Metrobloggen

Fick besked idag om att vi fick hjälp med hälften av elen. Känns ju skönt att vi fick det. Bördan lättar ju väsentligt av det!

Känner att jag måste ta en paus från att skriva här i några dagar. Just nu händer det saker alldeles för snabbt och jag känner att min uppmärksamhet krävs till 100% på detta. Att gå från värre till värre är väldigt jobbigt. I Fredags kom ännu ett slag under bältet, frågan är om vi reser oss ifrån det....jag är tveksam just nu. Vi får se vad veckan som kommer har med sig.

Tills vi hörs igen!

Vad trött man kan bli på såna här historier.
Och att läsa: – "Jag oroar mig för framtiden. Jag vet inte alls vad som kommer att hända nu. Jag måste ju försörja mig."...ja det gör mig så trött. Dels har hon massor av pengar, dels är hon pesionär. Men mest är detta om åldersrasism, hon sa ju samma sak när hon fick sparken från SVT för X antal år sedan. Mig veteligen var hon yngre då...

Idag skiner solen i varje fall!

Den lilla människan ser alltid uppåt.

Det känns som om att när man inte har nått vill man ha allt och lite till. Dock ser man från och till att ha allt är heller inte så lätt. Det senaste exemplet på det är ju modeskaparen McQueen. Och när man läser om hans öde dyker två tankar upp i mitt huvud, "man mår inte bättre av att ha allt" och "han som  har allt gör detta, vad har då jag som inte har nått för chans?"

Modeskaparen McQueen död (dn.se) 

Såna tankar får det att snurra i huvudet....

Jag vill dock inte vara rikast i världen, det är jag redan som har en underbar familj som jag älskar över allt annat! Jag vill bara kunna klara av vardagen på ett värdigt sätt. Inte för mycket begärt eller?

Kom att tänka på att det snart är OS. Många som man pratar med ser verkligen fram emot det. Hemma har vi inte haft tv på över två månader så det blir ännu en grej som går en förbi :(

Shit vad man gnäller....ett I-lands problem att inte kunna se på tv gissar jag på....men det blir otroligt tomt utan ibland bara :/

Det är vardagens bekvämligheter man saknar mest. Mat kommer på första plats. Men jag gillar att kolla på tv, se på film, läsa. Men sånt lyx får man försaka ständigt. Det blir maten som blir det viktigaste och att ha nånstans att bo.

Roligt att läsa såna här artiklar när man själv gör nått man brinner för och det ändå inte fungerar. Ska man börja brinna för nått annat då eller? Blir väldigt mycket brinnande det!

Experten: Säkrast att göra det du brinner för (metro.se) 

Vår livssituation är som följer:

*Min fru jobbar.
*Jag jobbar i vårat företag.
*Dåliga tider har kommit.
*Företaget har gått sämre sedan krisen startade.
*Hemma ekonomin har blivit allt sämre då jag inte längre kan ta ut lön.
*Hemma ekonomin och företagets ekonomi drar hela tiden ned varandra längre och längre ner mot botten.
*Vi lever bara på fruns lön och den räcker inte på långa vägar.
*Den senaste månaden har allt kraschat djupare och djupare.
*För att undvika personlig konkurs vill vi att företaget ska gå jämt upp, för att få ett så skuldfritt avslut som möjligt är.
*Den ekonomiska situationen är just nu så att både hemma och på företaget ligger vi två månader efter med räkningarna. Vissa liggar ännu längre bakåt i tiden.

Så kan jag väl sammanfatta situationen just nu....

Nu har försäljningen av vårat liv startat. För att överhuvudtaget kunna överleva så har vi tagit beslutet att sälja av det vi äger och har, bit för bit.
I slut ändan blir det väl att man får sälja sitt hus också...men det får bli det sista steget.

Det är ganska roligt att läsa andra bloggare som skriver om att de har det svårt. De pratar hela tiden om att man måste dra in och prioritera om. Lösa in olönsamma lån och så. Men hur gör man det när man ständigt går på minus och inte har några pengar ALLS? Har man pengar kan man ju göra såna saker, men har man ett underskott varje månad på ca 15000:- så fungerar ju inte sånt.

Skulle vilja hitta nån som tagit sig ur en liknande situation som våran, finns du där ute tro?

Mitt i bruset behöver man nån gång få lite ro. Inte lätt att hitta för jag släpar ju med mig min ruttna hjärna överallt. Och tankarna är svåra att tysta. Dock försöker jag läsa, det är ett bra sätt att fly från sina egna tankar ett tag. Jag är väl ingen djuping vad det gäller läsandet. Just nu läser jag Stephen King.

Har börjat läsa hans Dark Tower serie, bestående av sju böcker. Så där finns mycket att göra för min virriga hjärna!

Att se dom mörka molnen långt borta på horisonten, ja det känner väl alla igen, inger en viss extra oro i kroppen. Man får vara tacksam för små nåder, som tex att Riksbanken inte höjer sina räntor. Och här och där kan man läsa lite mer hoppfulla artiklar om att den ekonomiska kris som råder håller på att lätta lite.

