Metrobloggen

Jag är hemma igen:

www.konsumbloggen.com

ät ur min hand
det ska väl gå bra

var tyst och försiktig i början
öka långsamt

i volym

sätt ett bett på min underarm
blek och svag

ta i tills allt går av

Niklas Strömstedt och 36 andra (forn-)stora artister tycker enligt en debattartikel att IPRED-lagen är vad sverige behöver nu. De anser att en lag som kriminaliserar en oerhört stor del av svenska folket är biljetten till födelsen av funktionella lösningar som gör att internet och dess oändliga möjligheter tillvaratas.

Bajsprat säger jag. Internet har ofta fått sina brister påtalade av alla möjliga och omöjliga experter som till slut har varit tvingade att svälja sina ord då andra (inte helt sällan porrbranschen) har visat på nya listiga och användarvänliga sätt att använda nätet. Om något tror jag personligen att internet har uppgraderat kulturmänniskans roll i samhället.

Det som gör det ännu roligare är att de inte verkar ana vidden av det här lagförslaget, mot vilka det kommer att slå.

Niklas Strömstedts son Simon (själv en musiker i den generation som brevskrivarna vill skydda och hjälpa) använder sig av mängder av upphovsrättsskyddat material på sin blogg [länk] att pappa Strömstedt verkligen skulle behöva åka och gräva guld i USA för att kunna betala böterna, och det påvisar väl om något att Strömstedts har en bristfällig dialog även i hemmamiljö...?

"Det vi ville med debattartikeln var ju just att få igång en debatt - vad är rimligt? Kommer någon i framtiden ha råd att syssla med att hitta på saker? Världen blir ju onekligen roligare av att människor gör det. Och jag tänker inte i första hand på mig själv. Jag säljer inte särskilt många skivor längre men hade turen att göra det i en tid när man faktiskt kunde leva på det." [länk]

De flesta artister skulle nog även behöva föra krig mot sina fans webbsidor, det är ju många som använder sig av YouTube-klipp och dylikt för att kunna presentera sin idols katalog på ett fint sätt.

Det som verkar vara svårast att greppa med allt det här är följande:
Det kommer inte att rulla in mer pengar bara för att nedladdning görs till en olaglig handling, det enda som händer är att färre människor har chansen att upptäcka musiken.

Om nåt år kommer det att finnas många fler tjänster som Spotify (som folk gärna betalar till, trots att det lätt går att ladda ned samma låtar via bittorrent eller dc) och fördelarna kommer att vara så uppenbara att det kommer att skrattas lite generat åt att man fyllde sin dator med mp3:or.

Återigen, se på porren (jag gillar verkligen inte det här, men det är verkligheten så...) - det finns en uppsjö av gratis erotik på nätet, och samtidigt finns en lika bred och djup uppsjö av sajter som folk betalar ganska mycket pengar till.

Varför fastna på att folk laddar ned? Sträva istället efter att hitta en lösning som är så jävla bra, moraliskt, tekniskt och ekonomiskt att det är ett bättre alternativ.

Bo Rothstein, professor i Statsvetenskap, verkar lite... oinformerad, lättsårad och snabb att döma ut saker som han inte förstår sig på:

Bosse R: "Bloggar är som en öppan kloak"

Mattias Svensson replikerar bra här.

Alla "Dagens Outfit"-bloggar som dagligen publicerar bevis för att innehavaren av respektive blogg har kapacitet att dels klä på sig själv, och dels använda någon annans (mammas/pappas) pengar till att köpa sånt som andra vill ha.

Missförstå mig rätt, jag gillar tanken på att alla kan ha en blogg och göra den till vad de önskar. Jag hörde igår ett samtal mellan två små tjejer i tolvårsåldern och den ena sa "Jag får inte ha en blogg för min mamma, men jag vill ha en blogg".

Jag tänkte först "Jag förstår varför mamman inte vill det, det kommer bara leda till att du i desperation efter berömmelse och sidvisningar kastar av dig plagg efter plagg tills du är urlakad och uthängd som det du inte är".

