Metrobloggen

Copyright Doña C

Copyright Doña C

Copyright Doña C

Copyright Doña C

Copyright Doña C

Copyright Doña C

Copyright Doña C

Copyright Doña C

Copyright Doña C

Copyright Doña C

Copyright Doña C

Copyright Doña C

Copyright Doña C

Copyright Doña C

Copyright Doña C

Copyright Doña C

Copyright Doña C

Copyright Doña C

Copyright Doña C

Copyright Doña C

Copyright Doña C

Copyright Doña C

Copyright Doña C

Copyright Doña C

Avokado säsongen är snart över. Nu blir det mango istället. Mango är lite som äpplen i Sverige, det finns inte en unge här som inte har pallat mango någon gång.

Copyright Doña C

Om man handlar tårtbitar här på bageriet så får man dom i en påse. Och när man kommer hem har man en hög med tårta att äta upp.

Jag är anpassningsbar. Det karibiska livet och tonen är "hemma" nu. Men jag har fortfarande svårt för att se på TV och höra Homer Simpson prata spanska.

Här i Karibien fungerar allt lite annorlunda än i Sverige. Man hyr hus och lägenheter av privat personer. Man betalar dom direkt enligt ett överenskommet daturm. Jag hyr ett viktorianskt trähus från 1850 av en man. Han lever ensam inte långt från mig, Han har ingen familj, han är allmänt illa omtyckt för att han pratar och lovar allt, men gör ingenting. Och nu ligger han i koma på sjukhuset. Så jag kan inte betala hyran till någon.

Med största sannolikhet, och med tanke på hur det fungerar här, om något skulle hända honom, så kan jag bara fortsätta att bo gratis hur länge jag vill. Tills dess lägger jag undan hyran, och får väl samla på hög.

Så kan det gå.

Copyright Doña C

Copyright Doña C

Det läcker in från väggen i mitt badrum. Det forsar in när regnet kommer. Under soliga dagar lyckas jag förtränga att jag måste ta itu med det, och jag blir plågsamt påmind om skiten när regnet  kommer.

I morse gick jag till min granne för att be honom titta på det, och tala om för mig på spanska vad jag behöver köpa. Jag vet vad jag behöver handla, men jag vet inte vad det heter på spanska. Jag vet inte ens vad det heter på svenska eller engelska.

Jag talar om för grannen att jag vill först täta från utsidan, och att jag fixar insidan efteråt. Han tittar och går omkring, försöker se proffsig ut liksom, sen säger han, "Det är ju bara att se hur golvet lutar, och sen kan jag göra ett hål i andra väggen också, då rinner ju vattnet bara igenom."

Jag förklarar att jag vill ha väggen lagad, och inte söker efter karibiska slasklösningar. Jag vill laga min vägg och gå vidare med mitt liv. Det är allt jag vill och jag vill veta vad kletet heter på spanska som man tätar med.

Han förstår inte alls varför hans alternativ skulle vara dumt. Det är billigare och jag kan gå vidare med mitt liv snabbare.

Karibiska lösningar. Tänk om Kamprad varit född här. Skruva ihop möbler t.ex. HA!

Det är många somrar sedan, det var en svensk sommar, långt före mina karibiska kapitel i livet. Jag arbetade tillsammans med en rysk regissör som skulle sätta upp Karlsson på Taket i Moskva, på Barnens Teater. Underbara, lilla, stora, egoistiska och ensamma Karlsson.

Jag levde med barndomshjältar och verkliga hjältinnor den här sommaren. Ute på Astrids land åt vi jordgubbar med vispgrädde.

Astrid sitter ute i trädgården och säger; " Jordgubbar, ja. Vi är alla barn, och barn får äta precis hur mycket jordgubbar dom vill. Kom alltid ihåg det."

Som om det vore självklart. För Astrid var det just det. Självklart.

Det ösregnar. Tungt och hårt regn. I en hel dag och en hel natt. Och före det ytterligare under en natt. Himlen är öppen, regn dropparna gigantiska och havet skriker i kapp med vinden. Alla stannar inomhus. Männikorna slutar leva när det regnar. Musiken slutar spela och tonen är borttappad. Inga sånger och inga brummande motorcyklar på gatorna. Vägarna blir som arga floder och människorna gömmer sig i sina hem. De fryser och är säkra på att deras sista dag är kommen. För inte kan man leva i regn och med kalla, hotande vindar omkring sig.

Livets mening är förlorad och staden är tom.

