Metrobloggen

Rubriken gör oväntade språng - där det nog är svårt att associera. Nå, idag var jag över i Köpenhamn och hälsade på Astrid Svangren i hennes ateljé. Medan tiden gick under vårt samtal satt jag fixerad framför hennes stora mörka målning, som skall visas på konstmuseets utställning med vernissage 15 mars. Den är som en bild utan nutid, där finns bara passerat tempus och framtid. Verklig, närvarande och undflyende. Skör, spröd, men samtidigt stark och kroppslig. Ja, ni får ju åka och titta på den snart. Och läsa den fantastiska långa titeln - jag avslöjar ingenting. Men känner mig återförd till en verklig verklighet som jag känner mig hemma i.

Såg på TV Clinton och Obama. Obama bärs fram av unga entusiastiska valarbetare, han sägs ha på sätt och vis demokratiserat kampanjen, fört ner den till fotfolket. Det liknar entusiasmen kring Kennedy. Men jag är inte helt säker på att jag skulle lägga min röst på honom. Han är ren utrikespolitiskt, visst. Clinton röstade för Irakinvasionen, javisst; men hon verkar ha ångrat sig nu. En viktig fråga tycker jag är den krasst kommersiella och individualsierade synen på sjukförsäkringar i USA. Obama angrep Clinton ganska ojust med argumentet att hennes krav på sjukförsäkring för alla skulle drabba de sämst lottade som inte hade råd att köpa en sådan. Alltså skulle de kunna välja om de ville - välja sjukvård eller inte efter plånboken. Det är en förvriden ekonomistisk syn på försäkringssystemet, ett underligt argument. Men Clinton har en syn på frågan som  mer liknar tankar om sociala skyddsnät och rättigheter. Det slags frihet Obama i detta fall förespråkar är ingen frihet, det är bara rätten att konsumera - sin egen hälsa. Dessutom om jag skulle välja skulle jag studera vilka rådgivare de två har i utrikespolitiska frågor. Jag har intrycket att det är Clinton som har de radikalare på sin sida. Jag tror jag skulle - utifrån vad jag vet nu - lägga min röst på Hillary.

Så kom jag att tänka på Rebecca Horn. Den tyska konstnären som i filmer, videos, performance, övermålade foton, teckningar utforskar rummets och tidens gränser, spänner sig mot dem för att överskrida dem. Hon har sagt ungefär så här: "Det är en kommersiell tid som är farlig nu, inte minst med tanke på globaliseringen. Det är viktigt att svara på andra konstnärers projekt, i andra delar av världen. För det är förbindelse och kommunikation som är viktigt nu." (Jag är inte helt hundra på ordalydelsen, men andemeningen är ändå denna tro på konstnärernas möjlighet idag. En motvikt mot just den ekonomistiska individualiserade konsumentsynen jag pekade på nyss.)

Mer musik i bild. Ännu kvar i glädjen över att Naja Marie Aidt fick Nordiska Rådets pris återkallar jag stora ögonblick av upplevelser genom denna bild. Tagen för snart tre år sedan på konstmuseet, där jag står till vänster och lyssnar på Jörgen Adolfssons solosax. Jag vill minnas att han tillägnade stycket den store musikjournalisten Thore Rösnes. Om ni inte kommer i håg, så var det han som drev tidningen Gränslöst, en av de bästa som funnits i detta land. En kunnig och passionerad handling från första till sista häftet. Den kunde ha blivit en svensk The Wire, om den fått finnas kvar. Jörgen själv är en stor gestalt i svensk improvisation, och han var mycket tidigt ute i sammanhang som senare skulle kallas "världsmusik". En inspiratör för många. Det var inte så länge sedan jag skrev en liten text till en skiva han gav ut via nätet, Schooldays...

Ögonblick av vikt behöver ju faktiskt inte vara fysiskt större än så här! Och jag vågar påstå att just då sammanföll allt som i ett knappnålshuvud - tiden stod still. Andlöst.

Sådana ögonblick och möten som känns liksom mellan två andetag eller mitt  innerst i ett andetag är ju vad man lever för: revolutionerande omskapande. Utanför flödet som kallas allmänt.

Man blir liksom omsluten av  andras närvaro. Större revolutioner finns inte.

Mindre revolutioner finns dock många: som att jag i går fann ut att Beaujolais-vinet Morgon passar utmärkt till dillkött!

Franco Leidi var född i Italien; hans bilder är fyllda av människor, kroppar, redskap. Klaustrofobiska, unika, märkliga. Obehagliga scener utspelas - det är på allvar i en värld som kunde vara drömmens men ändå beskriver en kringskuren verklighet i kamp mot drifter, regler, begränsningar. Första gången jag träffade honom var då min vän Christian Chambert och jag blev ombedda att ställa samman en bok om en konststrid i mitten av 70-talet i Östergötland. Det var den konservati, katolske debattören och litteratören och Italienälskaren Sven Stolpe som upprörts över en av Leidis bilder så till den grad att det närmade sig bokbålens hetta. Christian och jag tillsammans med Franco och hans kompis Christer von Rosen träffades många gånger och ställde under mycket diskussioner samman volymen Kultur i Östergötland som gavs ut på det bildradikala förlaget Henki Thisen. Omslag var Christer von Rosens klassiker i satirvärlden, Franco Leidi ger Sven Stolpe lavemang.

Den bilden uppskattade inte heller Sven Stolpe. Hans värld var i gungning, en katolik och en adelsman skymfade honom i en elak konspiration!

Sedan dess har jag sett mycket av Franco. Hans obehagliga obestämda redskap växte ut i rummet som om de  var gymnastikredskap, ja, jag minns min skoltids jympa precis så. Avstampet framför plinten var exakt så laddat som inför någon av Francos grejer. På många plan.

På väggen har jag  i många många år haft den teckning som pryder omslaget till hans första bok med Teckningar. En enkel teckning av en kvinna ett spel mellan plumpar, streck och det gula pappret. Som en fjäril på nålar - som inte dött. Några av hans verk visas just nu på utställningen Tänd Mörkret, svensk konst 1975-85.

Förresten är Franco ännu en av dessa betydande invandrade konstnärer som aldrig verkar tas på allvar, även om de ofta haft stor betydelse i svenskt konstliv, men de tas bort, skjuts åt sidan, är undantag. Jag kunde argumentera länge, men nöjer mig med litet namedropping: Endre Nemes, Adja Yunkers, Egon Möller Nielsen, Peter Weiss, Vassil Simittchiev, Jörgen Nash, Lis Zwick, Yoshio Nakajima, Mette Aare, Mira Noninska, Maja Spasova (aktuell nu i Stockholm!)... fyll gärna på mer... jag håller här. Ingen rättshaverism, för det kläder icke dessa lysande figurer, vill jag frammana. Bara i en glimt visa hur sammantvinnat vårt konstliv är och har varit med världen utanför...

