Metrobloggen

I söndags på Signal. Fullsatt seminarium om situationismen. Va. Fullsatt. Snacka om att Signal spelar en viktig roll. Varför kommer inga pengar så de kan fortsätta?? Till annat oprövat finns stålar, men till detta lågbudgetprojekt ingenting, eller i alla fall alldeles för litet. De bevisar själva gång på gång sin egen betydelse. Utan utdelning mer än intelektuell, kulturell etc...

Jim Axén tycker Lisbet är bra jag tar upp. En så betydande konstnär som arbetar på armlängds avstånd från de platser och partyn man bör vara på: respekt. Hans exempel har gett mig mod och kraft och inspiration i åratal.

Blev uppringd av lokalpressen för kommentar om att Ystads teaterchef Peter Larsson avgår. För litet intäkter, för få besökare, underskott. Trist. Inte att vissa kvalitetsföreställningar fått få besökare. Vad är få? 60? 25? 100? De som är där är ju där och de kan aldrig vara få. Själv har jag aldrig känt mig som "få" vare sig då jag hållt föredrag och tio personer kommit eller då jag varit nästan ensam i publiken. Vem har rätt att räkna och döma? Konst och kultur är för vem som helst. Det är inte samma sak som att alla skall vara på allting. Och för en teater lika väl som ett museum är det viktigt att alla slag får finnas med. Så då gick det inte med Peter Larssons ambitiösa program. Synd. Samtidigt tycker jag nog att kommunen om de vill ha en teater av kvalitet som folk kommer till också utifrån, vilket väl är nödvändigt, också måste vara beredda att ta ett ekonomiskt ansvar.

Så tänker jag på något helt annat. Lunchade idag på utmärkta Olof Viktor, för det ligger nära den rammakare vi skulle besöka. Lågsäsong, men det är en poäng och ganska kul. Men varför, varför är det ständig kvalitativ lågsäsong på konsten på väggarna? Svårt att behärska sig inför denna ansamling av amatörmåleri. Så märkligt att kvalitetsställen vad gäller konst - och ibland även musik - är så slappa. Sett ett par gånger på Stjärnorna på Slottet och jag konstaterar att rena smörjan hänger på väggarna. Pinsamt. Hur kan kökets ambitioner kombineras med denna banala inställning?

Från Gärsnäs går det bussar till Lund. Härligt. En god timmes resa med en god bok. Faktiskt just nu Stravinskijs Musikalisk poetik. Är det någon som kommer i´håg denna. Intresserar sig för skillanden mellan Bellini och Beethoven. Jorå jag är så nördig att jag älskar sånt. Viss bäring på konst har det också. Tänkte gå på konsthallen för att köpa en katalog, men de hade just stängt. Gladde mig i stället åt Pictura. Vilken fantastisk historia Kanslibyrån bjuder på! Sällan man ser events av den källklara karaktären numera. Skönt med få gester, det är ju gärna litet mycket viftande ibland.

En härlig utflykt till Lund. Hemma i Gärsnäs igen avlslutade jag med en timmes funderingar på Norrmans Conditori och en fastlagsbulle. Eja att konditorikartellerna eller kedjorna eller vad det är kunde sluta skriva semlor när det heter fastlagsbullar här nere. Har ni aldrig varit på Norrmans?! Å fan. Då har ni missat något. Här kan man se tågen gå och fundera över en kopp kaffe.

På lördag blir det Tomelilla!! Jojomän, då kommer Eva och Tove Mozard på konsthallen!!

Kort visit i Stockholm i andra ärenden skyndar jag till en liten runda i Konstakademiens hus på Fredsgatan. Jag återser Jim Axén. En av de förbilsedda stora ideskaparna i svensk konst redan på 70-talet. Hans bokobjekt var lika överraskande som nyskapande då de visades i antikvariatsfönster. Boken blev ett objekt, en form. Däri fanns inbunden idén och tanken, den som gång efter annan tar sig ut i hans bildvärld. På konstakademien demonstrerade han serier av märkliga foton och ett par textverk, projektidéer av en så slående enkel vardaglighet och konkretion att konstabstraktören i mig fick hicka. I de många målningarna slingrade sig färgerna labyrintiskt och gäckande. Ibland kunde han inte hålla sig utan lät ett par bilder mötes i närmast en bokstavlig kyss. Axéns oförutsägbara konst rör sig i mediaskugga. Detta inte sagt som beklagande utan med glädje att så mycket rör sig olydigt utanför de lydigas skaror.

