. Så det passade som beskrivning av mig, jag var ju en flyttfågel.


En flyttfågel, ja de är väl de jag är, på ständig jakt efter den där platsen där jag känner värmen och trivs på, jag har bott i 6 städer, jag har vid varje flytt hoppats på en förbättring, att jag ska få finna den där platsen där jag vill stanna och leva på, vissa platser har jag bott på längre tag men så fort det börjar blåsa kallt och min panikångest kommer tillbaka så vill jag bara lämna och börja om på nytt. Man säger "bättre fly än illa fäkta" men samtidigt vet jag att mina problem inte finns i vilken stad jag bor i utan mina problem finns i mitt huvud, där av följer alltid problemen efter om jag så flyttar till andra sidan stan eller till en annan stad eller land.

Men just nu befinner jag mig i kylan, jag mår inte bra, jag vill bara känna att jag har ett hem där jag vill stanna för resten av livet, ett hem där oron och ångesten inte kommer innanför dörren.
Just nu blåser det kortsdrag av kyla genom mitt huvud och jag vill bara fly, jag är ju inte bara en människa, jag är också en flyttfågel med ångest som tynger på vingarna. Jag väntar bara på den där varmluftsströmmen som ska ge luft under mina vingar så jag kan få flyga omkring och må bra.

Det är så svårt för mig att acceptera at jag är sjuk, det är som att leva i en ständig mardröm. Det känns som man knappt kan styra vare sig kroppen eller tankarna. Allt bara snurrar runt och jag skakar sådär oroligt på mitt högra ben, så som jag alltid gör då jag har min depression.

Det är nog svårt för mig att acceptera att jag r manodepressiv, jag försöker förneka de för mig själv varje dag men direkt jag vaknar på morgonen inser jag att min mardröm inte är en mardrm utan att det är så mitt liv ser ut. Men som att inte de var nog jobbigt, jag känner även en stress mot klockan, jag vill bli frisk här och nu, för varje dag som går som jag inte mår bra har jag slösat bort ytterligare en tid av mitt liv.

Ett liv kan man inte få igen, tiden som har varit blir allt större i samma hastighet som framtiden blir kortare och kortare. Jag har satt upp ett mål, inom 2 månader ska ja börja må bra, inom två månader ska jag vara lycklig och glädjas åt de liv jag då har. Men samtidigt så inser jag ju att det bästa hade varit om jag var frisk redan nu, så slapp jag slösa 2 månader på att börja må bra. För det är ju på det viset, så går en dag i vårat liv och kommer aldrig åter. Jag blir stressad, jag vill få det här fixat på en gång, men de komme rinte ändra sig imorgon, inte heller nästa vecka, jag är dömd att må skit, alla fall 2 månader till, life is a biatch........

Sen till de mest ironiska i det hela, inte nog med att jag har ständiga planer på självmord, jag har en extrem dödsångest, finns inget jag fasar så mycket för som döden, och för varje dag som går kommer jag närmare den. Om jag bara kunde få njuta på vägen dit, jag vill bli frisk nu!

De är helt otroligt, för en månad sedan bestämde jag mig för att skriva en blogg om min bipolära sjukdom, manodepression, stark panikångest. Min tanke bakom bloggen var att dels få skriva av mig mina tankar men också för att förhoppningsvis få känna stöd av någon enstaka läsare, jag hade också som mål att nå ut till andra i min situation för att visa att de finns fler som har en ständigt återkommande depression och stark panikångest.


Vet ni vad? Det blev bättre än så, ni är inte bara några enstaka som läste min blogg, min blogg har under den senaste månaden blivit läst av er läsare 6857 gånger!!!!!! 

