Metrobloggen

Efter denna testomgång så tar nu denna blogg ett tidigt juluppehåll för att, om allt går som planerat, återkomma efter jul. Då på ett nytt ställe (men jag lovar att höra av mig här igenom om var) och med fler individer bakom projektet.

God jul så syns vi snart igen och börjar på ny kula!

Tack för allt stöd hittils!

Den blivande föskoleläraren Annika är dagens bloggare. Annika är 22 år och hennes kompisar hoppas att hon snart även är en blivande värmlänning.

Nu är det höst, eller vinter, eller vad man nu ska kalla det… Jag känner då hur mörkret omger mig både fysiskt och även lite psykiskt. En vän till mig hade detta citat i sin Facebookstatus: "Golfströmmen har gjort det möjligt för oss i Norden att bo längre norrut än på någon annan plats. Därför lever vi i ett ovanligt kompakt mörker för att vara en bebodd plats." Nog lever vi i ett kompakt mörker just nu, men nu när det börjar gå mot juletider känns mörkret dock mer rogivande. När jag ser alla lampor som dyker upp här och var känner jag ett visst hopp. Hopp om att det kommer att bli ljusare igen och till dess får jag se alla fördelarna med mörkret. Det är ju faktiskt en helt annan mysfaktor i vintermörkret. 

Jag pendlar till grannstaden några gånger i veckan eftersom jag pluggar där. I förra veckan satte jag mig på bussen sent en kväll för att åka hem efter en lång dags slitande med mitt och väninnans examensarbete. Allting är extremt uppvridet och stressat just nu så de två stunderna på dagen då jag sitter på bussen har blivit mitt andrum. När jag sitter där i mörkret, det är varmt och känner mig sådär gött dåsig, lyssnar på min favoritmusik och tittar ut genom rutan på de små ljusen och på bilarna så kan jag känna mig helt lugn. Jag behöver inte känna mig tvungen att göra något, jag KAN inte göra något för stunden. Jag kan bara sitta här tills jag nått mitt mål. Då får jag ta tag i livet igen, men just nu är det lugnt. Medan bussen puttrar fram i novembermörkret känner jag ett stort lugn och en tilltro till att jag fixar det här. Som jag trots allt på ett eller annat sätt alltid har gjort tidigare.

//Annika

"Rabattkupongen med ett b" är dagens bloggare. Scenen är din!

I höstas förra året så flyttade jag hemifrån. Jag kände att det var dags helt enkelt, jag var färdig med att bo hos mina föräldrar och ville prova mina vingar. Jag flyttade 20 mil för att börja en ny skola. Ett stort steg.

Jag minns att vi besökte staden jag skulle flytta till en gång innan för att kolla lägenheten, sen andra gången flyttade jag upp. Visserligen kändes det helt hux flux...jag hade nog aldrig räknat med hur det egentligen skulle kännas…

Eftersom jag flyttade in helgen före skolan började så klättrade jag på väggarna söndag kväll och måndag morgon. Det var så sorgligt när familjen åkte hem på söndagskvällen och lämnade mig alldeles ensam.  Jag har nog aldrig varit nervösare än den gången. Jag tror att om man inte vågar så vinner man inget.

Idag har det gått nästan ett och ett halvt år sedan starten. Jag måste säga att flytta hit är det bästa jag någonsin gjort, jag har blivit mer självständigare, fått perspektiv på saker och ting, fått nya vänner som på så liten tid redan betyder så mycket.

Jag måste också påpeka att mina relationer med gamla vänner och familj har förbättrats när jag har flyttat 20 mil. Som en föregående bloggare skrev så inser man vilka vänner man ska behålla och vilka som inte gjorde något speciellt stort intryck. Jag och mina syskon bråkar mer sällan, och jag blir otroligt glad varenda gång jag kommer hem och träffar dem.

En sak som också har blivit bättre är min rädsla för mörker. När jag var liten så vågade jag knappt gå ner i källaren för jag visste att Jafar från Disneys ”Aladdin” fanns där nere, eller Ursula från ”lilla sjöjungfrun”…otäckt!