Jag springer ner till vår kvartersbutik. Den lilla colmadon, för att handla lite småsaker till kvällen. En gammal man kommer smått springade med en dagstidning över huvudet som skydd. Han springer mot mig, korsar gatan som numera är en flod, och försöker vänligt att tränga in mig under tidiningen också. Han lägger sin hand på min kind och säger ” Doñacita ( lilla damen ), gå inte ut i sånt här oväder. Stanna inne så du är varm..” Jag säger ingenting, men ler inom mig. Jag tänkter på mitt ursprung. På snö, kyla och regn. På kalla oktobervindar och gråa november dagar. Jag tänker på alla vita, vackra vinterdagar när jag som barn gjorde änglar i snön. På alla de gånger jag satte tungan mot ett metall staket. För att se om den fastnade där. Som barn gör. Men han vet inte. Han har inga såna minnen och leva i. För honom är kylan som regnet och vinden givit honom och alla han älskar i Puerto Plata, hopplöst. Det är kallt och han fryser. Hans barndomsminnen är annorlunda, och handlar säkert om att palla mango från grannar och annat bus. Inte om snöänglar.

Colmadon. Kvartersbutiken. Som alltid är öppen. En slags social klubb i det karibiska samhället. Ett slags latinskt Oprah Winfrey live. Skvallertidningar i verbal form. Som ett gästhus med en massa sorl och prat. Ett hem där man möts, handlar och skvallrar. Ingen väntar på sin tur i denna kölösa kultur. Man är alltid först oavsett när man kommer in i colmadon.En dam köper en buljongtärning och skäller ut Denny, ägaren, för att han är för dyr. Han vill ha 8 pesos men hon säger att 5 pesos räcker gott. Lägger 5 pesos på disken och går iväg. Den gamla italienska mannen kommer in. Han har bott här i över 60 år, kom hit i sökandet efter äventyr, och åkte aldrig tillbaka till Italien. Han köper sina lokala Nacional cigaretter och en påse bröd. Han ber om att få skriva upp det på krita. Pengarna är slut för den här månaden. Jag köper mina småsaker och går ut i regnet igen. Ut till floden på gatan. Till den öppna himlen. För att gå den korta biten till mitt hus. Den gamle mannen frågar mig om jag vill ha hans dagstidning. Den blöta och helt oläsbara dagstidningen som har skyddat honom från regn och blåst. Jag säger, “Behåll tidningen, du har längre väg att gå än jag. Doñacita ska gå hem och hålla sig varm”…

Jag ska vänta på att livet, som tagit en paus i staden, ska få börja igen. Jag ska vänta på musiken och alla ljud. På att knastriga elledningar ska torka för att slutligen bli tysta igen. Jag ska vänta på att vinden ger sig iväg från ön, och på solen som ska ge livet tillbaka till Karibien.

Copyright Doña C

Copyright Doña C

Copyright Doña C

Copyright Doña C

Copyright Doña C

Jag måste komma ihåg att fixa badrumsdörren i morgon. Något har hänt, och om man stänger den från insidan så går den inte att öppna. Från utsidan fungerar det alldeles utmärkt. Hela situationen verkar oerhört opraktiskt om man skulle vara i badrummet, ensam hemma och råka stänga dörren av gammal vana. Det kan bara klassas som kategori Kommande Katastrofer.

Copyright Doña C

Som vanligt i det dagliga livet här, så gör vi upp små planer. Små sådana. Som senare ändras vare sig vi vill det eller inte. Vi gör större planer, men struntar helt i detaljerna. Det funkar inte här i MañanaLand.

Livet självt tar med dig ut på dansgolvet, svingar dig upp i luften och när du landar med fötterna på jorden igen, så är det helt nya regler som gäller. Livet har ändrats. Och du måste ändra dina planer också. Själva ordet “mañana” betyder inte “imorgon” som man tror när man kommer hit. Man lär sig snabbt att det kan betyda allt från “senare” till “aldrig”.Vi ändrar planer, för att någon annan har ändrat sina planer och det påverkar dig. Livet spelar oss sådana spratt här.

För några år sedan hade vi sommartid och vintertid här på ön. Det gick inget vidare, för människorna, som inte bryr sig om tid alls och absolut inte något så oväsentligt som 1 timme, tyckte det var bökigt att komma ihåg när man skulle ändra klockan. Alla gick helt enkelt tillbaka till “som det alltid har varit”. Utom stat och regering. I flera års tid fick vi fråga varandra inom vilken tidszon vi möts. Vanlig tid eller regeringstid. Och allt blev genast ännu mer komplicerat.