I stora salarna beundrade jag Rune Jansons retrospektiv, såg vilken strålande målare han är i bilder från 1957 lika väl som i år. Talade med konstnären om behovet av en bok om den informella svenska konsten. Där finns skrämmande litet. Jag ställer upp! Be mig, jag står till er tjänst, längtande förläggare och bidragsgivare!

Och så Olle Bauman, denne envise undersökare av konstens historia och dess erfarenheter. Långsamt grundligt eftertänksamt. Gärna också i skrift. Jag längtar efter nyutgåvan med tillägg av hans bok om Åke Göransson. Under tiden grips jag av de tillfällen då Bauman får färgen att skimra som silver, rörlig i rumsliga skikt av en form han bearbetat. En minor classic som bevisar envishetens och hängivenhetens möjliga triumf.

Apropå den eviga diskussionen om konstmuseet i Ystad och dess finansiering kan jag inte låta bli att tänka på kultur- och fritidsnämnden. Naturligtvis har de rätt att vara bekymrade, men jag är mer än förvånad, hur de väljer perspektiv. En facknämnd i en kommun ansvarar förstås för ramar och ekonomi, men den skall desto mer just företräda sitt fack, sitt område. I detta fall borde nämnden inte gå ut och säga att konstmuseet inte alls är underfinansierat, de borde gå ut och säga att verksamheten är fantastisk, vi borde nå ut mer, och vi skall verkligen försöka få fullmäktige och kommunledning att förstå at vårt konstmuseum behöver mer medel till verksamhet, reklam etc. Alltså, nämnden borde tydligare stå på verksamhetens sida. Under hela min tid som chef har det då och då dock hänt. Där var till exempel under s-ledning en tid då man faktiskt lyckades få fram litet mer pengar så att chefen kunde gå upp från halvtid till trekvartstid! Alltid nåt! Var är s-oppositionen nu? Under allt bråk som varit sista åren har de ringt och hört av sig. Bra. Det kändes fint. Men kan de då inte lägga fram en kulturplan för Ystad där konstmuseets status höjs i nivå med dess kvalitet!? Vore det inte en bra valfråga, så säg!

Förebereder nu föreläsningar och verksamhet i Österlenskolan. Nya rektorn Jennifer Forsberg har tagit tag i vad som behövs. Vi har planerat idag. Ser fram mot att jobba ihop med andra lärare på skolan och att eleverna skall få en så bra utbildning som möjligt. Det finns plats bland de föreberedande konstskolorna för denna specialiserade skola, visst. Åsså har jag just lämnat in krönika och recensioner till NyaUpplagan, som ju nu även finns att ta i Malmö - Folk å Rock, konsthallen t ex... Lars Yngve heter hjälten som gör denna gratis kulturtidning med fantastiskt originalmaterial. Hoppas han kan fortsätta denna kulturgärning. Jag supportar genom att skriva i varenda nummer.

Åsså vill mina förkylda snuviga vänner inte lämna mina tankar. Jag tänker på er, varmt som en het konjakstoddy med honung och massor av vitlök.

I tider då den israeliska militären far fram på Gaza som Ryssland gjorde i Grozny är det litet svårt att tänka på konstmuseet i Ystad. Men det är just nu det behövs. Årets förlust orsakar rubriker i Ystads Allehanda, och det är bra. Detta är ett problem som pågått flera år, att ha ett uppdrag som kommunen inte ger pengar till i stort sett, mer än till fasta utgifter som inte går att påverka (löner, hyura etc). Jag är säker på att Ýrr Jónasdóttir har helt rätt, då hon i dagens artikel säger, att "vi har en bra verksamhet. Men vi måste bli bättre på att synas, inte minst lokalt." Konstruktivt och självklart. Konstmuseet har (liksom f ö också Klostret i Ystad) färre besökare per år än riksgenomsnittet för motsvarande institutioner. Kvaliteten är samtidigt betydligt högre och verksamheten mer än betydligt intressantare än riksgenomsnittet, vågar jag påstå. Därför är det egentligen mest upplysning, PR och reklam för konstmuseet som skiljer det från att höja besökarantalet betydligt och därmed även få en del intäkter.