Nu så är det verkligheten utanför ens fönster, folk blir rånade ett kvarter bort och polisen håller till här varenda vecka…och ändå vågar man bege sig ut på gatorna i mörkret… Alla känner inte alla här…men även i en liten stad finns det sjuka människor.

Satsa stort och vinn mycket

//"Rabattkupongen med ett b"

Då det är internetstrul, mailstrul, "mitt uppe i en flytt"-scenario och stafettpinnar som vilar eller inte har kommit igång än får ni även idag bekanta er med bloggens ägare Hilda. Snart blir allt som vanligt igen, jag lovar! Men nu är scenen min!

Under hösten har jag funderat på hur man kan utforma en blogg där jag bara behöver skriva ibland, men det ändå är inlägg varenda dag. Min första tanke var att samla ihop sex vänner, vilka jag skulle starta en gemensam blogg med, på vilken vi skrev en veckodag var varje vecka. Innehållet i inläggen skulle handla om något som man själv hade reagerat på under veckan, ungefär som tidningars krönikörer.

Den idén kom dock inte längre än till mitt huvud. I tysthet växte tankarna vidare tills jag en dag kom på att det kanske går att göra en stafettblogg. Efter att några vänner till mig tyckte det lät som en intressant idé ville jag testa det hela. För mig kunde det bara gå bra, vilket skulle vara kul, eller inte fungera alls, vilket inte skulle vara en förlust just då. Arbetet började genast.

Detaljerna har putsats många gånger sedan denna blogg nyligen startade och det hela har gått betydligt bättre än jag tänkt mig. Arbetet för att bloggen, och instruktionerna, ska bli så bra som möjligt pågår ännu och kommer pågå länge till. Många tankar om hur det hela ska utformas dyker upp hela tiden, allt för att det ska bli bra och enkelt, både för läsare, bloggare och mig. Idag är det en förlust om bloggen går dåligt, det ska jag inte sticka under stolen med, och jag hoppas att den kommer pågå så länge som lusten finns hos mig, om inte någon annan tar över och den lever ännu längre.

Det är tack vare er som skriver här som jag kan driva bloggen. Era inlägg om vad ni brinner för, om personliga upplevelser och tankar är mycket intressant läsning och det är mycket kul att ni vill dela med er till flera om det ni skriver om. Ett utbyte av tankar tror jag är en av de viktigaste komponenterna i vår utveckling, och här har nu både ni och jag chansen till att ta till vara på andras tankar. Är du intresserad  av att starta en egen tråd, där du får skriva om något som DU brinner för och bestämma vem som ska skriva härnäst? Läs då instruktionerna här.

Till slut vill jag tacka er alla som hittills har delat med er av en liten bit av era liv, av er själva, om era tankar. Tack ALLA NI för att ni skrivit bra och fina inlägg! Det är tack vare er som bloggen finns och fortlöper och konceptet blir intressant. Det är även på grund av er som hittills har skrivit jag är fullt övertygad om att denna bloggidé kommer fungera och är lyckad. Tack!

Nu fortsätter vi på samma sätt

//Hilda

Dagens bloggare är Hilda, en tjugotvå-årig tjej som är matte till gossedjuret Sälis. Scenen är din!

Alla som är i min omgivning vet mycket väl vem Sälis är. Sälen Sälis är gjord av vit plysch, förutom när han har gått och blivit gråsäl och måste åka karusell i tvättmaskinen. Denna säl fick jag först när jag gick på gymnasiet, ändå har det blivit någon som jag håller mycket kär.

Gossedjur brukar nog oftast bli förknippade med barn, och då framförallt barn som ännu inte börjat på högstadiet. Under högstadietiden ska man helst inte förknippas med barnsliga saker, så som gossedjur, även om jag själv faktiskt inte brydde mig. Gossedjur har alltid funnits i mitt liv som små personligheter. Idag är fortfarande Sälis mycket viktig, men det är inte bara för mig som gossedjur är viktiga.

Bland mina jämngamla kompisar finns det fler som har gjossedjur som fått en egen liten plats i lägenheten och som har speciella personlighetsdrag. En av dessa är kaninen Kurt-Yngve som älskar morotsjuice. Han är mycket ny i gänget, min kompis fick honom först i sommras, men redan är han "någon".