Den danska novellförfattaren och poeten Naja Marie Aidt har fått Nordiska Rådets pris. Vad jag förstår var hon inte förhandstippad. Men jag höll tummarna och mindes för 8-9 år sedan, då jag först kom i kontakt med henne. Inför Kulturbro-arrangemanget år 2000 ville jag ordna en dag där min kärlek till poesi kunde explodera och lysa som fyrverkeri. Hela mitt liv har det följt mig. Dagens dikt så ofta jag hinner från spädaste ålder tillsammans med min mamma. Ruth Hillarps dikter klingande i min barndomsöron och alltsedan. Jomenvisst har jag bjudit in Ruth flera gånger, hon har läst (varje dikt alltid två gånger!) och hon har visat fotomontage. Men nu ville jag ta i ännu mer. Tänkte över vilka som var "bäst" vilka skulle jag allra helst av allting i världen önskade mig (sådant var ju temat denna första Kulturbro). Jag tänkte att Jacques Werup hanterar det lokala och känslosamhetens vibrato - så som i ett rörblåsinstruments solo i en långsam jazzlåt - ; honom bjöd jag, han kom. Ingen är väl så koncentrerad i språket som Birgitta Trotzig, henne bjöd jag; hon kom; och hon är dessutom god vän med den konstnär som just då ställde ut, Nils Gehlin ( nu aktuell på Konstakademien); och jag läste och förälskade mig i den danska poeten Pia Tafdrup, hennes poetik ligger alltid framme, min vademecum i många år; henne bjöd jag, hon kom; en av Nordens och Europas mest betydande diktare, systematisk, musikalisk, Inger Christensen, hon är kompis med Birgitta Trotzig hon med; henne bjöd jag; hon kom. Så hade jag ett par år läst den unga danska poeten Naja Marie Aidt, helt fascinerad av Huset Overfor, det var ord på liv och död; jag tog kontakt med Gyldendal, som sände fler böcker; jag fick hennes adress; bjöd henne; hon kom. Jag visade hennes böcker för min vän Håkan Blomkvist, en finstämd utsökt konstnär, sökare och bokförläggare. Jag ville höra hans omdöme och han sade som jag, det här är makalöst. Så ordnade jag i mitten av november 2000 en supersöndag för poesi: Jacques Werup öppnade med sin sorgsna, längtande stämma; så följde med klar vacker danska som pendlade mellan livet och döden och nödvändigheten i alla val Naja Marie Aidt, så steg Pia Tafdrup upp på scen, läste så danskan flammade och sjöng; Inger Christensen deklamerade hela Sommerfugldalen så nackhåren reste sig, rytmiskt, sjungande, Birgitta Trotzig sjönk in i sin egen text med sin vackra röst mumlande. Det var en söndag det! Och Naja Marie Aidt tog hela publikens hjärta och hjärna i besittning. Håkan Blomkvist producerade en volym med bilder och översättningar. Det förstod jag, bilderna och dikterna stod i ett skört samspel På ellerström kom också en volym. Men jag - utan att vara snobbig -  älskar att läsa dansk poesi på danska; ett av mina favoritdiktspråk. Varje gång jag läser Pia Tafdrup ser jag henne ta scenen i besittning och förvandla språket till musik; liksom Inger Christensen som bara står där liksom förstrött  och läser och läser och texten sjunger henne. Så var det också med Naia... hennes dikter sjöng henne.

Och nu får Naja Marie Aidt Nordiska Rådets pris! Grattis (och hur är det man säger i rockvärlden? Jo, glöm inte vem som sade det först!) Jag sitter och bläddrar i Rejse for en fremmed, läser hennes tillskrift, hittar ett gammalt vykort med Björk på framsidan, som hon skrev efter denna poetiska supersöndag!

Fast nu måste jag ut på nätet och beställa hennes Bavian. Och vad var det Håkan Blomkvist, förläggaren och konstnären, sagt i alla dessa år, hennes noveller borde översättas och ges ut på svenska!!! Visst hade han rätt. Förstås.

Idag får ni en bild på Hanna Hartman. Ljudkonstnär bosatt i Berlin. Små ljud ur

oväntade objekt. Anledningen är att  det nu är klart att den 6-7 september kommer vi på konstmuseet ha ljud- och musik. Hanna kommer tillsammans med berlinska Les Femmes Savantes, just det, så heter Molières De löjliga preciöserna i original. Ni kan ju fundera över vad dessa lärda fruntimmer från fordom har med våra ljudkonstnärer att göra: Andrea Neumann, Innenklavier, Sabine Ercklentz, trumpet, Ana Maria Rodriguez, slagverk, Ute Wassermann, röst, Hanna Hartman diverse småinstrument. Tillsammans skapar de en mimetisk performativ musik, som i alla avseenden främmandegjort de vanliga sätten att spela. Med Les Femmes Savantes´ besök går en dröm i uppfyllelse. They do not come bigger or harder!!! Så toppar vi med Axel Dörner på förvandlad trumpet: lägg därtill Sven-Åke Johansson, som även kommer vara kapellmästare för Night and Day Quartet, som spelar upp till dans på något hotell i närheten. Det är bara att komma med bästa dojorna smorda. Kanske kommer oväntade gästartister och förenar sig i jazzklassikernas förtrollade värld. Viktiga besökare är även våra vänner från Libanon, Christine Sehnaoui altsax och Raed Yassin, bas, performance mm mm. De skall på längre sikt föra oss in i Mellan Österns viktiga kulturvärld av avantgarde. På samma gång passar vi på att släppa fram Annika Ström i helfigur. Att ingen visat denna fantastiska konstnär på museum förut?? Det blir uppträdande, film, bokstavsmålningar. Åsså lägger vi till flera av våra beundrade vänner: Mathias Kristersson, Lisa Fjellman, Mona Petersson, Anna Wessman... se där nu ser ni fram mot september va?! Vem vi har mer - vem annars än Ulrich Eller!! För att stilla er litet kan vi ju förvarna om vernissagen den 15 mars då Hans Appelqvist, Andreas Bertilsson/Thomas Öberg uppträder och den 3 maj, då Per Svensson öppnar med konsert, där bl a Ebbot, Guds Söner och många fler dyker upp till vernissagens konsert. Just det, music is the healing force. Det är där kraften ligger.

Utredarna jobbar på med första fasen av undersökningen om det går att lägga ut konstmuseet i Ystad på entreprenad. Idag har jag blivit uppringd av ett par journalister, och en artikel har varit införd i Ystads Allehanda. Frågan har intresse för allmänheten, det är klart. Ändå kan jag inte svara på frågor hur det går? Utredarna har träffat konstföreningen, förvaltningsledningen, förslagsställande politiker och säkert många fler. Det råder ett laddat lugn. Om utredarna säger, att det inte går, är punkt satt i mitten på mars. Vad gör de då, politikerna i nämnden?? Om utredarna säger, det kanske går, då fortsätter utredningen. Vad gör de då, politikerna i nämnden - en månad senare? Första rapporten skall tas upp i mars för beslut.

En laddad atmosfär förstås. Men under tiden pågår föreberedelser för nästa utställning, där vi ställer upp Karin Mamma Andersson, Astrid Svangren, Per Stenborg, Viktor Rosdahl, Viktor Kopp, Nichlas Winmalm. Vi jobbar med katalogen, som skall vara på engelska och svenska. Så stor och fin vi har råd med, ja, ännu litet mer tack vare våra mycket trogna vänner på Ystads Centraltryckeri.

Några slags nervdroppar borde jag ha mitt i allt detta. Och dem finner jag i samtida konstmusik. Jo, och det är märkligt hur litet detta musikaliska uttryck ingår i allmänitresse, samtal och vad som anses vara bärare av ett slags samtida bild av oss. Jag förstår egentligen inte det. I skikt efter skikt har jag tagit mig genom öronen ner i mina stressade lager och gångar, tankar och föreställningar genom Kent Olofssons märkliga verk Cordes. Det är tre satser för gitarr och symfoniorkester. Klangerna är kärva, överraskande, och låter ungefär som om de nyss skalats av. Ljudklungor, ristningar, linjer, rörelser, alltid överrumplande och lockande står Stefan Östersjö för. Hans spel på olika gitarrer vilar i ett intensivt nu. Det är bland det bästa och mest fascinerande jag hört på länge. En känslomässig lisa och upplevelse lika mycket som en komplikation som eggar - faktiskt tanken. Tänk på det: det är faktiskt klanger och musik som dessa som en mängd utredningar i grunden handlar om, att de skall finnas, vara möjliga och tillgängliga.

Ja, vi har varit med om det förr. Sture Johannesson till exempel fick se sin utställning stängd 1976 efter två dagar för att den var ett sorgearbete över Ulrike Meinhof; han hade upplevt det förr: affischen med "haschflickan" drogs in av Lunds kulturpolitiker vilket gjorde att hela utställningen ställdes in på konsthallen. Och nyss hör jag på kulturnyheterna att endast 30% av tillfrågade kulturpolitiker i landet icke kan tänka sig stoppa en utställning i kommunens museum eller konsthall. Alltså, om utställningen av allmänheten upplevs som religiöst kränkande av allmänheten eller politisk propaganda eller pornografisk eller barnpornografisk, jag, då menar sammantaget en majoritet av landets kommunpolitiker att de skulle kunna tänka sig att stoppa utställningen.

I TV hörde jag från Allingsås en (kd)-politiker i sak vara överens med nynazistiska rörelsen att Andre Serrano inte borde visas. Då funderar man föstås på vilka kommunpolitiker i ens närhet som skulle kunna tänka sig att stänga en utställning om den var - ack detta modeord - kränkande?

Men ändå. Låt oss glädja oss åt att 30 % av våra kulturpolitiker har ett så stort intresse för konsten att de icke kan tänka sig använda sin makt på detta vis. Det är bra. Och jag både hoppas och tror att "mina" politiker hör till dem. Trots utredningen om konkurrensutsättningen. Men här stöter vi på en annan form av uteslutande: konst på entreprenad föser automatiskt bort olönsam, skrymmande, kränkande, upprörande, efemär eller på andra sätt besvärliga verk. Då talas det icke om att stänga en utställning, därför att det inte ens kommit över tröskeln till en exposé. Av nämnda skäl. Vilket är värst?