Ni har skrivit långa kommentarer till mina inlägg, om hur ni sitter och gråter för att ni känner igen er eller för att ni känner för mig. Ni tackar för att jag sätter ord på de där känslorna ni själva haft. Ni berättar hur stark ni tycker att jag är som vågar berätta. Vissa av er har kontaktat mig genom att på bästa möjliga dektetivvis finna upp min mail och mailat mig, andra har sökt efter mig på facebook och vissa har till och med ringt och tackat för att sedan berätta att ni mår på samma vis, och att jag inte är ensam. Detta är något jag sett som en mycket positiv sak, för varje person som hört av sig har min känsla om ensamhet mer och mer försvunnit, jag känner ert stöd.

Detta var inte i närheten av det jag hade förväntat mig då jag startade bloggen förra månaden, detta  var ett ett fantasimål. Mitt psykiska tillstånd har under den senaste månaden varit både upp och ner, väldigt mycket ner men ni genom er ständigt återkommande besök i bloggen har fått mig att orka, ni har gett mig energi att kämpa, ni har varit som en hejjarklack i ryggen på mig.  Tack allihopa, nu kör vi igång ytterligare en månad. Glöm inte bort att kommentera! Tack!

Vart finns den där platsen där man får känna sig lycklig, där man slipper må dåligt? Kan man få komma till himmelen utan att behöva dö? Nej jag är inte troende men jag är troende ändå, troende på att det finns en plats där jag någon gång ska finna lyckan, en plats där min panikångest försvinner. En plats där jag kan njuta av ett liv, mitt liv.
Man kan inte säga att jag inte gör mitt bästa för att finna lyckan, just nu känner jag mig som en flyktfågel, så fort det börjar dra kallat så byter jag plats att vara på. 

Jag känner mig inte hemma någonstans, jag känner inte att jag passar in, jag känner inte heller att jag tillåts vara den jag är, den som får chansen att gråta ur mig all smärta.
Imorgon tar jag flyget upp till Skellefteå igen, jag är sjukskriven till februari. Ensam i min lägenhet i Malmö gör jag ingen nytta, där sitter jag bara för mig själv, ensam, mycket ensam. Så imorgon får jag vara med min familj, har man någon att prata med så går i alla fall tiden snabbare, i Malmö är minuterna långa särskilt den senaste månaden för jag har varit helt själv, själv med min ångest och den pratar inte, den bara sticker och plågar.

Imorgon ska jag höra med flygpersonalen om de kan ta mig dit jag vill, till den där platsen där jag orkar med mig själv och jag slipper alla jobbiga tankar och min enorma panikångest. Den där platsen man brukar kalla Lyckan.

Jag blundar och försöker tänka mig bort till en värld då allting bara känns så lätt. Där jag inte känner denna tyngden över mitt bröst som gör att jag får kämpa för att kunna andas.
Tyngden som trycker ner mig och som gör att jag bara bryter ihop när som helst, var som helst och för nästan vad som helst.


Jag tar djupa andetag och låter allting bara stanna för en stund.
Jag försöker tänka positivt, positivt och positivt!
Försöker att för en liten liten stund förtränga alla tankar som får mig att bara känna en stor klump i min mage och som får mig att känna denna tunga ångest i hela min kropp. 

Jag vet vad som är rätt för mig men varför kan jag inte bara följa den vägen!?
Varför kan jag inte bara tänka långsiktigt och tänka att:
"Jag är värd ärlighet, trohet, vänskap och framför allt att få vara glad och lycklig"

Men varför ska det vara så svårt att få känna så?
Jag vill bara gå och lägga mig och bara vakna upp dagen efter och bara känna hur detta klotet av ångest har försvunnit från min kropp.
Hur jag vaknar upp med ett leende på mina läppar, reser mig upp hur lätt som helst och bara känner i hela min kropp hur jävla glad jag är att leva. Jag vill inte vakna upp fler gånger och känna "inte en dag till att må så här" 

Ångesten och oron att bli förd bakom ljuset, att folk ska gå bakom min rygg och såra mig igen och trycka ner mig är så otroligt stor och den förstör mitt liv. Den förstör min vardag och mitt liv!!!! Jag försöker och jag kämpar med att bara få bort alla dessa tankar som får mig att "rädda mig själv" från människor som kanske går bakom min rygg och sårar mig. Men på något sätt så är det så svårt att bara släppa saker och ting. 