Förra året hade regeringen en annan klockren lösning runt julen som inföll på “fel” dag för att människor skulle få långhelg. Så man beslöt sig för att flytta julen. Det var ju jättebra. Hur gör vi sen då, med nyåret och datum? Skulle 31 december bli 2 januari direkt, eller? Kaos.

Min telefon slutade att fungera. Däremot fungerade internet. Jag ringer vårt telefonbolag, som svarar mig att det är bara för att det regnar. Jag vet bättre, men tänker OK, jag väntar väl att ringa en dag när solen skiner istället. Jag ringer en solig, underbar och karibisk dag, och vips så kommer en verktygspojke hem till mig för att laga telefonen. I andra länder kallas dom för tekniker. Han klättar upp i en påle, han skruvar i min vägg och han dunkar i telefonen. Han får igång den och åker iväg. Jag är glad och livet är som vanligt. Trodde jag. För nu kan jag ringa. Men mitt internet är dött. Dött och tomt och kallt. Jag är avstängd från världen. Jag ringer upp verktygspojken på hans mobiltelefon och säger till honom att internet funkar inte. Han svarar mig vänligt att han lagar minsann telefoner och den fungerar. Om jag har problem med internet så får jag ringa till telefonbolaget och göra en reklamation. AHHHHHH….Jag tänker en kort sekund att jag ska förklara för honom att det är han och hans hamrande som har dödat mitt internet, men inser att det kommer inte att ge något annat resultat än att jag blir gråhårig på 2 minuter. Istället ringer jag upp telefonbolaget där flickan svarar mig, “Oj då. Hoppsan. Men ring imorgon för jag ska gå hem nu”…

Pizzan är toppen här på ön. Billig, matig och riktigt god. Jag åker och köper en pizza. Min son är hos en kompis över natten och jag känner inte för att laga mat. Jag beställer en mediana ( medium size ) och damen i kassan tittar på mig och säger “Nej, du kan inte ta med dig en medium pizza, du kan bara äta den här”. Jag säger att det vill jag inte, jag vill ta med mig pizzan hem. Jag har redan bestämt mig för en DVD film, pizza och bara jag. Damen är lite sur nu, och förklarar igen, i en moderlig ton att det går inte, för dom har bara Grande kartonger kvar. Jag frågar henne om hon tror att en medium pizza går att få in i en grande kartong och får omedelbart svaret att så gör vi minsann inte här. Så jag köpte en grande för att lugna den arga damen. Nya regler. Omöjliga att förbereda sig inför.

Min vattenberedare. Lite före jul. Jag vill ha varmt vatten separat till tvättmaskinen. Jag köper allt som behövs och en man kommer för att installera den. Fint, snabbt och bra. Riktigt billigt och inget tjafs. Trodde jag. När jag ska tvätta första gången är vattnet ångande hett. Och hela husets ljus dämpas till någon slags “massageinstitut stämning”… Det tar mig 2 veckor att hitta mannen igen som gjort installationen. Inte för att han gömmer sig. Han är bara, precis som jag, upptagen med att lösa livets små gåtor och händelser i sin tur. Jag hittar honom och han gör om hela installationen, med ursäkten att han var nog lite snabb förra gången. Kan dom snälla lära sig att det tar längre tid att göra allt 2 eller 3 gånger? Självklart inte, det funkar inte så här. Helt enkelt för att dom flesta skulle, i det här fallet, ha nöjt sig med att ha fått varmt vatten och struntat i att resten av huset har dämpat ljus som en hemlig spelhåla.

Blir jag tokig och galen av allt det här? Nej då. Inte alls. Det är spelreglerna här. För att få allt annat så får man också lära sig den här delen av kulturen. För att ha havet och frukterna. Vinden och solen. Leenden och skratt. För att få gåvan att lära känna dessa underbara människor.

Dessa latino själar som lever för dagen. Som älskar som om de levde sitt sista andetag. Som aldrig har bråttom och som alltid är försenade till allt. För att livet självt kommer emellan. Som någonstans har insikten att alla de dagar vi är här, det är just livet. Och det tänker dom leva. Dessa människor som sjunger för att dom bär en sång.

Copyright Doña C

Horisonten. Jag ser den varje morgon när jag går ner till havet. Den påminner mig om våra begränsningar. Att vi inte ser allt på en gång, utan lite i taget. Det finns inte en horisont. Det finns många.

