Metrobloggen

Våren var min minst imponerande termin hittills. Jag låg hela tiden en kurs efter och försökte få tid till att plugga på både den kommande tentan och omtentan till den förra. Det var inte särskilt roligt och gick inte särskilt bra. När augusti kom hade jag två resttentor att lämna in och minst en av dem var tvungen att bli godkänd för att jag skulle få börja på höstterminen. Jag fick ok på att börja gå på lektionerna med de andra, i väntan på att tentorna skulle bli rättade.

Inte blev det bättre när det visade sig att klassens stora begåvning hade hoppat av, bara ett år från examen. Han, den lysande teoretikern som inte bara lyckades förstå litteraturen utan dessutom sätta den i ett sammanhang med plats för både tidigare kurser och målet med hela utbildningen. Och nu hade han satt fingret på något som jag mest anat i två år. Jag har aldrig varit säker på att jag har börjat på rätt utbildning och så visade sig han plötsligt vara säker på att han inte har gjort det. Jag känner mig nästan lurad.

Men jag blev godkänd till slut, på bägge tentorna. Ingen mera limbo. Jag borde jubla, och det är klart att jag är lättad, men mest undrar jag om det inte bara betyder att jag får ett år till på mig att slippa ta itu med vad jag egentligen ska göra när jag har suttit av mina kurser och hämtat ut min examen. Som om jag kommer vara ett dugg säkrare då på vad jag ska bli när jag är stor då.

Strunt samma. Jag ska hur som helst ta en fil kand. Men först ska jag ta en fika.

Jag har numera ett filter i min router som gör att jag inte kan surfa vad jag vill när jag vill. Mellan elva på kvällen och fem på morgonen går det inte att komma åt något i listan nedan, om man är jag alltså. Min inneboende får förstås sitta uppe hela nätterna och blogga och facebooka om hon vill.

• adlibris.com
• aftonbladet.se
• amazon
• bilddagboken.se
• bloglines.com
• blogspot.com
• bokus.com
• cdon.com
• dagensmedia.se
• di.se
• dn.se
• expressen.se
• facebook.com
• finest.se
• ginza.se
• idg.se
• imdb.com
• metrobloggen.se
• myspace.com
• portableapps.com
• resume.se
• skelett.nu
• stureplan.se
• svd.se
• thepiratebay.org
• youtube.com

Som ofrivillig bonus får du en hint om vad jag ägnar min fritid åt. Alla poster på den där listan tillhör inte mina stoltaste ögonblick. Använd det i utpressningssyfte vetja!

Jag undrar om George Orwell visste hur rätt han hade när han lät nyspråkarna i 1984 förkunna att Frihet är slaveri.

Jag har inte haft tv sedan jag flyttade hemifrån, med undantag för en som följde med på köpet när jag var sambo för sju år sedan. Jag vill kunna säga att det beror på att jag tar avstånd från värdet av materiella tillgångar men sanningen är att jag är bildskärmsberoende.

Sist jag hade tv kunde jag inte sluta zappa förrän det slutade röra sig i rutan. På den tiden hade jag inte så många kanaler, så jag kunde oftast komma i säng redan vid tre på vardagarna, när jag skulle upp sju och gå till jobbet. I dag hade jag förmodligen varit tvungen att sjukskriva mig för att ha tid att zappa. Alltså, ingen tv. Och på köpet slipper jag ha en aning om vem Brolle är.

Men någon elak jävel har hittat på att summan av lasterna är konstant. Nu har jag visserligen varken tv eller kontorsjobb att gå till längre, men jag har en dator och jag har heltidsstudier som jag för det mesta kan sköta precis när på dygnet jag vill. Det låter inte så dumt, men det betyder att jag alltid kan göra det "sen". Och datorn har en bildskärm. Jupp, en sån där som jag är beroende av. Är det fyrkantigt, lyser och rör sig sitter jag klistrad. Tur att jag inte har akvarium.