Sekunden efter kände jag hur min ilska mot mina fördomar kastade sig mot burväggarna; vem säger att hon vill ha en sån blogg? Vem säger att hon vill behandla mode? Vem säger att det måste vara dåligt tt behandla mode?

Är det inte bra att människor skriver? När man skriver växer man, och är det inte en fin tanke på att människor inspirerar varandra och inspireras av varandra att skriva bättre, att utveckla sitt språk?

Släpp alla fria, men stå på kopplet med ena foten.

Eller vad fan, släpp kopplet och stå på dig.

Det är aldrig jag.
Det är aldrig jag som tar vid där någon annan slutar.

Om någon slutar slutar jag.

Vem ska jag ta över efter
vem ska jag blicka framåt från?

Vem ska jag sörja men vara stolt över
och stoiskt trampa vidare till minne av?

När ska jag förstå allt det har?

Det borde väl inte vara så jävla svårt.

att veta sina fördelar
att ha koll på plus och minus
fylla på i bra och dra bort från dåligt

en halv miljon i bonus
som ett välkommet brev på posten
ett vykort från ett exklusivt hörn av planeten

det finns inte mycket
som inte skulle passa in
i ett gigantiskt hålrum tio meter under jord

Återigen Hamilton. Det finns så många lager på den den här löken som svider i ögonen, nu mer än någonsin när han och några väl valda experter ska berättiga hans uppbragdhet.

Han undrar i sin krönika "Är det är rasistiskt att vilja skaka hand med en muslim?". Det är det naturligtvis inte, och det här är Carl Hamilton, tretton år och retoriskt torrkokande.

Vad som däremot kan uppfattas som rasistiskt är att bemöta eventuell motvilja till handskakande som en skymf mot Sverige och det land som Carl Hamilton och hans farfars far byggt upp [metroartikel].

Handskakningen är livsnödvändig för Hamilton för att "jag i Sverige vill hälsa som de flesta hälsar". Han fortsätter "Det viktiga när olika kulturmönster möts är trots allt att det finns en ömsesidig respekt".

Det hade varit en sak om de två icke handskakande personerna hade fullständigt dissat hans hand, vänt sig om och gått, men det gjorde de inte. De hälsade på Hamilton, förvisso på ett annat sätt än handskak och då gills det inte eftersom vi i Sverige tydligen skakar hand om vi vill följa samhällets oskrivna regler.

Andra saker Hamilton måste göra för att passa in i majoritetens Sverige inkluderar:

• Gå ner rejält i lön
• Flytta ut från innerstan
• Tycka att kvällstidningar bär sanningen
• Sluta läsa böcker
• Inleda meningar med "Jag är inte rasist, men..."
• Skaffa sig förslitningsskador
• Pendla flera timmar per dag
• Tycka att journalister och politiker är samma skrot och korn
• Heja på Mat-Tina i vad hon än ställer upp i
• Tro att Sverige är väldigt jämställt om man jämför
• Handla kläder på postorder

Krönikan avslutas med "Majoriteten måste visa tolerans, öppenhet och nyfikenhet mot olika minoriteter. Men tolerans är inte samma sak som otydlighet".

Det är viktigt med tydlighet och skarpa markeringar, och när de där utlänningarna (okej, de är födda och uppvuxna i Sverige, men ändå... de klär sig annorlunda och pratar annorlunda och har en lite annan hudfärg och bor inte i Gamla Stan) börjar ta sig ton och inte ens försöker hedra vårt svenska arv, handskakningen, då måste vi renrasiga vara redo att sätta ned foten.

Fy fan.

"Låt den rätte komma in". Har du sett den? Det har jag.

Jag har alltid haft en aning svårt för svenska filmer i allmänhet, och skräckfilmer i synnerhet. Jag är en stor älskare av skrämmande filmer och håller "The Shining" [imdb] som en av de bästa filmer som har gjorts.

"Besökarna" [imdb] var något alla talade stort och brett om i slutet av åttiotalet, och jag förstod aldrig vad grejen var. Jag hade vid det laget sett sjuhundra andra amerikanska b-filmer i samma anda men med mer ögonblink och kärlek.