---

Nu är nu.

---

Allt vi gör. Allt vi säger. Varje andetag. Varje tanke. Allt leder rakt tillbaka till oss själva.

---

Identitet. Så olika beroende på var man är och vem man pratar med. En del är sitt arbete. Andra är sin ålder. Någon vill vara någon annan, och någon lever genom andra. Någon vet inte alls. Någon vet precis.

---

Böcker. Det karibiska livet erbjuder inte samma utbud på böcker som i Sverige. Men det betyder inte att berättelserna saknas. Ljudböcker, som är så nytt, har funnits här i hundratals år. Varje människa bär på sina berättelser, färdade genom människan från generation till generation.

---

Allt har sin tid.

---

Människor som promenerar på den soliga sidan av gatan i min stad är besökare.

---

Harry, min granne som är 109 år har aldrig trott på odödlighet. Nu gör han det.

---

När människor pratar om att någonting är omöjligt, då är det sina egna begränsningar som pratar om. Inte dina.

---

Rynkor i ett ansikte är vackert. Helst på andra människor dock.

Tonårsdiskussion om fickpengar.

" Mamma, kan jag ta dom pengar i burken som jag tror att jag behöver för hela dagen på en gång?"

"Nej, du kan ta dom pengar som jag tror att du behöver för hela dagen på en gång."

"Ja men det räcker ju inte!"

Dom gamla damerna på min gata vet allt. Dom vet och dom lägger sig i. Allt med samma självklara rättighet, som dom tycker sig ha. Det är ju trots allt deras gata. Dom har bott här sen gatan saknade både namn och asfalt, och allt som sker här eller inte sker här, det vet dom om. Om det inte går att lägga sig i någonting, då fabricerar dom ihop sina egna sanningar.

Dom lär mig t.ex hur man tar bort fläckar på vita strumpor som inte går bort i tvätten. Man behöver bara en flaska Klor för 20 pesos och en 3-4 timmar si så där med ett evigt knuggande. Jag säger till dom att det inte är värt det när ett par nya strumpor kostar 25 pesos. Då talar dom om för mig att jag är en riktig slöserska. Och dessutom gör man inte så.” Köpa nytt? Nytt och nytt.”

Dom lär mig en massa konstiga ideér som dom inte kan förstå att jag inte tror på alls. Sånt som kommer från tradition och tidigare generationer. Man får t.ex inte stryka när man har mens, för blodet kan bli för hett för kroppen. Inte heller kan man duscha kallt, för då fryser blodet. Och då dör man. Så det så.

Damerna är oerhört imponerade av att min son lagar enkel mat själv. Då menar jag enkel, inte Filete Mignon eller liknande, utan steka ägg, korv, makaroner. Det vanliga. Dom har med största allvar sagt till mig att den talangen får inte spridas, för då kommer någon elak ung kvinna att snärja honom och han kommer att sluta sitt liv som en karibisk toffelhjälte.

En av damerna är väldigt förtjust i Frida - Anni-Frid, hon säger att hon har en röst som en ängel, med havets djup och himlens omfång. Därför har hon tvingat sitt barnbarn, som har en klädbutik i stan och som inte vet vem Frida är, att döpa sin butik till “Frida”. Att inte en människa här kan uttala namnet spelar mindre roll, det är inte det saken handlar om. Barnbarnet har bitit ihop och gjort som farmor sa, nu sitter en jätteskylt med belysning ovanför butiken som säger “Frida”. Och damen är nöjd.

Jag vet också nu att jag ska inte vända kinden till ett öppet kylskåp. För då får jag tandvärk eller i värsta fall en stroke och blir förlamad. Det måste man ju akta sig för självklart.

Damerna på min gata vet allt. Absolut allt. Ingenting undgår dom. Ingenting alls.

Jag reser mycket i Sydamerika och Karibien i mitt arbete. För inte länge sen var jag i Haiti. Helvetet. En osynlig del av en ö. Den glömda delen. Vi gör med Haiti, precis som med alla andra sanningar i världen. Vi blundar, så försvinner dom.Vi är upptagna med annat, och klarar inte av alla verkligheter vi måste hantera.

Men Haiti finns. Jag vet, jag kom just därifrån.