Varför har vi dessa djur? Jag tror inte att de är ett substitut för något annat, utan snarare ett tillägg i livet. Till exempel har jag många personer som jag kan söka trygghet och kärlek hos, och den som ger mest kärlek och trygghet bor jag med. Därför är nog inte Sälis ett substitut till i alla fall dessa faktorer, som är de första jag kommer att tänka på att ett gossedjur kan uppfylla. Sälis är en kul typ, han ger humor, det är någon som går att gömma sig bakom om jag själv inte vill stå för vad jag tycker och han är framförallt söt att se på.

Jag uppmanar er att ta fram era bortglömda gossedjur och mys med dem. Det är inte tokigt och de gör er glada! Dessutom är det lätt att underhålla små personer som kommer på besök (dvs barn). Ett gossedjur från ens barndom framkallar dessutom nostalgi.

Fler gossedjur åt folket!

//Hilda

Vi välkomnar dagens bloggare Nagham. Scenen är din!

Det är en påträngande känsla av fläckfrihet som kryper in under nattlinnet och skaver mot min nyskrubbade, torra kropp.
Det är rent och vitt, glas, som snö som bländar och som jag vill trampa i med mina smutsiga skor!
Jag gillar mina smutsiga skor. Dessutom slog det mej i detta ögonblick; den oro på gränsen till ilska som orörd snö framkallar är kanske inte ett tecken på att jag är ond utan ett på att jag är trött på att bara gå vid sidan och titta på.
Tack för den nyduschade känslan liksom men jag tar gärna tillbaks mitt smuts, tack!

Jag talar om att låta världen växa där jag går, inte försöka gå där världen växer, för världen växer ju inte förrän jag gått den.

Jag talar om att lita på att saker förmultnar där jag slänger dom och växer där jag behöver dom.

Och jag talar om att vattna en död växt med hela mitt väsen bara för att.

Och skulle vattnet vara överflödigt så ska jag sitta bredvid med händerna under hakan och titta på när det sakta rinner över kanten och förundras över ytspänning, eller något annat om jag skulle vilja det.
Jag håller på att upptäcka friheten i att låta saker va.
Hur viktigt är dilemmat egentligen, liksom?

Jag har ett papperskaos som täcker halva mitt golv. Det talar till mej. Och så länge det gör det tänker jag låta det förbli och roa mej med att göra små stigar i det till köket. När det sedan slutat tala till mej, och då jag nog är en ganska organiserad varelse, alla bevis till trots, då först kan jag pedantsortera fenomenet i färglada pärmar och dylikt ångestframkallande.

Ny lärdom: 
...eller också inte.

//Nagham

Dagens bloggare är Ewe. Scenen är din!

Jag ska då försöka åstadkomma mitt allra första blogginlägg. Fick uppdraget av en av mina absolut bästa vänner, och inte kan man väl säga Nej då. En liten bagatellsak som att skriva lite är det minsta jag kan göra för mina underbara vänner.

En av mina vänner skrev om äkta och riktig vänskap, en annan om döden. Båda inläggen rörde mig till tårar, av två helt olika anledningar. Då ska jag ta upp ett tredje perspektiv, nämligen när ett liv blir till och utvecklas.

Det största och utan tvekan bästa som har hänt mig är min dotter. Kanske inte låter så  konstigt och ovanligt, alla säger ju så om sina egna barn. Men det är verkligen något speciellt. 

Efter en vanlig förlossning får man upp en slemmig ”sak” på magen. Den känsla som finns då går inte att förklara. Självklart är ”saken” det vackraste som finns på denna jord. Spelar ingen roll hur kladdig och slemmigt ”den” är, utan man pussar på slemmiga ”saken” utan att reflektera över kladdet. När slemmet torkas av och ”saken” får på sig kläder och en blöja, förvandlas ”den” till en fantastisk liten bebis. En bebis som får så mycket ovillkorlig kärlek. Under första dygnet av bebisens livstid går det inte att slita blicken från denna lilla krabat. Tankar som ”är detta verkligen den som sparkat i min mage?” ”Hur ska jag kunna ta hand om en bebis? ”Får man ingen manual med bebisarna?” Det är tusen olika känslor som svallar på en och samma gång, allt från oro, ångest och nyfikenhet till all kärlek i världen till en bebis som man inte riktigt känner.