Som jag tidigare har redogjort var inte heller allas älsklingsrulle "Mamma Mia" [imdb] något som föll mig i smaken, och min åsikt står fast; musiken må vara bra, det gör ändå inte filmen bättre.

Vi tog oss iväg på en visning av "Låt den rätte..." och förväntade oss egentligen ingenting, dels var filmen redan hajpad till tusen och vi såg framför oss hur vi skulle behöva utstå två timmar med butterickshuggisar och teaterblod.

Redan från början var det tydligt att vi hade så fel så fel. Det första vi lade märke till var det vackra stillsamma fotot, från ruta ett. Det andra som slog oss var hur högt alla ljud var mixade. Ett andetag och en näsvissling kryper in under huden och framkallar känslan av ett lugnt barnsovrum.

Det är inte en vampyrfilm, och skräcksekvenserna är oerhört skickliga och smakfulla och funkar därför bättre än någon skulle kunna ana.

Det är en kärleksfilm, en ömsint berättelse om barns vänskap och längtan efter att få vara sig själva och hitta sin plats.

Kampen som aldrig tar slut.

Han vill skaka tass med programledarna i Halal-tv, de hälsar på honom på det sätt deras religion bjuder (de för sin hand till bröstet) och han drar iväg på en tirad om att "det handlar om hur vi svenskar vill leva. Det är så vi umgås: vi skakar hand. Problemet är att ni kommer hit och inte vill skaka hand, då är det faktiskt ni som är problemet" och  "om man inte vill skaka hand bör man åka och bo i en jordhåla".

Till slut är diskussionen sprängfylld av klassiker såsom "några av mina bästa vänner är muslimer",  "man tar seden dit man kommer, annars kan man åka hem" och "åk till vilken förort som helst och ungarna kan inte prata riktig svenska".

           - Bor du här i närheten?
           - Nej... Gamla Stan.

Alla tre programledarna är dessutom födda och uppvuxna i Sverige, men det imponerar inte mycket på Herr Hamilton, 52 år.

Jag slår vad om att han själv tycker att han är en grymt öppen och tolerant person. Förmodligen är han i sina ögon en perfekt medborgare och ambassadör för sverige.

Jag tycker att det är pinsamt och imponerande att en människa som har levt så länge har lyckats behålla en inskränkthet som förr var förbehållen överklassen.

Fy skäms, Carl Hamilton. Och grattis.

[artikel - expressen] - [ljudupptagning - svt.se]

Min nästa grej ska bli recensioner av självhjälpsböcker. Jag läser "Självkänsla nu!" [adLibris] av Mia Törnblom [hemsida].

Jag är inte helt nöjd.

Stay tuned.

Ett pausinlägg.

Jag har egentligen en bloggpaus, en "hitta mig själv"-paus. Jag är dock lite smått beroende av bloggandet och tänker använda metrobloggen som nån sorts personlig blogg ett tag.

Det kommer alltså inte att handla om Konsum, konsumbloggen eller någonting sådant den närmsta tiden.

Kanske är det till och med så att ingen kommer att läsa det här överhuvudtaget, och då får det vara så.

Det här kommer att vara min... ska vi kalla det ventil? Ja, ventil. Mitt methadon.

Allt händer nuförtiden på www.konsumbloggen.com

Anledningarna är många, men bland annat beror flytten på att jag saknar den gamla fina Wordpress-bloggen, och att det känns som att den hör hemma där just nu.

Dessutom irriterar det mig till vansinne att hälften av alla kommentarer på Metrobloggen går ut på att försöka få andra att klicka till ’deras’ blogg så de kanske kan få fler sidvisningar.

Jag säger det nu direkt: jag skiter i hur många som läser. Jag önskar att alla i hela världen skulle läsa min blogg, men om inte så gör det inget. Skillnaden på tjugo eller tjugotusen är teoretisk och inget annat.

Jag älskar er alla.

Inskickat av Lily:

En dam kommer fram till disken och frågar:

- Har ni nagelfilar?
- Nej, detta är en bokhandel, du får nog gå till Åhléns eller Kicks.
- Men nagelfilar är ju av papper. Sandpapper. Det är väl klart att ni ska ha nagelfilar!

[konsumbloggen.com]