Jag har en bild på hur jag vill ha mitt liv:
Jag vill vakna upp på morgonen och bara känna glädje i min kropp. Jag vill inte ha denna ångesten som får mig att oroa mig för saker och ting hela tiden. Jag vill inte vara ledsen på kvällarna och ingen kan förstå eller finnas där för mig. Jag vill inte vara ensam på det sättet.
Jag vill kunna träffa någon som älskar mig för den jag är och vara mig trogen och ärlig och bara få mig att må bra. Jag vill inte bli lurad längre.
Det går inte att behandla mig så. Vad är det jag gör för fel för att man ska göra så mot mig?
Jag vill ha rättvisa, jag vill bli älskad, jag vill bli respekterad, jag vill bli lycklig!!!!!

Men tydligen så ska det ju vara så jävla svårt att få känna så!
Förtjänar jag att bli lurad och bli behandlad så som skit?
För då vill jag gärna veta vad det är jag gör för fel för att jag ska bli behandlad så!? För jag kan inte komma på det.


Hade bara velat det skulle finnas ett piller som man tar och man bara glömmer alla de dumma tankar och det som får en att bli så deppad och må skit. Bara glömma allt som har sårat en och bara ta nya kliv framåt och bara må bra igen. Inte ta kliv bakåt, sen framåt och sen flera kliv bakåt man kommer aldrig framåt. Bara bakåt, bakåt och bakåt! Jag orkar inte må så här!

Det som känns värst är att det känns som om ingen finns vid en sida. Har försökt prata med en person om detta. Senast igår!
Jag sa rakt ut, jag mår dåligt och jag är ledsen men du verkar inte bry dig. Jag kände att jag satt där och blottade mitt inre och jag erkände verkligen att 

"JAG MÅR DÅLIGT! SNÄLLA FINNS DÄR FÖR MIG" 

Men jag kände ingenting från personen. Jag kände bara att den personen bara ville lägga på. Personen orkade inte lyssna på mig.
Fick bara kommentaren "Men gå och lägg dig och försök sov"
Jag kände en enorm besvikelse och jag blev så ledsen.
För jag kände att personen bara ignorerade mig och hur jag mådde.
Jag kände mig så jävla dum att jag ens sagt någonting. Att jag ens erkänt att jag mådde dåligt. Jag har svårt att prata med folk om hur jag mår. Men jag kände ett förtroende för personen. Jag trodde att denna personen brydde sig om mig. För det har personen sagt till mig.
Men jag fick bara ett tecken på att personen kan inte finnas där för mig när jag är ledsen eller mår dåligt.

Varför ska människor hela tiden ta för givet att jag inte kan må dåligt och jag kan inte vara ledsen. Jag får hela tiden höra
"Men du är stark du klarar allting"Jag känner bara då  "Hur fan i helvete vet ni det?"

Jag må ha varit stark i vissa situationer som jag har gått igenom och folk har alltid sagt till mig då att jag klarade det för jag är en sådan stark tjej. Stark mentalt!
Men det ingen vet är att jag är inte det mentalt. Jag bara visar det inte utåt. Jag lägger alla känslor och allt inom mig och utåt sätt till allihopa så biter jag ihop och visar en fasad. En fasad som visar på självförtroende och styrka. Men innerst inne så har jag NOLL i självförtroende och NOLL i styrka. Jag bara lägger det på lager inom mig och till slut så smäller det. Antingen att det smäller att jag bryter ihop inför någon eller bara bryter ihop för mig själv och kan sitta och gråta i timmar.

Oftast när jag är ensam hemma så bara släpper allting. All smärta kommer igenom mina tårar och bara väller ur mig. Jag gråter så mina ögon är helt svullna, det värker i hela huvudet och jag skakar i hela kroppen. 

Men jag har tagit mig ett steg närmare att må bra.
JAG HAR RINGT LÄKARE!
Jag hoppas på att detta är ett steg som ska hjälpa mig i rätt riktning att se ljusare på saker och ting och må bättre.