Men vad göra i denna eviga fråga? Nämndens ordförande säger i artikeln, att årets underskott är så stort "att hon vill gå på djupet och se vad det beror på." Men snälla, detta har ju gjorts, den utredning revisorerna lade fram för ett par år sedan och som delvis reflekterades i den nerlagda utredningen om evtl privatisering, där finns ju konkreta förslag och synpunkter, som aldrig diskuterats ordentligt. Det tjänar inget till att utreda. Fakta finns, uppdrag finns, konstmuseum finns. Goda idéer finns!

Knappt har historien med Endre Nemes försvunna och turligt och lyckosamt nog återfunna teckningar dunstat, förrän det verkliga problemet dyker upp. IGEN. I radions kulturnytt i morse togs konstmuseets situation upp, nämligen att det går med förlust. Åter. Jag har ju då jag var chef gång på gång hävdat att det är orimligt att konstmuseets utgifter bara täcks vad gäller löner, hyra, IT etc, alltså sånt som inte går att påverka. Verksamhetspengar till utställningar för att inte tala om konstinköp ges ej. Man får hoppas på intäkter via bullar, kaffe, bokförsäljning, entré, vilket är ett osäkert företag. Det kan fluktuera beroende på alla möjliga händelser, sommarväder, hur succéartad en utställning blir etc etc. Vem kunde ana att den påkostade utställningen Prins Eugen och Österlen för några somrar sedan skulle locka färre besökare än den med Gerhard Nordströms politiska svit Sommaren 1970? I programmet belystes konstmuseets dilemma litet grand. Tf chefen Ýrr Jónasdóttir påpekade svårigheterna, som jag nyss nämnde. Frågan gick förstås vidare till nämndens ordförande Cecilia Fahlborg (m), om inte konstmuseet var underfinansierat, dvs det fanns ett uppdrag men gavs inga pengar att genomföra detsamma? Hon sade att det inte var så, att det ingick i uppdraget att skaffa pengar utifrån. Såvitt inte detta uppdrag ändrats de senaste månaderna är detta påstående missvisande. I uppdraget ingår att göra en del projekt och festivaler av olika karaktär, som skapar nätverk och mötesplatser runt Östersjön, och sådana har vid G-d konstmuseet gjort en rad genom alla år. Då är det naturligt att skaffa externa pengar. Men alla externa pengar utom till donationer av konst som i alla fall jag skaffat har varit strikt bundna till att genomföra olika projektartade arrangemang. Så var det med Kulturbroarna, så var det med Open Music, så har det varit med Östersjöbiennalerna för ljudkonst. Men alla de andra utställningarna som ju är ett konstmuseums hjärtslag och puls, till dem finns det sällan några externa pengar. Få sponsorer är roade av att ge till verksamhet som kommunen själv bör stå för. Detta gäller ju även staten och t ex Kulturrådet. Det står alltså inte i uppdraget att konstmuseet skall söka externa pengar till sin utställningsverksamhet, men däremot är det välkommet om utställningsverksamheten spetsas till genom projekt och extramedel. För övrigt fanns det pengar till utställningsverksamheten då jag började på konstmuseet som chef! Dessa har "försvunnit" över åren. Förhållandena har varit föremål för en revisionsgranskning, som jag välkomnade, där även konkreta förslag till åtgärder fanns. Inget har hänt med dessa. Lika litet som med den därpå följande utredningen om evtl privatisering av hela eller delar av verksamheten.. den lades ner. I radioinslaget påpekade Thomas Lantz att förvaltningen inte går med förlust, det är museet som gör det. Men själva missförhållandet, obalansen mellan verksamhet och medel och uppdrag, det far som en hal tvål mellan händerna på dem som faktiskt kunde göra något.

Helgen sparkade igång konsten för i vår. Det är en hel del spännande som väntar och sevärt som syns just nu. I Sydsvenskan kommer jag rapporera om Stina Stigell och Anna Ekman, två helt disparata utställningar på Thomas Wallner respektive Ping-Pong. Men kanske inte. Möts inte Ekman och Stigell någonstans mitt i språkfältet, där de vänder på och lirkar med ett språk, som är tömt, raserat och begagnat men som bara väntar på nya blickar?

