Metrobloggen

Koenigsegg har under ett antal år varit ensam som svensk biltillverkare. Fram till slutet av förra årtusendet fanns också Volvo och Saab, sen blev dom "amerikanska".

Men under 90-talet hade vi minst ytterligare en svensk biltillverkare - Jösse Car i Arvika. Företaget tillverkade bara en modell - sportvagnen Indigo 3000. Under dom fem år tillverkningen pågick såg 40 bilar dagens ljus.

Även om en hel del komponenter kom från det stora bilföretaget på Hisingen, så var Indigon en egenhändigt konstruerad bil. Byggd av entusiaster och entreprenörer, precis som Koenigsegg. Men till skillnad från den sistnämnda, "Made in Värmland".

Tyvärr hade man inte samma framgång som Christian & Co. Redan under 1900-talets sista år var det dags att stänga butiken. Men året innan, 5 september 1998, startades Indigo-klubben och den har visat sig vara betydligt mer långlivad.

Enligt klubbens webbplats har man 34 av dom 40 bilarna som medlemmar. Eller rättare sagt deras ägare. Råkar du nu vara lycklig ägare till någon av dom sex återstående bilarna är du mer än välkommen att ansluta dig till gänget för bara 200:- per år.

Kanske Indigo-projektet också ger associationer till den klassiska DeLorean från 80-talet. Ni vet den där rostfria bilen som kan färdas fritt i både tid och rum, förutsatt att fluxgeneratorn fungerar som den ska. Fast det är en annan historia.

Så även Ferrari, den italienska supersportbilen som av någon underlig anledning har råkat planka Arvikas kommunvapen - samma stegrande häst som sitter i nosen på Indigo 3000.

Vill du läsa mera och se bilder på bilarna, så sök på Google eller nån av dom andra sökmotorerna.

Indigo-klubbens adress är  www.indigo3000.org.  Och hör och häpna, trots att det är tio år sen fabriken stängde, så finns tillverkarens webbplats kvar på nätet - www.jossecar.com.  Den uppdaterades senast 980331. Är det mån tro klubben som betalar underhållet?

J.P.  Hildingsson

Fortfarande ligger mina båda bloggar i dvala. Men bara ett tag till.

Jag räknar med att komma igång inom kort.



Trevlig sommar.


J P Hildingsson

Som ni förmodligen redan märkt ligger fortfarande mina båda bloggar i dvala. Men förhoppningsvis inte länge till.

Jag räknar med att komma igång inom kort.



Trevlig sommar.


J P Hildingsson

Nej, det gäller inte vädret. Fast det är uppehåll där också.

Det gäller mitt skrivande på Kundpennan och på Halda Bloggtidning. Det har varit vissa tekniska problem och en del av dom kvarstår. Dessutom har jag haft, och har, ont om tid. Men det kommer igång framöver.



J P Hildingsson

Halda kommer att göra ett avbrott pga. tekniska problem och vissa förändringar. Kundpennan likaså.


Välkomna åter!



J P Hildingsson

På sextiotalet när Sverige hade fått hjul och många bilägare var inne på sin andra eller tredje eller kanske rentav fjärde bil, då var biltvätt det största lördagsnöjet. Åtminstone för ett stort antal av dom.

Från det att jag fyllde två år tills jag började köra moped, så bodde vi mitt för en spolplatta. Från vår franska balkong kunde jag på nära håll se hur dessa fanatiker tvättade och vaxade och polerade sina dyrgripar.

Det var ”handtvätt” i ordets rätta bemärkelse. Timme efter timme arbetade dom oavbrutet med sina PV:ar och Amazoner och tvåtakts-Saabar. Vecka efter vecka.

Dessa bilägare hade sina bilar i tryggt förvar i dom båda garagelängor som låg nedanför vårt köksfönster. Det var bara garagens hyresgäster som hade nyckel till slangskåpet.

Eftersom vår Ford Anglia inte stod i något garage, så fick vi inte använda spolplattan. Pappa och jag använde ån istället. Och det var vi inte ensamma om. Soliga dagar kunde det stå ett antal bilar vid stranden. Någon tanke på miljöaspekter fanns bara inte – då på sextiotalet.

Här fick vi klara oss utan slang. Det var hink som gällde. Efter att ha sköljt av bilen med några hinkar och sen schamponerat in den, så var det dags för den slutliga sköljningen.