När det sedan är dags att åka hem från BB kommer funderingar på hur man ska klara av detta själv, utan personal som finns utanför dörren när man ringer på  klockan. Är jag tillräckligt påläst? Vilka blöjor är bäst? Ska jag använda salva i rumpan? Vad gör jag när bebisen skriker? Hur vet jag vad  bebisen behöver? När är bebisen hungrig/törstig? Att lämna en trygg tillvaro där personal och professionella människor finns bara ett knapptryck bort är jättejobbigt. Det jobbiga är nog att inte riktigt ha tillit till sig själv.

Efter en och ett par månader märker man tydligt av bebisens utveckling. Bebisen utvecklas genom att få stadigare nacke och rygg, men kanske det som är häftigare ändå är när man ser att bebisen följer med i blicken och tar kontakt! Det värmer otroligt i hjärtat när detta utvecklas.

Utvecklingen fortsätter att gå framåt, bebisen kan rulla över från rygg till mage och från mage till rygg, bebisen lär sig sitta stadigare, och kanske tittar första tanden fram. Bebisen kanske också börjar jollra mycket och söker kontakt och visar sig intresserad, och mest av allt är bebisen mer vaken. Man får möjlighet att lära känna sin bebis och dennes tecken för olika saker.

Snart börjar även bebisen att åla, krypa och så småningom stå och gå. Plötsligt har det gått runt ett år innan den slemmiga ”saken” låg på magen, helt nyförlöst. Ytterligare ett par månader går, och det är dags att sluta föräldraledigheten och bebisen börjar på dagis. Det är nu man kommer på att bebisen utvecklats till ett barn. Tankar om uppfostran snurrar i huvudet allt som oftast.

Cirka 20 månader efter födelsen kommer vi till den period där jag och mitt barn befinner oss idag. Min dotter är nu 1 år och 8 månader. Hon går på dagis där hon trivs, springer runt och lär sig nya bus varje dag. Hon kan dessutom prata och göra sig förstådd, på två olika språk. Varje dag ser vi utveckling i motorik och språk. Helt otroligt vad ett barn kan lära sig under sina första två år.

Denna slemmiga ”sak”  som utvecklas vidare till bebis och barn är början av livets absolut bästa!Från dag ett älskar vi dem för alltid villkorslöst!

//Ewe

Bloggaren idag är den lärarstuderande Amy. Scenen är din!

På mitt skrivbord ligger det ett papper som stirrar argt på mig. Papprets avsändare är ingen mindre än Com Hem.

"På din begäran har ditt abonnemang hos Com Hem sagts upp... När ditt abonnemang upphör kommer du inte kunna surfa eller maila med det abonnemang du haft hos Com Hem."

Om två månader kanske jag är arbetslös, om två månader kanske jag är utbildad lärare, om två månader kanske jag bor i en annan stad, om två månader kanske jag har ändrat frisyr. Det enda jag säkert vet är att om två månader kommer jag inte ha något internet.

Uppsägningstiden för själva lägenheten är tre månader. Har en känsla av att det är därför det där pappret tittar så där elakt på mig. Jag tror det är därför som det hånler och räcker ut tungan åt mig varje gång jag vänder ryggen till.

Imorgon är det jag som tar tag i hårdhandskarna. Då ska jag visa det där pappret vem som bestämmer! Idag däremot, ska jag passa på att "surfa och maila med det abonnemang jag har hos Com Hem".

/Amy

På Scenen idag skriver Mia, en 23årig tjej från Eskilstuna som studerar International Business Management i Västerås. Scenen är din!

Som tonåring tänkte jag inte särskilt mycket på döden. Visst såg man hur folk sköt ihjäl varandra på TV och hur folk sörjde den döde. Men mer än så var det inte. Jag insåg aldrig vad det egentligen betydde - vad innebär det att någon dör?

Jo, att du aldrig mer får prata med den här personen, att du aldrig mer kommer få en kram av den här personen. Att du aldrig mer kommer att få se den här personen. Det är konsekvenserna av att någon går bort. Det var dock något som var främmande i min värld som bestod av vanliga tonårsproblem .