Men min önskan är att en kille ska älska mig för den jag är och bara vara ärlig och trogen så ger jag honom allt. Jag vill kunna vara lycklig på den fronten. Känna mig behövd.
Jag har de vänner jag behöver och jag har min familj!
Utan dem hade jag inte suttit här idag. För de är de som ger mig styrkan till att vilja andas och till att vilja leva!

Lotti från bloggen http://www.metrobloggen.se/dontbringflowersafterimdead

Det finns en själslig smärta utöver den smärtan jag känner pga min panikångest, smärtan att veta att jag inte kan leva mitt liv utan läkemedel, antidepressiva mediciner som gör mig till en tom känslomässigt stympad individ.

Medicinerna skala bort de känslorna jag levt med hela mitt liv, extrem lycka och extrem smärta, så är jag van att leva mitt liv, aldrig tillåtit mig stanna upp utan full fart dygnet runt, allt för att slippa känna smärtan.

Visst jag vet att medicinerna är till för att få mig att må bättre slippa den där känslomässiga berg o dalbanan men för mig känns det på något vis falskt, jag känner mig värdelös att jag inte kan tillåtas känna och tänka som jag alltid ha gjort, det känns ju hemskt att jag inte kan klara mig utan dem. För mig känns inte medicinen som ett lyckande utan mer som ett hån mot mig själv, som att en röst varje gång jag tar medicinen säger till mig "Du är värdelös utan dem, du duger inte som du är utan du måste ta medicin för att vara normal, något du inte är annars"

Jag vill vara som alla andra, jag vill kunna leva ett lyckat liv utan att måsta skala av mina känslor, det känns som att medicinerna skalat bort en stor bit av den jag var, vem är jag nu, jag känner knappt igen mig själv, jag känner mig så tom. Jag är bara skalet av det jag tidigare varit, kroppen är densamma men mina känslor är stympade, är det ett värdigt liv? 

Varför lyssnar man alltid på sorgsen musik då man är ledsen och mår dåligt istället för att lyssna på glad musik som kanske kan smitta av sig till ens eget humör? Varför söker man upp sorgsna texter och citat då man är sorgsen 

Jag har de senaste dygnet mått riktigt dålig psykiskt, ångesten har dränkt mitt som en stor våg, jag har haft panikångest attacker och gråten har suttit som en felsvald potatis i halsen, jag har gömt mig i svarta kläder som speglat det mörker jag tycker att mitt liv är för stunden, jag ser ingen väg ut och jag vet inte hur jag ska lyckas med att orka leva. Jag har två saker att kämpa mot dels min sjukdom, något som tar på mina krafter, men jag måste även kämpa med mitt liv, jag måste se till att överleva mig själv.

Jag har velat skriva av mig den smärtan jag burit inom mig men jag har inte de senaste dygnet lyckas hitta orden för mina känslor, dom har varit så många så den skapat kaos i mitt huvud. 

Det är här jag tror tex  den sorgsna musiken, citaten och kläderna kommer in i bilden. För mig finns det en speciell skiva, Radio city love songs 4 från 1995, en skiva som har funnist med mig genom alla krossade förhållanden som jag haft, den skivan kom ut bara några månader innan mitt första förhållande tog slut och har på något vis blivit symbolen för olycka hos mig, jag har fortfarande skivan och den spelas flitigt under alla mina depressioner, varför lyssnar jag nu på sådan sorgsen musik? Jo jag tror det är för att man på något vis får hjälp genom texterna i musiken men även i de sorgsna dikterna och citaten man läser  att hitta ord opå sina egna känslor då man själv inte lyckas finna dem.

För mig tror jag det är en form av överlevande, för att lyckas lösa ett problem måste jag finna orden på problemet för att kunna bekämpa det, vet jag inte vad problemet är så är de ju omöjligt att fixa det.