Två underbara upplevelser. 1. Montys Locos nya skiva, som släpps i dagarna. Anja Bigrell och Marie Eklund inte bara sjunger så rygghåren reser sig, musiken förenar sångbara vackra linjer med rafflande rytm och kärv tyngd, och att texterna inte bara är musikaliskt genomförda utan också ger mer än tralla med i refrängen-effekten - de vill något, berättar, vänder upp och ner. Ovanligt med ifrågasättande sångpoesi numer. Men här är det tungt som järnspett mot granit. Gnistrande. Och sången tränger så nära inpå... Musik som tätt både viskar och hugger i ditt öra. 2.  22 Pistepirkkos nya album är gjort med reverbknappen intryckt hela tiden i stort sett. Det är kitsch, det är corny, sångaren bakom trummorna, inte likt från förr - en skiva att i vämjelse vända sig från, men jag älskar detta album. Det är lika vackert som juleljus eller klockspel. Allt är som gjort på tvärs. Får man säga förtjusande? Jag gör det i alla fall. Fast jag vet inte om våra vänner i den finska rocktrion skulle gilla det epitetet.

Här kommer dagens glada överraskning. Ett fotografi föreställande Jassem Hindi tillsammans med Jakob Riis. Apropå vadå? Till exempel att nya nätnumret av soundofmusic är ute för läsning; rafflande skivor, en tänkvärd krönika av Mats Gustafsson m.m. Och att papperstidningen Nutida Musik nu finns ute, andra sorters artiklar, men bland annat en kärleksförklaring till musik i Berlin - bl a ett stort fint foto på Annette Krebs bjuder de på. Så då är det anledning att visa två fantastiska noisande musikanter. Jakob har just givit ut en skiva på märket Treffpunkt tillsammans med gitarristen Anders Lindsjö. Naturligtvis lysande. Inte så mycket noise men en enveten manglande malande yrslig musik där till slut gitarr och laptop vävs så tätt samman som en brokig fläta.

Och jag vill kanske också publicera detta foto av pågående musik apropå mulitmediala händelsen Melodifestivalen. Naturligtvis avskyr jag den. Vad tror ni annars?! Men igår var jag bortbjuden på trevligt kalas och kunde inte se. Alltså var jag extra ivrig i morse för att se vem som vunnit. Inget i tidningen. Frustrerad. Så gick jag okunnig genom denna dag och tänkte faktiskt på Melodifestivalen, grunnade över att Carola inte gått till final direkt, undrade hur BWO:s bidrag lät, hade velat se den framgångsrika galleristen Marina Schiptjenko på scen igen. Vad hade hon på sig?? Nå, jag får skynda och köpa alla kvällstidningar.

Då får man påminna sig om den musik som Jakob och Jassem lirar. Eller trånande efter nästa album sätta på Effi Briest...

Och till sist fråga sig: Vad är längtan? Jag tänker ta reda på det i nyöversättningen av Dao De Jing (Göran Malmqvist). Jag återkommer i frågan och jagar bort tankarna på Melodifestivalen genom att tänka varmt på människor jag haft att göra med senaste tiden. Finns det då olika slags längtan? Vi får väl se... Nu rusar jag ut och köper kvällstidningarna - bara för att bli besviken igen.

Men jag tänker laga god mat i kväll och korka upp ett dyrt vin. Undrar vad jag tänker på då - efter detta preludium.

Först och sist och evigt: Annette Krebs regerar!!

Apropå mitt tidigare resonemang kring Gunilla Manns målning som skulle inköpas till Malmö har i en kommentar Maria funderat över konstlivet och den snobbism, som kan medfölja. Slutsatsen är enligt henne, att "Detta får mig, bland annat, att tycka att konstvärlden är en ytterst ointressant värld för människans utveckling". Naturligtvis tycker jag inte så. Men samtidigt förstår jag det. Under hela mitt liv har jag på olika vis befunnit mig i den så kallade konstvärlden, och både sett och hört mindre snygga saker. Till vissa delar är den ytterst exkluderande. Det är klart vilka som inte får vara med eller äger inträde. Vilket även får kultursociala följder. Alltså klassmässiga. Jag förvånas inte över att stora delar av publiken drar sig för att besöka en vernissage. Vem vill gå på ett kalas där de flesta redan känner varandra och snackar jobb?? Konstvärlden är i stora delar som en jättelik arbetsplats, låt oss säga ett gigantiskt varuhus. Några är vikarier, andra jobbar på lagret, åter andra står i parfymshopen, en del är avdelningschefer, någon är inköpschef, en och annan charmerande värd eller värdinna och några få sitter i ledningen ..och så vidare. Alla strävar efter att hålla sig kvar, komma upp, och då gäller det att iaktta godtagna etiska regler, kläd- och uppförandekoder. Att det finns andra som i sina små butiker på bakgatorna eller var det nu är har bättre varor, mer väldoftande parfymer eller i största allmänhet är mer tillmötesgående och trevligare mot kunderna - också de som handlar på kredit och avbetalning eller till och med bara är nyfikna och ovana - ja, det räknas dem inte till godo, för det är ju det stora varuhuset som gäller. Är det en nidbild? Kanske. Men inte helt och hållet. Alltså ger jag Maria en poäng, när hon dömer ut konstvärlden som en värld ointressant för människans utveckling. Jag kanske inte skulle säga precis så, men är med på de så kallade noterna. Sedan är jag nog mer intresserad av innehållet i konsten än strukturerna kring den, måste jag säga. Uppvuxen i förort har jag verkligen på det lokala biblioteket, på museer och gallerier och konsertlokaler för min del erövrat stora delar av kulturen. Vilket betyder att jag kanske kan en massa saker, men där finns också ett och annat jag är ganska rudis på; och där jag kan något kastar jag mig handlöst ner i alla brunnar för att se vad där finns. Särskilt om det ligger på mindre upplysta platser. Det är på det viset jag på sätt och vis skapat mig ett slags utbildning och bildning (i ordets riktiga mening), där allehanda förbisedda och även uppmärksammade företeelser ingår. Och jag tycker att de är för mig livsviktiga. Inne i mig behåller jag en alldeles brännande ihågkomst av möten på Moderna museet i Stockholm, böcker på biblan, musik inne i grammofonaffärens lyssnarbås... Den upphetsning behåller jag, det är som själva livets puls. En sinnlighet som inte har något med avancemang eller "konstvärld" att göra. Det är det jag försökt beskriva då och då: den upproriska, revolterande, omskakande känsla det är att som nu senast delta i Lisa Fjellmans nya ljudverk. Det är en obeskrivligt livsnödvändig känsla, som kan välta allt överända. Ungefär där har jag alltid befunnit mig. Vad var det Paul Gauguin skrev i Noa Noa? "Soyez amorueux!!" Jojomän - finns det nåt viktigare. Sedan kan jag beklaga att strukturer byggs, folk utestängs. Där de liksom jag själv i min barn- och ungdom borde få tillgång till detta underbara, förtrollande, förälskande, sinnliga, totala... Jag låter som en tramsepelle, jag vet. Men det blir så om man försöker röra vid centrala nervsystemet. 

Beträffande Gunilla Mann kan jag inte vara likgiltigare. En reporter frågade mig om henne, jag svarade. Normalt sett bryr jag mig inte om hennes grejer alls. Om hon blir ledsen eller stött bekommer mig heller inte. Det är inte henne som människa jag sagt något om. Och hennes affärsidé att skapa glad konst enligt färdiga mallar (och mycket eklektiskt efter bl a Jirlow) och sälja denna, ja, den idén är ju lysande. Affärerna går bra. Om någon konstmurvel som jag själv muttrar ibland, det måste väl ändå ingå i riskerna med företaget. Kanske till och med stärka hennes aktier för sin publik. Ungefär: se där, här görs riktig konst för alla - beviset är att den eller den konstsnobben ser ner på det.  