En fantastisk överraskning var Johan Furåker på KHMs galleri. Först en halvt upprullad lång blyertsteckning gnistrande i detaljer och bländande av vithet. Ett landskap som i en drömvision. Så följer ganska petigt realistiska men samtidigt gråskimrande målningar från olika platser, och ett märkligt porträtt av en man med slutna ögon. Som i hypnos. Till detta har Furåker skrivit en berättelse om denne man som begick regelbundna tvångsmässiga resor, ett slags patologisk turism. Furåker har halvt dokumentärt följt honom, skjutit in abstrakta reflektioner, men rakt igenom hållit en litet torr ton. Och han skriver bra. Hur mycket i berättelsen som är dokumentärt bryr jag mig inte om. Furåkers utställning har samma magiska laddning som en text av t ex Claes Hylinger.

Tomelilla har ett nyrenoverat och uppiffat kulturhus. Fantastiskt bibliotek. Och Jazzarkivet har strålande lokaler, där arkivhyllorna med skivor och annat om jazz utgär själva kronjuvelen. Detta, mina vänner, är det märkvärdigaste Tomelilla har. Deras berömda konstsamling har en märklig tillkomsthistoria, men nog äger till exempel Ystad eller Simrishamn långt större och märkligare samlingar sydösskånsk konst. Så märkvärdigt är det inte. Däremot är Jazzarkivet unikt. I går berättade jag om tjeckisk jazz från en av Europas jazzhöjdpunkter, nämligen 40-talet i Prag. Möjligen var EF Burians version på tjeckiska av Beale Street Blues litet för djärv och primitiv för en del, men sedan tror jag vi alla njöt av Inka Zemankovas sång och inte minst de många nummer jag demonstrerade med trumpetaren Dunca Broz. Först swing i framkanten sedan ett par nummer tidig bebop. Det var min vän Folke Lalander som på 70-talet spelade gamla band för mig med denne Broz. Vi njöt av denna upptäckt till en flaska av det tjeckiska rödvinet Rulandske. 1948 flydde Broz efter Pragkuppen. Försvunnen sedan dess.

Jag gladde mig också mycket åt att min vän Ýrr Jónasdóttir på konstmuseet i Ystad kom och lyssnade!

Men som sagt: do not miss the nya kulturhuset i Tomelilla! Och Jazzarkivet.

Dagen har gått åt att förbereda mitt föredrag i morgon kl 19 00 på jazzarkivet i Tomelilla. Jazzklubben arrangerar. Vi jobbade ju med dem i september, då vi arrangerade dans till beboporkester ledd av Sven-Åke johansson och Axel Dörner med Lina Nyberg som vokalist. En strålande kväll. Och jag fick fundera på vilka som bjöd upp mig, för själv anser jag mig odansant och alltför blyg. Vilka bjöd upp och vilka inte?? Tänk att jag funederade på det länge sedan. Ovan vid situationen. Nå, nu skall jag frossa i en gammal specialgren, tjeckisk jazz från 30-40-tal. Mer spännande än ni tror, och där döljs dels koncentrationslägersorkestern Ghetto Swingers under den legendariske klarinettisten Fricek Weiss och dels ett geni, den unge trumpetaren Lumir Dunca Broz. Weiss gasades i Auschwitz, Broz försvann 1948 ur landet efter Pragkuppen, då jazz blev dekadent igen och Verboten som under nazitiden. Lyssnar på gamla skivor, och känner spänningen igen i denna musik, tänker på träffarna med Jan Hammer, Vlasta Pruchova, Inka Zemankova, Leopold Korbar, Gustav Brom och andra legender i Prag.

Så gluttar man på Facebook, kollar sina vänner, svarar på meddelanden och funderar övre de kryptiska meddelanden som döljs bakom XXXX is och så fyller man i nåt. Man grubblar på små ledord: vad betyder "väsentligheter" och vem skriver hon om/till egentligen. Se där ständiga gåtor och orienteringsslingor i våra sinnen och känslor ger oss Facebook. Är det ett hemligt meddelande jag borde förstå?? Fast jag är så trög att fatta...