Livet är en schlager, ja så är de faktisk, mitt liv är en schlager. En schlager är den där som alla gillar på festen och när man är lycklig men den ingen vill lyssna på de dagarna de inte är fest, nästan så att de är lite tabu att umgås med en då man inte är där i form av partyfixare.

Precis som en schlager så väntar jag på en tonartshöjning, den där saken som är de "lilla extra" men jag verkar aldrig komma ur versen utan kämpar på i moll hela tiden.
 Nej jag är den där ständiga tvåan, den där som får se alla andra ta hem de som jag anser är vinster i livet. Någon att leva med, en familj som finns nära, riktiga vänner. Även om man varit nära ibland så komer de alltid någon som anses bättre och tar allt. Jag vill bara vara lycklig men känns som jag är helt ensam i en värld som inte är menad för mig.

 
Vilken är den låten ni oftast lyssnar på när ni mår dåligt?

Jag brukar nästan jämt skriva om min sjukdom utifrån mig själv, hur jag känner och hur jag funkar, jag är ingen expert mer än att jag har lärt mig hur jag funkar själv eller man kanske ska säga hur jag inte funkar och det är de jag försöker förmedla till er, så det jag skriver är ingen fakta utan bara egna erfarenheter. Men idag ville jag ta upp de tre stadierna en som mig manodepressiv person går igenom, och för att ge er så korrekt fakta som möjligt gick jag in på en läkarsida (http://www.psykiatriinfo.se/)  och hittade en mer faktamässig beskrivning som jag här vill dela med er.


Hypomani
Hypomanin är kanske det lömskaste av tillstånden man går igenom när man har bipolär sjukdom. Man känner sig nämligen bättre, starkare och friskare än vanligt. Ett sätt att beskriva hypomani är att man blir lite mer av sig själv. Känslan är extremt förförisk och jämförs ibland med en passionerad tonårsförälskelse. Man blir driftig och aktiv och kan genomföra många och nya saker samtidigt. Därför är det inte ovanligt att människor som är hypomana också är framgångsrika, till exempel i affärslivet, och möts av beundran från omgivningen. Tyvärr leder hypomanin ofta till förvärrade symtom och fullt utvecklad mani, eller att man faller ner i en depression.

Mani
Under de maniska episoderna känner man sig starkt upprymd. Man får massor av energi och fylls av idéer som måste genomföras, ofta till vilket pris som helst. Livet går i ett rasande tempo och omgivningen får svårt att hänga med, i såväl infall som resonemang. Någon har beskrivit det som att hjärnan blir som en alldeles rak och tom motorväg. Det finns inga hinder, inga tveksamheter, det är bara att köra på. Hur fort som helst. Dåligt omdöme, rastlöshet, provokativt beteende, förnekande av egna fel och ekonomiska utsvävningar är vanligt. Det kan yttra sig till exempel i att man ringer alla sina kollegor mitt i natten för att berätta om nya briljanta idéer. Det kan handla om att vinna varje argumentation, oavsett om man har rätt eller fel. Överdriven och okontrollerad shopping är vanligt.

Många blir lättirriterade och aggressiva, ibland för att omgivningen inte hänger med eller förstår vad man pratar om. Med manin följer också ett minskat sömnbehov och det är vanligt att man glömmer bort att äta. 


Under de värsta episoderna kan manin övergå i en psykos, vilket innebär vanföreställningar och hallucinationer, till exempel i form av att man känner sig förföljd, utvald eller hör röster. Sjukdomen får då stora likheter med akut schizofreni. 

Depression
Depressionen är manins raka motsats. Man blir sorgsen, nedstämd, håglös och känner skuld – ibland för saker man gjort under manin, ibland för saker som man inte alls gjort dåligt. Man har inget intresse av någonting. Sömnstörningar och förlorad aptit är vanligt. Man känner sig värdelös och varken älskad eller behövd av någon annan. 

Som anhörig kanske man vid första anblicken uppfattar depressionen som lättare att hantera än manin. Den som är sjuk blir ju faktiskt lugnare. Men depressionen är ofta den farligaste delen av bipolär sjukdom eftersom många får självmordstankar. Nästan var femte som har obehandlad eller underbehandlad bipolär sjukdom försöker någon gång ta sitt liv. 