Skriva om musik, producera musik, ge ut litet skivor och emellanåt skriva litet böcker om konst också. Det är kul. Inte minst för att jag då får tillfälle att se på nytt hela tiden, höra oväntad musik. Allt blir verkligt då. Jag drabbas av en stor otålighet inför denna överväldigande nya verklighet. Jag börjar dagens betraktelse på detta vis för att jag just fått det stora privilegiet att lyssna på outgivet material av röstimprovisatören Sofia Jernberg. Tillsammans med cellisten Lene Grenager. Lena hade jag som gäst tillsammans med Kvartett Lemur i höstas på konstmuseet. En sådan cellist, som förvandlar instrumentet till en förfrämligad orkester och bygger nya hus av rivna klanger. Och tillsammans med Sofia tuggas språkets ljud sönder i ett slags vig dialog. Jag hör och häpnar hur den gamla frijazziga, fria impron plötsligt omprövas och omdisponeras. Hur väl den ligger i duons mun, hals och händer. Efter sådant ruskar jag mig av otålighet för att allt ovidkommande som klibbat fast vid mig, i mig skall rasa bort.

Samma känsla av äkta verklighet, lika drömsk och sökande, hade jag igår då jag satt tillsammans med konstnären Lisa Fjellman i hennes ateljé och läste in texter för ett ljudverk. Frågande, undrande, undersökande, strävande i rytmiska varma linjer. Ord som kom nära. Det var sinnligt och intensivt så att samtal hela tiden uppstod. Till slut var alla ord som små moln kring oss.

Ungefär sådana molntussar av olika färg bildade även Jernberg-Grenager.

En närvaro inpå huden - så upplevs det. Meningslösa ovidkommande fäkterier försvinner. En upprördhet följer för att jag låtit sådana häfta fast sig.

Med hörlurarna över rodnande öronen eller hukasittande i dämpade belysningen i källarateljén, det är en total sinnlig närvaro. Inte laid back, ingen länsstol, inte avdomnat, nej tvärtemot. Energi samlas.

Upplevelsen fläker upp oss och öppnar för oändliga samtal.....

Jag tror jag måste lyssna en gång till på Sofia Jernberg och Lene Grenager medan jag tänker på vad jag varit med om senaste tiden - och skalar bort strid och split.

Så här års verkar en viss uppsluppenhet gripa omkring sig. Inte så att alla skrattar högt, nej snarare i banala kommentarer och snabba leenden i smyg, kanske förklädda till en sur min till och med, märks denna skämtsamhet. Dess torra karaktär höjer effekten. Årligen kommer en liten uppiggare från Försäkringskassan och Premiepensionsmyndigheten. Den brukar uppmärksammas i media på ett allvarligt och förklarande vis, som demonstrar hur alla villigt spelar med. Bara dessa härligt särskiljande rubriker som blott är till för att litet skämtsamt förvirra oss tycker jag är värda att notera. Redan på första sidan delas den möjliga pensionen upp i Belopp vid uttag respektive Slutligt belopp. Det är så underbart att jag ryser med samma vällust som när jag i min ungdom läste Franz Kafka. Vilken källa till munter uppsluppenhet är inte detta apelsinfärgade kuvert (ordet orange är som ni vet oböjbart i skrift; vilket min gamle redaktör och vän Axel Liffner nogsamt underströk, då jag försökte i en och annan artikel). Som om inte denna lättsamma försändelse vore nog så har min vän författaren Mats B.  utgivit ett storverk i litet format, Förra seklets kulturhistorier (ellerströms förlag). Det är små anekdoter, omöjliga att både belägga och vederlägga, om kända personer från förra århundradet. Humorn är stillsam, löjet, då det är berättigad, mest underförstått, och stilistiken pricksäker. Jag tar mig friheten att citera ett av de små styckena: "Jenny Nyströms hälsa och fysik hade blivit ansträngd av vykortsmåleri och allt petgöra med tillvarons inre egenskaper, dess ´själ´ så att säga. När familjen isntallerade telefon år 1930 började hon alltid med att sätta på sig sina glasögon när någon ringde, hon tyckte bestämt att hon hörde bättre så."

Så skriver en legend, för visst är han det, den gode Mats B.

Med denna bakgrund är jag övertygad att de senaste månadernas offentliga samtal om ett kulturnämndens förslag att eventuellt på entreprenad utlägga konstmuseets drift helt eller delt har bidragit till detta århundrades minnesvärda kulturhistorier.

Det märks på räkningen av bloggbesöken att alla kommentarer kring konstmuseet i Ystad just nu är som en magnet. Nu är det nyhetsrubrikerna om entreprenad och konkurrensutsättning som drar. Jag hoppas egentligen att innehållet drar mer. Och jag måste samtidigt komma med en liten korrigering från förra bloggen och diskussionen i Radio Active. Thomas Lantz (m) använde Kabusa konsthall som argument mot mig, jag blev överraskad, och kontrade med att denna var nerlagd. Detta kunde jag ha kollat, om programmet bandats. På hemsidan framgår att Kabusa konsthall mycket riktigt är stängd. Och det är helt sant att Thomas Wallner flyttat sin verksamhet till Malmö, vilket onekligen var en förlust - han var mycket framgångsrik i Kabusa, tillsammans var vi två största scenen för södra Sveriges unga konstliv! Men ett ögonkast på Kabusas hemsida hade sagt oss att ägarna återkommer och öppnar snart igen. Vad som händer bakom stängda dörrar vet vi ej, men de återkommer i ny skepnad redan om några veckor. Bra, ju fler lockelser som finns här i sydöst desto mer besökare. Rätt skall vara rätt - good luck och välkomna tillbaka! (Dock kvarstår kärnan i min invändning under diskussionen, den påverkas inte av detta hastiga slarvfel.)

Apropå innehållet. Ett konstmuseum kan göra olönsamma och ganska påkostade utställningar. En ligger framför oss. Efter att ha hört Petter Lindgren, poeten, tala i radio snappade jag upp några lösryckta ord som i min skalle fogade sig till en rubrik för en måleriutställning: På plats mitt i det upplevda... Jag tänkte på något samlande ord för den sorts måleri från dagens konstscen som är berättande, vad som förut litet föraktfullt kallades litterärt måleri. Numera är sådana förenklade "rätt eller fel" om konsten obsoleta, och detta har fått till följd en våg av spännande måleri och teckningar. För att belysa detta har vi lånat in verk av Karin Mamma Andersson, Per Stenborg, Nichlas Winmalm, Viktor Kopp, Viktor Rosdahl, Astrid Svangren. Två våningar tar vi i anspråk och en katalog kommer - dock inte förrän under utställningen, så att alla de nya verken kommer med. På plats i ateljéerna blir med ens museiverkligheten reell - konsten gör sig påmind efter alla spekulationer om ägande, drift och budget.

Den 15 mars är det förresten vernissage. Då spelar även Hans Appelqvist och Andreas Bertilsson/Thomas Öberg.

Till sist: vill ni ha en vacker bok bågnande av laddade haikudikter: läs Pia Tafdrups Boomerang... En favvo alla kategorier. På danska förstås - ett av världens vackraste poesispråk.

Så träffade jag då igår de två så kallade kommundoktorerna, som visade sig vara vänliga och angenäma att språka med. Intresserat tittade de sig omkring på konstmuseet. Eftersom det larmades ljudligt under ombyggnaden av entrén, slank vi in i de måndagstomma utställningssalarna. Omgivna av skånska och bornholmska landskapsskildringar samtalade vi om ditt och datt i museivärlden. Till min glädje upptäckte jag även publik som olovandes smitit in trots att vi har måndagsstängt! Se där, kulturens makt. Kommundoktorerna tog till sig mina synpunkter och lyssnade uppmärksamt, då jag berättade om den värld av konst och utställningar som är just detta konstmuseums. Ibland kunde de placera en välfunnen kommentar eller ett skämt. De två timmarna gick fort. Då vi sagt adjö började jag förebereda mig för lokala Radio Actives timslånga diskussionsprogram i ämnet. Jag tuggade i mig protokoll, vägde argument, bestämde mig för en närmast patafysisk återhållsamhet. Låt dem säga sitt, tänkte jag. Det räcker som bevis. Men till min besvikelse dök ingen av allianspolitikerna i kultur- och turismnämnden upp. De som lagt förslaget. Än en gång uteblev de. Däremot kom Thomas Lantz (m) från kommunstyrelsen, konstföreningens Peter Orup, områdeschef för kultur- och turism Charlotta Blom-Rudolv, den aktive ordföranden i fornminnesföreningen, en av initiativtagarna till Upplev Ystad mm Per Axel "Pax" Sjöholm, samt Benny Persson (s) från nämnden. Jag fann en hel del stöd i detta gäng. Det kändes bra. Men Lantz drog genast i fält för idén att konstmuseet kunde läggas ut på entreprenad. Och nämnde som ett gott exempel, att en privat konsthall i närheten hade mycket fler besökare än konstmuseet och därmed bevisade hur bra sådana här saker kunde skötas genom privata initiativ. Jag undrade varifrån han hade fått sin information, att denna restaurang med fullständiga rättigheter och utställningshall hade fler besökare än konstmuseet? Och min nästa replik gav sig av sig själv. Kabusa konsthall är ju sedan många månader stängd! Verksamheten är nerlagd, men innan dess hade galleristen Thomas Wallner redan tagit sin Mats ur skolan och öppnat galleri i Malmö. (Han har en fin utställning med Gert Aspelin just nu förresten.)