Mer känner jag mig hemma i kringående långsamma rörelser liksom maniskt hypnotiskt låsta, och de kan ge intressanta ordsammanställningar, som denna jag fått av en vän:  omtagningar - omvägar - omfamningar

Hur skall jag nu förstå detta???

Ere nån som också gillar tjeckisk jazz hör av dig!!! Skivtips!!!!

Så här års samlas herrar och damer kritiker och andra till att avge domslut över det gångna kulturåret. Listor upprättas över skivor och böcker och andra händelser. Det är ganska kul. Dagens Ystads Allehanda har slagit till med flera artiklar granskande det förbipasserade bokåret. Över Crister Enanders helsida tronar således rubriken De manliga författarna övertygade mest 2008. Nu kanske rubriksättarna spelat honom ett spratt, även om han själv faktiskt uttrycker sig på ett liknande vis i artikeln. Då skall ändå nämnas att han framhåller både Virginia Wolfs Ögonblick av liv och Bodil Malmstens Sista boken från Finistère. Och visst håller jag med honom om hans beundran för Malmstens konsekventa mod i förhållande till språket. Att han sedan verkar tycka att PO Enquists, Malte Perssons, Fredrik Ekelunds och Sandor Marais böcker väger tyngre må vara hans ensak. Men Enander tycker bokåret varit litet klent. Synd då att han inte ägnat mer tid åt lyriken, som just nu exploderar. Nya former, stora former, medryckande former. Johan Jönsson slår väl alla i omfång. Men nog hade Enander protesterat mot sin rubrik, om han även räknat in två mästerliga diktsamlingar. Naturligtvis tänker jag på Katarina Frostensons Tal och regn och inte minst Ida Börjels Konsumentkölagen: juris lyrik. En originell diktare i att klä sig i olika språk och se vad hon finner.

Låt oss också lägga till en annan diktare, men dock med ett prosaverk, Naja Marie Aidt som fick årets Nordiska Rådets Litteraturpris. Hennes novellsamling Bavian är drabbande. Direkta, enkla och ändå ganska fruktansvärda korthistorier. Att läsa danska är inte svårt och rekommenderas dessutom! Annars har ju året drabbats av en mängd biografier. För att fatta mig kort, vill jag ju gärna framhålla Jutta Ditfurths tjocka bok om Ulrike Meinhof, som man sträckläser och kommer ur som en bildad och påläst människa med nya insikter och frågor. Bildning lönar sig. Författaren är en mycket medryckande skribent som orienterar sig i det tyska och europeiska rummet och tiden med en bred allmänbildning. Skönt. Och hon använder löpande understatements till den drabbande utveckling som Meinhof var delaktig i. Läsaren får tänka själv, och historien är inte så enkel som många vill tro. En annan bildad biograf är Knud Munck, som skrivit en biografi om den danske poeten Michael Strunge. Den är illa korrekturläst och litet knackigt skriven, men hackigheten lär man sig tolerera eftersom Munck så ingående berättar om Strunge och dammsuger år för år, vad han gjort, lyssnat på, han tecknar upp diktarens hela landskap ända fram till det tragiska fallet från fönstret på fjärde våningen. På vägen får vi mängder av Strunge-poesi. Men, snälla, snälla förlag, det gäller både för Meinhof och Strunge, varför finns där inga personregister så man kan söka i dessa böcker som ju kommer stå i hyllan till hands i framtiden?

Och när jag nu är inne på facklitteratur. Fantastiskt, svängigt språk, förrädiskt enkelt bär det fram sitt ämne och lyfter oss till höga utsikter, det kännetecknar Lennart Perssons, Sånger om sex, Gud och ond bråd död - läsa om musik, se där vad trist, men läs här så oerhört isnpirerande. Läs och hör sen!

Lördag, som vanligt fullt med folk. På tredje våningen hänger en sprakande, spännande utställning med Jörgen Fogelquist. Stora ytor i rött, kromoxidgrönt, caput mortuum, ftalogrönt, blått, nerklottrade med tecken, himlen speglar sig i det lilla. I mörka rummet exponeras anteckningarna i ritblocken, som ett abc till de stora målningarna. Detta är poetiskt måleri, där varje parameter bearbetats. Tänk vad detta måleri lever starkt idag. Och nog känns temat där kärlek liv och död snuddar vid varandra litet besläktat med Helene Edgrens teckningar och bilder, som visas på andra våningen i utställningen 3 + 3.