Det ger mig för lite sömn, för lite pluggande, för mycket sena nätter där jag egentligen inte har fått något gjort. Och goda föresatser har bara hjälpt lite grann. Den här friheten att göra vad jag vill hade kunnat vara vilka järnbojor som helst, för inte får jag gjort det jag egentligen vill.

Så det är dags att skippa moroten och plocka fram piskan. Vänta bara.

Om man har problem att plugga fokuserat och på bestämda tider kan man ju alltid skriva upp sig på att läsa lite extra ryska på deltid. Förutom de vanliga heltidsstudierna då. Herrejävlar, vad tänkte jag med?

Men den här boken har faktiskt gjort en hel del nytta den senaste månaden:

Annars hade jag kanske inte vågat. Jo, förresten, det hade jag förmodligen visst. Jag har ingen som helst förmåga att vara måttfull.

Där trodde jag att jag hade skärpt till mig på något sätt. Så kommer en enkel skrivkurs igen, där jag måste lämna in skrivna texter vid vissa tidpunkter och vips! så är klockan närmare gå upp än gå och lägga sig.

Min starka karaktär firar inga jättelika triumfer den här gången heller. Än en gång får jag se fram emot sena nätter (tidiga morgnar) och mycket kaffe i skolan. Hur kommer man åt det? Vad är det för fel på att börja skriva när man borde och hålla på tills man är klar? Men skärmen stirrar på mig och kräver att jag stirrar tillbaka i åtminstone några timmar innan det är ok att jag ens gör några små försök till att skriva. Och så är det ju faktiskt rätt trevligt att vara uppe mitt i natten. Det är bara resten av världen som envisas med att gå upp så tidigt.

Mitt liv som frilansare kommer att bli katastrofalt. Enda räddningen är om jag tar så hutlöst betalt att jag kan vara ledig lika mycket som jag jobbar. Bäst att jag börjar specialisera mig på de språkfel som är vanligast hos äckligt rika människor. Vilka kan de vara?

Ibland sköter schemat sig självt utan tidiga väckarklockor. Jag har sagt ok till ett jobb som "borde gå på ett kick". 20 000 ord ger jag ungefär tio arbetsdagar, så kan jag hålla ett sansat tempo utan att jobba ihjäl mig och jag hinner plugga en smula också.

Jo, tjänare. Avtalstexter uppför sig inte på något sätt som handböcker för nybörjare i datoranvändning. Dagarna har snabbt blivit supereffektiva: upp tidigt, översätta, göra lite kaffe, översätta, säga "nej, jag hinner inte fika den här månaden heller", översätta, upptäcka på eftermiddagen att jag inte ätit än, översätta, översätta, belöna mig med choklad, översätta, somna sent. Vakna och upprepa tills döden skiljer oss åt. Den där mastodonttentan som går av stapeln om två veckor börjar te sig rätt oövervinnerlig. Till skillnad från mig.

Hur många ord kan det behövas för att uttrycka något? Jag skulle vilja pressa in ett exempel på det jag ska översätta här men jag tror att det vore ett brott mot precis de texter jag just nu stirrar mig blind på. De texter jag släpper ifrån mig innehåller ungefär 25 procent färre ord än originaltexterna och jag är ändå långt ifrån en verbal minimalist. De måste ha fått provision av tryckeriet för allt svärta som gick åt.

När jag gick upp i morse efter och hade ont i hela kroppen efter alldeles för lite sömn kom jag plötsligt ihåg hur ofta det brukade vara så på den tiden jag gick till kontoret varje dag och hur sällan det är så nu, trots att jag fortfarande går upp ganska tidigt.

Så jag imponerar kanske inte särskilt mycket ens på mig själv med min oförmåga att få något gjort, att komma i säng när jag borde eller att masa mig upp om morgnarna. Men jämfört med hur det var för ett år sedan mår jag mycket bättre nu.

Jag är på rätt väg. Det går inte så fort men så länge det går framåt har jag inte särskilt bråttom.