Hink efter hink kastades mot bilens alla sidor, tills allt skummet var borta. Stod man för nära studsade vattnet och vi blev dyngblöta, vilket resulterade i en uppläxning av mamma vid hemkomsten.

”Glänser” hette schampot – ”bilschampot”. Det var grönvitt(!?!) och köptes på IC-macken i små genomskinliga kuddar, för nittio öre styck. Kuddarna öppnades med sax eller kniv i ena hörnet.

Efter tvätten och sämskskinns-torkningen (Jag var hela min uppväxt övertygad om att det hette säm-skinn.) var det dags för sköldpaddsvaxet. Att vaxa och polera en hel bil, om än liten, var rena slavgörat. Ett klockrent fall för BO – barnombudsmannen.

Problemet var bara det att jag gjorde arbetet frivilligt. Som liten tyckte man att det var roligt att hjälpa pappa att tvätta, vaxa och polera bilen. Däremot kan jag inte dra mig till minnes att syrran gjorde några större insatser på det här området. Ett typiskt fall för Jämo-tanten.



J P Hildingsson

Efter att ha haft ett antal femtio- och sextiotalsbilar, mest gamla Fenmercor, så slog min då nittonåriga fru och jag, på stort och köpte en sju år gammal Saab 99.

Eftersom året var 1979 så var Saaben en 72:a – första årsmodellen med gummikofångare. Inredningen var helsvart i gedigen(?) plast och dom runda instrumenten lyste svagt grönt. Och utanpå var bilen röd – jätteröd, som en brandbil, fast något mörkare.

Det var den första bilen vi köpte tillsammans. Vi hade bara varit gifta i ett och ett halvt år då. Men vi hade, förutom den gamla 200-dieseln som jag hade sen tidigare, också fått ta över pappa och mammas 200-diesel, samt en kompis 190-diesel.

Det var fina bilar, men dom var gamla och trötta och dom hamnade dessvärre på skroten, en efter en. Den vi fick av pappa och mamma råkade dessutom komma i vägen för en släkting av årets modell, när jag backade ut på Storgatan. Och den blev aldrig sig lik efter det.

En Mercedes är alltid en Mercedes. Men en gammal Mercedes är en gammal Mercedes. Saaben däremot, kändes som en ny bil – nästan, i alla fall.

Personligen tycker jag att den modellen, tvådörrars sedan från –72 och fram till slutet i mitten av åttiotalet, var en av dom snyggaste bilarna som någonsin tillverkats.

Däremot var modellerna med förlängd bakända, både halvkombin och den där sista billighetsvarianten, något av det absolut fulaste som har rullat på en uppsättning gummidäck.


Vill du se 99-bilder och läsa om bilarna, så gå in på klubbens webbplats:   http://www.saab99klubben.com/  



J P Hildingsson



PS. ”200D-märkena” från bakluckorna hänger hemma i köket. Däremot har vi inget kvar från Saaben, tyvärr. DS.

-Detta är kapten Karlsson som talar. Vi flyger nu på cirka 8.000 meters höjd .......

Varför kallas han kapten? Det är ju båtar som har kapten.

Jo, det sant. Båtar har i alla tider haft en kapten, men det har också flygplan. Åtminstone sen man blev fler än en i besättningen. Orville och Wilbur flög ju till en början ensamma. Och det var likadant med Charles Lindbergh när han gjorde sin klassiska flygning över Atlanten.

Men idag har alla plan utom dom allra minsta, två piloter. Om en svimmar av, så finns det en kvar. Detta är en fråga om säkerhet. Dessutom är det ett bra system för att öva mera oerfarna piloter.

Man börjar som styrman och flyger då alltid med en kapten, som är mera erfaren. Men i en krissituation måste styrmannen kunna flyga planet själv. Och det kan han.

Två styrmän får inte flyga tillsammans. Det får däremot två kaptener, vilket inte är så ovanligt. Också ”styrman” är som bekant, hämtad från sjön.

”Flightdeck” (vet inte om det finns något svenskt ord för detta) syftar på piloterna. Och ordet ”deck” eller ”däck” kommer naturligtvis också från – sjön. Det gör mest troligt också dom mörkblå uniformerna.

Varför denna koppling till sjöfarten?

Flygplan kallades förr för ”luftfarkost” eller ”luftfartyg” och i vissa juridiska sammanhang finns dessa uttryck kvar än idag.

Flyget var ju i början av förra århundradet något helt nytt. Det fanns inget vokabulär för denna företeelse. Och istället för att hitta på helt nya och därmed främmande ord, så återanvände man gamla välkända begrepp.