Vid gränsstationen är det ett myller av människor. Soldater, gränsvakter, flyktingar, bilar, resenärer. Och jag. Flodbanken är lerig och det luktar svett, smuts och avföring. Luften stinker av ångest och död. Vattnet i den grunda floden är helt brunt av lera, människor springer i vattnet för att komma över till den Dominikanska sidan. Öbor som är uppväxta vid havet, som vet att man inte kan springa i vatten, men som springer ändå. Någon bär en äldre man på sina axlar, ett skott och han faller ihop som en gammal, oönskad trasdocka. Han lämnas i floden.

Jag passerar gränsen i bil. Visar papper och identifikations handlingar. Jag har alltid dubbla papper med mig. Ett set i väskan runt magen, och ett likadant set med papper i min ena sko. Jag är praktiskt klädd, i mörka byxor som inte visar dammet och skiten så fort. Ett tunt linne för att spara mig från hettan och den tunga luften. Håret i hästsvans för att ha full syn. Ingen makeup som senare ska rinna över hela ansiktet. Inga smycken och inga solglasögon att tappa bort. Ingen klocka, för tiden existerar inte här. Och slutligen, min väska runt magen, med ett separat fack för en vattenflaska. I byxorna har jag en extra ficka tillsydd på insidan med lite extra pengar, om min magväska skulle bli stulen. Den är trädd genom byxhällorna och försedd med ett riktigt lås. På en hällorna har jag en fastknuten skarf, för att torka bort svett eller smuts. Två kameror, en vanlig och en digital runt halsen. Alla dessa arrangemang. Fattigdom skapar farliga verkligheter.

Jag ska åka en liten bit in i landet. Till den första byn. Det är ingen by i egentlig mening. Det är en bosättning för människor som har försökt att fly men inte lyckats. Det är ett hem för människor som skickats tillbaka från Dominikanska Republiken, men som inte vet var dom ska ta vägen. Tusentals människor. Vid en liten flodfåra, för att ha tillgång vatten. Smutsigt vatten som är en dödsfälla. Som svämmar över och dödar när regnsäsong och orkaner anländer till ön. Det luktar död och sjukdom. Blandat med rök från en eld som någon har tänt. Det hörs gråt och skrik av uppgivenhet. På spanska och på kreol. Även tystnaden är obeskrivligt högljudd och omöjlig att värja sig inför. Här bor alla dom som vi inte minns. Ett slags dödens väntrum för dom människor som blev över. Som blev kvar. Människor som ingen vill ha med att göra, eller tar ansvar för. Människor som inte finns i statistik eller i verkligheten.

En kvinna sitter vid vägkanten, vid sidan av det som blivit en gångstig mellan plåt- och kartong hus. Mellan hus utan väggar och tak. En gångstig som också är kyrkogård, toalett, kök, sjukhus och ett hem för råttor. Det är ingen skillnad på människor och råttor här. Det enda demokratiska jag kan finna, samma totala avsaknad på värde. Det spelar ingen roll om du är en råtta eller en haitian. Kvinnan är klädd i en ljus blus med små rutor på och en röd kjol. Kanten nertill på kjolen är tung av torkad lera och smuts. Hon är ändå tillräckligt ren för att jag ska förstå att hon är ganska nyanländ. Hennes ena fot är svullen och helt blåsvart av kallbrand. Hon har inga skor, och inget baggage. Hon ser ut som en 90-åring, men är säkert inte mer än 60 fyllda. Hon tittar på mig med en helt likgiltig blick och frågar på bruten spanska vem jag är. Hon säger till mig att jag får inte fota henne, hennes själ är det enda hon har kvar och kameran får inte ta den. Hon ska spara sin själ till den dag hon ska återvända till sina niohundranittionio förfäder som väntar på henne i vinden. När vindarna vill ska hon färdas dit. Hon är redo, och hon väntar. Hon har en pinne, den ligger bredvid henne och jag gissar att hon behöver den för att kunna gå. Jag sätter mig bredvid henne. I leran. Hon har blivit hemskickad från Dominikanska Republiken, och minns inte var hon bodde i Haiti tidigare, och om hon visste det så skulle hon inte kunna komma dit ändå. Byarna finns inte längre.

Hon är ensam. Helt ensam. Medan jag känner hur leran sipprar in i tyget på mina byxor och limmar sig fast på min hud, när jag sitter brevid henne, så tar jag hennes händer i mina. Jag vill köpa mat åt henne. Eller vatten. Men det finns ingenting att köpa här. Det enda jag kan ge är medmänsklighet. Vi sitter så, tysta, i någon timme. Hennes svarta, rynkiga och ensamma händer i mina. Ibland håller hon så hårt att det värker i mina händer, och jag vill säga till henne att allt kommer att bli bra, att vi vet, att vi bryr oss. Men jag säger ingenting. För det finns inget att säga. Ingenting. När jag ska gå, ropar hon tillbaka mig och säger på kreol “Mwe relen Rose”, “Jag heter Rose”.