Jag behöver en ny plan, eller åtminstone umgås lite mer med den gamla. Den här veckan har det inte blivit så mycket av de där tidiga morgnarna och det var inte oväntat, jag har slaknat lite efter att jag märkt att jag nog nystar i fel ände.

Läggtiderna har inte imponerat, så nu är planen nyare och ondare. Jag ska lägga mig klockan elva varje kväll och gå upp när jag är färdigsoven. Det gör förstås inget om jag är färdigsoven vid sex men den här veckan är det inte det viktigaste. Helst skulle jag lägga mig tio men nån måtta får det vara, jag tänkte att jag skulle få leva lite också. Om läggningen sköter sig borde uppstigningen komma på köpet och det här skrev ju Leo om, jag lyckades bara avstå från att läsa den delen särskilt noga.

Det här kommer att bli jobbigare men förhoppningsvis effektivare och det slutar garanterat med tråkigt munkliv. Jag går och lägger mig åtta och går upp lagom till att hjälpa till att dra solen över horisonten. Jag kommer säkert att älska det och plåga alla jag känner med hur skönt det är att gå upp missinassen. Vi har alla en liten hallelujahitler inom oss, vare sig det gäller  hårinpackning, nässköljningar eller vegetarianismens fröjder.

Jag har förresten ett idiotsäkert sätt för dig att tjäna snabba pengar: Låt mig välja vem som kommer att vinna en duell i Andra chansen och satsa allt du har på fienden, så är du rik på nolltid. Jag tippade fel i alla sex försöken i dag. Det hade varit bättre att helt enkelt använda tärningen.

Det var akut i morse. Jag hade en inlämning som bara måstade in under dagen, helst före lunch sett ur både min och uppdragsgivaren synvinkel. Särskilt ur min eftersom jag har lovat att skriva en sak till åt dem före fyra.

Obehagliga omständigheter, obehagliga åtgärder. Alltså ströp jag internetlinan igen och TAMMETUSAN om inte översättningen jag bara vågade hoppas fixa på under tre timmar var klar på färre än två och en halv. Är det så här de där effektiva människorna känner sig?

Nu förtjänar jag kaffe, mellanmål och en snabb vända på nätet så att jag kan skryta i bloggform. Så får vi se om jag lyckas koppla ned igen och skriva det där andra.

Resten av veckan kom jag för det mesta upp som jag skulle. Man får säga för det mesta när det är mer än hälften, va? Upp vid sju torsdag och fredag, i övrigt gick det strålande. Och sju är inte så illa. Det började skönjas ett ljus i slutet av tunneln.

I ljuset av det ljuset är det inte svårt att undra vad i helvete det egentligen var som hände i morse? Klockan ringde vid sex och jag måste ha ägnat mig åt djupsömn av Marianergravska mått. Först trodde jag att någon borrade i mitt huvud och det tog lång tid innan jag fattade att det var det löjliga lilla mobillarmet som hade lyckats mutera sig till fönsterskallrarvolym. Den meterlånga resan från sängen till telefonen kändes som ett gatlopp i snor. Det var halt, uppförsbackigt och mörbultande och ändå rörde jag mig knappt ur fläcken. När jag äntligen lyckats ta mig fram tror jag att jag grävde loss batteriet ur telefonen. Man kan inte vara nog säker nu för tiden, inte med så förrädiska ting som mobillarm. Gissa om jag somnade om. Gissa om jag kom upp strax efter åtta. Gissa om jag får skylla mig själv när jag kom i säng vid halv två i natt. Jag skulle ju bara översätta lite.

Med så här många veckor i ryggen var det ju tänkt att jag skulle ha uppnått världsherravälde och att man skulle ha börjat namnge barn och samhällen efter mig. Det verkar som om vi kommer att få leva med August å Lotta och Uddevalla ett tag till.

Det var inget ljus i slutet av tunneln. Det var ett mötande tåg.

Just nu känns det inte som om det var ett genidrag att börja skriva upp tider, eftersom jag förr (det vill säga nu) eller senare skulle bli tvungen att läsa dem också. Det blev ingen champagneöppning den här veckan heller.