Det var stipendiedag på lördagen. För första gången delade Jörgen Fogelquists stiftelse ut pengar. Valet föll på Astrid Sylwan. Det kunde inte vara bättre, poetiskt, koloristiskt. Samtidigt gav Gunnar och Lily Perssons stiftelse pengar till Jonas Liveröd, som ju konstmuseibesökarna kunde titta på tills för ett par veckor sedan.

Pressvisning på Ystads konstmuseum, det ser stiligt ut på tredje våningen med Jörgen Fogelquists målningar. Måleri med versaler, hur den mannen klarade av att få färger som caput mortum, kromdioxidgrönt och kadmiumorange att lysa. Stora färgytor flyger som drakar. Vernissage nu på lördag.

En trevlig stad att promenera runt i. Finfint bibliotek där jag kan skriva recensioner och blogga. Har ni hört Sune Spångberg Trio, deras platta Survival är pianotriojazz som ni aldrig hört det förr. Arne Forsén spelar piano som om han uppfunnit bebopen, Ulf Åkerhielms bas är elastiskt lyssnande och Spångbergs slagverksspel i sin minimalism alltid knapp och precis. Generös musik att glädja sig åt. Ingen vågar heller sjunga sådana naivt känsliga stycken som Spångberg. Långt långt under ytan träffar trion.

Snart skall jag utforska kaféerna för att äta lunch innan jag återvänder till tryckeriet Fälth & Hässler. De är bäst. Tänk att jag ju jobbat för länge sedan också med den legendariske faktorn och tryckaren Gideon Beil. Det är kul att gå igenom alla bilderna till Carl Fredrik Reuterswärds texter, Corrupt Federal Reserve. Jag ser ju nu hur djupt originellt detta är. KOnceptuellt, roligt, överrumplande. Man skall överrumpla sig. Tycker jag.

Jag tittar på teckningar och tecknade texter av Lisa Fjellman för en egen bok som skall heta Man får förlora sig, en titel jag snott från hennes alias Sillizza. Jag får gåshud av hennes sätt att skriva bokstäverna, de liksom uppfinns ömsint och skört. Som om de bara tålde ses ett kort tag. De kallar på lättaste beröring.

Denna bok jobbar jag med - egna texter, mellanspel och Lisas teckningar... tror det blir berörbart. Och jag koncentrerar mig på musik med några få konstundantag av mer performativ karkatär. Börjar med Dickie Wells och jazzmusikerna från Prag går vidare över John Stevens till idag .... arbete pågår genom beröring och ständig handåpläggning. Det känns som Now´s the time, det är dags nu..

Ett hotell på gågatan i Värnamo, där jag hämtar kraft och koncentration för morgondagens jobb på fälth & hässler i prepressen med buntar av svartvita foton som ska scannas till carl fredrik reuterswärds bok corrupt federal reserve.... viktigt med gråskalan, väsentligt när det ska se grynigt och rasterat ut. I väntan om kvällen, skall gå ner till matsalen strax, dricker ett glas vin, kollar in de formgivna möblerna, 50-talsmönstren, i hörlurarna klingar Sune Spångbergs pianotrio, ett mästerverk av bop och sentimentalitet, jag menar det, så här äkta har inget klingat på årtionden.

I hissen till Designhotellet står att det byggdes 1955 och att då var den enda hissen i stan här. Folk lär ha besökt hotellet bara för att åka hiss. Nu skall jag strax ta trapporna och kolla menyn, ta en öl och se vem jag möter.

Ständig vän just nu: Lennart Perssons oslagbara bok med 59 musiktexter!

Här är det nu Asta som knappar på tangenterna. Hoppas ni minns mig, ni vet känd från tidningen 360 grader. I alla fall min dotter Sickan Carlsson har just nerkommit med fem små valpar, så jag har blivit mormor. Det känns konstigt vid endast sex års ålder. Nå vi skånska råttehundar blir ju gamla som ni vet, jag är ju en dam i nedre medelåldern, inte mer. Pigg och rask och lekfull. Såg bilder på de små valparna. Svarta, vita, söta, varma. Nog klappar hundhjärtat hårt. Idag har husse varit på seminarium kring Österlenskolan, den där förberedande konst- och designskolan i Simrishamn. De får ny rektor nu, Jennifer Forsberg, då Boel Matzner slutar. Det är en bra skola, för där får hundar vara. Jag har varit där ofta. Är faktiskt populär bland eleverna. Jag vet nog att de då och då ber husse ta med mig till lektionerna. Pytt han gör. Fast förstås, ibland så. När husse kom hem luktade det från två andra hundar av honom. Jag förstår nog att han träffat andra jyckar där.