Var det här verkligen ett bra exempel på entreprenad - en nerlagd konsthall? Då har man ju rejält försagt sig, tänkte jag stillsamt för mig själv. Och lämnade slutsatserna åt lyssnarna.

Då diskussionen gick vidare, ifrågasatte någon att kommunen vill spara på ett konstmuseum samtidigt som en jättearena planeras? Lantz kunde då inte hålla inne kommentaren, att det är många fler besökare där än på konstmuseet. Jag sade inte att mäta, räkna, väga inte är så viktigt i livet och kulturen, därmed lämnande även den kommentaren till lyssnarna själva. Men jag ville vara litet motvalls och underströk att vi faktiskt rör oss i en internationell, global värld, och där är det minsann fler människor som besöker kulturevenemang och konstmuseer än som bevittnar idrottsevenemang! Senast hörde jag detta rapporteras från Tyskland - där de satsar på sina konstmuseer! 

När jag kom hem hade jag tänkt skriva denna blogg, men hade fått ont i huvudet och korkade upp ett gott vin från Alsace i Europa som påminner mig om alla vackra konstmuseer därnere och fantastiska knastrande och sprakande experimentmusiker. Ja, ni har väl förstås läst vad jag skrivit om Berlin i nya numret av Nutida Musik? Jaså inte??

Läser i Sydsvenskan hur litteraturkritiken försvagats. Artiklar om konsten har också sedan länge försvagats. Jämför med hur vitalt nöjesjournalistisken på gott och ont tagit sig fram till spännande utsikter. Jag menar det, sväljer inte marknadsförande dumheter men slukar girigt all info som bjuds och alla allmänbildande åsikter som serveras. I och med att nya aktörer träder fram försvagas traditonell kritik. Obs: inte essäistiken. För jag vill ändå tro på att insikt och kvalitet spelar en roll. Att ha betydelse går inte att överföra i marknadsliberala termer, nämligen. Timbro må säga vad de vill.

Det behövs fantasi och utrymme. En liknelse god som någon, med betoning på god: visste ni vilken smaskig tändande "chokladmousse" man gör av 3 mogna avokado som mixas med 1,5 dl finaste kakao, 1/2 dl vatten och en dl finaste godaste honung? Toppas med björnbär, avsmakas med citron.

Se där den fantasi och inbillningsförmåga i alla sinnen som borde vara basen i kritiker och essäer. Lunka på som förut med pulver och mjölk som vispas och så låtsas man att det är the real stuff. Nej nej, glöm. I musikkritiken har man länge lärt sig använda både avokado och annat. Därför älskar jag just nu att hålla på med det.

Det finns ett slags glömska och inbillningsfattighet i svenskt konstskriveri just nu. Men säger den minnesgode och orienterade läsaren av dessa rader, vi dränks av konstskrifter. Jag vet, här bredvid ligger en imponerande bunt som vittnar om att tryckkostnaderna radikalt minskat de senaste åren. Jag hävdar ändå: det görs fina kataloger närmast i bokform, men de tryfferas med små essäer, ofta infallsrika, ännu oftare förutsägbara. Men var finns verken, de stora monografierna som man släpar hem från utlandet?? För ett kort tag sedan höll jag föredrag på konstakademien i Stockholm om Lage Lindell, fullsatt till mer än sista stolen. För 26 år sedan (pust!) kom min bok på Sveriges Allmänna Konstförening ut om honom. Lage hann vara med och göra omslag välja bilder, som skulle anpassas till svart-vitt mest, innan han avled den 15 mars (på min födelsedag) 1980, två månader innan skulle fyllt 60. I SAK-böcker får man skriva sisådär 60-70 sidor som mest. En längre men upplysande essä, en kortare framställning av ett konstnärskap, inte mer. Gott så. SAK höll i tider av återhållsamhet konstmonografin högt!! Boken är slut sedan länge. Hade vi bott i Tyskland eller USA hade det redan funnits flera större böcker om Lage Lindell, en av våra viktigaste och största. Nu finns ingen - utom en fin liten skrift om målningen i Umeå universitet. Alltså: där saknas de övergripande verken. Var finns boken om svensk informell konst?? Eller: varför när nu konstlivet blomstrar i Malmö finns ingen fräsch bok om i alla fall några av de yngsta???

Glad i alla fall att bidra litet är jag just nu. Layoutarbetet pågår med min monografi om CO Hultén, som jag jobbat med i över fem år nu. Min gode vän CO - vi brukar ses, äta kakor och semlor, ta en whisky, diskutera hundar, snacka konst och musik -. Det känns mer än väsentligt att min bok då äntligen kommer ut under senvåren.

För all del: pröva detta alternativa recept på chokladmousse!!! Och tänk på essäistikens lysande framtid och kritikens inneboende möjligheter att få en annan substans. (Några har redan upptäckt det.)

Musiktips: men visst: Gert-Olle Göransson på Ping Pong, vem annars, sjösätter etiketten Treffpunkt med två giganter i det litet halvdolda: Jakob Riis och Anders Lindsjö. Kolla in WRRP! För den snobbige nörden rekommenderas koreanska bolaget Balloon & Needle: mycket brus och rasp och knaster skapar liksom i distraktion Choi Joonyong... underbart störande grus i vanliga tankebanor.

Våren närmar sig med så kallade stormsteg, vad det nu är? Kropp och själ uppfylls och sträcker på sig likt de annalkande transtrecken. Nu jävlar tänker Millroth, har köpt nya kläder och maximerar träningen på gymmet. Nya instruktioner tre långa tunga morgnar i veckan med några muskelgrupper åt gången. Maximalt - uuuugggggghhhhh! Det skall ta emot annars hjälper det inget säger min raska instruktör Mona. Hon är lysande. Så stark som hon blir jag aldrig. Men ändå. Våren kräver sitt. Och kättjefulla och lättjefulla tankar hemsöker mig i mina nya kläder. För att inte bli alltför personlig skriver jag om mina tankar på gamla älsklingar i metaforens form. Rätt som det är möter man någon. Istället - eftersom jag är så kulturellt och litterärt belastad - plockar jag fram gamla skivor jag inte hört sedan, ja, dess. Sätter på mig lurarna och skruvar upp. Spänd. Hur låter det nu? John Mayall med Eric Clapton. Minns så väl, här var det tuffa ursentimentala tag. Idag låter det bra och garagerockigt ruffigt; då tyckte jag det var elegant, djupsinnigt. Nu är det eklektiskt men bra; rätt pubertalt. Ett beundrande album för den nörd jag var då och ännu förbliver: men nörderiet flyttar runt i hjärnan bara. På med Jefferson Airplane, White Rabbit, Plastic Fantastic Lover, Somebody to love. Hjärtat vrids ihop av sentimentalitet. Här vare många rökmoln en gång i tiden. Drömmar och pussar hit och dit. Men kommer ihåg mer att jag läste Einsteins bok om Mozart och Ekboms bok om Öyvind Fahlström samtidigt. De fyller mig bara med en känsla att det var långt borta: men att jag gärna berusar mig på samma känslor ännu. Mississippi John Hurts inspelningar 1928. Vilken darling. Han smyger in i märgen ännu. Här är en älskling som inte åldrats alls. Och för den delen samtidigt ständigt är ny: älsklingens eviga kärnanatomi på något vis.

Nu undrar ni ju förstås om det döljer sig några personer bakom dessa rader. Jo ni, det är: - ånej där ser jag de första tranorna!