En veckas uppstigningar: 7.20, 6.00, 7.30, 7.00, 7.20. Före åtta varje dag, visserligen, men inte är det fem gånger sex direkt. Som om allt vore en del av en ondskefull plan gick jag för det mesta och lade mig (och stängde av datorn nästan exakt samtidigt) mellan sju och åtta timmar innan jag gick upp och om jag tänker efter ordentligt gömmer det sig säkert en läxa här någonstans.

Men nu är det en ny vecka med nya möjligheter att börja i stor stil och voilà: Jag kom hem från ett födelsedagskalas vid midnatt och ändå – kolla klockan. Kolla klockan!

Ge upp kan ni göra själva. Det här är min blogg.

Med två veckor förbrukade sedan mitt nya liv började hänger frågan kvar: Vad gör man av tidiga morgonar? Som om jag skulle veta det, jag har inte sett särskilt många sedan dess. För goda föresatser och envetet ställande av larmet på mobilen varje morgon ger jag mig själv höga poäng. För själva genomförandet – det där med att faktiskt gå upp – säger vi väl … två av fjorton?

Joråsåatteh.

Mest talande är en dag i förra veckan när jag blev väckt av en envis katt. Snabblektion i att bli väckt av envis katt, för den som inte har varit med om det, finns här. När jag motvilligt masat mig upp och släppt ut den lilla besten såg jag att klockan var en bra bit över uppstigning och mobilen hade lurat mig genom att inte höras. Eller synas, vid närmare undersökning. Den eländiga pjäsen lyste faktiskt intensivt med sin frånvaro. Inte förrän jag skulle bädda sängen hittade jag den under täcket, med larmet prydligt avstängt och inte ett endaste litet minne av det hela i mitt trötta huvud.

Jag har brutit mot allt. Ofta och på många sätt. Jag har ofta lagt mig med bildskärmen kvar på näthinnan och sällan före midnatt, jag har snoozat tills batteriet dött och jag har tillbringat mer tid på Facebook än med skolböckerna. Det enda jag inte har gjort är jobbat mitt i natten eftersom jag inte haft något att jobba med. Det kom nytt jobb i går så beklämmande facit på den biten kommer säkert om några dagar.

Jag har i alla fall gått upp och stängt av mobilen duktigt varje morgon. Det jag behöver nu är nog ett hushållsnära tjänstehjon som står vid fotändan av sängen och snabbt som en vessla bäddar sängen medan jag är uppe och slåss med larmet. Under särskilt motiga morgnar kan det även behöva strös fotanglar eller åtminstone knäckebrödsmulor på den nybäddade sängen.

Så nu blir det till att börja skriva upp saker. När jag stängde av datorn, när jag gick och lade mig och när jag gick upp. Jag lovar inte att det blir rolig läsning men den blir åtminstone nyttig.

Klockan ringde sex och jag hade några duster med Jon Blund, det erkänner jag. Han var tapper men till slut slog jag honom på höften så att den gick ur led och äntligen kunde jag vräka honom åt sidan och euforiskt muttrande kasta mig ur sängen. Om jag gör det i 30 dagar har jag skaffat mig en ny vana. Vanor sköter sig själva.

Nu vill jag bara veta: Vad gör man av tidiga morgnar?

Äntligen klar. Med hela klabbet. Nå, det är lite smågrejer att fixa i morgon men det är verkligen bara struntsaker. Inga fler maratonsittningar den här vändan.

Men allvarligt. Så här får det bara inte gå till. Det är dax för en plan och av allt jag vill uppnå – träna mer, jobba effektivare, ha mer fritid, sova mer – har jag bestämt mig för att börja med en enda sak. Det är helt i linje med vad Zen Habits säger om att skaffa nya vanor. En i taget. Med små steg kommer man fortare fram.