Husse berättade att det varit ett fint möte, och han hoppas att det skall bli en kul termin nästa år. Då får jag nog följa med!

Igår var jag med matte och husse till Malmö. De gick på teater, Elfriede Jelinek med Teatr Weimar och Ars Nova. Fast jag fick sitta i bilen. Nog för att jag skulle gillat Jelinek men den där musiken kan jag inte med - husse gillar den men jag tycker den skär i öronen.... När jag satt i bilen och väntade kom en stygg p-vakt och satte en lapp på vindrutan. Jag skällde allt jag kunde för att jaga bort honom. Förgäves. Fast husse och matte brydde sig inte om att de fått p-böter. Det var nog bra teater och musik: nästa gång kanske jag skulle ge det en chans. Voff voff från Asta

Som alla andra hemsöks min kropp av smygande långsam förkylning. Men tänk om det är en depression? Jag börjar bli misstänksam, då jag nu några dagar spelar som soundtrack Gene Vincent, dock icke de mest kända melodierna. Till och med hans balladtrams. Men gitarrerna sticks och han sjunger så sött. Det måste vara nåt med blodet, artärerna och hjärtat. Fast jag är litet lynnig. Beror det på förkylningen tro? På högsta volym får Alison Krauss gnugga på felan och sjunga sitt vackraste i Oh Atlanta. En lång låt. Och hon lyfter musiken över gungande dobro, fioler och gitarrer. Det är country som afrodisiaka. Helande som ginseng.

Skall på seminarium i morgon med min onda hals. Ikväll skall jag rycka upp mig med Ars Nova och Elrfriede Jelinek. Det blir nog stärkande. Måste vara pigg på måndag-tisdag då jag skall till Värnamo och jobba med bokbilder.

En liten resa till Stockholm, en konsthistorisk tripp och sådana kan ju vara rätt explosiva. Men icke! Bespetsad på Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och Leander Engström i full skala på Liljevalchs. Mycket folk, trevligt med fik i skulpturhallen. Kakorna var av äldre typ och läckra. Det tackar jag för. Minns knappt när jag åt kardemummakaka senast?! Blå Porten däremot har långt att gå till den nivå som Peter Schreck en gång nådde upp till. Enkla råvaror, ganska banalt. Tyvärr. Utställningen då? Ja, Ulf Linde har en gång visat bort den så kallade modernism som slog igenom ordentligt med Grünewald, Hjertén och andra Matisse-elever. Ett legendariskt gäng, som emellertid fastnat för det dekorativa. Mycket av Dufys elegans, som leder rakt fram till Lennart Jirlow - åtminstone gouacherna! Rena färgklanger! Kanske det, men framförallt schematiserat, förenklat utan spänning. Ett slag mondän underhållning. Hjertén klarade sig nog bäst, Grünewald sämst. Hennes svartsjukedrama med otrogen nyknullad make i sovgemaket är ganska rörande i sin elegans. Jag skrev ju en längre drapa om den i Signums Svenska Konsthistoria för några år sedan. Men, man må då jämföra med annat i tiden. Konstnärer som också kunde sin Matisse, men gick till kärnan, som kände kubismen och insåg dess storhet: och förstod att icke apa efter, ty då startar man en stil. För några dagar sedan besökte jag Statens Museum for Kunst i Köpenhamn och kunde gapande bese både Edward Weie och Karl Isakson! De fattade vad det rörde sig om. Och i Sverige Smedsuddskonstnärerna! Hilding Linnqvist och framförallt Axel Nilsson kunde lika bra som Grünewald sina kubister och fauvister. Men valde Pehr Hörberg, Almqvist, det orörda,  och har kallats naivister. Men inte är de omedvetna för det. Se bara hur Axel Nilsson skär av former och laddar färger i sina målningar - på ett formellt vis djärv som Baertling senare.