Ja Yrr, du har rätt, jag har varit riktigt lat med bloggen de sista veckorna. Här går vernissage, skrivande, hundpromenader, skogssprångmarscher, mer skrivande och allt med föresatsen att nu tar jag mig mina bloggminuter. Men icke. Bara för att kompensera min försumlighet publicerar jag en vacker bild på en av våra kära musikvänner, Christine Sehnaoui. Efter henne låter inte altsax någonsin mer som det gjort förr. I senaste numret av Lira recenserades skivan Beirut-Ystad (Olof Bright) och där nämndes förstås särskilt Christines insats - tillsammans med Sven-Åke Johansson och Michel Waisvisz. Fotot togs förresten av en annan av våra favvissar fotografen Roza Czulowska då Christine var första gången och hälsade på i Ystad. Recensionen i Lira kom igår på Valentines day. En dag som jag absolut inte bryr mig om; men se där hur konventionell man egentligen är. Ingen sände SMS till mig, ingen sände rosafärgat mail heller och inte ens i ICA fick jag en blomma. Lost in the wood kan man ju säga. Men Lira-recensionen blev litet grand då som ett brev på posten.

Utredning om konstmuseets vara eller icke - i alla fall i privat regi - har så sakta satt igång. De så kallade Kommundoktorerna har tagit sig an fallet. På måndag kommer kommundoktorn Thomas Nerd att stoppa spateln i halsen på undertecknad för att utröna om det kanske går att spara pengar på konstmuseet genom konkurrensutsättande åtgärder. Vi får se vad han hittar. Efteråt på kvällen är det allmän diskussion på lokalradion Radio Active, där yours truly ställer upp (skärpt, ilsken, välformulerad förstås - hetsar upp mig med litet Bikini Kill på högsta volym först - grrrr!!), och även områdeschef Charlotta Blom Rudolv; politiker är inbjudna, låt oss se vilka som kommer. Oppositionen hoppas jag på, de längtar nog efter att berätta vad de tänker göra för konstmuseet då de tagit över efter nästa val: mycket pengar förstås, och heltid till chefen! Och alliansen kommer nog visionärt måla upp vad de tänker sig för framtid för konstmuseet och kulturen i Ystad de med! Vi hoppas och ser.

Kathleen Hanna rules. Och för övrigt:

Årets smaskigaste överraskning: franske Matthieu Saladin, som jag hoppas ni känner till, har återutgett den första kommersiella inspelningen av John Cages 4´33 - alltså pianostycket med tystnad - , den som gavs ut på Cramps 1974. Den gode Saladin har i god cageisk anda skruvat upp volymen maximalt på spåret och på mini-cd givit ut detta helvetiska brus som trots allt låg som en bottensats i tystnaden. Se där verkligt god musik!

Nu må min lättja förbytas i en myras flit i bloggarnas väldiga stack.

Några intryck genom hjärnan senaste dagarna fyllda av stress. Vernissage på konstmuseet, fullt med folk trängs där Ragnhild Ahlén och Johan Röing visas på tredje våningen. Samma i Sofie Swegers United Networks inblickar i andras arkiv. Och vad som gladde mig litet extra i denna yttersta tid var att både förvaltningschefen Lars-Åke Ståhl och kulturnämndens ordförande Cecilia Fahlborg kom! Se där, ett hopp glimmar till. Respekt åt dem!!

Men man må höja sig över förvaltningens mer svårförutsägbara och svårförståeliga vägar: en utredning har nu utsetts som först skall undersöka om det är möjligt att genomföra något slags privatisering av konstmuseet alls, och om så visar sig skall densamma fortsätta med att undersöka hur och i vilken form detta skulle äga rum. Nämnden förväntar sig resultat till aprilsammanträdet. Jag återkommer med rapporter om detta grannlaga och minst sagt avgörande arbete, där jag kommer lämna distinkta och hoppas jag avgörande uppgifter. Läs min blogg och lär! Kommentera gärna!!

Men alltså, vad höjer mig över detta stressande moment? Music is the healing force of the universe, som redan salig Ayler tänkte. Först har jag från Andrea Ermke i Berlin fått en CD-Rom av hennes grupp Sinks framträdande på Ausland senast. En böljande ljudscen. Hennes småljud är genialt galna, uppsluppna, förbryllande. Ett geni så gott som något. Och så en skiva jag länge väntat på, beställd, men som nu dumpit ner. Jag var tvivlande då jag först hörde om Halim El-Dabhs musikaliska äventyr. I Kairos radio skulle han redan 1944 ha gjort ett bandstycke. Alltså använt bandinspelningar av konkreta ljud som förändrats och klippts till en abstrakt bandkomposition. Han skulle sedan ha fortsatt under ett långt antal år. I alla handböcker står ju Pierre Schaeffer som skapare av konkret musik, platsen var Frankrikes radio och det var fem år efter El-Dabh. Fan trot tänkte jag, säkert ännu något man med god vilja måste tolka i avsedd riktning. Så kom skivan i min brevlåda. Jo, det är sant. Wire Recorder Piece från 1944 är ett genuint stycke bandkomposition. En rimlig fråga är alltså, när vi i Väst vidgar det historiska perspektivet och skriver om det modernistiska 1900-talets historia och ser hur ett och annat och mycket mer faktiskt äger rum i sk randområden eller rättare: icke västeuropeiska områden.

Vad är det vi egentligen inte vet? Är inte det en fråga som gör livet oändligt spännande!?

Åsså ligger en ny redigering av soundofmusic ute på nätet med krönika av undertecknad om fonograms konvolut, en hel del recensioner av bra musik: Karkowski, Krakowiak mm... knappa in och läs - och lyssna.

Sött som brunt socker, en sådan turdag idag. Ett brev kom från kulturrådet att de kommer ge ett litet bidrag till vårt ljud- och impro- och internationella lilla projekt i september på konstmuseet! Och till konstmuseet kom ett protestbrev mot den eventuella xxxxxx privatiseringen av konstmuseet: från före detta chefen för Malmö konsthall, före detta chefen för Moderna museet och före detta kulturattachén i Bonn Björn Springfeldt. En bra vän att ha. Jag tackar både kulturråd och Björn, ler och bockar. Samt tänker på hur bra utställningar som växt fram under veckan på konstmuseet: där har vi Sofie Sweger, en sann arvtagare till de stora arkivisterna, dessa konstnärer som byggt arkiv, skapat möten, röjt för kontakter, samlat idéer från kreativt folk världen över. Jag behöver bara nämna Jean Sellem, Leif Eriksson, Andrzej Ekwinski, Bo Cavefors för att ni skall förstå den kvalitativa vidden. I det vi kallar RoomFive har hon visat pågående projekt och snitt ur olika arkiv med egna kommentarer; alltid träffande. Ett nytt sätt att gå in i verken. Cool runnings Sofie!! Och på tredje våningen flyter Ragnhild Ahléns teckningar, där figurer och rum långsamt rör sig i småstreckiga kontraster - skimrande. Det handlar om perception, ett sätt att finna rum, tolka, gestalta med långsamhet, som brer ut sig i rytmiska rader på väggarna in i minsta rummet. Från andra rummet växer Johan Röings skulpturer. En bildhuggare som finner form och figur i stam. Och som ger färgen kropp och gestalt. Vad jag inte sett förut var hans reliefer och målningar, ja, de senare är ett slags skulpturala färgreliefer nästan. Men där finns olika slumpartade parametrar han lyckats stämma till klingande, djupekande, rumsliga verk. Det rycker i rytmen, formerna är rockiga, oväntade. En form finnes inne i något slags trä och denna drar till sig allt möjligt - skruvar som blir som päls, macdonaldsplastleksaker, delar av kapsejsade skulpturer. Två krafter möts och kolliderar. På lördag klockan 14.00 öppnar vi, det skall bli kul och spännande; tung konstvikt mot den tomma entrén under ombyggnad.

Under tiden har Magnus Olsson plöstsligt i ett mail satt mig på spåret av trumlös jazz: fick mig att lyssna på Lovie Austin, Chocolate Dandies, Armstrongs Hot Five igen; det var några år sedan. Fantastiskt lätt. För att inte tala om den underskattade saxofonisten Lucky Thompson. Hans trumlösa trio från 1956 är gnistrande, flygande. Och lyssna sedan på hans inspelningar på sopransax tidigt 60-tal (visserligen med trummor) och glöm världen, tänk inte mer på den storm som blåser upp utanför mitt fönster och kanske hotar med snö - bevare oss!!

Sweet as molass - så kan man säga om delar av dagen. Åsså fint Sofie gjort av mitt blygsamma deltagande i hennes projekt. I love this. Hur hon skrivit sin text till möte av mitt: här har jag bidragit med tre korta novellistiska texter om tre viktiga kvinnor, ja, alla ett slags förälskelser, om det inte lät så flyktigt; betydelser kanske är bättre: Fröken Vällingby, Nina Hagen och en anonym en. Föreställ er konstmuseet lyckligt: sjunk ner i Bruno Mathson-fåtöljen och blunda så kommer Lucky Thompson och spelar för dig.