Riksbanken rör inte räntan (dn.se) 

Det största problemet är dock inte att jag saknar alla nöjena tillsammans med mina vänner, för det kan jag vara utan länge länge det kan jag lova. Det som är största problemet är att ställa mat på bordet. Att vissa dagar säga till sina barn att det inte blir någon mat, ja jag kan inte beskriva hur ont det gör i hjärtat! Och utan några anhöriga i närheten som eventuellt skulle kunna hjälpa en är det väldigt svårt. Man får lära sig trolla med knäna!

Vad väl man märker att det är pengarna som styr ens värld. Utan blir man utanför. Och det går ganska fort att hamna utanför också. Förr hade jag en stor social umgängeskrets, nu är den nästan borta. Det blir mycket till följd av att när vänner umgås...ja då kostar det pengar. En annan får tacka nej till att gå ut och äta, gå på bio eller resa nånstans. Så man känner hur sfären runt en krymper och krymper hela tiden.

Dock finns det ju vänner man kan umgås med utan att det ska behöva kosta pengar. Men det är inte lika ofta som när det ska kosta nått tyvärr :(

Ibland så känns det så skönt att bara prata om sina problem. Inte för att det just nu löser några problem, men det kan alltid lyfta självkänslan lite. Och inget börda är för tung om man kan dela den.

Efter fler samtal med det sociala så har vi kompleterat ett antal uppgifter och nu är det bara att vänta på ett nytt beslut.

I övrigt startade dagen med att jag måste spy. Tror jag är på väg att få magsår, det är kanske inte underligt när man oroar sig hela tiden?

Känns väldigt kluvet att leva så här, människor man möter är glada över att det verkar vara lite vår på gång, de mår åtminstone bra av att det inte är så kallt och att solen skiner. Samtidigt mal ens tankar i huvudet. Så otroligt vad den mänskliga hjärnan kan ställa till med för en. Och alla känslor den skapar till en....en röra av avundsjuka och förtvivlan. Varför har alla andra det så bra? Varför kan vi aldrig få en paus...ett break i livet? Sen kommer tankarna att; ta tag i det då förfan! Och ibland kan man känna en viss gnista som tänds, en gnista som kanske kunde mana på en framåt. Dock slocknar den rätt fort :(

Varför är det så lätt att greppa tag i det som är dåligt? Det borde ju vara lättare att ta tag i det som är bra!

Försökte idag få hjälp från den sociala myndigheten, så  jag åtminstone kunde betala elen som vi ligger efter med. Men de ser ju bara till levnads kostnaderna och trots att vi lever av en lön hade vi enligt dem för mycket pengar kvar och fick därav ingen hjälp. Så det står inte på nu förän de stänger av elen för oss. Hur ska man leva mitt i vintern utan el tro....

Så har då mitt liv sett ut fram tills nu. Varje dag är ett vaccum i verkligheten. Vad ska man göra? Finns det någon där ute som varit i samma situation? Finns det någon där ute som har några tips? Finns det någonstans man kan vända sig för att få lite hjälp och tips på vägen? Finns där ute nått hopp?

Fortsättning följer.

Det va inga problem att komma igång och till en början flöt allt på ganska bra. Men som sagt har man inget att stå på, en solid grund, så kommer det inte att fungera i längden. Situationen blev bara värre och värre efter ca 6 månader. Och sluta va nu inget alternativ, inte innan man hunnit någorlunda i kapp. Och som ni kan tänka påverkade detta inte bara mig utan min familj också. Under den här tiden började jag tänka igenom mitt liv och kom gång på gång i klarsikt med att det är JAG som ställer till alla bekymmer vår familj har. Att det är JAG som är den stora svikaren, personen som aldrig dragit i bromsen. Hur har jag kunnat göra detta mot min familj?? Hur har jag kunna svikit dem så fatalt? Vetskapen eller rättare sagt insikten om detta sänkte mig totalt. Att se minen på min frus ansikte när det kommer femton brev från kronofogden på samma dag är inte roligt! Och då gällde det bara ekonomin hemma! Än värre var det i företaget....

Fortsättning följer.

Och för första gången i mitt arbetsföra liv så hade jag inga stämplings dagar kvar. Och på AF hade allt blivit annorlunda. Det va som att kliva in i en myndighet som Hitler skapat. All empati för människor va som bort blåst, det va jobb som gällde till varje pris och det fanns inget utrymme för paus och eftertanke, nått som de flesta där behövde. I en grupp av utstämplade med en ersättning som det inte längre gick att leva på kände man hur fotfästet försvann helt. Vad skulle jag hitta på? Vad skulle jag göra? Hur än jag letade fanns det inget som riktigt passade, inget som jag hade kunskapen till att utföra. Och vilken arbetsgivare som söker folk med viss kunskap vill anställa en person helt utan? Ja som ni förstår ingen. Ett evigt harvande med anställnings intervjuer som bara ledde till nej och med mer och mer tryck från de ansvariga på AF, började jag sjunka djupare och djupare ner i mörkret. Slutade sova, slutade i stort sett äta. Dock försökte jag hålla uppe den yttre fasaden, en fasad som nu hade mer sprickor än yta.