Så jag ska börja gå upp klockan sex på morgnarna. Det har jag valt för att det kommer massor av annat på köpet: Jag kommer att komma i säng tidigare (annars kommer jag inte upp), jag kommer att kunna få saker gjorda på morgonen, jag kommer att slippa springa till skolan utan att ha ätit frukost, vilket också gör att jag inte behöver köpa frukost där lika ofta.

Tre saker jag måste börja med:

• Lägga mig i tid – senast elva.
• Planera jobb och studier så att jag inte måste göra dem på natten.
• Stänga av datorn senast tio. Det tror jag kommer att bli den svåraste biten. Jag är ju beroende, gunås.

Tre saker jag måste sluta med:

• Snooza.
• Jobba mitt i natten.
• Dumsurfa.

Det här kan bli kärvt men extrema sjukdomar vill ha extrem medusin. Och så här tänker jag bara inte ha det. Jag är i alla fall i gott sällskap. Men jag börjar med att skjuta det framför mig: I morgon kommer jag inte att gå upp klockan sex. Jag tror att klockslaget talar för sig självt.

Jag spelade förresten in en liten film för att visa (och kanske påminna mig själv) om hur outsägligt torftigt det är att sitta uppe på nätterna och jobba. Kameran tar bara en av 100 bilder. Den som är rask i knoppen listar då ut att en timme tar ynka 36 sekunder och ändå lyckades jag passera tre minuter. Vansinne.

Trogna läsare kan ha räknat ut att i dag är inlämningsdagen och jag är fri från större delen av den omänskliga bördan, helt utan egen förtjänst. Det visade sig att jag bara behövde göra fyra saker i stället för de sju jag tagit på mig. Två av dem blev inlämnade i fredags, det gav fyra dagar till att skriva de kvarvarande två. Borde vara enkelt.

Ja, tjena. Jag lämnade just in en och ska börja på nästa. Precis på inlämningsdagen. Var ligger egentligen lockelsen med att börja jobba intensivt tre timmar före deadline och inte en minut tidigare?

Lite nöjd är jag i alla fall. Jag slog inte mindre än två världsrekord den här vändan och det måste ju vara något att bygga på.

Men utan björn går det inte att sälja något skinn och jag har en text kvar att skriva. Återkommer.

Nu blev jag klar. Bara ytterligare ett dygn senare. Med sex likadana saker till att lämna in och en helg som är fullproppad med annat kommer det här att bli en unik studie i vanmaktens finare kvaliteter. Och ni har parkettplats. Ladda med popcorn.

Jag förtjänar att släpas ut på gården och skjutas. Det enda som räddar mig är att jag inte kommer att tillåtas dö förrän efter inlämning.

Det kunde ha blivit historiskt. Jag började jobba klockan tio i morse och redan där hade jag dundrat rakt igenom två ointagliga vallar - jag jobbade redan på förmiddagen och det var inte en dag före inlämning utan en hel vecka! Om jag inte ägde världen satt jag åtminstone och tryckte på en rätt saftig inteckning.

Allt var som upplagt för stordåd. Göra första sidan, ta en kaffepaus, skriva klart andra sidan och lämna in jobbet. Jag skulle ha varit klar vid ett, ätit lunch och hunnit med ett likadant jobb till innan dagen var slut. Jag gav mig själv en klapp på axeln och några uppmuntrande ord för det sluga tilltaget att strypa internetlinan medan jag jobbade. Adjö, allt ohyggligt viktigt på dn.se och Facebook. Välkommen, arbetsförmåga.

In kliver kaffepausen. Halv tolv tar jag en liten liten smörgås och en kaffetår och tycker att jag väl kan få kolla e-posten i alla fall, när jag varit så duktig. Igång med nätet och sedan dess har jag skrivit tio ord. Tio sketna ord. Bara sexhundra kvar, det är inga problem. Jag har ju sex lika långa dagar till på mig.

När jag letade efter annat som var mycket viktigare än att jobba kom jag på att jag nog skulle bli effektivare om jag skaffade mig en blogg. Det måste vara därför det har gått så trögt tidigare. Så nu är jag här. Välkommen till mitt kaos.