Hammenhög? Waldemar Hammenhög? Vem minns honom idag. Jo, för boken Pettersson & Bendel kanske - eller ännu hellre den skakande skildringen av alkoholistvården i Torken från början av 50-talet. Men plötsligt står Hammenhög som rubriker igen i bladet. Inte förvånande tycker jag som under en längre tid farit igenom, klivit av i, vistats i denna märkliga ort. Ett tag var det grässkulpturer som gällde hos Weibull. Alltid har det för mig varit ICA, litet men välskött. Senast idag shoppade jag loss och brände 135 spänn i denna inbjudande affär. Hunden Asta fick ett utmärkt stycke nötlever, för övrigt. Jag har handlat vackra möbler på Jeppsons. Och inte minst har jag besökt min vän Amit Sens gamla pingstkyrka. Konserter, middagar, konst, diskussioner. Här har man träffats. Och nu växer det än mer. En massa geniala människor dras till varandra och startar intressanta mötesplatser. I lördags besökte jag det utmärkta Kulturum. Vi alla 40 som satt där kunde höra på Edda Magnason. Det var ett par år sedan för min del. Flera gånger har hon besökt konstmuseet. En lyrisk konsert buren av hennes fjärilslätta pianospel och ljusa röst. Efteråt gick vi till Frk Östergrens servering. Jorå, också henne minns jag från Ystad, då hon drev English book café. Inte sämre här må jag säga. Lika läckra soppor och kanelbullar. Fullt med folk. Slå sig ner, alltid träffa någon. Lyssna, prata.

Hammenhög kan nog förändra ens liv. Det vimlar av möten och människor.

Jag har lovat mig att inte älta privatiseringsutredningsplanerna kring konstmuseet i Ystad. I nya Konstnären står en blänkare. Ännu mer poäng till mig!! Man skulle kunna tro vi vinner. Men fan trot. På omvägar hör jag hur politiker blir osäkra och börjar skylla ifrån sig. Är det inte jag som överreagerar så är det kommunfullmäktige som gett order. Hursa?! Sitter man i en nämnd må man väl vilja utöva viss makt och man måste ta ansvar för sina beslut!! Sicket fegislir. Och, som jag sagt förut, även om utredningen visar att det är hart när omöjligt att privatisera, återstår den verkliga matchen. Att ge konstmuseet medel! Att kommunen tar ansvar för att den vill kalla sig kulturkommun!! Jag har inte vunnit en seger om privatiseringsförslaget går över styr. Det är politikerna som förlorat, och då borde de om inte annat så för skams skull lämna sina poster. Med sådant förslag, sådant bråk, sådant motstånd - och inte ta hem förslaget, ja, då har man misslyckats som politiker och bör ta sitt ansvar.

Min verkliga match, kulturens verkliga match, den börjar, när vi skall snacka om erforderliga medel till konstmuseets utställningsverksamhet!! Vad säger alla ni i oppositionen, som varit så vänliga och hört av er? Hur skulle ni vilja stödja konstmuseet efter nästa val? Det är nu ni skall berätta det! Kom ut, mina vänner!

Tänk, det kan vara som i Hammenhög. Vilken chans politikerna i Ystad har, om de vågar ta den!!

Läste att årets utmärkelse Jazz i Sverige gått till Wildbirds & Peacedrums. Göteborgsduon med ett så överdrivet namn att bara det gjorde mig nyfiken. förut hette de Boogie, det var bättre, just för att boogie spelade de minst av allt. Mariam Wallentin och Andreas Werliin badar i samtid och rör upp mörka skyar av gammal blues. Som ett vemod. Långt nerifrån tårna och uppåt. Mariam Walentins röst omsluter en som dimskyar, där den stiger. Väldig. Jag tycker mycket om deras låtar, korta konstateranden, som växer fram som små tankar, gnistor som drabbar. En dans där det viktiga händer mellan stegen. De kan nöja sig med att få igång det, så lämnar de oss. Bara för att släppa in våra öron i nästa rum. Det finns nu hopp för jazzen, som länge varit så duktig och ekvilibristisk. Tänk vad många bra musiker det finns! Men Walentin är en sångerska bortom "bra". Hon är. I det hon sjunger. Då jag först hörde Wildbirds & Peacedrums - än en gång, förlåt dem för detta besvärliga namn! - drabbades jag och föll handlöst pladask, insåg att nog är detta jazzens framtid. Och framtiden ser aldrig ut som man tror. Alla dessa duktiga, virtuosa, läppviga instrumentalister må ursäkta mig, utan att jag vill jämföra alls. Jag älskar er också. Men det går inte jämföra detta resonemangsparti med passionen som Walentins röst framkallar.

Visst kan man känna sig så där? Ingen ser en. Alla går förbi. Liksom upphöjt oberörd sitter man där, eller bara pinsamt oobserverad. Jorå, man får skriva så känslosamt och blött utifrån detta fotografi. På ett husblock från mitten av 50-talet i forna Östberlin verkar myndigheterna ha glömt bort att montera ner den efter -91 så genanta östreklamen. Här och där sitter gamla ställningar kvar. Men så lyser en rad för gamla Tatra där uppe på krönet. Det var väl en tjeckisk tvåtaktare? Det tog ett tag att upptäcka den röda skriften; men sedan går det inte att ta blicken från det ovanliga inslaget. Ändå exploderar Alexanderplatz i närheten av ny, prålig annonskonst. Då man sitter där - var man nu sitter - och bara glor, upphöjd, trött, disträ, full, eller bara tankfull, då, utan att man just vet det, ser alla på en, blickarna magnetiseras mot ens kropp. Så går man därifrån och ruskar på sig, det var trist här, vilka urbota tråkiga typer, ingen ville växla några ord och höra vad jag har på hjärtat (eller var det är)...

Se där hur det kan gå. Lika bra bjuda in slumpen från början, för med sin vilja verkar man i alla fall långt ifrån alltid komma någon vart.

Konst och musik verkar bli mitt öde. Vara(t). Vilket föranledde en liten resa upp till Fjollträsk, förlåt kgl huvudstaden, därav bloggtystnaden. Kändes rätt öppna med en bild från i förrfjor, där Sven-Åke Johansson spelar slagverk med den fantastiska improdansaren Lotta Melin som partner. Sven-Åke har just valt att på sitt mest dämpade vis accentuera med skumgummicymbalerna. Omgivningen är Östersjöbiennalen för ljudkonst på konstmuseet i Ystad. De senaste dagarna har jag dykt i den ena utställningen efter den andra. Somligt för konstmuseets räkning. Jag såg Karin Mamma Anderssons nya utställning. Akvareller denna gång. Utan alla de figurer som blivit så typiska meningsbrytare och bildbärare i hennes konst; dessa hemliga berättelser de förmedlar. Nu hade Andersson stannat vid interiörerna; rena färger som skapar rum; ljus som bryter former och gjuts till landskap. Så ser jag ju då vilken stark berättare med färgerna som aktörer hon är i grunden, hur koloriten ger betydelse, rytm; ja, ungefär så som då Sven-Åke Johansson spelar skumgummicymbaler till Lotta Melins yrande rytmer. De finns där, outbytliga, spårbara i varje form, takt... Praktiskt med Anderssons utställning i akademiens hus, för då kunde jag slinka upp och titta på några gamla favvisar. Min vän Nils Kölare med äldre saker och en svit nyare, där han extraherat från Hopper i konkret anda. Rummet som den existentiella labyrint det alltid varit för honom. Och så överraskningen: de allra sista bilder han gjorde. Rena, klara, obruten färg, skimrande med några få accenuerande former, förstås den slags form som söker sig till horisontens oändlighet. Efter detta både Lage Lindell, som jag skall hålla föredrag om i samma hus den 6.2. och Pug Karlsson, nästan bortglömd, pärlemorskimrande, poetiska kritteckningar.

Sådant tänker jag på, medan andra diskuterar om tidskriften Mana, Dilsa Demirbag Sten skrev vasst i dagens Expressen; det var hon som i referensgruppen för tidskriftsstöd reserverat sig. I Ystad förbereds utredning om privatisering av kosntmuseet... Då hörs hellre slagen av skumgummicymbaler medan blicken bländas av dansarens rörelser som samlar sig kring kroppen för att försvinna ut i rummet, om och om igen.