Nu skall jag tänka på arbetet på måndag-tisdag i Värnamo på Fälth och Hässlers tryckeri, där jag skall vara med och scanna in alla bilder till boken med Carl Fredrik Reuterswärds texter. Det blir härligt heta dagar i Småland- kan det vara bättre - ett fint sätt att glömma Liljevalchs påskkalas.

Men den lilla utställningen av Tommy Östmar på Thielska hade sökande, osäkerhet, bildvilja och längtan... jag var alldeles stum då jag gick därifrån!

Må vara ett det är en liten stad, Simrishamn. Rune Skarvik tog initiativet till Gösta Werner-museet. Nu skriver han ett slags personlig redogörelse för hur hans initiativ vridits ur händerna på honom av några personer i staden. Skarviks bok heter Artes, Scientia, Veritas, anspråksfullt, Konst, vetenskap, sanning. Han berättar rättvist och orättvist, rättframt och odiplomatiskt om vad som närmar sig maktmissbruk, eller åtminstone ryggdunkeri på hög nivå. Han berättar hånfullt om "kulturkommunen Simrishamn". Det är personligt men nog måtte många sätta groggen i halsen vid denna läsning. Sedan har det ingen betydelse om jag själv har bitvis avvikande åsikter, där jag till exempel håller med Per Bergström om att målningar icke skall hängas i knähöjd utan i blickfånget.

Nå, så återtar jag bloggandet med att nämna en musiker: Patti Smith. Det gäller att höja hakan över Simrishamns vattennivå. Hur jag tänker på henne, hör hennes klarinettslingor, återvänder till albumet Easter under läsningen av Lennart Perssons nya bok, efterlängtad, en sammanställning av dessa korta, essäistiska texter utirfrån en låt och en artist. We three och Because the night och Patti Smith är ett bidrag till exempel som skär långt in i låtens nervbanor. Så beundrar jag Lennart Perssons luktsinne, hur han kan spåra en låts bästa vara, och jag tänker på t ex Namelosers som jag aldrig brytt mig om, men som han med ens sätter i mitt fokus. Jag måste lyssna igen.

Ett långt uppehåll fyllt av händelser. Sedan 1 oktober är jag frilansande. Sex års intensivt arbete med min bok om CO Hultén har resulterat i en vacker volym, som också recenserats mycket positivt både i skånska och stockholmska pressen. Det blir jag glad åt. För är man chef på en konstinstitution löper livet i överenskomna plikter och glädjeämnen. Den som skriver böcker har inte riktigt samma golv att stå på. Därför var jag förstås nervös. Nu kunde både CO Hultén, som hunnit fylla 92 med bibehållen ungdom, och jag glädja oss. Med tilförsikt gnager jag vidare på nya projekt. Just nu ställer jag samman en bok med Carl Fredrik Reuterswärds märkliga texter från 50-talet och framåt. Den blir tjock. Och märklig. Fylld av egensinniga bilder och tankar. Och det skall bli en hejdundrande releasefest i Malmö, när den kommer om knappt ett år. Jag utlovar överraskningar.

Så kunde jag inte låta bli. Jag och min vän Karin Almlöf diskuterade för tio år sedan en bok med musiktexter. Den har vilat, nu har jag klippt och klistrat och skrivit om och funderat och gör nog en mer egensinnig personlig sak baserad på texter. Jag vill visa ögonblick som bränt märken i mitt skinn, människor och möten som satt djupa spår, och jag begränsar mig till musiken och ett och annat om konst med litet mer personliga mellansnack. Karin formger förstås. She is the best!! Äntligen får jag tid till detta. Tänk att få spegla sig. Ibland har det varit som att vara frisör utan få titta i spegeln och kamma sig. Nu blir det ändring på detta.

Hunden Asta vill lägga till! Visset att husse inte låtit mig blogga på länge. Annat har det varit med mina vänner i tidningen Österlen 360 grader, som ju intervjuat mig!! Det blev bra, särskilt nöjd är jag med mitt fotografi, där jag sitter vid datorn. Husse har lovat att skärpa sig och öppna bloggen varje dag, jag hoppas han håller det, för då skall jag passa på ibland. Vof vof