En del depressiva skov kommer som en direkt följd av en manisk episod. Samtidigt som kroppen mattas av det höga tempot, och bristen på sömn och mat, står det plötsligt klart vad man gjort och sagt under manin. Skuldkänslorna kommer snabbt och depressionen är ett faktum.

Efter att själv läst igenom denna beskrivning kan jag erkänna att jag är varenda ord av alla symptom. Det jobbigaste är inte varje enskild del av hypomani, mani eller depression, det jobbiga är att dom skiftar väldigt snabbt mellan varandra. Jag känner framförallt igen minskat sömnbehov, dålig aptit och att gå in i alla disskutioner, men framförallt att inte känna sig bra nog eller älskad. Och visst, dåligt omdömme kan säkerligen stämma med de bråk jag startar och hur jag kan ringa folk mitt i natten, jag kan inte annat än ha den här sjukdomen, den är ju den absolut bästa beskrivningen av mig  någonsin.

Mitt liv har mer eller mindre gått ut på en jakt efter resultat och jag har hela tiden fått resultat, resultat som visat för mig hur jag ligger till mot för andra personer.

I skolan fick man betyg, både på de olika ämnen som man läste men även delresultat i form av läxförhör och prov. Jag har även varit en flitig idrottare i diverse idrotter, där kunde man ju också se resultaten i form av tex antal mål, målgivande passningar, antal backåtsläppta mål, vunna matcher, och var det inte lagidrott så fanns det annars vunna tävlingar, snabbast tid och annat man kunde hålla sig uppdaterad med för att se hur man låg till, både mot sig själv och andra.

Lika så har mitt arbetsliv varit, jag jobbar på ett företag som väldigt ofta mäter arbetsförmåga, ett jobb där de kan räkna ut personlig försäljning kvart för kvart i kassan och även har fått ner renlighet och service i siffror, allt granskas och vidarebefodras så man ska hålla sig uppdaterad om sin egen förmåga, dels mot andra men även mot företagets standard. Resultat får man överallt.


Då man är sjuk kan man också finna resultat i vissa sjukdomar, har man feber kan man kontrollera den med febertermometer grad för grad, har man ont i huvudet så märker man ju om huvudvärken går över. 

Men med psykiska sjukdomar och besvär är det inte lika enkelt har jag märk. När vet man att man är frisk psykiskt? Jag har kunnat gå omkring i månader och trott att mina psyksiska besvär gått över för att sedan på en hundradels sekund svänga tillbaka och hamna i en livskris. Mitt liv är som en berg och dalbana, det svänger hela tiden. Detta gör att jag har svårt att njuta de där gångerna, de där månaderna och dagarna jag inte mår så dåligt, jag vet att de där sköna stunderna kanske tar slut när som helst. Ska jag då låta mig själv få njuta av dom eller ska jag istället förbereda mig på att det vänder till det dåliga istället? När vet jag att jag blivit frisk, jag kan ju inte kolla av det med en termometer? Nej här har jag inte lika klara resultat, här vet jag bara sekund för sekund att jag mår bra. En tanke kommer snabbt och det är tankar som får mig att känna att jag mår dåligt.


Jag har varit inställd hela mitt liv på jaga resultat och det gör jag ännu, därför känner jag en stress över min panikångest, jag vill se klara resultat, jag vill kunna påverka själv och jag vill dessutom få dem snabbt. Jag vill kunna kämpa allt jag kan en dag och sedan må bra men så funkar inte manodepression, den måste man kämpa med hela livet. Jag kommer för resten av mitt liv vara beroende av medicin.

När och hur vinner man över en psykisk sjukdom? I fotboll är det så mycket enklare, där vinner laget som har mest mål. 

Ensamhet för mig är inte då man sitter själv ensam i sin lägenhet för att man själv valt det, ensamhet för mig är då man är ensam fast man inte vill vara det.