Men plötsligt skulle mina tonårsproblem bli bagateller. En sommardag i juli 2002 skulle min värld aldrig bli densamma. Jag var nyss fyllda 16 år, på semester i norra Finland med min barndomsvän när det hände. Helt ovetandes om vad som hänt, kom jag hem, exalterad och glad, för att träffas av en bomb.

• Mia, pappa har dött. Han har drunknat.

I flera dagar hade mamma gått runt och burit på denna börda, allt för att inte förstöra min semester. Hon ville inte att jag skulle höra det över telefonen när jag var mer än tusen mil hemifrån och inte kunde ta mig hem.

När mamma berättade det för mig kunde jag inte tro att det var sant. Jag förstod inte vad det betydde att han var död. Jag väntade på att se honom cykla förbi utanför vårt vardagsrumsfönster, att öppna dörren och se honom stå där. Allt blev svårare eftersom han inte bodde med oss, därför väntade jag på honom hela tiden. Det tog väldigt lång tid innan jag faktiskt insåg att han inte skulle komma hem till oss, han skulle inte ringa och säga hur mycket han älskade mig såsom han ofta gjorde.

Det är nu 7 år sen han gick bort. Tiden bara går hela tiden, det är nästan som att jag aldrig haft en pappa. Jag har lärt mig att leva med vetskapen om att han inte finns mer. De första åren var hemska, jag hade svårigheter att kontrollera mina känslor för jag var så arg. Han hade lämnat mig ensam och jag behövde honom i mitt liv. Än i dag kan jag ha bekymmer med mina känslostormar, även om de inte är lika ursinniga som i början. Men jag tror att mycket ligger i att jag fortfarande är arg för att han inte är här. Jag vet att han alltid är med mig, men jag hade velat ha honom här på riktigt.

Emellertid är jag lycklig för att jag fortfarande har min mamma och mormor i mitt liv. De är min värld och jag bävar för den dagen de också rycks bort från mig. De är inga ungdomar längre och jag är livrädd. Jag är förvisso 23 år, men jag är inte redo för att helt och hållet stå på mina egna ben. Jag vill fika med min mormor, göra morotslåda och titta på Formel 1 och MotoGP med henne. Jag vill sitta och prata i timmar med min mamma, rådfråga henne om kläder och lära mig allt hon vet om världen.

Vi är inte färdiga med varandra och kommer aldrig bli. Jag älskar dem och kommer hålla fast i dem så  länge de högre makterna tillåter.

//Mia

Den lilla bruna gossedjurskaninen med blå skjorta, Kurt-Yngve, är dagens bloggare. Scenen är din!

Jag inser just nu att jag är en av dem som är lyckligt lottad i mitt liv.

Även om jag har haft upp och ned-gångar i mitt liv, och det kommer säkert fler, så känner jag att jag har blivit starkare och mer mognare i mig själv av detta. Människan är starkare än vad man tror.

Det måste oftast hända något drastiskt för en person, för att folk verkligen ska inse vilka känslor man har. Man borde säga ordet "älskar" oftare, eller i allafall inte försumma det man har. Man inser alltid försent att man borde sagt det oftare.
- därför gott folk! gör det nu! säg det nu! och mena det!

Det finns folk som tar varje dag för givet. Det finns dem som inte nöjer sig och inser vad de har, utan söker alltid efter något nytt.

Det finns även dem som har det svårt, de som inte har den mamma och pappa ett barn borde ha. Alla ska få chansen att kunna känna sig som ett barn.
 
Jag brukar alltid tänka positivt, även om jag kan bli lite hispig ibland. Jag tycker också att man ska le så fort man får tillfälle till det. Det gör att du känner dig gladare och även det folk du möter på din väg. Jag älskar att möta personer som ler, bara den korta sekunden att titta in i någons leende ögon när man är på promenad, gör att man nästan studsar resten av vägen hem.

Visst finns det saker som jag själv skulle vilja "förbättra", saker som kunde vara bara "om" i mitt liv. Men det hindrar inte mig från att stanna upp och verkligen känna att jag har det bra nu med.
 
Kramar från K-Y