En ung kvinna passerar förbi. Vacker och med en kroppshålling som skulle få vilken fotomodell som helst att bli grön av avund. Hennes hår är bakåtkammat i en knut, det blänker som svart guld av den heta solen. Hennes kindben är kraftiga, och blicken är tom. Hon är vacker i sin enkelhet. Hon bär på sin nakna baby. Tryggt och stilla gungar hon det lilla barnet, tätt och varsamt mot sitt bröst. Barnet är dött. Stelt. Kallt. För alla, men inte för henne. Hon skyddar sitt barn, hon är en mor och kan inte hantera fler katastrofer.

Jag måste tillbaka till gränsen innan mörkret anländer. Innan döden blir så svart och stor att jag inte hittar ut. Vägen är grusig, full av meterstora sprickor sedan månader av stekhet sol. Sprickor som snart ska fyllas av regn som öser ner i månader. Sprickor som ibland har tagit bort vägen helt och hållet. Vid gränsen är det låsta järngrindar, målade i starka karibiska färger. Gult som solen, blått som det ändlösa havet, rosa som kärleken. Livets färger, som döden har stulit för att framställa sig själv i en bättre dager. Det är tyst och lugnt. Några Haitianska soldater står och småpratar med varandra. Dom frågar mig efter cigaretter och vi pratar en stund. En ung soldat säger till mig att åka hem. “Stanna inte här, åk hem. Här är allt för sent”.

Nu, i min egen ensamhet, när jag måste möta mig själv, sortera foton, skriva texter om en verklighet så jävlig att jag inte hittar orden, då hör jag allt om och om igen. “Det är för sent”, “Hjälp mig”, “Sluta”, “När vindarna vill”, skrik av panik och av tystnad. Människor som lever i döden. Jag ser tankebilder av tomma blickar och känner lukten av ruttna lögner. Och jag ser Rose. För sent?

Det är för lätt att säga att allt är för sent. Det är för enkelt att säga att det är för sent.

Copyright Doña C

Jag tänker på det här med framsidor. Jag är uppvuxen med framsidor. Jag vet att man kan göra framsidor av precis alla sidor. Det är liksom framsidan som gäller i alla lägen. Nu har jag fått tänka om efter Karibisk modell.

Mitt hus här har en framsida, två sidor och en baksida. Och här bryr man sig inte alls om att göra framsidor av sidor och baksidor. Helheten räknas inte, det handlar om helt andra värderingar.

Jag målade om mitt hus för ett par månader sedan, frågade målaren hur mycket färg jag skulle köpa. Hans svar förvånade mig, och jag svarade att det kan knappast räcka. Målaren tittar på mig och frågar vad jag har tänkt måla, och jag upprepar att jag ska måla huset. Hela huset självklart. Han tittar på mig. Han tappar orden totalt. Han tappar fattningen och vill nog helst försvinna. Han tittar på mig igen och frågar mig varför jag ska måla sidorna och baksidan? Nu är han helt säker på att han har att göra med en galen, vit person som inte riktigt förstår mycket här i världen. Vi gör en deal. Han går med på att sträcka sig till sidorna om jag struntar i baksidan. Det vore helt otänkbart för honom som målare att måla en baksida. En karibisk yrkesstolthet som jag inte vet någonting om. Min baksida är någon annans framsida och således inte mitt problem. Så här sitter jag nu i mitt hus, som enligt alla människor är så nymålat och fint.

Jag ser egentligen bara hur man har missat att göra en fin framsida av min baksida. Och jag vet, att förr eller senare kommer mina svenska gener att ta överhand, önskan om anpassning att försvinna och jag kommer traska iväg till färghandeln för att köpa färg. Och måla min baksida själv.

Så här låter ABBAs Chiquitita på min ö. Och det var en riktig hit. Än idag är alla säkra på att det är sångaren här på filen som gjort Chiquitita. Fram på småtimmarna i lokala barer hör man den ofta.

ABBA låten Fernando däremot är en julsång här.

Moln imponerar på mig. Om jag var vinden tror jag att jag skulle ha en romans med ett moln.