Återvinning – på högsta nivå.



J P Hildingsson

Förutom vissa stadsgator och infarter till städerna, så var dom första ”motorvägarna”, dom bredaste som fanns. ”Autostrador” kallades dom. Ordet betyder ”motorväg”, fast på italienska.

Sveriges första väg av denna typ byggdes mellan Malmö och Lund. Den var elva km lång och stod färdig 1953 – samma år som jag föddes.

”Min” första motorväg var en del av den gamla ”Rikstvåan” - nuvarande E6. 1955 kunde man köra från Göteborg till Kungälv på en nybyggd fyrfilig motorväg. Vägen kändes otroligt bred och det var den också. Åtminstone om man jämförde med vanliga vägar.

Däremot var inte viadukterna särskilt höga. Och varför skulle dom vara det? Om någon enstaka lastbil råkade vara högre än tre och femtio, så var det bara att passera vid sidan om. Här fanns det gott om plats och pengar att spara.

En lägre viadukt måste naturligtvis vara billigare att bygga, än en högre. Enkel matematik.

Men tyvärr visade det sig vara en väldigt dyr besparing. Åtskilliga lastbilar förvandlades till cabrioleter, under dessa låga viadukter.

Det är en sak att man SKA köra vid sidan om viadukten. Och en helt annan sak att KOMMA IHÅG, att man ska göra det. Många splitter nya Volvo PV, kom aldrig längre än hit. Det gällde i synnerhet dom som stod på biltransporterns övervåning.

Så småningom installerade man varningssystem, med en massa blinkande lampor. Detta hjälpte – delvis. Antalet bilar som körde in i viadukterna sjönk i alla fall.

Men till slut fick man ändå bygga om viadukterna - allesammans. Och idag är dom över fyra och femtio, som är standardhöjden. Nu är det mycket ovanligt att någon kör fast.

Och dom Volvo-cabrioleter som passerar, är fabriksbyggda och fullt användbara också när dom kommer fram till sin köpare.

Men förutom att viadukterna har blivit högre, så har även vägen blivit bredare. Vissa sträckor har kollektivkörfält för bussarna. Dessa kan då passera raderna av stillastående personbilar och lastbilar i rusningstiden.

För det är inte alltid det går så fort på dessa framtidens höghastighetsvägar.

Kanske var det bättre förr i tiden? Åtminstone gick det fortare då.



J P Hildingsson

När jag växte upp i slutet av femtiotalet och början av sextiotalet, så var dom flesta vägar tvåfiliga. Eller kanske rentav EN-filiga.

Ute på landet var det vanligt med smala grusvägar. Dom var i allmänhet väldigt krokiga och det var svårt att mötas. Därför fanns det ”Mötesplatser”. Dessa var små utbuktningar där den ena bilen kunde stanna till och låta den andra passera.

Dom var utmärkta med en blå skylt, med ett vitt ”M” – M som i mötesplats. Det finns fortfarande några kvar, fast dom ligger mest troligt långt ute på landet.

Gruset dammade när det var torrt och när det var blött blev bilarna så smutsiga att man knappt kunde se vad det var för färg på dom.

Dom lite större vägarna var asfalterade alternativt stensatta. Gatsten var en vanlig beläggning i städerna. Men den kunde bli väldigt hal, när det började regna. Fast efter en stund var den smutsiga beläggningen bortsköljd och då var det inte lika halt.

Har du hört talas om ”oljegrus”?

Det var en korsning mellan asfalt och grus. Man spred ut det som grus och bilarna fick själva platta till det. Efter ett tag såg det ut som asfalt. Detta material användes på en del mittemellanstora vägar.

Mindre vägar var i allmänhet väldigt krokiga. Det berodde på att dom ofta hade börjat sitt liv som kostigar. Dessa gick runt eller mellan klippor och sjöar och berg och ibland rätt över en gårdsplan.

I Benarby strax utanför Göteborg fanns det en liten väg, där ett hustak sticker ut. I slutet av åttiotalet körde jag buss där. Då gällde det att INTE köra mot taket med bussen. Och oftast lyckades man undvika det. 

Ja, så var vägarna förr i tiden. Och det var ganska trevligt – på sitt sätt.

Kurvorna var ofta skarpa, men inte farliga. Bara man anpassade hastigheten och följde naturlagarna.

Samma naturlagar som gäller idag.



J P Hildingsson