Fortsättning följer.

Här är allt ett gytter. Jag minns fragmentariskt vad jag gjorde under denna tid. Ett som var säkert, jag var åter igen arbetslös. Tillbaka till AF och åter igen harvades man runt bland deras åtgärder. Precis då som nu ger de mycket lite vad det gäller att lyfta en människa. Vad fanns att göra? I vår stad fanns det inga arbeten, inte som jag kunde ta i varje fall och att flytta var ju inte på tal. Frun hade jobb och barnen gick i skolan.

Så av en tillfällighet så dök det upp att man kunde ju utbilda sig....plugga! Vilken skräck jag kände inför det. Dock visade det sig att nu när jag var äldre va det riktigt roligt att plugga. Med nya intressen hittade jag fort ett mål med studierna. Jag brann...jag glödde!! Detta va toppen roligt och för andra gången i livet visste jag precis vad jag ville bli! Efter ett år av studier, med betyg som va MVG rakt igenom kom så dråpslaget igen. Nya regler, indragningar av bidrag och lån, yngre personer fick förtur och helt plötsligt stod man där på gatan igen. Och hur än jag försökte fick jag inte avsluta mina studier. För första gången i livet försvann min lust till livet helt och hållet.

Fortsättning följer.

Det hela gick åt helvete, va konstigt va :) Nuför tiden vet jag att allt jag tar i raseras på ett eller annat sätt, men då hade jag inte kommit på det ännu. Det hela varade bara i lite över halv året, sedan va det slut. Så va man än en gång utan arbete och kände mig mer och mer nedtryckt i skorna. Under den här tiden drabbades jag av ångest och panikattacker flera gånger per dag. Dock hade jag blivit väldigt duktig på att dölja hur jag mådde för nära och kära.

De mest akuta problemen va nu pengar. Medans man jobbade så hade man ju levt sitt liv. Eftersom vi nu va en familj också så lånade man till saker och ting. Saker och ting som skulle betalas och inga pengar fanns till det. Dock hade det en förmåga att ordna sig, detta tack vare min flickvän det ska villigt erkännas. Hon har alltid varit positiv och haft inställningen att det ordnar sig. Och det tankesättet satte sig hos mig, eller snarare så va jag egoistisk nog att tänka att om hon säger så så är det hennes problem. Inte för att jag skulle erkänna det då, men nu kan jag mer än gärna göra det!! Om jag hade lagt band på mig då och dragit in på ett leverne som övergick plånboken så hade kanske saker och ting varit annorlunda nu. Men så skedde inte som ni förstår.

Jag hade turen att hitta ett nytt jobb snabbt. Dock va det halvtid och det gick inte att behålla länge då man bara fick stämpla upp under viss tid. Veckan efter jag blev tvungen att sluta så blev det helt plötsligt en heltids tjänst som en ny person fick.

Nu inleddes en tung period i mitt liv, jag blev arbetslös väldigt länge. Och man fick gå igenom allt vad AF kastade på en. Tillslut, genom en vän, fick jag ett nytt jobb. Lustigt när jag ser tillbaka, trots att jag kanske inte jobbat så mycket genom livet har jag alltid haft toppen jobb som jag trivts väldigt bra med, så också denna gång. Åter igen ett jobb jag lätt skulle kunna ha stannat på i resten av mitt liv! Men på denna arbetsplats va de interna bråken utan dess like. Det va som att kliva in på ett slagfält. Jag ignorerade dock det hela och gjorde det jag skulle! Men tillslut gick det inte att bita ihop utan man uttalade sig och det va det dummaste man kunde ha gjort. Tillslut blev man åsidosatt och va åter igen utan jobb.

Fotsättning följer.

Men kroppsligen eller ska man säga undermedvetet så fick jag signaler på att mitt liv inte va helt rätt. Jag började drabbas av panikångest.

Jag hade hamnat på ett arbete som jag trivdes mer än väl på. Och jag kämpade med näbbar och klor för att få stanna där så jag eventuellt skulle få ett fast jobb där. Och när väl chansen dök upp förstörde jag det helt och hållet på eget bevåg. Inte för att jag tänkte så då, men efteråt! Men innan det så blev jag bara sämre och sämre, varje dag drabbades jag av ångest, ångest som mer än en gång gjorde så jag hamnade på sjukhus i tron att jag höll på att dö. Trots det fattade jag aldrig vad som va fel, jag hade ju ett jobb som jag storm trivdes med, jag hade en härlig flickvän och livet kunde ju inte va bättre.

För att korta ner hela denna berättelse så uppdagades tillslut chansen att starta ett eget företag tillsammans med en annan person. Och att ha nått eget har jag drömt om i hela mitt liv så den chansen kunde jag inte missa. Dock visade det sig senare vara ett av de sämsta besluten jag någonsin hade kunnat ta. För kort därefter fanns möjligheten att anställa en person på den tidigare arbetsplatsen och den personen som fick det jobbet har det fortfarande.

Fortsättning följer.