Är det något jag verkligen känner nu så är det ensamhet, att gå sjukskriven i minst 4 månader under tiden ens vänner jobbar eller går i skola är ingen höjdare, sekunderna och minuterna känns väldigt långa.

Men det konstiga är att när jag lika är med vänner så känner jag mig inte nöjd, deras närvaro fyller inte upp de där tomrummet av min ensamhet, jag får inte det där bemötandet jag behöver.

När jag har umgåtts med mina vänner under den här jobbiga perioden har jag känt mig som min sjukdoms ansikte utåt, jag får frågor om hur jag mår och hur PANIKÅNGEST känns, ofta försöker då de där kompisarna relatera till sig själva och berättar om någon gång de haft ÅNGEST och på något vis sätta dessa på samma plan. NEJ jag är inte min sjukdom så när ni träffar mig fråga inte för ni kommer aldrig förstå, hade ni förstått hade ni gett fan i att fråga som ett nyfiket barn utan bara hållit om mig och låtit mig få gråta och skrika ut min smärta, för det är de jag behöver, jag mår inte bättre av att berätta medicinska termer av mitt sjukdomstillstånd, jag behöver få ur mig smärtan inom mig. Dessutom panikågest och ångest är inte samma sak!

Än värre är det då vännerna ska berätta hur bra de har de själva, två gånger bara den senaste veckan har en kompis kommit till mig och gång på gång på gång på gång på gång berättat hur lycklig han är tillsammans med sin flickvän. Visst jag kan glädjas att andra har det bra men en kompis som vet att jag för bara veckor sedan varit tvungen att avsluta ett förhållande jag verkligen trodde mycket på för att se till att må psyksikt bra innan jag kanske kan uppta det om det någonsin händer. Det spruckna förhållandet är något som tynger mig mycket och som vän till mig vet man de. Då behöver jag inte få det kastat i ansiktet hur lycklig någon annan är i sitt kärleksliv. 


Nej jag är inte egoistisk, jag bryr mig verkligen om mina vänner och glädjs med dem men vissa saker sticker i en då man mår dåligt, saker som påminner en själv om förlusterna av att må dåligt.

Jag fick frågan idag, hur man ska vara för att stötta mig, hur man ska vara för att man ska kunna hjälpa mig ur den ensamhet jag känner, för mig är det enkelt, för mig finns det stödet i att närvara men i tystnad, inte fråga frågor, inte berätta själv, bara finnas och krama om mig och låta mig få gråta ut över någons axel.


Jag har min bästa kompis uppe i min "hemstad" Skellefteå, 130 mil bort. När vi var yngre och än idag är vi experter på de där tysta stödet. Ett bra exempel är en gång då vi var 19 år. En kväll tog det slut mellan han och hans dåvarande flickvän, han ringde mig direkt efteråt och kom och hämtade upp mig med bilen. Vi åkte iväg till en parkeringsplats där vi stannade. Vi satt i bilen i över en timme helt tysta och kollade på hur snön fyllde vindrutan samtidigt som vi lyssnade på radiokanalen "Lugna favoriter." Genom att bara finnas utan att säga något kan man få mycket sagt, jag visste han var ledsen och de fick han vara. Ibland kan tystnad vara mer talande och förstöra mindre än vad ord gör. Han fick gråta ut för någon, för mig men jag sa inget, jag fyllde bara upp det där utrymmet som gjorde att han slapp vara ensam med sin sorg. Jag fanns där som det tysta stödet. Ibland behöver man få gråta ut hos någon som bara finns.  

Under jul åker jag hem till min familj i Skellefteå och vem vet, den här vintern kanske det är jag som hämtar upp min bästa kompis med bilen.

Om du själva inte vet vem som är  din bästa kompis, tänk då ut vilken vän som du har lättast att bara sitta tyst med utan att måsta hålla igång ett samtal för att det inte skulle kännas konstigt, den personen borde vara din bästa vän. Så är det för mig.