I dag på min hundrade bloggtext inledee jag med att citera Bodil Malmsten. Jag har aldrig träffat henne, även om vi samtidigt i barnochungdom bodde i Vällingby; eftersom hon är några år äldre än jag kom vi aldrig talas vid. Nu gör jag det. Låter henne tala med mig. Jag vet inte hur mycket jag har att säga, men genom åren har hon med sina texter blivit närmast en god vän. I sina senaste böcker använder hon ofta bloggens format; mästerligt. Och ingen kan som hon citera andra. Jag gjorde nyss ett försök i rubriken och naturligtvis citerar jag henne. Tag det som en hälsning. Bodil Malmsten är ett tankeväckande sätt att återta det viktiga i tankar och hjärta. I går fick jag veta att kulturföreningen Skeppet på Österlen skall ordna ett mail-upprop till stöd för Ystads konstmuseum, på det att det icke skall privatiseras. Det kändes naturligtvis bra till soppan. Samtidigt vällde tankar på politiker och annat elände upp. Och när jag for hem genom kvällsmörkret kom jag tänka på Bodil Malmsten. Hon skriver i sin senaste bok: "Någonting far bort ur huvudet. Skulle just komma på det och så blåste det bort. ´Då var det väl inget viktigt?´Det är alltid det viktiga som blåser bort."

Bodil Malmsten har liksom blivit en riktig vän. Som får mig titta på mig själv, särskilt när jag är orakad, rufsik och litet självömkande dyster och huvudet värker utan att att alkohol varit inblandat: "Lycka olycka. Det omoraliska med att vara olycklig./Den skrymmande olyckan./En olycklig tar allt lsyre./Att vara synd om, det tar upp plats!" När Bodil på boksidan sagt så till mig, vaknar jag upp och undrar om jag vill vara en sådan människa??

Eller om jag vill vara som:

Det har varit en liten bloggpaus. En god vän till mig påpekade att jag inte skrivit något sedan Stig Claesson gick bort. Sant. Och värt eftertanke. Minnen av möten dyker upp. I hans ateljé... Men nu lämnar vi detta, utan att glömma att författaren Stig Claesson också var konstnären Stig Claesson och långt ifrån bara mästerlig illustratör; bokkonsten kommer inte vara sig lik efter honom. Han gjorde också märkliga målningar, grafik i underlig blandteknik: lito+screen i något slags omöjlig plastfärg. Det gick. Och det var alltid jävligt bra, samma förmåga till precision i det visuella som i orden.

En liten paus har det varit, men för min del inte tyst. Njutit av en viss stiltje i bråket kring konstmuseets eventuella privatisering. Pausen har varit tankar att hålla ut. Och där har jag sökt syre i musiken. För tidningen Nutida Musik har jag arbetat med en artikel, som blev väldigt försenad genom den förtärande debatten kring konstmuseet.... Men nu samlade jag ihop mig. Dag efter dag kammade jag genom minnet av Berlins musikscen; mailade till musikvänner där; frågade; fick fantastiska svar; så småningom i ljud och inom mig växte en scen fram; röster: omtolkningar av instrument. Annette Krebs, Axel Dörner, Sabine Ercklentz, Andrea Neumann, Burkhard Beins... Akustisk musik som klingar elektroniskt och tvärtom. En ljudresa under ett par veckor svepte jag in min trötta skalle i. Och så har jag ju också skaffat nya hörlurar. Oj vilken rumslighet, vilka små detaljer jag hörde. För några år sedan lyssnade jag på ett spår, som jag nu återvände till, kom knappt ihåg spelaren, bara ljudet, ett slags rytmiskt plask som drev på och susade som en raket långsamt i en lufttom rymd. Jag hörde igen och igen och igen. Andrea Ermke heter hon som gjort det. Jag kollade med vänner på berlinscenen: jo, hon är underskattad, i skuggan av många, men alla var överens, hon är vår bäst bevarade hemlighet, fantastiskt bra. Jag hörde mer och mer. Och nu håller jag ut med Ermkes nästan fysiskt koreograferade ljudkonst i öronen. Och så störs friden igen, då Johan Stael von Holstein tar till ordet. Läste nätartiklar. En magnifik uppfattning att själv ha rätt samtidigt som han uttalar sanningar utan den ringaste halt. Han skrev att det under de senaste tusen åren skapats massor av bra konst utan statligt stöd. Jaha. Vem betalade Mozart, vem betalade Händel, vem betalade Monteverdi, vem betalade Bach. Naturligtvis inte Kulturrådet, det har ingen hävdat... men däremot: fyll här i furstar, mecenater, hov, kungar, kyrkan....

Efter ett par doser av SvH drar jag andan igen och läser kanske Maria Küchen som är klok. Eller förstås bläddrar i den underbara bok Maria Hall gjort tillsammans med Eva Runefelt. Maria Hall är en av våra mest lågmälda konstnärer; skimrande teckningar; natur, växter, allt i ett vardande ljus som låter bilderna uppgå i en monokromi som också omfattar mig. Maria Hall får mig att hålla andan och behålla syret några sekunder till. Dessa viktiga.... de ögonblick då Ermke låter ett oväntat ljud förvandlas i mina öron...

Håll ut.

Stig Claesson är död. Det är en generation som gått bort; och som jag beundrade då jag växte upp och valde skrivandets väg. Därför började jag jobba på Aftonbladets kultursida. Ung, grön, oerfaren, storögt förhoppningsfull; Axel Liffner var kulturredaktör, vän till Stig Claesson, hans ständige redaktör och lektör. Axels poesi är fortarande bland det mest sparsmakade och avvägda som finns. Han hade redan slutat och jag umgicks med honom privat, då tidningen fick nya chefredaktörer, och en av dem började tala om gamla lik och traditioner de skulle lämna. Då gick jag - och Stig Claesson.

Axel var en erfaren läsare av artiklar, böcker, manus för att bedöma dem - en fruktad lektör med andra ord. Till honom gick jag med mitt manus för en Innerspalt eller artikel, som han bett mig göra. Han hade alltid sin granna slips litet lättad, han läste igenom, fnissade till och sade, att det här, det har du gett mig för att jag skall refusera det, eller kanske litet mildare, du skulle ju inte skriva någon jävla novell! Förorättad tog jag manuspappren, men han bad mig gå in i rummet bredvid och skriva om. Kom tillbaks om 20 minuter! 20 minuter!!! utropade jag. Då svarade han lugnt, att på den tiden skrev Pär Rådström två artiklar! Så avrundade han med, du är väl yrkesman. Stig Claesson har berättat samma sak, han var med om samma eklut, blev vän med samme lektör, redaktör, författare, poet; en av de största, bästa, nu mest glömda, Axel Liffner. Jo, jag träffade Stig Claesson många gånger sedan dess. Ofta i konstsammanhang. En lysande tecknare, en fin målare. Och med det som grund skrev han i mitten av 60-talet en av sina bästa böcker, den om Lage Lindell. Jag kände också Lage; han var äldre än Claesson, han odlade samma effektiva korta prosa, idiomet var stockholmskt, även om Lindell tydligt var från Vasastan. Ändå; det utetsade, skarpa, korta, där pausen, början, slutet, tomheten där du befann dig i ordens efterklang, betydde så mycket. Det här var en generation. Många gånger kom jag med Gustav Rudberg, målaren som avskydde att kallas Spaniengustav, och stötte på Stig Claesson på krogen. Han satt ibland ensam.

Ville vara det, tung, men svarade eftertänksamt. Talade gärna om Lage, om konst. Om landsbygd. Hans sparsamma tal, beskrivande skarpt i konturen, det sammanfattade han en gång: Den som kan skall tala!

Och när jag nu ändå skriver om Claesson, berättar om min vän Axel, då kan jag inte undanhålla ännu ett namn: Bo Cavefors. Visserligen debuterade Claesson på Bonniers, men alla de första stora böckerna, de som skrev om svensk litteratur, som förde in ett idiom som hade varit ett svårbemästrat redskap i arvet efter de stora amerikanerna, de gavs ut av Bo: Från Nya Världen, Supportern, Bönder, Ungstekt Gädda, Västgötalagret.. Efter det var sig inget riktigt likt längre. Det blir det inte nu heller. En generation har försvunnit. Stig Claesson själv sade det själv profetiskt för många år sedan, att jag vet inte vart generationerna har tagit vägen i dag?

Ibland känns en isande ensamhet. En tomhet; vad skall vi nu göra med språket, mina vänner, när vi inte längre har Stig Claesson.

Och vem kommer att teckna som han... med ord, tusch, blyerts...